Meddelande nr 2017:23. Åtgärder vid granbarkborreangrepp efter stormfällning inom skyddade områden i Jönköpings län

Transkript

1 Meddelande nr 2017:23 Åtgärder vid granbarkborreangrepp efter stormfällning inom skyddade områden i Jönköpings län

2

3 Åtgärder vid granbarkborreangrepp efter stormfällning inom skyddade områden i Jönköpings län Meddelande nr 2017:23 3

4 Meddelande nummer 2017:23 Referens Kontaktperson Webbplats Fotografier Kjell Mohlin, Skötselenheten, Naturavdelningen. Månad då rapporten trycktes, 2017 Kjell Mohlin, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Direkttelefon , kjell.mohlin@lansstyrelsen.se Kjell Mohlin ISSN ISRN LSTY-F-M 2017/23--SE Tryckt på Länsstyrelsen i Jönköpings län, 2017 Miljö och återvinning Rapporten är tryckt på miljömärkt papper Länsstyrelsen i Jönköpings län 2017

5 Förord Rapporten beskriver de arbetsinsatser som utförts samt de erfarenheter som vunnits av olika metoder för att försöka motverka oönskade effekter orsakade av granbarkborre. Stort tack till alla som medverkat i det stundtals hektiska arbetet orsakat av en 4 mm lång skalbagge. Kjell Mohlin Naturvårdsförvaltare, Länsstyrelsen i Jönköpings län 5

6 Innehållsförteckning Förord...5 Sammanfattning...7 Inledning...9 Stormfällning i skyddade områden...12 Stormfällningseffekter och initiala åtgärder i skyddade områden Inventeringar...17 Inventering stormfälld skog Substratinventering Inventering av ståndskogsangrepp Bekämpningsmetoder...22 Liggande fångstvirke Stående fångstvirke Sök och plock-metoden Barkborrefällor Tork-kapning Barkning Angrepp av granbarkborre i skyddade områden...28 Kommentarer om åtgärder och barkborreangrepp i skyddade områden Marieholmsskogen, Gnosjö kommun Kråketorpsskogen, Vetlanda kommun Ingaryd, Jönköpings kommun Skillingarydsfältet, Natura 2000-område (SE ) Labbramsängen, Värnamo kommun Vintermossen, Vetlanda kommun Angrepp utanför skyddade områden Effekter: ny successionsskog av gran efter ståndskogsangrepp Samverkan och ersättning...54 Ersättningsärenden Kontakt med markägare Uppfångade markägarsynpunkter Kontakt med rörliga friluftslivet Samverkan med skogsbruket Kontakter med myndigheter Naturvårdsverket Skogsstyrelsen Fortifikationsverket och Försvarsmakten Reflektioner och observationer

7 Sammanfattning Stormen Gudrun, 9 januari 2005, påverkade barrskogen i 61 skyddade områden i Jönköpings län, med stormfällning av cirka 133 hektar och drygt m 3 sk barrträd. Stormen Per, 14 januari 2007, påverkade barrskogen i 61 skyddade områden genom stormfällning av ca 35 hektar och cirka m 3 sk barrträd. Värst drabbad blev enskiktad granskog med västgräns mot kalmark eller ungskog. Förutom en påtaglig tillförsel av lågor och vindfällda träd medförde stormfällningen även blockeringar av gränser, leder och vägar. Stormskadorna i länets produktionsskogar, med miljontals kubikmeter vindfälld skog, kvarstående rotryckta och skadade träd, kvarliggande virkesvältor samt torkstressad granskog 2006 utgjorde grunden för massförökning av granbarkborre (åttatandad barkborre) (Ips typographus). Före 2005 saknades eller förekom granbarkborre i obetydlig omfattning inom skyddade områden. De följande årens väderbetingelser kom att bli mycket gynnsamma för granbarkborreförökning genom tidig svärmning, flera syskonkullssvärmningar och andragenerationssvärmning med ovanligt hög förökningsframgång. Vindfällda granar i naturreservaten koloniserades av inflygande granbarkborre från omgivande produktionsskogar med omfattande ståndskogsangrepp i naturreservaten som följd. Totalt har barkborredödade träd, (ca m 3 sk) registrerats vid inventering i naturreservaten under Syftet med inventeringen var i första hand att hålla koll på barkborrens utveckling i de skyddade områdena för bedömning av påverkan samt påverkan på omgivande produktionsskogar. Länets i särklass mest drabbade områden blev Marieholmsskogens naturreservat i Gnosjö kommun och Västlig Taigadelen i Natura området på Skillingaryds skjutfält i Vaggeryds kommun. I dessa områden omsattes nästan all äldre gran. Länsstyrelsen valde att parallellt med skogsbruket försöka utföra åtgärder för att motverka ytterligare uppförökning av granbarkborre. För varje enskilt naturreservat avgör beslut om syfte och föreskrifter vad som får utföras inom det skyddade området. Beroende på omfattningen av stormfällning och barkborreangrepp samt regelverket för de olika skyddade områdena valdes olika strategier för åtgärder. Länsstyrelsen sökte dispens från reservatsföreskrifter för 9 reservat 2008, 2 reservat 2009, 1 reservat 2012 och 2013 för att kunna göra motåtgärder. Sammantaget har någon form av åtgärd utförts i 36 olika skyddade områden. Allt från uppsättning av en enkel svärmningsövervakande barkborrefälla till återkommande insatser som, torkkapning, barkning, upparbetning av stormfällda träd och ståndskogsangrepp samt hantering av fångstvirke. Sök-och-plockmetoden är, rätt utförd, mest effektiv för att begränsa fortsatta barkborreangrepp. Det är ytterst viktigt att angripet virke forslas till industri inom det tidsintervall som föräldradjuren och den nya generationen vistas i virket. Hinner de lämna virket i skogen eller vid upplag vid bilväg kan de ge upphov till fortsatta angrepp vid nästkommande svärmningstillfälle. Det samma gäller fångstvirke av grovbarkig gran. Feromonfällor bör bara användas för övervakning av svärmningsperioden. 7

8 Massförökningen i en del naturreservat orsakade skador på omgivande skog. Under perioden betalades totalt ut kronor i ersättningar för volymen m 3 sk ersättningsgrundande barkborreskadad skog. Sammanlagt antog 34 fastigheter ersättningserbjudandet, fördelat på 97 ersättningstillfällen under perioden Spridningen ut från naturreservaten medförde ett omfattande inventeringsarbete. Stormfällning och efterföljande massförökning av barkborre har medfört att den kontinuerliga tillförseln av grov död granved avbrutits för en tidsperiod på uppskattningsvis minst femtio år i några av länets mest värdefulla barrnaturskogar. Vill man bevara gammal granskog inom naturreservat som ligger i de delar av Götaland som har en onaturligt stor granandel så måste man undvika massförökning av granbarkborre. Det är självklart att man i dessa naturreservat måste utföra åtgärder för att begränsa och motverka massförökning av granbarkborre. Det hade i många fall varit värdefullt med ett mer extensivt skogsbruk i en buffertzon mot naturreservatens värdekärnor. I dagsläget saknas attraktiva modeller för den här typen av lösningar gentemot angränsande skogsägare. Skogsbrukets förmåga att oskadliggöra stormfällda volymer eller ståndskogsangrepp är naturligtvis avgörande för utvecklingen av barkborre, både i produktionsskogen och indirekt i skyddade områden. Den ensidiga inriktningen på produktion av granskog i Götaland medför i framtiden en kraftigt förhöjd risk för massförökning av granbarkborre efter omfattande stormfällning eller nederbördsfattiga och varma vegetationsperioder. Skogsbruket har dålig beredskap för att åtgärda omfattande insektsangrepp under sommaren. 8

9 Inledning Granbarkborren är en viktig men oftast ovanlig art i naturskogsområden. Ovanlig för att den är helt beroende av att det varje år finns tillgång till färsk solexponerad granbark på nydöda eller döende granar för att kunna föröka sig. Viktig för att den vid massförökning kan skapa nya livsmiljöer för en mängd av skogens organismer genom att döda växande granar. Förökningen sker främst i granar som stormfällts eller har så nedsatt vitalitet att de inte kan försvara sig med ett tillräckligt kraftigt kådflöde. I naturskogsområden är det oftast brist på lämpligt yngelmaterial samtidigt som många av de arter som lever av granbarkborrar finns precis i närheten. Efter kraftiga stormar kan mängden stormfällda träd ge barkborrarna möjlighet att massföröka sig. När de blir tillräckligt många kan de döda även frisk växande granskog. Ståndskogsangreppen kan pågå några år och klingar av när svärmningsvädret blir ogynnsamt och lämplig angripbar vuxen granskog i landskapet minskar. På så vis minskas granandelen i landskapet och det skapas luckor i skogen som ger förutsättning för andra trädslag och växter att utvecklas. De barkborredödade granarna blir i sin tur livsmiljö för en rad vedlevande insekter, svampar och mossor. Men granbarkborrens naturliga levnadssätt gynnas av de onaturligt sammansatta skogar som skapats av skogsbruket de senaste 100 åren. Sydsveriges skogar består av extremt mycket granskog som dessutom är uppdriven i jämngamla bestånd med liten eller ingen inblandning av andra trädslag. Skogsbrukets skördande säkerställer granbarkborrens årliga behov av yngelmaterial genom avverkningsrester, kvarglömt virke och nya solbelysta hyggeskanter. När den sydsvenska skogen utsätts för storm eller långvarig torka presenteras enorma mängder lämpligt yngelmaterial för den naturligt fungerande granbarkborren. Det är alltså inget märkligt att det kan bli onaturligt mycket granbarkborre i onaturliga skogar. I detta landskap av onaturlig skog finns en mycket liten andel barrskog som skyddats från skogsbruk. Syftet med skyddet är bevara och utveckla de naturvärden som hör till en naturligt fungerande skog. Områdena är små och snävt avgränsade så att påverkan från omgivande produktionsskogar blir stor. Stormfällningen blir mer omfattande i kant mot produktionsskog och sannolikt även uppförökningen av granbarkborre. I detta landskap med onaturligt mycket likåldrig granskog ökar risken för att oproportionerligt mycket granar i skyddade områden ska angripas av den naturligt agerande granbarkborren vid massförökningssituationer. 9

10 Fakta om granbarkborren (Ips typographus L.) Granbarkborren (eller åttatandade barkborren) är allmän i hela landet och har normalt en ettårig livscykel. Den är en av granskogens allvarligaste skadegörare som ibland uppträder i mängd och då kan döda många träd samt infektera virke med blånad. Antalet granbarkborrar i skogen varierar kraftigt geografiskt och mellan år. Tillgången på lämpligt yngelmaterial i form av vindfällda eller försvagade granar samt obarkat virke under sommaren bestämmer hur många barkborrar som finns i skogen. Väderlek, inomartskonkurrens och naturliga fiender är viktiga faktorer som påverkar granbarkborrens förmåga att sprida sig, kolonisera träd och föröka sig samt överleva vintern. Bild A Bild B Den fullbildade granbarkborren (bild A) är 4-5 mm lång, cylindriskt byggd med ganska korta ben och antenner. Färgen är hos nykläckta individer ljusbrun (bild B) och hos gamla skalbaggar svartbrun. Baktill på varje täckvinge sitter 4 taggar, sammanlagt 8 stycken och därför kallas arten ibland för åttatandad barkborre. Den yttersta leden på antennerna är starkt utvidgad och bildar en tydlig klubba. Äggen är 1 mm stora och gul-vita i färgen. Larverna (bild C) är vitgula och krumböjda utan ben och med ljusbrunt huvud. Larverna genomlever 4-5 stadier innan den förpuppas. Puppan (Bild D) är vit och en så kallad fri puppa på vilken man ser anlagen till täckvingar, ben, käkar och antenner. Bild C Bild D När temperaturen stiger över +18 C på våren/försommaren lämnar granbarkborrarna sina övervintringsplatser och flyger iväg och letar efter lämpliga träd att lägga sina ägg i. Varma försommardagar med svaga vindar erbjuder optimala flygbetingelser. Vanligtvis förökar granbarkborren sig i vindfällen och försvagade granar. Men när granbarkborrarna blir många kan de också föröka sig i levande granar som då dödas. 10

11 Bild E bild F När skalbaggen borrat sig in i barken (bild E) avges doftämnen, ett s.k. aggregationsferomon, som starkt lockar andra granbarkborrar av båda könen till det angripna trädet. De viktigaste komponenterna i feromonet är metylbutenol, cis-verbenol och ipsdienol (syntetiska feromonbeten bestående av dessa tre komponenter går att köpa och används för övervakning och fångst av granbarkborrar). Om det är ett stående levande träd som angrips möts barkborrarna av trädets försvar. Detta utgörs dels av rinnande kåda som kan försvåra för hanen att borra sig in genom barken samt av ökade koncentrationer av giftiga terpener runt hålet, detta sker i tillväxtskiktet mellan bark och ved (floemet). För att övervinna trädets försvar krävs att många granbarkborrar samtidigt angriper trädet. Samtidigt som de borrar sig in genom barken infekterar de också trädet med blånadssvampar som bidrar till att trädet dödas. Varje granbarkborrehane tar emot 2-3 honor som gör varsin modergång utgående från parningskammaren. Modergångarna kan vara upp till cm långa och är orienterade i trädets längdriktning. Längs modergångarnas sidor lägger honorna sina ägg (bild F). Efter en dryg vecka kläcks larver ur äggen. Larverna äter av det näringsrika floemet. Varje larv äter sig fram i en egen gång, utgående från modergången, som blir bredare allteftersom larven växer till i storlek. I början eller mitten av juli förpuppas larverna och nykläckta skalbaggar ser man efter ytterligare någon vecka. Dessa kan näringsgnaga av barken innan övervintringen. Den nya generationen granbarkborrar kan antingen lämna trädet som de utvecklats i för övervintring i marken eller stanna kvar och övervintra under barken. I liggande träd (dvs vindfällen eller virke) är det vanligt att en betydande andel stannar kvar under barken. För stående träd har man tidigare ansett att huvuddelen av barkborrarna övervintrar i marken. Undersökningar utförda efter stormen Gudrun har dock visat att uppemot hälften av barkborrarna stannar kvar under barken på stående träd i södra Sverige. De barkborrar som lämnar stående träd för övervintring i marken ansamlas i förnan runt basen av de angripna träden. Bild G bild H Gångsystemet består av en central parningskammare, 2 eller 3 modergångar i vedens fiberriktning, larvgångar tvärs modergången (bild G, H). Larvgångarna blir bredare allt eftersom larven tillväxer och avslutas med en oval puppkammare. Oregelbundet gnagda gångar ut från puppkammaren utgör näringsgnag och 2 mm stora cirkelrunda hål är kläckhål också kallade flyghål genom vilka granbarkborren lämnar trädet. Källa SLU 11

12 Stormfällning i skyddade områden Stormen Gudrun, 9 januari 2005, påverkade barrskogen i 61 skyddade områden i Jönköpings län. Detta genom stormfällning av cirka 133 hektar och drygt m 3 sk barrträd. Påverkan var störst för skyddade områden i södra delen av länet, till exempel naturreservatet Labbramsängen där nästan all äldre granskog blåste omkull. Omfattande stormfällning drabbade också naturreservaten Marieholmsskogen, Isaberg och Natura 2000-området Skillingarydsfältet. Stormen Per, 14 januari 2007, påverkade barrskogen i 61 skyddade områden genom stormfällning av ca 35 hektar och cirka m 3 sk barrträd. Denna storm fällde förhållandevis mer träd i norra halvan av länet än stormen 2005 (Tabell 1). Tabell 1. Stormfälld areal och volym 2005 och Areal är uppskattad via flygbild/fältbesök. Volym inklusive ströträd uppskattad via fältbesök/flygbild. Reservat Kommun Total reservatsareal (ha) Varav areal skog (ha) Stormfälld areal (ha) 2005 Volym m 3 sk 2005 Stormfälld areal (ha) 2007 Bockaström Vetlanda , ,5 50 Bodaberg Värnamo , ,1 20 Bondberget Jönköping Bottnaryds urskog Jönköping , ,6 50 Brattaberget Jönköping Brunnstorp Värnamo , Bäckafall Nässjö , ,2 450 Drags udde Vetlanda , Eskilstorps ormgranar Jönköping ,1 30 Ettö Gislaved, Gnosjö , ,5 50 Fåglarödjan Jönköping 5 5 0, Färgsjömon Vetlanda , ,2 50 Gagnån Habo Haboskogen Habo Hatten Sävsjö/Vaggeryd ,5 400 Helvetets håla Vetlanda Huluskogen Tranås , Hässleby-Silverån Eksjö , ,3 50 Högemålsbranten Jönköping Höghult Vetlanda , Ingaryd Jönköping , ,1 650 Isaberg Gislaved , Jordanstorp Jönköping , Kakelugnsmossen Eksjö ,6 60 0,3 20 Kattehålet Eksjö , Kroppsjön Värnamo , Volym m 3 sk

13 Kråketorpsskogen Sävsjö , Kulla Vetlanda , Källenäs Jönköping Labbramsängen Värnamo ,4 300 Lilla Kungsbacken Vaggeryd Lyngemadssjön Vaggeryd, Jönköping , Marieholmsskogen Gnosjö Moens naturskog Värnamo Nyckelås Mullsjö, Jönköping , Nynäs Aneby , Oxhagsberget Vetlanda 3 2 0, Rusarebo Värnamo , Ryfors Mullsjö Råbyskogen Jönköping , Rönnbergen Sävsjö , ,4 250 Skams hål Jönköping , Skilsnäs Värnamo, (Ljungby) , Skurugata Eksjö , Skämningsfors naturskog Habo Solgens övärld Eksjö , Stolpaberg Vetlanda , Stora och Lilla fly Vetlanda Stuverydsbäcken Eksjö Stänkelstorp Tranås Svarta hål Vetlanda , Sällevadsåns dalgång Vetlanda, (Hultsfred) , Taberg Jönköping , ,4 200 Tjusthult Vetlanda Uvabergets naturskog/ramlaklint Jönköping , ,1 50 Uvaberget-Tenhult Jönköping , Vintermossen Vetlanda ,3 200 Värö Gislaved Västermarken Sävsjö Viks kvarn Nässjö Skillingaryd N2000 (V Taiga 9010) Vaggeryd Summa , , I Götaland fälldes ca 75 miljoner kubikmeter skog av stormen Gudrun 2005 och 12,5 miljoner kubikmeter av stormen Per. Götaland drabbades av fler stormar under perioden (Yoda 2011, Emil 2012, Simone, Hilde och Sven 2013 samt Egon och Helga 2015). Dessa stormar var av lägre dignitet och resulterade inte i några omfattande stormfällningar i länets skyddade områden men gav lokalt en påspädning av yngelmaterial genom spridda vindfällen. 13

14 Stormfällningseffekter och initiala åtgärder i skyddade områden Stormarnas påverkan på skyddade områden varierade kraftigt. Enskiktad, gallrad granskog fick avsevärt större andel stormfällning än skiktad trädslagvarierad skog. Mest omfattande stormfällning noterades i granbestånd med hög vindexponering. Vindexponeringen blev i många fall mycket hög på grund av att trakthyggesbruk bedrivits i det omgivande landskapet, vilket inverkade på stormfällningens omfattning. Värst drabbade blev skyddade områden med västgräns mot kalmark eller ungskog. Förutom en påtaglig tillförsel av lågor och vindfällda träd medförde stormfällningen även blockeringar av gränser, leder och vägar. Stormfällningen medförde en påtaglig uppbyggnad av dödvedsförrådet i många skyddade områden (Figur 1). Huvuddelen av stormfälld vedvolym var uppskattningsvis fördelad på följande vis: 90 % granved, 8 % tallved och 2 % lövved. Stormfälld lövved utgjordes främst av trädslagen björk, asp och ek. Någon särskild uppföljning på stormfällningen i skyddad natur med enbart lövskog har inte gjorts. Figur 1. Granen är mest känslig för stormfällning på grund av det ytliga rotsystemet. Mest omfattande stormfällningar i skyddade områden uppstod där skogen utanför reservatens västra gräns avverkats. 14

15 Figur 2. Skyddade områden i Jönköpings län 2007 omfattade 94 naturreservat och 5 naturvårdsområden (markerade med rött) samt en nationalpark (grön). Av den skyddade arealen utgjorde 758 ha granskog och 1138 ha barrblandskog vilket tillsammans motsvarar 0,26% av länets totala produktiva skogsmarksareal. Utöver detta förekommer inslag av gran i löv- och talldominerade skogstyper. År 2005 och 2006 inriktades Länsstyrelsens arbete på att identifiera omfattningen av stormen Gudruns påverkan. I arbetet ingick även att åtgärda blockerade vägar och leder samt synliggöra reservatsgränser för att undvika att skogsbruket av misstag upparbetade stormfälld skog i skyddade områden. Länsstyrelsen listade omgående vilka områden som var möjliga att åtgärda enligt gällande föreskrifter. Barkborrefarligt virke från stormen Gudrun åtgärdades i de områden där det var förenligt med syfte, föreskrifter och gällande skötselplan. I många fall var reservatsbeslut och föreskrifter utformade på ett sådant vis att åtgärder inte var möjliga att utföra utan dispens. Åtgärder för upparbetning inom skyddade områden prioriterades inte heller. Detta på grund av skogsbrukets signaler om att inte hinna med upparbetningen av de ca 75 miljoner kubikmeter virke som stormfällts under stormen Gudrun. Under våren 2007 utfördes inventering av nya stormfällda granar inom ett 30-tal skyddade områden (Tabell 2). Inventerade vindfällen klassades i hur barkborrebegärliga de var beroende på solexponeringsgrad och barktjocklek (trädålder). För att minska mängden yngelmaterial utfördes åtgärder, där det var möjligt, i form av torkkapning, barkning och upparbetning (se Bekämpningsmetoder). Från och med 2007 startade ståndskogsangrepp 15

16 av granbarkborren på gran i anslutning till stormfällningar i skyddade områden. Barkborrens utveckling och spridning från stormfällningsbrötar har studerats av SLU 1. Brötar i sex av länets naturreservat har ingått i studien. Stormskadorna i länets produktionsskogar, med miljontals kubikmeter vindfälld skog, kvarstående rotryckta och skadade träd, kvarliggande virkesvältor samt torkstressad granskog 2006 utgjorde grunden för massförökning av granbarkborre. Detta medförde att Skogsstyrelsen 2007 beslutade om länsöverskridande bekämpningsområde med skärpta virkesskyddsbestämmelser inom hela stormområdet (Figur 3). Figur 3. Skogsstyrelsen inventerade ståndskogsangrepp i delar av stormområdet Klassindelning avser antal nyangripna träd. 1 Kärvemo et al. (2014) FEM334:

17 Inventeringar Inventering har omfattat dels inventering av stormfälld skog efter stormarna 2005 och 2007 och dels av granbarkborreangrepp på stående träd från 2007 till Inventering stormfälld skog Efter stormen 2005 genomfördes inventering från fastvingeflyg för att få en uppfattning om stormfällningen i naturreservaten och påverkan på gränser och vägar. Efter stormen 2007 genomfördes under vårvintern en fältinventering av stormfällda träd i ett 30-tal barrskogsreservat (Tabell 2). Inventeringen är ej heltäckande på grund av säkerhetsskäl. Totalt registrerades ca 3870 stormskadade träd på 643 inventeringspunkter. Tabell 2. Inventering av antal träd stormskadad gran 2007, samt åtgärdsöversikt Område Stormskadad gran Upparbetat Torkkap/barkat Marieholmsskogen Moens naturskog Bäckafall Ingaryd Hatten Skillingarydsfältet (Natura 2000) Råbyskogen Skurugata Rönnbergen Uvabergets naturskog och Ramlaklint Västermarken Eketorp Fallamossen (myrskyddsomr) Vikskvarn Skams Hål Huluskogen Vintermossen Stolpaberg Kråketorpsskogen Ryfors Isaberg Färgsjömon Ettö Kakelugnsmossen Bottnaryd Stora och Lilla Fly Svarta hål Stänkelstorp Komosse

18 Område Stormskadad gran Upparbetat Torkkap/barkat Nyckelås Helvetets håla Nynäs Fåglarödjan Bockaström Summa SUBSTRATINVENTERING Utöver mängden fällda träd klassificerades också de inventerade träden i fyra klasser av barkborrebegärlighet beroende på exponeringsläge för att kunna planera fortsatt hantering (Tabell 3). Substratinventeringen kan användas för riskuppskattning, prioritering och planering av bekämpningsåtgärder. Substrat kodas med siffra och ev. bokstavskod för läge. Vid anhopningar (brötar) av vindfällen klassas hela bröten efter mest begärligt substratinnehåll. Polygoner och punkter fastställs med hjälp av GPS-stöd. Tabell 3: Åtgärds/Angelägenhet/Begärlighetskodning av substrat för granbarkborre vid vårsvärmning 1= Högrisk, angrips alltid 2= Medelrisk, angrips normalt 3= Låg, angrips endast vid gynnsamma förhållanden 4= Obetydlig, odugligt som yngelmaterial vid normala förhållanden ( )= Riskhöjning pga stora angrepp 2006, hög lokal barkborrepopulation Läge Typ av substrat Solexponering (del av dag) A: Tydlig sluttning mot söder-väster eller backkrön Brutet Träd/stamdel utan rotkontakt Vindfälle/lutande träd 2 (1) Vindfälle sluten skog 2 (1) 2 (1) 1 1 B: Plan torr-frisk mark Brutet Träd/stamdel utan rotkontakt Vindfälle/lutande träd 2 2 (1) 1 1 Vindfälle i sluten skiktad granskog 3 (2) 3 (2) 2 (1) - C: Plan fuktigblötmark Brutet träd/stamdel utan rotkontakt Vindfälle/lutande träd Vindfälle i sluten skiktad granskog D: Tydlig sluttning mot norr-öster /dalsänka (skuggläge) Brutet träd/stamdel utan rotkontakt 4 (3) 4 (3) 4 (3) - Vindfälle/lutande träd 4 (3) 4 (3) - - Vindfälle i sluten skiktad skog

19 Inventering av ståndskogsangrepp Under tidsperioden inventerades ståndskogsangrepp av granbarkborre i skyddade områden av barrskogstyp (Tabell 4). De första två åren inventerades barkborreangripna träd i samtliga reservat med inslag av barkborrebegärlig gran. Från har inventeringsinsatserna koncentrerats till de skyddade områden där massförökning fortgick, främst Marieholmsskogen, Moens naturskog, Vintermossen, Kråketorpsskogen, Rönnbergen, Västermarken, Hatten och Bäckafall. Inventeringsdata finns alltså inte för alla barkborredödade träd i skyddade områden. För Marieholmssskogens naturreservat finns nästan heltäckande data över barkborredödade träd för perioden Totalt omfattar inventeringen träd, ca m 3 sk. Det som saknas i siffrorna är uppskattningsvis 2000 träd dödade under 2006 samt 1500 träd dödade under sensommarangrepp för 2007 och Totalt har barkborredödade träd, (ca m 3 sk) registrerats vid inventering i naturreservaten under (Tabell 4). Syftet med inventeringen var i första hand att hålla koll på barkborrens utveckling i de skyddade områdena för bedömning av påverkan samt påverkan på omgivande produktionsskogar. I vissa fall har därför endast delar av reservaten inventerats. Vid inventeringen noterades omfattning och läge för spridningskälla. Inventeringen i skyddade områden har i huvudsak genomförts med egen personal och för omgivande skogar av tjänstemän vid Skogsstyrelsen och i viss mån av entreprenörer. Svårigheten att hitta tecken på färska angrepp är uppenbar eftersom de endast avslöjas av mm-stora ingångshål och ansamlingar av borrmjöl i barkflagor, grenveck och vid stambasen och i spindelväv (Figur 4). Vid gynnsamma väderförhållanden kan doften av feromoner kännas vid inandning. Inventeringen efter ståndskogsangrepp genomförs under barkborrens svärmningsperiod maj-juli och eventuellt i augusti vid andra generationssvärmning. Ståndskogsangreppen startar oftast i juni och pågår sedan när det är lämpligt svärmningsväder. Inventeringen riktas främst mot solöppet stående äldre granar i inledningen av säsongen. Vid torrsommar kan angrepp uppstå mitt inne i skogen och speciellt i områden med grunda rotsystem, till exempel på utdikade torvmarker. Syskonkullsvärmningar verkar resultera i ytterligare ca 15% av antalet angripna träd vid försommarangreppen. Vid en andragenerationssvärmning kan antalet angripna träd bli avsevärt större. 19

20 Figur 4. Borrmjöl efter granbarkborre syns som ett brunt kaffepulver på grenar i spindelnät och vid stambasen. 20

21 Tabell 4: Inventerade ståndskogsangrepp Antal angripna träd per reservat och år. Naturreservat Totalt Bockaström Bäckafall Färgsjömon Hatten Helvetets håla Illharjen Ingaryd Isaberg Kulla Labbramsängen Lyngemadssjön Marieholmsskogen Moens naturskog Råbyskogen Rönnbergen Skams hål Skurugata Stolpaberg Stora och Lilla Fly 6 6 Stuverydsbäcken Uvabergets naturskog och Ramlaklint Vintermossen Västermarken Summa

22 Bekämpningsmetoder Liggande fångstvirke Granar med skorpbark fälls i solexponerat läge alternativt läggs grovtimmer (toppdiameter >18 cm) av gran ut i samband med barkborrens första svärmning under våren. Fångstvirket bör läggas inom 50 m avstånd från föregående års angrepp om det är möjligt. Timret läggs ut i ett lager före granbarkborrens första svärmning. Detta kan göras av lastbilen direkt eller med en skotare. För att minimera angrepp av randig vedborre ska virket läggas solöppet och med underliggare av lövträdsbitar eller torrved. Timmer läggs ut stockvis i solöppet läge längs med skogsbilvägar eller i terräng i anslutning till föregående års granbarkborreangrepp. Inledningsvis kan feromon-dispensers appliceras på virket. När stockarnas/ fångstträdens barkyta har koloniserats av granbarkborre samlas stockarna ihop och transporteras till industri för sönderdelning. Figur 5. Bild på nyangripet fångstvirke med parningskammare respektive fullbelagt fångstvirke med ca 10 parningskammare per dm 2. Använd grovt grantimmer från drygt 80-åriga träd som fångstvirke. Timret ska ha tjock bark, skorpbark. Detta fångstvirke fångar ca barkborrar per dm 2 (6-10 parningskammare) (Figur 5) medan fångstvirke av unggran med rödbark kan förbli outnyttjat eller fånga ca 0-0,1 barkborre/dm 2. Fångstvirke ska vara färskt och oangripet av insekter, det innebär att det måste avverkas så att barken sitter kvar, mellanlagras på plats som inte medför angrepp av randig vedborre eller granbarkborre samt kunna transporteras in strax i anslutning till förmodad första svärmningstidpunkt. Utläggning och insamlande av fångstvirke har utförts med en stor skotare med breddningsbart lastutrymme (Figur 6), transporter har skett med konventionella skogstransportlastbilar. En variant av liggande fångstvirke, där stående skog slutavverkats och de upparbetade träddelarna fått ligga kvar på hygget under barkborrens svärmningsperiod har använts framförallt vid bekämpning utanför skyddade områden. 22

23 Figur 6. Utläggning av fångstvirke i Skillingaryd. Fångstvirket läggs ut i enkellager och på underliggare av torrträd för att undvika angrepp av randig vedborre. Skotare med vidgat lastutrymme medger effektivare transport. Användande av liggande fångstvirke för med sig risk för virkesvärdesförlust genom angrepp av randig vedborre (Trypodendron lineatum) samt utveckling av blånadsvamp i virket efter barborrekoloniseringen. Det finns också en ökad risk för ståndskogsangrepp av granbarkborre i angränsande äldre granskog. Risken för angrepp av randig vedborre kan minimeras genom att virkesutläggningen sker så nära inpå barkborrens huvudsvärmning som möjligt. Detta kan medföra behov av att mellanlagra virket i välta på solöppen plats. Fångstvirket läggs därefter ut på plats, solöppet på underliggare av torrved eller direkt på marken. Underliggare av färsk gran bör undvikas helt för att minska risken för angrepp av randig vedborre. Utvecklingen av blånadssvamp påbörjas efter att de första barkborrarna angripit stammen, risken för omfattande blånadsspridning in i veden ökar med tiden och ger mest virkesskador vid en utdragen svärmning. Fångstvirkestransporter kan försvåras av tjällossning. Vägnätet kan vara avstängt för tunga transporter när det behövs som bäst. Det kan vara svårt att få in virke för utläggning och svårt att få det bortforslat till industri. Även om kunniga och lojala åkare kör transporter under dygnets kyligaste timmar kan logistikproblem uppstå. Mellanlagring av virke och förhandling med vägsamfällighetsföreningar kan också lösgöra transportmöjlighet på nedklassade vägar. 23

24 Stående fångstvirke Stående äldre granskog kan användas som fångstträd. Metoden innebär att granbarkborrarna luras att angripa fullt friska granar genom att granbarkborreferomondispensers placeras ut med ca 30 m avstånd i solexponerad beståndskant. Efter huvudsvärmningens angrepp avverkas träden och virket måste omgående transporteras till industri. Vid utdragen svärmningsperiod (>2 veckor) kan det bli nödvändigt att utföra avverkning och transport i omgångar. I det fall träden ska lämnas kvar som död ved måste barkning utföras innan kläckning av den nya generationen barkborrar. Även här finns risk för fortsatta angrepp i närstående skog samt virkesvärdesförsämring genom utveckling av blånadssvamp i angripna träd. Metoden lämpar sig bäst i skog som kan avverkas och som finns inom några hundra meters avstånd från områden med mycket omfattande granbarkborreangrepp. Sök och plock-metoden Stående nyangripna träd eftersöks, avverkas och upparbetas och transporteras till industri, alternativt fälls, barkas och lämnas på plats. Angripna träd identifieras okulärt genom observation av gnagmjöl och ingångshål. Det bruna gnagmjölet, som liknar kaffepulver, ligger runt stambasen, på grenar, i barksprickor och i spindelnät nära stammen. Ingångshålen avslöjas ofta av att gnagmjöl kådat fast runt det ca 2 mm stora ingångshålet. De första angreppen sker oftast 5-15 m upp på trädstammen, vilket försvårar inventeringsarbetet. Figur 7. Särskilt tränade barkborrehundar kan effektivt hitta barkborreangrepp, men det krävs också att hundföraren har god kunskap om barkborreangrepp samt god fysik. 24

25 Identifiering av angripna träd kan också ske via doftindikation om inventeraren eller hund (Figur 7) har förmåga att känna den doftsignal, feromon, som barkborrarna avger vid angrepp. För en mänsklig näsa är doftsignalerna tydligast vid goda svärmningsbetingelser, soligt sommarväder med svag vind. Hundens luktsinne är överlägset vid sökarbetet efter pågående angrepp men det förutsätter att hundföraren både är skogsvan och kan urskilja vilka träd som angripits där hunden markerar. Metoden har i huvudsak använts i de produktionsskogar som omger skyddade områden samt i begränsad omfattning i skyddade områden. Sök-och-plockmetoden är, rätt utförd, mest effektiv för att begränsa fortsatta barkborreangrepp. Den är dock arbetskrävande och intensiv då det krävs fortlöpande inventering efter nyangripna träd fram till avverkningstillfället. Avverkningsåtgärder ska sättas in så snabbt som möjligt efter att ståndskogsangrepp identifierats. För varje dag med svärmningsväder är det troligt att fler träd angrips i anslutning till det identifierade angreppet. Om det gått några veckor eller om man väntar med avverkning motsvarande tid är det uppenbar risk för syskonkullsvärmning och ytterligare angripna träd. Det krävs korta beslutsvägar för avverkning samt god logistik av virkestransport. Det finns naturligtvis också en risk att angripna träd missas på grund av att borrmjöl spolats bort av regn. Kvarvarande träd bör därför kontrolleras efter ytterligare period med svärmningsväder. För ovanstående bekämpningsmetoder där angripet virke ska forslas till industri är det ytterst viktigt att detta sker inom det tidsintervall som föräldradjuren vistas i virket. Hinner de lämna virket kan de ge upphov till så kallade syskonkullsvärmning med angrepp i närliggande skog som följd. Hinner den nya generationen kläcka ut antingen på fångstvirkesplatsen eller i upplag vid bilväg kommer det att resultera i fortsatta angrepp vid nästkommande svärmningstillfälle. Barkborrefällor Insektsfällor gillrade med feromondispensers placeras ut i syfte att locka till sig och fånga granbarkborrar. Insekterna stängs inne i fällans uppsamlingsbehållare. Syntetiskt feromon har en bra attraktionskraft för att locka granbarkborre till fällornas omgivning men barkborrarnas oprecisa flygsätt medför att endast en mindre del, kanske 10% (Gunnar Isacsson SKS), fångas i fällorna. Fångstfällor finns av olika fabrikat men bygger på samma princip. En feromondispenser monteras inne i ett flyghinder med spalter eller hål så att barkborrarna kan krypa in. Väl inne faller de ned i en uppsamlingsbehållare i fällans botten. Fällornas behållare behöver tömmas regelbundet. Fällor användes för fångst under , främst i Skillingaryd som komplement till fångstvirke. Därefter har enstaka fällor använts främst i övervakningssyfte för fastställande av svärmningstidpunkt. Vid användande av fällor får man räkna med att det uppstår ståndskogsangrepp på gran inom ca m radie från fällan. I vissa fall har även angrepp på årig gran konstaterats. Fällor är bra som övervakningsinstrument men kan orsaka mer skada än nytta vid ogenomtänkt placering. 25

26 Tork-kapning Metoden innebär att barken på vindfällda granar strimlas upp i ca 3-5 cm breda remsor längs med trädstammen (Figur 8). Arbetet utförs med motorsåg. Syftet med metoden och reducera barkborrens förökningsframgång genom att begränsa utrymmet för barkborrens radiellt gående larvgångar. Figur 8. Insidan av barkremsa från torkkapad gran. Kapsnitten stör larvgångarnas radiella utbredning så att de tvingas konkurrera om födoresursen. Effekten blir densamma som vid barkborrens inomartskonkurrens då modergångarna ligger så tätt att larvgångarna möts innan larverna vuxit färdigt. Metoden har främst använts för att minska ytan yngelmaterial på vindfällda träd och utförts i förebyggande syfte före första svärmning. Eftersom trädet lämnas kvar finns risk för ståndskogsangrepp vid syskonkullssvärmning samt en viss risk att förökningsframgången är tillräcklig för fortsatta angrepp på följande år. Metoden användes under En van huggare åtgärdar ca 2-3 träd per timme. Metoden är mest lämplig för att förebygga massförökning och förmodligen mest effektiv vid låga populationstätheter. Den lämpar sig bäst för hantering av enstaka vindfällda träd där träden ska lämnas kvar som död ved. Barkning Metoden går ut på att förstöra yngelmaterialet samt begränsa förökningsframgången i redan angripna träd genom att så stor andel av barken som möjligt lossas från trädstammen 26

27 (Figur 9). Barkningen kan antingen utföras maskinellt med en skördare, konventionell avverkningsmaskin, eller manuellt med barkspade. Figur 9. Avbarkad stock med granbarkborrar i pupp/larvstadium. Både manuell och maskinell barkning har använts i begränsad omfattning. Risken är uppenbar för ståndskogsangrepp i närheten orsakade av syskonkullssvärmning eftersom åtgärden endast drabbar den nya generationen (ägg, larver, puppor). Det finns också risk att barkningen inte blir tillräckligt omfattande. Barkning med skördare förutsätter att en skördare kan ta sig inom ca 10 m från träden. Normal prestation är ca träd per timme. I många fall kan metoden inte användas på grund av att påverkan på naturmiljön, andra skyddsvärda träd, lågor eller marktäcket blir för negativ. Terrängförhållanden kan också omöjliggöra maskinella åtgärder. Manuell barkning med barkspade är mycket tidskrävande. Normalprestation är 0,5-1 träd/timme. Vid omfattande angrepp kan arbetskraftstillgången bli en begränsande faktor. 27

28 Angrepp av granbarkborre i skyddade områden Före 2005 saknades eller förekom granbarkborre i obetydlig omfattning inom skyddade områden. De följande årens väderbetingelser kom att bli mycket gynnsamma för granbarkborreförökning. Stormfällningen 2005 och den mycket varma och torra sommaren 2006 medförde att massförökningen av granbarkborre fick fäste och extra fart i hela länet. Tidig svärmning och flera syskonkullssvärmningar noterades 2006 och dessutom svärmade den nykläckta generationen under sensommaren. Dubbla generationer granbarkborre och ovanligt hög förökningsframgång vid sensommarens ståndskogsangrepp medförde en avsevärd uppförökning av barkborrepopulationen. Stormfällningen av gran i inledningen av år 2007 utökade mängden förstklassigt yngelmaterial. Vindfällda granar koloniserades av inflygande granbarkborre från omgivande produktionsskogar. En torr och tidig vår 2008 medförde tidig svärmning med omfattande ståndskogsangrepp i naturreservaten som följd (Figur 10). Figur 10. Lägesbild över inventerade områden och ståndskogsangrepp Under åren var barkborrepopulationen generellt hög i hela Götaland, därför kunde inte något tydligt samband urskiljas mellan skyddade områden och barkborreskador i omgivningen. Vid en exkursion i Kronobergs län 2007 konstaterades det att omfattande ståndskogsangrepp av granbarkborre i skyddade områden kan medföra att all äldre gran dödas och kontinuitetsbrott för gammal gran och tillförsel av grov död granved uppstår. 28

29 Jämfört med Kronobergs län eskalerade granbarkborreangreppen i Jönköpings län cirka ett år senare, förmodligen beroende på en relativt kraftigare stormpåverkan 2007 i Jönköpings län. De mest omfattande granbarkborreangreppen i skyddade områden uppstod därför under Effekterna av barkborreangreppen i Kronoberg inverkade på åtgärdsstrategin inom Jönköpings län. Under 2009 började barkborrepopulationen minska i produktionslandskapet samt i flertalet av länets naturreservat. Massförökningen fortsatte dock i områden med hög populationstäthet och tillgång på gammal granskog. Det blev än mer tydligt att de fåtal områden med pågående massförökning spred ansenliga mängder granbarkborre till omgivande marker. Tydligast märktes det runt Marieholmsskogens södra delar där i princip all angripbar skog inne i naturområdet förbrukats 2010 och svärmande barkborrar tvingades söka yngelmaterial utanför naturreservatet. De snörika vintrarna 2010 och 2011 orsakade omfattande toppbrott i granskog på de mest höglänta delarna av länet. Detta medförde åter en lokal uppförökning av barkborre i naturreservaten Hatten, Västermarken, Rönnbergen i Sävsjö kommun och Bäckafall i Nässjö kommun. Höjdlägesklimatet för dessa granskogsrika områden dämpar granbarkborrens massförökning. Stormarna under medförde relativt lite påspädning av yngelmaterial i form av vindfällda träd. Förmodligen missgynnades barkborrarna av kallt och regnigt försommarväder. Under fortsatte massförökningen i Marieholmsskogen trots ogynnsamt barkborreväder medan det klingade av i andra områden. Under 2013 utfördes, efter ny dispens, bekämpningsåtgärder i ytterkanten av naturreservatets norra delar. Åtgärderna samordnades med omfattande fångstvirkesavverkning och åtgärdande av nya ståndskogsangrepp på angränsande fastigheter. Inventeringsinsatser utfördes främst i omgivande skogar för att begränsa inflödet till naturreservatet och dämpa ståndskogsangreppen utanför. Inventering av omgivande skogar under 2015 och 2016 visade på en låg förekomst av granbarkborre. Länets i särklass mest drabbade områden blev Marieholmsskogens naturreservat i Gnosjö kommun (se nedan) och Västlig taigadelen i Natura 2000-området på Skillingaryds skjutfält i Vaggeryds kommun. Dessa följs av omgivningarna till Kråketorpsskogen i Vetlanda kommun samt Labbramsängen i Värnamo kommun. 29

30 Kommentarer om åtgärder och barkborreangrepp i skyddade områden Lagstiftningen anger handlingsutrymmet för vilka åtgärder som kan utföras i skyddade områden. För varje enskilt naturreservat avgör beslut om syfte och föreskrifter vad som får utföras inom det skyddade området. Miljöbalkens regler gäller och för de delar som även ingår i Natura2000område gäller Art och Habitatdirektivets krav. Länsstyrelsens aktiva agerande att parallellt med skogsbruket försöka utföra åtgärder för att motverka ytterligare uppförökning av granbarkborre har varit mycket uppskattat. Beroende på omfattningen av stormfällning och barkborreangrepp samt regelverket för de olika skyddade områdena valdes olika strategier för åtgärder. Länsstyrelsen sökte dispens från reservatsföreskrifter för 9 reservat 2008, 2 reservat 2009, 1 reservat 2012 och 2013 för att kunna göra motåtgärder. I många fall har åtgärder som barkning eller upparbetning kunnat utföras enligt gällande föreskrifter och skötselplan. Den mest tillämpade metoden är dock ingen åtgärd, detta mycket beroende på en kombination av små angrepp och otillgänglighet. I några fall har fällning och barkning utförts i delar av skyddade områden. I samtliga fall har naturskogsartade partier konsekvent lämnats utan åtgärd och graden av tidigare påverkan styrt angreppens hantering. Avverkningsåtgärder har riktats till de skogsområden som tidigare påverkats av skogsbruksåtgärder som gallring, röjning och vedtäkt. Den omfattande träddöden i några reservat medförde att det blev riskfyllt att vistas i skogsområden med omfattande barkborreangrepp. Därför sattes varningsskyltar upp i Marieholmsskogen, Moens naturskog och Vintermossen där torrträden började brytas av och blockera leder samt göra skogen mycket svårframkomlig (Figur 11). Figur 11. Varningsskylt för Marieholmsskogen och bild från Skärsjöleden i naturreservatets östra del. Sammantaget har någon form av åtgärd utförts i 36 skyddade områden (Tabell 5). Allt från uppsättning av en enkel svärmningsövervakande barkborrefälla till återkommande insatser 30

31 Granbarkborreåtgärder i skyddade områden som, torkkapning, barkning, upparbetning av stormfällda träd och ståndskogsangrepp samt hantering av fångstvirke (se Bekämpningsmetoder). Tabell 5. Översikt utförda åtgärder. Skyddat område Feromon-Barkborrefällor antal Torrkapning antal träd Barkning antal träd Upparbetning vindfälld gran m3f Avverkning ståndskogsangrepp volym m3f Fångstvirke volym m 3 f Bockaström Bodaberg Bondberget Bottnaryds urskog Brattaberget Brunnstorp* Bäckafall Drags udde Eskilstorps ormgranar Ettö Fåglarödjan Färgsjömon Gagnån Haboskogen Hatten* Helvetes håla Huluskogen Hässleby-Silverån Högemålsbranten Höghult Ingaryd Isaberg Jordanstorp Kakelugnsmossen Kattehålet Komosse Komosse Södra Kroppsjön Kråketorpsskogen Kulla Källenäs DR Labbramsängen Lilla Kungsbacken DR Lyngemadssjön Marieholmsskogen Moens naturskog Mässeberg* Nyckelås Nynäs Oxhagsberget Rusarebo Ryfors Råbyskogen Rönnbergen Skams hål Skilsnäs Skurugata Skämningsfors naturskog Solgens norra övärld Solgens södra övärld Stolpaberg Stora och Lilla fly Stuverydsbäcken Stänkelstorp Svarta hål Sällevadsåns dalgång Taberg Tjusthult Uvaberget/Ramlaklint Uvaberget-Tenhult Vintermossen Värö Västermarken Viks kvarn Skillingaryd N Summa Summa fällor 1105 träd 1808 träd m3f 4850 m3f 6695 m3f 31

32 MARIEHOLMSSKOGEN, GNOSJÖ KOMMUN Naturreservatet Marieholmsskogen med en skogsmarksareal på drygt 260 ha är avsatt i syfte att bevara ett naturskogsartat barrskogsområde. Äldre barrblandskog utgjorde vid reservatsbildningen ca 180 ha fördelat på tre områden: Skärsjöberget med ca 35 ha gammal grov grandominerad skog i sydost, Moskiftet med ca 90 ha gran och barrblandskog i sydväst och Håkentorpsskogen med ca 55 ha gran och barrblandskog i norr. Figur 12. Vy från sydvästra delen av Marieholmsskogen 2014 där stormfällning och efterföljande barkborreangrepp omformade skogen. Omfattande stormfällning av gran i naturreservatets södra del resulterade i massförökning av granbarkborre (Figur 12). Inledningsvis var angreppen uppdelade i två avgränsade områden med cirka 1,5 km inbördes avstånd. En västlig del i anslutning till stormfällningarna i västra delen av Moskiftet och en östlig del i anslutning till toppen av Skärsjöberget. Mellan Moskiftet och Skärsjöberget ligger Kacklesjön med tillhörande våtmarker samt yngre talldominerade skogsbestånd. Detta meter breda bälte av oangripbar skog utgjorde en möjlig barriär mellan de båda angreppshärdarna. Norr om Moskiftet fanns också en barriär av m ungskog mot Håkentorpsskogen som initialt var relativt oskadad av barkborre. Inventering av ståndskogsangrepp påbörjades under 2007 och Marieholmsskogen har därefter årligen totalinventerats fram till 2012 (Figur 13). Barkborrens populationsutveckling utifrån ett urval av stormfällningsbrötar har parallellt studerats av SLU (Kärvemo & Schroeder 2 ) under motsvarande tidsperiod. Under åren inriktades inventeringen 2 Kärvemo et al 2014 FEM334;

33 på övervakning av barkborreutvecklingen enbart i naturreservatets norra del på grund av stor risk för fallande torrträd i de centrala delarna Barkborreangrepp Antal stam/år Volym/år Antal stam ackumulerat Volym ackumulerat Figur 13. Ståndsskogsangrepp av granbarkborre i naturreservatet Marieholmsskogen under Inventeringen visar tydligt att ståndskogsangreppen startat i direkt anslutning till de stormfällda områdena och därefter spridits radiellt ut från föregående års angrepp så länge som angripbar skog fanns att tillgå. Under utfördes inga åtgärder utöver kapning och torkkapning av träd som vindfällts över reservatsgränsen. Under våren 2008 söktes dispens för att kunna utföra vissa bekämpningsåtgärder inom reservatet, stående och liggande fångstvirke. I april 2008 infördes fångstvirke intill skogsbilväg vid Kacklesjön, Mölnesjön och Håkentorp i anslutning till angreppen från år Feromondispensers monterades i anslutning till fångstvirket. De första ståndskogsangreppen noterades kring den 20 april i anslutning till fångstvirket. I samband med bortförsel av fångstvirket i början av maj upparbetades angripna vägkantträd. Vid uppföljning av första svärmningen, vilken startade redan i mitten av april 2008, konstaterades att omfattande ståndskogsangrepp (>500 träd) expanderat från väster mot fångstvirkesområdet vid Kacklesjön (Figur 14). Då utökades vissa bekämpningsåtgärder för att försöka begränsa barkborrepopulationens utveckling och hålla isär angreppskoncentrationerna på Skärsjöberget och Moskiftet. Färska angrepp inventerades och motåtgärder utfördes enbart i de områden som tidigare påverkats av skogsbruk. Fällning, barkning och uttransport av angripna träd utfördes på 16 angreppsplatser i reservatet, i inledningen av juni månad (Figur 15). 33

34 Figur 14. Samtliga nyangripna träd färgmarkerades. Nyangripna träd ser gröna och friska ut men avslöjas av borrmjöl från granbarkborrarnas angrepp. 34

35 Figur 15. Totalt fälldes och barkades närmare 2000 barkborreangripna träd varav ca 1000 m 3 transporterades ut. Av de totalt avverkade träden utgjorde ca 700 träd av yngre träd som avverkades för uttransport genom 40-årig planterad skog och längs vägkanter. Åtgärden medförde att fortsatta angrepp under året upphörde i anslutning till dessa platser. På grund av att ytterligare dispens inte beviljades under år låstes möjligheten att utföra uppföljande motåtgärder. Angreppen fortsatte inifrån de centrala delarna (Figur 16) och nådde under ut mot åtgärdsytorna varför kvarvarande rester av gammal barrblandskog reducerades ytterligare. Några fragment av den tidigare typiska barrblandskogen och enstaka gamla granar finns i anslutning till ytorna som åtgärdades 2008 (Figur 17). 35

36 Figur 16. Utbredning av barkborreangrepp i Marieholmsskogen från år 2007 till år Notera spridningen norrut år 2011 efter att angripbar gran i södra delen förbrukats. I Marieholmsskogen framgick tydligt hur partiella angrepp av långhorningar, främst allmän barkbock (Tetropium castaneum), på enstaka granar förefaller att vara en viktig faktor för spridning av granbarkborreangrepp i landskapet. Den stora mängden död ved i stormved och basala delar av granbarkborredödade träd ger uppsving för allmän barkbock och andra arter. Angrepp av långhorningarna kan uppstå i enstaka gamla levande gamla granar inne i sluten skog. Ofta angrips bara de basala delarna av trädet varvid större delen av grönkronan är intakt och fungerar som inkörsport för nya granbarkborreangrepp i tidigare oangripen skog påföljande vår och sommar. I samband med åtgärder noterades också att doften av grankåda lockar granbarkborre. Färskt avverkningsris eller sågspår i barken påskyndar angrepp på fångstvirke eller träd. Avverknings-/gallringsrester (ris och toppar) kan vara tillräckligt för att få angrepp på ung gallringsskog. Vid massförökning i kombination med brist på yngelmaterial kan granbarkborren även angripa ung rödbarkig gran. Angrepp ända ned till 20-årig granskog noterades i anslutning till Marieholmsskogen. 36

37 Figur 17. Bild från 2015 med exempel på en liten kvarvarande rest av gammal barrblandskog som återfinns i centralt i reservatets södra del. Efter barkborrepopulationens kollaps finns några 0,5-1 ha stora dungar med karaktär av gammal barrblandskog kvar i anslutning till några av ytorna som åtgärdades 2008 samt i reservatets ytterkant. Spridningen av granbarkborre ut till omgivande produktionsskogar blev tydlig från år 2009 och 2010 då all barkborreduglig gran i reservatets sydöstra del Skärsjöberget förbrukades och merparten av granen i den sydvästra delen angripits. I samband med detta noterades också angrepp i årig tunnbarkig granskog, vilket är tecken på osedvanligt hög populationstäthet och brist på substrat. Under 2012 expanderade angreppen i reservatets nordliga Håkentorpsdel och till omgivande produktionsskog (Figur 18). Nya angreppshärdar poppade upp på kilometeravstånd från spridningsområdet, såväl inom som utom reservatet. Barkborresituationen engagerade Gnosjö kommun och Landshövdingen vilket efter samråd med Naturvårdsverket resulterade i att Länsstyrelsen fick en ny dispens 2013 så att motåtgärder kunde göras i naturreservatets norra del. Angreppen mattades av men fortsatte trots ogynnsamt svärmningsväder fram till Uppskattningsvis har ca 95 % av det tidigare inslaget av gammal (>120 år) och grov gran (40 cm dbh) omförts till död ved. 37

38 Figur 18. Under 2013 expanderade angreppen i naturreservatets norra del. Angreppet omfattade ca 900 träd varav ca 300 träd i norra delen avverkades och barkades i områden som omfattades av dispens. Parallellt hanterades ca 120 m3 fångstvirke utmed skogsbilvägar i norra delen. Totalt har minst granar inom reservatet dödats av granbarkborre. På 10 års tid har stormfällning och efterföljande granbarkborreangrepp medfört att naturtypen grandominerad äldre barrnaturskog i stort raderats ut. Nästan alla gamla och grova granar har dödats av barkborre. Samtliga granar med diameter cm har dödats och av granar grövre än 50 cm återstår ett fåtal träd. Levande granar grövre än 40 cm har blivit ovanliga i reservatet. I norra delen dit barkborreangreppen expanderade först återstår inslag av gammal gran i talldominerad barrblandskog samt i ett cirka 5 hektar stort barrsumpskogsområde sydväst om Mölnesjön. Den äldre granskog som återstår utöver detta finns spridd som 0,5-1 hektar stora dungar utmed reservatets ytterkant. Utöver dessa äldre granområden förekommer yngre granskog (30-50 år) i bestånd som anlagts vid tidigare skogsbruks- 38

39 åtgärder. Kvarvarande områden med äldre graninslag kan ses som svarta fläckar i satellitbild 2015 (Figur 19). Satellitbild 2005, notera stormfällningsytor längs sydvästra gränsen. Satellitbild 2007, stormytorna utvidgades. Satellitbild 2009, omfattande ståndskogsangrepp Satellitbild 2015, barkborredödad skog(blågrå) (blågrå), ännu återstår granskog i norr Mörkaste nyansen anger inblandning av äldre gran. Figur 19. Satellitscener som speglar förloppet stormfällning barkborredödad skog. Slutsats: Marieholmsskogens naturreservat Det är möjligt att man med uppföljande åtgärder kunde begränsat angreppen något i anslutning till ytorna som åtgärdades Det fanns också en del områden med relativt trivial produktionspåverkad granskog som hade varit möjliga att använda 2008 och 2009 som stående fångstvirke för att begränsa barkborrepopulationen. Tillåts uppförökning av barkborre efter omfattande stormfällningar är det mycket svårt att hejda ståndskogsangreppen i naturreservat med gammal granskog. Det är helt klart att det effektivaste är att motverka omfattande massförökning i anslutning till sådan skyddade naturområden. Om man tillåtits att minimera mängden yngelmaterial efter stormarna hade utvecklingen sannolikt blivit en helt annan. 39

40 KRÅKETORPSSKOGEN, VETLANDA KOMMUN Reservatet domineras av det drygt 20 hektar stora våtmarksområdet runt Skogagölen och Musterydsbäcken. Runt våtmarken ingår 8,8 hektar skogsmark i en smal skyddszon, inklusive en igenvuxen torpmiljö, Skogatorpet, vid gränsen mot Kronobergs län (Figur 20). Angränsande skog i söder utgörs av ett ca 200 ha stort skogsområde skyddat som naturreservat i Kronobergs län. Skogsområdet i Kronobergs län fick omfattande stormfällning av gran och omfattande ståndskogsangrepp av granbarkborre redan Den skyddade skogsarealen i Jönköpings län tillfördes endast en mindre mängd vindfällda träd under stormarna Gudrun och Per. Torkkapning genomfördes 2007 på det tiotal vindfällda granar som fanns kring Skogatorpet. Under 2007 noterades ett tjugotal barkborreangripna träd på ett litet bergkrön utmed södra gränsen samt ett fåtal ställen spritt i kantzonen runt våtmarksområdet. Figur 20. Kråketorpsskogens igenväxande torpmiljö. I början av juni 2008 inventerades 250 nyangripna barkborreträd i igenväxningsmarken runt Skogatorpet. En vecka senare konstaterades att angreppet utökats så att nästan alla granar i den åriga granskogen på fastmarken mellan länsgränsen och våtmarken var angripna, sammanlagt ca 700 träd på en yta 3,2 hektar. Angreppet var ytterområdet på ett större angrepp som spridits sig ut från det i söder angränsande naturreservatet i Kronobergs län. Angreppet åtgärdades genom dispens i syfte att begränsa barkborrens vidare spridning. Detta för att försöka rädda det fåtal gamla granar (>120 år) som fanns i myrkanten, sumpskog och på myrholmar. Samtliga angripna träd avverkades och merparten transporterades bort (Figur 21). Under resterande del av 2008 angreps 4 träd i anslutning till avverkningsytan. Under fortsatte påverkan från angränsande Kronobergs 40

41 barkborrepopulation och ungefär träd angreps årligen. Efter att massförökningen klingat av 2012 återstår nu ett tiotal gamla grova granar i kanten mot Skogagölen. Figur 21. Karta över Kråketorpsskogen i Jönköpings län, gulrastrerat område visar utbredningen av barkborreangreppet 2008 som åtgärdades med avverkning. 41

42 INGARYD, JÖNKÖPINGS KOMMUN Figur 22. Sydöstra delen av Ingaryds naturreservat utgjordes av högrest första generationsgran på tidigare inägomark. Området utgörs av en gård med betesmark samt drygt 40 hektar barrskog på tidigare inägomark (Figur 22). Skogen kännetecknades av högrest barrskog före stormarna och tillfogades stora stormfällningar i områdets ytterkant 2005 såväl som Under våren 2007 genomfördes en samrådsexkursion med skogsbruket om befarad barkborreförökning och spridning från området. Som ett resultat av samrådet genomfördes upparbetning och uttransport av ca 400 färska vindfällda granar våren I början av juni 2007 påträffades de första ståndskogsangreppen, vilket på två veckor utvecklades till 733 nyangripna barkborreträd. Samtliga angripna träd avverkades, barkades och merparten forslades ut ur reservatet. Under 2008 noterades totalt 32 barkborreangripna träd i naturreservatet (Figur 23) och efterföljande år har enstaka angrepp noterats i anslutning till vindfällda eller skadade träd. 42

43 Figur 23. Läge för angripna träd (svart punkt) juni 2008 och åtgärdade angrepp 2007 (grårastrerade ytor) samt drivningsväg (blå). Fastighetsgräns markerad med svart linje. 43

44 SKILLINGARYDSFÄLTET, NATURA 2000-OMRÅDE (SE ) Norra delen av Natura 2000-området utgörs av 323,9 ha barrskog, Västlig Taiga (9010). Under hela 1900-talet har skogen varit vigt åt militär verksamhet som målområde och säkerhetsområde för artilleri, granat- och gevärsbeskjutning. Träden har under årtionden skjutits sönder och mängden död ved är mycket hög. Under stormarna 2005 och 2007 fälldes uppskattningsvis m 3 sk barrträd och stormbrötsarealen uppskattas till ca 40 ha. Utöver detta så torrlagrades tals m 3 brännsvedsortiment från stormområdet strax utanför Natura-området. Sannolikt medförde detta till en ansenlig påspädning av barkborrepopulationen. Efterföljande massförökning av granbarkborre resulterade i ytterligare ca m 3 sk död granved. Under perioden har i princip all gammal gran omförts till död ved på en yta av ca 158 ha (Figur 24 och 27). Figur 24. Vy över nordvästra hörnet Västlig taiga-området Skillingaryds skjutfält, 7 september Merparten av torrträden från har brutits av. Möjligheterna till hantering av stormfällningar och barkborreträd inom västlig taigaområdet var ytterst begränsade eftersom hela området utgör riskområde för oexploderad ammunition (OXA). För att göra området helt säkert från OXA (Figur 25) krävdes i princip en total avsökning och genomfräsning av hela jordlagret vilket var uteslutet. Massförökningen av granbarkborre inom området medförde att åtgärder främst inriktades på att förhindra barkborrarnas spridning till omgivande marker utanför skjutfältet. Fångstvirke och feromonfällor är de metoder som använts. 44

45 Figur 25. Begränsningen innebar konkret att varje kvadratmeter mark vid sidan av vägnätet var tvunget att avsökas med metalldetektor för att lokalisera eventuellt ytligt liggande OXA (oexploderad ammunition). Förökningen av granbarkborre övervakades från luften 2008 och 2009 vilket påvisade en kraftig massförökning av granbarkborre med störst omfattning i de nordvästra delarna av området (Figur 24). Våren 2008 monterades 300 feromonfällor och ca 120 m 3 f grövre granmassaved lades ut på OXA-säkrade platser i området samt utmed vägarna väster, norr och öster om Västlig taiga-området. Besiktning från flyg i september 2008 visade på omfattande träddöd och inför 2009 planerades en omfattande fångstvirkesinsats. Fångstvirket hämtades från avverkningar i skyddade områden där granskog skulle avvecklas till förmån för ädellövskog/triviallövskogsetablering. Drygt 4300 m 3 f granvirke intransporterades i mars/april 2009 (Figur 26). Två tredjedelar av virket var färdigutlagt 22 april inför första svärmningen som inleddes ett par dagar senare, resterande virke lades ut ca 14 dagar senare i samband med borttransport av första fångstvirkesomgången. Totalt lades det ut ca granstockar (Figur 27) som i medeltal fångade 1000 granbarkborrar per stock. Fångstvirkesutläggningen beräknas ha fångat ca 22 miljoner barkborrar och barkborrefällorna ca 0,8 miljoner barkborrar. 45

46 Figur 26. Flygfoto över utlagt fångstvirke Figur 27. Översiktsbild över västlig taigaområdet med läge för fångstvirke och dödad granskog. 46

47 LABBRAMSÄNGEN, VÄRNAMO KOMMUN Figur 28. Lövsumpskogen i Labbramsängen gynnades av den nästan totala stormfällningen av gran. Naturreservatets huvudsakliga syfte kopplar till hydrologiska värden och domineras av lövsumpskog (Figur 28). Inom området fanns före stormen 56 hektar barrskog varav 37 hektar gallrad bondeskog, Natura 2000-klassad som Västlig taiga (9010). I samband med stormarna fälldes merparten av den äldre granskogen i reservatet (Figur 29). Figur 29. Stormarna fällde 22,4 hektar (ca m 3 ), i huvudsak äldre granskog. 47

48 Stormbrötarna lämnades utan åtgärd vilket resulterade i massförökning av granbarkborre. Bristen på lämpligt yngelmaterial inom reservatet 2007 och 2008 medförde omgående ståndskogsangrepp på angränsande fastigheters återstående granskog. Länsstyrelsen medverkade aktivt i barkborrebekämpningen i angränsande områden till reservatet. Efter att ha erhållit dispens utfördes även åtgärder så som stående och liggande fångstvirke och några barkborrefällor i reservatet. Närliggande skog inköptes och användes som stående fångstvirke. Angreppen avtog efter 2009, förmodligen i brist på yngelmaterial i det hårt stormdrabbade landskapet samt att i princip all barkborrebegärlig gran förbrukats i reservatet. VINTERMOSSEN, VETLANDA KOMMUN Figur 30. Vintermossens södra del. Naturreservatet Vintermossen består av 50 hektar barrskog på höjderna som innesluter den 10 hektar stora tallsumpskogen Vintermossen. Tidigare skogsbruksåtgärder har medfört att enskiktad granskog gynnats i stora delar av området. Massförökning av granbarkborre startade redan utifrån uttorkad gran på berggrunda marker samt stormbrötar och strövindfällen. Naturreservatet ligger nära gränsen mot Kronobergs län och påverkades av en mer tydlig Gudruneffekt. En mindre vindfällebröt har ingått i SLU:s brötprojekt (S Kärvemo/M Schröder). Motåtgärder mot barkborre har enbart utförts i områdets södra ytterkant (Figur 30). Barkborrefällor monterades inne i reservatets södra del 2007 och på ett nyupptaget stort hygge söder om reservatsgränsen Med dispens från reservatsföreskrifterna utfördes 2008 avverkning och uttransport av barkborreangripna vindfällda och stående träd i reservatets 48

49 kantskog mot det angränsande hygget (Figur 31). En stormfällningsbröt upparbetades samt ett 80-tal träd avverkades. Figur 31. Läge för barkborreangrepp som åtgärdades med upparbetning och barkning Under 2009 utfördes fällning och barkning av nyangripna träd i motsvarande del (Figur 32). Drygt 100 träd fälldes och barkades med skördare. I övriga delar har enbart inventering utförts. Ståndskogsangreppen i reservatet och omgivningarna klingade av under Figur 32. Läge för angrepp (grön punkt) som åtgärdades med avverkning och maskinell barkning

50 Angrepp utanför skyddade områden I många fall har massförökning av granbarkborre utvecklats i den orörda stormfällda veden i skyddade områden och därefter orsakat ståndskogsangrepp på intilliggande produktionsskogar. Många markägare har funnit det mycket frustrerande att på sin egen mark vara skyldig att åtgärda angripna träd medan granbarkborren tillåts utvecklas fritt i skyddade områden där angripna träd ska lämnas utan åtgärd. Omfattningen av skadorna har varierat mellan ett fåtal träd till tusentals kubikmeter. Västlig taigadelen av Natura2000-området i norra delen av Skillingaryds skjutfält, Marieholmsskogen och Kråketorpsskogen är de skyddade områden som genererat mest skadad skog av exporterade granbarkborrar. I Skillingaryds skjutfält har stora angrepp drabbat den intilliggande skogen inom Fortifikationsverkets fastighet. Här koordinerades också slutavverkning av stora volymer granskog så att den fungerade som fångstvirke men undvek ståndskogsangrepp. Under 2008 noterades skador på skog strax norr om skjutfältet. I övrigt noterades inte några spridningshärdar utanför skjutfältet som kunde relateras till situationen i västlig taiga-området. Runt Marieholmsskogen har omgivande skogar drabbats allteftersom granbarkborreangreppen i naturreservatet spridits norrut. Omfattande angrepp har noterats runt hela naturreservatet sett över tidsperioden (Figur 33). I de södra delarna noterades omfattande angrepp under Framförallt drabbades skogarna öster om Skärsjöberget och väster om Moskiftet. Under 2010 förbrukade barkborrarna de sista substraten i Skärsjöberget och södra delen av Moskiftet, därför avklingade angreppen utanför området Under perioden har kvarvarande granskog runt Marieholmsskogens södra delar sök- och plockinventerats under perioden jun-aug. I Mässeberg direkt öster om Skärsjöberget inköptes 800 m3sk granskog på rot för att använda som fångstvirke. Trädområdena avverkades successivt under genom fällning och upparbetning under barkborrarnas svärmningstid. Feromondispensers användes för att locka till angrepp på klenare träd. I samband med avvecklingen av fångstvirket avverkades även de nyangripna träd som påträffats vid inventering. Perioden avverkades 744 m 3 utöver det inköpta fångstvirket. Under 2012 noterades angrepp på totalt 30 träd på två platser i anslutning till tidigare angreppsställen på Mässeberg. Under har angreppen utanför Marieholmsskogen vandrat norrut parallellt med barkborrens spridning inne i området. Under 2012 samordnades stora fångstvirkesavverkningar utmed nordvästra delen. Länsstyrelsen har svarat för att omgivande skogar i närområdet inventerats efter nyangripna träd under hela tidsperioden. Efter samverkansmöte med Gnosjö kommun utökades inventeringszonen till 1600 m. Under åren anlitades särskilt tränade hundar i inventeringsarbetet utöver manuell inventering. Ogynnsamt väder för barkborre 2014 och 2015 i kombination med att ståndskogsangrepp upparbetades i tid resulterade i att ståndskogsangrepen avtog. Under inventeringen 2014 och 2015 påträffades främst vindfällda träd med angrepp samt enstaka angripna stående träd. 50

51 Figur 33. Angrepp utanför Marieholmsskogen (ljust-mörkbrun , vit ring 2013 och 2014). Marieholmsskogen, Labbramsängen och Vintermossen är de reservat som tydligt exporterat barkborre till omgivande fastigheter. Omfattande angrepp noterades också av export av barkborre från Kronobergs län vid Kråketorpsskogen. I oro över omfattande granbarkborreangrepp valde flera markägare att avveckla äldre granskog i omgivande marker runt skyddade områden. Mest utpräglat är detta runt Marieholmsskogen och Kråketorpsskogen. Runt dessa områden har betydande arealer slutavverkats i förebyggande syfte. De här avverkningarna har ökat avståndet till angripbar skog utanför de skyddade områdena samtidigt som volymen skadad skog på deras fastighet förmodligen minskat. Avverkningarna har bidragit till ökad vindexponering av de skyddade områdena samt ökat fragmenteringen av äldre skog i landskapet. 51

52 Effekter: ny successionsskog av gran efter ståndskogsangrepp Barkborredödade områden saknar störning av marktäcket till skillnad mot stormfällningsytor där det ofta finns gott om mineraljordsblottor. Störningen av marktäcket och ljusförhållandena kommer att forma den nya skogssuccessionen. I båda fallen frigörs mycket näring via nedfallande barr och avdöende rotsystem. Nitrofila växter som kruståtel, mjölkört (rallarros), hallon och druvfläder koloniserar de ljusöppna partierna och kan expandera kraftigt. Kvarvarande levande träd och plantor får goda växtplatsbetingelser och kan breda ut sig. Trädskiktet, där det finns ett sådant, domineras oftast av tall med inslag av yngre gran och enstaka lövträd. Från det tidigare skogstillståndet finns ofta en mängd vilande granplantor samt lokalt och i mindre omfattning även plantor av rönn, ek och bok. Den nya skogsgenerationen i ståndskogsangreppsområden ser ut att bli grandominerad (Figur 34). Plantor av vindspridda lövträd har svårt att etablera sig i det ostörda och ofta ymniga mosstäcket som karaktäriserade äldre skogen. Figur 34. Skärsjöberget i Marieholmsskogens naturreservat Björk lyckas etablera sig men i liten omfattning. Såddplantor av tall har också svårt att etablera sig av samma anledning. Frösåddsplantorna har också svårt att hävda sig i konkurrens med gräs och hallon. Torrsommaren 2006 resulterade i ett omfattande fröfall av gran, där miljontals nya granplantor naturligtvis satte sin prägel på den nya skogen. Stormfällningsytorna ger blottad mineraljord. Här ges helt andra förutsättningar för vindspridda lövträd att etablera sig. Det blir naturligtvis även lättare för gran och tallplantor. Skillnaden syns mycket tydligt så här 10 år efter stormen, där stormytorna domineras av björk med ett underbestånd av gran. 52

53 Under gjordes okulär besiktning av vilka trädarter som koloniserat mineraljordsblottor i ett litet antal slumpmässigt utvalda rotvalv. Plantantalet varierade mellan plantor/m 2. Gran och björk förekom i samtliga undersökta rotvalv, sälg (Salix-arter) förekom i ca 8 av 10 rotvalv och tall i ca hälften. Granplantor var mycket dominerade och utgjorde ca 80% av plantantalet följt av björk med knappt 20%, sälg (Salix) utgjorde det 3:e vanligaste trädslaget (1-10 plantor/m 2 vid förekomst). Tall förekom som enstaka plantor (1-3 plantor/m 2 vid förekomst). Det nya plantuppslaget formas i viss mån även av löv och kvistbetare som älg och rådjur. Betesbegärliga växter som Salix, rönn och tall (asp och ek) samt i viss mån björk blir något mer konkurrenskänsliga på grund av betet. Stormfällningsytorna hämmade älgens betesmöjligheter medan rådjur rörde sig ganska obehindrat genom stormbrötarna. I de barkborredödade områden stormfälls torrskogen mer oregelbundet och mer utdraget över tid ca 5-10 år efter barkborreangreppet. Här uppstår en viss hämmande effekt på viltets betesmöjligheter men utbudet av betesbegärliga växter är generellt sett mindre. Sammantaget ser det ut som att den nya skogsgenerationen till stor del kommer att utgöras av ganska likåldrig granskog. 53

54 Samverkan och ersättning Ersättningsärenden Massförökningen av granbarkborre som uppstod i Götaland efter stormfällningarna orsakade ståndskogsangrepp i varierad omfattning. Ståndskogsangreppen var omfattande fram till 2009 och pågick i begränsade delar fram till Massförökning av granbarkborre uppstod även i skyddade områden och då framförallt i granskogsdominerade reservat där stormfällningar lämnats för fri utveckling. I anslutning till sådana områden uppstod ståndskogsangrepp av granbarkborre på angränsande marker. Under var det generellt massförökning av granbarkborre i hela Gudrun-området och därför omöjligt att avgöra vilken spridningskälla som orsakat ståndskogsangrepp. Det var däremot uppenbart att granbarkborrar från skyddade områden var mer eller mindre orsak till närliggande ståndskogsangrepp. På grund av svårigheten att härleda angreppen till någon viss spridningskälla togs det fram en modell för frivillig överenskommelse om ersättning för granbarkborredödad skog i anslutning till spridningskälla i naturreservat. Ersättningsnormerna togs fram 2007 av Länsstyrelsen i Kronoberg i samverkan med Skogsstyrelsen, Anton Holmström och entomolog Gunnar Isacsson. Naturvårdsverket godkände normen och bidrog med särskilda medel till ersättningarna som handlades och betalades ut av Länsstyrelsen. Ersättningen var ett erbjudande som betalades ut med syfte att förhindra spridning av granbarkborrar. Ersättningen var inte förhandlingsbar utan något som staten gjorde frivilligt. Ersättningen omfattade förtida avverkning, fördyrad avverkning och mellanskillnaden friskt till skadat virke. Ersättningserbjudandet förutsatte markägarens motprestation att avverka och transportera bort angripna träd. Med angripna träd avses stående granar där granbarkborreangreppet resulterat i att barkborrarna fullbordat äggläggning och yngelutveckling, vilket innebär att trädet dött. Ersättningsmöjligheten förutsatte också att det fanns spridningskällor i naturreservatet och att det inte fanns andra mer närliggande spridningskällor i landskapet som var huvudorsak till angreppet. Ersättningsnormen bygger på att uppblandningen av barkborrar genererade av reservaten med barkborrar från andra spridningsställen ökar med stigande avstånd till reservatet. Normalt angriper granbarkborrarna angripbara granar i direkt anslutning eller upp till 50 m avstånd från föregående års yngelplats. En mindre andel av granbarkborrarna söker sig via luftströmmarna till andra svärmningsplatser och kan därmed späda på ett pågående angrepp någon annanstans i landskapet. Normalnormen utgick därför från att angripna träd inom 100 m från föregående års angrepp i naturreservatet kan till 100 % ha orsakats av granbarkborrar från spridningskälla i naturreservatet, angripna träd inom m avstånd från spridningskälla i naturreservatet bedömdes till 50 % orsakade av barkborrar från reservatet och angrepp inom m avstånd till 25 % av barkborre från reservatet. Om angripbar skog saknas de första 100 m kallas detta för nollyta och avståndet drygas ut med nollyta 100 m (Figur 35). För angrepp utanför 300 m (+100 m nollyta) gjordes i normalfallet bedömningen att de orsakats av annan spridningskälla och därmed inte behandlades i ersättningsberäkningen. 54

55 Figur 35. Principskiss ersättningsavstånd från spridningskälla. Ersättningsmöjlighet förelåg inom m (400 m vid nollyta på 100 m) och ersättningsbar volym beräknades på angrepp i respektive 100 m zon med 100 %, 50 % och 25 % av bekräftad och avverkad skadad volym. Vid sammanhängande angrepp genom zonerna tillämpades den högsta ersättningsprocenten för hela angreppet. Den ekonomiska ersättningen beräknades av NAI-Svefa AB och grundades på skadad volym och ståndortsdata som beståndsålder, ståndortsindex, beståndets virkesvolym och storlek. Förtida avverkning beräknades för skador i skog yngre än lägsta tillåtna slutavverkningsålder (LSÅ). Fördyrad avverkning beräknades enligt schablon med ett fast belopp om 2000 kr per fastighet (avverkningstillfälle) och en rörlig del för skadad volym om 30 kr/ m 3 sk >LSÅ respektive 60 kr/m 3 sk <LSÅ. För extremområden som Kråketorpsskogen och Marieholmsskogen modifierades normen 2009 eftersom närliggande skog dödats eller avverkats och stora angrepp påträffades m ut från de skyddade områdena. Samtidigt konstaterades att barkborrepopulationstätheten minskat i omgivande produktionslandskap, vilket innebar att utspädningseffekten inte var lika påtaglig som tidigare. Efter samråd med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och skogsbruket modifierades avståndskriterierna och ersättningsnivåerna så att avståndet drygades ut till att omfatta angrepp ut till 1000 m från reservaten, förutsatt en nollyta om 400 m. Ersättningsnivån bedömdes fortsatt i 200-meters intervall ut från spridningskällan och eventuell nollyta upp till 400 m. Ersättningsnivån ändrades till 100 % av angripen volym inom zonen m ( m vid nollyta 400 m), 75% för angrepp på avstånd m ( m), och 50% för angrepp inom zonen m ( m) från spridningskällan. För Marieholmsskogen utfördes ytterligare en justering av ersättningsnormen från 2013, då den 50% ersättningszonen utökades att gälla till 1600 m. Under perioden betalades totalt ut kronor i ersättningar för volymen m3sk ersättningsgrundande barkborreskadad skog (Tabell 6 och 7). Sammanlagt antog 34 fastigheter ersättningserbjudandet, fördelat på 97 ersättningstillfällen under perioden

56 Tabell 6. Sammanställning ersättningsärenden i Jönköpings län Ersättningsår Intilliggande reservat Ersättning ex moms Antal fastigheter 2008 Höghult Kakelugnsmossen Kråketorpsskogen Labbramsängen Vintermossen Höghult Kråketorpsskogen Labbramsängen Marieholmsskogen Moens naturskog Sällevadsån Skilligarydsfältet Vintermossen Höghult Kråketorpsskogen Sällevadsån Skurugata Bäckafall Kakelugnsmossen Kråketorpsskogen Marieholmsskogen Moens naturskog Rönnbergen Vintermossen Kråketorpsskogen Marieholmsskogen Moens naturskog Rönnbergen Marieholmsskogen Moens naturskog Rönnbergen Vintermossen Marieholmsskogen Rönnbergen Totalsumma Mest omfattande skador i angränsande skog noterades intill de naturreservat som ligger i grandominerat landskap och där stora stormfällningsbrötar lämnats orörda. Volymen skadad skog skulle kunna varit betydligt större eftersom många fastighetsägare valde att slutavverka skogsområden som låg i riskzonen för angrepp. Uppskattningsvis avverkades ca m3sk på grund av direkta eller indirekta granbarkborreskador. 56

57 Tabell 7. Ersatt volym gran (m 3 sk) under skadeperioden. Intilliggande reservat ersatt volym m 3 sk skadeperiod Marieholmsskogen Kråketorpsskogen Moens naturskog Labbramsängen Vintermossen Sällevadsåns dalgång Rönnbergen, Västermarken, Hatten Höghult Fyra övriga <100 m3sk Summa Kontakt med markägare Hanteringen av stormfällning i skyddade områden och massförökning av granbarkborre i skyddade områden har medfört en stor mängd kontakttillfällen med markägare. Det rör sig om otaliga telefonsamtal, uppsökande och spontana möten i fält samt vid arrangerade informationsmöten. Samtalen har rört allt från frågor om naturreservatsträd som ramlat ut på deras markinnehav, upparbetning av vindfällda träd, angrepp av granbarkborre, oro över barkborreinvasion, ilska och frustration över statens hantering av vindfälle och barkborreangrepp, skadeståndskrav för förstörd skog till frågor om hur man ska hantera sina egna vindfällen och barkborreangrepp för att bevara naturvärden på sin egen fastighet. Karaktären på samtalen ändrades från att ha varit mycket konfliktfyllda under Gudrunperioden till att bli mer av samarbetskaraktär efter 2007 när Länsstyrelsen mer aktivt och tydligt samverkade med skogsbruket i arbetet med att begränsa barkborreangreppen. Från Länsstyrelsens sida har en god dialog underlättat det gemensamma arbetet med att få barkborrepopulationen på en hanterbar nivå. I många fall är Länsstyrelsen beroende av tillträde till angränsande fastigheters vägnät för såväl inventeringsarbete som bekämpningsinsatser. UPPFÅNGADE MARKÄGARSYNPUNKTER I dialogen med markägare har det återkommit ett antal frågor och uppfattningar som hör till problematiken. Det råder stor frustration över den lagmässiga gränsdragningskonflikt som uppstår när markägaren å sin sida är skyldig att upparbeta vindfällda barrträd/barkborreangripna träd på sin fastighet enligt skogsvårdslagen medan motsvarande träd några meter bort på angränsande naturreservat inte får röras enligt Miljöbalken som är gällande regelverk där (syfte och föreskrifter för naturreservatet). En återkommande fråga är att regelverket för naturreservat tolkas så strikt vid så omfattande stormfällningar som efter Gudrun/Per. Man är mycket frågande till varför det inte går att medla fram en acceptabel lösning på stormfällning-barkborre-frågan som kunde gynnat både naturvärden och skogsbruk. De flesta har acceptans för behovet av att skydda gammal 57

58 skog och bevara gamla träd. Däremot har de liten eller ingen förståelse för att all gammal skog i skyddade områden tillåts dödas av granbarkborre och att detta kallas naturligt. I många fall utgörs naturreservaten av skog de tidigare brukat och förvaltat, ofta i flera ägargenerationer. Tack vare eller trots en något avvikande skötsel så innehåller skogen naturvärden som inte finns i ordinära produktionsskogar. I och med naturreservatsbildningen kallas dessa områden för värdefull naturskog. Många markägare har framfört att det är mycket svårförståeligt varför åtgärder för att bevara den gamla skogen inte längre får utföras. De är också mycket frågande till varför regelverket för naturreservatet tillåter att all gammal gran dödas när syftet med själva områdesskyddet var att bevara den gamla skogen. Från markägarhåll upplever man att granbarkborreangreppen blir ytterligare en belastning ovanpå tidigare upplevd socioekonomisk skada då stormarna raserade skogsbrukares livsverk. Man känner stor frustration och uppgivenhet över återkommande barkborreangrepp år efter år. Många känner också frustration över att barkborreangreppen trasar sönder skogsbestånd och sätter markägaren i orossituation över framtida ekonomi och planering för fastigheten. Många har gett positiva omdömen till Länsstyrelsens agerande i barkborrefrågan, speciellt till dialogen med markägare och skogsbruksföreträdare. Man framför att myndighetens uttalade vilja att gemensamt med markägarna försöka minimera granbarkborrens skadeverkningar har varit uppskattade och underlättat samverkan och förståelse. Länsstyrelsens inventering av ståndskogsangrepp på angränsande marker till naturreservaten har varit uppskattat och anges varit till stor hjälp för att identifiera och kunna åtgärda färska angrepp. Kunskapen om barkborrens utveckling och rätt utförd sök o plock-metod var förvånansvärt låg. Påfallande många skogsägare hade fortfarande den felaktiga uppfattningen att grånade torrstammar i skyddade områden kan sprida granbarkborre. Påfallande ofta hade avverkningen av barkborreträd satts in först efter semesteruppehållet då träden hade börjat gulna och fälla bark vilket innebär att den nya barkborregenerationen kläckts, lämnat träden och kommit att orsaka nya ståndskogsangrepp i närområdet. Många har upplevt svårighet med att tillräckligt snabbt få hjälp av skogsbruket med upparbetning och borttransport av färska ståndskogsangrepp. Man upplever att beredskapen för att åtgärda och placera virke under ståndskogsangreppsperioden juni-juli var förvånansvärt låg. De flesta anger att de hellre sluppit återkommande angrepp av barkborre än situationen med ersättning för barkborreskadad skog. Den frivilliga överenskommelsen om ersättningserbjudande har upplevts positivt. Nöjdheten med ekonomisk ersättning ska dock relateras till att alternativet var ingen ersättning alls eller att ställa skadeståndskrav på Staten. 58

59 Kontakt med rörliga friluftslivet I samband med spontana kontakter vid fältbesök samt via e-post och telefon har frågeställningar och synpunkter fångats upp, diskuterats och behandlats. De flesta synpunkterna har handlat om upprensning av vandringsleder samt oro och senare konstaterande av att områdena blivit helt otillgängliga efter barkborreangrepp och stormfällning. Många har uttryckt förtvivlan över att skogen förstörts och ställts sig frågande till varför man låter så stor andel av naturreservatets skog dödas utan att göra något. Ett problem har varit att förklara varför leder stängts (Figur 11). Förklaringen att avvakta ett naturligt vindfällningsförlopp för torrträden härrör dels i arbetarskyddsskäl dels i naturvårdsskäl, eftersom större variation av död ved skapas om träden faller olika tidpunkter och bryts av på olika höjd. I de fall torrträd fällts för att säkra gränser eller leder har detta uppskattats. En kategori av friluftslivet som drabbats är jägarna. Återigen är det möjligheten att röra sig i området som poängteras. I vissa fall har stora områden blivit så svårframkomliga att jaktutövning omöjliggjorts. Att röra sig i torrskogsområdena utgör en stor skaderisk för både jägare, hundar och vilt. Störningen i sig har nog gynnat vilttätheten. Småvilt som skogshöns och skogshare gynnas temporärt av den stora mängden markskydd och av viltarterna är nog vildsvin den art som gynnas mest av dödvedsbrötarna. Rådjur lyckas krypa och forcera det mesta medan älg får välja väg för att nyttja området. Näringsfrigörelsen efter träddöden genererar en form av hyggesflora som uppskattas av klövviltet. Samverkan med skogsbruket Länsstyrelsen har haft en god kontakt med skogsbrukets företrädare i hantering av stormfälld skog och angrepp av granbarkborre. Åren initierades kontakterna främst via markägarfrågor. I samband med den utbredda massförökningen av barkborre hösten 2006 påbörjade Länsstyrelsen ett samrådsförfarande som resulterade i Policy för hantering av angrepp från den åttatandade barkborren i skyddade områden i Jönköpings län Policyn har tagits fram efter samråd med företrädare för Skogsstyrelsen, LRF, Södra, Sydved, Såg i Syd och SNF. Målsättningen är att så långt möjligt begränsa granbarkborren inom naturreservat och andra skyddade områden samtidigt som naturvärdena bevaras. Samrådsgruppen för detta träffades vid ett flertal tillfällen Gemensamma informationsmöten för markägare har arrangerats i Marieholmsskogen (2008, 2009, 2012), Kråketorpsskogen (2008) och Skillingaryds skjutfält (2008). Åtgärdande av barkborreangrepp i och i anslutning till naturreservat har medfört många kontakter med skogsbrukets fältorganisation, virkestransportörer och skogsmaskinlag. Kontakterna har varit positivt lösningsorienterade och många har ställt upp med kort varsel och på olika sätt medverkat till kreativa lösningar i barkborrefrågan. Kontakter med skogsbruket kräver nåbarhet utanför kontorstid. Att den som är ansvarig för verksamheten ser till att vara tillgänglig per telefon är avgörande för att snabbt upprätta kontakter och få ut instruktioner. Entreprenörernas maskinlag har ofta skiftarbete och kan behöva instruktioner med kort varsel. 3 Beslutad , Länsstyrelsens diarienummer

60 Skogsbruket har också tagit initiativ till exkursioner och möten med anledning av barkborreutvecklingen i skyddade områden. På LRF/Södra:s initiativ anordnades en exkursion orsakad av befarad barkborreexpansion i naturreservatet Ingaryd våren 2007 samt i Kråketorpsskogen under En länsöverskridande exkursion med fokus på vunna erfarenheter och framtida frågor arrangerades i Växjö den 5 maj Kontakter med myndigheter Arbetet med stormfälld skog och massförökning av granbarkborre har involverat Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och ifråga om Natura 2000-området Skillingaryd även Fortifikationsverket, Generalläkaren och personal från Försvarsmakten. NATURVÅRDSVERKET De första åren upplevdes vägledningen från Naturvårdsverket som alltför summarisk och i stort obefintlig, främst avseende hanteringen av de problemställningar som uppstått efter omfattande stormfällning och befarad granbarkborreutveckling. De första åren upplevde Länsstyrelsen att vi var utlämnade att lösa problematiken efter eget huvud och därefter erhöll kritik för de åtgärder som vidtagits. Naturvårdsverkets engagemang ökade i och med Länsstyrelsens aktiva profil och samverkan med skogsbruket i hanteringen av barkborreangrepp i skyddade områden. Tyvärr upplevde vi en polarisering och disparata uppfattningar från berörda enheter på Naturvårdsverket vilket naturligtvis inte underlättade en redan komplicerad arbetssituation. Vi upplevde också ett oförklarligt misstroende mot Länsstyrelsens agerande i denna förvaltningsfråga. Kanske beroende på bristen på dialog under de första åren eller vissa handläggares brister i erfarenhet och kunskap om sydsvenska skogsförhållanden. Kontakterna med Naturvårdsverket förbättrades och intensifierades efter införandet av erbjudande om ersättning för barkborreskadad skog i anslutning till skyddade områden till reservatsgrannar. Fördelningen av särskilda medel för hantering av barkborresituationen i och omkring skyddade områden var bra och nödvändig. Utformningen och tillämpningen av ersättningserbjudande till drabbade grannskogsägare fungerade bra. Dialogen med Naturvårdsverket angående formalia kring ersättningshanteringen fungerade bra liksom nödvändig modifiering av ersättningsnormen kring de skyddade områdena med mest omfattande ståndskogsangrepp. Hanteringen av denna fråga har tydligt belyst behovet av särskild skötselstrategi för skyddade områden i Sydsveriges kulturlandskap med tanke på det stora framtida hot som granifieringen av landskapet utgör för skyddsvärda biotoper och naturtyper. Mot slutet av perioden (2013) kom strategin 4 men behandlade tyvärr inte barkborreangrepp. SKOGSSTYRELSEN Under hela perioden har ett gott samarbete skett med Skogsstyrelsen på såväl lokal som regional nivå. Erfaren distriktspersonal med lokal förankring har varit en tillgång vid markägarkontakter och bekämpningsåtgärder. Informationsmöten i Skillingaryd och Gnosjö har genomförts i god samverkan. Gemensamt genomfördes också ett antal markägarkurser i sök-o-plock-metoden. Skogsstyrelsens distriktspersonal har också bistått med rådgivning till markägare samt på uppdragsbasis utfört inventeringsarbete. 4 Förvaltning av skogar och andra trädbärande marker i skyddade områden. Naturvårdsverkets rapport 6561, april

61 FORTIFIKATIONSVERKET OCH FÖRSVARSMAKTEN I samband med åtgärder kring Skillingaryds skjutfält har samverkan skett direkt med Fortifikationsverkets skogsansvarig. Samarbetet har fungerat bra även om central upphandling av virkesköp omöjliggjorde barkborreförebyggande avverkningar våren Skjutfältets personal och Göta Ingenjör-regemente har på alla sätt bidragit för att underlätta hanteringen av barkborreproblematiken på skjutfältet. Informationsutbyte och problemlösningar rörande barkborresituationen har på ett effektivt sätt hanterats via skötselrådsmöten och försvarsmaktens personal. Insatser som bör nämnas är säkring av ytor för fångstvirkesutläggning samt koordinering av fångsvirkestransporter in och ut ur skjutfältet. Skjutfältets personal har också varit behjälplig med tillsyn och tömning av barkborrefällor. I samverkan med Fortifikationsverkets skogsförvaltare har slutavverkningar koordinerats så att angränsande skog fungerade som fångstvirke. 61

62 Reflektioner och observationer Inför framtiden bör man förbereda sig på nästa storstorm som kan utveckla ett liknande scenario som perioden och fundera på vilka erfarenheter man vunnit av agerandet och hur utvecklingen har varit i skyddade områden. Produktionsskogslandskapet odlar granbarkborre? För att försöka begränsa utvecklingen av granbarkborrepopulationen kan det vara värt att fundera på hur en skalbagge med ettårig levnadscykel och absolut krav på tillgång till färsk granbark överlever. Var i landskapet finns de livsnödvändiga substraten under perioder när det bara handlar om överlevnadsförökning? Var kommer barkborrarna ifrån? Under arbetet med granbarkborrar i naturreservaten har jag ofta mött påståendet att barkborrarna kommer från naturreservaten! Underförstått att naturreservaten är granbarkborrens naturliga hemvist och sprider sig ut i produktionsskogarna när möjlighet ges. Kan det vara så? Svaret kan vara både Ja och Nej. Det beror på NÄR frågan ställs, VAD som utgör yngelmaterial, VAR det finns och HUR framgångsrik förökningen blir. Granbarkborrens ständiga kamp att hitta tillgänglig granbark för att kunna säkerställa nästa generation förs mot granens försvarsmekanismer, kådflöde och ansamling av gifter vid angrepp, samt naturliga fiender. Sommarvädret (maj-augusti) är avgörande för granbarkborrens framgång, torrt och varmt gynnar medan blött och kallt missgynnar barkborre. För att bena ut VAD som utgör möjligt yngelmaterial och HUR lättillgängligt det är kan substraten listas och rangordnas enligt följande (Tabell 8): Tabell 8: Rangordningslista substrat med färsk och tillräckligt tjock granbark så att larvutveckling är möjlig (1 är bäst och 8 är sämst). NR Substrat Tillgänglighet 1 Avkapad solexponerad stamdel av gran Extremt duglig. Förökningsframgång redan vid angrepp av en omgång föräldradjur. Hög förökningsframgång 2 Avbruten solexponerad gran. Extremt duglig. Förökningsframgång redan vid angrepp av en omgång föräldradjur. Hög förökningsframgång 3 Vindfälld solexponerad gran med rotkontakt 4 Stående solexponerad gran med nedsatt vitalitet (torkstressat träd t ex rotryckt, nyexponerat i hyggeskant, rötangripet, annat insektsangrepp (Figur 36), toppbrutet). Mycket duglig. Hög förökningsframgång Duglig oduglig, beroende på sommarväder, grad av vitalitet och barkborrens populationstäthet. 5 Stående solexponerad frisk gran Oduglig- duglig. Träd med lång grönkrona (>4/5) svårtillgängligast. I övrigt beroende på barkborrens populationstäthet och sommarväder. För förökningsframgång krävs att trädet besegras, oftast krävs angrepp av flera tusen barkborrar på samma träd. 6 Vindfälld gran i skuggigt läge Oduglig- duglig, beroende på barkborrens populationstäthet och sommarväder. 7 Stående frisk gran i skuggigt läge Normalt Oduglig. Kan bli duglig vid extrem torka, massförökning eller vid angrepp av långhorningar (Tetropium) på enskilda granar. Granbarkborreangrepp kan uppstå mitt inne i grandungar i kronskiktet kring träd som har angrepp av långhorningar vid trädbasen (försvagning av trädet). 8 Stående ung frisk gran Normalt Oduglig. Kan bli duglig vid extrem populationstäthet vid 62

63 massförökning. Substrattillgång och tillgänglighet varierar över tiden beroende på skogsbrukets aktiviteter och vädrets variation. För att avgöra var barkborrarna årligen lyckas med sin föryngring får man se VAR tillgängliga substrat förekommer samt HUR VANLIGA de är i landskapet (Tabell 9). Tabell 9. Förekomst och frekvens av substrat (från tabell 8) för granbarkborre. NR Produktionsskog Naturreservat 1 Årligen som mindre mängd fördelat i landskapet. Förekommer på de flesta avverkningstrakter, tillräckligt för att det hela tiden ska kunna utvecklas nya barkborregenerationer. Utgörs av bitar som lämnats eller missats i virkeshanteringen på avverkningstrakter eller som enstaka bitar/små vältor av energived vid bilväg. Minimalt med naturliga fiender. 2 Efter stormar och då relativt vanligt som enstaka träd. Drabbar oftast rötskadade stammar. Ofta i enskiktad gallrad skog. Hyggesupptagning ökar vind och solexponeringen. Förökningsframgången påverkas av hur noggrant skogsbruket sköter omhändertagande av insektsfarligt virke. Minimalt med naturliga fiender 3 Årligen och vanligt som enstaka träd fördelat i landskapet. Uppstår i de flesta hyggeskanter med uppvuxen skog inom några år efter avverkning. Enskiktad gallrad skog ökar stormfällningsrisken och solexponeringen. Ofta monokulturer vilket ger fler angripbara träd per ytenhet Förökningsframgången påverkas av hur noggrant skogsbruket sköter omhändertagande av insektsfarligt virke. 4 Årligen och Vanligt, i nya hyggeskanter där solexponering ökar. Normalt bara tillgängligt vid massförökning eller extremt torra somrar. Enskiktad gallrad skog, ofta monokulturer, vilket ger fler angripbara träd per ytenhet. och hyggesupptagning ökar sol- och vindexponering. 5 Vanligt. Uppstår ofta i hyggeskanter inom några år efter avverkningen. Normalt bara tillgängligt vid massförökning eller extremt torra somrar. Ofta monokulturer vilket ger fler angripbara träd per ytenhet. 6 Efter stormar och då relativt vanligt som enstaka träd. Ofta i enskiktad gallrad skog. Normalt bara tillgängligt vid extremt torra somrar. 7 Vanligt. Ofta monokulturer vilket ger fler angripbara träd per ytenhet. Normalt bara tillgängligt vid massförökning eller extremt torra somrar. 8 Vanligt. Ofta anlagda likåldriga monokulturer. Normalt bara tillgängligt vid massförökning eller extremt torra somrar. Nästan aldrig. Upparbetning av träd ovanligt i naturreservat av barrskogstyp. Efter stormar och då relativt ovanligt. Skogen är ofta flerskiktad och ogallrad vilket ger mindre stormkänslighet och färre solexponerade lägen. Naturliga fiender på plats. Ovanligt men kan uppstå när angränsande skog avverkats eller efter kraftigare stormar. Skogen ofta mer trädslagsvarierad och skiktad. Naturliga fiender på plats. Skogen är ofta flerskiktad och ogallrad vilket ger mindre stormkänslighet och färre solexponerade lägen. Kan ge upphov till massförökning om stora stormbrötar lämnas orörda. Årligen och relativt vanligt. Äldre träd vanliga och kan vara mer uttorkningskänsliga. Skiktade och ogallrade skogar minskar vind- och solexponering. Förekommer vid torrsommar. Naturliga fiender på plats. Relativt ovanligt. Skiktade och ogallrade skogar minskar vind och solexponering. Kan uppstå i gräns mot produktionsskog. Normalt bara tillgängligt vid massförökning eller extremt torra somrar. Efter stormar och då relativt vanligt som enstaka träd, främst i fuktiga marker. Skiktade och ogallrade skogar minskar vind och solexponering. Normalt bara tillgängligt vid extremt torra somrar Vanligt, som enstaka träd. Ofta skiktad ogallrad skog. Normalt bara tillgängligt vid massförökning eller extremt torra somrar. Förekommer efter självföryngring, som grupper eller undertryckta träd. Normalt otillgängligt. 63

64 Figur 36. Angrepp av granbarkborre runt en gran som föregående år angreps av allmän barkbock. Den övre ännu friska delen av trädet har lockat till angrepp av granbarkborre på trädet och angränsande granar. På så vis kan nya angrepp starta i granskog utan tidigare barkborreangrepp. Produktionsskogslandskapet levererar årsvis över tid fler och bättre föryngringsmöjligheter än naturreservaten. Genom årliga avverkningar och uppkomst av försvagade träd garanteras kontinuiteten av substrat. Produktionslandskapet innehåller totalt sett avsevärt fler möjliga substrat än naturreservaten varför det är avgörande för barkborrens fortlevnad och utvecklingen hur möjligt yngelmaterial hanteras. När det inte varit stormfällning är naturreservaten svårtillgängliga för granbarkborren. Naturreservat med granskog är små och utgör en mycket liten andel av landskapet. Vissa år kan det därför helt saknas tillgängliga substrat. Om det hade varit så att dessa områden varit barkborrens naturliga hemvist borde den äldre granskogen varit förbrukad för länge sedan. Efter stora stormar kan det snabbt förändras så att mycket yngelmaterial tillgängliggörs även i naturreservaten. Barkborrar från produktionsskogslandskapet koloniserar de vindfällda träden och massförökning med ståndskogsangrepp kan uppstå. I detta skede kommer barkborrar att sprida sig inne i naturreservatet och ut till omgivande produktionsskogar. Just detta scenario utspelade sig efter stormarna 2005 och I några naturreservat blev ståndskogsangreppen så omfattande att nästan all äldre granskog dödades och omgivande produktionsskog angreps. Naturlighet och fri utveckling för barkborrar? I samband med stormfällnings- och barkborresituationen i skyddade områden fördes en diskussion om naturligheten i den uppkomna situationen. Här framkom många argument om att stormfällningar och massförökning av barkborre ingår i de storskaliga naturliga störningar som hör till och är nödvändiga för att omdana naturlandskapet och leverera naturliga strukturer och element. Det diskuterades också vilken strategi som var mest 64

65 lämplig, antingen låta naturligheten råda och bara följa utvecklingen eller genom riktade skötselinsatser försöka begränsa ståndskogsangreppen för att skydda de sista resterna av gammal barrskog. Barrskogsområden med innehåll av träd äldre än 100 år har ofta skyddats som naturskogar. Naturlig dynamik och fri utveckling återfinns ofta i skrivningar om naturreservatens skötsel och regelverk. Men hur naturlig och naturligt fungerande är egentligen skogen i Götaland? Tidigare markanvändning har medfört att tillgången på näring och vatten samt skogarnas trädslagssammansättning, täthet, åldersfördelning och dimensionsutveckling är helt och hållet ett verk av människan. De senaste 100 åren har skötselinriktningen i skog varit att gynna barrträden i skogen för att få så många timmerträd som möjligt. Inägomarker har omförts till skogsplantager. Lövträd och klenare barrträd har gallrats bort för att få så många barrträd som möjligt med samma dimension och höjd. Efter slutavverkning av lövskogar och barrskogar har områdena i mycket hög grad planterats med gran. Skogen i Götaland har på så vis blivit extremt grandominerad. Dessutom är skogsbestånden likåldriga vilket innebär att oproportionerligt mycket yngelmaterial kan exponeras vid stormar eller torka. Naturreservaten som undantagits i detta granlandskap innehåller ofta en hög andel äldre träd jämfört med omgivande produktionsskogar. Vid massförökning kan därför ståndskogsangreppen fortgå inne i naturreservatet så länge som det finns dugligt yngelmaterial. Det innebär att all äldre gran kan angripas och dödas om massförökning tillåts uppstå och fortskrida. I ett landskap med onaturligt mycket onaturligt likåldrig granskog är det å ena sidan fullt naturligt med utveckling av onaturligt mycket granbarkborre men å andra sidan högst tveksamt att det var denna naturlighet man åsyftat vid reservatsbildningen. Stora stormbrötar gav omfattande ståndskogsangrepp Tydlig massförökning uppstod i de skyddade områden där ett eller flera hektarstora områden med vuxen granskog stormfälldes. Där massförökning tilläts att uppstå tog det lång tid innan den ebbade ut. I naturreservatet Marieholmsskogen pågick massförökningen och ståndskogsangreppen från 2007 ända fram till 2014 då bristen på lättillgängligt yngelmaterial minskat samt att väderförhållandena missgynnade granbarkborren. Parallellt utfördes omfattande bekämpningsåtgärder i närområdet som bidrog till minskningen av granbarkborrepopulationen. Ståndskogsangreppen klingade av 2014 för att slutligen kollapsa under den kalla våren och försommaren Massförökning blir ett gemensamt problem När massförökningen är ett faktum är den av flera anledningar mycket svår att begränsa. Barkborrarnas aktionsradie gör att bekämpningsinsatser måste göras lika noggrant och samordnat inom flera kilometers radie (kvadratmil) för att en begränsande effekt ska uppnås. Det räcker alltså inte att bara vissa utför åtgärder för att begränsa yngelmaterial. Ståndskogsangreppen under har genomgående uppstått i mitten av juni månad och därefter fortsatt 4-6 veckor beroende på sommarvädrets utveckling. Omfattande ståndskogsangrepp i samband med granbarkborrens första svärmning i april-maj har varit mycket ovanliga. Vid torrsommar kan man förvänta sig flera syskonkullssvärmningar och 65

66 även 2:a generationssvärmning, speciellt om första huvudsvärmningen inföll tidigt på våren (april månad). Naturreservat som är avsatta för att skydda gammal granskog med kontinuitetsvärden är helt beroende av att omgivande produktionsskogar inte exporterar granbarkborrar till naturreservatet. Av samma anledning är det lika viktigt att granbarkborre som exporteras från naturreservat inte tillåts uppföröka sig i omgivande produktionsskog. Här har skogsbruket en viktig roll att medverka till att skyddade skogsområden inte utsätts för onormalt höga populationer av exempelvis granbarkborre genererade av omgivande produktionsskog. Vid massförökning i naturreservat är man helt beroende av bekämpningsåtgärder utförs parallellt på kringliggande marker. Åtgärder i rätt tid och koordinera med skogsbruket Om massförökningen är ett faktum är tidsspannet mycket kort för utförande av åtgärder. Om man ska utföra åtgärder måste det ske i tid för att få fullgod effekt. Tiden från bekräftade ståndskogsangrepp till slutförd åtgärd bör inte överstiga 14 dagar för att undvika syskonkullsvärmningar. Förgörande av yngelmaterial genom barkning eller avverkning och borttransport måste ske innan den nya generationen kläcks och helst så att föräldradjuren förgörs. Rätt utfört kan man då omgående stoppa fortsatta angrepp. Ståndskogsangreppen uppstår oftast i juni-juli månad, cirka en månad efter första svärmningen. Träden dyker upp när skogsbruk och industri går i semesterläge. Det kan då vara svårt att få tag i avverkningsmaskiner samt att få angripet virke borttransporterat från bilväg innan barkborrarna lämnar virket. Eftersom nyangripna träd är lika gröna som oangripna måste de markeras med färg eller snitsel för att hittas. Erfarenheten från bekämpningsarbetet är att skogsbruket beredskap att åtgärda färska ståndskogsangrepp är låg just under den tidsperiod (juni-augusti) då huvuddelen av ståndskogsangreppen sker och nya angrepp går att upptäcka. Påfallande ofta har upparbetning påbörjats först efter att barkborregenerationen kläckts, dvs efter semesteruppehållet och när träden börjat gulna och bli barkfallna. Metoden har nog en viss begränsande inverkan eftersom en del av barkborrarna följer med virket ut, men helt säkert är att de barkborrar som finns kvar i marken kommer att åstadkomma nya angrepp i närområdet vid nästa svärmningstillfälle. Det här sena upparbetandet av redan barkflängda barkborreträd och torrträd har säkert bidragit till den missvisande uppfattningen att barkborrarna kan inte komma från min skog, för vi har avverkat alla baggaträd. Självverksamheten är låg och många skogsägare är utelämnade till skogstjänstemännens planeringsrutt för maskingrupperna. Skogsentreprenörerna är ofta låsta av avtal med skogsbolagen vilket gör att de har svårt att vara så flexibla som vore önskvärt för att hantera ståndskogsangrepp under pågående svärmningssäsong. Det hade också varit bra med ytterligare samverkan mellan skogsbolagen och entreprenörerna. Omedelbar upparbetning och vidaretransport till industri har varit komplicerad på grund av att detta måste ske under semesterperioden. Det innebär att många entreprenörer och skogstjänstemän har gått på semester eller ställt av maskiner för service och reparation. Avsättningen för virket försvåras av att sågverk och åkare är i semesterläge. Erfarenheten är att skogsbruket har svårt att tillgodose ett optimalt bekämpningsarbete vid omfattande ståndskogsangrepp. Detta blir mycket tydligt vid torrår med utdragen svärmningsperiod. Fördröjning av avverkning av färska angrepp under vår/försommar till förhösten medför att ytterligare volym ståndskog angrips innevarande och efterföljande vår på grund av 66

67 syskonkullssvärmning samt att den nya generationen ofta hinner lämna angripna träd innan upparbetning. Länsstyrelsens uppfattning är att skogsbruket i stort är undermåligt förberett för en storskalig massförökning av barkborre, främst grundat på svårigheten att få upparbetning i tid och logistik av insektsangripet virke. Här ska dock nämnas att de entreprenörer och virkesbolag vi samarbetade med gjorde ett mycket bra arbete! Undvik massförökning nödvändigt för att bevara gammal granskog Där syftet med naturskyddet är att bevara och utveckla naturvärden i gammal granskog riskerar man vid en massförökning av granbarkborre att förlora samtliga gamla granar under en mycket kort tidsperiod och skogsområdet omformas till en tämligen trivial granungskog. Vill man bevara gammal granskog inom naturreservat som ligger i de delar av Götaland som har en fullkomligt onaturligt stor granandel så måste man undvika massförökning av granbarkborre. Det är utifrån det självklart att man i dessa naturreservat måste utföra åtgärder för att begränsa och motverka massförökning av granbarkborre. I naturreservaten innebär det att mängden möjligt yngelmaterial begränsas till nivåer som inte genererar massförökning. Mest rationellt är naturligtvis att utföra lämpliga förebyggande åtgärder innan barkborrens första svärmning, om det är möjligt. Oavsett om det är naturligt eller inte så kan omfattande ståndskogsangrepp leda till kontinuitetsbrott i tillförsel av död ved och tillgång till gammal grovbarkig gran. Stormfällning och efterföljande massförökning av barkborre har medfört att den kontinuerliga tillförseln av grov död granved avbrutits för en tidsperiod på uppskattningsvis minst femtio år i några av länets mest värdefulla barrnaturskogar. Äventyrar detta den framtida förekomsten av lämpliga substrat för den hotklassade floran och faunan beroende av kontinuitet av fuktiga och beskuggade substrat? Sammantaget är det ett högriskprojekt att lämna stora stormbrötar av gran för fri utveckling i skyddad natur i grandominerade landskapsdelar. Går det att förebygga barkborreangrepp i naturreservat? Generellt kan man konstatera att mest har man att vinna på att utföra åtgärder som förebygger massförökning. Upparbetning och eller barkning av stormfälld skog innan träden angripits sparar mycket arbete. Tidsfönstret för dessa åtgärder är relativt långt (beroende på när stormfällningen uppstod) i relation till påbörjade ståndskogsangrepp vid nästa svärmningstillfälle. Omfattningen och val av åtgärder styrs naturligtvis av omständigheterna i varje specifikt fall. Hur stor volym är det önskvärt och möjligt att åtgärda och vilket tidsspann är tillgängligt. Eftersom regelverket för många naturreservat kräver dispens för att utföra åtgärder så kräver det antingen snabb handläggning av formalia eller att man förbereder sig med dispenser eller korrigering av reservatsbeslut och skötselplaner redan innan nästa storstorm. Det är inte helt ovanligt att de äldsta skogarna i naturreservaten ligger otillgängligt i kuperad terräng där det rent tekniskt är omöjligt att utföra åtgärder. I anslutning till sådana områden finns det än större anledning att undvika massförökning. Åtgärderna syftar ju främst till att reducera mängden yngelmaterial varför inriktningen efter stormfällning går ut på att minska mängden möjligt yngelmaterial (angripbara stormskadade granar) och vid pågående massförökning handlar det om att reducera antalet yngelplatser (pågående ståndskogsangrepp). Stora barkborrepopulationer kräver ofantligt mycket arbete för att begränsa. Bekämpningsåtgärder måste omfatta i princip 100% av alla angrepp inom 67

68 barkborrens spridningsavstånd för att ha effekt. Ofta inbegriper det allt yngelmaterial inom flera kilometers radie. Det är naturligtvis klokt att fortlöpande hålla koll på barkborreläget i och intill värdefulla granmiljöer. En låg barkborrepopulation underhåller förekomsten av de predatorer som är knutna till granbarkborren vilket är bra rent biologiskt och förmodligen bra ur begränsningssynpunkt. Genom att följa upp hur angränsande föryngringsavverkningar anmäls i anslutning till granskogsreservat kan man tidigt få en signal om ökad risk för stormfällningar i reservaten. Det är också lämpligt att göra en riskbedömning av reservatens olika skogsinnehåll utifrån granbarkborrens preferens för solexponerad granbark. Var kan det uppstå stormfällning respektive omfattande ståndskogsangrepp, vilka delar har störst förutsättning att fortleva. Förutom att bedöma var det kan uppstå stormfällningar kan man utifrån skogarnas sammansättning grovt indela skogen i mer eller mindre substratrika delar och känslighet för barkborre. I många naturreservat har tidigare brukande, gallringar och vedtäkt, medfört att vissa delar är mer produktionsskogslika med stor andel jämngrova träd och ensartad trädslagsblandning. Sådana områden är dessutom ofta både mer stormkänsliga och barkborrebegärliga. Under arbetet med inventering av ståndskogsangrepp kunde man ganska tydligt se vilka träd och granbiotoper som klarade sig längst. Granar med lång krona (grönkronegräns lägre än ca 3 m), granar invuxna bland lövträd och granar intill öppet vatten (bäck/sjökant) överlevde allra längst (Figur 37). Sumpskogsmiljöer, granskog på fuktig mark klarade sig längre och bättre än granskog på frisk och torr mark. Granskog på öst och nordsluttningar klarade sig längre och bättre än skogar i syd och västläge. Figur 37. Yngre men angripbar gran i Marieholmsskogen som troligen överlevt tack vare trädgrannarna. De som bäst står emot granbarkborreangrepp är snarlika de områden som sällan påverkats av skogsbrand. Resonemangsmässigt kan man säga att i det alltför grandominerade tillståndet som råder i dagsläget är det förmodligen oundvikligt med omfattande granbark- 68