Roshaugen i Gausdal kommune

Transkript

1

2 Roshaugen i Gausdal kommune Referansedata Fylke: Oppland Navn på registrant: Magnus Andersson Kommune: Gausdal Veg.sone: Nordboreal Dato feltreg: 31/8-2/9, 20/ Areal (verneförslaget): 5257 daa Kartblad: N 1817 III Follebu Høyde over havet: m UTM sentralpunkt (sone 32N): x Verdi: ** (regionalt verdifullt) Sammendrag Roshaugen ligger i de humida åstrakter som domineras av granskog i nordboreal zon i Opplands centrala delar. Det begränsas västerut av vägen till setrarna Dokkflysætra och Blæstern och österut av den långsträckta Mjøgsjøen. Kommungränsen utgör sydgräns. På andra sidan denna ligger det tidigare förslaget till verneområde, Saltstutlia. Området byggs upp av ett åsparti som snävas in av Nordrebekken i väster. Det är rikt på myrar som ofta är av bakkmyrtyp, men som vid Mjøgsjøn är plana och har inslag av strängformationer. Berggrunden består främst av sandsten, vilket skapar fattiga vegetationstyper utan några karplanter av speciellt intresse. Blåbærsskog och småbregneskog dominerar, ofta med stort gräsinslag. Området betas av ku, men minskande betestryck gör att höjdlägena nu intas av ung fjellbjörkskog. I sluttningarna och omkring myrarna utbreder sig gammal granskog, som blir klonformigt växande upp mot höjden. Den är ofta luckig till följd av bete under långa tider. Hänglavsrik skog är karaktäristiskt för området. De övre delarna av sluttningarna utgörs av kjerneområden, tillsammans ca 900 daa. Tidigare plockhuggning har troligen påverkat all granskog, men i olika hög grad. Partier med få spår av detta finns väster om Rostjønna. Där är skogen mycket gammal och olikåldrig, 300-åriga träd är inte ovanliga och troligen finns även 400-åriga granar. I andra delar av de avgränsade kjerneområdena är träd äldre än 200 år inte lika vanliga, men förekommer spritt. Mängden död ved varierar från sparsam till ganska riklig. Lågakontinuitet finns ställvis, vilket gett förutsättningar för en någorlunda rik mångfald av vedlevande sopp. Närmare vägen finns partier med nya plockhuggningar och små flatehogster. Förslaget till verneområde tar inte med den mer likåldriga skogen på de små åsarna som omges av myrmark i norr. Området kompletterar naturvärdena i verneförslaget Saltstutlia genom att öka omfånget av vernad grannaturskog, innehålla troligen ännu äldre skog och ytterligare arter av kjuker, men också genom att det ansluter till det största och mest värdefulla kjerneområdet i Saltstutlia. Det bedöms ha regionalt vernevärde. Feltarbeidet Tre fältdagar användes för registrering i området. Vädret var gynnsamt de första dagarna och blött den sista. Tidpunkten på säsongen var gynnsam för registrering av de flesta artgrupper. Med undantag av en del myr och ung fjellbjörkskog besöktes huvuddelen av området. Utvelgelse av område Området som tillhör Gausdal statsallmänning gränsar söderut mot ett förslag till naturreservat med regionalt vernevärde som registrerades år Det var därför intressant att undersöka möjligheterna att få till ett större område med vernad skog. Eventuellt skulle man då också kunna binda samman området med registrerad skog öster om Mjøgsjøen. Tidigare har två nyckelbiotoper registrerats i området, en vid Storhaugen och en söder om Nordlibekken (Korbøl 2002). Båda nyckelbiotoperna bedömdes då som klass C och den enda funna rödlistade arten var svartsonekjuke. Beliggenhet, naturgrunnlag og avgrensning Området ligger i ett landskap med höglänta, slaka och myrrika åspartier med fuktig fjellgranskog i Gausdals södra del, omkring 25 km väster om Lillehammer. Det är relativt stort och har en god arrondering utan vägar och byggnader eller andra tekniska ingrepp, med undantag av en del sentida skogsbruksingrepp i form av några mindre flatehogster i väster och en del plockhuggning. Ett par vältrampade stigar går genom området. Området ligger i nordboreal zon med en kontinental prägel. Området karaktäriseras av en långsträckt höjd som sträcker sig norrut genom området från Torpevassfjellet, upp och förbi den högsta höjden vid Roshaugen där den svänger mot nordväst och sedan planar ut i några myromgärdade låga åsar. I söder har höjden snarast platåkaraktär. Väster om Roshaugen skär en markerad sänka in i höjden. Trakten är rik på seterområden och området nyttjas 111

3 fortfarande för skogsbete av ku från ett par setrar vid Blæstern i sydväst och kanske också från Dokkflysætra i nordväst. Det avgränsas västerut av grusvägen till Blæstern, i söder av kommungränsen till Nordre Land och i öster av den långsträckta Mjøgsjøen. I norr innesluts Kroktjernet. Flera andra små tjernar ses spridda på höjderna och på det större myrområdet i nordöst. Myrområden finns dessutom ovanför de båda setrarna och i sänkan längs Nordlibekken, samt i mindre partier vid Rostjørna och längst i sydöst. Området avvattnas västerut av Storbekken, Nordlibekken och ett par bäckar vid Blæstern och Dokkflysætra, men också österut av ett par mindre bäckar. Berggrund Största delen av området utgörs av grå kvartsitt och sandstein som ger negativt utslag i vegetationen. En remsa ner mot vägen i nordväst vilar på en något rikare fyllit med ursprung i Kambrium-ordovicium. Berget täcks som regel av morän, berg i dagen ses bara på ett fåtal platser. Blockfattig morän dominerar, men i brantare västsluttning vid Roshaugen och på en ås längst i norr finns blockrika partier. Lokalklima Kittilbu strax norrut har en medelnederbörd för året på 810 mm och en årsmedeltemperatur på -0,1 C, vilket troligen motsvarar värdena för det undersökta området. De relativt höga nederbördsmängderna skapar tillsammans med låg temperatur, dimbildning och fuktiga myrmiljöer ett humitt lokalklimat. Vegetasjon Mängden vegetationstyper är starkt begränsad i området, men förekommer ofta i mosaik med varandra. De är som regel artfattiga. Bakkemyrar med fattigmyrvegetation omgivna av stråk med fuktig granskog övergår på åsar och i västsluttningen i mer homogen granskog som sedan på högre höjd får en allt större inblandning av fjellbjörk. Blåbærsgranskog dominerar, men även småbregneskog är vanlig. Däremot förekommer knappast högstaudeskog. Fattig gransumpskog ingår på en del ställen. Betet har gjort att vegetationen som regel har ett stort inslag av gräs. Myrarna består mest av fattiga, men även av intermediära fastmattemyrar. Svagt sluttande och blöta starrkärr med trådstarr och særbustarr är vanliga. Även lösbottnar förekommer. Mot Mjögsjøen och Kroktjernet i norr utbreder sig ett flackt myrområde med strängformer, grunda gölar och starrmader mot tjärnen. På höjdplatån i områdets södra delar utbreder sig stråk av fuktiga och betade finnskjegghedar med grupper av lågvuxna enar och viden. De omges av ung fjellbjörkskog med røsslyng, blåbær och gräs. Dvergbjörk är vanlig på fukthed, på myrtuvor och i fjellbjörkskogskanterna. Endast ett fåtal fjällväxtarter såsom svarttopp och jamnearter förekommer. Förutom den dominerande granen och fjellbjörken förekommer videbuskar och enstaka rognar. Einbuskar är vanliga, men bara en enda fura observerades på en ås i norr. Några andra trädslag sågs överhuvudtaget inte. Skogstruktur, påvirkning Skogsstruktur och påverkningsgrad verkar skilja sig något från verneförslaget Saltstutlia som ansluter söderut, genom att inte vara präglad av en tung granskog på samma dominerande sätt. I och med att en stor del av området ligger på höjder över 900 m, där fjellbjörken börjar blanda sig in i granskogen blir det mindre över för granskogen. På höjder över 940 m tar björkskogen över dominansen och bildar ibland rena bestånd, men oftare med ett svagt inslag av senvuxen gran. Området är därtill präglat av ett omfattande skogsbete som hänger samman med närheten till flera setrar längs vägen i väster och har resulterat i att skogen, speciellt i den södra halvan är luckig i olika grad, vilket lättar upp den i grunden tunga skogsbilden. Området betas, trots en nedgång i betesintensitet, fortfarande av minst två kubesättningar. Spillning av ku ses på många ställen. Gläntor och fuktiga miljöer gynnar en hänglavsrik skog. Som regel är granskogarna svagt flerskiktade, men är sämre skiktade närmast vägen och i norr. Den avtagande betesfrekvensen har gjort att tidigare öppna marker på höjderna har grott igen med ung fjellbjörkskog, vilket styrks av samtal med en äldre man på en av setrarna. I den övre delen av de flacka västsluttningarna och på några ställen i söder står en gammal naturskogsartad granskog som även den är påverkad av bete genom tiderna, men har en ganska väl utvecklad naturlig dynamik och brukbar kontinuitet. Partier med tätare skog är inte ovanliga. Gamla trädindivider är vanliga. 300-åriga granar ses spridda, en del av dem är troligen så mycket som 400 år. En borrad död gran var ca 380 år. Åldersspridningen är stor, liksom grovleken på träden. Grova granar med dimensioner upp mot 90 cm ses här och där. Den dominerande trädgenerationen har dock en 112

4 ålder mellan 150 och 200 år. Enstaka gamla grova stubbar ses, liksom någon gran med avverkningsblecka och stämpel. Nedanför detta bälte av grannaturskog är påverkan större på granskogen, som ändå oftast är olikåldrig och fuktig och har inslag av naturskogsstrukturer och element, om än i sparsamma mängder. Även i kjerneområdet på nordsidan av Storhaugen har påverkan varit något större och träd äldre än 200 år är ovanliga. Närmast vägen är skogen på flera platser påverkad av sentida huggningar, både som plockhuggning och som mindre flatehogster. I norr på moränryggar har skogen mer karaktär av produktionsskog som är städad på naturskogselement. Den är dock vuxen, något olikåldrig och luckig. Stubbar av olika ålder ses där som ett genomgående drag och riktigt gamla träd saknas. Tät underväxt av ung fjellbjörk som en följd av upphört bete är vanlig. På nordsidan av moränryggen längst i norr, där små blockmarker och berg i dagen förekommer, har granskogen vissa naturskogskvaliteter, men utgör knappast kjerneområde. Den är grövre och tätare och innehåller en del lågor. På någon ses duftskinn och vasskjuke. Även på östsidan av Roshaugen ner mot sjön förekommer mindre partier med gammal gran, mestadels i form av grankloner som ibland har hög ålder och väl utvecklad dynamik. På myren mot sjön i norr ligger en del låga och trädlösa moränkullar utspridda, liksom bårder av lågvuxen fjellbjörkskog. Närmare berget Roshaugen blandar sig gran in bland björkarna på den torrare åsen som ligger parallellt med berget. På hög höjd växer granarna ofta i form av grankloner, dvs. granindivider som förökar sig vegetativt genom att nya stammar växer upp från roten av den första granen. Med tiden skapas en grupp av granar som har olika ålder. Då den äldsta granstammen dör och faller bildas en lucka där den stod. Granklonen blir bredare och bredare och flera stammar dör. Riktigt gamla grankloner kan vara flera tiotals meter breda och mycket gamla. Ofta finns i gamla grankloner en god kontinuitet av död ved och kan på så vis fungera som ett eget litet ekosystem. Även en granklon som står isolerad bland fjellbjörk kan därför innehålla många kontinuitetskrävande arter och ha ett högt värde. Något som naturligtvis oftast ökar om många grankloner tillsammans är beståndsbildande. Kjerneområden 1. Nordsidan av Storhaugen (80 daa) B lokalt verdifullt Nordsidan av Storhaugen på frisk, svagt sluttande och jämn mark som domineras av gräs och blåbær. I nederkanten mot myren förekommer småbregner och skrubbær. En luckig och olikåldrig granskog som inte har påverkats av skogsbruk de senaste kanske 50 åren. I nederkanten kan plockhuggning ha skett senare. Skogen är luckig med grupper av granar med gräsiga gläntor emellan, något som får tillskrivas det skogsbete av ku som fortfarande pågår. Skogen är relativt gammal. Granindivider på 200 år är inte ovanliga, men dimensionerna imponerar inte utan håller sig kring 40, ibland 50 cm på de äldre träden. Ofta är de flerstammiga eller växandes i kloner. Ställvis finns ganska mycket död ved. Några lågor är cm grova. Snötrycket skapar en hel del toppbrott, som sedan ibland resulterar i torrträd. Högstubbar och lågor med granstokkjuke (Phellinus chrysoloma) är karaktäristiskt för området som i stort inte innehåller mer krävande arter bland vedsvamparna utan lider av tydligt kontinuitetsbrott, troligen till följd av genomhuggning för många tiotal år sedan. Skogen är rik på hänglavar, framförallt gubbeskjegg (Alectoria sarmentosa), som ibland har nära metern långa bålar, men även andra. Sprikeskjegg (Bryoria nadvornikiana) finns på flera ställen och granseterlav (Hypogymnia bitteri) är vanlig. Andra arter är svartsonekjuke (Phellinus nigrolimitatus), vasskjuke (Climacocystis borealis) och granhvitkjuke (Antrodia heteromorpha) på varsin låga. 2. Väster om Roshaugen (637 daa) (A-) B regionalt verdifullt Gammal granskog på hög höjd mellan m. Omfattar den slaka nordvästsluttningen och ett myrlänt område i söder, samt ett litet parti i östvänd sluttning i norr. Området består av gammal olikåldrig, skiktad och ofta luckig granskog med mycket toppbrott och en stabilt fuktig miljö. Marken är blöt eller fuktig och har en vegetation av blåbær, gräs och skrubbær, ofta med bottenskikt av torvmoser. I söder ingår en mosaik av myr och granskog. Området är påverkat av bete av ku. Bäst utvecklad är skogen rakt väster om Rostjørna där den delvis är urskogsartad och innehåller en del mycket gammal gran med långa, kraftiga grenar. En åldersbestämd gran var ca 380 år gammal. I övriga delar ligger högsta åldern omkring 300 år. Relativt mycket torrträd och lågor ses i de centrala delarna, några nästan metern grova. Kontinuitet finns i viss utsträckning på grova lågor. Förutsättningar finns för krävande kjukor, fler än vad som nu konstaterades. Även i övriga delar av området ses lågor och torrträd, men inte av samma grovlek och mängd. Skogsstrukturen i området är 113

5 omväxlande luckig och tät. Granarna växer delvis klonformigt, speciellt i söder. Även i överkanten av sluttningen och i det östvända partiet i norr är kloner vanligare och får där också en större inblandning av fjellbjörk. Spår av plockhuggning ses framförallt i nederkant av området, medan stubbar är svårare att hitta längre upp i sluttningen. Trots det har troligen en del uttag av virke gjorts med tanke på en ofta gles skogsbild. Genom nästan hela området finns rikligt med hänglavar. Fertilt gubbeskjegg (Alectoria sarmentosa) är vanlig liksom sprikeskjegg (Bryoria nadvornikiana) och granseterlav (Hypogymnia bitteri). I söder vid en bäck satt den krävande taigakjuken (Skeletocutis odora) på en relativt klen granlåga. Andra vedlevande arter i kjerneområdet är rynkeskinn (Phlebia centrifuga), duftskinn (Cystostereum murraii), svartsonekjuke (Phellinus nigrolimitatus) och vasskjuke (Climacocystis borealis). 3. Sydöst om Dokkflysætra (182 daa) B lokalt verdifullt Granskog vid myrpartier med gammal och toppbruten granskog, i norr nästan utan synliga stubbar. Den är inte så grov, men har åldrar upp mot 300 år. Skogen är olikåldrig, luckig och på myrmark mycket glesvuxen. Den sydöstra delen består mest av äldre granskog som har påverkats av tidigare plockhuggningar, men har en del strukturer kvar. Även nybildning av sådana sker kontinuerligt. Både toppbruten äldre gran, torrträd och lågor finns spridda i måttlig omfattning. Detta område har inte så höga kvaliteter idag, men bedöms ha goda utvecklingsmöjligheter. Vasskjuke (Climacocystis borealis) och duftskinn (Cystostereum murraii), liksom sprikeskjegg (Bryoria nadvornikiana) ses på flera platser. 4. Öster om Rostjørna (5,4 daa) B lokalt verdifullt Ett mycket litet område med gamla grankloner omgivna av fjellbjörk. Flera liknande grangrupper finns i sluttningen mot Mjøgsjøen. Intern beståndsdynamik ger kontinuitet på lågor och torrträd. Arter: vasskjuke (Climacocystis borealis), granstokkjuke (Phellinus chrysoloma), svartsonekjuke (Phellinus nigrolimitatus), sprikeskjegg (Bryoria nadvornikiana). Artsmangfold Området har en låg mångfald av arter till följd av brist på rika vegetationstyper och liten variation i topografi och trädslagssammansättning. Karplantefloran är helt trivial till följd av total dominans av fattiga vegetationstyper. Som en följd av tidigare ofta hårda genomhuggningar med åtföljande kontinuitetsbrott är ganska mycket av granskogen fattig på naturskogselement, speciellt i norr. Knutet till grannaturskog i kjerneområdena som omfattar ca 900 daa, finns dock rikare miljöer med förekomster av rödlistade arter, om än inte i några stora tätheter. Nyckelelement som mycket gamla träd, toppbrutna träd, torrträd och lågor i olika nedbrytningsstadier inom kjerneområdena gör att granskogen bedöms ha relativt goda förutsättningar att ta vara på en biologisk mångfald. Säkerligen finns fler naturskogsarter än vad som registrerats, exempelvis bland biller och knappenålslav. Därutöver kan betad skog hysa miljöer som är viktiga för karplanter, insekter mm. Som ett område med stora arealer gammal granskog har området ett värde för arealkrävande fugel. Tretåspettens karaktäristiska ringformade hackmärken sågs på flera platser. Rikedom på hänglav gynnar stannfugler som hittar övervintrande insekter i lavsjoken. Ett lavskrikepar uppehöll sig och häckar troligen i den lavrika granskogen. Lirype observerades också. Lav Ljusinsläpp tillsammans med en ofta fuktig mark och miljö i västsluttningen skapar goda förhållanden för busklavar som ofta förekommer rikligt. Gubbeskjegg finns i västsluttningen i mängder som man inte ofta ser, dessutom på flera platser med fertila bålar. Även sprikeskjegg förekommer riklig. På basen av gamla granar ses krukkenål på flera platser och säkert förekommer fler arter av knappenålslav, något som nu blev sparsamt kontrollerat. Granseterlav är mycket vanlig i området, men har i dessa trakter ett lågt signalartsvärde. Det finns däremot inga förutsättningar för bladlavar ur lobarionsamhället eftersom lämpliga substrat i form av osp, selje och äldre rogn saknas. Sopp Nio arter av kjuker på gran registrerades, flera av dem är hänsynskrävande, andra mindre krävande signalarter. Vasskjuke, svartsonekjuke och granstokkjuke är tillsammans med duftskinn, som går in i toppbrutna granar, vanliga och typiska för områdets skogar. Det mest intressanta fyndet är den mycket krävande sibirkjuken som visar något av områdets potential. 114

6 Tabell. Intressanta arter i Roshaugen i Gausdal kommune Norsk navn Vitenskapligt navn Truethet Antal funnplasser+(substrat) Lav: gubbeskjegg Alectoria sarmentosa rikligt fertil sprikeskjegg Bryoria nadvornikiana 10 (100-tals) krukkenål Microcalicium disseminatum 3 granseterlav Hypogymnia bitteri allmän glattvrenge Nephroma bellum 1 (1) Sopp: granhvitkjuke Antrodia heteromorpha 1 (1) vasskjuke Climacocystis borealis 16 (25) duftskinn Cystostereum murraii DC 9 (9) kjöttkjuke Leptoporus mollis 1 (1) granstokkjuke Phellinus chrysoloma 8 (21) svartsonekjuke Phellinus nigrolimitatus DC 14 (19) granrustkjuke Phellinus ferrugineofuscus DC 2 (3) rynkeskinn Phlebia centrifuga DC 2 (2) sibirkjuke Skeletocutis odora V 1 (1) Fugel: tretåspett Picoides tridactylus mycket spår lavskrike Perisoreus infaustus 1 (2) Avgrensning og arrondering Flera alternativa avgränsningar är möjliga för ett eventuellt verneområde. Hela undersökningsområdet eller valda delar av det mot söder kan innefattas. Nyligen genomförda avverkningar mellan kjerneområde 3 och vägen komplicerar avgränsningen, liksom att de norra delarna utgörs av skog med lägre naturvärde. Kjerneområde 3 har därför en bristfällig arrondering. Eftersom en avsikt med verneområdet är att förstärka verneförslaget Saltstutlias naturvärden, så har de södra delarna högst prioritet. Det är också där naturvärdena är högst. Därför föreslås en avgränsning där dessa ingår och delar av kjerneområde 3 utesluts. Det är av landskapsekologiska skäl angeläget att hela dalgången där Nordlibekken rinner innesluts, även om partier med mer påverkad skog närmare vägen då kommer med. Av samma skäl dras östgränsen längs Mjogsjøns strand, trots att stora partier med ung björkskog då innesluts. Granexpansion upp på högre höjder är trolig i framtiden till följd av ett varmare klimat, vilket i sig är ett skäl att innesluta dessa delar. Gränsen är dragen så att den går längs vägen och längs kommungränsen. Vurdering og verdisetting Området är representativt för humida åstrakter med granskog och seterverksamhet i Opplands centrala delar, men innehåller inga sällsynta vegetationstyper, möjligen med undantag av betad skog som kan komma att bli en bristvara i framtiden. Det är medelgott ägnat att ta vara på biomångfald knuten till fjällnära grannaturskog, trots en något låg bonitet. Tillsammans med tidigare verneförslag utgör det ett stort område som har en god arrondering. Området stärker de ekologiska värdena av granskogen i Saltstutlia främst genom att öka arealen vernad grannaturskog, men också genom att det troligen innehåller partier med ännu äldre skog och andra rödlistade arter (rynkeskinn och sibirkjuke). Verneförslaget Saltstutlias största och mest värdefulla kjerneområde ligger dessutom i nära anslutning, vilket underlättar spridning av arter mellan områdena och gör det extra angeläget att verna dessa delar med grannaturskog. Negativa drag är grannaturskogens begränsade topografiska och vegetationsmässiga variation. De satta stjernevärdena för verneområdesförslaget gäller i första hand granskogen. Området bedöms ha regionalt vernevärde. Oppfylling av påviste mangler ved dagens skogvern: Tillsammans med Saltstutlia uppfyller området den generella prioriteringen om større førekomster av skog under overveiende naturlig dynamikk. Delar av området innehåller den prioriterade naturtypen Boreal naturskog, særlig granskog rik på død ved. För övrigt fyller det inte upp några mangel i skogvernet. 115

7 Område Stjernevärden för Roshaugen i Gausdal kommune Urørthet/ Påvirkning Størrelse Variasjon Arrondering Interessante arter Rike vegtyper Død ved mengde Død ved Kontinuitet Treslags fordeling Samlet verdi Kj.omr1 ** * * ** * * ** * * * Kj.omr 2 ** ** ** ** ** * ** *** * ** Kj.omr 3 ** ** * * * * ** * * * Verneförsla get ** ** ** ** ** * ** ** * ** 116