Mana. Antirasistisk tidskrift # Pris 85 kronor

Transkript

1 Mana Antirasistisk tidskrift # Pris 85 kronor Tema: Kärlek Jakten på den perfekta kvinnan Kärlek à la Migrationsverket Rasism i krisens Grekland Mo Amer muslimsk standup Svenska svarta pantrarna

2 Tidskriften Mana bevakar och diskuterar samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv. Mana är en religiöst och partipolitiskt obunden tidskrift som kommer ut med 4 nummer per år. ANSVARIG UTGIVARE: Florencia Rovira Torres TEMAREDAKTÖR: Maja Sager REDAKTIONSSEKRETERARE: Natacha López ART DIRECTOR: Jan Petterson BILDREDAKTÖR Nadia Mazzoni REDAKTION: Maja Sager, Nazem Tahvilzadeh, Rebecca Selberg, Catherine Holt, Sarah Hirani, Nadia Mazzoni, Emma Eleonorasdotter, Florencia Rovira Torres, Britta Abotsi. SKRIBENTER I DETTA NUMMER: Abigail Sykes, Maja Sager, Nazem Tahvilzadeh, Catherine Holt, Britta Abotsi, Florencia Rovira Torres, Emma Eleonorasdotter, Emanuel Claesson, Vladimir Oravsky, Björn Kumm, Maria Gisselquist, Christina Hansen, Lina Myritz, Fatme Megahid, Anders Högmark, Niclas Selberg, Peder Alexis Olsson, Mattias Elftorp. FOTOGRAFER I DETTA NUMMER: Nadia Mazzoni, Carmen Blanco Valer, Emanuel Claesson, David Johnsson. ILLUSTRATÖRER: Kristin Gustafsson. PRENUMERATIONER: Emma Eleonorasdotter KORREKTUR: Henrik Gundenäs TRYCKERI: Trydells ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana PRENUMERATIONER: För prenumerationsärenden kontakta prenumeration@tidskriftenmana.se KONTAKT red@tidskriftenmana.se ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A, Malmö. ISSN BANKGIRO: Mana 2011 Temasidor: Kärlek Ljuv kärlek. Smärtsam kärlek. Kärlek formad och begränsad av normer, makt och kontroll. Är kärleken en rättighet och i så fall vems rättighet? Talar kärleken ett nationellt eller ett globalt språk? Och vem sätter reglerna? I detta tema erbjuder Mana en rad rapporter om kärlekens villkor i en sexistisk och rasistisk värld. 8 Panter fortsätter kampen. Grundaren av de amerikanska Svarta pantrarna, Bobby Seale, var på Sverigebesök nyligen och berättade för Mana om sitt livslånga arbete mot rasism. 12 Svenska pantrar för förorten. Inspirerade av den amerikanska förlagan har unga i Biskopsgården i Göteborg bildat gruppen Pantrarna för upprustning av förorten. 14 Ett spel för gallerierna. Debattartikel av dramatikern Vladimir Oravsky om Kultursveriges multikultisatsningar. 16 I yttrandefrihetens namn. I februari fick Sverige sitt eget Tryckfrihetssällskap, efter dansk förlaga. Mana granskar organisationens antimuslimska budskap och internationella kopplingar. 22 Tjänstemän med andra rötter. Intervju med Nazem Tahvilzadeh om hans avhandling Representativ byråkrati där han tar upp varför vi borde se på tjänstemän som potentiella allierade i kampen för ett mångetniskt jämlikt samhälle. 36 I väntan på kärleken. De danska lagarna för anhöriginvandring som infördes 2002 har resulterat i att hundratals gifta par tvingats flytta till Sverige för att kunna leva tillsammans. 40 Kärlek à la Migrationsverket. Lina Myritz om hur Migrationsverket tolkar kärlek. 42 Kär, hbt och muslim. Att vara muslim och hbtq behöver inte vara lika med att vara förtryckt det hävdar nu unga muslimer som vill ge en motbild till den som dominerar i samhället. Utrikes 46 Det grekiska traumat. Intervju med sociologen Alexandra Halkias om ett Grekland där rasismen blivit grövre på gatan, i medierna och i politiken. 49 Utrikeskrönikan/Nationalismen är en vattenmelon. Journalisten Anders Högmark om ett fenomen som alltmer kommit att förknippas med Ungern: högerextremismen. Tema: Kärlek 26 Lära ut svenskhet. Intervju med forskaren Anna Bredström som i sin analys av material om sexualitet mest hittat en introduktion i vad man förväntas göra för att bli svensk. 30 Postorderfruar, fruimport eller äktenskapsmigration? Abigail Sykes tittar på en lönsam industri, som i stor utsträckning bygger på fördomar, antifeminism och ett kolonialt arv. Kultur 50 Europeiska unionen. Excerpt ur boken Europeiska unionen av fotografen David Johnsson och poeten Peder Alexis Olsson. 54 Humorn finns i sanningen. Intervju med den amerikanske komikern Mo Amer. 56 Recensioner av bland annat Vems Europa? och Elfte september och andra terrordåd. 03

3 PANTER FORTSÄTTER KAMPEN GRUNDAREN AV DE AMERIKANSKA SVARTA PANTRARNA, BOBBY SEALE, OM SITT LIVSLÅNGA ARBETE MOT RASISM. 38 I YTTRANDEFRIHETENS NAMN I FEBRUARI FICK SVERIGE SITT EGET TRYCKFRIHETSSÄLLSKAP, EFTER DANSK FÖRLAGA. MANA GRANSKAR ORGANISATIONENS ANTIMUSLIMSKA BUDSKAP OCH INTERNATIONELLA KOPPLINGAR. 10 POSTORDERFRUAR, FRUIMPORT ELLER ÄKTENSKAPSMIGRATION? ABIGAIL SYKES TITTAR PÅ EN INDUSTRI SOM I STOR UTSTRÄCKNING BYGGER PÅ FÖRDOMAR, ANTIFEMINISM OCH ETT KOLONIALT ARV. 28 DET GREKISKA TRAUMAT INTERVJU MED SOCIOLOGEN ALEXANDRA HALKIAS OM ETT GREKLAND DÄR RASISMEN BLIVIT GRÖVRE PÅ GATAN, I MEDIERNA OCH I POLITIKEN. 46 Utsikter för kärlek LEDARE TEXT: MAJA SAGER TEMAREDAKTÖR RIO DE JANEIRO När man ser sig runt i Sverige ser det ut som om väldigt många valt partner med hänsyn till klasstillhörighet, etnicitet och inredningssmak. Samtidigt som den fritt valda kärleken framhålls som ett västerländskt signum, är det inte många kärlekspar som förenas över klass- och etnicitetsgränser. Som vanligt med normer verkar det som om de allra flestas fria val på något sätt leder mot exakt samma val som ens föräldrar och vänner gjort och gör. Å ena sidan baseras kärlekens fria val på en intersektionell mix av heteronorm och sexism, segregation och rasism, ekonomiska orättvisor och klassklyftor. Å andra sidan förstärks dessa företeelser av det bristande gränsöverskridandet på kärlekens fält. Detta är en av utgångspunkterna för det här numret av Mana, som har temat Kärlek. Men oavsett vilka maktstrukturer som grumlar det sanna i den sanna kärleken, så fortsätter kärleken att slå sina klor i oss och lämna dumdristighet och hjärtesorg i sina spår. Oavsett om kärleken ytterst är en social konstruktion fylld med problematiska idéer om vem och hur och varför man ska älska, så måste rätten att drabbas och följa sitt skenande hjärta vara allas. Detta är den andra utgångspunkten för det här numret: vi vill visa hur rasism, migrationskontroller och globala ekonomiska orättvisor tillsammans med sexualiserad och sexistisk rasism begränsar människors rätt och möjlighet att utöva kärlek och bilda relationer. Föreställningar om och reglering av olika kroppars sexualitet var centrala mekanismer i den koloniala maktutövningen. Relationerna mellan kolonisatörer och koloniserade, eller mellan olika föreställda raser och gemenskaper, omgärdades av såväl gränsdragningar och isärhållande som överskridanden och övergrepp. Den (post)koloniala historien griper djupt in i samtiden och även idag pågår gränsbevakningen, sexualiseringen, avsexualiseringen och disciplineringen av kroppar utifrån klass och etnisk 04 tillhörighet och utifrån var man befinner sig socialt, geografiskt och historiskt på den postkoloniala världskartan. Temat inleds av Britta Abotsi som intervjuat Anna Bredström om hennes forskning om hiv- och sexualupplysning i Sverige. Bredström har kunnat visa hur föreställningar om en svensk god och jämställd sexualitet eller kärlekspraktik ställs mot de andras hotande sexuella uttryck och praktiker. Hon berättar att det informationsmaterial hon studerat nästan inte alls berör praktiker för säker sex, utan istället lägger allt krut på att förmedla idéer om svenskhet och det rätta sättet att visa kärlek och ha relationer. I nästa text utforskar Abigail Sykes begreppet fruimport. Hur sätter vi ljuset på det systematiska utnyttjandet och ifrågasätter de rasistiska och sexistiska föreställningarna om kvinnor som ligger bakom utan att själva börja skapa problematiska bilder av kvinnor från öst, kärlek och relationer? Och vad säger fruimporten om bilden av kvinnor i Sverige? Sykes diskuterar saken med olika forskare och med en ukrainsk kvinnoorganisation. Två texter sätter fokus på hur den restriktiva migrationspolitiken påverkar människors kärleksliv. I ett reportage berättar Christina Hansen om några kärlekspar som velat bo i Danmark men som tvingats bosätta sig i Sverige för att få vara tillsammans. I en krönika reflekterar Lina Myritz över de normer och den ofta motsägelsefulla syn på kärlek, relationer och familjeband som råder på svenska Migrationsverket. Sist intervjuar Fatme Megahid en aktivist i hbt-organisationen Arabiskt Initiativ, som organiserar muslimska hbt-personer, och en ung muslimsk tjej som delar med sig av sin berättelse om hur hon tvingas hantera både islamofobi och homofobi i de olika sammanhang hon vill se som sina. Tillsammans hoppas vi att artiklarna ska bidra till att belysa kärlekens villkor i ett rasistiskt och sexistiskt samhälle. Vi hoppas också att artiklarna kan visa att kärleken fortsätter spira därute trots allt i form av antirasistisk kamp och solidariskt motstånd. Nyligen avslutades FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Där deltog statschefer och representanter för 193 länder. Konferensen var en uppföljare till miljökonferensen i Rio Men trots att miljöproblemen idag är större än för 20 år sedan, lyckades inte regeringarnas representanter enas om kraftfulla åtgärder för att lösa klimatkrisen och de svåra miljöproblem vi står inför. Tanken är att Rio+20- deklarationen så småningom skall ersätta millenniemålen, men det talades aldrig om pengar för att omsätta deklarationens ambitioner i praktiken. Trots att det tongivande budskapet i första underlagsdokumentet om grön ekonomi delvis tonades ner under förhandlingarna, fick marknadskrafterna ännu friare tyglar än de haft tidigare. Särskilt drivande för linjen som går ut på att lösa miljöproblemen genom marknadslösningar var EU:s förhandlare. Grön ekonomi innebär bland annat prissättning av naturens tjänster, till exempel skogarnas upptagning av koldioxid, samt utsläppsrätter, det vill säga betalning för att fortsätta förorena luften. Företagens inflytande vid detta FN-toppmöte var ovanligt stort vilket ger känslan av att transnationella företag tagit FN-systemet som gisslan. Detta åskådliggjordes väl av Sverigepaviljongen som dominerades av Ericsson, Saab, Scania och andra exportföretag som fick representera landet. Som motvikt till den officiella marknadsdominerade konferensen anordnades Folkens toppmöte för social och miljörättvisa. Den samlade cirka representanter för civilsamhället, bland annat folkrörelser, människorättsorganisationer och miljöorganisationer som höjde sina röster för dem som drabbas av ekologiska och sociala orättvisor. Rörelserna konstaterade att FN-konferensen inte inser att miljöproblem är starkt knutna till sociala problem och inte är vare sig klass-, köns- eller geopolitiskt neutrala. De rika utsätter miljön för mer påverkan än de fattiga, män mer än kvinnor och människor som bor i det globala nord lämnar ett mycket större ekologiskt fotavtryck än de som bor i det globala syd. Folkrörelser som till exempel ursprungsfolk och småbrukarnätverket Via Campesina oroas särskilt över att såväl detta miljömöte som de olika klimatmötena envisas med att försöka finna lösningar på miljöproblemen inom ramarna för den kapitalistiska logiken det vill säga utan att avstå från obegränsad produktion och konsumtion av varor och ständig ökande ekonomisk tillväxt. Avgörande under de närmaste åren blir därför om världens sociala rörelser, bland dem globalrättviserörelserna och miljörörelsen, lyckas ändra styrkeförhållandet så att vi kan rädda livet på planeten innan det är för sent. Carmen Blanco Valer, Latinamerikagrupperna 05 FOTO: CARMEN BLANCO VALER

4 Billströms vindlande vändningar Förra året lanserade Alliansen och Miljöpartiet en migrationspolitisk överenskommelse som innebar att rätten till subventionerad vård skulle utökas för vissa grupper av papperslösa. Definitionen av vissa grupper visade sig vara långt från självklar trots de signaler om ökad öppenhet som samarbetets alla aktörer sände ut. I slutet av juni kom dock Miljöpartiet och Alliansen till slut överens om att de utökade rättigheterna till subventionerad vård skulle gälla alla papperslösa men begränsas till akutvård och vård som inte kan anstås alltså samma vård som ges till asylsökande idag. Var gränsen för vad som är vård som inte kan anstås går är inte självklar, och hur gränsen kommer dras i praktiken kommer fortsätta förhandlas dagligen av solidarisk vårdpersonal och av asylsökande med vårdbehov. Men själva definitionen av vissa grupper kom åtminstone till slut att bli inkluderande och bred. Detta trots att migrationsminster Tobias Billström tydligt deklarerade en annan åsikt i Ekots lördagsintervju den 2 juni, där han presenterade sin egen linje för hur vissa grupper borde tolkas. Ofödda barn säger han, eftersom de kan inte rå för att föräldrarna fattar dumma beslut. Man lockas genast att, liksom intervjuaren Tomas Ramberg, ställa frågan kan födda barn göra det då?. Billström ger då ett snirklande svar som på ett ytterst billströmskt vis först leder oss till att alla har rätt till akut vård och vård som inte kan anstås så länge man kan betala. Därefter fortsätter Billströms till att det är ointressant huruvida det kostar eller inte. Han håller inte med om att det har någon betydelse om någonting kostar tiotusentals kronor eller hundra kronor som Ramberg frågar honom. Men hur lockande det än är att ifrågasätta logiken i att dra en oskuldsgräns mellan födda och ofödda barn, så finns det fler problem i Billströms formulering som vi inte får missa. För det första: att kalla beslutet att hålla sig undan utvisning för ett dumt beslut är en så häpnadsväckande uppvisning i arrogans att det liksom stakar sig i hjärnan. Var ska man börja? Ett aktörer inom asylrättsrörelsen, advokater och, inte minst, de prickar Sverige fått hos FN:s kommitté mot tortyr pekar på det faktum att Migrationsverket titt som tätt ger avslag på felaktiga grunder. Två asylrättspraxis skulle kunna breddas genom en generösare tolkning av lagen och då skulle en stor del av dem som idag lever papperslösa plötsligt vara flyktingar och skyddsbehövande. Tre många människor har stor anledning att vara rädda eller tveksamma till att låta sig utvisas även om de inte innefattas av asylrätten så som den tolkas i Sverige idag. Kort sagt: gränsen mellan vem som får skydd, blir utvisad eller tvingas leva papperslös är en gräns präglad av tolkningar, godtycke och en restriktiv migrationspolitik att i det sammanhanget kalla människors försök att förhandla och utmana den gränsen för dumma beslut är att förenkla och osynliggöra den faktiska situationen. Och att vilja beröva både barn och vuxna i den här situationen reella möjligheter att ta del av hälso- och sjukvård är en uppvisning i hur migrationskontrollen prioriteras högt över de mänskliga rättigheterna. Vidare fortsätter Billström på en redan inslagen bana av att demonisera asylsökande föräldrar genom att utmåla dem som icke-ansvarstagande: det han kallar dumma beslut handlar ju allt som oftast om beslut tagna just för barnens skull för deras möjlighet att leva i trygghet. Slutligen så har Billström genom sitt uttalande förskjutit perspektiven även i en annan debatt. Genom att förskjuta synen på mödravårdens funktion från att handla om att garantera kvinnors och mödrars hälsa och reproduktiva rättigheter till att handla om ofödda barns rättigheter har han lyckats anamma abortmotståndets språkbruk och en kvinnoobjektifierande syn på reproduktiv hälsa. Ärligt talat Billström, det här måste till och med du tycka är skämmigt! Utdrag ur Ekots lördagsintervju 2 juni 2012 Tomas Ramberg: Men kan du ge några exempel på någon grupp som då skulle kunna vara i den kapaciteten, enligt ditt sätt att se det, att de skulle kunna få rätt till skattesubventionerad sjukvård? Tobias Billström: En sådan grupp skulle ju naturligtvis kunna vara mödravård. Det är också en grupp som har nämnts, som jag har nämnt när jag har varit tillfrågad tidigare i debatten. Men det är också svårt att här och nu exakt säga [blir avbruten] TR: Menar du gravida kvinnor eller barn eller hur tänker du? TB: Ja, därför att ofödda barn kan inte rå för att föräldrarna fattar dumma beslut. TR: Kan födda barn göra det då? TB: Födda barn följer naturligtvis sina föräldrar, men födda barn har ju precis som alla andra grupper idag rätt till vård och vård som inte kan anstå det är ju egentligen inte vårdgivandet vi diskuterar utan det är huruvida vården ska vara gratis eller inte, det är lätt att glömma bort i den här debatten. TR: Men varför skulle en ofödd individ ha större rätt till skattesubventioner än en två-åring? TB: Ja av den enkla anledningen att naturligtvis så kan vi inte ha en ordning, tycker jag i alla fall, där barn som står i begrepp att födas inte får den vården som de behöver. När blir arbetslöshet ett problem? Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet, sade Reinfeldt till TT och utlöste en storm av kritik. En stor del av kritiken riktade in sig på att statsministern hade använt begreppet etniska svenskar istället för till exempel inrikesfödda, det begrepp som statistiken om arbetslöshet utgår ifrån. Ett intressant, men lite märkligt försvar för Reinfeldt kom från Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum, som ansåg att det var rätt av Reinfeldt att tala om ras. Ras och vithet blir alltmer märkbart, skrev han, långtidsarbetslösheten är i huvudsak en ickevit arbetslöshet. Hübinette har helt rätt när TR: Men kan vi ha en ordning där en två-åring inte kan få den vård den behöver för att föräldrarna inte har råd med den? TB: Ja fast vård får man alltid, det vi pratar om är ju om huruvida man [blir avbruten] TR: Man ska ju ha råd att betala den också. TB: Ja, men det är ju en fråga som vi då har anledning att komma tillbaka till. Jag tycker att på något vis när vi diskuterar den här frågan så har det under alltför lång tid framförts argument av typen det handlar om huruvida man ska ha vård eller inte vård men det är inte det vi pratar om, vi pratar om kostnaden och födda barn är en annan sak än ofödda barn. TR: Men för många människor är ju kostnaden helt avgörande för om de ska ha råd att använda sig av den här rättigheten eller inte. TB: Nej det håller jag inte med om. Det är inte ett argument som är [blir avbruten]. TR: Om någonting kostar tiotusentals kronor eller hundra kronor, har inte det någon betydelse för möjligheten att ta del av det? TB: Det handlar ju också om principer och det är ju därför som vi har sagt att vissa grupper ska få den här möjligheten till utökad vård. TR: Har du några mer exempel då än ofödda barn som du skulle kunna tänka dig att..? TB: Nej. han ifrågasätter varför den politiska debatten riktar in sig på en kritik av begreppet etniska svenskar istället för att prata om den samhällsordning som gör att det främst är rasifierade grupper som drabbas av arbetslöshet. Men han missar sammanhanget i vilket Reinfeldt gjorde sitt uttalande. Statsministerns syfte var att kritisera oppositionens användning av begreppet massarbetslöshet. Hade vi haft massarbetslöshet i Sverige hade regeringen kanske behövt göra något åt det, men nu finns det ju ingen massarbetslöshet bland etniska svenskar. Och i enlighet med det skall löna sig att jobba-ideologin är det säkert de icke-etniska svenskarnas eget fel att de drabbas av arbetslöshet. Catherine Holt k Maja Sager 06 07

5 TEXT: NAZEM TAHVILZADEH REDAKTIONSMEDLEM Bobby Seale, en av grundarna av The Black Panther Party (BPP), har under ett Sverigebesök träffat unga i Göteborg under en vecka. Mana har under veckan följt honom och fått träffa en inspirerande radikal och pratsam 75-åring som vill uppmana unga människor att ta vid det mänskliga frigörelse projektet när han slutar. Panter fortsätter kampen

6 Det var 40 år sedan Bobby Seale besökte Skandinavien. Inbjuden av en socialistisk organisation höll han då tal för nyfikna studenter, arbetarrörelseaktiva och vapenvägrande amerikaner i exil. De svarta pantrarna lever vidare idag som inspiration för nya rörelser i ett Sverige där klasskampen etnifierats. Inte minst i Göteborgsförorten Biskopsgården där situationen för många påminner om situationen för minoritetsgrupper i USA. Där finns nu föreningen Pantrarna för upprustning av förorten, som tagit initiativ till att bjuda hit Bobby Seale för att inspirera ungdomar i förorten att engagera sig för sina områden. Organisationen Megafonen, med liknande aktiviteter som pantrarna, fast från Husby i Stockholm, arrangerar en bussresa till Göteborg för att delta i aktiviteterna. Bobby Seale berättar länge, detaljrikt och med glöd berättelsen om BPP som tar sin utgångspunkt i den välspridda föreställningen av partiet som en machovåldsbejakande militant terroristorganisation. Han påpekar att det ständigt juridiskt korrekta användandet av vapen bara var ett symboliskt och pragmatiskt medel i kampen mot polisbrutalitet som många afroamerikaner föll offer för. De flesta skottlossningar utbröt i självförsvar mot polisens våld. Under de intensiva åren sköts nära 30 pantermedlemmar ihjäl av polis. Han påpekar dock att deras parti handlade om mycket mer än rätten till självförsvar. Föddes på universitetet Idén till partiet föddes i den radikala universitetsmiljön i Kalifornien under talet där hans politiska medvetenhet formades i dialog med andra studenter. Under denna turbulenta period kom han genom sitt engagemang i olika studentorganisationer i kontakt med Huey Newton. I antropologikurser och genom egenstudier satte de båda in sig i de svartas historia och situation i USA. Bobby Seale berättar att studierna var avgörande för engagemanget. De kom underfund med att de svarta i USA har haft en lång tradition av motstånd mot de vitas förtryck. En bok som gjorde stort intryck på honom och som han under tiden läste sönder var Franz Fanons Jordens fördömda. Boken la grunden till hans förståelse för rasismen som invävd i de kapitalistiska maktstrukturerna. Den socialistiska medvetenheten och klasskampen som en central strategi skiljde dem från andra samtida afroamerikanska organisationer. Jag förstod att kampen mot rasismen måste vara sammanvävd med kampen mot all form av exploatering, särskilt den som idag drivs av den giriga monopolföretagskapitalismen. Antirasismen var för oss en klasskamp, men det handlade inte bara om att vara mot kapitalism utan mot all form av exploatering. Pantrarnas påverkan idag När Malcolm X lämnade Nation of Islam och initierade en ny organisation för samverkan med andra intresserade av kampen mot rasism och diskriminering i USA såg Bobby Seale det som en möjlig väg att gå. Mordet på Malcolm X kom som en förkrossande nyhet. Han gick runt och skrek och svor i timmar och då beslutade han sig för att något måste göras. Tillsammans lämnade de två vännerna vad han kallar för fåtöljrevolutionärerna på universitetsområdet för att göra en verklig skillnad i samhället. De skapade det tiopunktsprogram som sedan låg till grund för BPP och utvecklade taktiken med beväpnad övervakning av polisens agerande i afroamerikanska kvarter. Under kort tid byggde de upp en liten organisation på runt 500 medlemmar och när Martin Luther King mördades 1967 ökade tillströmningen till partiet radikalt, medlemsantalet steg till över under kort tid. Vilket avtryck gjorde de svarta pantrarna i USA? Bobby Seale menar att hela rättvise-, freds- och civilrättsrörelsen förändrade det politiska landskapet. När BPP startade fanns det knappa 50 afroamerikaner på de cirka en halv miljon olika politiska förtroendeposter som fanns runt om i landet. Tio år senare hade denna siffra ökat till runt och idag över Många är progressiva och tillhör demokraterna, men givetvis inte alla, tillägger Bobby Seale. Rasismen och diskrimineringen har också förändrats även om det i stora delar fortfarande präglar samhället. Vi har inga diskriminerande lagar men diskrimineringen lever kvar. Förutom de öppet rasistiska högerextrema grupperna finns fortfarande rasistiska polisdistrikt. Vi har inga diskriminerande lagar men diskrimineringen lever kvar. Förutom de öppet rasistiska högerextrema grupperna finns det fortfarande rasistiska polisdistrikt. Genom polisens rasprofilering råkar många unga färgade eller svarta ungdomar illa ut eller mördas. Skillnaden idag är att många av dessa fall behandlas i rättegång. Bobby Seale menar att deras kamp banat vägen för Obama och många andra radikala politiker. Många svarta har också fått det materiellt bättre. Men fortfarande finns det mycket kvar att göra. Han menar att nästa presidentval är otroligt viktigt för den progressiva rörelsen i USA. Demokraterna måste vinna över de platser i parlamentet som blockerar Obamas politiska reformer. Inspirerar unga Själv har han sedan 1970-talet sysslat med olika saker. Framförallt har han haft det svårt att få jobb eftersom många förknippar honom med våld. Universiteten har varit en räddning menar han, då många anlitar honom som föreläsare och dessutom värvat honom till ett antal sociala projekt i utsatta områden. Som tv-kock har han också samlat in pengar till olika organisationer som han har sponsrat under åren. Matlagningen har alltid var ett intresse och dessutom ett knep att samla folk till politiska möten, påpekar han och skrattar. Nu börjar han bli allt äldre och ser på något sätt fram emot döden. Men han vill med sin berättelse inspirera unga människor att fortsätta det mänskliga frigörelseprojekt som han har engagerat sig i. Innan finanskrisen höll jag runt 20 föreläsningar per år på olika universitet och mötte fullsatta salar med ungdomar som vill lära sig om vår kamp. Dessa ungdomar har idag ansvaret att mobilisera människor till valen så att landet kan föra en progressiv inrikes- och utrikespolitik som tar makten från de ekonomiska krafterna och för den till folket. FAKTA/ The Black Panther Party (BPP) grundades 1966 av Huey P. Newton och Bobby Seale i Oakland, Kalifornien och nådde sin höjdpunkt 1969 med medlemmar organiserade i olika avdelningar runt om i USA. Syftet var att öka afroamerikaners makt, inflytande och välbefinnande i det amerikanska samhället genom att bekämpa rasism och exploatering sammanfattat med slagordet: all power to all the people. Medan organisationens beväpnade militanta yttre lämnat det starkasta intrycket i det historiska minnet var en stor del av aktiviteterna inriktade på socialt och politiskt mobiliseringsarbete på gräsrotsnivå. Partiet utgav under sina glansdagar exemplar av sin tidning, och serverade med utgångspunkt i de olika distrikten i de större städerna gratis frukost till barn i afroamerikanska kvarter. Partiet organiserade också fredliga demonstrationer och fungerade som språkrör i medier och arrangerad konferenser både nationellt och internationellt för afroamerikaners intressen. Det militanta intrycket var ett resultat av partiets strategi för att bekämpa polisbrutaliteten mot afroamerikaner, vilket tillsammans med deras organiserade aktiviteter fick FBI-direktören Hoover att utnämna partiet till det största hotet mot nationens säkerhet Den federala repressionen som tog sig både våldsamma, juridiska och politiska uttryck försvagade partiet. Efter en fängelsevistelse, ett antal rättsliga strider och interna stridigheter i partiet avgick Bobby Seale som ordförande BPP tappade medlemmar och dog ut under 1970-talet. Huey Newton som överlevt allt från skottlossning till fleråriga fängelsevistelser mördades av en knarklangare MANA

7 Svenska pantrar för förorten Organisationen som bjöd in Bobby Seale till Sverige kallar sig Pantrarna för upprustning av förorten. Mana möter dem på gruppens hemmaplan: Biskopsgården i Göteborg. Här tar de strid för en förort som balanserar mellan optimism och frustration. TEXT & FOTO: EMANUEL CLAESSON 12 FRILANSJOURNALIST MANA Salen i Vårvindens fritidsgård är fullsatt. Luften är full av spänd förväntan. Det är premiärkväll för Behandla oss inte som djur, en dokumentär om Pantrarna för upprustning av förorten. I mars förra året gjorde gruppen stor entré när hundratalet personer stormade stadsdelsnämndens möte i Biskopsgården i Göteborg. Ordförande Murat Solmaz lämnade över en namninsamling för en ny fritidsgård. Det här är inget förslag utan ett krav! Applåderna och slagorden fortplantar sig från filmduken ut i salen. Optimismen från detta möte lever alltjämnt kvar. Plötsligt påverkade förortens egna ungdomar bokstavligen den politiska dagordningen. Det är ett väldigt konkret behov. Därför fick vi med oss folk, menar Majsa Allelin från Pantrarna. Hon är uppvuxen i Biskopsgården och har precis som andra kunnat se hur befintliga fritidsgårdar stängs utan att ersättas av nya. Just denna fråga blev startskottet för Pantrarna. Politikerna i stadsdelnämnden log och uttalade sig välvilligt om Pantrarnas krav på en ny fritidsgård. Efter en lång dragkamp har de också lovat pengar för att infria löftet och en lämplig lokal är under förhandling. Tanken är att föreningen ska hjälpa till att driva verksamheten i början. Men allt kommer inte att lösa sig med bara en fritidsgård. Vi måste göra något större, säger Murat. Med Black Panther Party som förebild är tanken att föreningen ska ta strid för reella reformer samtidigt som man sprider social medvetenhet i området. Som frontfigur för gruppen har Murat blivit ett välbekant ansikte i området. Biskopsgården har dragit till sig mediernas sökarljus när det handlat om oroligheter och kriminalitet. Det har rapporterats om utbrända bilar och stenkastning mot polisen. Murat menar att detta är uttryck för en uppdämd frustration. Många har svårt att sätta fingret på problemet. Varför går det dåligt i skolan? Varför har man problem hemma? Då är det lätt att vända samhället ryggen, menar han. Vi vill fånga upp frustrationen och kanalisera den till den politiska arenan, säger han. Stor arbetslöshet Majsa pratar med en ung kille som är orolig för att hans betyg inte ska räcka till att komma in på gymnasiets fordonsprogram. Jag kan hjälpa dig plugga om du vill, erbjuder sig Majsa. Själv studerar hon sociologi på universitetet. Murat går programmet för offentlig förvaltning. Men att läsa vidare var långt ifrån självklart i en stadsdel där kommunala skolor läggs ner och där andelen gymnasiebehöriga är betydligt lägre än i andra delar av stan. Till det kommer ett arbetsliv som utestänger många unga från förorten, menar Majsa. Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem i Sverige som det är. Men som invandrare blir det ju ännu värre. Medierna förvandlar ofta samhällsproblem till en fråga om kriminalitet, menar Murat. Är det inte ett samhällsproblem får polisen ta hand om det istället för politikerna. Medierna bidrar till att befria politikerna från det ansvar som de faktiskt har. Välfärden retirerar i samma takt som kameraövervakning och polisinsatser blir vanligare. Det blir en nattväktarstat. Varför ska vi ens ha val av politiker? Låt oss välja poliser istället. Vem ska vara police chief of Sweden?, frågar Murat retoriskt. Majsa menar att Biskopsgården inte är ett prioriterat område för politikerna. När vi lägger fram förslag väger det inte lika tungt som när någon i andra delar av Göteborg gör det. Det finns en diskriminering, säger hon. Brutet samarbete med kommunen Majsa vankar frustrerat av och an på stenläggningen utanför den slitna lokalen. Hon håller telefonen mot örat. Varför pratar de inte med oss? Varför får man inte reda på saker? Det visar sig att politikerna i stadsdelsnämnden just idag gått ut i medierna och låtit meddela att de vill avbryta allt samarbete med gruppen. Anledningen är att det förekommit skadegörelse på en skidresa för ungdomar från Biskopsgården som Pantrarna anordnat. Vad som ska hända med den utlovade fritidsgården är nu oklart. Tänk om det hade varit en skolresa. Då hade kommunen inte avbrutit allt samarbete med skolan, utbrister Majsa. Det som hänt under resan är olyckligt, tycker hon. Men hon menar att det snarast är ytterligare ett tecken på att det behövs mer offentliga satsningar. Jag tror att de såg ett tillfälle att spara pengar. De fick sin ursäkt, suckar Murat. De tycker nog att vi är jobbiga. De har haft press på sig under ett år nu, säger Majsa. Hon har skött mycket av föreningens förhandlande med politikerna. I ena stunden håller de med. Men när det väl kommer till kritan, när det handlar om pengar, så är de mycket mer reserverade. Hon menar att somliga försökt att avfärda dem som ett särintresse istället för att se att deras krav delas av många i Biskopsgården. Pantrarna har idag en bit över 100 medlemmar och samlar runt 900 anhängare på Facebook. De har blivit kontaktade av personer som vill bilda liknande grupper på andra håll i landet. Och Pantrarna kan snart finnas i en annan Göteborgsförort. Vi planerar att ha en panther week i Angered och starta en grupp där, avslöjar Murat. Det surrar av optimism efter filmpremiären. Men politikernas utspel skapar osäkerhet. Jag tror att de ser oss som ett hot, säger Kastriot Kastrati på vägen ut. Han är sexton år och en av alla de ungdomar som dragits med i Pantrarnas aktiviteter. De pratar om bilbränder och stenkastning. Men alla vet att det skett en förändring sen Pantrarna startade. Så varför lägga samarbetet på is? FOTNOT: DEN 27 JUNI TOG STADSDELSNÄMNDEN I VÄSTRA HISINGEN BESLUTET ATT FRITIDSGÅRDEN SOM PANTRARNA HAR KÄMPAT FÖR KOMMER ATT BLI AV. 13

8 Vad tänkte jag när jag fick inbjudan till seminariet MIGRAN- TER EN TILLGÅNG FÖR SVERIGE, med underrubriken Hur tar vi tillvara på utlandssvenskars, hemvändande svenskars och invandrares kunskaper och erfarenheter? Alliansen och Miljöpartiet i socialförsäkringsutskottet inbjuder till seminarium om att se utlandssvenskar, hemvändare och invandrare som resurser? Under hösten 2006 figurerade den vitryska teatergruppen Fria Teatern ett antal gånger i nästan samtliga svenska kulturkanaler. Det fanns två anledningar till det. Den ena var att förmå oss svenskar att tycka synd om denna teaters anställda eftersom den vitryska staten inte betalade deras löner. Som om varje regissör, dramaturg, skådespelare etcetera i Sverige alltid erhöll det på förhand överenskomna honoraret. Den andra var att denna vitryska teater gästade Elverket, en av Dramatens scener. Elverkets välformulerade producent Ulrika Holmgaard fick uttala sig i radion i samband med detta solidaritetsbesökprojekt. 14 Ett spel för gallerierna Mångfaldsprojekt av olika slag har blivit återkommande inslag inom kulturvärlden men det står likväl illa till med tron på invandrade svenskars kapacitet inom Kultursverige. Det menar dramatikern och författaren Vladimir Oravsky, som är trött på integrationssatsningar och initiativ för att lyfta invandrare. DEBATT TEXT: VLADIMIR ORAVSKY DRAMATIKER & FÖRFATTARE Dramatens Elverket är nämligen i mångt och mycket en solidaritetsscen. Elverket skyltar med sitt påstådda engagemang samtidigt som dess handlingar klart och tydligt visar att allt bara är en fasad och att dess folk parasiterar på trender i ropet, troligen på grund av att sådana nästan alltid är finansierade av den kollektiva kassan och att få därför vågar kritisera dem. Det vore som att spotta i motvind. Ett exempel på detta var integrationsmulti-kulti-projektet Con:fusions. Det gick ut på att dramatiker med invandrarbakgrund skulle skicka in sina pjäser eller förslag på sådana, varvid hela integrations-ståhejet så småningom skulle resultera i åtminstone en teateruppsättning. Naturligtvis var detta ett nordiskt projekt eftersom internationella samarbeten genererar mest pengar för de anställda som, med anslagen i fickan, gott kan luta sig tillbaka. Projektet initierades av NordScen som var Nordiska Ministerrådets institution för scenkonst. Till de anställda skänkte projektet levebröd under nästan tre år, under perioden För dem som verkligen jobbade och skrev pjäserna gav det inget utom hopp under lika lång tid. Jag tror inte att det kommer som en överraskning för någon om jag säger att kassörskor i den Ica Maxi där jag handlar min yoghurt inte accepterar hopp som betalningsmedel utan på gammaldags konservativt vis kräver cash. Olika källor redovisar olika antal inkomna bidrag, och här hänvisar jag till den senaste av inkomna rapporter. Enligt den mottog den svenska delen av Con:fusions cirka 70 bidrag. Efter en utdraaaagen och får man förmoda väl genomtänkt process, utsågs fyra finalister: Min älskade, lilla prinsessa av Sigrid Herrault, Fontänen av Christofer Brocker, Skådespel utan namn av Behrang Behdjou och Zlata Ibrahimovics dagbok av yours truly, Vladimir Oravsky. Pjäsen Zlata Ibrahimovics dagbok spelades lika lite på Elverket som bidragen från de övriga finalisterna. Varför skulle den spelas? Projektets nio-till-fem-byråkrater fick sina pengar. Hotellet där jag var inkvarterad under min vistelse i Stockholm fick sin beskärda del, så även SJ som transporterade mig dit, så även restaurangen där vi njöt av en gemytlig samvaro, så även alla journalister som skrev sida upp och sida ner om detta hundraprocent oumbärliga integrationsprojekt, så även de som skrev den 167-sidiga rapporten Con:fusions Projektrapport og projektevaluering af con:fusions et fællesnordisk scenkunstprojekt. Vad skulle alla tryckerier leva av om samtliga liknande rapporter och evalueringar och programblad och festliga inbjudningskort till alla dessa livsviktiga konst- och solidaritetsevent skulle sluta tryckas? Hur mycket skog skulle då inte få en chans att växa till gammelskog? Tro nu inte att Con:fusions var det enda förvirringsprojektet som pågick under denna tid. Åh nej. I det kapitalistiska samhället vill alla hänga på en lukrativ trend. När stigen är trampad är förmågan att snabbt hänga på garanten för easy money. Det gäller att vara vaksam och följa med när den ena trenden trängs undan av en annan. Man skall inte vara rigid när det gäller tro och äktenskap och övertygelse. Ideologier bör gå att byta lika snabbt som fruar och äkta män. En sann överlevare kan vara aktiv medlem i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna den ena dagen och nästa ha en framträdande position hos Socialdemokraterna. Lätt som en plätt. Nischen att utnyttja hungriga dramatiker med utländskt påbrå, att låta dem gratis skriva pjäser ur sin egen verklighet växte sig till en gargantuansk industri i multi-kulti- Sverige. Yours truly skickade sitt bidrag till ett sådant projekt. Det blev en flopp. Varför inte? Var och en har rätt att tycka precis vad han eller hon vill om ett manus. Det är en av anledningarna till varför jag valde att lämna mitt födelseland där konstens värde bestämdes på en central ort och bosatte mig i Sverige i stället. Att min pjäs AAAHR!!! vann 1:a pris i en världsomfattande dramatikertävling (International Playwright Competition) är inget hållbart motargument mot den jury som inte placerade den på någon av de ledande platserna i sin multi-kulti-tävling. Så varför tar jag upp det överhuvudtaget? Har jag svårt att ta nederlag? Blev jag så sårad? Ja, det blev jag! Och jag skall förklara för dig vad som sårade mig. Att även denna tävling liksom Con:fusions bekräftade för mig översittarnas dribblande med människors tid och drömmar Confusion is a word we have invented for an order which is not understood, sade den frispråkige och därmed även både en och två gånger bannlyste författaren Henry Miller. Efter en utdragen procedur nedkom de välgödda projektledarna äntligen med ett resultat. Det fick följande överskrift: nya pjäser nya världar presenterar stolt de sex dramatiker som har gått vidare till skrivarlägret! Hajar du? Ingen av dessa integrationsteaterchefer och integrationsteaterproducenter och integrationsdramaturger och andra integrationstrendens gratisätare var så mycket som en sekund intresserade av en färdig produkt som växt fram ur invandrarnas genuina upplevelser. Dessa integrationsprojekt i form av tävlingar är endast skapade för att ge levebröd och fina meriter åt dem som initierar dem. Dessa projekt är skapade för att vara en säkerhetsventil och ett alibi. Ingen kan längre säga att invandrare inte släpps fram till köttgrytorna. Dessa projekt är skapade för att ge invandrare mindervärdeskomplex. Hela upplägget basunerar Lyssna på oss, makaker! Vi vet att ni inte kan skriva, men vi är också säkra på att vi med våra metoder ändå kan gallra fram några stycken bland er och lära er att skriva så att det till slut går att läsa! Så var tacksamma och ställ er i ledet. Och förresten, var så god och ta en banan! Dessa projekt är skapade för att lura på alla invandrare att de inte är ämnade att presenteras för den svenska offentligheten förrän deras klor är utdragna, deras tänder filade och deras manar klippta. Och inte ens då får en invandrare släppas in i de svenska hemmen. Kommer man från djungeln är zoo eller ett reservat det bästa stället att förevisas på. Det är därför som Con:fusions och samtliga för mig kända liknande svenska projekt inkluderar en avlusnings- och omformningsstation förklädd till manuscript-workshop eller liknande och är ledd av en köpt och deformerad omstöpningshövding med drömmar om evigt raka led och oinskränkt makt. Att den 167-sidiga rapporten Con:fusions Projektrapport og projektevaluering af con:fusions et fællesnordisk scenkunstprojekt. inte förmedlar samma åsikt som jag, kan du vara säker på. En utredare håller alltid sitt känsliga pekfinger högt upp i luften för att registrera även den lättaste brisens riktning. Det är det lönnliga skälet till varför beställarna kallar så gott som varje utredning oberoende. 15

9 I yttrandefrihetens namn I januari i år fick Sverige sin motsvarighet till danska Tryckfrihetssällskapet. Föreningen som säger sig verka för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter men har en enda måltavla muslimer. Mana tittar närmare på vad denna organisation vill och det internationella sammanhang de verkar i. TEXT: MARIA GISSELQVIST JOURNALIST FOTO: NADIA MAZZONI Tryckfrihet är bra. Yttrandefrihet är en förutsättning för demokrati. Så långt är de flesta överens. Vad innebär då ett tryckfrihetssällskap? Varför behövs det i Sverige? Vi fängslar inte journalister. Vi försöker inte med våld eller hot tysta oppositionella. Det råder konsensus inom svenska medier. Vi har så många tabubelagda ämnen som helt enkelt inte får diskuteras. Vi får inte ifrågasätta feminismen och vi får absolut inte problematisera kring invandring och vad islam gör med vårt land, förklarar Ingrid Carlqvist, journalisten som nyligen bildat Tryckfrihetssällskapet i Malmö. När jag kommer till Ungdomens hus i Malmö, där Tryckfrihetssällskapets andra möte ska äga rum, står tre personer från den anarkistiska tidskriften Brand på behörigt avstånd och dokumenterar alla som kliver in genom dörren. Nu anses jag vara en av dem, tillsammans med konstnären Dan Park som tapetserar Malmö med obscena affischer och ett gäng Sverigedemokrater. I dessa kretsar är Sverige det värsta exemplet och Malmö, speciellt Rosengård, det närmaste man kan komma det mångkulturella helvete som de menar att invandring, och speciellt då muslimsk invandring, för med sig MANA MANA

10 Du är förmodligen den enda journalisten här, skojar Carlqvist glatt. Hon har delvis rätt. Det var inte många journalister som bevakade deras första möte trots att diverse pressmeddelanden gick ut till de stora tidningarna. Ikväll är det jag och en kille från Expo. Budskapet sprids i stället via nätet. Ingrid Carlqvist öppnar mötet med att anklaga Roland Poirier Martinsson, chef Du är förmodligen den enda journalisten här, skojar Carlqvist glatt. Hon har delvis rätt. Det var inte många journalister som bevakade deras första möte trots att diverse pressmeddelanden gick ut till de stora tidningarna. Ikväll är det jag och en kille från Expo. Budskapet sprids i stället via nätet. Ingrid Carlqvist öppnar mötet med att anklaga Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, för att deras förra möte blev inställt. Debatten skulle då handla om genus och heta Genusvetenskap på universiteten vetenskap eller vansinne, men när Martinsson gjort sin research och tagit reda på vad Tryckfrihetssällskapet står för så valde han att hoppa av. Två av de tre föreläsarna avbokade, dock inte Axess medarbetaren Tanja Bergkvist som meddelade att hon gärna ställer upp nästa gång de ska debattera genus. Har hedersmord integrerats i demokratin? Ett 50 tal människor har dykt upp för att lyssna på Hege Storhaug från den norska islamkritiska tankesmedjan Human Rights Service (HRS), Bahareh Andersson, som Carlqvist presenterar som en smart muslim, och Sverigedemokraten Mrutyuanjai Mishra, som håller ett föredrag på engelska om hur Salman Rushdie trakasserats av de iranska myndigheterna efter sin bok Satansverserna. Norska HRS driver frågor om en restriktivare invandring i Norge och sprider antimuslimskt material på sin hemsida. På Tryckfrihetssällskapets möte talar Storhaug om hur förtrycket i muslimska länder sprider sig till Skandinavien, bland annat genom att muslimer i Norge skickar sina barn till koranskolor. Hege Storhaug visar bilder av kvinnor i burka och uppmanar publiken att gissa var bilderna är tagna. I Norge, svarar någon. 18 De använder alla samma retorik och använder kampen för yttrandefrihet som ett sätt att kritisera islam. Alla skrattar och Storhaug säger att det lika gärna kunde vara så, men att detta är Londons gator. Jag blev chockad, där var burkor överallt, berättar Storhaug. Publiken nickar och hummar igenkännande. Nästa talare Bahareh Andersson kalllar sig muslimsk feminist och talar mycket om hedersvåld. Hon kritiserar politiker och medier för att inte ta frågan på allvar och från talarstolen på den upplysta scenen ställer hon en öppen fråga till regering och journalister: Har hedersmord integrerats i demokratin? Ett mångkulturellt samhälle leder till hedersvåld, det har vi ju bevis på idag. Ett uttalande som river ner rungande applåder. Bahareh flydde från Iran efter att ha blivit straffad med 20 piskrapp för att hon hade den amerikanska filmen Robin Hood i väskan. Hon berättar om förföljelse och förtryck i det forna hemlandet och menar att dessa värderingar idag importeras till Sverige. En äldre dam i publiken undrar försiktigt vad man ska säga till dem som hävdar att det finns en hederskultur även bland svenska män? Det blir knäpptyst. Visa mig en svensk man som tvingar sin kvinna att bevisa sin oskuld genom blod på lakanet, då ska jag säga att det finns en hederskultur bland svenskar, svarar Bahareh. Återigen rungande applåder och en kvinna skriver ordagrant ner Baharehs ord i sitt anteckningsblock. Del i en internationell kontrajihadrörelse Ingrid Carlqvist har en bakgrund som vanlig journalist. Hon säger att hon drivs av att berätta sanningen, en sanning hon beskrev i ett blogginlägg som ledde till att hon fick sparken som krönikör från Smålandstidningen Barometern. Jag skrev om en SDU-manifestation där motdemonstranterna betedde sig som djur och skrek och buade mot de stackars SDU:arna. Jag förfasades över deras hat och aggressivitet och detta beskrev jag i inlägget Gud bevare oss för antirasister. Ingrid Carlqvist skrev bland annat: Vad hade hänt om inte poliserna skyddat de demonstrerande ungdomarna? Antagligen hade antirasisterna kastat sig över dem och slitit dem i stycken, som de blodtörstiga bestar de såg ut att vara. En del av Barometerns läsare reagerade starkt på blogginlägget och hon fick sparken. Ingrid Carlqvist bestämde sig då för att bilda en svensk motsvarighet till danska Trykkefrihedsselskabet, som grundades 2004 av journalisten Lars Hedegaard. Han blev nyligen friad i Danmarks högsta domstol efter två år av rättsliga tvister angående hans uttalande om att muslimer våldtar sina egna barn. Det är dock inget uttalande han ångrar och Trykkefrihedsselskabet fortsätter att kämpa för att rasismeparagraffen (Danmarks motsvarighet till lagen om hets mot folkgrupp) ska strykas ur lagtexten eftersom de anser att lagen begränsar yttrandefriheten. Redan 2004 blev Hedegaard utesluten ur danska PEN-klubben med motiveringen att klubben inte uppmuntrar till rasism. Trykkefrihedsselskabet och dess internationella gren, Intenational Free Press Association, utgör en av grundpelarna i den internationella counterjihad, eller kontrajihadrörelsen, som uppfattar islam som det största hotet mot yttrandefriheten. På sin hemsida säljer de kaffemuggar med karikatyrbilder av profeten Muhammed. Så långt har vi inte kommit än, vi har inga åsikter utan kämpar för yttrandefriheten. Sådana beslut tas efter vårt första årsmöte i höst, säger Ingrid Carlqvist. Det nybildade Tryckfrihetssällskapet ska låta frågor som enligt Carlqvist inte diskuteras i vanliga medier ta plats. I Danmark har de kommit längre, där får man ifrågasätta invandringen utan att bli stämplad som rasist. Tryckfrihetssällskapets första möte hölls i januari i år och invigningstalade gjorde bland andra Lars Hedegaard, den danska förebildens ordförande, och Hans Rustad, som driver den norska motsvarigheten till Avpixlat, bloggen Document.no, där Fjordman, en av Anders Behring Breiviks stora förebilder, har varit en flitig skribent. Även Breivik var aktiv på Document.no. Det är i dessa kretsar vi till sist hamnar. Det går inte att undvika, det danska Trykkefrihedssel- 19 MANA

11 skabet spelar en central roll i starkt islamkritiska, högerextrema kretsar. Det rör sig inte om frustrerade tryckfrihetskämpar som vill lufta sina åsikter om invandring och islam. Det rör sig om ett internationellt nätverk av människor som anser att muslimer inte nöjer sig förrän islam härskar över hela världen. Påverkar politiken Hege Storhaug från norska islamkritiska HRS har haft personlig kontakt med Peder Are Nöstvold Jensen, alias Fjordman, och har publicerat hans artiklar på Human Right Services hemsida. Hon står även i nära förbindelse med Christian Tybring- Gjedde, parlamentsmedlem och ordförande för Oslo Fremskrittsparti (FrP). Han är en av de mest extrema i det högerpopulistiska partiet och lånar sin högerextrema retorik från författaren Bruce Bawer, som i sin tur skriver under pseudonym på Gates of Vienna, en av de viktigaste counterjihadbloggarna. Han har skrivit ett flertal islamkritiska böcker och är en ledande företrädare för Eurabiakonspirationen en konspirationsteori som går ut på att det pågår en muslimsk ockupation och att muslimer använder terrorism och barnalstring för att slutligen ta över Europa och införa sharialagar. I sin senaste bok citerar han Breivik två gånger och hävdar bland annat att hundratals norska ungdomar har blivit mördade av muslimer. Bawer ingår också i danske Lars Hedegaards nätverk. Och på Tryckfrihetssällskapets Facebooksida rekommenderar Ingrid Carlqvist Bawers senaste bok, The new Quislings: How the international left used the Oslo massacre to silence debate about Islam, där Bawer liknar muslimer och vänstern vid nazister som planerar att ta över Europa. Trykkefrihedsselskabet är ingen opolitisk organisation, utan påverkar i allra högsta grad det politiska klimatet. I styrelsen finns personer som kandiderar för Dansk Folkeparti. En av styrelseledamöterna, tillika redaktör för deras tidning sappho.dk, är Kathrine Winkel Holm, dotter till en av Dansk Folkepartis parlamentsledamöter. I januari publicerade hon en artikel på sappho.dk där hon uttalade sitt fulla stöd för Fjordman och hans åsikter. Anders Behring Breivik citerar Fjordman 111 gånger i sitt manifest. Vid 39 tillfällen tar han inlägg direkt ur Fjordmans blogg där han menar att vi är i krig mot muslimer och uppmanar européer att beväpna sig mot muslimerna. 20 Breivik är extrem. Ingen annan ska anklagas för de dåd han utfört. Men han är en produkt av ett samhälle och en retorik som sprids och normaliseras. International Free Press, den internationella grenen av Trykkefrihedsselskabet, har lyckats knyta till sig tunga namn inom islamofobiska rörelser runt om i Europa. Lars Hedegaard har till exempel ett nära samarbete med bland andra Gert Wilders. Vill sprida islamkritisk propaganda En som tittat närmare på frågor som rör islamofobiska och högerextrema rörelser är Sindre Bangstad, postdoktorstipendiat vid socialantropologiska institutionen i Oslo. De använder alla samma retorik och använder kampen för yttrandefrihet som ett sätt att kritisera islam. Hedegaard vet mycket väl vad han gör när han knyter kontakter med människor som exempelvis Robert Spencer, en kontrajihadistisk islamofob från USA och grundaren av Jihad watch, menar Sindre Bangstad, som 2013 kommer ut med en bok om händelserna på Utøya. Rätten till åsiktsfrihet är något som berör alla och att organisera sig kring den är ett genomtänkt sätt att nå människor som inte nödvändigtvis har de mest extrema åsikterna, menar Sindre Bangstad. De dras in i en retorik som lätt faller över i islamkritik och människor känner igen sig, förklarar han. Detta känns igen i Ingrid Carlqvists resonemang. Det finns ett sug hos svenskarna att kunna diskutera invandrarfrågor öppet utan att bli kallade rasister, säger hon. Debattklimatet är hårdare i Danmark än i Sverige, och här spelar Trykkefrihedsselskabet en viktig roll. De har definitivt påverkat politiken genom sitt nära samarbete med Dansk Folkeparti, säger Sindre Bangstad. Han menar att Tryckfrihetssällskapet kan få samma roll i Sverige. Deras mål är givetvis att påverka debatten. I samarbete med Sverigedemokraterna vill de sprida sin islamofobiska propaganda till så många som möjligt. Sindre Bangstad menar att avgörande för om de ska lyckas eller inte är hur många svenskar som tror på allas lika värde, medmänsklighet och ett mångkulturellt samhälle, och som mobiliserar mot dem. Visa mig en svensk man som tvingar sin kvinna att bevisa sin oskuld genom blod på lakanet, då ska jag säga att det finns en hederskultur bland svenskar. Malmö helvetet på jorden Tillbaka på mötet på Ungdomens hus i Malmö. Hege Storhaug förfasar sig över utvecklingen i Sverige och hävdar att 2040 kommer svenskarna att vara i minoritet. Under pausen utvecklar hon sitt resonemang: Det är värre här än någon annanstans, ni har släppt in vem som helst, hur som helst i 40 år. Det kunde inte sluta på något annat sätt än så här. Och Malmö ska vi inte ens tala om! Hon får ursäktande medhåll från deltagarna och tillägger: Men nu kanske det blir bättre, när ni får ett forum där ni äntligen kan säga vad ni vill, uppmuntrar hon sina slokörade anhängare. Bruce Bawer skriver i sin bok While Europe slept: How radicale islam is destroying the west from within: Det går käpprätt åt helvete för Sverige och antalet ghetton ökar i svindlande takt. Det är ingen slump att Tryckfrihetssällskapet hamnar i Malmö. I dessa kretsar är Sverige det värsta exemplet och Malmö, speciellt Rosengård, det närmaste man kan komma det mångkulturella helvete som de menar att invandring, och speciellt då muslimsk invandring, för med sig. Nordiska mainstreammedier har inte bidragit till att ge en annan bild av Malmö och Rosengård de senaste åren heller, säger Sindre Bangstad. Klumpen i magen växer under kvällen och jag sneglar på de andra deltagarna. De skrattar och applåderar, nickar och hummar igenkännande. TerrorisTjakTens svarta bok Rapportbok om 10 års svensk terroristjakt Det»krig mot terrorismen«som USA startade efter den 11 september 2001 har förändrat vår värld. Det räcker att peka på krigen i Afghanistan och Irak. Men förändringarna i vårt samhällsklimat, våra rättssystem och allas likhet inför lagen är svårare att beskriva, men samtidigt mer försåtliga och farliga. Men boken vill Gösta Hultén och Lena Sonne dokumentera övergrepp där svenska politiker, Säpo och andra myndigheter kränkt rättssäkerheten och internationella konventioner. Den visar hur terroristjakten ensidigt riktat sig mot muslimer. I ett avslutande kapitel skriver advokat Thomas Olsson om varför 2003 års terroristlag måste avskaffas. Utgivare: Charta 2008 Pris 75 kr inklusive frakt. Beställ via: info@charta2008.se. Nytt nummer av Fronesis: Utveckling Går det att förstå samhällsutvecklingen utan att se till kolonialismens roll? Är utveckling utan tillväxt möjlig? Vilka idéer om utveckling var centrala under den arabiska våren? Med texter av bland andra Hans Abrahamsson, Walter D. Mignolo, Madina Tlostanova, Mark Duffield, Serge Latouche, Arturo Escobar och Omar S. Dahi. Te rror i stjakte ns svarta bok MÅnGa rättsövergrepp UnDer 10 Års TerrorisTjakT Det krig mot terrorismen som startade efter 11 september 2001 har förändrat vår värld. Det räcker att peka på krigen i Afghanistan och Irak. Men förändringarna i vårt samhällsklimat, våra rättssystem och allas självklara likhet inför lagen är svårare att beskriva, men samtidigt mer försåtliga och djupgående. I detta krig som nu pågått i 10 år, har demokratiska fri- och rättigheter ofta åsidosatts. Många har frihetsberövats utan rättegång. Den nya terrorlagstiftningen har inneburit att människor frihetsberövats eller svartlistats ekonomiskt på svaga grunder. Svenska regeringar av olika färg har på Säpos inrådan i all tysthet avvisat säkerhetsärenden till tortyrländer, utan rättslig prövning. Rapporten visar att den svenska terroristjakten ensidigt riktat sig mot muslimer. Men massakern i Norge den 22 juli 2011 visar att hotet kan komma från motsatt håll, från islamhatare. Frågan är om ensidigheten minskat vaksamheten mot sådana hot. Charta 2008 vill med denna rapport främst kartlägga i vilken mån svenska myndigheter kränkt mänskliga rättigheter och internationella konventioner i kriget mot terrorismen. Det här är den första samlade genomgången av hur krigets rättslöshet drabbat svenska muslimer. ISBN: Te rror i stjakte ns svarta bok ChARtA Charta 2008 Te rror i stjaktens svarta bok En rapport om 10 års svensk terroristjakt En ny modern klassiker från Arkiv förlag Marshall Berman Allt som är fast förflyktigas I denna fängslande bok utforskar Marshall Berman upplevelsen av levd modernitet, där inget är bestående och stabilt, där traditionella livsformer och tänkesätt raseras. Med hjälp av fascinerande omtolkningar av Goethes Faust, Kommunistiska manifestet, Bau de laire, de stora ryska författarna Pusjkin, Gogol, Dostojevskij visar Berman hur alla dessa konfronterades med moderniseringen i hela dess sammansatthet: fasan inför förintelsen av det trygga parad med förhoppningarna om det nya och dess frigörande möjligheter. Köp den i bokhandeln eller direkt från oss på Arkiv förlag Arkiv förlag arkiv@arkiv.nu

12 Tjänstemän med andra rötter Oftast tänker vi på tjänstemän som bara en kugge i maskineriet. Politikerna bestämmer, och byråkraterna följer det som står på pappret. På så sätt kan det inte spela så stor roll vem det är som sitter och administrerar. Mana-skribenten Nazem Tahvilzadeh håller inte med. I sin nya avhandling Representativ byråkrati tar han upp varför vi borde se på tjänstemän som potentiella allierade i kampen för ett mångetniskt jämlikt samhälle. Vad betyder begreppet representativ byråkrati? En representativ byråkrati innebär att den offentliga sektorns organisationer speglar samhällets befolkningssammansättning vad gäller kön, klass och etnicitet. Du skriver att underrepresentationen av stora samhällsgrupper i den offentliga förvaltningen leder till att dessa gruppers perspektiv och intressen tas tillvara i mindre utsträckning i den politiska processen. Hur kan det här ändras i praktiken? Tror du på kvotering? Det är en svår fråga som jag inte har ett klart svar på. Jag tror på en mer tydlig och tvingande lagstiftning rörande icke-diskriminering och ökad representativitet i svensk offentlig förvaltning. Det måste ställas högre krav på rekryteringsansvariga att fördela den makt det innebär att inneha ett offentligt ämbete mer jämlikt TEXT: INA WOOD SKRIBENT över befolkningen. Problemet har till viss del att göra med utbildningsnivån och typ av utbildning bland vissa grupper. Men en hel del av problemen har också att göra med både diskriminering av dem som faktiskt har adekvat kompetens och glastak för dem som finns i organisationerna. Rådande mångfaldspolitik ger personer i organisationerna som vill verka för jämlikare rekrytering för lite resurser att faktiskt åstadkomma förändring. Det måste förändras och det kan man göra utan kvoteringslagstiftning. Sedan finns det även möjligheter att använda sig av positiv särbehandling: etnicitet eller uppväxtort formuleras som kompetens. Svenska städer behöver denna kompetens. Idag fyller konsulter och inhyrda forskare den kompetensbristen. Forskningen visar att en administratör med minoritetsbakgrund sannolikt kommer att engagera sig i minoritetsfrågor. Blir då arbete kring mångetnisk jämlikhet ett individuellt ansvar som förskjuts till enstaka anställda med minoritetsbakgrund istället för ett övergripande ansvar och policyområde för hela organisationen? Det finns absolut en risk att en minoritetsadministratör blir reducerad till egenskaper som endast kopplas till det etniska. Jag menar att det troligen beror på den kraftiga underrepresentationen av minoriteter i de offentliga organisationernas högre hierarkier. Det finns en generell risk att etniskt jämlikhetsarbete och jämställdhetsarbete reduceras till enstaka tjänstemän med de arbetsuppgifterna. Det har att göra med hur dessa policyområden är strukturerade. Trots att de ska genomsyra hela den statliga, regionala och kommunala verksamheten (allt från sjukvård, omsorg och utbildning till polisverksamhet) så är det snarare så att de inte gör det. Jämlikhetsarbetet i organisationerna backas sällan upp av resurser som möjliggör större förändring. Dessutom måste jag påpeka att en symbolfunktion som minoritetsadministratörer inte alltid behöver vara till nackdel för deras egen situation, utan tvärtom stärka deras handlingsutrymme i frågor om det mångetniska i organisationen. Däremot är det inte alltid självklart att deras aktiviteter tar hänsyn till olika intressen som minoritetsgrupper har i samhället. Vad kan vi göra för att få en starkare minoritetsrepresentation inom den offentliga förvaltningen? Det måste för det första finnas ett krav underifrån att anställa fler personer med annan bakgrund, annan uppväxtort och andra perspektiv än de dominerande i förvaltningen. Detta är något som måste drivas av olika intresseorganisationer. För det andra måste det finnas möjligheter att nå högre utbildning för personer med utländsk bakgrund som till exempel har växt upp i förorter eller i hem där föräldrarna har lägre utbildningsnivå. Den kommunala skolan måste vara likvärdig för alla. Detta kan dock inte neutralisera alla de negativa effekter som en hög samhällelig arbetslöshet generellt har på människors livssituation. En stark välfärdspolitik som omfördelar resurser uppifrån och ner är en förutsättning för att ett representativt urval över huvud taget ska nå högskolan. Högskolorna har också mycket att arbeta med vad gäller att nå olika befolkningsgrupper och öppna upp för olika typer av kompetens förutom högskoleprov och skolbetyg som generellt inte är objektiva mått på kompetens. Att regeringen till exempel har tagit bort urvalskvoten för personer med lång arbetslivserfarenhet är ett steg i fel riktning. En stor eloge till exempelvis Uppsala universitets juristprogram som prövade antagning genom en alternativ urvalsgrupp för personer med utländskt påbrå som fick genomgå längre intervjuer för att bedöma deras kompetens och möjlighet att tillgodogöra sig utbildningen. Till sist tycker jag att offentliga organisationer måste våga testa mer och hitta alternativa metoder för att främja rekryteringen av personer med icke-västerländsk bakgrund. Jag är övertygad om att mångfaldsarbetet är viktigt men behöver reformeras. För det första måste mångfaldsdiskursen återvinnas från den nyliberala hegemonin där poängen snarare är marknadsfördelar för organisationerna, vilket leder till ett essentialistisk bejakande av olikheter. Mångfaldsarbete i offentlig sektor måste betraktas som ett jämlikhetsprojekt där allas lika möjligheter till arbete är målet. Dessutom måste det knytas till mer resurser som ger arbetet ett genomslag i praktiken, annars blir det bara symbolpolitik. Avhandlingen i sin helhet går att läsa om du söker: representativ byråkrati + Nazem Tahvilzadeh

13 ärlek Tema: Ljuv kärlek. Smärtsam kärlek. Kärlek formad och begränsad av normer, makt och kontroll. Är kärleken en rättighet och i så fall vems rättighet? Talar kärleken ett nationellt eller ett globalt språk? Och vem sätter reglerna? I detta tema erbjuder Mana en rad rapporter om kärlekens villkor i en sexistisk och rasistisk värld.

14 Svensk heterosexualitet bygger på jämställdhet, ansvar och omsorg om varandra. Detta till skillnad från de andras heterosexualitet, de som inte är svenskar. Det är budskapet i informationsbroschyrer om sexualitet riktade till nyanlända invandrare som forskaren Anna Bredström studerat. Lära ut svenskhet TEXT: BRITTA ABOTSI REDAKTIONS MEDLEM Materialet som Anna Bredström analyserat är från mitten av 90-talet och producerat av etablerade myndigheter, institutioner och frivilligorganisationer som Folkhälsoinstitutet, RFSU och Stockholms läns landstings enhet för sexualitet och hälsa, LAFA. Broschyrerna gör en stark åtskillnad mellan svenskar och de andra och präglas av kulturrasistiska tankegångar. Och det går att dra många paralleller till dagens offentliga samtal om sexualitet, kärlek och etnicitet. k MANA

15 28 Det menar Anna Bredström, som är forskare vid institutionen för migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet. Det är klassiska symboler för hierarki som syns och återkommer. Föreställningen om den vite mannen som räddar den bruna kvinnan är så starkt förankrad i vår kultur att vi inte reagerar, trots att, som i det här fallet, det ibland är så uppenbart stereotypt framställt. Hon kallar det kulturrasism. Kultur, värden och normer i stället för biologi används för att göra åtskillnad mellan människor. Men i grunden är strukturen densamma. Det handlar om vi och dem. Som exempel analyseras två broschyrer: Kärlek i ett annat land om sexualitet och samlevnad i Sverige (Folkhälsoinstitutet och RFSU) och Mellan människor tankar om sexualitet och samlevnad i Sverige och världen (LAFA). I dessa är vi svenskar och de invandrare. Mer definierat än så är det inte. Invandrare refereras bara till som invandrare och vad svensk och svenskhet betyder definieras inte heller. Det är inte heller klart vem läsaren är. I materialet är det olika röster som talar beroende på vem som antas prata med vem. I inledningen av broschyren Kärlek i ett annat land står det: I den här skriften kan du som invandrare i Sverige läsa hur svenskar lever och vad de tycker om kärlek och sexualitet. Svenskheten, den nationella och den etniska tillhörigheten blir därmed en markör för kärlek och sexualitet. Detta gentemot invandrarna. Svenskhet idealiseras En annan markör är jämställdhet, som framställs som något svenskt. Svenskheten blir idealiserad och beskrivs som det rätta och riktiga. Budskapet blir underförstått att det bara är att följa svenskarnas beteende så blir det bra. Den kulturrasistiska hållningen är så stark att frågor som rör sexuellt risktagande och säkrare sex kommer bort i det material som Anna Bredström studerat. Till stor del publicerades detta material som en del av det hiv-preventiva arbetet och broschyrerna omnämns till exempel i policydokument om hiv/sti (sexuellt överförbara sjukdomar) som ett material som kan användas för riktade satsningar gentemot in vandrare. Då blir det ganska paradoxalt att frågor som rör sexuellt risktagande försvinner eller bagatelliseras som de gör i det här materialet. I broschyrerna betonas i stället att i Sverige finns det en friare attityd till sex, och att det är ovanligt att svenska ungdomar smittas av hiv eller STI, säger Anna Bredström. Åtskillnaden mellan ett vi och ett de skapas inte enbart direkt genom beskrivningar utan också genom frånvaron av beskrivningar. Det kan göra den ännu svårare att se. I det material som Anna Bredström studerat görs det bland annat genom att lyfta fram citat från de andra och sedan förklara den svenska hållningen. Till exempel finns citat från de andra som: Svenska män är inte riktiga män. De har inget att säga till om och Jag vill inte gifta mig med en man från mitt hemland. De tror att de äger kvinnorna, men ingen äger mig. Dessa citat följs sedan av en auktoriserad röst som talar om jämställdhet i Sverige till skillnad från andra samhällen och kulturer, som underförstått alla är patriarkala. Genom att både tala om svenska värden och ha citat från de andra blir synen på de andras sexualitet många gånger mycket nedlåtande. Vid tal om tillit och ansvar för sexualitet, är det underliggande budskapet att detta är något som saknas hos invandrare. I ett avsnitt i Kärlek i ett annat land står det exempelvis: I Sverige tror man att det går att vara passionerad och samtidigt veta vad man gör. Att älska och njuta men inte glömma att använda kondom! Stereotyperna återfinns i dag Vid en läsning av Anna Bredströms analys tycks de informationsbroschyrer hon har studerat vara extrema, men hon menar att exemplen speglar en generell trend. Vi ser flera sådana exempel i samhället, till exempel när frågor om tonårsrelationer och tvångsäktenskap diskuteras. Debatten om hedersvåld och trafficking är också full av stereotyper som gör det svårt att diskutera de problem som finns utan att hamna i ett vi och de-tänkande, och reproducera en massa stereotyper. Det är också viktigt att komma ihåg att de broschyrer jag tittade på var ett officiellt material som fanns tillgängligt på de flesta institutioner och publicerades av etablerade organ, vilket också gör det svårt att avvisa dem som extrema. Enligt Anna Bredström använder myndigheterna ofta en uppfostrande hållning i material utformat för invandrare. Sverige som nummer ett i välfärd intar någon form av föräldraroll och undervisar de andra, det vill säga invandrarna, som ses som en underordnad grupp. Det är en assimilerande hållning som handlar om att svenskar har kunskaper som de ska lära ut till de andra. De här broschyrerna handlar ju egentligen mest om att lära ut svenskhet. Men hur ska material utformas, när vi vet att det i en del andra kontexter finns en syn på sexualitet som inte överensstämmer med svensk lagstiftning? Det är inte lätt. Talet och diskussionerna om till exempel hedersvåld är ofta rasistiska, men samtidigt är det ju viktigt att inte lämna kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer ensamma bara för att de har en annan etnisk tillhörighet än svensk. Så vad ska vi göra?, frågar hon sig. Någon mer riktad information från myndigheternas håll tror hon dock inte på. Det finns det redan en massa av. När det gäller material om säkrare sex, hade det varit bättre om man hållit sig konkret till praktiserandet av sex. Att man hade pratat om beteende i stället för identitet, eftersom det sätt man pratat om identitet varit så problematiskt och stereotypt. Men det vi generellt behöver är att frågor om rasism lyfts i diskussionen kring sexualitet. Det har inte gjorts. När det gäller hbt och kön är man generellt mycket mer medveten men inte när det gäller etnicitet. Det perspektivet kommer inte med och det behövs. Sex blir säkerhetspolitik Sedan ett par år har man från statligt håll betonat vikten av hiv-preventivt arbete riktat mot migranter. Det är projekt som sysslar med migration och hiv som fått stora delar av de statliga medlen för det hiv-preventiva arbetet. Det finns en risk för att det blir stigmatiserande. Det är viktigt att det får en antirasistisk genomsyrning och det vet jag inte alltid om det görs, säger hon. Det är också viktigt att komma ihåg att talet om migranter som riskgrupp i hiv-sammanhang hänger samman med att hiv och andra smittsamma sjukdomar idag ses som en säkerhetspolitisk fråga, och inte bara en hälsofråga. Precis som vi sett förskjutningar när det gäller asylpolitik från en mer rättighetsbetonad till en mer säkerhetsorienterad hållning, måste man också komma ihåg att hiv-politik inte är frikopplad från andra politiska områden. Anna Bredström disputerade 2008 med avhandlingen Safe Sex, Unsafe Identites: Intersections of Race, Gender and Sexuality in Swedish HIV/AIDS Policy. Broschyrerna som Anna Bredström analyserade har senare fått en hel del kritik. Bland annat har RFSU tagit avstånd från dem. Anna Bredström ser också en vilja till självkritik och reflektion hos dem som idag är ansvariga för att producera säkrare sex-material på olika myndigheter. Samtidigt är det svårt så länge vi inte på allvar ser hur samhället i stort genomsyras av rasistiska stereotyper om sexualitet. Allt är kopplat till större processer i samhället, vilket också gör det till en mycket större fråga, säger hon. k f 29

16 Fruimporten är en mycket lönsam industri, som i stor utsträckning bygger på fördomar, antifeminism och ett kolonialt arv. Abigail Sykes tittar på hur olika faktorer som genus, ras, ålder och klass samverkar och hur man måste bekämpa bilden av kvinnor som objekt för att angripa fenomenet på allvar. Postorderfruar, fruimport eller äktenskapsmigration? TEXT: ABIGAIL SYKES JOURNALIST Jag gillar verkligen att se sexig ut i en fin klänning och höga klackar. Jag är säker på att de sakerna gör en kvinna till en riktig kvinna, skriver Perfekta på single-baltic-lady.com. Profilbilden visar henne i bh, trosor och jeans som hon håller på att dra på eller av. På amerikanska sajter som förmedlar kontakt med kvinnor från forna Sovjet berättar många män (och kvinnor) hur nöjda de är. B. O Neil, New Orleans, är en av dem som går längst i sin syn på kvinnorna som varor. Han skriver bland annat följande: Jag tog det extrema steget att leta efter någon från ett annat land. Anledningarna var många, men den främsta var att jag letade efter någon som hade de gammaldags värderingar som jag kände saknades hos många av de tillgängliga kvinnorna i min åldersgrupp här i USA. [ ] Jag är en mycket skeptisk kund oavsett vad som är till salu Vad är kvalitén hos kvinnorna på sajten, och de tjänster som de erbjuder? Mitt slutgiltiga svar Alena och jag gifte oss 28 augusti Vårt första barn, en pojke, väntas den 27 juni 2003! Jag vill påstå att kvalitén är förstklassig! När jag surfar runt på fruförmedlingssajterna slås jag annars av hur lika svenska dejtingsidor de är. Kvinnorna söker män som har humor, är snälla och pålitliga. Männen verkar vara ungefär som vem som helst och letar efter kvinnor som de kan ha djupa samtal med eller som är ärliga och lojala. Generellt försöker sajterna ge ett seriöst intryck, varnar för lurendrejeri och ger support dygnet runt. Ett av undantagen är en grupp sajter som samsas under varumärket Anastasia. De är uppdelade efter vilken etnicitet kvinnorna har. Kvinnorna från Latinamerika är sensuella, de från Fjärran östern har en utsökt charm och afrikanska kvinnor är praktfulla. Sidan för asiatiska kvinnor har särskilda råd om hur kvinnorna kan förväntas bete sig. Några exempel: Asiatiska skönheter föds med den häpnadsväckande förmågan att överskrida världens oro och skapa en lugn miljö som försätter deras man i ett tillstånd av total lycksalighet. Det kan ha att göra med de kroppsliga njutningar som asiatiska skönheter bemästrar. [ ] På ett intimt plan är den grafiska skönheten hos asiatiska kvinnors hår mot deras utsökta form unik och inspirerande. När det gäller asiatiska skönheter från Japan, Kina, Thailand eller Filippinerna kan man alltid räkna med att de stöttar sin make i offentliga och privata familjesituationer. [ ] Asiatiska skönheter strävar efter att ställa sin make i god dager som en del av sin plikt. Precis som många feminister känner jag ett instinktivt motstånd mot den här typen av sajter även mot dem som inte innehåller uttalade rasistiska och sexistiska fördomar. Men jag har ibland haft svårt att sätta fingret på varför. Att människor som har ett gemensamt intresse av giftermål möts är väl bara positivt? Det handlar om vuxna människor och i många fall också om kärlek, vad är problemet? Efter samtal med ukrainska feminister och svenska genus- och etnicitetsforskare har jag börjat förstå. Så länge det handlar om kärlek är det kanske okej. Men i många fall handlar det här om försäljning, av kvinnor, till män. Om en människohandel som har sin grund i en objektifiering av kvinnan och i rasistiska stereotyper. Eftersom man väljer en specifik kropp, är någonting inskrivet på kroppen. Det är inte så att de inte ses som kvinnor, men vissa egenskaper som är representativa för en etnisk grupp skrivs in i hur de ser ut. Det handlar om de här fördomarna som man kan ha, att thailändare är gästvänliga till exempel. Det finns en solklar maktrelation. Det säger Despina Tzimoula, som är lektor på Malmö högskola vid institutionen för Globala politiska studier och som bland annat forskar om kvinnlig migration. Forskningen om så kallade postorderfruar är ofta kopplad till andra kvinnor som migrerat, till exempel för att göra hushållsarbete, berättar hon. Det finns en antifeministisk bild bland vissa grupper i västvärlden av att de kvinnorna kan det här

17 bättre, att våra kvinnor har gått för långt, medan kvinnor från till exempel Östeuropa eller Sydostasien inte har förlorat sin traditionella roll. Undersökningar visar till exempel att det finns en bild i väst av att thailändska kvinnor är bra på omvårdnad och att ta hand om barn, att de är omhändertagande och att de inte är karriärinriktade. Att om det är sådant man vill ha, ska man välja en thailändsk kvinna att gifta sig med eller anställa till hushållsarbete, säger Despina Tzimoula. De här bilderna är inte bara vanliga inom fruimporten. Det skapas en bild av att thailändare är öppna, trevliga och gästvänliga. Den återspeglas väldigt mycket. Ta bara turistbroschyrerna. Upplev en fantastisk gästfrihet. Andra grupper tillskrivs andra egenskaper. Polska kvinnor framställs som väldigt bra på att städa, men inte på att ta hand om barn. Det blir en rasifiering av olika kvinnors tjänster. Enligt henne är fruimport en form av trafficking eller människohandel, där stora pengar finns att tjäna. Problemet är inte att folk gifter sig med folk från andra länder. Problemet är när det är kommersialiserat. Det är en väldigt lukrativ industri som i stor utsträckning är olaglig, säger hon. Catrin Lundström är lektor i genusvetenskap på Stockholms universitet och forskar bland annat om frågor som rör svenskhet, ras och vithet. Hon tror att en förklaring till att just kvinnor från Östeuropa och Sydostasien eftertraktas i fruimporten är att de uppfattas som lagom lika de västerländska kvinnorna. Vad jag tror är viktigt för att förstå kopplingen till ukrainska och thailändska kvinnor är föreställningen om vad som är exotiskt och därmed attraktivt. Det som är helt främmande blir konstigt. Det som däremot är både likt och annorlunda kan framstå som exotiskt. Det är alltså inte främlingskapet som är förklaringen till exotiseringen av den andra, utan också likheten. Samtidigt finns naturligtvis avgörande skillnader i bilderna av dessa kvinnor jämfört med de vanligaste föreställningarna om svenskfödda kvinnor. Den forskning som finns visar att det finns en föreställning om asiatiska kvinnor som mer feminina och underordnade. De tillskrivs en massa egenskaper som kan uppfattas som attraktiva i en heterosexuell relation, som att de är hyperfeminiserade och följsamma. Självklart finns det också en föreställning om det icke-svenska, om utländska kvinnor som annorlunda. När det finns en föreställning om hur någon ska vara och koloniala stereotyper som knyts till vissa kroppar, då har kvinnan att hantera det också, säger hon. Ukrainska feminister Den mest kända feministiska organisationen i Ukraina är förmodligen Femen. Sedan 2008 kämpar de mot framför allt prostitution och sexturism, numera ofta i barbröstade aktioner. Oleksandra Shevchenko är en av organisationens grundare och hon har starka åsikter om fruimporten. På ytan kan sajterna se ut att vara för kvinnor som söker vänskap, men de här sajterna är inte sociala nätverk, de är bordeller. Hon menar att västerländska män ser alla ukrainska kvinnor som prostituerade. De tittar på oss och ser sexobjekt. När jag ser utländska män i Kiev, vet jag att de bara kom hit för att knulla ukrainska kvinnor. Många män frågar mig hur mycket? När jag säger fuck you, jag är inte prostituerad blir de förvånade över att en ukrainsk kvinna säger nej, de kan inte förstå det. På internet och i reklam ser de att det finns många bordeller i Ukraina. De tror att ukrainska kvinnor är prostituerade och slampor, säger hon. Att det är så många ukrainska kvinnor som söker sig till män från andra länder är ingen slump, menar Oleksandra Shevchenko. Kvinnors liv här kretsar kring att hitta en man och skaffa familj, inte att ha en karriär. Ukrainska kvinnor vill gifta sig med utländska män för att de tror att de är bättre än ukrainska män, som bara dricker och inte gör något för att förändra det här landet. Vi tror att vi har det sämre än i andra länder, och vi vill gifta oss med utländska män och lämna det här landet för ett bättre liv. En annan del av problemet, säger hon, är att en hel del ukrainska kvinnor faktiskt har arbetat i sexindustrin. Ukraina blev ett mycket fattigt land efter Sovjetunionens fall och vi förstod att vi var tvungna att tjäna pengar på något sätt. Många ukrainska kvinnor åkte till andra länder i Europa för att arbeta som prostituerade. Det är därför som europeiska män ser på Ukraina som en stor bordell där de kan köpa kvinnor billigt på alla gathörn. Men ukrainska kvinnor vill inte vara prostituerade, vi vill vara som alla andra. Hon menar att Femen håller på att förända bilden av ukrainska kvinnor. Vi visar på att sexturismen är ett problem för såväl Ukraina som utländska män och ukrainska kvinnor. Feminismen är en viktig del av organisationens arbete. Det här är männens värld. I hela världen äger männen pengarna, de är politiker och presidenter. Det är därför vi har problem som prostituerade och sexslavar som är kvinnor. Vi slåss mot patriarkatet, säger Oleksandra Shevchenko. Eftersom hon vet att Mana ringer från Sverige, avslutar hon samtalet med att hon hoppas att svenska kvinnor ska lära kvinnorna i Ryssland, Ukraina och andra länder hur de ska kämpa för sina rättigheter. För mig som feminist är Sverige ett bättre land för kvinnor, säger hon. Riktiga fruntimmer Men även i det feministiska Sverige finns det starka antifeministiska strömningar, och fördomarna om kvinnor från Sydostasien och Östeuropa hänger ofta ihop med antifeministiska åsikter om svenska kvinnor. Några exempel på hur tankegångarna kan se ut har jag hämtat från den svenska diskussionssajten Flashback. Det som skrivs där bör naturligtvis tas med en nypa salt och inte ses som representativt för befolkningen i stort, men följande inlägg ger ändå intressanta inblickar i resonemang som kan förekomma i vissa kretsar. Med tanke på att allt skall vara så jämlikt nu för tiden så är det ju inte så konstigt egentligen att karlar åker till olika platser och hämtar hem riktiga fruntimmer som kan behaga mannen och sköta hushållsgörat utan att klaga, många vill ha det så som gårdagens kvinnor blev uppfostrade att leva. Visst fan kan dom flesta få svenska tjejer!! Grejen är ju bara den att det är för mycket gny och gnäll på svenska tjejer som vissa män inte orkar med... och det mesta gnäll och tjat bygger på att kvinnan vill ha allt jämställt, typ det ska delas på städning, disk, vem ska åka och handla, vem ska stanna hemma med sjuka barn, osv. Helt enkelt den svenska kvinnan gör revolt och den svenske mannen orkar inte med det utan åker och hämtar en kvinna som är tyst och inte tjatar, utan accepterar att hemmet är deras huvuduppgift utan att ifrågasätta det. Och mannen kan sköta sitt i lugn och ro. Svårare än så behöver det inte vara. Faktum är att svenska tjejer är jävligt körda i huvudet på många sätt och de är jävligt krävande och dyra i drift jämfört med vad man får tillbaks. Sen är de gnälliga och kan aldrig nöja sig. Är det konstigt att många inte ens vill ta i dem med tång nuförtiden? Thaibrudar är mycket gladare, trevligare, mindre krävande och upppassande och behandlar man dem bra får man så sjukt mycket mer tillbaks jämfört med svenska tjejer. Dessutom tycker jag de är mer lojala, samt är bra mycket trevligare att kolla på (oftast) än blötfeta arga white trashtjejer i mjukisbyxor (thais klär sig alltid mycket propert). Den svenska moderna kvinnan har i sitt försök att bli mer som mannen raderat ut allt som en gång i tiden var fint, vackert och beundransvärt med att vara kvinna. Den man som idag söker en traditionell kvinna som ser en ära i att ta hand om hemmet, hushållsarbetet och sin man har det inte lätt [ ] Är det då så konstigt att män hämtar sina fruar från länder med mer traditionell uppfostran, och där genusmaffian ännu inte hunnit sticka klorna i samhället, och slitit sönder allt det vackra med att just vara man och kvinna? [ ] En vän till mig tröttnade personligen på de svenska tjejerna. [ ] Han hämtade hem en thailändska och idag är han grymt lycklig. Hon är vacker som en gudinna, servar honom som om han vore hennes gud, och han å andra sidan ser till att de har det bra ekonomiskt. Tobias Hübinette är docent i interkulturell pedagogik, forskare vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka och lektor vid Södertörns högskola. I många år har han studerat och samlat forskning och statistik om blandäktenskap i Sverige, som omfattar både gifta par och samboförhållanden. Främst har han tittat på kvinnor som är födda i länder i nordöstra och sydöstra Asien, det vill säga Asien utom arabvärlden och den indiska halvön, som Kina, Japan, Filippinerna, Thailand, Sydkorea och Mongoliet. För läsbarhetens skull kallar jag framöver denna grupp för asiatiska kvinnor och dessa blandäktenskap för relationer. Under de senaste tio åren har asiatiska kvinnor utgjort den näst eller tredje största gruppen av kvinnor som invandrar till Sverige. De andra två grupperna i toppen kommer från Finland och Irak. Beroende på ursprungsland lever mellan 60 och 90 procent av de asiatiska kvinnorna i Sverige i relationer med icke-asiatiska män, främst från Sverige och övriga Norden. För kvinnor från Thailand är siffran nästan 95 procent och för Filippinerna Riktiga fruntimmer 90 procent. Antalet asiatiska kvinnor som flyttar till Sverige för att gifta sig med svenska män bara ökar för varje år. Det handlar om flera hundra i månaden. Jag tror inte att kulmen har nåtts än. En av orsakerna är bilden av den asiatiska kvinnan, som är vanlig bland västerländska män, enligt amerikanska och brittiska studier. Jag tror att den gäller i Sverige med. Om man generaliserar, har svenska män två bilder av den asiatiska kvinnan. Den första är en fantasibild av att hon är intressant sexuellt, som en del av dem kanske själva fattar är en fantasi. Den andra är att hon är mer traditionellt kvinnlig än en svensk kvinna. Något som möjligen är mindre välkänt är vilken bild många asiatiska kvinnor har av västerländska män, enligt forskningen. Det tragiska är att asiatiska kvinnor tror att alla västerländska män är mer jämställda än asiatiska män. Det kan verkligen bli en krasch när mannens bild är att kvinnan är traditionell och ojämställd, medan kvinnan har den omvända bilden av mannen, säger Tobias Hübinette. När relationen övergår i våld Fruimporten kan inte bara leda till krockar, utan också till fysiskt våld. I ROKS rapport 2/2010 Fruimporten fortsätter: Om kvinnor som utsätts för våld i anknytningsrelationer skriver Emma Wilén i första hand om kvinnor som söker uppehållstillstånd på grund av anknytning, det vill säga att de har en relation med en person som bor i Sverige och utsätts för våld i relationen. Bilden som Emma Wilén målar upp i rapporten är mörk. De flesta av de kvinnor som ROKS möter har upplevt ungefär samma saker. Mannen som de har gift sig med har lovat en ljus framtid där han ska kunna försörja kvinnan och hennes familj eller släkt. I vissa fall har kvinnan dessutom sett relationen som kärleksfull. När kvinnan kommit till Sverige har dock verkligheten visat sig vara en annan. Kanske är mannen inte lika rik som han sa. Han börjar också behandla henne på ett annat sätt. Han blir kontrollerande och kritisk. Han hindrar henne från att integreras i samhället, från att lära sig svenska, från att lära känna andra människor. Han ljuger om hennes rättigheter och hotar med att få henne utvisad om hon trotsar honom. Han tar kontrollen över hennes ekonomi och utsätter henne också ofta för både fysiskt och sexuellt våld. I ett demokratiskt samhälle i en global värld är det en självklar rättighet att inleda relationer och bosätta sig med vem och var man vill, skriver Emma Wilén. Samtidigt lyfter hon fram konflikten med fenomenet fruimport där svenska män samvetslöst utnyttjar det maktöverläge de har i förhållanden med utländska kvinnor som är nya i landet och saknar resurser att hävda sina rättigheter. Fruimporten bygger alltså generellt på en djup problematisk syn på kvinnor från till exempel Östeuropa och Sydostasien. Men det är viktigt att nyansera bilden. Inte minst är det oerhört viktigt att varken forskare eller aktivister pratar över huvudet på de kvinnor som är inblandade i fruimporten. Jag kan sitta här i väst och säga att de här kvinnorna är maktlösa, men det är inte alls säkert att de håller med. Jag kan inte veta det. Vi måste bli mycket bredare och gå in i den historiska utvecklingen, politiskt, ekonomiskt, och se allt det strukturella för-

18 tryck som finns kvar sedan den koloniala tiden. Det finns väldigt mycket koloniala drag i våra samhällen nu, säger Despina Tzimoula. Det handlar alltså om att lyfta blicken till större strukturer, i stället för att skuldbelägga de inblandade kvinnorna. I stället för att anklaga dem personligen, bör vi titta på orsakerna. Gifter jag mig med en svensk man, får jag ett bättre liv. Det är svårt att prata över huvudet på människorna utan att vara fördömande. Det finns en kommersiell bakgrund och en ekonomisk verklighet där man vill bort från någonting och detta blir ett alternativ, som görs tillgängligt. Kritiker säger att om inte det här finns, så finns det något annat. Visst, men vi kan inte bara se det ur vårt perspektiv. Vi kan inte bara demonisera västerländska män. Det finns strukturella orsaker, hos både det västerländska och de andra samhällena, till att det ser ut som det gör, säger hon. Även Catrin Lundström betonar att det är viktigt att komma ihåg att problemet ligger på en samhällelig nivå, och inte misstänkliggöra till exempel alla svenska och thailändska individer som valt att gifta sig med varandra. Det är inte en bra situation om man varje gång man ser en thailändsk kvinna och en svensk man tänker oj, här är det förtryck. Det gagnar knappast hennes situation. Man får fundera över hennes aktörskap och ta den i beaktande, och inte tillskriva henne en passivitet. Själv har Catrin Lundström bland annat studerat bilden av latinamerikanska kvinnor i Sverige. De tjejer som jag har intervjuat är ganska medvetna om vilka föreställningar som finns om dem. De har förmågan att se på vilket sätt de kan exotiseras. Hur förhåller de sig till det? Vissa tyckte att det var lite pinsamt och lite roligt. De flesta som jag intervjuade var rätt förbannade på människor som tycker att latinamerikanska tjejer är sexigare. Andra tycker att det är kul att vara exotisk. Hon påpekar att exotiseringen måste ses i ljuset av en heterosexuell norm, där kvinnor generellt sexualiseras. Att exotiseras av en man kan då upplevas som bättre än att inte få någon uppskattning alls. Alternativet kan vara att vara ingen alls. Exotiseringen kan vara ett sätt att känna sig speciell. De exotiserar inte sig själva, men i en heterosexuell logik kan de använda det. Det är komplicerat, för då använder man de stereotyper som redan finns tillgängliga, säger hon. Vi bör alltså ta kvinnornas aktörskap i beaktande och titta på strukturerna som ligger bakom fruimporten. Vad mer kan vi göra för att förstå och bekämpa handeln med postorderfruar? Det bästa sättet att få en nyanserad bild av fenomenet är att inta ett intersektionellt perspektiv, det vill säga att titta inte bara på genus utan även på andra förtrycksmekanismer samtidigt, till exempel etnicitet, klass och kolonial historia. Vi behöver dekonstruera bilden av thailändska eller ryska kvinnor. Hur har vi skapat den här bilden, hur reproduceras den och hur används den? Vi behöver använda intersektionaliteten för att titta på olika variabler och förtryckande mekanismer samtidigt. Att bara titta på underordning på grund av kön kanske inte ger hela bilden, eller till och med fel bild, säger Despina Tzimoula. Även Catrin Lundström tror att ett intersektionellt perspektiv är det mest användbara. Inom forskningen diskuterar man hur man i de här relationerna söker det exotiska och känner ett rasifierat begär för den andra. Det koloniala arvet har skrivits in i vissa kroppar. Utgångspunkten i analysen måste vara betydelsen av ras, rasifiering och vithet, trots att kärlek kommer in. Det finns en bild av att kärlek löser upp alla maktrelationer, som ålder, klass och nation. Det gör den inte. Även om utgångspunkten är två vuxna som är schysta och älskar varandra och allt är bra, betyder det inte att rasdimensionen eller etniciteten förlorar sin betydelse, säger hon. Despina Tzimoula tror att den feministiska teorin kan bidra en hel del till att både förklara och motverka fruimporten. Det är lätt att bli frustrerad och arg och tycka att det här är fel. Och det är jättebra att vara arg men man måste vara lite mer noggrann. Det krävs intersektionalitet och att man sätter det här i rätt kontext, i ett globalt sammanhang i globaliseringens tid. Genom att göra sådana här studier skapar man opinion och protester. Den feministiska teorin och den feministiska rörelsen går fortfarande hand i hand, säger hon. FAKTA/ Begreppet fruimport används av ROKS för att beskriva en situation där en svensk man inleder en relation med en utländsk kvinna i syfte att utnyttja henne som arbetskraft eller hushållerska, för uppassning och sex. Enligt ROKS senaste rapport kom under 2009 nästan kvinnor till Sverige på grund av att de hade en relation med någon bosatt här. Samma år kom ROKS kvinnojourer i kontakt med drygt 500 kvinnor som kommit till Sverige på det sättet och utsatts för våld av sin partner. Pris: 100 kr + porto. För beställning skicka ett mejl till: aghardagian@yahoo.se Vad är hemmet för dig? Är det en plats där du hittar dig själv ätandes direkt ur kylskåpet för att stilla en växande tristess, leker du där du vet att du inte står ut med att ha de fyra väggarna stirran-des mot dig. Är det den yta som du äntligen kan andas på; glömma bort dina privilegier eller dina misslyckade soci-ala försök. Vilka bor du med, bor du själv, är ni tre eller fyra eller fem. Varför bor du med dem. Ser de dig för den du är? Stöd människor i Sverige som vår rasistiska regering vägrar att ge papper - Ge ett bidrag till Nätverket Ing-en Människa är Illegal Stockholm Pg: Eller maila: stockholm@ingenillegal.org om du kan erbjuda bostäder för längre eller kortare tid NY BOK SLÄPPS I AUGUSTI Journalisten som rapporterade om Che Guevaras död, intervjuade Idi Amin och avslöjade Bofors smuggelaffärer Journalisten Björn Kumm har haft världen som arbetsfält i mer än 50 år. Han var den som 1966 avslöjade att hundratusentals svenskar var åsiktsregistrerade av Säpo. År 1967 bevittnade han en makaber likvaka där Che Guevaras kropp visades upp av bolivianska militärer. I Uppdrag världen berättar Björn Kumm om sina år som reporter, om personer han mött och dramatiska händelser som förändrat världen och vår syn på den MANA

19 TEXT: CHRISTINA HANSEN FRILANSSKRIBENT I väntan på kärleken Jag tänkte inte på min framtid, inte på pengar, inte på Danmark. Det enda jag kunde tänka på var jag behöver Heba. Jag ville träffa min fru, leva tillsammans med henne, det spelade ingen roll var, Danmark, Pakistan eller ett annat land, säger Omar Yunis. Han gifte sig med Heba från Köpenhamn Idag bor de i Malmö, eftersom de inte får leva tillsammans i Danmark.

20 De danska lagarna för anhöriginvandring som infördes 2002 har resulterat i att hundratals gifta par tvingats flytta till Sverige för att kunna leva tillsammans. Detta är dock en tillfällig lösning, målet för de allra flesta är att så småningom flytta tillbaka till Danmark där den danska maken eller makan växte upp, där familjen och vännerna bor. Kunskapen om kärleksflyktingars upplevelser och levnadsvillkor är begränsad. Danska invånare med utländsk bakgrund som väljer att gifta sig med någon från hemlandet är särskilt utsatta. Gemensamt för de flesta är upplevelsen av oro och frustration, som om deras liv sätts på paus, en lång väntan på att livet ska få börja på riktigt med den de älskar. Blev kära via nätet Omar Yunis gifte sig i Pakistan Idag är han 31 år gammal och hans fru 28. Hon föddes i Pakistan men flyttade till Danmark när hon var fyra år gammal. Omar minns att han en gång hälsade på Heba på avstånd när hon var på besök i Pakistan, men de kände inte varandra. En dag kontaktade de varandra på Internet. Jag hade ingen dator. När jag slutade arbetet på kvällen åkte jag hem för att äta middag, sedan gick jag till internetcaféet och stannade där till tre på natten. Vi pratade och chattade. Ibland bad ägaren mig att gå så han kunde stänga, säger Omar och skrattar. När jag kom hem klättrade jag tyst över muren eftersom alla låg och sov. Tidigt på morgonen gick jag till jobbet igen. Men jag var glad. Det var kärlek! Första gången jag såg min fru genom webbkameran... åh!... den dagen glömmer jag aldrig. Jag kunde inte sova. Därefter lärde vi känna varandra alltmer. Där fanns känslor, men vi sa inte det till varandra. Men så en kväll när vi chattade det finns ett rött hjärta på tangentbordet skickade jag fyra eller fem hjärtan till henne, och hon skickade samma tillbaka. Den kvällen åkte jag hem och tänkte: Nu vet hon att jag älskar henne. Under två års tid höll de kontakt via nätet. Att söka och vänta, och söka på nytt Nadja Aydin kom till Köpenhamn från Turkiet som tonåring. Hon och hennes man Memet gifte sig Då bodde Memet i Turkiet och Nadja i Danmark. Året därpå sökte de uppehållstillstånd åt Memet, men fick avslag. Anledningen var att Nadja fortfarande gick i skolan och inte arbetade. Jag hoppade av skolan och sökte jobb. Jag började städa på ett sjukhus, och vi sökte igen men fick nej igen. Det hade kommit en ny lag, 24-årsregeln. De upplyste mig om att jag måste vänta till jag är 24. Då var jag runt 21. Det finns många saker att berätta om, mycket som hände under alla de gånger vi sökte uppehållstillstånd. Elva år är inte lite. Jag tänker ibland på alla de åren, säger Nadja, som flera gånger under intervjun börjar gråta. Enligt lagen måste makarna vara minst 24 år gamla för att få gifta sig. Utöver åldersgränsen ställs det andra krav på anhöriginvandraren för att få uppehållstillstånd. Poäng ges för bland annat utbildning, arbetslivserfarenhet, språkkunskaper och förmåga att försörja sig själv. Under de följande åren födde Nadja en son. Jag tittade på papperet och frågade: Är det dig jag har väntat på under så lång tid? Har jag genomlevt alla dessa problem, sjukdomar och tårar på grund av dig i elva år? Jag minns ett av de negativa svaren. Orsaken var att min man inte kunde integreras här. Så stod det, din man kan inte integreras. Vi hoppades att nu när hans son fötts och gick i skolan i Danmark skulle det hjälpa, men det gjorde det inte. Nadja fick också veta att hon, enligt en ny lag, måste ha danska kronor på banken. Har hon det så kanske hennes man får uppehållstillstånd. Jag satte in pengarna, sökte och fick återigen negativt svar. Under denna period reste Memet fram och tillbaka som turist. Och jag reste till Turkiet på somrarna. När Memet gjorde värnplikten träffade han inte sin fru och son på två år. Efter militärtjänsten åkte han till Köpenhamn med turistvisum igen. Vid denna tid trädde en ny lag i kraft, vilket Nadja inte kände till. Memet lämnade Danmark efter 104 dagar istället för de tillåtna 90 dagarna, och som straff fick han inte komma tillbaka till Danmark på tre år. Under den perioden ansökte Nadja om danskt medborgarskap. Hon blev ombedd att vänta i ett år. Hon väntade och ansökte igen. Då fick hon tillbaka ett brev där det stod om en ny lag som innebar att hon måste genomgå olika prov, muntliga och skriftliga. Jag klarade alla proven, blev dansk medborgare och beslutade mig för att flytta till Sverige. Det var ett svårt beslut. Jag var ensam med två barn, arbetade alla dagar i veckan och hade extra arbete därutöver. Det är verkligen svårt att flytta till en främmande plats. Jag kan inte förklara det i ord. Den som upplevt det kan förstå mig. Med en fot i Köpenhamn och en i Malmö När Omar, som befann sig i Pakistan, och Heba, som bodde i Köpenhamn, förklarat vad de kände för varandra, bestämde de sig för att gifta sig. Heba föreslog att Omar skulle flytta till Köpenhamn efter bröllopet. Hon ville inte flytta till Pakistan. Bombattentat och kidnappningar är en del av vardagen i Quetta, en ort där talibanerna fått allt större inflytande. Omar väntade ett år på svar från danska Migrationsverket. Vi var mycket förvirrade vid den tidpunkten. Jag kunde inte sova om nätterna, tog sömntabletter, började röka och gick ner i vikt. Jag var väldigt stressad. När ger mig danska regeringen visum? Jag vill ju träffa min fru! Svaret blev nej. Orsaken var att Omar och Heba är kusiner. Danmark har en lag som förbjuder utlandsfödda danskar att gifta sig med kusiner. Det finns ingen motsvarande lag för etniska danskar. När de förstod att det var omöjligt att bo i Köpenhamn bestämde de sig för att Omar skulle ansöka om visum till Sverige. Inom en månad fick han det. Jag satt på mitt kontor i Quetta och fick ett samtal från ett FedEx-kontor som sa att mitt pass hade kommit. Jag bad dem öppna brevet fast det egentligen bara var jag som fick göra det. Åh, grattis, du har fått visum i Sverige sa de till mig. Då sa jag hej då till alla på mitt jobb och tog bilen till postkontoret. Jag grät hela vägen. Jag hämtade passet och åkte raka vägen och köpte flygbiljetten. Idag läser Omar SFI två kvällar i veckan och har nyligen fått en praktikplats i en kiosk. Där jobbar han från klockan åtta till fem på vardagar, och ibland även lördagar. Heba Yunis arbetar på ett dagis i Köpenhamn men är mammaledig nu. De har svårt att få ihop ekonomin. Jag skulle vilja träffa någon från danska Migrationsverket och fråga varför de avvisar mig. Vi har varit gifta i tre år, och vi älskar fortfarande varandra. Min fru har jobb, jag försöker också att arbeta. Jag är inte religiös, jag är inte terrorist, heller inte något annat som gör att människor behöver vara rädda för mig. Som nygifta efter elva år När Nadja flyttat till Sverige bad hon sin man att söka turistvisum. Väl i Sverige sökte han uppehållstillstånd. En morgon när paret låg och sov ringde Nadjas väninna. Det hade kommit ett brev om att Memet fått uppehållstillstånd. Det gör ont när jag minns den dagen. Jag berättade för Memet och vi satt båda i sängen och grät. Och våra familjer grät av lycka, särskilt min pappa. Han trodde att jag skulle gå under om vi inte klarade det den här gången. Det kom som en överraskning. Jag tittade på papperet och frågade: Är det dig jag har väntat på under så lång tid? Har jag genomlevt alla dessa problem, sjukdomar och tårar på grund av dig FAKTA/ Här får vi möta Nadja Aydin och Omar Yunis, två personer som berättar om processen fram till återföreningen med sina respektive. Intervjuerna ingår i ett pågående forskningsprojekt som undersöker konsekvenserna av de danska lagarna för anhöriginvandring. Forskningsresultaten har visat att det får stora konsekvenser för de par som invandrat till Danmark att bosätta sig i Sverige. Främst på grund av svårigheterna med att flytta till ett land som är nytt för båda parter. I Sverige väntar ytterligare väntetider, på personnummer, uppehållstillstånd, studieplats på SFI med mera, vilket leder till rastlöshet och nedstämdhet. Många av dessa äktenskap riskerar därför att sluta i skilsmässa, främst på grund av den första tidens påfrestningar. Forskningen har också visat på tydliga socioekonomiska konsekvenser. De makar som invandrat har i elva år? Barnen växte upp utan sin far. Tänk att det var på grund av ett litet papper. Nadja berättar att det känns som om de fortfarande är nygifta, och att det tagit lång tid för familjen att anpassa sig till den nya situationen. Vi kunde inte vänja oss vid varandra i början. När jag vaknade kunde jag inte tro att det fanns en man i huset. Efter att Memet kom upplevde jag andra problem. Det kändes väldigt annorlunda. Ett nytt liv. Barnen hade svårt att vänja sig vid sin far. När Memet frågade vår dotter om hon älskade honom, svarade hon nej, jag älskar min mamma. Och Memet hade svårt att lära känna barnen. Jag frågade en dag varför han var så kall. Han sa att han inte var kall, men visste inte hur han skulle visa kärlek. Han visste inte hur han skulle äta tillsammans med barnen eller vad han skulle kalla dem. Han hade inte sett dem växa upp, han var förvirrad. Idag leker han med dem. Han kan hålla dem i händerna och gå till lekplatsen. Det finns många saker att berätta om, mycket som hände under alla de gånger vi sökte uppehållstillstånd. Elva år är inte lite. Jag tänker ibland på alla de åren. svårt att hitta arbete i Sverige. Den danska parten å sin sida ägnar ofta flera timmar åt att pendla fram och tillbaka till ett arbete i Köpenhamn, vilket gör att makarna endast hinner träffas korta stunder sent på kvällarna. Flera upplever ensamhet och isolering. Inte minst upplever de en osäkerhet inför framtiden: de vet inte var de ska bo och är rädda för att ännu en gång behöva börja om på nytt. Den nya regeringen i Danmark har lovat lättnader i regelverket, men det är oklart när de kan träda i kraft. De regler som förblir oförändrade är bland annat att den danska maken eller makan måste ha minst kronor på danskt konto, får inte ha varit arbetslös mer än högst ett halvår de senaste tre åren, får inte ha mottagit socialhjälp under samma tidsperiod, får inte ha varit dömd till fängelse mer än ett och ett halvt år och får inte ha någon skuld till staten