INLEDNING. Föregångare:

Transkript

1

2 INLEDNING TILL Bidrag till Sveriges officiella statistik. K, Hälso- och sjukvården. 2, Överstyrelsens över hospitalen underdåniga berättelse för år... Stockholm : P.A. Norstedt & Söner, Täckningsår: Överstyrelsens över hospitalen underdåniga berättelse för år ersattes 1903 av Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket året 1901 Överstyrelsen över hospitalen ersattes 1902 av Medicinalstyrelsen. Föregångare: Sundhets-collegii underdåniga berättelse om medicinalverket i riket. Stockholm : P.A. Norstedt & söner, Täckningsår: Årg. 1(1851)-10(1860) Efterföljare: Sinnessjukvården i riket / av Kungl. Medicinalstyrelsen. Stockholm : P. A. Norstedt & söner, (Sveriges officiella statistik). Täckningsår: BISOS K2 digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) med stöd från Riksbankens Jubileumsfond, 2008 urn:nbn:se:scb-bi-k2-0201_

3 BIDRAG TILL SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK. K) HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN. II. MEDICINALSTYRELSENS UNDERDÅNIGA BERÄTTELSE ANGÅENDE SINNESSJUKVÅRDEN I RIKET FÖR ÅR STOCKHOLM. KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

4

5 Innehållsförteckning. Table des matières. A. Underdånig berättelse (sidd. 1 13). I. Af Kungl. Maj:t och Riksdag beslutade viktigare åtgärder för sinnessjukas vård sid. 2. II. Anstalter för sinnessjuka» 4. a) Statens hospital och asyler» Byggnader» Värme-, vatten- och afloppsledningar» Utrymme» Mathållning och utspisning» Tjänstemän och betjäning» De sjukas sysselsättning och förströelser» Religionsöfningar och föreläsningar» Sjukvård» 7. b) Landstingens upptagningsanstalter» 9. c) Enskilda anstalter» 11. III. Antalet sinnessjuka och idioter inom riket» 11. Skyddsföreningen för sinnessjuka» 13. A. Rapport au Roi (pages 1 13). I. Mesures d'une certaine importance décrétées par le Gouvernement et la Diète page 2. II. Établissements d'aliénés» 4. a) Hospices et Asyles de l'état» Édifices» Conduites de chauffage et d'eau, et conduites d'écoulement des eaux» Espace» Entretien» Employés et service inférieur» Occupation et récréation des malades» Exercices religieux et enseignement» Soins des malades» 7. b) Établissements de refuge des Conseils provinciaux...» 9. c) Établissements privés» 11. III. Nombre des personnes en Suède atteintes d'aliénation mentale et d'idiotisme» 11. La Société protectrice des aliénés» 13. B. Bilagor. I. Tabeller sid. 15. Tab. 1. Intagna, afförda och den 31 December befintliga patienter» 15.» 2. Intagna, tillfrisknade, döda samt vid årets slut befintliga med fördelning efter sjukdomsformerna» 15.» 3. Intagna, tillfrisknade, döda med fördelning efter kön och ålder» 16.» 4. Intagna, fördelade efter civilstånd, sjukdomens bestånd före intagningen samt antalet förutgångna anfall» 16.» 5. För första gången intagna, fördelade efter sjukdomens form och efter ålder vid sjukdomens utbrott» 16.» 6. Sjukdomens orsaker» 17.» 7. För första gången intagna, fördelade efter stånd och yrke» 17.» 8. För första gången intagna med fördelning efter hemort» 18.» 9. Tillfrisknade» 18.» 10. Tillfriskningsprocenten under de senaste 10 åren» 18.» 11. Dödsorsaker» 19.» 12. Tillfälliga sjukdomar» 19.» 13. Kriminalpatienter» 20.» 14. Intagna och aflidna, af dementia paralytica lidande» 20. B. Annexes. I. Tableaux page 15. Tabl. 1. Nombre des malades admis, renvoyés et restants au 31 décembre» 15.» 2. Malades admis, guéris, décédés et restants à la fin de l'année, avec répartition d'après les formes de la maladie» 15.» 3. Malades admis, guéris et décédés, avec répartition d'après le sexe et l'âge» 16.» 4. Admissions, réparties d'après l'état-civil, l'existence de la maladie avant l'admission à l'hôpital et le nombre des crises antérieures» 16.» 5. Malades admis pour la 1 re fois, répartis d'après la forme de la maladie, et d'après l'âge à l'explosion de celle-ci» 16.» 6. Causes de la maladie» 17.» 7. Les malades admis pour la 1 re fois, répartis d'après la position sociale et la profession» 17.» 8. Les malades admis pour la 1 re fois, répartis d'après le lieu d'origine» 18.» 9. Guérisons» 18.» 10. Proportion % des guérisons pendant les 10 dernières années» 18.» 11. Causes de décès» 19.» 12. Maladies occasionnelles» 19.» 13. Malades criminels» 20.» 14. Entrées et décès des malades souffrant de démence paralytique» 20.

6 Tab. 15. Antal sjukplatser, underhållsdagar och medeltal vårdade i de olika betalningsklasserna samt utspisnings- och totalkostnaden sid. 21.» 16. Tjänstemän och betjäning» 21.» 17. Inkomster för hospitals underhåll» 22.» 18. Utgifter för hospitals underhåll» 22.» 19. Sammandrag af 1902 års redovisning öfver till hospitalsväsendet anslagna medel» 23.» 20. Sammandrag af kyrkoherdarnes uppgifter om sinnessjuka och idioter i riket» 24. II. Öfverinspektörens för sinnessjukvården i riket berättelse öfver hans verksamhet under år 1902» 27. III. Rättsmedicinska utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet...» 35. IV. Beskrifning af Uppsala asyl» 100. II. Tabl. 15. Nombre des lits, des journées d'entretien, moyenne des malades soignés dans les diverses classes payantes, frais d'entretien et dépenses totales page 21.» 16. Employés et service inférieur» 21.» 17. Recettes d'entretien des hôpitaux» 22.» 18. Dépenses d'entretien des hôpitaux» 22.» 19. Sommaire du Rapport de 1902 concernant les sommes affectées au service hospitalier» 23.» 20. Relevé sommaire des rapports des autorités ecclésiastiques paroissiales concernant les aliénés et les idiots du Royaume» 24. Rapport de l'inspecteur général du soin des aliénés sur son activité en 1902» 27. III. Rapports médico-légaux sur l'état mental des aliénés» 35. IV. Déscription de l'asyle d'upsala» 100.

7 TILL KONUNGEN. Medicinalstyrelsen får härmed öfverlämna underdånig berättelse angående sinnessjukvården i riket för år Till en början lämnar styrelsen en öfversikt öfver de af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen i nämnda syfte beslutade viktigare åtgärder; berättelsen omfattar därefter redogörelse för statens hospital och asyler, landstingens upptagningsanstalter för sinnessjuka samt enskilda anstalter. Vidare meddelas en redogörelse öfver antalet i riket befintliga sinnessjuka och idioter samt för skyddsföreningens för sinnessjuka verksamhet. Berättelsen åtföljes af tabellariska öfversikter angående sjukvården å statens anstalter och därmed samman- Bträtttht ang. linneasjukettrdtn. hängande förhållanden, rörande inkomster och utgifter för hospitalens underhåll och sammandrag öfver 1902 års redovisning öfver till hospitalsväsendet anslagna medel, äfvensom af sammandrag af kyrkoherdames uppgifter om sinnessjuka och idioter. Som bihang följa slutligen öfverinspektörens för sinnessjukvården i riket berättelse för år 1902, rättsmedicinska utlåtanden, afgifna af öfverläkare vid hospital, samt beskrifnmg å Uppsala asyl jämte ritningar. 1

8 2 I. Af Kungl. Maj:t och Riksdag beslutade viktigare åtgärder för sinnessjukas vård. 1 Genom nådigt bref den 13 juni 1902 anbefalldes medicinalstyrelsen att tillsätta en kommission, bestående af styrelsens ordförande, styrelsens i hospitalsärenden biträdande arkitekt samt dessutom tre sakkunniga män, med åliggande för kommissionen: att föreslå lämplig plats för en. ny anstalt för sinnessjuka, beräknad för högst 800 patienter, låta utföra kartskisser, utvisande det föreslagna områdets belägenhet samt det ungefärliga läget af de för anstaltens behbf nödiga nybyggnader, verkställa utredning af förhållandena beträffande vattentillgång och aflopp, uppgöra beräkning af kostnaderna lör 1'örvärl'vandet af för anstaltens behof lämpadt jordområde äfvensom for öfrigt meddela möjligen erforderlig utredning af andra i samband med ofvannämnda frågor stående förhållanden; att därjämte låta utarbeta fullständigt förslag, med tillhörande ritningar och kostnadsberäkningar, dels till en tillbyggnad vid Kristinehamns hospital, afsedd för omkring 400 sinnessjuka, dels till uppförande vid Piteå hospital och asyl af nybyggnader för ett mindre antal sinnessjuka, lämpade efter förhållandena vid nämnda anstalt, och som kommissionen efter öfvervägande af alla på saken inverkande omständigheter kunde finna tillrådligt, samt att låta uppgöra normalritning med tillhörande kostnadsberäkning till boställshus för gifta manliga skötare, hviiket äfven borde innehålla rum för 2 3 sinnessjuka inom hvarje i nämnda hus inrymd lägenhet. Till ledamöter i nämnda kommission förutom generaldirektören Klas Linroth och hofintendenten Axel Kumlien utsåg medicinalstyrelsen öfverinspektören för sinnesjukvården i riket, medicinalrådet Georg Schuldheis och hospitalsöfverläkarne Axel Enwall och Teodor Nerander. I tre säiskilda underdåniga skrifvelser den 15 dec 1902 öfverlämnade medicinalstyrelsen kommissionens förslag till utvidgning af Kristinehamns hospital och Piteå hospital och asyl samt normalritning till boställshus för skötare. Enligt lörslager- skulle Kristinehamns hospitals utvidgning åstadkommas hufvudsakligast på så sätt, att hela den nuvarande.sjukhuskomplexen skulle apteras endast för manliga sjuka, under det att de nya byggnaderna skulle uppföras för kvinnliga patienter. De nyförväxfvade platserna beräknades till 413. däraf 388 för kvinnor, förlagda i 7 nya paviljonger; kostnadsberäkningen slutade på en summa af 1,304,200 kronor. Piteå hospitals och asyls utvidgning föreslogo kommitterade skulle åstadkommas på så sätt, att de båda s. k- låga D.-afdelningarna påbyggdes med en våning till 2 våningars höjd för inredning därstädes af två öfvervakningsafdelningar iör tillhopa 32 patienter, att en kolonibyggnad för 20 man- 1 Kt-toreDt: t 1. mediciutilrådi-t Stenbeck. liga patienter och två boställshus för gifta manliga skötare med rum för tillhopa 12 manliga patienter uppfördes; kostnaden för dessa nyförvärfvade 64 platser beräknades till 94,600 kronor. Enligt kommitterades förslag till normalritning för boställshus för gifta skötare skulle detta hus innehålla 2 :ne lägenheter ä 1 rum och kök för skötare och hans familj samt 4 rum för patienter i s. k. familjevård. För den ifrågasatta nya anstalten togo konunitterade under året olika platser i Dalarne i skärskådande men hunno icke fullborda sitt förslag- Under året församlad riksdag har beviljat anslag till vissa nybyggnads- och reparationsarbeten vid Växjö hospital. Som i förra årets berättelse finnes anfördt, hade särskild tillsatt kommission utarbetat ett förslag till en afdelning för 100 kriminalpatienter vid nämnda hospital; enligt uppgjorda ritningar skulle den för ändamålet afsedda paviljongen innehålla 5 olika afdelningar, af hvilka två skulle förläggas i envåningsflyglar; kostnaden för paviljongen beräknades till 392,049 kronor 25 öre. I enlighet med detta förslag framlades till riksdagen nådig proposition. Kiksdagen ansåg emellertid nämnda belopp vara alltför högt upptaget, särskild! som i byggnaden ej skulle inrymmas bostäder för läkare eller syssloman, och syntes det riksdagen, att betydlig besparing skulle kunna vinnas därigenom, att byggnaderna uppfördes i större höjd och med mindre utsträckning. I enlighet därmed bestämde riksdagen anslaget för nämnda paviljong till 300,000 kronor, hvarjämte riksdagen för nytt ångpanne- och maskinhus, sammanbindningsgångar, utvidgning af tvättafdelningen m. m. beviljade ett anslag af 71,263 kronor eller sammanslaget med förutnämnda summa 371,263 kronor, hvilket belopp emellertid afrundades till 375,000 kronor. Med anledning af detta riksdagens beslut anmodades medicinalstyrelsen i nåd. bref den 6 juni 1902 att undersöka, huruvida paviljongen för kriminalpatienter kunde uppföras för en kostnad ej öfverstigande 303,737 kronor och i sådan händelse inkomma med underdånigt förslag. Till fullgörande af detta uppdrag lät medicinalstyrelsen utarbeta nya ritningar med iakttagande af de af riksdagen framhållna anvisningar; och i underdånig skrifvelse den 29 sept öfverlämnade medicinalstyrelsen nytt förslag, hvarvid dock medicinalstyrelsen anförde, att paviljongen i fråga icke kunde med bibehållande af dess speciella ändamål och för det afsedda platsantalet utföras för den af riksdagen beviljade summan 303,737 kronor och att ingen eller åtminstone ingen nämnvärd besparing i byggnadskostnaden kunde ernås genom paviljongens uppförande i tre våningar, men att en dylik åtgärd skulle i anmärkningsvärd grad minska anstaltens ändamålsenlighet och äfven medföra ökade framtida driftkostnader; på grund häraf gjordes underdånig hemställan om nådig proposition om anvisande af ytterligare ett belopp af 90,000 kronor för nämnda kriminalpaviljong; och var detta ärende vid redovisningsårets slut beroende på Kungl. Maj :ts pröfning. För vissa ändringar i nämnda hospitals hufvudbyggnad, ombyggnad af s. k. cellpaviljongen samt uppvärmningsanordningar, elektrisk belysning m- m. anvisade Kungl. Maj :t i samma nådiga bref den 6 juni 1902 ett belopp af 206,007 kronor 55 öre af förslagsanslaget till hospitals underliåll.

9 3 Till uppförande vid Kristinehamns hospital af en kolonivilla, afsedd för fri vård af 29 manliga, patienter, anvisade riksdagen i enlighet med nådig proposition ett belopp af 38,500 kronor. Hvad beträffar anstalternas tjänstemän och deras aflöniny så har riksdagen i enlighet med medicinalstyrelsens underdåniga förslag och Kungl. Maj :ts nådiga proposition medgifvit inrättandet af en underläkartjänst vid Kristinehamns hospital med 2,000 kronors lön jämte fria naturaförmåner och anvisat medel för arfvoden åt ytterligare en bokhållare vid Uppsala hospital och asyl samt åt en sådan tjänsteman vid Kristinehamns hospital. Med anledning af Uppsala hospitals och asyls gemensamma förvaltning tillerkändes sysslomannen en löneförhöjning från 3,200 till 4,200, hvarjamte de till predikanten och sekreteraren vid nämnda anstalt utgående arfvoden höjdes. Vidare anvisade riksdagen medel till vikarie för sysslomännen vid rikets samtliga anstalter under deras semester. Den 8 december 1902 afgaf medicinalstyrelsen redogörelse för den genom nådiga brefvet den 14 juni 1901 anbefallda undersökningen rörande antalet sinnessjuka och sinnesslöa i landet och deras behof af anstaltsvård. Beträffande landsbygden hade för undersökningens verkställande användts den s. k. representativa undersökningsmetoden, och därvid så förfarits, att inom de olika, länen visst undersökningsområde utvalts, hvilket så nära som möjligt motsvarade medelförhållandena inom det eller de län distriktet representerade, hvarefter af det inom samtliga undersökningsområden vunna resultaten slutits till förhållandena inom de olika länen. Städerna däremot hade alla varit föremål för undersökning. Undersökning af de sinnessjuka å landsbygden omfattade en folkmängd af 378,820 personer, utgörande 9,39 o/ 0 af folkmängden å landsbygden samt enligt de summariska uppgifterna 716 sinnessjuka, utgörande 9,34 o/ 0 af antalet sinnessjuka å landsbygden enligt samma uppgifter. Enligt hvad undersökningen gifvit vid handen skulle den 31 decsmber 1900 inom de undersökta distrikten å landsbygden antalet sinnessjuka uppgå till 1,226 eller 69,3 o/o mera än hvad i folkräkningsuppgifterna angifvits. Inom rikets landsbygd kunde således antalet sinnessjuka vid samma tidpunkt beräknas till 12,973 eller 0,322 0/0 af folkmängden. Antalet sinnessjuka i rikets städer var vid samma tidpunkt 3,269 eller 98,2 0/0 mera än hvad i folkräkningsuppgifterna angifvits och utgörande 0,296 /0 af folkmäaigden. Antalet sinnessjuka i hela riket den 31 december 1900 kunde alltså uppskattas till eller 0,3IG O/ 0 af rikets folkmängd. Medicinalstyrelsen ansåg emellertid, att ofvannämnda siffror på grund af svårigheten för den undersökande läkaren att påträffa alla sinnessjuka borde i någon mån höjas, sålunda att antalet sinnessjuka låi landsbygden borde beräknas till 13,622 eller 0,338 o/ 0 af folkmängden, för städerna till omkring 3,700 resp. 0,33r, o/ 0) samt i hela riket till i rundt tal 17,300 eller 0,337 o/ 0 af folkmängden. Med afseende å de sinnessjukas fördelning efter kön beräknades, att af sinnessjuka å landsbygden 50,7 0/0 vore män och 49,3 o/ 0 kvinnor; för städerna 45,6 o/ 0 män och 54,4 o/ 0 kvinnor; för hela riket 49,6 0/0 mäa och 50,4 % kvinnor. Angående behofvet af anstaltsvård kom medicinalstyrelsen till följande resultat: af landsbygdens sinnesjuka voro 57,7 /o motsvarande 0,185 o/ 0 af dess befolkning i behof af anstaltsvård; för städerna voro siffrorna 66,3 resp. 0,196; för hela riket uppskattades hela antalet anstaltsvård behöfvande till 59,4 o/ 0 a f dessa sinnessjuka och 0,188 o/ 0 a f hela befolkningen. Enär emellertid antalet sinnessjuka sannolikt varit något större än undersökningen gifvit vid handen, kunde man antaga, att behofvet af anstaltsplatser den 31 december 1900 varit något högre, än som af undersökningen omedelbart framgått och i runda tal uppgått till 10,000 samt att man för hela riket borde räkna med, att anstaltsvård behöfdes för 60 0/0 af de sinnessjuka och 2 / af folkmängden- Medicinalstyrelsen lämnade därefter en redogörelse för det vid 1900 års slut befintliga återstående behofvet af anstaltsplatser och beräknade detta till omkring 5,000 eller noga räknadt 4,987. Angående sättet för denna brists afhjälpande gjorde medicinalstyrelsen följande beräkningar: under åren 1901 och 1902 hade Uppsala asyl kunnat fullständigt beläggas, hvarigenom antalet disponibla platser ökats med 375; vid 1902 års utgång tillkommo 41 platser å Nyköpings hospital hufvudsakligast genom beläggning af en nyförvärfvad paviljong; vid Kristinehamns hospital hade under år 1902 vunnits 6 nya platser genom inackordering af sinnessjuka hos gifta skötare. Dessutom pågingo vid statens anstalter en del ny- och tillbyggnader; Göteborgs hospital beräknades under loppet af 1904 gifva plats för ytterligare 55 sjuka genom där pågående om- och tillbyggnad enligt nåd. bref den 14 juni 1901; vid Kristinehamns hospital kunde före utgången af nämnda år en s. k. kolonibyggnad för fri vård af 29 manliga patienter, iippförd på grund af nåd. bref den 6 juni 1902, tagas i bruk. Genom Visby lasaretts förvärfvande för hospitalets behof jämlikt nåd. bref den 29 mars 1899 kunde vid slutet af år 1904 omkring 30 sinnessjuka där beredas plats. Den genom nåd. bref den 13 juni 1902 tillsatta kommissionen hade fått i uppdrag bland annat att utarbeta förslag till vissa ändringar vid Piteå hospital och asyl; härigenom skulle för denna anstalt förvärfvas 64 nya platser disponibla år 1905, och samma år beräk nades en kolonivilla för 29 nian vid Växjö hospital vara färdig, hvilket ärende var beroende på Kungl- Maj :ts pröfning. Under 1905 och 1906 antogs Vänersborgs hospital och asyl kunna beläggas med 1,000 patienter, hvarjamte under sistnämnda år den föreslagna, kriminalasylen vid Växjö hospital med 100 platser borde vara färdig. Vid Härnösands hospital skulle under år 1906 erhållas en tillökning af 20 platser genom vissa om- och tillbyggnader, hvaroni u.nd. förslag till Kungl. Maj :t ingått. Ofvannämnda kommission hade ock erhållit i uppdrag att låta utarbeta fullständigt förslag till en tillbyggnad af Kristinehamns hospital; enligt förslaget, skulle anstalten erhålla en tillökning af 413 platser färdiga att beläggas under år Följande år skulle en anstalt i Dalarne, hvilken samma kommission hade för afsikt att föreslå, vara tillgänglig för 800 sjuka. A rikets olika anstalter skulle genom uppförande af bostadshus för gifta skötare och inackordering hos dessa af sinnessjuka i familjevård förvärfvas 165 platser. Dessutom beräknades 3 :ne nya anstalter, en i Småland eller närgränsande

10 4 län och en i närheten af Stockholm med hvardera 800 platser samt en i öfre Norrland med 400 platser; dessa anstalter skulle vara färdiga under åren 1911 och Vid länslasaretten beräknades antalet för sinnessjuka afsedda platser under åren blifva ökadt med omkring 150 genom dels redan beslutade dels påtänkta ny- eller tillbyggnader; antalet platser i de enskilda anstalterna beräknades genom möjligen blifvande utvidgningar resp. nya anstalter under samma tidrymd stiga från 54 till 130. Antalet sinnesslöa den 31 december 1900 inom undersökningsdistrikten å landsbygden beräknades uppgå till 1,115 eller 43,33 o/o mera än hvad folkräkningsuppgifterna gifvit vid handen; å rikets landsbygd i dess helhet kunde antalet sinnesslöa uppskattas till 11,871, utgörande 0,29 o/o af folkmängden. Det verkliga antalet sinnesslöa i städerna vid ofvannäninda tid uppgick till 1,305 eller 0,12 /o af folkmängden. Antalet sinnesslöa i hela riket uppgick enligt hvad undersökningen gaf vid handen till 13,176, motsvarande 0,256 o/o af folkmängden- Med afseende å de sinnesslöas fördelning efter kön beräknades att af siimesslöa å landsbygden 54,7 o/ 0 voro män och 45.3,o kvinnor; för städerna 56,s o/o män och 43,7 /o kvinnor, för hela riket 55 o/ 0 män och 45 o/ 0 kvinnor. Angående behofvet af anstaltsvård gjordes följande beräkning: 10 o,'o af samtliga sinnesslöa vore berättigade till inträde å uppfostringsanstalter för sinnesslöa; 10 o/o i behof af vård ä arbetshem och 18 % såsom obildbara i behof af asylvård. II. Anstalter för sinnessjuka. a) Statens hospital och asyler. 1. Byggnader. Göteborgs hospital. Medicinalstyrelsen afslutade den 9 april 1902 kontrakt med byggniastaren S. G. Hallström att mot en ersättning af 170,000 kronor verkställa de af 1901 års riksdag och Kungl. Maj :t beslutade om- och nybyggnadsarbetena; arbetet fortgick, så att under året tvenne flyglar jämte ångpanne- och elektrioitetsbvggnaden fördes under tak. att varnikanaler inom de nuvarande mans- och kvinnoafdelningarna hlefvo färdigniurade och matsalarna delvis färdiga. Härnösands hospital. Den af Västernorrlands läns landsting beslutade upptagningsanstalten, till hvars förläggande å Härnösands hospitals område landstinget erhållit tillstånd enligt nådigt bref den 19 maj blef under året färdig, och beläggningen af den började i december månad. Kristinehamns hospital. Snickarverkstadshuset har blifvit påbyggdt med en våning upptagande verkstadsrum för skrädderi, skomakeri och sadelmakeri. Den s. k. ateljebyggnaden har blifvit tillbyggd, så att där kunnat åt uppsyningsmannen beredas dels ett mindre expeditionsrum, dels familjebostad af två rum och kök. Lands hospital och asyl. En pudrettlada har uppförts. Under en orkanlik storm natten mellan december 1902 blefvo flera af anstaltens byggnader och åtskilliga ofriga anläggningar mer eller mindre skadade; sålunda ramponerades helt och hållet taket å en af asylens paviljonger, plank och staket nedblåste; stolpar för elektrisk belysning kullstörtade, och träd föllo. En ganska vidlyftig reparation blef nödvändig. Malmö asyl. Den framför stora manspaviljongen liggande utbyggnaden med celler har borttagits, hvarigenom de i paviljongen liggande rummen erhållit direkt dagbelysning. Nyköpings hospital. Den beslutade omändringen af anstaltens norra paviljong har under året vitförts, så att beläggning kunde påbörjas i slutet af året, samtidigt hvarmed förändringar af den västra paviljongen togo sin början ; dessa senare förändringar afse att erhålla öfvervakningsafdelningar för kvinnor. En byggnad afsedd för portvakt och ekonomibetjäning har under året uppförts invid gatan mellan hospitalet och lasarettet, och är inträdet till anstalten nu förlagdt till denna gata. Piteå hospital och asyl. Ett obduktions- och likhus samt ett dlesinfektionshus hafva uppförts. De båda vedskjulen hafva förenats med 3 meter höga plank, hvarigenom erhållits en stor och rymlig gård som upplagsplats för diverse materialier; ett hållstall har uppförts invid vedskjulen. Vid bryggeriets norra gafvel har uppförts en mindre hushållskällare af sten men betonghvalf, af sedd för ekonomibetjäningen. Stockholms hospital. Fönsteröppningar i 4 celler hafva nedhuggits till vanlig höjd. 1 maskinafdelningen har ett verkstadsrum inredts i det gamla ångpannehuset, sedan en äldre, obehöflig lågtryckspanna blifvit borttagen. Uppsala hospital och asyl. Hospitalet. Inom gamla hospitalet hade anordnats en mindre öfvervakningsafdelning genom upptagande af en dörr mellan tvenne sofrum och inredande af ett badrum. Golfven i tvenne diskkök och förrådsrum hafva belagts med svensk förhydningsmassa (scheja), och anmärker t. f. öfverläkaren angående dessa golf, att de hafva fördelen att vara om ej synnerligen vackra, så dock tillsvidare täta och synnerligen behagliga att gå på. Fönstren i 6 celler hafva nedhuggits till vanlig höjd och försetts med rutor af 10 mm. tjockt glas; å hela hospitalet finnas kvar endast 5 celler af det gamla utseendet med högt sittande fönster. Asylen. Å köksbyggnadens vind hafva genom tillbyggen inredts 4 bostadsrum åt köksbetjäningen, och i samband härmed har anordnats en matsal för kvinnlig ekonomibetjäning. Invid köket hafva anordnats tvenne förvaringsrum, ett för kött och ett för mjölk, det senare försedt med cementbassäng för iskylning af mjölken.

11 5 En Bruun-Löweners vattenreningsapparat, afsedd för utfällning af pannstensbildande salter, förnämligast kalk, har anskaffats; den har visat sig fungera verksamt, i det att före apparatens anbringande pannstensbeläggning bildades till en tjocklek af 3 mm. under 1,000 timmar, och pannans rengöring fordrade två mans arbete under 6 veckor; nu däremot bildas en beläggning af ungefär 1/2 mm :s tjocklek under 1,000 timmar, för hvars bortskaffande åtgår en man under 3 ä 4 dagar. Vadstena hospital och asyl. För trädgårdens behof har uppförts en redskaps- och materialbod under tegeltak. Vänersborgs hospital och asyl (Restad.) Byggnadsarbetena fortgingo sålunda: administrationshuset har förts under tak, och inredningsarbetet har påbörjats; samtliga paviljongerna för den manliga afdelningen äfvensom ekonomihuset hafva förts under tak, samt grunder blifvit lagda och socklarna satta till öfverläkarbostaden, bageribyggnaden, byggnaden för ekonomibetjäning äfvensom paviljongerna VI och VII inom kvinnoafdelningen; dessutom har största delen af terrasseringsarbetena blifvit fullbordad. Stockholms hospital. Elektrisk belysning har blifvit införd i kyrksalen, sysslomannens bostad och portvaktsstugan hvarjämte belysningen i öfverläkarbostaden och stora köket kompletterats. 3. Utrymme. Antalet sjukplatser å rikets anstalter för sinnessjuka har under året ej undergått annan förändring, än att å Kristinehamns hospital tillkommit 6 platser för män genom uppförandet af bostadshus för gifta skötare med patienter i s. k. familjevård. Fördelningen af sjukplatserna i de olika anstalterna var vid redovisningsårets slut följande: 2. Värme-, vatten- och afloppsledningar. Härnösands hospital. Nådig proposition om ett anslag af 288,000 kronor till vissa ny- och omändringsarbeten vid detta hospital vann icke riksdagens bifall då, enligt hvad riksdagens und. skrifvelse meddelade, genom dessa byggnadsarbeten någon tillökning af antalet platser vid anstalten icke skulle vinnas; vid detta förhållande och då behofvet af ökadt utrymme i vårdanstalter för sinnessjuka alltjämt vore synnerligen kännbart, hade riksdagen hyst tvekan, huruvida så stort belopp, som det ifrågasatta, skäligen kunde böra uppoffras för en modernisering af anstalten, hvilken visserligen efter hvad som framginge af statsrådsprotokollet, icke vore tidsenligt inredd och utrustad, men emellertid vore för sitt ändamål användbar. I und. skrifvelse af den 29 sept afgaf medicinalstyrelsen ett något förändrad! förslag för restaurering af denna anstalt, enligt hvilket genom de kvinnliga arbetssalarnas förläggande till den s. k. festsalen ett 20-tal nya platser kunde erhållas; detta ärende är f. n. beroende på Kungl. Maj :ts pröfning. Lunds hospital och asyl. Den i medicinalstyrelsens underdåniga berättelse för 1901 omnämnda utredningen angående anstaltens förseende med grundvatten har under året pågått, och hafva under året upptagits 4 nya borrhål till artesiska brunnar. Emellertid är anstaltens vattenbehof genom dessa anordningar ännu icke tillfredsställdt, och undersökning för erhållande af ytterligare vattenmängder pågick under året. Piteå hospital och asyl. Med anledning af åtskilliga bristfälligheter på flera ställen af den elektriska belysningen har denna undergått reparation, hvarvid några oväsentligare ändringar vidtagits- Ökningen af antalet platser vid XyMpings hospital genom förvärfvande till anstalten af den s. k. södra paviljongen uppgår till 35, och genom vissa förändringar af öfriga paviljonger hafva ytterligare 6 platser tillkommit. Under redovisningsåret hafva emellertid anstaltens alla platser ej kunnat beläggas beroende på de pågående omändringsarbetena i norra och västra paviljongerna. Uppsala asyl var fullt belagd i slutet af maj månad. Lika litet under redovisningsåret som föregående år har antalet sjukplatser motsvarat efterfrågan och behof vet; ä rikets samtliga anstalter funnos vid årets slut 1,267 ansökningar om plats för sinnessjuka, hvilka på grund af platsbrist ej kunnat beviljas; motsvarande siffra vid förra årets slut var 1, Mathållning och utspisning. På af vederbörande hospitalsdirektioner gjorda framställningar har medicinalstyrelsen medgifvit att nya utspisningsstater. uppgjorda i hufvudsaklig öfverensstämmelse med framlidne f. d. generaldirektören Almens förslag, finge försöksvis tillämpas vid Göteborgs och Stockholms hospital samt Lunds hospital och asyl. Å sistnämnda anstalt har emellertid spisordningen ej kunnat tillämpas i större utsträckning på grund af kökslokalernas otidsenliga skick, ett förhållande som är föremål för utredning.

12 6 Angående nämnda utspisningsstats tillämpning vid Härnösands hospital meddelar anstaltens öfverläkare följande: visserligen liar ej någon belåtenhet häröfver särskildt uttalats från patienters och betjäningens sida, men redan den omständigheten, att det förut rådande allmänna missnöjet öfver utspisningen i betydligt mindre grad gifvit sig tillkänna, gifver vid handen, att försöket utfallit gynnsamt. 1 utspisningsstater gällande för Nyköpings hospital och Vadstena hospital och asyl hafva under året vidtagits några smärre ändringar. Vid Växjö hospital, där försöksvis tillämpats Alménska förslaget, har man åt-ergått till den förut gällande spisordningen och samtidigt gjort förberedelser till utarbetande af förslag till en helt och hållet ny utspisning. Den dagliga ut spisningskostnaden har växlat för första klass mellan 97 öre (Vadstena) och 1,12 kr. (Stockholm) och för allmän klass mellan 34.6 öre (Växjö) och 51,» öre (Visby). 5. Tjänstemän och betjäning. Som förut nämnts har under året sammanträdande riksdag beviljat löneförmåner till en underläkare vid Kristinehamns hospital. Angående innehafvare af högre tjänster i sinnessjukvården förtjänar att antecknas, att medicinalrådet J. G. Schuldheis erhållit nåd. förordnande att med 1902 års ingång vara öfverinspektör för sinnessjukvården i riket, samt att öfverläkaren vid Uppsala hospital och asyl O. T. Nerander transporterats till öfverläkare vid Lunds hospital och asyl. På grund af medicinalstyrelsens underdåniga hemställan har Kungl. Maj :t i nådigt bref den i juli 1902 föreskrifvit, att i kungörelse angående öfverläkartjänstens vid Uppsala hospital och asyl ledig-het den bestämmelse skulle intagas, att öfverläkaren är skyldig, om och när Kungl. Maj :t pröfvar sådant lämpligt, frånträda e. o. professorsbeställningen i psykiatri och därmed förenade aflöningsförmåner. öfverläkaren vid Stockholms hospital E. J. G- Hjertström har den 13 mars 1902 aflidit, Omsättningen bland sjukvårdsbetjäning har i allmänhet varit mindre liflig under redovisningsåret än under närmast föregående, år; enligt öfverläkarnas vid de olika anstalterna berättelse uppgår omsättningen till följande siffror: Härnösands hospital 26 o/o (mot 37 o/o under år 1901). Kristinehamns hospital: skötare 78»o (resp. 54 o/o) sköterskor 57 o/ 0 (resp. 58 %). Nyköpings hospital 14 % (resp. 38 o/o), Piteå hospital 22 %(resp. 15 %), Stockholms hospital 32 % (resp. 54%). Uppsala hospital och asyl 48 % (resp. 58 %, Vadstena, hospital och asyl 23 % (resp. 14 %). Vid Göteborgs hospital betecknas omsättningen som»obetydlig», vid Lunds hospital och asyl»mycket stor», vid Malmö asyl och Visby hospital har ingen omsättning ägt rum. En ej obetydlig del af den afflyttade betjäningen har uppsagts från sina tjänster såsom olämplig för sitt kall: tvenne (en nattvakt och en sköterska) hafva lämnat sin tjänst, sedan de på grund af långvarig, med nit oeh trohet skött tjänst erhållit årligt understikl. Angående aflöningsförmånerna till sjukvårdsbetjäning hafva under året icke några väsentliga ändringar vidtagits. Med anledning af den i förra årets berättelse omnämnda skrifvelsen till medicinalstyrelsen från statsrådet och chefen för civildepartementet af den 28 juni 1901 ang. aflöning till sjukbetjäning vid anstalter för sinnessjuka har utredning fortgått. I und. skrifvelse den 28 april 1902 ang. förslag om tillsättning af kommission för afgifvande af förslag å nya hospitalsbyggnader anför medicinalstyrelsen angående detta ärende bland annat, att flertalet öfverläkare och hospitalsdirektioner, som med anledning af ofvannämnda skrifvelse från chefen för civildepartementet afgifvit yttranden, framhållit önskvärdheten af familjebostäder för ett antal äldre och genom särskild pålitlighet och 'duglighet utmärkta manliga skötare, hvarigenom dessa de värdefullaste elementen bland betjäningen skulle kunna bibehållas i anstaltens tjänst i vida större omfattning, än som vore fallet under nuvarande förhållanden, då önskan att ingå äktenskap och omöjligheten att få tillfredsställa denna önskan med bibehållande af tjänsten vid anstalten föranledde till många flyttningar, som under ofvan antydda gynnsammare bostadsförhållanden till anstaltens fördel skulle kunna undvikas. Medicinalstyrelsen framhöll vidare, att för en lycklig lösning af betjäningsfrågan vid de offentliga anstalterna för sinnessjuka skulle sålunda anordnandet af familjebostäder för gifte skötare vara att anse som ett synnerligen viktigt moment, hvarförutom med en dylik åtgärd äfven ytterligare en fördel skulle kunna vinnas, nämligen familjevård hos dessa gifta skötare för ett antal sinnessjuka, som syntes lämpade för sådan vård. 6. De sjukas sysselsättning och förströelser I statens anstalter för sinnessjuka hafva under året utförts 562,117 dagsverken; med beräkning af 300 arbetsdagar per år oeh 5,011 sjuke vårdade per dag (tab. 15) tefinnas 37,4 % af de närvarande patienterna varit sysselsatta med arbete. Vid de olika anstalterna har antalet arbetande patienter uttryckt i procenttal varit följande. Göteborgs hospital 40 %, Härnösands hospital 55 %, Kristinehamns hospital 48 /o, Lunds hospital 38 %, Lunds asyl 43 o/o, Malmö asyl 36 o/o, Nyköpings hospital 31 o/o, Piteå hospital och asyl 34 o/o, Stockholms hospital 40 %, Uppsala hospital 31 %, Uppsala asyl 26 % Vadstena hospital och asyl 32 o/ 0. Växjö hospital 39 % och Visby hospital 70 o/o. Arten af de sjukes arbeten här varit densamma som föregående år; de manliga patienterna verkställa arbeten tillhörande anstalternas trädgård och jordbruk; en del deltaga i arbeten å snickar- skräddar- och skomakarverkstäder, och det är ej sällsynt, att å anstalten intagen sjuk inläres något handtverk. A Uppsala hospital har under år 1901 inredts en verkstad för bokbinderi. där några 1 :sta klass manliga, patienter varit sysselsatta. De kvinnliga patienterna sysselsätta.? till största delen med kvinnlig slöjd; men dessutom tjänstgöra å hvarje anstalt en del kvinnor i kök, tvätt o. d. På någon anstalt (Piteå) deltaga kvinnorna under sommaren i trädgårdsarbeten (rensning o. d.). Den å an-

13 7 starter idkade trädgårds- och jordbruksskötseln har tillfört staten en vinst på 16,830 kronor 14 öre; de vinstgif vande hafva varit Uppsala med 8,825 kronor 10 öre, Lund med 7,657 kronor 82 öre, Vadstena med 5,695 kronor 56 öre, Piteå med 1,262 kronor 17 öre samt Kristinehamn med 387 kronor 41 öre; vid följande anstalter hafva utgifterna däremot öfverstigit inkomsterna med nedanstående belopp : Stockholm 2,440 kronor 33 öre, Växjö 1,969 kronor 11 öre, Göteborg 1,130 kronor 96 öre, Härnösand 1,119 kronor 76 öre, Nyköping 322 kronor 1 öre, Visby 15 kronor 75 öre. Vid Malmö asyl bedrifves ingen trädgårds- eller jordbruksskötsel. De arbetande patienterna tilldelas flitpengar ä 5 15 någon gång 20 öre per dag, hvarförutom de erhålla kostförbättring i form af kaffe och skorpor, smörgås och dricka eller dylikt. De sjukes förströelse hafva varit desamma som föregående år. Vid årshögtider anordnas små fester med extra förplägning och lekar. Vid de flesta anstalter beredas de sjuke omväxling genom danstillställningar, åkturer, utflykter med ångbåt, slädpartier, skridsko- och kälkbacksåkning. Vid några anstalter hafva bland betjäningen bildats musikföreningar till nöje för såväl dem som patienterna. Konserter och enklare föredrag med skioptikonf öre visning hafva hållits. Till de sjukes förströelse kan räknas den frihet som å hvarje anstalt lämnats åt en del pålitligare sjuke att få gå fritt omkring i parken, och t. o. m. anstaltens närmaste omgifning får någon gång besökas. Vid hvarje anstalt finnes ett särskildt belopp anslaget till de sjukes förströelser och extra förplägning å högtidsdagar, hvarförutom vid några anstalter finnas donationer, hvaraf räntan är afsedd att användas till beredande af trefnad och nöje åt de sjuke. Göteborgs hospital har under redovisningsåret liksom de föregående åren fått mottaga af friherrinnan Marika Dickson 300 kronor för sådant ändamål, hvarjämte ledamoten af direktionen förre handlanden W. T. Ewert skänkt 100 kronor till samma anstalts sjuke. Vid alla anstalter finnas bibliotek för patienternas och betjäningens räkning, och dessutom anskaffas en del dagliga tidningar och illustrerade tidskrifter. 7. Religionsöfningar och föreläsningar. Gudstjänst har hållits i vid flertalet anstalter befintliga särskildt för ändamålet inredda kyrksalar alla sön- och helgdagar, vanligen i form af högmässa med sådan förkortning, att hela förrättningen icke upptagit längre tid än högst en timme. Vid en del anstalter hafva dessutom under någon af veckans öfriga dagar anordnats andaktsstunder med något religiöst föredrag eller under fastlagstiden passionspredikningar. Några predikanter hafva emellertid bredvid dessa religiösa föredrag lämnat undervisning i några enklare ämnen eller ock föreläst resebeskrifningar, lättfattliga skildringar ur historien eller berättelser af allmänt innehåll. Sålunda har predikanten vid Lunds hospital och asyl för de sjuka kvinnorna föreläst E. Staves: Bilder från folkets lif i Palestina, och för männen Längtats: Till häst genom Ryssland; dessutom hafva vid denna anstalt inöfvats ett trettiotal sånger, hämtade ur Eggelings sångbok; vid Vadstena hospital och asyl hafva berättelser ur naturlifvet och svenska historien lästs, hvarförutom undervisning i läsning och skrifning meddelats. Anstalternas bokförråd har anlitats ganska flitigt af såväl de sjuke som anstaltens personal. 8. Sjukvård. Af samtliga under årets lopp intagna sjuka halva 62,5 % förut ej vårdats å anstalt (tab. 1). Af intagna med undantag af från annan statens anstalt öfverförda samt sinnesslöa och sinnessvaga hafva 74,5 /o insjuknat i sinnessjukdom för första gång (tab. 4), 24,2 /u hafva genomgått ett eller flera anfall af sinnessjukdom och i 1,» /o ar nämnda förhållande okändt. I 563 fall bland de under året intagna (800) angifves ärftlig belastning som orsak, under hvilkens inflytelse sinnessjukdom kan anses hafva uppkommit (tab. 6). Angående stånd och yrke förtjänar antecknas det stora antal kvinnliga yrkesutöfvare af lärarkallet, som äfven under detta år intagits å statens anstalter, uppgående ända till 14 (tab. 7). Sjukdomens bestånd efter dess uppkomst för de under året tillfrisknade (tab. 9) har, uttryckt i procent, varit följande: Af dödsorsaker (tab. 11) har äfven under redovisningsåret lungtuberkulos och akut lunginflammation varit de oftast förekommande; af samtliga dödsfall hafva 22 /o förorsakats af den förra och 20 o/o af den senare sjukdomen. Tre fall af själfmord hafva under året förekommit, ett vid hvartdera af Härnösands, Uppsala och Nyköpings hospital; det förstnämnda fallet gällde en melankolisk kvinna, som omkring ett år vårdats å anstalten. Vid ett obevakadt tillfälle lyckades hon tränga sig ut genom ett med glest galler försedt fönster och kastade sig från den 2 tr. upp belägna lägenheten ned till marken; hon af led efter en stund al' de erhållna skadorna. Fallet från Uppsala hospital gällde en ytterligt besvärlig, förstörande och våldsam kvinnlig patient, som vårdades så mycket som möjligt å vaksal; men då hon upprepade gånger gjort försök att strypa sköterskorna, hvarvid en sköterska vid ett tillfälle räddats endast genom en kamrats hastiga mellankomst, lades hon i ensamt rum. En morgon befanns hon emellertid hafva hängt sig på en sängstolpe. Det å Nyköpings hospital inträffade fallet synes hafva orsakats af olycksfall (drunkning). Någon större grad af sjutlighet (tah. 12) har å anstalterna under redovisningsåret icke ägt rum; 134 fall af influensa och 7 fall af tyfoidfeber äro antecknade; för öfrigt har icke förekommit någon epidemi af betydelse. Tarm- och bröstsjukdomar hafva varit de vanligast förekommande.

14 8 Antalet kriminalpatienter (tab. 13) utgjorde vid årets slut 268 (221 män och 47 kvinnor). Å de olika anstalterna förhåller sig antalet kriminalpatienter till hela antalet vid årets slut närvarande på följande sätt: Visby hospital 13 % ) Nyköpings hospital 8,o %, Göteborgs hospital 7,3 o/o. Växjö hospital 7,3 /o, Stockholms hospital 6,9 % Uppsala hospital 6,8 o/o, Härnösands hospital 6,T % Malmö asyl 6,4 %, Kristinehamns hospital 4,s % ) Vadstena hospital och asyl 4,6 %, Uppsala asyl 4,1 %, Piteå hospital och asyl 4,o o/o, Lunds asyl 3,5 %. Under året hafva intagits 18 (15 män och 3 kvinnor) kriminalpatienter, och deras brott voro af följande art: otillräkneliga förklarade: mord (1 man), dråp (2 män), misshandel (2 män), mordbrand (3 män, 1 kvinna); rannsakningsfångar: misshandel (2 män), stöld (1 kvinna), mordbrand (1 man); straffångar: sedlighetsbrott (1 man), stöld (2 män); angående 2 otillräkneliga förklarade (1 man och 1 kvinna) är brottets art ej angifvet. Antalet nnderhållsdagar (tab. 15) för de under året å anstalterna vårdade uppgi ;k till 1,829,153, hvaraf 14,649 Olikheten i procenttalen af de olika sjukdomsformerna är fortfarande så stor, att det tydligen framgår, att någon enhet i uppfattningen af de olika sjukdomsformerna ej gör sig gällande. Under det procenten af primär svagsinthet lidande vid Malmö asyl är 0,s stiger detta antal vid Lunds asyl till 36,2 och vid Uppsala asyl till 52,6. De ofullständiga uppgifterna angående sjukdomens förhållande vid dess utbrott torde i någon mån förorsaka svårigheten att bedöma ett kroniskt fallför de å vissa hospital förlagda länsanstalterna. Antalet underhållsdagar å 1 :a klass var 2,4 %, å 2:a klass 9,5 % ) å 3:e klass 81,» /o, utan afgift 5,5 % och å landstingens stat 0,8 %. Då för beräkning af totalkostnaden för sjukvården (tab. 15) olika principer å de särskilda anstalterna under årens lopp gjort sig gällande, har medicinalstyrelsen gjort en särskild beräkning på så sätt, att från hela utgiftsumman hafva afdragits utgifterna för underhåll och förbättring af byggnader och gårdar, för utskylder och för trädgård och jordbruk. Medelkostnaden för hvarje person för år har varit 479 kronor 33 öre och för de olika anstalterna växlat mellan 400 kronor 83 öre (Lund) och 661 kronor 13 öre (Stockholm). Medelkostnaden för dag har varit 1 krona 31 öre. Till sist lämnas en öfversikt öfver de olika sjukdomsformernas förekomst bland de vid årets slut vid hvarje anstalt och vid samtliga anstalter befintliga samt de under året intagna och tillfrisknade, uttryckt i procent. Översikt öfver de olika sjukdomsformernas förekomst bland de vid årets slut vid hvarje anstalt och vid samtliga anstalter befintliga samt de under året intagna och tillfrisknade, uttryckt i procent. Hvad för öfrigt angår sjukvården och därmed sammanhängande frågor å rikets anstalter för sinnessjuka hänvisas till tab detta sammanhang förtjänar det antecknas, att medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 7 februari 1902 underställt Kungl- Maj :ts nådiga pröfning följande förslag till anordnande för sinnessjuke af organiserad och kontrollerad familjevård inom Korsberga socken af Jönköpings län:

15 9 1 :o I Korsberga anordnas en koloni for sinnessjuka af s. k. allmän klass, tillhörande Växjö hospital, stående under förvaltning af direktionen för nämnda hospital och under uppsikt och ledning af dess öfverläkare, hvilken det åligger att minst en gång i månaden och dessemellan, om han därtill finner anledning besöka Korsberga och därstädes personligen genom visitation af de hem, hvarest de sjuka vårdas, göra sig underrättad om de sjukas tillstånd och den vård de åtnjuta. 2 :o. Från hospitalet utackorderas, så långt tillgången på lämpliga hem i Korsberga det medgifver, sådana stillsamma, om möjligt snygga och i någon mån arbetsföra, kroniskt sinnessjuka, hvilka icke kunna anses vådliga för sig själfva eller andra och i öfrigt, efter öfverläkarens bepröfvande, anses lämpligen kunna vårdas i enskilda hem. 3:o. En förestånderska (öfversköterska) med vana vid vården af sinnessjuka anställes i Korsberga med bostad i kyrkobyn eller dess närmaste omgifning och med skyldighet att dagligen besöka de hem, hvarest från hospitalet utackorderade sinnessjuka vårdas, hvarjämte hon skall hafva uppsikt öfver det anstalten tillhöriga förrådet af linne-, gångoch sängkläder, medicin m. ni. 4:o. Ersättningen för de sjukas vård bestämmes tills vidare till sitt belopp för hvarje särskildt fall af direktionen för Växjö hospital, hvarvid dock iakttages, att priset för sjuk och dag icke får öfverstiga en krona, samt att för pålitliga och arbetsföra sjuka ersättningen icke sättes så högt, att vårdaren däraf kan påräkna mera än skälig godtgörelse. Afgiften utbetalas kvartalsvis samt förskottsvis, för den händelse att vårdaren ställer af direktionen godkänd säkerhet för eventuell restitution af beloppet. 5 :o. Gång- och sängkläder med tillhörande linne samt medicin och sjukvård tillhandahållas den sjuke af direktionen för Växjö hospital, hvadan ett mindre, under förestånderskans uppsikt stående förråd af sådana persedlar anordnas å platsen. Allt hvad som i öfrigt kräfves för de sjukas behöriga vård skall enligt bestämmelser i kontrakt besörjas af underhållsgifvarne (vårdarne). 6:o. Innan någon sjuk utlämnas till vård, skall, sedan vårdaren och hans familj af vederbörande kyrkoherde eller annan känd person vitsordats såsom för ändamålet lämplig, nykter och ordentlig, och beskaffenheten af hans hem af öfverläkaren granskats och godkänts, kontrakt mellan direktionen för Växjö hospital, som tillsvidare äger att formulera kontrakten efter för olika fall sig teende omständigheter, och vårdaren afslutas. Vårdaren får tillgodogöra sig patientens arbete, men denne får ej mot öfversköterskans bestridande hållas till arbete eller sysselsättas i större utsträckning än öfverläkaren eller hon medgifver. 7.o. Sedan närmare erfarenhet vunnits om den ersättning, som skäligen bör bestämmas för olika kategorier af sinnessjuka (osnygga, slöa, arbetsföra etc) samt angående de grunder, enligt hvilka kontrakten böra af fattas, men senast inom tvenne år från koloniens anläggning skall direktionen till medicinalstyrelsen inkomma med förslag till definitiva föreskrifter i berörda hänseenden. Villkoren för intagning å Växjö hospital samt anordningen för afgifternas erläggande till anstalten och afgif- Berättehe any. sinnesyukvården. temas belopp förblifva oförändrade. Utskrifningen äger rum enligt bestämmelserna i nådiga stadgan angående sinnessjuka. Detta förslag var vid redovisningsårets slut beroende på Kungl. Maj :ts pröfning. b) Landstingens upptagningsanstalter. Genom nåd- bref den 6 juni 1902 har Uppsala läns landsting erhållit tillstånd att på ungefär enahanda villkor, som äro gällande för Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands läns landsting angående upptagningsanstalterna vid Lunds, Kristinehamns och Härnösands hospital, å Uppsala hospitals område uppföra en upptagningsanstalt för 24 sjuka. Med andledning af en inom riksdagen väckt motion anbefalldes medicinalstyrelsen i nåd. bref den 6 juni 1902 att vid uppgörandet af förslag till afgifter vid länens å vissa rikets hospital förlagda upptagningsanstalter taga under öfvervägande, huruvida icke nedsättning i nu utgående belopp af samma afgifter (2 kronor 50 öre pr dag och patient) skulle kunna göras. Nyköpings läns landsting har genom nåd. bref den 28 november 1902 erhållit tillstånd att å Nyköpings lasaretts tomt anordna en upptagningsanstalt för 20 patienter; för anstalten gäller i tillämpliga delar och särskildt i fråga om sammansättningen af anstaltens direktion nåd. lasare^tstadgan den 18 oktober 1901, hvarvid direktionen dock äger rätt att antaga läkare vid anstalten. Vid flera länslasarett pågingo utvidgningar och väsentliga förbättringar af äldre eller uppförande af nya afdelningar för sinnessjuka. Sålunda hade Skaraborgs läns landsting anslagit medel för reparation af denna afdelning vid Falköpings lasarett, och för att möjliggöra en utrymning erhöll nämnda lasaretts direktion medicinalstyrelsens tillstånd att öfverflytta de å lasarettet vårdade sinnessjuke till Nyköpings hospital. Vid Hudiksvalls lasarett pågingo b3^ggnadsarbeten för en särskild paviljong. Vidare har medicinalstyrelsen godkänt ritningar för ny paviljong vid Östersunds lasarett och för en utvidgning af afdelningen vid Uddevalla lasarett. Åtgärder för anläggande af en särskild paviljong för sinnessjuka vid Söderhamns lasarett hafva vidtagits; likaledes förberedes en utvidgning af Eksjö lasaretts sinnessjukafdelning. På Stockholms hälsovårdsnämnds förslag hafva stadens fullmäktige beslutat, att hälsovårdsnämnden (i st. f. fattigvårdsstyrelsen) skall bestrida såväl de staden åliggande utgifter för sinnessjukas vård å statens hospital och asyler som ock kostnaderna för den staden åliggande provisoriska vården af sådana sinnessjuka. För tillgodoseende af denna sistnämnda vård af sinnessjuka erhöll hälsovårdsnämnden stadsfullmäktiges uppdrag att uppgöra förslag till ny vårdanstalt för sinnessjuka, hvilket ärende öfverlämnats till särskilda kommitterade; på dessa kommitterades förslag har hälsovårdsnämnden hos stadsfullmäktige gjort framställning om inköpande af ett omkring 24 hektar stort område af egendomen Långbro i Brännkyrka socken, afsedt att användas 2

16 10 Öfversikt öfver antalet intagna, döda, underhållsdagar samt utrymme å de särskilda lasarettens upptagningsanstalter för sinnessjuka år ) Stockholms stads o allm. försörjningsinrättning: Å afdelningen för obotligt sinnessjuka hafva dessutom under året intagits 84 patienter. Vid årets slut vårdades därstädes 219 personer. A Katarina sjukhus hafra intagits 24 sinnessjuka,- aalalet underhåll-dagar 1, ) Enl. nåd. bref d. 6 /s 3902 har Uppsala Jans landsting erhållit tillstånd att å Uppsala hospitals område uppföra en upptagningsanstalt fur 24 patienter. 3 ) Enl. nåd. bref d. 2fl, u 1902 har Södermanlands läns landsting erhållit tillstånd att ä Nyköpings lasaretts område uppföra en upptagningsanstalt för 20 patienter. ) Landstinget har äunu ej vidtagit några åtgärder för inrättande af upptagningsanstalt för sinnessjuke, jfr lasarettsstadgan. 5 ) Se nåd. bref d. 12 e ) Se nåd. bref d ) Dessutom hafva å asylafdelningen (med 69 platser) intagits 52 patienter. 8 ) Se nåd. bref d. ö / e ) Landstinget har beslutat att vid Hudiksvalls lasarett nppföra en upptagnings anstalt för sinnessjuka. I0 ) Vid Härnösands hospital en upptagningsanstalt for 20 patienter, hrars beläggning började i december Se nåd. bref. d. 19 /

17 11 till plats för nytt sinnessjukhus; denna framställning bifölls af stadsfullmäktige. För att under tiden till dess denna föreslagna anstalt blifver färdig kunna bereda plats åt akut sjuka, haj- Katarina sjukhus tagits i anspråk. För öfrigt hänvisas till bifogade öfversikt öfver antalet intagna, döda, underhållsdagar samt platser å de särskilda lasarettens upptagningsanstalter. c) Enskilda anstalter. Antalet enskilda anstalter har under året ökats med en; genom nådigt bref den 28 november 1902 har fröken Anna Wilkens erhållit tillstånd att å lägenheten»ebenezer» invid Jönköping inrätta en vårdanstalt för 12 sinnesslöa, obildbara barn. Anstalten hann ej under året blifva besiktigad och godkänd, hvadan den ej blef upplåten till begagnande. Genom nådigt bref den 1 juli 1898 erhöll ägarinnan till vårdanstalten Katrinelund i Malmö tillstånd att å det närbelägna Tuskulum mottaga till vård 5 sinnessjuka kvinnor; emellertid har ägarinnan ej funnit med sin fördel förenligt att här vårda sinnessjuka, hvarför detta annex numera upphört. Sigtuna sjukhem har under året med nådigt tillstånd öfverlåtits till annan ägare. Jämlikt 61 nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, hvilken med redovisningsåret trädde i kraft, har medicinalstyrelsen förordnat inspektör för hvarje enskild anstalt och för dessa den 9 december 1901 utfärdat instruktion. Angående de i bruk varande enskilda anstalterna här för öfrigt ingen väsentlig förändring ägt rum utan hänvisas till bifogade öfversikt öfver omsättningen af sjuka m. m. vid de olika anstalterna. Öfversikt för år 1902 öfver antalet platser samt intagna, afförda och den 31 dec närvarande vid enskilda anstalter för sinnessjuka. öfver de sinnessjuka och idioter, som tillhöra hvarje församling. Medicinalstyrelsen har jämlikt föreskrifterna i 69 af gällande stadga angående sinnessjuka genom kungörelse den 14 januari 1902 fastställt formulär for såväl dessa uppgifter som för dem, hvilka det tillkommer kommunaloch hälsovårdsnämnd att till vederbörande läkare afgdfva. Enligt 70 och 74 ofvannämnda nådiga stadga, åligger det provinsial- och extra provinsialläkare att årligen besöka inom distriktet befintliga sinnessjuka och idioter, om hvilka läjkaren icke har sig bekant, att de vårdas i enlighet med denna stadgas föreskrifter. Genom kungörelse den 13 april och den 20 juni 1902 har medicinalstyrelsen fastställt formulär för såväl läkarnes redogörelse till Kungl. Maj :ts befallningshafvande som den till medicinalstyrelsen ingående rapporten. På grund af olika tydning af bestämmelsen i ofvannämnda 70, att läkaren skall före den 1 april hvarje år samtidigt med sin redogörelse angående omskrifna besök under nästförflutna, år till Kungl- Maj :ts befallningshaf- Öfversikt för år 1902 öfver af provinsial- eller extra provinsialläkare besökta sinnessjuke och idioter med hänsyn till deras antal, beskaffenhet af deras vård, vistelseort och behof af anstaltsvård. III. Antalet sinnessjuka och idioter inom riket. I tab. n :r 20 meddelas ett sammandrag- af de uppgifter, hvilka det ålegat vederbörande prästerskap att för 1902 afgifva till resp. provinsial-, extra provinsial- och. stadsläkare

18 12 vande afgifva förslag till resplan för besöken under det innevarande året, kommo i vissa läkardistrikt dessa resor under redovisningsåret ej till utförande; sålunda hafva läkarne i Värmlands, Kopparbergs och Gäfleborgs län icke företagit några sådana besöksresor, och i Örebro, Västerås och Västernorrlands län hafva läkarne endast i vissa distrikt verkställt besöken. I flertalet öfriga läkardistrikt åter hafva icke alla sinnessjuka och idioter under redovisningsåret besökts, dels på grund af gällande föreskrifter, dels för att det ansågs lämpligt att fördela besöken på åtminstone de båda första åren efter det stadgan trädt i kraft. Här ofvan lämnas en öfversikt öfver de under året besökta sjuka med hänsyn till deras antal, beskaffenhet af deras vård, vistelseort och behof af anstaltsvård. Följande exempel på vanvård må här anföras- 1. Per U S., född 1864; bor hos sina föräldrar; lider af epilepsi, anfall af oro, våldsamhet, oredigt tal m. m.; hålles instängd i träbur, låst med järnkedja; buren är cirka 3 met. i fyrkant, försedd med en glugg för matens införande och en för nattkärlets insättande. 2. Alma A. K. A., född 1855;; bor hos^sin bror; sinnessjuk vid cirka 20 års ålder. Hon fanns liggande i en»bädd» utan lakan, halfnaken; svår stank i rummet; golfvet som i en ladugård; i»rummet» förvarades en lvud till torkning, selar, laggkärl o. d. 3. Johanna K. G., född 1838; sinnessjuk omkring 25 år; osnygg och benägen för våldsamhet; inspärrad i en trång, tät och fullständigt mörk afbalkning i stugan;»vårdas» af en bror och syster, som kanske ej äro fullt normala. 4. Per G. S., född 1873; vårdas hos en svåger; den sjuke låg naken utan skjorta i en trång s. k. säng med knäna hopdragna under hakan (kunde ej uträtas), med armarna likaledes hopdragna, höljd af smutsiga säekar och sängen full med stinkande exkrementer; en vidrig stank i rummet; dess eldstäder knappt användbara; här hade den sjuke vistats i 3 år; vid läkarens besök var den sjuke nedsmetad med exkrementer ända upp till ansiktet. 5. Sven J. S., född, 1850; förvarades i ena hälften af ett afbalkadt rum och hade tvångtröja; var förvirrad och oredig. 6. Johan F. J., född 1864; sinnessjuk vid 4 års ålder; vårdas hos moder och syster; sedan 7 år instängd i ett mindre rum, som saknade ventilationsanordning, i rummet svår stank; rummet hade ej rengjorts sedan en månad; den sjuke var. halfnaken. 7. Ida S. D., född 1876 och Hulda D., född 1886, systrar. Den förra sinnessjuk sedan 4 år, djupt slö, stum, osnygg, satt naken i en säng utan sängkläder. Den senare, idiot, går omkring nästan oklädd. Har aldrig talat, osnygg. I rummet, där de vårdas, är luften instängd, förskämd, på golfvet strömmai af urin. 8. Frans G. O., ffödd Sjuknade efter beväringsexercisen, tidtals högst våldsam, rymmer så ofta han kommer i tillfälle, osnygg. Han hålles instängd i ett uselt kyffe, som han ej fått lämna på 3 4 år. Ingen luftning, knappast rengöring, hvarför rummet utvecklar en stank, som är olidlig- 9. Carl V. J.. född Sjuk sedan 8 år. Bråkig, vill ej hafva kläder på sig- Osnygg. Ligger på en madrass på golfvet i ensamt rum, fastkedjad vid väggen för att ej komma åt elden och fönstret- 10. Emilia G. P., född Sinnessjuk sedan Osnygg, förstörande, ibland våldsam, vill rymma. Bunden med jäxnband vid väggen under 5 år till sistlidna höst,»sedan lindrigare behandling». 11. Olof O, född För 23 år sedan slag i hufvudet, sedan smjåningom sinnessjuk. Förvaras inlåst i en liten bur på vinden, med 2 små luckor, 1 för matkärl, 1 för nattkärl. Sparsamt dagsljus genom 1/2 vindsfönster, alltså mörk cell under större delen af dygnet. Värme skulle komma nedifrån genom ett hål, som dock var tilltäpfpt för att»hindra den stinkande lukten att tränga ned». 12. Börje A. E, född Sinnessjuk sedan många år. Gör ej skada och kan arbeta något. Hade ytterst osnygg liggplats på en»lave» (i ladugården och har nog däraf blifvit alltmer osnygg. 13. Olaus O., född Sjuk vid 20 års ålder. Ej våldsam, om man ej tredskas med honom. Ej förstörande. Benligheten»tämligen bra». Nattetid fastkedjad med en järnkedja om ena foten. Kedjan, som lägges direkt med järnet om foten, är fastsatt vid väggen. 14. Oskar J., född Sinnessjuk 1 månad vid 17 års ålder. Därpå frisk till juli i år. Blef då först svårmodig, sedan upprymd och våldsam. Osnygg. Hålles instängd i ett särskildt rum, iförd skyddströja samt dessutom bunden till händer och fötter. Nattetid för yttermera visso fastbunden vid väggen. 15. Johanna B. O., född Den sjuka bodde ensam i en afsides liggande stuga. Om hennes oförmåga att sköta sig själf bära förhållandena i hemmet sorgliga vittnesbörd: några smutsiga, vedervärdigt stinkande trasor tjänstgjorde som sängkläder i hennes bädd; golfvet i bostadens enda rum var i det närmaste uppbrutet; temperaturen i rummet flera grader under noll, då bränslet i den bristfälliga eldstaden ej tycktes utgöras af annat än torra löf och tunna kvistar. Den sjuka uppgafs vara stilla och ofarlig, endast vid de periodiskt återkommande försämringarna retlig och besynnerlig. 16. Anders K., född Sinnessjuk sedan sitt 22:a år. Slö, osnygg. Var inlogerad i en ladugård, låg i ett tråg med halm, utan andra kläder än skjortan och ett gammalt täcke, alldeles otillräckligt att skydda honom för köld- 17. Alarik V., född Skall i barndomen ha fått en sten i hufvudet så att»hjärnan rann ut». Ligger i sängen ; lallar och sjunger.»den sjuke såväl som rummet och äfven hans vårderska, en profkarta på den mesta möjliga smutsighet och snuskighet, som mänskliga varelser kunna trifvas i.» 18. Karl H. J., född Sjuk sedan Våldsam, opålitlig. Hålles inspärrad i rymligt rum med händerna bakbundna- 19. Karl V. S., född Sinnessjuk sedan Våldsam, opålitlig. Sedan 1896 bunden, med järnkedjor omkring benen fastlänkad vid väggen. Två gånger beviljad plats å hospital, men ej ditsänd. 20. Anders J. J., född Sinnessjuk i 21 år. Sängliggande naken, rifver sönder kläderna,»är som ett djur»,

19 13 osnygg, opålitlig, har kolossala kontrakturer. Hålles instängd i gallerbur. 21. Per A. S., född 1872 Sjuk i 2 år. Folkskygg, stilla, tyst, slö, renlig. Hålles instängd i mörk bur. 22. Rebecka M. P., född Sinnessjuk i mer än 20 år. Orolig, förstörande, osnygg. Hålles inspärrad inom en afplankning af träspjälor i en flygelbyggnad. Då ingen person fanns tillstädes vid läkarens besök, och den sjukas rum var tillåst, kom han ej i tillfälle att se den sjuka. 23. August H. H., född Idiot. Ovanlig kroppsstyrka. Ytterst våldsam, förstörande. Hålles fängslad till händer och fötter. 24. Erik J., född Sjuk sedan 15 år. Elak och våldsam. Kan ej sköta sig själf. Sedan 1 1/2 år fängslad vid sängen medelst en järnkedja. 25. Johan V., född Till 25 års ålder religiös och grubblande, slog då om, blef»svag och virrig», elak och våldsam ; sedan 11/2 år fängslad vid sängen med järnkedja. 26. Johannes L. C, född Idiot. Lam i vänster arm och båda benen. Kan endast utstöta obegripliga ljud. Vårdas i det utfattiga hemmet på det sätt, att han placeras i en trälåda, så kort, att han ej ens kan utsträcka benen. Sittande på en urhålkad trä kubbe får han där tillbringa hela dagen. 27. Nils J. N., född Aldrig fullt normal. Valdsam, tändt eld på en byggnad, kastat knifvar efter folk. Ån upprymd, än nedstämd. Osnygg. Förvaras ensam, instängd i en särskild liten byggnad med afbalkningar såsom i en bur. Luften förskämd af ruttnande urin på golfvet, af kamineldning m. m. Ljustillförsel minimal- 28. Henrik H., född Sjuk sedan 17 år. Trodde sig och familjen utfattiga. Ej våldsam. Flera själfmordsförsök. Redig, men vill ej ömsa kläder. Sedan 17 år hållits i bur. 29. Lisa K. S. Mycket slö, men besvarar frågor redigt. Kontrakturer i högra handens fingrar och benens muskler. Eksem årygg och Minkor, huden smutsig och skroflig. Befanns liggande på några gamla paltor i en liten träsäng i fähuset. Detta, som dessutom inrymde åtskilliga djur, var visserligen försedt med eldstad, men mörkt, kallt och fuktigt samt. som det syntes, alldeles för trångt och hälsovådligt för den i densamma inhysta boskapen. Urin och faeces afgå i sängen, hvarigenom en olidlig stank iippstår, isynnerhet som tillsyn och ombyte af klädespersedlar äro bristfälliga. Den sjuka har tillbragt den sista månaden i detta fähus- Såsom skäl för den omänskliga behandlingen kunde intet annat anföras än trångboddhet och den stank den sjuka spridde omkring sig Många af den sjukas anhöriga äro ganska välbärgade. 30. Stina J., född Sjuk sedan mänga år. Fredlig, slö. Utackorderad och i hög grad vanskött. Påträffades i ett bås i ladugården, där en säng hoptimrats åt henne, smutsig och höljd i några smutsiga skynken. Jämlikt föreskrifterna i 70 mom. 3 af gällande stadgar hafva vederbörande läkare vid fall af vanvård underrättat ordföranden i kommunalnämnden och gifvit anvisningar om lämpligare vård och vid förefallande behof gjort anmälan till Kungl. Maj :ts befallningshafvaaide. Kostnaden för vederbörande läkares resor för dessa besök hos sinnessjuka och idioter har uppgått till 28,215 kronor 20 öre. Skyddsföreningen för sinnessjuka. Under år 1902 har skyddsföreningen öfverlämnat till öfverläkarne vid statens anstalter för sinnessjuka tillhopa 1,625 kronor, hvaraf 300 kronor till Uppsala hospital och asyl, 275 kronor till Lunds, 250 kronor till Vadstena, 200 kronor till Växjö hospital samt 150 och därunder lägst 50 kronor till öfriga anstalter. Därjämte har till 3 sinnessjuka gifvits 100 kronor åt hvardera. hvadan hela understödsbeloppet för år 1902 utgör 1,925 kronor. Till bestridande af dessa utgifter har skyddsföreningen haft att tillgå årsafgifter af 124 ledamöter och räntan af förut befintligt kapital, hvarjämte föreningen haft glädjen emottaga en gåfva å 250 kronor, hvadan kapitalet, som vid årets början utgjorde 41,498 kronor 76 öre, vid årets slut stigit till 41,819 kronor 33 öre. Stockholm den 2 december Underdånigst KLAS LINROTH. R. A. WAWRINSKY. G. DUNÉR. HERM. PETERSSON. RICHARD STENBECK. Anton Holmberg.

20

21 Tab. N:o 1. Sammanställning af uppgifterna från statens anstalter för sinnessjuka angående intagna och afförda samt den 31 December befintliga patienter år ) De från annan statens anstalt for sinnessjuka öfverförda medräknas ej har. 2 ) Utom de i kolumnerna 5 9 upptagna har en a anstalten intagen observutionspatieut blifvit afförd såsom ej sinnessjuk. Tab. N:o 2. Översikt för år 1902 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka intagna, tillfrisknade, döda, samt vid årets slut befintliga, med fördelning efter de särskilda sjukdomsformerna. l ) De från annan statens anstalt för sinnessjuka öfverförda medriiknns ej här

22 16 Tab. N:o 3. Öfversikt för år 1902 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka intagna, tillfrisknade, döda, med fördelning efter kön och ålder. 1 ) Frän och med 15 ar intill 20 år o. s. v. 2 ) De frän annan a tätens anstalt för sinnessjuka öfverförda medräknas ej här. Tab. N:o 4. Öfversikt för år 1902 öfver de å statens anstalter intagna sinnessjuka 1 ), fördelade efter civilstånd, sjukdomens bestånd före intagningen samt antal förutgångna anfall. 1 ) De från annan statens anstalt för sinnesajuka öfveiförda, medräknas ej här, ej heller sinneäslöa och sinnessvaga. 2 ) Från och med 3 månader intill 6 månader o. s. v. Tab. N:o 5. Öfversikt för år 1902 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka för första gången intagna, fördelade efter sjukdomens form och efter ålder vid sjukdomens utbrott. ') Från oeh med 15 är intill 20 är o. s. v. 2 ) En ej sinnessjuk l'ör observation intagen nian ur ej medräknad å denna tabell.

23 Tab. N:o 6. Öfversikt för år 1902 öfver orsaker, under hvilkas inflytelse sinnessjukdom kan anses hafva uppkommit hos under året intagna. 17 ] ) De från annan statens anstalt för sinnessjuka öfverförda medräknas ej här. Tab. N:o 7. Öfversikt för år 1902 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka för första gången intagna, fördelade efter stånd och yrke. Berättelse angående sinnes sju kvården. 3

24 18 Tab. N:o 8. Öfversikt för år 1902 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka för första gången intagna, med fördelning efter hemort. Tab. N:o 9. Öfversikt för år 1902 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka tillfrisknade. ') Från och med 3 månader i uti Ll 6 månnder o. s. Tab. N:o 10. Öfversikt för år 1902 öfver tillfriskningsprocenten 10 åren å hospitalen intagna. bland de under de senaste L ) De från annan statens anstalt för sinuessjuka öiverförda medräknas ej har 2) For firen till ocli med 1900 äro uppgifter för denna kolumn ej lämnade.

25 Tab. N:o 11. Öfversikt för år 1902 öfver dödsorsaker sinnessjuka aflidna. 19 bland de a statens anstalter för 1 ) 2 fall a Lunds och 1 ä Uppsala asyl. Tab. N:o 12. Öfversikt för år 1902 öfver tillfälliga sjukdomar bland de å statens anstalter för sinnessjuka vårdade.

26 20 Tab. N:o 13. Sammanställning af uppgifter från statens anstalter för sinnessjuka angående kriminalpatienter år ') Förut vårdad, men afviken: ånyo införpassad, häktad för stöld. -) Utom de i kolumnerna 6 9 upptagna har en å anstalten intagen observatiouspatient blifvit afförd såsom ej siuuessjuk. Tab. N:o 14. Öfversikt för år 1902 angående å statens anstalter för sinnessjuka intagna 1 ) och aflidna, af dementia paralytica lidande. ') Här upptagas icke a statens anstalter för sinnessjuka förat noder diagnos dementia parnlytica vårdade.! ) Frän och med 1 år intill 2 är o. s. v. ') Från och med 25 år intill 30 Sr o. s. v.

27 Tab. N:o 15. Sammanställning af uppgifter från statens anstalter för sinnessjuka angående antalet sjukplatser, underhållsdagar och medeltal vårdade i de olika betalningsklasserna samt utspisnings- och totalkostnaden år ) Beräknad genom afdrag från hela utgiftssuminan af utgifterna för underhåll och förbättring af byggnader och gårdar, för utskylder och for trädgård och jordbruk. 2 ) Sedan December månad. 3 ) Tillkommit 6 platser. Tab. N:o 16. Öfversikt för år 1902 öfver de vid statens anstalter för sinnessjuka i och för den egentliga sjukvården anställda tjänstemän och betjäning. * Uppsyningsmän och förebtånderskor äro här icke räknade till sjukbetjäningeu. ') Sköterskor för resp. läns upptagningsanstalt äro här inberäknade. 2 ) Sjukplatser n resp. läns upptagningsanstalt äro här inberäknade. 3 ) Några exakta uppgifter kunna ej lämnas, då asylen under året belagts.

28 Tab. N:o 17. Inkomster för hospitals underhåll år ') Från Danviks hospital enligt Kungl. brefvet till Serafimer Ordens Gillet den 9 Januari Tab. N:o 18. Utgifter för hospitals underhåll år ) Af beloppet hafva utgått: till vatten- och anoppsledningar vid Nyköpings hospital kr. 7,60116 till ombyggnad af norra paviljongen vid d:o d:o > 34,19229 till vattenledningen vid Lunds hospital och asyl» 14,357'50 till diverse reparationer vid olika hospital > 18,166'34 2 ) Håraf hafva utgått: till ritningar och resor m. m 3,04090 till den jämlikt Kungl. brefvet den 13 Juni 1902 tillsatta hospitalskommissionen > 3,496'68

29 Tab. N:o 19. Sammandrag af 1902 års redovisning öfver till hospitalsväsendet anslagna medel. 23

30 24 Tab. N:o 20. Sammandrag af kyrkoherdarnes uppgifter

31 om sinnessjuka och idioter i riket år Berättelse angående sinneeåjukvården 4

32

33 27 Bihang 2. Öfverinspektörens för sinnessjukvården i riket berättelse öfver sin verksamhet under år Undertecknad får härmed jämlikt föreskriften i Kungl. Maj :ts förnyade nådiga stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901, kap. I 12 mom. 7, afgifva följande berättelse öfver min verksamhet som öfverinspektör för sinnessjukvården under år Till en början får jag därvid erinra om att, sedan 1901 års riksdag å ordinarie stat anvisat aflöning att utgå från och med 1902 åt en öfverinspektör för sinnessjukvården, Kungl. Maj :t i ofvanberörda nåd. stadga angående sinnessjuka fastställt öfverinspektörens åligganden. Till dessa hör främst enligt 12 att efter resplan, godkänd af Medicinalstyrelsen, en eller flere gånger årligen inspektera anstalterna för sinnessjuka samt, då särskilda förhållanden därtill föranleda, verkställa inspektion äfven å ställe ej angifvet i resplanen. Enligt 73 må äfven, där å plats, som ej är att hänföra till enskild anstalt, finnas flera sinnessjuka, liksom i öfrigt i afseende å vården om sinnessjuka, som ej vistats å offentlig eller enskild anstalt, särskild inspektion jämväl kunna verkställas af öfverinspektören. I enlighet med dessa föreskrifter har jag å nedannämnda dagar under nästlidna år besökt samtliga offentliga och enskilda anstalter inom riket och därjämte i så stor utsträckning som min tid och öfriga förhållanden medgifvit följande länslasarett, enskilda hem och försörjningsinrättningar, hvarest sinnessjuka eller sinnesslöa vårdats. I. Offentliga anstalter. Nyköpings hospital den 2 februari- Uppsala hospital och asyl den februari. Växjö hospital den 8 10 maj. Vadstena hospital och asyl den maj. Kristinehamns hospital den maj. Göteborgs hospital den 31 maj och 2 juni. Visby hospital den 24 juli. Piteå hospital den augusti. Härnösands hospital den augusti. Lunds hospital och asyl den 3 7 (oktober. Malmö asyl den 9 oktober. Stockholms hospital den 4 december. II. Enskilda anstalter. Kristinelund i Malmö den 8 oktober- Holmehus i Malmö den 8 oktober. Solna sjukhem den 13 november. Sigtuna sjukhem den 17 december. III. Enskilda hem och ej legitimerade anstalter.»peterska hemmet» i Uppsala den 13 februari.»boströmska hemmet» eller»samariterhemmet» i Uppsala den 13 februari.»ebenezer», anstalt för obildbara sinnesslöa vid Jönköping den 5 maj.»skyddshemmet», anstalt för obildbara sinnesslöa i Karlskrona den 12 maj. F. d. hamnfogden S. A n i Karlstad den 26 maj. Asylen för obildbara sinnesslöa vid Växjö den 28 september. Asylen för obildbara sinnesslöa vid Karlsund, Väsby den 28 september. IV. Länslasarett. Eksjö den 7 maj. Söderhamn den 25 augusti. Vadstena den 15 maj. Gäfle den 26 augusti. Örebro den 23 maj. Falun den 28 augusti. Luleå den 13 augusti. Karlskrona den 29 september. Piteå den 15 augusti. Karlshamn den 30 september. Härnösand den 19 augusti. Falkenberg (sjukstuga) den 11 Östersund den 22 augusti. oktober. a) i städer: Uppsala den 13 februari. Jönköping den 6 maj. Växjö den 10 maj. Karlskrona den 12 maj. Örebro den 23 maj. Karlstad den 24 maj. Göteborg den 3 juni. Visby den 25 juli. Luleå den 13 augusti. Piteå den 15 augusti. b) å landsbygden: Leksand den 30 augusti. V. Försörjningsinrättningar. Härnösand den 20 augusti. Östersund den 22 augusti. Hudiksvall den 23 augusti. Söderhamn den 25 augusti. (xäfle den 27 augusti. Falun den 28 augusti. Eskilstuna den 25 september. Norrköping den 27 september. Karlshamn den 30 september. Helsingborg den 10 oktober. Antalet inspektionsförrättningar under året har alltså uppgått till 57. Som af ofvanstående torde framgå hafva inspektioner å enskilda hem, lasarett och försörjningsinrättningar ägt rum i samband med besöken å offentliga och enskilda anstalter eller under resa till och från orter där sådana finnas. Någon resa enbart för inspektion af försörjningsinrättning etc har sålunda ej ägt rum, men väl mindre omvägar och afvikelser från kortaste vägen. Bland annat

34 28 med hänsyn till min skyldighet att biträda medicinalstyrelsen vid handläggning af hospitalsfrågor m. m. har jag icke ansett det lämpligt eller ens möjligt att på förhand uppgöra en för hela året gällande arbets- och resplan, utan har jag tid efter annan, i enlighet med sig företeende omständigheter, för medicinalstyrelsen anmält min afsikt att under en förslagsvis angifven tid vanligen omfattande två fyra veckor besöka vissa uppgifna anstalter, och liar medicinalstyrelsen städse godkänt, hvad jag i detta hänseende föreslagit. Någon nämnvärd afvikelse från sålunda fastställd reseplan har jag icke haft anledning företaga. Med afseende på de offentliga anstalterna får jag anföra följande: Hvarje anstalt har besökts endast en gång under året. Vid mina besök har jag i allmänhet förfarit så, att jag först företagit en rond genom samtliga sjukafdelningar samt därunder personligen tagit kännedom om de sjukas vård, användning af tvångsmedel, m. m. och särskildt ägnat min uppmärksamhet åt de sedan sista sjukvårdsinspektionen intagna, samt åt de patienter, som anfört klagomål öfver behandlingen eller yrkat på utskrifning eller, utan att de yrkat därpå, kunnat påtänkas för utskrifning. I flertalet fall hai - det icke etbjudit några svårigheter att med ledning af medförda sjukjournaler på en kort stund komma till en för ändamålet med inspektionen fullt tillfredsställande klarhet beträffande de sjukas tillstånd. I rätt många fall har emellertid, på grund af inträffad konvalescens, sjukdomens mera dunkla art eller framställda klagomål etc-, en mera ingående undersökning varit af nöden, och stundom hafva upprepade samtal med en och samma patient samt studiet af tillhörande vidlyftiga akter kunnat taga flera timmar i anspråk. Efter en första rond har jag plägat närmare granska intagningshandlingarna rörande de nyintagna samt journaler m. m- angående mera tvifvelaktiga fall, äfvensom tvångslistor, anteckningar angående snygghetsförhållanden och antalet arbetande m. m. Vanligen har denna granskning gifvit anledning till förnyade besök å en eller annan afdelning samt stundom upprepade längre samtal med vissa patienter. Beträffande de nyintagnas sjukliga sinnesbeskaffenhet vid tiden för ansökningens ingifvande har jag i intet fall funnit anledning till tvekan. Däremot har i ett par fall behofvet af anstaltsvård icke synts så otvifvelaktigt; icke så som skulle i dessa fall någon orätt eller skada skett den sjuka, tvärtom; men under nu rådande platsbrist borde det vara angeläget för vederbörande betyggifvande läkare att icke till förfång för mera svårskötta och hjälpbehöfvande inremittera relativt lindriga och lättskötta fall till hospitalen. Möjligen har dock i de fall jag nu åsyftar behofvet af anstaltsvård varit påkalladt af yttre omständigheter, hvarom intagningshandlingama ingenting förmäla. De nyintagnas fortfarande behof af anstaltsvård vid inspektionstillfället har naturligtvis varit mer eller mindre tvifvelaktigt i rätt många fall, såtillvida som en inträffad verklig konvalescens eller förbättring af vissa symptom eller andra omständigheter kunnat gifva anledning att öfverväga frågan om utskrifning. Jag har i sådana fall aldrig funnit anledning att vidtaga några åtgärder utan ansett det naturligast att låta saken tillsvidare bero på öfverläkarens närmare pröfning. Vanligen har det endast gällt en tidsfråga, som haft utsikt att rätt snart få sin enkla lösning genom sjukdomens väsentliga förbättring eller hälsans återinträdande. Vid granskning af föregående inspektionsberättelser har jag äfven funnit, att ett flertal af de patienter, tillhörande här ifrågavarande kategori, hvilkas utskrifning i dessa berättelser ifrågasatts, sedermera blifvit såsom tillfrisknade eller väsentligen förbättrade utskrifna- I ett par fall har jag utan att förordna oni utskrifning tillrådt en sådan eller gifvit uttryck åt min mening, att utskrifning vore önskvärd. Svårare och i viss mån mera ansvarsfullt kan det vara att afgöra frågor om utskrifning af kroniskt och mänskligt att döma obotligt sjuka. Diagnosen är väl i allmänhet enkel nog att fastställa, men därmed är ofta icke mycket vunnet, ty det är utan tvifvel jämförelsevis sällan, som sjukdomens art i och för sig obetingadt och under alla omständigheter kräfver den sjukes kvarhållande å anstalten, hvaremot oftast blott vissa symtom och särskildt yttre omständigheter i detta hänseende äro afgörande. Bland sjuka af här ifrågavarande kategori träffar man dessa kroniskt förryckta, formellt rediga och på sin»lagliga rätt» pockande patienter, som äro stadiga kunder vid inspektionerna, och som icke tröttna att plädera för sin utskrifning och att klaga öfver den obehöfliga och olagliga»inspärrningen» och de mångahanda lidanden, som de, under inflytande af sjukliga sensationer, tillskrifva omgifningens illfundighet och förföljelser. Dessa sjuka lida utan tvifvel mycket af anstaltsvistelsen, men gifvet är, att deras sjukdom och därpå beroende pinsamma sensationer skulle följa dem äfven utom anstalten. För öfrigt finner man nästan som regel i dessa sjukas förhistoria uppgifter om hotfullt, våldsamt eller samhällsvådligt uppträdande, ej sällan konflikter med rättvisan, hvarför utskrifning i dylika fall ytterst sällas kan tillrådas. Det är för öfrigt sjuka af denna art, som, när de utskrifvits under en period af relativ förbättring, genom sina hänvändelser till myndigheter och till pressen lämna de hufvudsakliga bidragen till den offentliga sinnessjukvårdens s- k. skandalkrönika. Med afseende på sådana obotligt sjuka, som längre tid vistats å hospital eller asyl och ej visat sig vådliga för sig eller andra samt alltså, enligt 50 af gällande stadga ang. sinnessjuka, böra utskrifvas för beredande af plats för sjuka, som äro i större behof af anstaltsvård, må följande anföras. En icke ringa del af dessa patienter äro så förslöade, djupt sjunkna och hjälplösa, att en tillfredsställande vård af dem icke utan de största svårigheter låter sig genomföras annat än å en för ändamålet särskild inrättad anstalt. Andra hafva en del säregna, i ett eller annat afseende störande vanor, hvilka i ett enskildt heta eller å en försörjningsinrättning kunna vålla omgifningen de svåraste obehag. Frånsedt nu nämnda element är emellertid antalet obotliga och för omgifningen ofarliga patienter å statens hospital och asyler oproportionerligt stort. Men utskrifning af dylika patienter möter oftast hinder i yttre omständigheter, som äro utom räckhåll för den offentliga sinnessjuk-

35 29 vårdens inflytande. Då vid mina inspektioner utskrifning af en eller annan sådan sjuk kommit på tal, har det nästan alltid visat sig, att öfverläkaren redan hört sig för hos vederbörande angående möjligheterna för den sjukes vård i hemorten och därvid exempelvis erfarit, att den sjukes familj är upplöst, hans anhöriga afflyttade, ingen vet hvart, att ingen fattigvårdsinrättning finnes, och att kommunen ser sig ur stånd att bereda den sjuke någon inackordering etc, etc. Vid ett par tillfällen har jag dock efter rådplägning med vederbörande öfverläkkre förordnat om utskrifning jämligt 50, nämligen från Vadstena hospital och asyl af fyra obotliga och ofarliga patienter samt från Växjö hospital af fem sådana. Af de förra har sedermera ingen låtit sig af höra; af de senare hafva däremot två redan befunnits ånyo i behof af anstaltsvård (enl. mig benäget meddelade uppgifter från d:r Björck och Lindeli). Faran för misstag i fråga om här omhandlade åtgärder är alltså icke ringa. Att i större utsträckning än hittills plägat ske utskrifva obotliga och ofarliga sinnessjuka har för öfrigt äfven från en annan synpunkt sina betänkligheter. Statens hospital och asyler äro för närvarande i lokalt hänseende anordnade bland annat med hänsyn till ett större antal obotliga, förslöade och i det hela oförargliga patienter. Afdelningama för patienter af denna art äro flerstädes mycket stora och nästan öfverallt svåra att hålla fullt belagda, under det att afdelningama för oroliga liksom de på senare åren anordnade öfvervakningsafdelningarna oftast äro öfverbelagda. En massutskrifning jämlikt 50 skulle alltså, utom ofvan antydda olägenheter, för hospitalen och asylerna, med de lokala förhållanden som de nuvarande, säkerligen hafva till följd, att afdelningama för lugna och slöa finge stå halftomma, och att anstalternas kapacitet att upptaga nyinsjuknade, svårskötta eller samhällsvådliga knappast skulle ökas märkbart. Jag vill i detta hänseende erinra, hurusom, sedan år 1900 från Vadstena hospital och asyl öfverflyttats 13 kvinnor af här ifrågavarande kategori till Uppsala asyl, de platser å Vadstena, som sålunda blefvo lediga, icke på ett par år kunnat till fullo åter beläggas, enär af de till inträde anmälda endast undantagsvis funnits någon lämplig för lugnare af delning. Det är gifvetvis i högsta grad önskvärdt att i största möjliga utsträckning från hospitalen och asylerna utskrifva sådana patienter, för hvilka det finnes några utsikter att annorstädes erhålla tillfredsställande vård. Men lika visst är det en angelägenhet af högsta vikt att höja de offentliga anstalternas förmåga att mottaga nyinsjuknade eller svårskötta obotligt sjuka. För detta ändamål bör, synes det mig, öfvervakningsafdelningar anordnas eller utvidgas på bekostnad af afdelningama för lugna och slöa, hvilka flerstädes utan tvifvel med fördel skulle kunna minskas och hvilka i viss mån torde kunna ersättas af de nu vid några hospital beslutade eller ifrågasatta s. k. kolonibyggnaderna. Tvångsmedel i form af isolering förekommer numera endast sällan å de offentliga anstalterna, på ett och annat hospital undvikes isolering af principiella skäl med en konsekvens, som måhända är väl rigorös; å andra hospital, mindre väl utrustade med öfvervakningsafdelningar och betjäningspersonal, har isolering förekommit relativt oftare men äfven här nedbragts till ett minimum, så att endast en och annan patient under året varit isolerad, i regeln blott kortare tider några timmar eller ett par dagar hvarje gång. Skyddsihandskar användes likaledes högst sparsamt, vanligen i följd af den sjukes förstörelsedrift, benägenhet att skada sig själf, att kasta af sig kläderna etc. Tvångströja har tillgripits endast i ett par högst exceptionella fall af svår våldsamhet, intensiv själfförstörelsedrift eller på grund af kirurgisk indikation. Sammanlagda antalet af de patienter, som under året varit föremål för tvångsmedel å de offentliga anstalterna, torde kunna räknas i några få tiotal, under det att antalet å samma anstalter vårdade torde uppgått till omkring sex tusen. Några bruk af tvångsmedel i oträngdt mål har jag icke påträffat. Öfverallt hafva vederbörandes nit och omtanke för inskränkning till det minsta möjliga af tvångsmedlens användning varit omisskännliga. Det å de flesta anstalter nästan fullständiga aflysandet af ofvannämnda rent mekaniska tvångsmedel innebär naturligtvis ett synnerligen stort framsteg och har gifvit sinnessjukvården en helt annan prägel än förut; det har humaniserat betjäningens uppfattning af sitt värf och ej mindre de sjukas symtom och allmänna uppträdande. Det gifves naturligtvis fortfarande rent förtviflade fall, där det synes hopplöst att komma till rätta utan rent mekaniska tvångsmedel, men dessa fall blifva allt sällsyntare och för akut insjuknade, som i någorlunda god tid komma under behandling, torde väl de hittills brukliga tvångsmedlen nästan alltid visa sig obehöfliga. Den behandling, som ersatt, i viss mån åtminstone, de förut brukliga mekaniska tvångsmedlen, är som bekant hufvudsakligen sängläge undef permanent tillsyn, ett noggrant öfvervakande af den sjukes somatiska tillstånd och särskildt, att han får tillräcklig och lämplig föda, vidare i mån af behof långa och svala bad, och enventuellt hypnotica och sedativa. Stundom får patienten kvarhållas i sängen genom ett hopvikt om lifvet bundet lakan eller af betjäningens händer, liksom äfven i badkaret genom ett däröfver utspändt segel med en liten öppning för halsen eller till och med genom en öfver karet anbragt trälucka. Att denna nu brukliga regim är vida öfverlägsen den förr brukliga behandlingen, som nog stundom icke var någon behandling alls, eller åtminstone en tämligen negativ sådan, därom hyser jag för min del icke det ringaste tvifvel, och sannolikt kommer den väl för en afsevärd framtid att i sina hufvudrag anses rationell. Hvad jag emellertid vill framhålla är, att icke heller denna modärnare regim är så fri från tvångsmedel, som entusiastiska förespråkare för»den tvångsfria behandlingen» hålla före. Att med handkraft, låt vara använd med den största hänsynsfullhet, kvarhålla en patient i (bädden, att så att säga hålla honom instängd i ett badkar på sätt ofvan angifvits, att utmatta honom genom timslånga bad, eller att paralysera, mer eller mindre fullständigt, vissa psykiska funktioner genom vissa läkeimedel, detta kan dock knappast rubriceras annorlunda än som tvångsmedel, kemiska, tekniska och äfven mekaniska tvångsmedel. Jag upprepar, att jag anser dessa medel rationella och nödvändiga och bättre än några andra hittills kända, men jag fruktar.

36 30 att det ar en illusion att tro, det man med afseende på tvånget vunnit annat an andra och! visserligen mycket bättre former än de hittills brukliga. De klagomål öfver behandlingen, som vid mina inspektioner förekommit, hafva icke varit af någon betydelse. I mina inspektionsberättelser har jag endast en gång utförligare omnämnt dylika klagomål, och då mest för att illustrera beskaffenheten af dem. Fallet i fråga gällde en kriminalpatient (Paranoia kvaerulans), hvilken i ett mångordigt och lidelsefullt anförande framställde sig såsom en djupt förorrättad och illa behandlad person. Jag tog hans klagomål ad notam med största möjliga noggrannhet och kunde efter närmare undersökning konstatera, att det enda han med skäl kunde klaga öfver var, att hans underkläder voro d. v. s- troligen under begagnandet blifvit trasiga, samt att desamma på grund af en sjukskötares försumlighet ej blifvit utbytta mot rena och hela plagg på föreskrifven dag. Vid granskningen af intagningshandlingarna rörande de nyintagna har jag i några fall funnit anledning till anmärkning med afseende å vissa formella oegentligheter såväl i läkarbetygen som B-bilagorna, hvilka oegentligheter jag i min inspektionsberättelse städse särskildt omnämnt. Liksom val de flesta, som äro något förtrogna med frågor rörande sinnessjukvården, anser jag det för de sjukas skull högst beklagligt att tillträde till statens anstalter skall försvåras genom vidlyftiga, tidsödande och ofta nog ekonomiskt betungande formaliteter, men en sådan åskådning lär icke utgöra giltigt skäl för åsidosättande af ifrågavarande formaliteter så länge de äro i gällande författningar föreskrif na. Man kan för öfrigt knappast misstaga sig på att den allmänna opinionen i dessa formaliteter ser oeftergifliga garantier mot obehöriga ingrepp i sjuka och tilläfventyrs äfven friska människors»personliga frihet». Äfven från denna synpunkt synes det mig i hög grad angeläget, att de föreskrifna formerna skrupulöst iakttagas, så att det med otrolig envishet då och då uppdykande talet om»olagliga inspärrningar» ändtligen må mista äfven det sken af berättigande, som det måhända i ett eller annat fall kunnat hafva- Allmänhetens förtroende till hospitalen, utan hvilket dessa sjukvårdsinrättningar förvisso icke kunna till fullo utveckla sin välsignelserika verksamhet, vinnes utan tvifvel bäst därigenom, att man lojalt ställer sig till efterrättelse gällande bestämmelser men på samma gång öppet bekämpar dessa bestämmelser såsom skadliga för sinnessjukvården och onödiga såsom skydd för den»personliga friheten». Det är från dessa synpunkter, som jag ansett mig icke böra underlåta att anmärka hvarje formfel jag upptäckt, ehuru anledningarna till anmärkning oftast varit futtiga nog. och ingen del af min ämbetsplikt varit mig obehagligare att uppfylla än detta letande efter formfel i intagningshandlingarna. De sakliga upplysningarna rörande de sjukas förhållanden, som skola lämnas ji läkarbetyget (Bil. A), har jag i allmänhet funnit tillfredsställande, sällan bättre än man kunnat vänta af läkare utan större erfarenhet om sinnessjuka och sinnessjukdomar. I enstaka fall har jag dock påträffat A-bilagor, som knappast innehållit en enda positiv uppgift angående läkarens egna iakttagelser å den sjuke. Om också sådant delvis kan hafva berott på vederbörandes ovana att iakttaga psykopatologiska fenomen och på okunnighet om betydelsen af skenbart mindre anmärkningsvärda sådana, har jag dock ibland haft svårt att värja mig för intrycket af, att undersökningen skett utan tillbörlig noggrannhet, och att vederbörande läkare tagit sin uppgift väl lätt. På grund häraf och då redogörelsen för betyggifvande läkarens egna iakttagelser väl får anses som den väsentliga delen af A-bilagan, har jag i ett par fall gifvit uttryck åt den uppfattning, att i berörda hänseende alltför ofullständiga A-bilagor icke bort godkännas. Med anledning däraf, att den nya stadgan angående sinnessjuka trädt i kraft med berättelseårets början, hafva ett par nya bestämmelser i densamma blifvit föremål för olika tydning och tillämpning vid olika hospital. Så t. ex. synes föreskriften i 33 om skyldighet för öfverläkaren att för direktionen anmäla afvikelser från den stadgade ordning, i hvilken de till inträde anmälda skola intagas, icke öfverallt blifvit iakttagen, hvilket till väsentlig del torde hafva berott därpå, att berörda afvikelser på grund af den svåra platsbristen blifvit regel och regeln undantag. Akut insjuknade eller eljest trängande fall hafva nämligen naturligt nog mottagits i första hand med förbigående af förut anmälda patienter, hvilkas behof af anstaltsvård synts mindre trängande. I detta sammanhang bör jag jag kanske nämna, att betygsgifvande läkarne stundom synas hafva angifvit»trängande behof» af anstaltsvård utan att så noga hafva fästat sig vid, att detta speciella uttryck berättigar den sjuke till inträde å hospital och asyl utan iakttagande af alla eljest nödiga formaliteter. Att läkarne gifva uttryck åt sin individuella uppfattning om behbfvet af anstaltsvård genom skiftande förstärkande adverb eller adjektiv är naturligtvis ingenting att säga om, men då, som sagdt, uttrycket»trängande» enligt 31 af gällande stadga angående sinnessjuka har en alldeles särskild betydelse och, användt i otid, kan vilseleda öfverläkaren, synes det önskligt, att ifrågavarande uttryck ej må komma till användning annat än i de fall nämnda paragraf uppenbarligen afser. Föreskriften i 36 angående anmälan till vederbörande domhafvande för laga åtgärd i afseende på förmyndare för å offentlig anstalt intagen sinnessjuk har å vissa hospital och asyler tillämpats retroaktivt samt ansetts afse äfven sådana sjuka, för hvilka vederbörande fattigvårdssamhälle erlagt afgift; å andra hospital har däremot sistnämnda kategori af sinnessjuka ansetts stå under fattigvårdsstyrelsens målsmanskap och på grund häraf ej blifvit föremål för sådan anmälan, hvarom här är fråga. För min del har jag på anförda grunder anslutit mig till den förstnämnda uppfattningen. Som allmänt omdöme om de offentliga anstalterna för sinnessjuka inom vårt land kan man, synes det mig, säga, att de väl fylla sin uppgift. De lida emellertid utan tvifvel ännu i viss mån af en viss misstro från den del af allmänheten, som haft lyckan att icke närmare behöfva reflektera öfver dessa anstalters ändamål. Från denna synpunkt vore det utan tvifvel i hög grad önskvärdt om offentlighetens fulla ljus i högre grad än hittills skett kunde falla öfver verksamheten å hospitalen och asylerna. Det är dock å

37 31 andra sidan gifvet, att så länge den omständigheten, att en person råkat ut för olyckan att blifva sinnessjuk, betraktas såsom en skam eller något liknande en pikant skandal att så länge är en viss diskretion af nöden rörande förhållandena å ifrågavarande anstalter, hvarest eljest förvisso ingenting är att dölja, och hvarest just denna nödvändighet af diskretion ofta kännes som en tung plikt, då det gäller att bemöta osannfärdiga eller vrängda framställningar. De offentliga anstalterna lida vidare ofta af delvis ogynnsamma lokala anordningar samt otillräckliga läkarkrafter och för sitt värf mindre väl lämpad sjukvårdsbetjäning. I alla dessa afseenden pågå dock oaflåtliga sträfvanden till det bättre, så att man härutinnan synes kunna motse framtiden med godt hopp. I de stora kulturländerna finnas anstalter för sinnessjuka, hvilka utan tvifvel i många afseenden äro ganska mycket öfverlägsna de offentliga anstalterna i vårt land. Från dessa utländska anstalter hafva alltjämt många impulser till förbättringar kommit oss till godo, och det är naturligtvis nödvändigt, att så allt fortfarande kommer att ske. Erfarenheterna från dessa mönsteranstalter, hvilka helt naturligt företrädesvis eller uteslutande besökas af våra hospitalsläkare, torde emellertid hafva gifvit anledning till jämförelser mellan utländska och svenska förhållanden, som för de senare icke äro fullt rättvisa. Det synes mig nämligen sannolikt, för att ej säga visst, att äfven i de stora kulturländerna ett stort antal offentliga anstalter hvilka icke anses erbjuda något att lära, och därför af svenska läkare i allmänhet ej besökas icke äro bättre utrustade än våra hospital och asyler utan snarare stå under medelnivån för dessa. Det förefaller därför ganska antagligt, att den offentliga sinnessjukvården i vårt land i genomsnitt väl kan uthärda en jämförelse med motsvarande förhållanden i de flesta öfriga europeiska kulturländer. De enskilda anstalter för sinnessjuka hvilka bedrifva sin verksamhet med Kungl. Maj :ts tillstånd, synas väl fylla sin uppgift och äro utan tvifvel förtjänta af allmänhetens fortfarande förtroende. Om man undantager mansafdelningen å Solna sjukhem, som är fullständigt utrustad för alla slag af sinnessjuka, sakna de dock fullt tillräckliga resurser för vård af akut insjuknade, suicidala och i allmänhet mera svårskötta patienter. På grund af den rådande platsbristen mottagas emellertid äfven sådana patienter å de enskilda anstalterna, hvarest de naturligtvis i alla händelser få bättre vård och tillsyn, än som i allmänhet kan åstadkommas äfven i bärgade eller förmögna hem. Å hvarje enskild anstalt finnes anställd en legitimerad läkare, hvarjämte i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrift anstalten minst hvarannan månad inspekteras af en därtill af styrelsen särskildt förordnad läkare. Då riksdagen vägrat att anvisa medel till ersättning för dessa inspektioner, har saken icke kunnat ordnas på annat sätt, än att inspekterande läkaren aflönas af den anstalt, hvars verksamhet han är satt att å det allmännas vägnar öfvervaka. Någon olägenhet häraf har visserligen icke hittills försports, såvidt jag vet, men det synes mig ligga i öppen dag, att ifrågavarande arrangement principiellt är alldeles bakvändt, dessutom är det i ekonomiskt hänseende oskäligt betungande för anstalterna, hvilka äfven utan denna uppoffring icke torde lämna någon afsevärd vinst. Under året har jag besökt några ofvan uppräknade enskilda hem och anstalter, hvarest.utan vederbörligt tillstånd till vård mottagits mera än fem sinnessjuka eller sinnesslöa. Ett par af dessa, nämligen det s. k.»samariterhemmet» (eller Boströmska hemmet) i Uppsala,»Skyddshemmet» i Karlskrona och Asylen för obildbara sinnesslöa vid Växjö ägas eller underhållas af välgörande stiftelser eller föreningar; den sistnämnda har äfven landstingsbidrag. I gällande stadga angående sinnessjuka finnas inga särskilda bestämmelser med afseende på tillsynen af dylika inrättningar, utan torde denna få anses tillkomma vederbörande civila tjänsteläkare samt öfverinspektören för sinnessjukvården i enlighet med de allmänna bestämmelserna i kap. VI och särskildt 70 och 73. Samariterhemmet utgöres af ett synnerligen väl ordnadt, delvis mycket komfortabelt större sjukhus, som mottager sjuka af snart sagdt alla slag. Skyddshemmet i Karlskrona och asylen vid Växjö äro med afseendo på lokala förhållanden och utredningens beskaffenhet synnerligen primitiva men äro icke desto mindre tvifvelsutan till stort gagn för det lilla antal obildbara sinnesslöa, som där funnit en tillflykt. Det s. k. Peterska hemmet i Uppsala, anstalten Ebenezer vid Jönköping för obildbara sinnesslöa samt anstalten Karlslund vid Väsby i Stockholms län, som äfven hufvudsakligen mottager obildbara sinnesslöa, äro alla rent privatekonomiska företag af enskilda personer, hvadan, då antalet vårdade å dessa hem plägar uppgå till resp. 15, 10 och 40, bestämmelserna i kap. V. angående enskilda anstalter på dem ovillkorligen böra tillämpas. Efter inspektion af mig har äfven för anstalten Ebenezer nådigt tillstånd att förrätta sin verksamhet sökts och erhållits. En underdånig ansökan i samma ändamål har äfven ingifvits af ägarinnan af anstalten Karlslund, hvilken ansökan dock ännu ej är afgjord. Ägarinnan af Peterska hemmet lär däremot fortsätta sin verksamhet utan att därtill hafva sökt nådigt tillstånd, oaktadt jag vid min inspektion allvarligen erinrade henne om föreskrifterna i gällande författning ang. enskild vård om sinnessjuka. Orsaken till dröjsmålet lär till hufvudsaklig del bero därpå, att frågan om ägande- eller dispositionsrätten till hemmets lokaler för närvarande är sväfvande. Rörande vården om de sinnessjuka och sinnesslöa å dessa anstalter har jag ej haft anledning att framställa någon allvarsammare anmärkning. Åtminstone under nuvarande förhållanden synes det tvärtom önskligt, att de, förutsatt att gällande bestämmelser iakttagas, må fortsätta sin verksamhet. Af sjuka, som vårdats i eget hem, har jag endast besökt en. Oaktadt de anhörigas, såvidt jag kunde döma, välvilja och medlidande med den sjuke var behandlingen upprörande oförståudig och förnedrande. Angående de sinnessjukas vård d länslasaretten har förre öfverinspektören Gadelius därom uttalat det omdöme, att

38 32 den lämnar åtskilligt öfrigt att önska, och att förhållandena härutinnan här och hvar äro rent bedröfliga. För xniti del har jag fått alldeles samma uppfattning. De omständigheter, som bära skulden för de rådande missförhållandena med afseende å sinnessjukvården å länslasaretten, torde vara i hufvudsak följande. Oftast finnas inga gemensamma sofrum utan endast enkelrum eller vanligast celler, på en del lasarett af en rent af usel och ruskig beskaffenhet; dagrum saknas flerstädes, äfvensom särskilda promenadgårdar, betjäningen är otillräcklig och föga kvalificerad för sitt värf, på grund hvaraf tillsynen på sina ställen är så godt som ingen; lokalerna ligga nästan alltid afsides i någon annexbyggnad och undandraga sig redan därigenom lätteligen läkarnas kontroll. Läkarna äro dessutom vanligen strängt upptagna af vården om de kroppsligt sjuka, så att omtanken om de sinnessjuka ofta nog torde komma i sista rummet. Den ännu flerstädes brukliga benämningen»dårcell»,»dårafdelning» o. d. vittnar, synes det mig, otvetydigt om att de sinnessjuka anses stå på en så att säga lägre nivå än de kroppsligt sjuka och icke anses förtjäna samma hänsyn som dessa. På grund af dessa och liknande omständigheter, af hvilka naturligtvis en del göra sig mera gällande å vissa lasarett, en annan del mera på andra, äro de sinnessjuka å dessa anstalter i regeln alltför mycket lämnade åt sig själfva, i mer eller mindre oändamålsenliga lokaler, ofta inlåsta under längre tider och stundom i vecko- eller månadstal utan tillgång till vistelse i det fria. För nyinsjuknade torde lasarettsvistelsen under sådana förhållanden snarare vara till skada än till gagn, och hos mera kroniska fall utbilda sig under en lång isolering utan tvifvel ganska ofta allahanda svåra ovanor, hvilka det senare är så ytterst besvärligt och ofta snart sagdt omöjligt att utrota. Till de med afseende på sinnessjukvården bättre utrustade lasaretten höra Örebro och Eksjö och sjukstugan i Falkenberg. Lasarettet i Eksjö har af föregående öfverinspektörer fått särdeles erkännande omnämnande och förtjänar detsamma fortfarande Vid sjukstugan i Falkenberg äro de lokala förhållandena ändå gynnsammare; betjäningsförhållandena halva därstädes nyligen blifvit ordnade på ett mycket godt sätt. I följd häraf och tack vare läkarens omsorger och intresse gör afdelningen för sinnessjuka i Falkenberg intrycket af ett välordnadt hospital i smått och kan anses som ett mönster i sitt slag. Enligt den nyligen ^verkställda undersökningen af sinnessjuka och sinnesslöa inom riket vistas af de sinnessjuka i städerna omkring 1,200 eller mera än en tredjedel d försörjningsinrättningar; motsvarande siffra, för landsbygden sörjningsinrättningar; motsvarande siffra för landsbygden har ej kunnat utrönas med någon högre grad af sannolikhet, men torde uppgå till omkring 1,000. Särskildt i städerna synes alltså omvårdnaden om de sinnessjuka å försörjningsinrättningarna förtjänt af den största uppmärksamhet från öfverinspektörens sida. Jag har därför, aldrig försummat något tillfälle att inspektera sådana inrättningar å orter, som jag i annat ändamål besökt, eller som legat i närheten af de vägar, jag för andra inspektionsförrättningar' befarit. I till medicinalstyrelsen afgifven berättelse öfver förhållandena rörande sinnessjukvården å försörjningsinrättningen i en af rikets medelstora städer har jag yttrat, att man därstädes syntes utgå från den principen att»för de sinnessjuka kan det sämsta vara godt nog. Då jag nu söker sammanfatta intrycken från min verksamhet under berättelseåret i här berörda afseende, kan jag ej neka till att nämnda omdöme förefaller mig kunna göra anspråk på ganska stor allmängiltighet. Förhållandena äro visserligen ganska olika å olika orter, och jag skall i det följande särskildt omnämna mera anmärkningsvärda undantag, men i det hela finner man å försörjningsinrättningarna de sinnessjuka betraktade såsom ett slags parias, mera föremål för löje och' förakt än medlidande och omvårdnad. Äfven här begagnas ymnigt och frimodigt sådana benämningar som dårar, galningar o. d., under det att den enkla, naturliga och närmast till hands liggande benämningen sinnessjuka undvikes med den ängligaste omsorg eller kringgås med de sorglustigaste försök till»skyddande förklädnad»; detta senare är särskildt fallet å inrättningar, som besökts af förutvarande öfverinspektörer, hvilka synas hafva lyckats bibringa vederbörande en viss förnimmelse af, att en skymflig eller föraktlig benämning af de sinnessjuka anses mindre lämplig och mindre passande. Jag vet, att mången anser denna benämningsfråga blott hafva ett sentimentalt intresse utan praktisk betydelse. Men jag är lifligt öfvertygad om, att språkets makt öfver tanken här som i så många andra fall utöfvar ett synnerligen stort inflytande af suggestiv art, och att därför den anda som besjälar omvårdnaden om de sinnessjuka i ej oväsentlig mån påverkas af själfva benämningen på dessa olyckliga. Huru lönlöst och måhända narraktigt det än för närvarande kan synas att uppehålla sig vid denna fråga, kan jag dock på grund af nyss anförda skäl icke underlåta att påpeka dess betydelse. De sinnessjuka äro icke mera löjliga och föraktliga än andra sjuka, men de äro säkerligen i regeln mera olyckliga och hjälplösa. Intresset för en human behandling af dessa kunde måhända till och med anses lika värdigt en upplyst allmänhet som exempelvis den s. k. djurskyddssaken och hednamissionen. Denna missaktning af de sinnessjuka, som jag ofvan antydt, är utan tvifvel anledningen må vara hvilken som helst en af grundorsakerna till, att de sinnessjuka å försörjningsinrättningarna äro sämre lottade än andra fattiga- A många af dessa, som jag besökt, äro anordningarna för försörjningstagarna i allmänhet ganska goda; för de kroppsligen sjuka finnas flerstädes väl inrättade lokaler och ordentlig betjäning, under det att, som nämnts, anordningarna för de sinnessjuka så godt som alltid, eller för att säga sanningen, utan undantag äro otillfredsställande eller dåliga, stundom rent af usla. En andra väsentlig orsak till detta missförhållande torde vara att söka i den hos kommunala resp. fattigvårdsmyndigheter gängse uppfattningen, att sinnessjukvården är en angelägenhet, som uteslutande tillkommer staten, och hvarvid kommunerna endast hafva att taga befattning i den mån, som staten icke förmår uppfylla sina skyldigheter.

39 33 Anordningarna för vården om de sinnessjuka Äro därför å försörjningsinrättningarna oftast af provisorisk art.och äro dessutom alltid otillräckliga, så att vanligen flertalet af de sinnessjuka och stundom alla sinnessjuka å inrättningen fä vistas bland de andra fattiga. För dessa senare, af hvilka flertalet nog äro psykiskt för komna eller undermåliga individer, torde väl samvaron med de sinnessjuka i allmänhet ej betyda så mycket. Å andra sidan är det dock klart, ätt man å försörjningsinrättningar i regeln har föga eller ingen närmare kännedom om de sinnessjukas föregåenden, om deras drifter, sinnes- och tankevillor samt uppsåt; det låter därför lätt tänka sig, och har utan tvifvel äfven händt, att en till synes oförarglig sinnessjuk helt oförväntadt blir till fara för omgifningen genom exempelvis eldsanläggningar, våld mot person eller dylikt. Dylika utbrott äro naturligtvis så mycket snarare att befara, om de sinnessjuka, såsom väl ej sällan är fallet, blifva oroade och irriterade af sådana sämre element, hvilka torde vara ganska vanliga å försörjningsinrättningar- Från dessa synpunkter torde det få anses önskligt, att alla sinnessjuka åtskiljas från andra fattiga samt vårdas i särskilda för dem af sedda lokaler; jag inser emellertid, att å mindre försörjningsinrättningar detta önskemål helt säkert är svårt att realisera utan relativt alltför stora kostnader. Som ofvan nämnts finnas emellertid å ett flertal försörjningsinrättningar vissa provisoriska anordningar afsedda för sådana sinnessjuka, hvilka icke utan svåra olägenheter eller fara: för omgifningen. kunna vistas tillsammans med andra fattiga. Förut har äfven nämnts, att anledningen till dessa provisorier torde vara att söka i vederbörandes uppfattning, att vården om fattiga sinnessjuka icke egentligen tillhör kommunerna. Detta är emellertid utan tvifvel ett misstag. Det finnes nämligen ett stort antal sinnessjuka, hvilka, sedan den egentliga sjukdomsprocessen aflupit, icke äro i behof af någon sjukvård i trängre mening, och hvilka ej heller genom hjälplöshet, samhällsvådlighet o. d. påkalla några åtgärder från statens sida. Den omvårdnad, hvaraf dylika individer kunna vara i behof, lär alltså komma att till väsentlig del blifva vederbörande fattigvårdsstyrelses sak, äfven om den offentliga sinnessjukvården kommer att få så stor omfattning, som medicinalstyrelsen nyligen ifrågasatt. Fattigvårdens direkta befattning med vården om vissa kategorier af sinnessjuka kan med andra ord ingalunda anses vara eller, beräknas blifva blott öfvergående. Det vore därför, synes det mig,. lyckligt om kommunerna, med hänsyn till hvad som i alla händelser icke kan undvikas, ordnade den på dem ankommande vården om de sinnessjuka med större tanke på framtida behof, än som hittills i allmänhet skett. De provisoriska anordningar, hvarmed man nu flerstädes söker reda sig, äro naturligtvis oftast i hög grad oändamålsenliga och ej sällan upprörande Usla och för de sjuka förnedrande. Stundom har man afbalkat ett mindre rum medelst träväggar i två eller flera mindre, i andra fall har man nöjt sig med granstörar, så att afbalkningarna mest likna träburar. På ett och annat ställe- finner man ända till fem, sex sådana träburar i samma rum, och jag har till och med påträffat en inrättning, hvarest man i samma Berättelse ung. siiiuttsjukvånlen. rum förvarat män och kvinnor, hvar och en i sin bur. Ibland har hvarje afbalkning en liten väl förgallrad fönsterglugg, men ej sällan sakna burarna direkt belysning. Golfytan är stundom ganska tillfredsställande men i en del fall ej stort större, än att i afbalkningen rymmes en träbrits, och att där bredvid en smal gång finnes, så att den sjuke nätt och jämt kan stiga upp och vända sig. Stundom är utanföre i rummet plats för ett friskt hjon eller en mera pålitlig sinnessjuk, som då anses utöfva en viss tillsyn öfver de andra. Vanligen äro dock de sjuka lämnade åt sig själfva, utom vid måltider, och då städning och snyggning förekommer. Några särskilda ventilationsanordningar pläga ej vara for handen; snyggheten och ordningen lämna oftast mycket öfrigt att önska- Särskildt inhägnade promenadgårdar finnas vanligen ej. A en del försörjningsinrättningar, särskildt i regeln å några större sådana förekomma ej dylika afbalkningar och burar utan i stället ordentliga celler, hvilka emellertid äro utstyrda på ett sätt, som kan komma en att tveka, huruvida icke ofvanbeskrifna burar i det hela äro att föredraga. Allt är anlagdt på att åstadkomma de pålitligaste säkerhetsåtgärder mot de sjukas verkliga eller befarade våldsamhet. Dörrarna äro stundom så att säga öfversållade med järnbeslag, bommar, reglar, kedjor, hänglås etc., allt af masivaste slag. Fönstren sitta högst uppe under taket, de äro i allmänhet föga mera än 1/2 3 /4 meter i fyrkant, samt äro förgallrade med grofva järnstänger i dubbla rader, eller korsande hvarandra, ståltrådsnät, perforerade plåtar etc, eller ock helt enkelt mer eller mindre fullständigt förspikade med bräder. Den verkliga belysningsytan torde ofta ej vara mera an omkring 100 kvcm. d. v. s. motsvarande en kvadratisk glugg, där hvarje sida är 10 cm. i längd. Väggarna äro påfallande ofta målade i någon dyster färg. Såväl väggar som golf äro i allmänhet mer eller mindre vanvårdade eller åtminstone'illa underhållna. Golf ytan är på sina ställen, blott 6 7 kvm. och luftkuben 20 kbnv eller mindre. Oftare är dock utrymmet godt. Fasta klosetter finnas som regel i hvarje cell. Ventilationen är sällan tillfredsställande; luften i regeln mer eller mindre förskämd och stinkande. Å större inrättningar äro cellerna, uppgående till ett eller annat tiotal, inrymda i för ändamålet särskildt uppförda byggnader, eljest ligga cellerna liksom ofvannämnda burar och afbalkningar vanligen afsides i någon uthuslänga, bredvid någon verkstad, vedboden, tvättstugan eller likboden. Tillsynen är nästan öfverallt ringa eller ingen, samt af otillfredsställande beskaffenhet. I följd häraf förekomma relativt ofta långvariga isoleringar, med dess ledsamma följder för den sjuka och omgifningen. A mindre inrättningar torde man ej lätteligen kunna åstadkomma så ändamålsenliga lokala anordningar och hafva till hands så tillräcklig betjäning, att isolering utan olägenhet kan undvikas för mera oroliga fall. Men hvad man såväl å dessa som å större inrättningar kan begära är, att de säkerhetsåtgärder, som kunna befinnas af nöden, anordnas på ett mänskligare och mindre afskräckande sätt, att isoleringsrummen underhållas ordentligt och hållas snygga och ljusa samt väl ventilerade. 5

40 34 Ett par af de försörjningsinrättningar jag besökt hafva gjort ett alltigenom ofördelaktigt intryck genom en i ögonen fallande brist på ordning och snygghet. I allmänhet har dock intrycket af de lokaler, hvarest sinnessjuka- vistats bland friska fattiga, icke varit särskildt ogynnsamt; flerstädes har det varit godt. Ett särskildt omnämnande förtjänar Östersunds fattiggård för den där rådande mönstergilla ordningen, snyggheten, prydligheten och ändamålsenligheten i de allmänna lokala anordningarna; de för sinnessjuka speciellt afsedda lokalerna äro dock otillräckliga och äfven i öfrigt mindre tillfredsställande. Örebro försörjningsinrättning förfogar öfver en särskild afdelning för sinnessjuka, hvilken, sedan vissa förändringar, enligt anvisningar af förutvarande öfverinspektören professor Nerander blifvit vidtagna, kan anses höra till de relativt bästa, ehuru ännu en del ganska väsentliga olägenheter kvarstå. I Eskilstuna är afdelningen för sinnessjuka å försörjningsinrättningen alldeles ny samt såsom sådan snygg och prydlig. Belysning, uppvärmning och ventilation äro af bästa och modernaste slag. Det hela ar emellertid synnerligen oändamålsenligt anordnadt efter en numera föråldrad schablon ; endast enkelrum finnas, och möjligheten att anordna en tillfredsställande tillsyn af de sjuka saknas. Vid försörjningsinrättningen i Göteborg vårdas största delen af de sinnessjuka, till ett antal af omkring 200, å särskilda för ändamålet anordnade afdelningar. Förhållandena äro här vida bättre än å öfriga försörjningsinrättningar jag besökt, men i betraktande af att sinnessjukvården har tagit ett omfång, större än å flera af statens anstalter, måste läkarkrafterna anses otillräckliga, hvarjämte sammankopplingen med fattigvården utan tvifvel medför väsentliga olägenheter. På grund af framställda anmärkningar hafva fattigvårdsstyrelserna i Jönköping och Uppsala anhållit om råd och anvisningar till förbättrade anordningar för omvårdnaden om de sinnessjuka. Sådan begäran har äfven utan föranledande från öfverinspektören framställts af fattigvårdsstyrelserna i Helsingborg och Gäfle. Stadsfullmäktige i sistnämnda stad hafva redan anvisat en större summa öfver 100,000 kronor till uppförande af en särskild byggnad för sinnessjuka vid statens försörjningsinrättning. I Malmö lär förslag i samma riktning vara å bane, hvarom jag dock icke erhållit närmare kännedom. I Göteborg och Stockholm arbeta för närvarande särskilda kommittéer för den kommunala sinnessjukvårdens ordnande. Stoekholmskommitteens arbete har redan resulterat i att stadsfullmäktige inköpt nödig tomt för en ny anstalt. j Utsikterna för ett höjande af den kommunala sinnessjukvården, åtminstone inom de större städerna, synas alltså vara goda- De anmärkningar, jag vid mina inspektioner å försörjningsinrättningar framställt, hafva, stundom åtminstone, väckt missnöje och gensagor, liksom de råd och anvisningar, jag meddelat, ibland icke upptagits så väl. (På en försörjningsinrättning fick jag den upplysningen, att man för de sinnessjuka icke finge hafva för stora anspråk, utan borde dessa få nöja sig med»vanliga borgerliga villkor». De vanliga borgerliga villkoren bestodo af burar utan direkt belysning). I allmänhet hafva dock vederbörande icke visat sig otillgängliga för skäl och föreställningar.; jag tror därför, man kan hoppas på en bättre uppfattning af kommunernas skyldigheter med afseende på fattiga sinnessjuka, blott vederbörande få sin uppmärksamhet fästad på det otillbörliga i nuvarande föreställningar. Endast i en stad, nämligen Eskilstuna, hafva de kommunala myndigheterna med en lyckligtvis mindre vanlig själftillräcklighet ordnat sinnessjukvården utan att rådföra sig med någon sakkunnig, samt förklarat de af förre öfverinspektören framställda anmärkningarna vara utan värde och befogenhet. Innan jag lämnar frågan om sinnessjukvården å de kommunala försörjningsinrättningarna, kan jag icke underlåta att påpeka den egendomliga motsägelse, som ligger däri, att för inträde å statens hospital, hvarest sjukvården är i det hela taget väl ordnad efter rationella grunder, och hvarest den offentliga kontrollen är skarpare än annorstädes, fordras en hel del invecklade formaliteter, under det att inga formaliteter alls äro af nöden för sinnessjukas intagande å försörjningsinrättningar, hvarest någon egentlig vård af dessa sjuka i regeln knappt torde ifrågakomma, hvarest tillsynen af dem är ringa eller så godt som ingen, och hvarest de»beröfvas sin frihet», stundom under långa tider, i vida större omfattning och i vida högre grad än å de offentliga anstalterna, utan att någon ordnad och regelbunden kontroll förekommer, öfver det sätt hvarpå de behandlas: och på hvad grunder de hållas innestängda- Om min verksamhet i öfrigt under berättelseåret får jag anföra följande: Från och med den 7 till och med den 21 juli samt 14 november 10 december har jag, under referentens för hospitalsärenden semester och tjänsteresor, varit i dennes ställe adjungerad i medicinalstyrelsen. Utom vanliga expeditionsgöromål har jag under dessa tider samt mellan mina inspektionsresor biträdt styrelsen vid handläggning af följande ärenden och med uppsättande af förslag till följande skrifvelser: 1) Den 17,1 Till K. Svea hofrätt angående för olofligt tillgrepp m. m. häktade kyrkoherde Nordlanders sinnesbeskaffenhet; 2) 17/1 Till Stockholms rådhusrätt angående för mordbrandsförsök häktade slakteriarbetaren Svensson-Zetters sinnesbeskaffenhet; 3) 15,6. Till Nordmarks häradsrätt angående för hemfridsbrott tilltalade soldaten Emil Jansson Fälts sinnesbeskaffenhet; 4)»/' Till Luleå rådhusrätt angående extra postbiträdet Jakob Fredrik Moosbergs sinnesbeskaffenhet; 5) 28 /n- Till Stockholms rådhusrätt angående för misshandel häktade förre ingenjörssoldaten P. W. Hagmans sinnesbeskaffenhet; 6) Underdånig skrifvelse angående anordnande af under offentlig kontroll stående familjevård af sinnessjuka inom Korsberg» socken i Jönköpings län; 7) 18 /4 Underdånig skrifvelse med preliminär redogörelse för resultaten af den anbefallda undersökningen rörande antalet sinnessjuka och sinnesslöa, samt förslag till åtgärder med anledning häraf; 8) Underdånig skrifvelse med anledning af fru Maria Krantzons ansökan om tillstånd

41 35 att å Karlslund vid Väsby äg» och förestå en anstalt för obildbara sinnesslöa; 9) 8 /12 Underdånig berättelse angående genom nådigt bref den 14 juni 1901 anbefalld undersökning af sinnessjuka och sinnesslöa inom riket. Denna berättelse och de för densamma nödiga förarbeten har ensamt upptagit min tid under tillsammanlagdt omkring- sju månader af berättelseåret; 10) Enligt särskildt uppdrag förrättat ekonomisk inspektion af Nyköpings hospital; 11) D:o Yttrande angående sinnestillståndet hos artilleristen J. M. B. P. från ö. tilltalad för tjufnadsbrott, för 3:e resan rymning och för 3:e resan persedelförskingring. P., som står under tilltal för rymning ur krigstjänst, kronopersedelförskingring och flera tjufnadsbrott, är intagen harstädes på förordnande af medicinalstyrelsen för att till sinnesbeskaffenheten undersökas. Enligt rannsakningshändlingarna har exploranden rörande sina lefnadsomständigheter berättat följande. Han är född den 22 april 1881 i H. socken af Västernorrlands län (denna uppgdit vitsordas af expl :s frejdbetyg, som tillika upplyser, att han»äger försvarlig kristendomskunskap och tillträde till H. H. nattvard») samt son till en plåtslagare och: dennes hustru- Föräldrarne flyttade, som expl. tror, omkring' ett år efter hans födelse till St. Tuna socken af Kopparbergs län, hvarest de numera äro bosatta. År 1895 blef expl. konfirmerad. Föräldrarne lära sällan hafva vistats i hemmet, utan dragit omkring på olika orter; därunder har fadern uppehållit familjen genom hvad han kunnat förtjäna på plåt- och kopparslageriarbeten; om sitt eget förhållande under föräldrarnes resor har P. lämnat tvenne skiljaktiga uppgifter, i det han vid ett rättegångstillfälle förklarat, att han härvid åtföljt dem, vid ett annat åter, att han i allmänhet plägat stanna kvar i hemmet. Hösten 1898 lämnade expl. föräldrarne och tog värfning vid k. Norrlands Artilleriregemente. Därifrån har han bortsedt från den rymning, för hvilken han nu är tilltalad trenne gånger afvikit; härför har han straffats liksom för en tidigare vid regementet begången förseelse; dessa uppgifter vitsordas af ett»utdrag ur 3:dje batteriets straffregister», som upplyser, att expl. dels år 1898 den 15 december straffats med;2 dygns vaktarrest för»oloflig bortgång från kasern», dels år 1899 den 1 augusti för»första resan rymning och kronopersedelförskingring» erhållit 5 dygns sträng arrest, därefter år 1900 den 4 januari återigen för första (andra?) resan rymning och kronopersedelförskingd:o af Kristinehamns hospital; 12) 30 /5 D:o d:o af Göteborgs hospital; 13) Enligt särskildt uppdrag af Medicinalstyrelsen deltagit i en kommission för utväljande af plats för ny offentlig anstalt för sinnessjuka, uppgörande af förslag till utvidgning af hospitalen vid Kristinehamn och Piteå m. m. Stockholm den 2 mars Georg Schuldheis. Bihang 3. Rättsmedicinska utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet, afgifna af öfverläkare vid hospital. 1. ring ådömts 8 dygns sträng arrest samt slutligen den 29 nov. s. å. för andra (tredje?) resan ryimning och' kronopersedelförskingring fått 3 månaders fängelse. I öfrigt skall han ej tidigare hafva varit vid domstol för brott lagförd. Af rann : sakningsförhandlingarna inhämtas ytterligare följande. Den 3 mars 1901 afvek expl. på nytt olofligen från regementet, medtagande åtskilliga kronopersedlar, som han därpå förskingrade. I början af maj samma år uppträdde han sedermera i St. Tuna socken af Kopparbergs län och begick här åtskilliga stölder. Sålunda tillgrep han natten till den 8 maj ur ett portlider i Hytting en koffert, tillhörig skomakaren Martin R. i B. och innehållande 37 par skodon af sammanlagdt 244 kr. 30 öres värde, och ur ett annat portlider en hemmansägaren Hans A. A. i H. tillhörig säck, värd 50 öre; en af de närmast följande nätterna stal han härefter i M. en kärra, som stod på en gård därstädes och ägdes af hemmansägaren Jan Erik J i samma by samt betingade ett värde af 12 kronor; natten till den 19 maj tillgrep han ur ett olåst stall i J. en häst, värd 700 kronor, en kärra, värd 10 kronor, och en sele, värd 1 krona, samtliga tillhörande hemmansägaren Lars N. i nämnda by; följande natt stal han så ur ett olåst stall i B. en häst, ett par tömmar och ett betsel, värda tillsammans 100 kronor och tillhöriga hemmansägaren Per Hans A. å sistnämnda ort; slutligen tillgrep han samma natt ur ett olåst. stall i O. en hemmansägaren T. J. J. därstädes tillhörig sele, värd 10 kronor. Sedan expl. häktats, undergick han första gången rannsakning. vid särskildt sammanträde med Falu domsagas södra tingslag å cellfängelset i Falun den 1 juni Härvid meddelade han, att han efter senaste rymningen från regementet i Östersund begifvit sig till H. socken i Härjedalen, hvarest han under 3 veckors tid haft arbete hos en bonde, därefter styrt kosan söderut, tagande vägen genom Särna, Älfdalens och Mora socknar, och i 'början af maj kommit till St. Tuna socken. Han erkände sig hafva begått de tjufnadsbrott, för hvilka han var tilltalad, samt berättade härom:»att, då han under

42 36 vandring genom St. Tuna socken natten till onsdagen den 8 sistlidne maj klockan mellan elfva och tolf ankommit till Hytting, han fått se en koffert stående på ett åkdon i ett portlider därstädes; att han då tillgripit kofferten och burit bort densamma till en närbelägen gård, hvarefter och sedan han i ett portlider därstädes tagit en yxa, han med tillhjälp af densamma uppbrutit kofferten, som därvid befunnits innehålla en mängd nya skodon, hvilkas antal han emellertid icke kunde uppgifva; att han, efter att därpå i ett annat portlider hafva tillägnat sig en säck och i densamma nedlagt alla skodonen, hvilka han haft för afsikt att sedermera föryttra, begifvit sig från Hytting å väg till Falun ; att han därvid under fågd mellan Gylle och Åselby gömt säcken med dess innebåll under en invid en lada befintlig halmstack; att han efter att hafva passerat bland annat Aspeboda, hvarest han förgäfves sökt arbete, efter två eller tre dagars förlopp kommit till M. i St. Tuna socken och därstädes nattetid tillgripit en på en gård stående dragkärra, hvarefter han dragit kärran till det ställe, där han dolt säcken med skodonen; att, sedan han därpå lagt säcken med dess innehåll på kärran, han, dragande denna, begifvit sig till Falun, hvarest han dock ej stannat, samt vidare å väg till Bjursås, dit han emellertid icke gått fram; att han härunder till en kringvandrande kopparslagare försålt 7 eller 8 par af de tillgripna skodonen; att han med kärran, säcken och det återstående skodonspartiet begifvit sig till Sundbom, hvarest han ämnat sälja ytterligare skodon, hvilket emellertid icke blifvit af; att han efter två dagars vistelse i Sundbom begifvit sig, fortfarande medhafvande kärran och säcken med de kvarvarande skodonen, tillbaka till Falun, men ej stannat därstädes, utan fortsatt till Aspeboda, hvarest han i en,skog gömt kärran och säcken med dess innehåll; att han därifrån begifvit sig till Jakobsgårdarne, dit han ankommit natten till lördagen den 18 sistlidne maj; att han samma natt ur ett stall därstädes uttagit en häst äfvensom vid samma tillfälle tagit en kärra och en sele; att han, som icke kände till, hvem som vore ägare till hästen, kärran och selen, emellertid afstått från att, såsom han ämnat, spänna hästen för kanan och köra därifrån, utan i stället släppt hästen och lämnat kärran och selen kvar å stället samt gått därifrån till Buskåker; att han, som berörda 18 maj i Buskåker förtärt spritdrycker, kvarstannat därstädes till påföljande dags afton, då han begifvit sig därifrån till B. by i St. Tuna socken: att han efter framkomsten till nämnda by natten till måndagen den 20 i sagda månad därstädes samma natt ur ett olåst stall tagit en till färgen svart häst äfvensom ett betsel och. ett par tömmar; att, sedan han sönderskurit tömmarna för att använda dem såsom tyglar samt anbragt desamma och betslet å hästen, han å denne ridit från stället därvid tagande vägen öfver Torsång till Ofvandal; att han samma natt i Ofvandal ur ett olåst stall tagit en sele, som han därpå lagt på hästen, hvarefter han släppt lös denna; att han samma natt gått från Ofvandal och följande dag vid middagstiden ankommit till Aspeboda, hvarefter och sedan han förvissat sig om att ofvannämnda af honom därstädes gömda kärra och säck med skodon ftuinos kvar å förvaringsstället. han fortsatte vägen till Falun, dit han framkommit samma dag på aftonen; att han, efter att hafva tillbragt natten i en lada utanför staden, påföljande morgon begifvit sig in i staden och därstädes köpt brännvin, hvarefter och sedan han sammanträffat med två för honom obekanta personer, alla tre i sällskap fortärt brännvinet; att, efter det han tillika med nyssbemälda personer tillbragt följande natt i samma lada, som den föregående natten af honom användts, han nästföljande dag, eller onsdagen den 22 sistlidna maj, utan sällskap begifvit sig till Jakobsgårdarne och vidare till Buskåker, hvarest han tillhandlat sig brännvin, som han därpå förtärt; att han påföljande dag gått till Aspeboda och tagit reda på förut omförmalda kärra och säck med skodon, hvarefter han på kvällen, medtagande kärran och säcken med skodonen, begifvit sig till Torsång, hvarest han under natten legat inne på en gård; att han tidigt på morgonen påföljande dag, eller fredagen den 24 berörda maj, medtagande kärran och säcken-med skodonen, begifvit sig; från Torsång och därifrån fortsatt vidare förbi Tunabro och flera byar till Lindansby, hvarest hän blifvit anhållen af en person, hvilken, efter livad han tyckt sig märka, följt efter honom ända från Torsång, samt att nämnda person fört honom till en fjärdingsman, hvarefter han blifvit häktad af åklagaren. Med- anledning af expl :s ofvannämnda uppgift, att han i Jakobsgårdarne tagit en häst jämte en kärra och en sele, men afstått från deras användande, meddelade ene åklagaren i målet (t. f. landsfiskalen D.), att nämnda häst varit elak och svårhandterlig, samt uttalade som sin mening, att orsaken till expl:s afstående från begagnandet af det tillgripna sannolikt varit den, att han icke kunnat sela på hästen. Hörd häröfver uppgaf expl., att hästen i fråga visserligen vid tillfället varit elak, men att han nog kunnat sela på honom, om han velat, samt att orsaken till att han afstått från att använda hästen jämte kärran och selen varit den, att han visste det orätta i sitt förehafvande. Sedan ^målsägaren R. anfört, att utaf de honom tillhöriga skodonen 15 par ej tilrrättakbmmit, hördes expl. äfven däröfver och förklarade då,»att han af det utaf honom tillgripna skodonspartiet icke försålt eller annorledes afhändt sig mer än hvad han ofvan uppgifvit, nämligen 7 eller 8 par skodon, dem han, såsom nämnts, sålt till en kringvandrande' kopparslagare och för hvilka han i betalning erhållit 15. kronor, samt att beträffande öfriga af de 15 icke tillrättakomna paren möjligt vore, att bemälde kopparslagare samtidigt med köpet af ofvannämnda 7 eller 8 par tagit ytterligare 7 eller 8 par af skodonspartiet, utan att detta iakttagits af P., hvilken vid tillfället i berusadt tillstånd legat öfver kärran. Vid nu omnämnda rannsakningstillfälle fanns såsom ombud från Norrlands Artilleriregemente styckjunkaren S. tillstädes. Denne meddelade, att expl. under sin tjänstgöring vid nyssnämnda regemente tidtals visat sig något besynnerlig enligt vederbörande batterichefs uppgift. Med anledning däraf anmärkte åklagaren D., att expl. sannolikt med afsikt uppfört sig" besynnerligt för att blifva fri från krigstjänsten och säkerligen vore fullt normal, samt att han yttrat till åklagaren, det han rymt från regementet för att blifva fri från krigstjänsten. Expl., hvilken enligt rannsakningshandlingarna»vid rätten föreföll att vara fullt normal-till sin

43 37 sinnesbeskaffenhet», uppgaf nu på tillfrågan, om lian under sin tjänstgöring vid regementet varit sjuk, att han under sin vistelse därstädes haft lunginflammation, samt tillade, att han till åklagaren D. fällt det nyss omnämnda yttrandet. På anhållan af åklagaren D. beslöt rätten därefter uppskjuta målet till den 22 juni; expl. skulle till dess i häkte hållas. Vid sistnämnda datum förd, förnyad rannsakning ändrade expl. sin föregående bekännelser såtillvida som han nu uppgaf, att det af honom i Jakobsgårdarne föröfvade tillgreppet af häst, kärra och sele ägt rum natten till söndagen den 19 maj och icke näst föregående natt, samt meddelade ytterligare, att, då han i stallet»fått se hästen i fråga, han kommit,på den tanken att tillgripa densamma i. hopp om att då han sedermera blefve därför anhållen, blifva skild från krigstjänsten». Efter hållen öfverläggning afkunnade häradsrätten samma dag det utslag, att expl- vore saker till ansvar för första resan å särskilda ställen och tider delvis medelst inbrott föröfvad stöld, men att, enär expl. erkänt sig hafva rymt från regementet äfvensom förskingrat kronopersedlar, hvarför han icke undergått rannsakning, samt sådan blifvit af vederbörande påkallad, han hänvisades till regementets krigsrätt, på det han måtte för alltsammans slutligen dömas af den rätt, där han sist kömme att lagforas; i afbidan å rannsakning inför krigsrätten skulle expl. fortfarande i häkte hållas. Den 19 juli 1901 rannsakades expl. första gången inför Norrlands Artilleriregementes krigsrätt. Härvid erkände han sig den 3 mars 1901 hafva afvikit från regementet i afsikt att undandraga sig krigstjänsten äfvensom att hän medtagit åtskilliga kronopersedlar, men att hän af desamma ej kunde återställa mer än ylletröjan, hvilken han hade på sig. Angående de öfriga förklarade han först, att han bortbytt samtliga, men ändrade sedan denna uppgift därhän, att han kastat bort pälsmössa, att kollett och ridbyxor blifvit af honom bortbytta samt att han nött ut skjorta och kalsonger, hvilka han därefter bortkastat. Det beslöts att till protokollet anteckna, det expl :s batterichef, kaptenen H. G- A., hvilken satt såsom ledamot i jkrigsrätten, upplyst, att expl. under den tid lian vistats vid regementet, förefallit besynnerlig, äfvensom att kaptenen förklarat sig vara af den uppfattningen, att expl. icke ägde förståndets fulla bruk. Till utrönande i någon mån af sinnesbeskaffenheten hade expl. tillfrågats om motiven till de af honom föröfvade tillgreppen, och hade han därvid uppgifvit, att han tillgripit skodonen och dragkärran i afsikt att genom försäljning af desamma skaffa sig medel till sitt uppehälle, men att han icke kunde förklara, hvarför han tagit hästarna och seltygen på annat sätt, än att det kommit för honom, som vid tillfällena i fråga varit berusad, att hän skulle så göra. Gjord uppmärksam på, att han inför häradsrätten i fråga om den ena hästen uppgifvit, att han tagit densamma för att, i händelse han sedermera blefve anhållen därför, blifva skild från krigstjänsten, hade expl. förklarat, att åklagaren vid häradsrätten ingifvit honom att säga detta. På fråga, hvarför han så många gånger rymt från regementet, hade expl. uppgifvit såsom skäl, att han därstädes finge höra så mycket svordomar. Till protokollet antecknades vidare, att expl:s blick föreföll stirrande och frånvarande, att han vid. ett tillfälle under rannsakningen, såsom det vill synas, alldeles utan anledning fallit i ett sakta, egendomligt skratt, samt att han vid sina svar på framställda frågor ådagalagt en slö likgiltighet, ur hvilken han dock genom mera bestämdt tilltal syntes kunna ryckas upp. Sedan expl. blifvit utförd, förekallades batteriadjutanten vid tredje batteriet, styckjunkaren F. J. H., och upplyste denne på tillfrågan, att han af expl:s sätt under de korta tider denne vistats vid reglementet fått den uppfattningen, att expl. icke vore normal. Med anledning af hvad i målet förekommit beslöt rätten härefter inhämta vederbörande läkares utlåtande angående expl :s sinnesbeskaffenhet och uppskjuta målet; expl. skulle i afbidan på fortsatt rannsakning i häkte förblifva. Vid nytt krigsrättssammanträde den 2 augusti föredrogos tvenne' läkarutlåtanden. Det ena af dessa hade följande lydelse:»af fordrad mitt utlåtande angående häktade artilleristen vid 3:e batteriet af K. Norrlands Artilleriregemente J. M. B. P:s sinnesbeskaffenhet får jag meddela följande: Vid samtal mellan fyra ögon med sagde P. fick jag att börja med ej ett ord af honom, utan stod han stum och förvånad samt uppgaf då och då ett flinskratt. Småningom lyckades det mig att få svar på mina frågor, och snart redogjorde han fullständigt och klart för perioder af sina antecedentia; då och 1 då af bröts emellertid hans tal af ett skratt och en (affekterad?) stupid uppsyn. Då han berättade, kunde jag ej spåra idioten eller fånen uti hans tal. Som jag emellertid under en längre tid ej varit i tillfälle att observera honom, var svårt för mig att jfter en stunds samtal lära känna hans sinnestillstånd. Då jag nu emellertid varit i tillfälle att genomläsa rättegångshandlingarna, är jag i stöd af dessa jämte de observationer jag gjorde vid mitt samtal öfvertygad om, att P :s sinnesbeskaffenhet är normal och han för sina handlingar fullt tillräknelig. Intygadt på heder och samvete. Östersund den 25 juli Emil Warodell, Regementsläkare.» Det andra läkarutlåtandet hade följande lydelse:»att artilleristen vid 3 :e batteriet af Kungl. Norrlands Artilleriregemente N:o 46 P. vid företagen undersökning befunnits vara kroppsligen frisk och arbetsför samt äga sitt förstånds fulla bruk, intygas härmed på heder och samvete. Östersund den 23 juli Theod. Thorné, legit. läkare.» Härpå fick styckjunkaren H. på kallelse företräde samt förklarade på fråga, att han fortfarande vore af den uppfattning, att den tilltalade icke vore fullt normal; sin uppfattning häruti stödde han därpå, att det varit omöjligt lära den tilltalade något, då han syntes icke kunna uppfatta de befallningar och tillsägelser, som lämnades honom, och att, då han gjort sig skyldig till någon förseelse samt härför tillrättavisats, han icke synts kunna uppfatta det orätta han gjort, utan endast svarat virrigt och osammanhängande. Styckjunkaren hade aldrig vid sin beröring med den tilltalade fått den uppfattningen, att den senare spelat sinnessvag, utan varit fullt öf vertygad om, att den tilltalade i verkligheten icke vore fullt normal. Tillika upplyste styckjunkaren, som emellertid förklarade sig anse, att den tilltalade nog i någon ringa mån uppfattade innebörden af sina handlingar och vore för dem tillräknelig, att denne äfven bland kamraterna inom tredje batteriet icke ansetts äga förståndets fulla bruk. På grund af hvad i målet

44 38 förekommit- beslöt härefter krigsrätten infordra k. medicinalstyrelsens utlåtande rörande expl :s sinnesbeskaffenhet; den senare skulle i afbidan på fortsatt rannsakning i häkte kvarhållas. Expl. intogs å Uppsala hospital den 24 augusti Status prsesens den 28 augusti Expl. är 174 cm. lång och väger 65 kg. Kroppsbyggnad kraftig, hull och muskulatur väl utvecklade, hy frisk. Ansiktsdragen klumpiga; öronen sakna fria lobuli; öfverkäkens fyra framtänder äro oregelbundet anordnade, i det att de laterala i förhållande till de mediala stå i ett bakre plan. Hår lingult. Iris blå. Hufvudskålens längd 20 cm-, dess bredd 15 cm., index 750, omkrets 57 cm. Från vegetativa organ har vid fysikalisk undersökning intet abnormt kunnat påvisas. Urinen håller ej ägghvita eller socker. Matlust god; afföring utan anmärkning. Ingen darrning, kramp eller förlamning; uttal normalt, pupiller lika stora, reagera behöligen för ljus och ackommodation; patellarreflexer ganska lifliga, plantarreflexer af vanlig styrka. I sensibiliteten ha inga rubbningar iakttagits. Expl. sköter sig själf vid påoch afklädning, ätning, tvättning etc.; är renlig, foglig, ligger tyst och stilla om nätterna, påstår sig emellertid då njuta endast obetydlig sömn. De bägge första dagarna af härvaron, då han på afd. ö. 14, hvarest han hittills vistats, hölls sängliggande i vaksalen, erbjöd hans sätt föga anmärkningsvärd t ; han var tyst; ansiktsuttrycket antydde mestadels någon depression; på frågor svarade han redigt, visade sig orienterad med afseende på rum och omgifning, angaf rätt löpande året men förklarade sig ej kunna säga månad eller veckodag; han nekade för att hafva begått några stölder och påstod, det han kommit hit endast därför att han rymt från regementet. Något, som emellertid redan då vid samtal med honom frapperade, var den hastiga växlingen i hans stämning; ena ögonblicket kunde han småle, ögonblicket därpå hastigt antaga en djupt bedröfvad min och få tårar i ögonen; det senare inträffade särskildt, när hans vistelse vid artilleriet bragtes på tal. Sedan han börjat vistas uppe, har hans beteende ej obetydligt förändrats; lian går nu rätt mycket omkring, sjunger ibland något; då läkarne komma vid ronden, ställer han sig ofta och betraktar dom med ett fångrin; i förrgår yttrade han till betjäningen, att han såg svarta gubbar och maskar, och i morse, att artilleriet stod ute på hospitalets gård. Vid samtal faller han ännu alltjämt lätt i gråt. Då han i dag inkallas för att examineras, kommer han med flinande min; sedan han tagit plats på stolen, sitter han större delen af tiden med sänkt blick, blott en eller annan gång tittar han ut genom fönstret eller omkring sig, undersökarens blick möter han ej. Under samtalets lopp växlar hans ansiktsuttryck oupphörligt, ena stunden skrattar han och grimaserar, andra stunden faller han i gråt, tidt och ofta rodnar han starkt. I början kommer han med en mängd spontana,, orediga yttranden, såsom:»det är nog konstigt nog det där att dom inte kan spela riktigt»,»artilleriet spelar så här i väggen»,»dom spelar på vinden här»,»dom är ute och åker här i korridoren ibland, det kommer sig af att dom har ridit för fort, artilleriet, så att hästarna ä' vata jämt»,»jag hör N. jämt» (N. är en patient, som vistas pa samma afdelning som expl. och anser sig vara förföljd medelst maskiner),»jag hör det spelar ute, och så skriker dom och svär»,»k-, han fick afsked för fyra dagar sedan, jag hörde honom i går, han var på vinden med elektriska maskiner» o. s. v.; sedan han fått flera tillsägelser att tala ordentligt och ej göra sig till, yttrar han sig ej så mycket af egen drift, emellanåt småpratar han dock och mumlar för sig själf. På frågor svarar han vanligen genast, ofta dock först efter en stund; emellanåt händer det äfven, att han ej alls svarar. Till innehållet äro svaren vanligen adekvata men sällan riktiga utan i allmänhet mer eller mindre af vita; oupphörligt motsäger han sig själf. Tillspord, huru många fingrar han har, svarar han sålunda först:»jag har fjorton fingrar på hvardera handen»; sedan man några gånger upprepat samma fråga, anger han likväl deras antal riktigt. Sitt födelseår uppgifver han korrekt, likaså sin nuvarande ålder; då man frågar honom, i hvilken församling han är född, yttrar han först:»jag vet inte, hvar det var nå'nstans», men svarar efter förnyade frågor till sist riktigt:»h.» Tillfrågad, hvart hans föräldrar flyttade, då de lämnade H., svarade han:»ja, jag tror de flyttade till Hälsingland, till Undersåker.» (inför rätten uppgaf expl., att de då flyttade till St. Tuna i Dalarne, hvarest enligt rannsakningshandlingarna åtminstone modern faktiskt varit boende, när han begick stölderna); han säger sig häfva gått och läst i A:s kapellförsamling (öfverensstämmande med hans uppgift inför rätten); när man ber att få veta namnet på den präst, för hvilken han gick och läste, yttrar han först:»å. eller om det var landsfiskal D.», sedan förklarar han sig ej minnas, hvad prästen hette; då man frågar, om han ej hette Å., yttrar han:»jo nej, det var landsfiskal D., som tog mig»; på ytterligare frågor i samma riktning svarar han ej alls utan börjar i stället att mumla något om maskiner. När hans vistelse vid artilleriet och hvad därmed står i sammanhang bringas på tal, visar det sig fullständigt omöjligt att af honom erhålla någon ordnad redogörelse härom. Ena stunden säger han, att han tog värfning»6 år i höst»; strax därpå förklarar han sig vid nämnda tillfälle ha varit 19 år gammal; några ögonblick senare yttrar han, att han vistats 4 år vid artilleriet, slutligen, att han kom dit 1881 (detta är expl :s födelseår). Lika motsägande äro hans uppgifter rörande tiden för hans senaste rymning från regementet ; ena ögonblicket säger han, att det skedde i år strax före pingst, andra ögonblicket, att det var strax före midsommar, den 29 juni; då man framkastar frågan, när midsommar infaller, svarar han:»strax före pingst.» Tillspord, hvarför han afvek från artilleriet, yttrar han:»jag ville inte vara där» och på förnyad fråga om samma sak:»jag ville gå.» Han bejakar frågan, om han fått mycket stryk vid regementet; det fick han för att han»inte kunde exercisen». Vid samtalet öfver militärtjänsten framträder den hastiga stämningsväxlingen pregnant: skratt och gråt växla om hvarandra och detta tämligen omotiveradt; sålunda rodnar han och gråter, då han yttrar, att han vid värfningen var 19 år gammal, skrattar vid omnämnandet af det myckna stryk han fick vid regementet, får på nytt tårarna i ögonen, när han skall precisera tiden för senaste rymningen, skrattar åter, då han som orsak härtill uppgifver, att han

45 39 ej ville»vara där». Vid pröfning af orienteringen svarar han i dag tämligen afvita. Tillspord, hvad det är för veckodag, yttrar han sålunda:»det är snart fredag Det är fredag i dag den 22 mars» (faktiskt är det onsdag); rörande månaden lämnar han olika uppgifter, såsom»det är mars»,»bladen ha nyss slagit ut»,»det är snart mars»; löpande året betecknar han vid ett tillfälle under examinationen som 1891, vid ett annat som Bitr. läkaren kallar han»doktorn»; professorn förklarar han äfven vara»en doktor». Vid pröfning af kunskaperna hafva nedanstående frågor gjorts och efterföljande svar erhållits: Hvad heter kungen?»han heter Oscar». Hvad heter han mer än Oscar?»Oscar II». Hvad heter kronprinsen?»ja, jag vet inte, om det var Karl eller Erik eller Olle eller hvad det var». Är kungen gift?»det tror jag inte. Han är visst ogift, om han inte gift sig, sedan jag kom till artilleriet». Hvad heter drottningen?»ulrika Eleonora». Till hvem är hon hustru?»till kungen». Har ni hört någonting om Gustaf Vasa?»Ja, honom känner jag väl igen Han gick och filade sågar var en ryss». Huru lyder tredje budet?»fader vår som är i himmeln» (vid uppläsandet häraf gråter expl.). Huru mycket är 5 gånger 8?»16». 2 gånger 5?»Ja, jag vet inte, hvad det är för någonting». Tillspord, hvad han menat med sina yttranden i morse om artilleriet, som skulle finnas på gården, svarar expl.:»ja, jag såg i morse där ute, jag visade på artilleriet, dom har uppställning af artilleriet utanför sommarstallet där ute, och så var det en, som tappat stöfveln» etc. När man frågar, om han kände sig orolig öfver hvad han såg, yttrar han:»ja, jag var rädd, att dom skulle komma in och slåss igen». Då expl. att döma af talet om de elektriska maskinerna på vinden synes hafva tagit intryck af den ofvannämnde patienten N., öfverflyttas hän i dag till afd. Nr 14 (halforolig afdelning). Daganteckningar Vid examination i dag utfrågas expl. närmare rörande sin artilleritjänst. Under mycken gråt och jämmer omtalar han, huru de slogos vid regementet, han»fick stryk på knäna», för att han inte kunde lära sig rida; de slogo honom med sabelbaljan på knäna och i hufvudet; detta hände ofta; han kunde ej rida, satt ej nog rak i ryggen ;»sergeanten skrek och svor», och en sade, att han skulle köpa en revolver och skjuta honom, om han inte satt rak på hästryggen; han fick örfilar ibland också; ibland fick han stryk vid batteriet af konstaplarne, så att han»kullrade ur sängen», för att han inte passade upp dem. Många gånger hade han tänkt att göra af med sig; han har ställt sig»i ett sådant elände, så. att det kan ingen kristlig människa tro»; han har blifvit förskjuten af föräldrarne för att han gaf sig till regementet; då han rymde sin väg därifrån, tordes han inte gå hem. Tillspord, om det var rätt att rymma, svarar han:»jag vet inte». Att han stod under krigslagarna, förklarar han sig ej ha»hört något vidare af». För kronopersedelförskingringen nekar han till att börja med, men då han får veta, att man med kronopersedlar menar de uniformsplagg, mössa, rock etc., han hade på sig, erkänner han sig ha förskingrat dessa samt tilllägger, att det var saker, som han fått och med hvilka han tyckte sig kunna göra hvad han ville. Då man upphör att tala om expl :s militärtjänst och i stället börjar afhandla de stölder han begått, lugnar han sig betydligt och visar nu gång på gång åter sitt omotiverade fångrin. På frågan, om det är rätt att stjäla, svarar han:»nej, om man tar mycket, får man inte det»; att stjäla litet är däremot rätt,»om man har behof af det». Att ha stulit någon häst vill han till att börja med ej vidgå, gör sedan ett hälft erkännande, men ursäktar sig samtidigt med, att han var full på natten, då det skedde; slutligen yttrar han:»det är inte rätt att ta, men om man bara här meningen till att rida på den, kan det väl inte vara så farligt». Tillgreppet af skodonen erkänner han utan vidare; skorna stodo ute, han tänkte taga dem för att sälja,»på visst sätt kunde det väl inte vara rätt, men»; när man frågar, på hvad sätt det kunde vara rätt, ger han i förstone intet svar, men yttrar, efter det frågan upprepats, att han inte hade tanke på det orätta, utan bara tog skorna och gick sin väg; härvid flinar han till. På en senare punkt af samtalet yttrar han om samma tillgrepp, att det ej var rätt att taga skorna,»men då man har behof af en sak, kan man väl ta den». Tillfrågad, om han anser sig orättvist straffad, svarar han:»ja, det är orättvist allting.» I dag liksom vid förra examinationen ger expl. för öfrigt en mängd afvita svar på enkla frågor, som ställas till honom. Rörande tiden för sin rymning förklarar han sålunda i början, att det var vid pingst han gaf sig af, så att det var i mars; tillspord, hvilket år det var, säger han sig till att börja med ej riktigt ihågkomma detta men yttrar till sist:»det var visst i fjol, tror jag»;»det var vinter», då han gick; han»minns inte, om det var på kvällen»; först säger han, det han rymde från regementet i ett halmlass, så att han gick därifrån, slutligen att»han gick i staden en dag och åkte i ett halmlass sedan»; på frågan, hvart han då närmast tog vägen, svarar han:»ja, jag minns inte bestämdt jag gick hem»; när man nu framkastar, om han ej begaf sig till Hede i Härjedalen, yttrar han:»nej», och fortsätter sedan:»det sade jag inför rätten, men det har jag inte reda på»; efter ytterligare en stund frågar han, hvem som sagt, att han varit i Hede, och anmärker därefter:»om dom har sagt så, så var det väl så.» Kofferten med skodonen säger han sig först hafva tagit i Gagnef; sedan ändrar han uppgift och förklarar, att han»tror det var inåt staden Falun». När han var inför rätten, har han»inte reda på, det var visst i vintras». Löpande årtalet be tecknar han i dag riktigt som 1901; professorn kallar han allt fortfarande»en doktor». En förevisad krona ger han dess rätta valör. 2 :a budet påstår han lyda:»du skall älska far och mor» och det 5 :e:»gud, som hafver barnen kär, se till mig. som liten är.» Under besvarandet af frågorna kliar han sig ofta i hufvudet. Vid ett tillfälle under examinationen, då tåget höres komma öfver Uppsalaslätten, tittar hän sig omkring och förklarar på tillfrågan, hvad som står på:»dom spelar ute, tror jag»; en annan gång, då trumhvirflar höras från lägret, mumlar han något, hvaraf uppfattas»det jäkla artilleriet»,»dom har ställning vid artilleriet»,»krigsrätt»; en tredje gång skrattar han plötsligt till och ser ut genom fönstret samt yttrar, då man l>er att få veta orsaken till detta hans underliga

46 40 beteende:»ja, jag ser dom, där dom kommer marscherande». (Något, som kan tänkas framkalla en synillusion i den an? gifna riktningen, iakttagas ej, då expl. fäller nyssnämnda yttrande.) Uppmanad att räcka fram höger hand, sträcker expl. fram den vänstra och vice versa; i etället för att göra»vänster-arm-uppåt-sträck» utför han samma rörelse med höger arm och omvändt. Då»vänster om» kommenderas, gör han»helt om»;»höger om» utför han en gång riktigt, en annan gång gör han i stället»vänster om». Samtliga de gymnastiska rörelserna utföras på ett mycket fumligt sätt. När man söker fatta tag i honom, rycker han till och drar sig häftigt undan, liksom om han vore rädd för att bli slagen. Vid sträng tillsägelse att ej stå och göra sig till börjar han gråta; då Jnan hotar att, om han ej upphör att förställa sig, genast skicka efter en konstapel och låta återföra honom till regementet, utbrister han med alla tecken på ängslan:»gud hjälpe mig! Hellre hänger jag mig.» Då expl- i dag kommer för att undersökas, har han ett skyggt ansiktsuttryck; han drar sig undan från läkarne och skyggar till, när man närmar sig honom; då»gif akt» kommenderas, intar han motsvarande ställning, på ett förnyadt»gif akt» reagerar han med att göra half vändning. Tillsagd att göra»vänster om» resp.»höger om», Utför han i stället för dessa rörelser hélomvändningar, ofta s. k.»kovändningar».»höger arm framåt sträck» gör han riktigt, men samma rörelse utför han äfven, när»vänster arm framåt sträck» kommenderas. För uppmaningen att lyfta upp högra benet reagerar han adekvat. På frågor svarar han äfven nu oupphörligt afvita I dag är expl. mera flinig. På uppmaning sätter han sig ned till skrifning; härunder stryker han öfver och suddar; när man hotar att skicka efter styckjunkaren, om han. ej beter sig ordentligt, svarar han helt skämtsamt:»äh Det bryr vi oss inte om Styckjunkaren får vara.» Han vill gärna fingra och flytta på diverse småsaker, som finnas i rummet. För att bättre kunna observera expl. på nätterna låter man honom numera under denna del af dygnet ligga på afd. Ö. 14. Natten mellan den 3 och 4, då detta första gången tillämpades, låg han å vaksalen; därunder var han rätt mycket vaken och sjöng stundtals; i natt har han fått ligga i enkelrum och hållit sig tyst Yttrade i går under gråt till den ene af de biträdande läkarna, att han fruktade, det man skulle komma och»taga döden» på honom (expl.), ty hvarje natt kom en man med stor hatt in till honom och satte sig på sängen. Till betjäningen har han uttalat farhåga för att det ges honom något»otäcktyg» i maten, han tror, att han får»räfhonung», emedan håret reser sig på hans hufvud. Angående expl :s nuvarande förhållande mellan ronderna upplyser betjäningen, att han än ligger på bänken i dagrummet, ofta i ganska själfsvåldiga ställningar, än ställer sig vid fönstret och tittar ut på gården; ibland pratar och skrattar han för sier själf, äfven då han kan antagas tro sig icke observerad. Han yttrar sig sällan till medpatienterna. Ett par af de slöare hjälper han med påklädning om morgnarna; äfven eljest gör han betjäningen små tjänster, bär in matkärlen i köket o. s. v. Hans nattsömn tyckes f. n- vara något dålig; ibland sjunger han på förnätterna Skrikit och dragit omkring med nattkärlet mellan kl. 3 och 4 i morse Undrat, om han kan få någon medicin, : så att han slipper se den stora gubben om nätterna Vid examination i dag uppträder expl. tämligen själfsvåldigt, svär oupphörligt och svarar stundom»fverläkaren snäsigt. Tillfrågad, huru han mår, yttrar han:»jo, det är djäfligt bra» och kommer sedan med sådana yttranden som:»dom tänker ta lifvet af mig»,»dom ger mig i maten och tänker göra mig tokig»,»jag fick fan i maten härom natten». Sedan börjar han tala om, att här finnas»detektiver i alla hörn» och öfvergår därefter till en historia om huru han för 2 månader sedan»slog ihjäl 2 stycken strax innanför Stockholm och gräfde ner dom i en unna»,»han tog lifvet af 6 stycken i Stockholm», han»var där och stal rakknifvar och tvålar» etc. Han nekar idag för att någonsin ha varit häktad och yttrar i detta sammanhang:»jag vet inte, att jag har tagit några hästar från regementet»,»doktorn, den tusan djäfveln, han stal mig, den djäfveln». Liksom vid föregående examinationstillfällen svarar han äfven i dag afvita på enkla frågor, såsom framgår af efterföljande utdrag ur det mellan öfverläkaren och expl. förda samtalet, (öfverläkarens yttranden ociterade, expl:s citerade) : Hvad är det för dag i dag?»onsdag» (faktiskt torsdag). Hvad är det för datum?»vete fan-» Hvad är det för månad?»ja» (kliar sig i hufvudet). Räkna upp månaderna!»tusan, dom tänker ta lifvet af mig, doktorerna! Inte fan kan jag rå för det att dom var ute och: stal af ä.ppelträna» (gråter). Räkna upp månaderna!»det är 4 stycken.» Nog vet ni, huru många månaderna äro!»det är Det är mars, maj, september» Hvad heter-första månaden i året?»september.» När är julmånaden?»det är strax efter slåningen» (skrattar) Ännu själfsvåldigare än vid förra examinationen. Då man tar fram»läsebok för folkskolan», i denna slår upp berättelsen»hästskon», hvars första mening lyder:»en bonde gick med sin son Erik öfver fältet», och ber honom läsa innantill, börjar han på följande sätt:»en bonde gick öfver sin son på hästskofältet.» -Uppmanad att läsa vidare, säger han efter en stunds funderande:»lans», sedan»k k» Natten till i dag orolig; vaken och pratat mellan kl Under natten sjungit stundtals efter kl Vid examination i dag visade han ungefär samma sätt att vara som vid närmast föregående examinationstillfälle såväl i tal och svar som uppträdande i öfrigt. Hvad det förra beträffar, framgår det af det denna dag förda protokollet. Han ombads läsa ett stycke»hästskosömmet» ur folkskolans läsebok. Härutinnan gjorde han sig skyldig till samma som förut; visade ovilja och tredskädes, förvrängde påtagligen de flesta orden, under det han framsade ett och annat riktigt. Läste långsamt och sökande. Tillhållen att iakttaga ett mera passande uppträdande äfven i sättet att besvara framställda frågor, blef han påtagligen irriterad, utfor i svordomar, gick af och an med trotsig uppsyn och häftiga, slängande rörelser, under det liflig rodnad uppsteg i ansiktet och nacken.

47 År vanligtvis vaken efternätterna; förhåller sig dock tyst. i Svaren, vid dagens examinationstillfälle utmärkas af samma felaktigheter och egendomligheter som vid föregående tillfällen. I sitt uppförande visar han oförminskad grad af obändighet och gensträfvighet. Påfallande är.o nu som alltid de hastiga, blixtsnabba växlingarna i stämningen samt den lätthet, hvarmed han råkar i aiffektytterligheter. Han låter äfven nu vid tillrättavisningar sitt missnöje ohöljdt träda i dagern genom svordomar, vresigheter och häftiga rörelser Pratat mellan 10 och 11 e. m. samt efter 4 f. m Har ett par dagar visat mera oro, stimmat och skrikit samt gråtit ibland. På morgonen hade han under vistelse å promenadgården lösryckt ett bräde ur planket och lyckat? komma fri. Blef genast upptäckt och återfördes. Tillfrågad om afsikten härmed, talade han om att åka och att han skulle inväntat A. (en skötare) därutanför. Hålles tills vidare inne på afdelningen Skall på morgonen oförmärkt rifvit sönder sängfilten och bundit en remsa häraf om halsen med fäste i en å väggen befintlig ventil på omkring 1,5 meters höjd från golfvet. Då han af betjäningen varseblefs,»stod han och stretade med bindslet om halsen» Har pratat och sjungit till kl. 11 e- m Han synes vid dagens examination mindre än förut kunna eller vilja lägga band på sig. Hvarken vänlighet eller stränghet tyckes vidare inverka på honom. Då han mottagit folkskolans läsebok för att däri läsa»hästskosömmet», började han:»en landtman» men upphörde därpå tvärt. Sedan han stått och stirrat i boken en stund, slungade han den ifrån sig, brast i gapskratt och kunde ej förmås återtaga läsningen. Han betedde sig äfven i öfrigt ytterst själfsvåldigt och trotsigt och lät ej tala sig till rätta. Endast då erinran framkallas om artilleritjänsten, skyggar han till och ser stukad ut för ett ögonblick. Då han återfördes till afdelningen, gaf han luft åt sin ovilja medelst högljudda svordomar och andra kraftuttryck. Svaren på framställda frågor voro såsom vid föregående tillfällen otillfredsställande Sedan några dagar mera bråkig; har dagligen utbrott, då han svär och skriker. Tycker sig då höra röster, som hota att göra honom illa. Talar om att, då han kommer härifrån, hämnas på dem, som haft honom hit. Efter dylika utbrott plägar han ursäkta sig för afdelningsskötåren med att han har så häftigt humör och ber skötaren ej bli ond på honom och ej tala om, att han varit elak Ur ett bref till öfverläkaren från chefen för det batteri, vid hvilket expl. varit anställd, må anföras:»j. M. B. P. anvärfdes 1898, då han skulle inställt sig den 1 november till tjänstgöring- Han uteblef men anmälde sig själf den 4 nov. utan att kunna nöjaktigt förklara uteblifvandet. S. å. den afvek hän till Brunflo, där jag vill minnas han frivilligt vände om, och fick vid återkomsten arrest. Dagen efter han kom: ur arresten, den , gick han ånyo åt Brunflo till men vände ånyo frivilligt om. Den afvek han ånyo. Anmälde sig själf, om jag ej minnes orätt, i Dalarne i juli och återkom den Berättelse ang. sinnessjukvården Blef fri ur arresten den 7 aug. Afvek ånyo den 26 sept. Häktades i Dalarne den 31 dec. Blef fri ur arresten den 18 januari Dagen därpå, den 19 jan., afvek han ånyo. Hitkpm den och! blef fri ur arresten den 1 mars 01. Afvek ånyo den 14 mars och blef sedan häktad i Dalarne samt hitförpassad i juli Dessutom har han ett par gånger gått sin väg och! varit borta helt kort samt frivilligt återkommit. Som häraf framgår, har han ej varit mycket i tjänstgöring, men uti detta ideligen upprepade, omotiverade afvikande och hans ofta frivilliga återkomst ligger i min tanke något mycket besynnerligt.» I brefvet omnämnes dessutom»det fåniga skratt, hvarmed han (expl.) besvarar till honom ställda frågor» Allt själfsvåldigare; svär och kastar glåpord åt läkarne vid ronderna. För att pröfva, huru han reagerar mot disciplinär behandling, låter man i dag flytta honom till afd. 13 (isoleringsafdelningen) Samma oordnade beteende efter förflyttningen till 13 som förut. Isoleras i dag på försök. Då man efter att hafva fört in honom i cellen låter utflytta sängen och vidtager en del andra förberedande åtgärder, svär, okvädar och flinar han om hvartannat, höter och vill rusa emot den tillstädesvarande öfverläkaren; hans hot gör dock intryck af att vara mera speladt än allvarligt menadt Varit isolerad två dygn, utan att man där af kunnat förmärka någon förbättring i hans hållning. Utsläppes i dag på salen Ofta uppskrifven om nätterna. Slitit sönder två filtar i natt Då öfverläkaren i dag kommer vid ronden, knuffar han till honom, dock ej så synnerligen häftigt, samt drar af sig skorna och kastar dejm efter eller snarare på sidan om honom. Samtidigt svär han och okvädar, men ser likväl ej egentligen ond ut. Ena stunden klappar han bitr. uppsyningsmannen; strax efteråt knuffar han till denne utan ringaste anledning Allt bråkigare, kastar sig på bänkar och bord, knuffar läkarne vid ronderna, kastar skorna efter dem Slagit sönder sin säng i natt så fullständigt, att den ej kan lagas- Man har låtit afdelningsskötåren enskildt utfråga expl. rörande dennes förhållanden, namn, hemort, ålder, lefnadsöden etc-, och har det härvid visat sig, att skötaren erhållit fullt lika afvita svar som läkarne vid sina examinationer. Af journalen framgår, att P. under de första dagarna af vistelsen å Uppsala hospital företedde mindre i ögonen fallande egenheter än hvad som sedermera varit händelsen. De under förstnämnda tid hös honom förekommande psykiska abnormiteterna togo sig uttryck i hastiga och omotiverade växlingar i stämningen; stämningsanomalierna nådde understundom graden af våldsamma affekter. I afseende å det allmänna kunskapsmåttet och bedömandet från etisk synpunkt af rättsvidriga handlingar, såsom stöld, rymning från regementet, vittnade P:s vid samma tillfällen afgifna svar, hvilka jag anser vara ett ganska sant uttryck för hans tanke- och känslolif, om en tydlig defekt, hvars tillvaro ej är förenlig med antagandet af en psykisk fullmålighet hos 6

48 42 P. Under den fortsatta vistelsen å hospitalet har P- blifvit alltmera obändig, bråkig och till och med förstörande, med såsom i förstone emellanåt påkommande plötsliga och intensiva kastningar mellan depression och 1 exaltation resp. irritation. Samtidigt härmed har hans oreda i tal och svar gentemot läkarne blifvit alltmera påfallande, under det att han i sitt förhållande till betjäning och medpatienter ofta röjt en vänligare ehuru om föga reda vittnande sinnesförfattning. Han har klagat öfver sinnesvillor af förskräckande innebörd, och understundom har han nattetid varit störande. Hans vasomatoriska system har varit af en abnorm känslighet. I öfverensstämmelse med hvad som ofvan anförts anser jag P- för närvarande vara sinnessjuk- Redan under rannsakningen har tanken på förställning hos P- framkastats- Att P. skulle vara simulant i vanlig mening har jag af hans förhållande härstädes ej anledning antaga och det bör med afseende härå omnämnas, att han ej visat någon olikhet i sitt sätt att gå till väga, vare sig han kunnat antagas tro sig föremål för observation eller ej. Å andra sidan torde det ej kunna förnekas, att P. i sitt sätt att skicka sig understundom gjort sig skyldig till äfven afsiktliga öfverdrifter, hlvilka framträdt genom det barocka i svaren eller i sättet att efterkomma och reagera mot gifna tillsägelser. Härvid hänvisar jag till skildringen af hans beteende inför läkarne, sådan den återfinnes i daganteckningar af t. ex. den 28 och 30 augusti; äfvensom till det förhållandet, att P. kort före och kort efter ett dylikt samtal med läkarne kunnat vara betjäningen till god hjälp med handräckningsgöromål, såsom medpatienters klädande, snyggning och ans, hvilka göromål han utfört väl. För bedömande af P:s sinnestillstånd vid tiden för åtalade rymningen äro uppgifterna ur rättegångshandlingarna af stor vikt. P. skall nämligen under den tid han vistats vid regementet hafva förefallit besynnerlig, icke varit fullt normal, hvilka uppgifter vederbörande stödt därpå, att»p. varit omöjlig att få att lära något, då han synts ej kunna uppfatta de befallningar och tillsägelser, som lämnats honom och att, då P. gjort sig skyldig till någon förseelse och härför tillrättavisats, han icke synts kunna uppfatta det orätta han gjort utan endast svarat virrigt och osammanhängande». P:s ofta upprepade omotiverade afvikande och hans ofta frivilliga återkommande, hans okänslighet för disciplinära inflytelser, hans fåniga skratt, hvarmed han emellanåt besvarat frågor, har ock vid regementet alstrat den uppfattningen, att P. ej vore normal. En god illustration af P:s förhållande vid regementet lämnar journalens daganteckning för den 16 november, enligt ett från batterichefen H. G- A. ankommet skriftligt meddelande. Sammanställer man dessa uppgifter med de härstädes gjorda iakttagelserna, är man berättigad antaga, att P. redan vid anvärfvandet var psykiskt abnorm, vare sig denna abnormitet varit uttryck för en sagda tid tydligt uttalad imbecillitet eller för en mera smygande juvenil psykos (dementia praeeox), hvars symtom på sistone mera påfallande manifesterat sig. På grund af och i öfverensstämmelse med det anförda får jag på heder och samvete intyga, att jag anser, 1) att intet strider mot det antagandet, att P. vid tiderna för de åtalade handlingarna varit behäftad med sådan förståndsrubbning, som afses i 5 kap- 5 af gällande strafflag, och 2) att P. för närvarande är sinnessjuk och i behof af anstaltsvård. Uppsala hospital den 4 januari Teodor Nerander. 1 skrifvelse till kungl. direktionen för Växjö hospital af den 10 sistl. april har kungl. medicinalstyrelsen förordnat, att häktade, för hemfridsbrott m. m. tilltalade arbetaren Johan Viktor A. från T. skulle för observation och undersökning intagas å Växjö hospital, hvarjämte öfverläkaren vid hospitalet anmodats till kungl. styrelsen inkomma med yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Af hit inkomna handlingar har inhämtats: Att arbetaren Johan Viktor A., häktad och tilltalad för hemfridsbrott m. m., är född den 18 sept i Thorslunda s:n af Kalmar län; att fadren hade dåliga lefnadsvanor och var en notorisk drinkare; att fall af sinnes- eller nervsjukdom ej förekommit inom släkten; att A. upptogs, 14 dagar gammal, af en moster som fosterson och har sedan städse vistats hos henne; att han redan som spädt barn träffades af»slaganfall», som förorsakade svaghet i högra armen; att han sedan ganska ofta, natt och dag, fått»sjukdomsanfalb med ryckningar och skakningar i hela kroppen, hvarvid han upphört att tala och äfven synts för tillfället förlora medvetandet; dock har han icke fallit omkull utan kunnat sätta sig ned, enär han på förhand känt»sjukdomsanfallen»; att hans skolgång varit något försummad; att han kan läsa men ej skrifva, emedan han är lytt i högra armen; att han har klena fattningsgåfvor men dock blifvit konfirmerad 1890; att han äger medborgerligt förtroende och har icke tillförene varit för brott tilltalad men flera gånger gjort sig känd för ett lättretligt och hämndlystet lynne, detta. särskildt efter inmundigande af starka drycker, för hvilka han senare åren visat någon begifvenhet, men äfven blifvit af andra personer på sista tiden därtill förledd; att han, nykter, är rätt foglig, tyst och medgörlig men rusig af étt lättretligt och hämndlystet sinnelag, och lär det varit under ett sådant tillstånd, han föröfvade hemfridsbrottet hos hemmansägaren Olof O. i Hagalund juldagen Nämnda dag hade A. kl- 4 på morgonen begifvit sig till en kamrat Teodor H. för att.tillsammans med honom bevista gudstjänsten i T. kyrka; af denne blef han bjuden på brännvin och kvarstannade så länge, att ingen kyrkgång blef af. Under dagen förtärde de brännvin och blefvo berusade. Under ruset omtalade A. för kamraten, att han vore ond på ofvannämnde O-, dels därför att denne sålt några småsaker till honom och låtit honom betala dem för dyrt, dels därför att O. vid ett tillfälle öfveröst honom med svordomar, skällsord och hotelser, och gaf uttryck åt den vrede han hyste till O.; H. uppeggade ytterligare och sade, att han icke

49 43 borde låta O :s tillvägagångssätt blifva östraf fadt. A. sade, att Kan under dagen ämnade besöka O. för att utkräfva hämnd, och H. lofvade därvid vara honom följaktig. I skymningen begåfvo de sig, starkt berusade, åstad mot 0:s hem under»tjut, hojande och samspråk», som hörts på långt håll och ur hvilket 0:s hustru dels igenkänt A. och dels uppfattat:»nu skall vi se skåningens blod» och 1 däraf förstått, att han var på väg till deras bostad för att åstadkomma något ohägn. Skrämd häraf gick hon efter sin man, som var sysselsatt med utfodring af kreaturen. Så snart han kom ut, märkte han A. och H. i trädgården, och strax efter inkommo de å gårdsplanen, där A. började upphäfva höga skrik; H. frågade, om»o. ville sälja sin hund», och A. om han kunde»krama honom så smått som gryn». Den första frågan besvarade O. nekande och den senare med»åt helvete med dig, din satans djäfvul». Uppretad öfver detta svar hade A. och H. följt tätt efter O-, som förfogat sig in i sin bostad, H. under yttrande:»det är väl ej farligt gå in» och A.»nog satan skall vi gå in». Inför rätten den 23 januari 1901 lämnade målsägaren följande upplysningar. Då 0:s hustru kommit in hade A. stått och stampat på golfvet och flere gånger i pockande ton yttrat:»slå upp bordet edra djäflar». Sedan O. slutligen för att lugna A. tillsagt hustrun tända lampan, hade denne ytterligare skrikit:»slå upp bordet och gå efter ett glas». Då ingen visade tecken villfara tillsägelsen, yttrade A.:»Gå, din förbannade käringdjäfvul efter ett glas, för vi skall hafva en sup.» Sedan glas framsatts hade H. yttrat till A.:»häll upp en sup och bjud O.» Då O. sade sig ej vilja hafva något brännvin, yttrade A.:»Tag den supen din djäfvul, om du vill, i annat fall skall du få denna», (höjde brännvinsbuteljen och hotade O.). Under tiden hade H. tagit supen under yttrandet:»vi skola väl hafva hvar sin.» A. uppslog ytterligare en sup och bjöd O. Enär O. fortfarande vägrade, tog A. den själf under orden:»denna tager jag själf, men den nästa skall du nog få». Omedelbart därefter tog A. TU - fickan en uppspänd knif och svängde under stampande och de gröfsta svordomar i luften och högg slutligen i rummets tak under utrop:»jag krusar inga präster eller länsmän och ingen skåning, om de vore från nedersta botten i helvetet.» Sedan han huggit en mängd häk it åket sprang han emot målsägaren, svängde knifven öfver honom och skulle säkerligen träffat, om ej hustru O. trängt sig fram och hindrat det. Ursinnig ropade han då:»undan, käringdjäfvul, annars skall fan anamma dig, annars slår jag ihjäl dig, undan käring, ty några falska fruntimmer bry vi oss ej om». Strax därefter sprang hän bort, i rummet och lösryckte en lucka i taket och då O. yttrade:»hvad skall du med luckan?» hade han hotat honom med den, så att han, för att undgå misshandel, fråntog honom luckan och' anbragte den på sin plats. Efter detta yttrade O.:»jag beder Teodor H. taga sitt sällskap med och gå.» Härtill genmälte A.:»Vi går när vi vill» och började ånyo häftigt svära och stampa samt med sin uppfällda knif, hvilken han hela tiden haft i handen, hugga i tak och väggar. Under tiden hade O. smugit sig ut. Då A. märkte detta, sade han:»det var bra du gick; utomhus vilja vi hafva dig, ty i kväll är du mogen.» Därpå slog han våldsamt upp dörren till ett angränsande rum. På H:s»nu skall vi gå ut» lämnade de rummet, och då de skulle aflägsnä sig, frågade H.:»Få vi gå genom porten ut, frun», hvartill A. genast genmälte:»behöfva vi fråga den käringdjäfvuln för att få gå porten ut.» Härmed stängde hustru O. såväl gårdsporten som dörrarna till bostaden, sedan O. framkommit ur sitt gömställe. Strax efter började A. och H. bombardera gårdsporten med stenar men lyckades ej spränga den. Genom trädgården inkommo de dock å gården och började sitt bombardemang mot ytterdörrarna, då de på knackning ej öppnats. Under yttrande af A.»Vill du ej öppna din brinnande käringdjäfvul, så skall jag öppna åt dig», fortsattes bombarderingen, tills dörrarna sprungo upp. H. stannade på trappan, men A. sprang in och grep hustru O. i armen under utrop:»in och tänd lampan, käring. Vi skall se, om den orene djäfvuln är inne.» Hustru O. hade fattat tag i H:s arm och ena dörrposten, så att A. ej kunde rycka henne lös. För att lyckas slog han hennes hufvud flera gånger i dörrposten och, då hon dessutom på H :s tillsägelse släppte hans arm, slängde han in henne i rummet med sådan våldsamhet, att tröjärmen nästan slets lös, och hustru O. kände häftig smärta i armen, hvilken ännu ej fullständigt upphört. Inkommen i rummet, började A. trefva på ena väggen, där han visste att O. plägade hafva laddade bössor hängande. Vid hustru 0:s utrop:»låt bli!» gaf han henne med knuten hand ett slag i hufvudet så att hon föll af svimmad omkull. Under yttrande:»se så, nu ligger där då en brinnande djäfvul!» hoppade A. ut genom dörren. Då hustru O. vaknade, gick hon ut för att stänga dörrarna. A. stod då på nedersta trappsteget af förstuguhron men rusade med spänd knif, så snart hän fick se hustru O., in i förstugan, tog stöd med ryggen mot en skänk och började blindt hugga omkring sig. En mängd af huggen råkade hustru O. å rygg, bröst och armar, så att hennes tröja sönderskui-its, men endast det sista hade genomträngt hennes kläder och sårat högra armen. Härefter kullkastade han henne, så att hon slog hufvudet mot dörrtröskeln och blef liggande afsvimnad. Efter detta aflägsnade han sig med sällskap. Förutom hvad härofvan lagts A. till last, anmäldes vid rätten, att A. den 30 sept å allmän väg ställt ett par oxar hindrande och, då O- kommit körande och bedt, honom vrida undan oxarna, så att han kunde komma fram, A., i stället för att bereda väg, under yttrande:»åt helvete, här är inga vägar uttagna för några skåningadjäflar att komma», vändt 0:s åkdon och förföljt honom med rapp af en oxpiska, samt att A. den 1 okt legat i försåt för O. och med famnen full af stenar kommit emot honom men ej fullbordat sitt uppsåt, enär tillstadesvarande personer lockat undan honom. Den anklagade, häktad den 27 dec. 1900, bekände, beträffande våldet den 3 sept. allt livad honom lades till last; beträffande beteendet den 1 okt., sade lian sig däremot endast haft för af sikt att försvara sig mot O., hvilken han trodde vara ond i anledning af gårdagens uppträde, och beträffande illgärningen den 25 dec 1900 erkände han, att han tilldelat hustru O- de angifna knifhuggen, och att han knuffat henne mot en dörrpost men min-

50 44 des ej, om hon af denna misshandel af svimmat; likaledes mindes han ej, att han under uppträdet huggit i tak och väggar, och förnekade, att han betedt sig opassande på annat sätt, än han nedtagit luckan i taket, då han efter sprängning af förstugudörrarna inkommit i bostaden. Den anklagade, d. 11 februari 1901 ytterligare hörd angående uppträdet den 25 dec. 1900, mindes nu i detalj förloppet och erkände allt, hvad honom lades till last, utom att han tvenne gånger kullkastat hustru O- så våldsamt, att hon svimnat. Han påstod, att han af H. lockats till att besöka målsägarne, samt att hans afsikt ej varit att misshandla, utan endast skrämma. Hörda vittnen meddelade: 1 :o. August E.:»att han ej trodde, att A. vore af normal sinnesbeskaffenhet; att han lede af fallandesjuka; att A. särskildt tiden närmast före anfall af denna sjukdom plägade vara ondsint och retlig till lynne.» 2 :o. Thora E.:»att hon en dag sistlidne höst såg O. komma körande, förföljd af drängen Viktor A., hvilken under förskräckliga svordomar sprang med piska i handen.» 3 :o. Karl P.:»att han sedan 5 år varit bekant med A. och flera gånger varit tillsammans med honom; att A. visserligen förefallit vittnet vara 'ordentlig', men att vittnet dock städse funnit honom i sitt uppträdande vara 'i någon mån märkvärdigare' än människor i allmänhet; att A. under sin samvaro med vittnet två gånger förefallit vittnet särskildt underlig; att A. vid dessa tillfällen darrat i hela kroppen några minuter; att denna darrning kommit öfver honom, utan att några särskilda omständigheter föregått densamma; att människor i A:s hemort berättat, att han hade ett svårt och bråkigt lynne samt öfverfallit folk, men vittnet kände af egen erfarenhet ej något härom.» 4 :o. Johanna S.:»att hon den 30 sept sett O. komma körande och hört A. yttra: 'du får köra, hvar helskotte du vill men här kommer du ej fram, ty här är ej allmän väg', men hon hade ej sett något.» 5 :o. Maria J.:»att hon hört uppgifvas, att A. ej vore af normal sinnesbeskaffenhet, äfvensom att han lede af fallandesjuka.» Med afseende å hvad i målet förekommit afsades det utslag, att handlingarna skola öfverlämnas till vederbörande fängelseläkare för erhållande af utlåtande angående den häktades sinnesbeskaffenhet. Den 19 mars 1901 förekom målet ånyo och inkomna läkarutlåtandet föredrogs ; ur detsamma antecknas:»vid med Johan Viktor A- företagen undersökning har jag funnit, att hvad hufvudets form och storlek, bålens och lemmarnas beskaffenhet angår, intet är att anmärka annat än att högra handen är böjd men kan passivt uträtas; att armen är svag och dess innervation rubbad, så att den är föga användbar; att missbildning eller lyte icke förefinnas; att sinnesorganen äro utan anmärkning, liksom blodomlopp-, andnings-, matsmältnings-, urin- och könsorganen; att nutritionen är god och kroppstemperaturen vanlig; att ansiktsuttrycket är utan anmärkning; att pupillerna äro lika; att ögonen äro rättställda; att han är lugn och stilla, lydig och renlig; att han är uppmärksam, uppfattar hvad man talar med honom om, synes hafva oklanderligt minne; att hans tankeverksamhet synes vara ringa; att han har klent omdöme, så t- ex. kan hän ej med full säkerhet fördela sex kronor åt! tre personer så att alla få lika; att sinnes- eller tankevillor icke kunnat här påvisas; att han stammar; att hans rörelser äro utan anmärkning, frånsedt högra armen, som hänger ner för sidan; att darrning, lamhet eller abnorma reflexrörelser ej iakttagits och att här icke förmärkts något epileptiskt anfall eller absencer.»»med anledning af hvad sålunda förekommit och då anledning icke saknas att misstänka, att Johan Viktor A. lider af sinnessjukdom möjligen på epileptisk grund, men utredning därom icke lämpligen kan vinnas i ett fängelse, hemställer jag, att han må öfversändas till något af rikets hospital för sinnessjuka för att där undersökas. Kallnar den 18 mars E. Engdahl, fängelseläkare.» Härpå, resolverade rätten,»att handlingarna skola genom domarens försorg öfversändas till kungl. med. styrelsen med anmodan, att kungl. med. styrelsen måtte meddela utlåtande, huruvida på grund af hvad angående den häktade förekommit, denne må anses vara och 1 vid tiden för ifrågakomna brottens begående varit alldeles i saknad af förståndet eller, när brotten begingos utan egen skuld befunnit sig i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste, samt, därest denna fråga nekande besvaras särskildt, huruvida den häktade vid nämnda brotts begående, ehuru hans sinnesförvirring ej varit sådan, som i 5 kap. 5 strafflagen, sådant detta stadgande lyder enligt lagen den 20 juni 1890, förmäles, dock af kropps- eller sinnessjukdom eller annan utan egen skuld iråkad förvirring, saknat förståndets fulla bruk.» A. intogs den 23 maj 1901 å Växjö hospital. Status praesens den 26 maj och följande dagar. Pat., 162 cm. lång, väger 60 kg. E-roppeii är kraftig men osymmetrisk, i det hela vänstra halfvan är starkare utvecklad än högra- Högra ansiktshalfvan är mindre hvälfd och något litet kortare än vänstra, och mimiska musklerna äro å vänstra sidan kraftigare och snabbare i reaktion än de å högra, så att vid skratt munnen dragés något öfver åt vänster och detta särskildt i början. Bröstets omfång är i höjd med bröstvårtorna 86 cm. däraf 46,6 cm. å vänstra halfvan. Högra klinkan är tydligen mindre hvälfd än vänstra och af omkretsen öfver desamma 93 cm. komma 47,3 på vänster sida. Ryggraden är enkelt men starkt skoliotisk med starkaste krökningen förlagd till sista bröstoch första ländkotorna och konvexiteten åt vänster; högra höften står ock 3 cm. högre än vänstra- Lemmarnas längd är å båda sidor fullkomligt densamma, men muskulaturen är olika utvecklad, som framgår af följande siffror: vänstra öfverarmen. 26,2 cm. högra öfverarmen. 22 cm. > underarmen 27 >» underarmen. 18,7 s > handlofven. 17» > handlofven. 14 > > handen.. 24»» handen >» låret >» låret ,5»» vaden... 35»» vaden »» häl och vrist 32,5» > häl och vrist 31,2» Som af siffrarna synes, är armens muskulatur svagast utvecklad. Den har dock full rörlighet aktivt som passivt, men i handlofven finnes lätt böjkbntraktur, i fingrarnas an-

51 45 dra led hyperextention och i dess sista någon flexion, så att kloställning uppstår. Passivt kunna såväl handled som fingrar rätas, men aktivt kan handleden ej alls röras och fingrarna endast obetydligt. Fingrarnas leder äro ytterst slappa. Vanligen bär patienten armen hängande slappt vid sidan med handlofven stödd mot höftkammen. Elektriska retbarheten är, för faradisk ström åtminstone, fullt lika å b)åda kroppshalfvorna och i sensibiliteten tyckas ej rubbningar finnas- Reflexerna, såväl kubital- som patellar-, äro stegrade och hudreflexerna äro lifliga och lika å båda sidor. Hufvudets omkrets är i riegerska planet 55,5 och 2 cm. därofvan 55; dess längd är 19,2, dess bredd 14,3, index 74,4. Iris gråblå, ögonen ligga något snedt; högra riman är något mindre än vänstra och å högra ögat finnes lindrig strabismus convergens. Synskärpan är dålig å båda ögonen, så att patienten ej kan läsa finaste stilarna och vanligen endast på 8 10 cm. med vänstra och 1 dåligt med högra på 6 7 cm.; korrektionsglas förbättra ej, och vid längre och noggrann fixering inställer sig ganska häftig nystagmus oscillatorius i båda ögonen. Håret mörkt, näsan är bred och läpparna tjocka, öronen däremot välformade. Patienten har ett stupidt men lugnt utseende. Blicken är plirande och känslolös och stämningen indifferent. Pat. är städse höflig och vänlig, lystrar väl till, uppfattar rätt snabbt och besvarar redigt framställda frågor. Han är väl orienterad till tid och rum och lämnar oförbehållsamt de mest detaljerade upplysningar om sitt föregående och sina brott, hvilka han städse anger som ett utslag af sitt obändiga, hämndlystna lynne. Han säger spontant, att han brukar vara vänlig och ej vilja någon något illa, men, är det någon som lurat honom eller velat drifva med honom, känner han sedan till denne ett hat och ett hämndbegär, som hän, nykter, kan behärska, men blir han aldrig så litet berusad, tager det öfverhand på honom i den grad, att han ej vet, hvad han gör. O., mot hvilken han trenne gånger förgått sig, har en gång för många år sedan lurat honom på några småsaker om jag fattade hans osammanhängande framställning rätt flaskor med särskilda proppar, hvilka senare upptäcktes ej vara af sådant ämne som de utgifvits för, under förra hösten öfveröst honom med skällsord och svordomar samt hotat»krama pat. så smått som gryn». Om uppträdet juldagen meddelade han utom hvad i anamnesen är anteckhadt, att drängen H., som hela dagen eggat honom, bland annat yttrat:»du skulle vara en dum djäfvul, om du talte dig med, att skåningen sagt, att han skall krama dig så smått som gryn; nu skall vi gå dit och, kan han, så låt honom göra det, men kan du inte klara dig, så skall jag nog fan hjälpa dig; tag brännvin med och bjud skåningen en sup och locka honom med, så att vi kan få tag i honom.» Under uppträdet skulle O. ha sagt:»åt helvete med er bägge två, för ni ä några rediga djäflar.» Uppbragt häröfver hade H. sagt:»ta upp khifven och klipp den djäfvulen.» Pat. efterkom genast tillsägelsen och 1 uppförde sig sedan såsom i anamnesen är skildradt. Han medger, att han högg luckan i taket för att slå O. och trefvade efter bössorna på väggen för att få något tillhygge. Att han kullkastat hustru O. ute i förstugan kan han ej riktigt minnas men nekar ej därtill, enär minnet, som strax efter var nästan intet och' vid första rannsakningen ringa, klarnat allt mer och mer. Han minnes allting klarare nu än någonsin förut, och beror väl detta på, att minnet genom oupphörliga erinringar vaknat allt mer och mer. Detta inser emellertid ej pat. själf utan tror, att tiden vacker minnet. Hans omdöme är i alla afseenden mycket ringa- Sitt nuvarande läge begriper han ej alls och, hvilka följder hans våldsamhet mot O. kan hafva för honom, har han ej ägnat en tanke. Att han burit sig dumt åt, förstår han, men är ej mäktig någon ånger öfver sina handlingar lika litet som öfver något annat. Han fann fängelsetiden dräglig, fast han tyckte det var»lite långt att sitta ensam», och här har han allting bra. Begär efter sprit förnekar han, och han påstår med bestämdhet, att han aldrig supit ensam men väl i lag och då ej sällan fått för mycket. Många gånger har han varit berusad utan att göra något ofog, och han tror ej, att han skulle göra sådant, om han ej eggades af kamrater; men framkastar någon ett stickord från hans ovänner är det tillräckligt för att sätta honom i bärsärkaraseri, och sedan rusar han blindt. Så har han vid ett tillfälle under förra hösten gått ensam hem till O. för att utkräfva hämnd och detta oaktadt O. är en mycket stor och stark karl men med»klent mod». Pat. träffade vid det tillfället ej sin trätobroder; att omdömet är klent, framgår ju äfven af detta hans handlingssätt, men det är ej blott omdömet utan hela psykiska utvecklingen som är klen. Pat. har visserligen reda på prästens, kronofogdens och länsmannens i hemtrakten namn, men han vet ej kronprinsens namn och långt mindre någon annan kungligs. Kungen vet han heter Oscar ej att Kalmar ligget i Kalmar län, ej att Stockholm är hufvudstad; upplystes om, att Växjö ligger i Kronobergs län, men kan ej räkna ut, hvad staden) i Kronobergs län heter; långsamt kan han räkna ut, att 2 gånger 6 är 12 först sade han 18 att 6 delat i 3 lika delar gör 2, och visar öfver sina riktiga svar stor belåtenhet. Multiplikationstabellen är för honom alldeles främmande, och detta har sin naturliga förklaring däri, att han för sina anfalls skull ej gått i någon skola utan läst hemma endast katekes och biblisk historia. Äfven dessa tycks han ha till största delen glömt, och det kan ju vara förlåtligt, då han efter konfirmationen aldrig tittat i någon bok, äfven om han, såsom han själf säger, har mycket godt minne. Enligt betjäningen uppför patienten sig städse ordentligt och fogligt. Sömnen är god. Pupillerna reagera normalt. Stark banal stamning förefinnes, så att talet är långsamt, och ofta får han börja flera gånger, innan han lyckas få fram äfven enkla ord, och mycket långa eller svåra lyckas honom sällan utan stympning. Såsom redan nämnts äga musklerna å höger sida full förmåga att sätta lemmarna i rörelse, men innervationen är mindre snabb och fullständig, och rörelserna däraf något slappa och osäkra; detta icke blott i armen utan äfven i benet. Gången är något linkande, och patienten kan ej stå ensamt på högra benet utan att vackla; vänster däremot stadigt äfven med slutna ögon. Från inre organ intet att anmärka; afföringen är regelbunden, matlusten god, urinen klar. sur, socker- och ägghvitsfri.

52 46 Patienten, som de första 5 dagarna låg till sängs å oroliga afdelningen, vistas numera uppe å lugn afd. och sofver å gemensamt rum Börjar i dag arbeta i trädgården Inget»anfall» liar sedan inkomsten förmärkts, men i dag anmälde pat. vid aftonronden, att han ute under arbetet haft ett sådant, ytterst lindrigt; varade endast några sekunder, och han kände sig ej sömnig eller trött och ingen ändring i lynnet efteråt, såsom vid svårare kan förekomma. Före anfallen hettar det alltid i blodet, och strax efter uppträder skakning i högra handen och krypning i armen, liksom då han fick elektricitet, hvilken vid svårare anfall öfvergår i skakning. Skakning i hela kroppen förnekar pat. bestämdt T patientens tillstånd har sedan inkomsten ingen ändring visat sig Patienten är alltjämt sig lik: lugn, vänlig, arbetsam och fullt redig, och vid förnyad undersökning af hans kunskapsförråd visar han sig ha ökat det med, hvad han förut bli fvit frågad om, såsom hvad heter staden i Kronobergs län, hvad heter hufvudstaden i Sverige, hvar ligger Malmö, hvad heter konung och kronprins o. s. v. I katekes och biblisk historia kan han läsa upp utantill långa stycken fullt oklanderligt, men tillfrågad om dess innehåll, ger han i allmänhet intet svar eller ock:»det har ingen frågat mig om förut.» Han läser ock ofta upp något långt annat än frågan gäller utan att märka det, men uppmärksammad och ledd på rätt stråt fortsätter han riktigt; så läste han upp 1 :a artikeln, då han tillfrågades om 2 :a, och detta oaktadt han gifvit riktigt svar, att 2:a handlar om Guds son och återlösningen. Läsa utantill kan han tydligen utan större svårighet, men omdöme och reflexionsförmåga tyckas däremot vara ytterst outvecklade hos honom, såsom tydligt synes af följande räkheprof, allt efter långt funderande och med tillhjälp af fingarna. Utan sådan eller liknande hjälp kan han ej räkna ut, hur mycket 3 1 är. Sedan en månad tillbaka har han haft rättighet att på fristunderna gå fritt omkring på området, och har han på intet sätt missbrukat denna frihet. Betjäningen, som anser honom frisk men enfaldig, prisar hans villighet och tjänstaktighet. Något»anfall» har ej observerats, men pat. uppgifver, att han någon af de sista dagarna i augusti hade ett lindrigt, snabbt öfvergående sådant, fullkomligt likt ofvan beskrifna Enär pat. Gustaf. P-, som biträdt i köket, insjuknat i ryggskott, öfverlämnas detta arbete i dag åt patienten Patienten, som sköter sig mycket väl såsom köksbiträde, upplyser vid samtal i dag, att han i går hade ett ganska svårt»anfall», såsom kökspersönaleh kan intyga. Vid förfrågan hos dem upplyses, att pat., sysselsatt med vedbärning, började helt plötsligt, under det han plockade vedträn i famnen, skaka i hela kroppen, så att han genast måste lägga vedträna och taga stöd med händerna. Skakningen fortsatte 10 ä 15 minuter. Under denna tid stod pat. orörlig och 1 gaf ej svar på frågor, men så snart skakningen upphört, var han sig fullt lik och började genast sitt arbete. Retlighet i lynnet förmärktes ej hvarken före eller efter, och patienten förlorade ej ett ögonblick sansen, men blicken var stirrande, och ryckningar förmärktes äfven i ansiktet. Patienten andades som vanligt Patienten har ej sedan förra anteckningen haft något anfall och sköter sig alltjämt utmärkt som köksbiträde.,, Patienten sköter sig alltjämt utmärkt och 1 har ei haft känning af sina anfall Pat. har i dag haft ett anfall, åsedt af tvenne kökspigor, hvilka berätta: att, utan att någon ändring förmärktes i pat:s lynne eller sätt, ryckningar helt plötsligt inställde sig i högra armen och benet. Pat-, som befann sig nära en dörr, tog genast stöd mot denna och fattade och höll mycket hårdt med vänstra handen om högra handlofven, tydligen för att hindra alltför våldsam skakning. Skakningarna fortsatte en stund, 5 10 min. Ansiktet var under tiden mycket rödt och blicken stirrande, men andningen som vanligt. Så snart skakningarna upphört, rörde pat. sig lika obesväradt som vanligt, och intet märktes hos honom utom, att han en stund var mycket blek. Samtidigt meddelas, att pat. den 2 dec haft ett alldeles liknande anfall Vid samtal i dag vidhåller pat. i allo sina förra uppgifter, visar godt minne af, hvad han förut tillfrågats om, och samma klena fattning och omdöme beträffande äfven de enklaste nya frågor. Så t. ex. ansåg han 3 framlagda 5-öringar för mer än 2 tio-öringar och ombedd att lägga alla mynten tillsammans, får han dem efter långvarigt begrundande till 40 öre. Att uppgifva, huru många 5-öringar kunna fås af en 2o-öring, är honom absolut omöjligt Församlingens pastor här om den sjukes föregående förhållanden ytterligare meddelat: att förlossningen vid A :s födelse var synnerligen svår; att han lärde gå vid 2 års ålder och tala senare än andra barn; att han stammade redan från början, men att detta tilltog vid omkring 10 års ålder; att han såväl af pastor själf som af läraren alltid ansetts andesvag; att anfallen påkommit stundom 2 ä 3 gånger om dagen och likaså nattetid, stundom med längre mellantider. Diagnos: Hemiplegia spastica infantilis dextra (Porenchephala?) + Imbecillitas + Epilepsia corticalis. Under hänvisning till ofvanstående från rannsakningshandlingarna gjorda sammanfattningen af patientens föregående lefnad och förloppet vid åtalade gärningarnas begående samt till dess skildring af hans tillstånd och förhållande efter intagningen å Växjö hospital den 23 sistl. maj, får jag, med återställande af remisshandlingarna, därutöfver vördsamt anföra.

53 47 Född 1874 den äldste af 6 syskon, företer A. i så måtto ärftlig belastning att fadern»hade dåliga lefnadsvanor och var en notorisk drinkare», hvarjämte äfven farfadern, enligt A:s egen uppgift, lärer varit supare. Förlossningen vid A:s födelse uppgifves hafva varit synnerligen svår. Från dessa förhållanden, och sannolikt äfven från andra samtidigt bidragande orsaker, torde måhända kunna härledas det grava hjärnlidande (porencephali?), som af omgifningen dateras från ett»slaganfall» vid 14 dagars ålder, och som, i hvilket fall som helst, symtomatiskt uppträd! och utvecklat sig under sjukdomsbilden Hemiplegia spastica infantilis dextra. Af vanliga hithörande symtomer i sjukjournalen framhållas bland andra den spastiska högersidiga förlamningen, särskildt framträdande i armen, som äfven företer kontraktur i handleden samt kloställning af fingrarna; den efterblifna utvecklingen af samma sidas muskulatur, den psykiska insufficiensen och de epileptiforma anfallen är det i synnerhet de 2:ne sistnämnda, som här intressera oss, särskildt med hänsyn till, att fängelseläkaren misstänkt föreliggande sinnessjukdom möjligen på epileptisk grund och af denna orsak påkallat undersökning vid ett rikets hospital för sinnessjuka- Hämningen i den andliga utvecklingen gjorde sig redan tidigt bemärkt. Han lärde sig gå och tala senare än andra barr och äfven i andra hänseenden observerades en psykisk efierblifvenhét. Vare sig att hans anmärkta»klena fattningsgåfvor» hindrade hans deltagande i ordnad skolundervisning han uppfattades redan då af såväl pastor som lärare såsom sinnessvag eller att, såsom han själf uppgifver, han på grund af sina»anfall» uttryckligen förbjöds att bevista skolan, så blef hans undervisning mycket ofullständig, i det han hos mostern, där han alltifrån sin spädaste ålder på grund af faderns oregerlighet i hemmet fått vistas, icke inhämtade andra kunskaper än innanläsning samt litet katekes och biblisk historia. Han tilläts emellertid deltaga i konfirmationsundervisningen samt blef ock, men med betyg om klen kristendomskunskap, konfirmerad. Af befolkningen i hemorten har han alltid och allmänt ansetts icke vara af normal sinnesbeskaffenhet eller, såsom ett vittne karakteristiskt yttrar»i någon mån märkvärdigare» än människor i allmänhet. Under vistelsen å hospital har A., som alltid har ett stupidt utseende och i uppförande och åthäfvor beter sig på ett barnsligt, fjolligt sätt, företett en mångfald defektsymtom inom själslifvets olika; områden, såsom tillräckligt tydligt framgår ur sjukjournalen. Såsom defekter inom det intellektuella området kunna sålunda anföras: hans allmänna okunnighet, hvilken är mycket större, än att den kan förklaras enbart af hans försummade skolgång och ensidiga undervisning; hans svårighet att räkna, hvilket äfven vid enklaste uppgifter sker otillförlitligt, att redogöra för innehållet af det lästa, att vid förhör ur katekesen hans bästa kunskapsområde afpassa sina svar till de rätta frågorna, o. s. v.; hans omdömeslöshet och bristande insikt af sitt läge; hans oförmåga till ordnad tankeverksamhet, hvarom också hans barnsliga språk, torftiga ordförråd och armod på föreställningar bära vittne. Minnet är däremot rätt väl bibehållet och tack vare detta utvidgas dagligen, dock ej på hans eget initiativ, hans kunskaps- och erfarenhetsområde, såsom de upprepade examinatprierna visat. A:s tillstånd kännetecknas vidare af brist på känslolif samt af inskränkning i hans etiska synfält. För sina närmaste och deras öden förråder han intet intresse; yttringar af glädje och sorg, af deltagande, vänskap o. s. v. ådagalägger han icke i märkbar grad; för sin härvarande omgifning och dennas görande och låtande visar han en fullkomlig likgiltighet, för så vidt icke hans egna intressen trädas för nära, ty egoismen är den för honom bestämmande faktorn. Att han gjort orätt genom sitt öfvervåld juldagen, eller att hans offer tillfogats lidanden, har han aldrig tänkt på och ännu mindre visat någon ånger däröfver, men däremot har inspärrningen i fängelset obehagligt afficierat honom, hvarför han också försäkrar, att hans bekanta icke vidare skola kunna förleda honom till dryckenskap, då däraf för honom så obekväma följder kunna uppstå. Äfven inom viljelifvet märkas abnormiteter. Redan drifterna äro aftrubbade, sexualdriften synes t. o. m. vara rudimentär. Äfven till begär och lidelser synes han stå på en outvecklad punkt, dock i senare fallet med det undantag, att hos A. under år 1900 utvecklat sig hat mot målsäganden O. under intrycket af en obetydlig liden eller förment oförrätt samt af dennes ringaktande uttalanden om A. - öfverlagda och planmässiga viljeyttringar för högre syften är A. icke mäktig, och han saknar sedlig karaktär. I korthet kan A. betecknas såsom en man till ålder, såsom förkrympt och efterblifven i kroppsligt hänseende och såsom ett barn till andlig utveckling. Såsom sinnessjuk i egentlig mening kan A. icke anses, men han kvarstår, såsom förut visats, på en sådan grad af psykisk undermålighet imbecillitas, att han måste räknas såsom afvita i lagens mening (Strafflagen Kap. 5 5). Samtidigt med andesvagheten och med tendens att skärpa denna plägar i flertalet fall af cerebral infantil förlamning enl- Oppenheim i ända till V 3 af alla fall såsom följdsymtom äfven utveckla sig epileim. Äfven hos A. har, såsom anamnesen upplyser,»anfall med ryckningar» af tydlig epileptisk natur förekommit ända sedan tidigaste barndomen. Dessa anfall, som förut lära hafva varit mera svåra och frekventa enl. nyligen erhållen upplysning»stundom 2 3 gånger om dagen och likaså nattetid, stundom med längre mellantider», hafva härstädes varit så sällsynta eller så lindriga, att oaktadt den långa observationstiden intet enda kunnat blifva föremål för iakttagelse af läkare eller sjukvårds betjäning. Först den 27 sistl. okt. fick han ett af kökspersonalen iakttaget anfall, och sedermera hafva i december och i innevarande månad ytterligare 2 :ne anfall blifvit föremål för observation. Såsom af beskrifningen på dessa anfall framgår (se sjukjournalen), torde i alla händelser med dessa observationer epilepsi (af cortical typ) få anses konstaterad. Beträffande det juldagen mot O. och dennes hustru föröfvade öfvervåldet uppställer sig det spörsmålet, huruvida icke A. genom spritförtärandet och således genom eget förvållande kommit i ett sådant tillstånd, att han icke till sig visste. Utom hvad förut anförts om A:s abnorma sin-

54 48 nestillstånd torde härvid böra jämväl ihågkbmmas, att supbrodern (H.) uppegga,t sin äfven i nyktert tillstånd lättledde, osjälfständige och omdömeslöse kamrat att begifva sig till O. för att utkräfva hämnd, dit han (H.) själf medföljde med löfte om hjälp; att A. å själfva stället af sin följeslagare ytterligare uppeggats till angrepp och slutligen till att draga knif, samt att äfven 0:s råa och sårande tillrop bidrpgo till att beröfva A. all själfbehärskning. I ^vilket fall som helst får icke lämnas ur sikte, att det sjukliga momentet hos A. var till finnandes redan före ruset, och att A. tillhör en grupp psykopatiska individer, sojn redan för små mängder sprit pläga reagera annorlunda än en normalt utvecklad person; måttstocken för bedömandet måste därför i dessa fall blifva helt olika. A., som af vederbörande pastor vitsordats såsom»rätt foglig, tyst och medgörlig» under vanliga förhållanden, som förut ofta varit berusad utan att begå våldsamheter, och som under hela observationstiden härstädes visat sig godmodig och stillsam, i allo villigt fogande sig efter anstaltens regler och gifna föreskrifter, kan enligt min åsikt icke anses såsom samhällsvådlig och är således ej heller föremål för vård å sinnessjukanstalt. På grund af och i anledning till det anförda får jag på heder och samvete afgifva följande utlåtande: att Johan Viktor A. på grund af organisk hjärnsjukdom lider af psykisk utvecklingshämning imbecillitas och epileptiforma anfall (cortical epilepsi); att A. följaktligen måste anses såsom afvita i lagens mening vid tiden för de åtalade gärningarnas begående; samt att A. fortfarande befinner sig i samma abnorma tillstånd. Växjö hospital den 19 januari Emil Lindell. Öfverläkare. Sedan kungl. medicinalstyrelsen genom skrifvelse till kungl. direktionen för Stockholms hospital af den 26 augusti 1901 förordnat, att häktade, för mordbrand ni. m. tilltalade, iörre bageriarbetaren Gustaf Adolf E. skulle för observation och undersökning intagas å Stockholms hospital, så snart plats därstädes kunde för honom beredas, samt öfverläkaren vid nämnda hospital anmodas att, så snart ske kunde, till kungl. styrelsen inkomna med yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet, får jag, sedan bemälde E. den 28 september s. å. kunnat här intagas och den undersökning, som intagningen afsett, hunnit af mig verkställas, härmed vördsamt aflämna det begärda utlåtandet angående tilltalade Gustaf Adolf E:s sinnestillstånd samt därjämte återställa de mig tillhandakomna handlinglarna i målet. Af dessa handlingar inhämtas, att Gustaf Adolf E. är född den 14 februari 1872 i Stockholm, son till aflidne förre handlanden K. E. L. E. och dennes efterlämnade hustru Matilda Leonilda, född P.; han har uppfostrats i hemmet, blifvit konfirmerad (med godkänd kristendomskunskap) samt lärt bageriyrket och! haft anställning' Los olika bagare i Stockholm, senast från början af febr hos bagarmästaren B. vid Hagalund, hos hvilkjen han jämväl haft husrum, men hvarifrån han den 5 juni s. å. afskedats, då han erkänt, att han den 1 s. m. anlagt eld i sin husbondes stallbyggnad vid Hagalund, äfvensom. från en kamrat tillgripit 17 kronor. Han begaf sig då till staden, bodde på olika hotell och var utan sysselsättning. Enligt arbetsgifvares och' kamraters uppgift skall han hafva varit ordentlig i sitt arbete och icke begifven på rusdrycker, utan användt sådana endast obetydligt. Den 29 sept dömdes han af Stockholms rådstufvurätt för första repan stöld å skilda tider och ställen delvis medelst inbrott till 5 månaders straffarbete och ett års vanfrejd från den 26 januari 1901, då han frigafs från Nyköpings länsfängelse. Under tiden från och med den 21 sistlidna april till och med den 2 juni har E. blifvit förvunnen att hafva anlagt eld vid 13 olika tillfällen: 1) den vid 12-tiden på dagfen in:r 37 vid Klara bergsgatan (huset under ombyggnad); 2) samma dag vid 1/2 3-tideu på e. m- i N:r 50 Regeringsgatan (huset under ombyggnad); 3) den vid 4-tiden på morgonen i ett skjul å gården till huset N :r 9 vid Saltmätaregatan; 4) samma dag vid 3-tidep, på e. m. i N:r vid Norrtullsgatan (huset under ombyggnad); 5) samma dag omkring kl. 6,«e. m. i N:r 50 Regeringsgatan (för andra gången); 6) den omkring i/ 2 12-tiden f. m. i N:r 37 Klarabergsgatan (för andra gången); 7) den vid 2-tiden e. m. i N :r 6 Olofsgatan; 8) samma dag vid y% 3-tiden e. m- i N:r 10 vid Olofsgatan (elden anlagd i halm, som fundits instoppad i en källarglugg; 9) samma dag omkring kl. 3,^ e. m. i N:r 28 vid Kungstensgatan å vinden; 10) samma dag omkring kl. 6,15 e. m. i en källare i N:r 55 Odengatan; 11) samma dag vid 8-tiden e. m. i en stallbyggnad af trä norr: om och invid Vanadisvägen; 12) den 2. 6 vid 1/2 3 tiden f. m. i en vedgård å N :r 3 Norrtull; 13) den 1. 6 vid Il-tiden på aftonen i E:s husbondes, bagiare A. C. B:s stallbyggnad vid Hagalund. Alla dessa anläggningar hafva skett under sön- eller helgdagar eller efter slutadt arbete å lördag. E., som gjort anläggningarna på dagen under ljus årstid (utom vid tre tillfällen), har aldrig blifvit ertappad å bar gärning eller ens misstänkts förrän efter branden n :r 13. Han har vanligen före antändningen hopsamlat lämpligt brännbart materiel och anläggningarna hafva i de flesta fall lyckats. Han har vanligen stannat och afvaktat brandkårens ankomst, dock stundom dessförinnan lämnat platsen såsom för att äta middag eller äfven enligt uppgift af rädsla att ertappas. Under rannsakningarna har han såsom skäl för eldsanläggningarna uppgifvit, att han ville se det brinna, eller att han, som var mycket intresserad af att se brandkåren rycka ut och se hästarna komma i stark fart, velat se denna komma. Han bestred på det bestämdaste, att han hade någon»mani» att anlägga eld (vid ett senare tillfälle förklarade han inför domstolen detta uttryck därmed att, om han blefve fri, han ej skulle göra om det); han har förnekat, att han känt ägarne till de antända lägenheterna och påstått, att han ej i något fall haft något emot dem, hvadan det ej varit

55 49 af hämnd han anlagt eld, samt att han helt plötsligt vid hvarje tillfälle fått idéen att tända på, stundom först sedan han kommit in i huset; att han visserligen inlett, att det vore orätt att anlägga eld, men att han icke kunnat motstå begäret; att han gått in i lägenheterna därför, att han alltid varit så intresserad för byggnadsverksamhet, eller därför att han sökt en bekant, eller att han eljest haft något ärende till lägenheten. E. hade, efter det han vid Il-tiden på aftonen den 1 sistl. juni anlagt eld på höskullen till sin husbondes stallbyggnad, telefonerat efter brandkåren i Stockholm och; sedan elden släckts, hade han gått upp i sin bostad för att lägga sig, och då ur en rumskamrats aftagna byxor tillgripit en portmonnä med 17 kr. 76 öre. Därpå hade han gått in till staden och anlagt den eld, som ofvan under n:r 12 nämnts. Pengarna hade han användt till mat och husrum, sedan han slutat hos B. Med ledning af eldsvådan vid Hagalund blef E. misstänkt och efterspanad. Han häktades den 7 juni och erkände efter något nekande sina brott; utpekade under rättegången ställena för eldsanläggningarna och utan minsta tvekan å en plankarta öfver brandstället vid gården å Norrtull n:r 3 anläggningsstället, hvarifrån eld eller rök först observerats. Under rannsakningen har E. själf uppgifvit, att han såsom barn behandlats med hårdhet af fadern, hvilken ofta slagit honom i hufvudet vid tinningen, däraf han alltemellanåt äfven sedan han blifvit äldre lidit; att han ända sedan barndomen drömt och sofvit oroligt om nätterna, samt att, då han vaknade, han ofta plägat hafva ondt i hufvudet ; att han alltsedan sin barndom tidt och ofta lidit af svimningsanfall, som hastigt påkommit, så att han fallit, omkull och vid uppvaknandet funnit sig liggande; att han icke hade sig bekant, huruvida anfallen kunde bero på fallandesjuka; att något dylikt anfall af häftigare art dock aldrig inträffat, under det E. varit sysselsatt i arbetet, men hade han därunder någon gång känt en öfvergående yrsel, därvid det svartnade för ögonen; att, efter hvad han trodde, sådana, svimningsanfall stundom inträffat i föräldrarnas närvaro och mestadels inomhus, samt att han särskildt en gång afsvimmat vid ett besök med föräldrarna hos en handlande John W. E :s moder har inför domstolen upplyst, att han af fadern ej behandlats strängare än de andra barnen; att hon under sonens första uppväxttid ej märkt någon skillnad mellan hans ocli andra jämnåriga gossars förståndsutveckling, men att hon, efter det sonen börjat gå i skolan, börjat förmärka en alltjämt tilltagande svaghet i hans förstånd, hvilket hon trodde hafva berott på att sonen öfvat en onaturlig last; att han alltsedan varit klen och virrig samt visat sig sl<3'gg och rädd; att då han blifvit tillrättavisad för någon förseelse, det förefallit, som om han ej alls förstått, hvad man talat till honom om; att sonen för några år sedan beklagat sig för modern, att en bräda under en tjänstgöring hos en bagare W. fallit ned på hans hufvud med den påföljd, att han afsvimmat, hvarefter hön dock ej märkt någon försämring i sonens tillstånd; att han genomgått 3 klasser i Östermalms elementarläroverk, men alltid haft svårt för att lära; att han gått 2 år i 3:e klassen och, då han icke kunnat komma upp i 4 :e klassen, slutat skolan, samt att Berättelse ang. sinnessjukvården. han, då han exercerat beväring, gång på gång svimmat under exercisen, hvadan han befriats från alla utmarscher. Modern framhöll slutligen såsom sin bestämda öfvertygelse, att sonen vid föröfvande af ifrågavarande mordbrandsanläggningar icke varit»redig i hufvudet». Under denna moderns berättelse blef E. upprörd och var nära att falla i vanmakt samt måste utföras ur sessionssalen, hvarjämte han senare under samma rättegångstillfälle afsvimmade. Bagaren P. G. W., hos hvilken E. under 8 års tid ( ) tjänat, och bageriarbetaren Olof E., som under tjänat tillsammans med E. samt delat rum med honom, hafva vittnat, att de icke hade sig bekant, att E. under arbetet träffats i hufvudet af någon nedfallande bräda, och att de ej heller märkt, att E. haft någon onaturlig last, men att de ofta funnit E. frånvarande, och att han vid tilltal plötsligt ryckt till och förefallit virrig och oredig eller icke alls»vetat till sig». Vittnet V. E. S-, som under ett års tid för 2 eller 3 år sedan varit arbets- och rumskamrat med E., hade tyckt sig finna, att E. varit besynnerlig i uppfattning och påståenden, hvilka ofta visat bristande följdriktighet i tankegången, men hade icke anledning antaga, att E. varit hemfallen åt onaturlig last. Erik Henrik Andersson P., som under 5 månader varit E :s arbetskamrat hos bagaren B. vid Hagalund, hade funnit E. litet besynnerlig, t. ex. så, att E. plägade sknatta för sig själf, och att E. på måndagarna vid arbetets början talat om eldsvådor och em, huru skicklig Stockholms brandkår vore. Qffvannämnda vittnet E. hade ock funnit E. särdeles intresserad af, hvad som rörde brandkåren, om hvilken han gärna talat, samt såvidt möjligt vid förefallande eldsvådor beredt sig tiluälle att se brandkåren rycka ut. Handlanden I. G. W., som under 12 års tid och sedan E:s 4:e år varit i tjänst hos E:s fader, har vittnat, att han funnit E. besynnerlig, virrig och mindre begåfvad och försigkommen än hans jämnåriga, och att E:s fader för vittnet sagt sig anse, att E. borde intagas på allmän uppfostringsanstalt för erhållande af noggrannare tillsyn, än den hemmet kunde lämna, samt att E. vid ett besök i vittnets hem för 1 i/o år sedan träffats af ett svimningsanfall af tämligen lång varaktighet; att anfallet, såvidt vittnet förstått, ej yttrat sig som fallandesjuka utan som vanlig svimning. Kådstufvurätten aktade nödigt att inhämta andre stadsläkarens utlåtande, om och i hvad mån E. kunde vid tiden för de åtalade brottens föröfvande varit i saknad af förståndets fulla bruk. T. f. andre stadsläkaren G. Sundl>erg har, efter att hafva observerat E. under tiden 29 juli 15 ang. 1901, afgifvit det utlåtande, att, ehuru E. synes äga något mindre än medelmåttig begåfning, det dock icke kan anses föreligga tillräckliga skäl för antagandet, att E. vid tiden iör åtalade brottens föröfvande vare sig delvis eller fullständigt saknat förståndets bruk; hvarefter rådstufvurätten beslöt att till kungl. medicinalstyrelsen öfverlämna protokoll och handlingar i målet med anhållan om utlåtande om och i hvad mån E. kunde anses hafva vid tiden för de åtalade brottens föröfvande varit i saknad af förståndets fulla bruk. E. intogs, såsom förut är nämndt, härstädes den 28 september 1901, och den öfver honom förda journalen meddelar följande: 7

56 50 Status prresens den 30 september 1901 och följande dagar: Englund är 165 ctm. läng och väger 63 kg. Hanar något spensligt byggd, har medelmåttigt utvecklad muskulatur och tämligen godt hull- Hufvudskålens form är lindrigt asymetrisk (plagiocephali). Hufvudets horisontalomfång 59,s ctm., längddiameter 21 ctm-, bredd-diameter 15 ctm.; index 71,4; ansiktslängd 12,3 ctm., ansiktsbredd 12 ctm. öronmusslorna, i synnerhet den vänstra, ganska mycket åt sidorna utstående. Af tänderna i öfverkäken finnas endast ett par molarer jämte en trasig sådan kvar. E. har lösgoni med 3, urspurngligen 5, artificiella tänder, hvilka han, enligt hans egen uppgift, behöft skaffa sig redan vid 17 års ålder. Å tungan kunna inga ärr upptäckas. Från hjärta, lungor och matsmältningsorganen inga sjukdomstecken. Vid undersökning af könsorganen märkes ett vänstersidigt, ganska betydligt varicocele; för öfrigt om dessa organ intet att anmärka. Urinen af sur reaktion, l,oi7 eg. vikt, innehåller ej ägghvita eller socker. Ögonundersökningen (verkställd af doktor Nordenson) har lämnat det resultat, att E. å båda ögonen har normal synskärpa utan glas och äfven med + 0,so vid binokulärt seende; accommodationen god (närpunkten på 14 ctm.). Färgsinnet å båda ögonen normalt. Gränserna för synfälten för kvitt, blått och rödt äro normala. Ingen ooncentrisk begränsning. Hörsel, lukt och smak utan någon anmärkning; likaså intet anmärkningsvärdt angående känselsinnet, som nogrannt pröfvats. Patellarreflexerna lif liga. Dynamometern visar: höger hand 35, vänster 33 kg. E. uppför sig stilla, fogligt och höfligt, är snygg och anständig, låter utan något som helst motstånd undersöka sig och svarar på tilltal, som det förefaller, med beredvillighet, men hans svar äro ofta famlande och osäkra, stundom undvikande. Några sinnes- eller tankevillor liafva ej hos honom kunnat spåras. Hans sinnesstämning är i allmänhet lugn, dock blir han vid längre samtal, i synnerhet vid sådana, som röra hans brott, ofta mycket upprörd; hans ansikte rodnar starkt, han Ixirjar snyfta, stamma och darra i hela kroppen. Omotiverad!, framhåller han gärna, att han alltid varit»enfaldig och mindre vetande», och att han»af andra människor alltid varit ansedd såsom sådan». Hans intelligens ligger ganska långt under den medelmåttiga; han vill nog rätt gärna inlåta sig i samtal om hvarjehanda saker, då han tillspörjes, men hans uppfattning och resonemang därvidlag äro alltid ganska enfaldiga och abrupta. Af hvad han nndei sin skoltid borde hafva lärt sig, tyckes han ej komma särdeles mycket ihåg: han känner ej till namnet på några större städer i Sverige; vet ej, hvem som var regent i landet före vår nuvarande konung, utan gissar hit och dit. ITan har sedermera beredts tillfälle att ostörd få skriftligen besvara några enklare frågor rörande hans kunskapsmått m. m. Han har därvid någorlunda redt sig med att uträkna enklare exempel i de fyra räknesätten i hela tal och likaså något så när i decimalbråk, men hvad vanliga bråk beträffar, synes han däri vara alldeles okunnig. Han bcskrif ver tämligen redigt sitt arbete i bageriet; nämner rätt namnen på hufvudstädcrna i några af Europas stäter (uppgifver dock, att»hannover» är Tysklands hufvudstad) och i Kina. På den skriftliga frågan, om han anser sig vara fullt tillräknelig eller mindre tillräknelig för de brott han begått och om han förstår, hvad som med denna fråga menas, lämnar han det skriftliga svaret:»jag anser Att jag ej är fullt tillräknelig.»»gustaf II Adolfs dödsdag brukar han vara med och fira, därför vet han, att den inträffar den 6 nov.» Han heter själf Gustaf Adolf. Då spörsmålet ledes in på hans begångna förbrytelser, till att börja med den stöld, för hvilken han uttjänt sitt straff, svarar han först, att det»kom för honom, att han skulle stjäla», men sedan, att det ej var för någonting annat än att»få pengar», och att han ej känt något inre behof eller någon sorts maning att begå en sådan handling. Han påstår sig förut en gång hafva stulit, men att han ej då blifvit tilltalad, emedan han ersatt det stulna. Vidare hvad beträffar de många eldsanläggningarna, till hvilka han gjort sig skyldig, påstår han, att han känt sig tvungen att utföra dem, att det kom för honom, att han skulle tända på, att han haft fallenhet för byggnader och därför tittat på sådana, att han aldrig tänkte på att anlägga någon eld förr, än han kommit upp i en byggnad, att han tyckte, att det skulle vara så roligt att se brandkåren komma, men af' rädsla vanligen ej väntat, till dess den hann anlända- Före eldsanläggningarna öfvertänkte han aldrig, om det kunde vara rätt eller orätt och hjälpte aldrig till med släckningen, men efteråt var han rädd och ängslig för påföljderna. Förr än»vid nyårstiden» har det aldrig kommit för honom, att han»var tvungen eller fått så starkt i sig» att göra så. Han säger sig ej veta, på huru många ställen han anlagt eld. Angående de svimningsanfall, af hvilka han skall hafva lidit, berättar han, att han flera gånger haft sådana och särskildt minnes, att han en gång, då han var på en bjudning, under ett sådant anfall ej vetat till sig»ett par timmar». Inför rätten vardt han så rädd, att han»svimmade två gånger». På förfrågan, om han fått någon stöt i hufvudet, omtalar han, att han i bageriet en gång fått ett slag af en från taket nedfallande»brödbräda», men att slaget var obetydligt, och att han däraf ej haft något men. E:s matlust är vanligen särdeles god; afföringen utan anmärkning. Han påstår sig sofva godt, men drömma rätt mycket; är isolerad om nätterna. Vårdas på 4 afdeln. Den fick E. ungefär i/2 timme efter intagen middagsmåltid ett anfall af medvetslöshet, som varade omkring 3 minuter. Sittande på en bänk dignade han ner, inbars i ett rum och lades till sängs. Efter uppvaknandet klagade han öfver lindrig hufvudvärk och kräktes; omtalade sedan, att det först lxirjat svartna för ögonen, och att han sedan»en stund» ej visste till sig. Enligt utsago af betjäningen skulle detta hans anfall ej på något sätt liknat ett epilepsiskt sådant. Den E :s tillstånd och uppförande som förut. Vid upprepade tillfällen till honom framställda frågor angående de af honom iöröfvade brotten vidhåller han sina därom förut lämnade uppgifter. Han sysselsätter sig ofta med att spela kort och biträder ibland betjäningen med hvarjehanda göromål Började i går afton utan vidare anledning gråta och jämra sig, klagande öfver att vara så bekymrad för, hvad illa han gjort. Därmed höll han på en timmes tid och kräktes något; vardt sedan lugn som vanligt Sedan biträder

57 51 han dagligen regelbundet betjäningen med hvarjehanda göromål; tillståndet för öfrigt oförändradt I dag vid förnyad undersökning beträffande känselsinnet börjar E., efter att en god stund hafva varit alldeles lugn, plötsligt snyfta och högljudt gråta samt darra under förmälan, att han tänkte på sin»arme far» (afliden), samt att det ibland kommer för honom, att han tänker på sina föräldrar och tror, att han aldrig mer får vara tillsammans med modern ute, utan måste vistas här hela sitt lif E. har några gånger skrifvit- bref till bekanta, arbetsgifvare eller kamrater, vanligen kortfattade och af tämligen intetsägande innehåll, med redig, tämligen oöfvad stil. Hans tillstånd är som förut. Hans svar på vid olika tillfällen till honom framställda frågor angående de brott, han begått, äro vanligtvis väsentligen desamma, likaså angående hans lefnadsförhållanden. Det har ej varit för att hämnas på någon, som han anlagt eld, och han har aldrig i förväg tänkt på något sådant dåd, förr än han kommit in i det hus, där han begått detsamma, utan för att få se brandkåren komma. På förfrågan, hvarför han ej allarmerat brandkåren utan att anlägga eld, säger han, att sådant är förbjudet, men blir snart förlägen och yttrar, att det ju ock är förbjudet att anlägga eld. Han medger, att han flera gånger,»dock ej ofta», haft tanke på att anlägga eld, utan att det kommit till utförande, emedan han varit rädd för att upptäckas och»bli tagen» detta efter en viss tvekan. Vid ett tillfälle, då han hälsat på en bekant, gick han på återvägen in i ett hus (vid Kungstensgatan) en trappa upp för att å afträdet där göra sina behof minnes ej husets nummer, såg krollsplint ligga däruppe (å vinden); då tänkte han:»skall jag tända eld eller ej?» Han såg ingen, tog fram tändstickor och tände på, gick med detsamma ut på gatan och ställde sig i hörnet af Badstu- och Kungstensgatorna, tills brandkåren kom. På många andra ställen hade han dock ej afvaktat brandkåren utan lämnat platsen af rädsla att bli upptäckt ; kände aldrig någon ångest eller ängslan före anläggningen, men väl därefter, sedan elden tagit sig:»det var, som det kväljde efteråt». Då han tog de 17 kronorna från kamraten, var det för att få lite' mer pengar, än han redan hade, hvilket var flera kronor, emedan han hade en klocka pantsatt, och denna löste han ut efter stölden. Det var den 1 juni, han tog dessa penningar, efter att samma dag hafva ställt till en eldsvåda och vågade sedan aldrig gå någonstans utan fruktan att bli tagen. Han hade icke tänkt på att ta' några pengar den gången. Sista branden han anlade var»trefaldighetsafton»; sedermera vågade han ej tända på vidare. Aldrig har han känt något tvång att anlägga eld; det har»kommit som en känsla», att han skulle göra det. Han talar som förut gärna om sin svaghet i barndomen, sin dåliga förmåga att lära sig, söker liksom vilja öfvertyga läkaren härom; ingår äfven lätt på frågan om sina kroppsliga 'brister, såsom ömhet i vänstra Ijumskvecket och epididymis (till följd af varieocelet) m. m. På fråga om, huru många gånger han haft svimningsanfall, säger han, att han haft sådant en gång här, han tror den 15 okt. eller 15 nov. i fjol, vet ej säkert hvilken tid på dagen, men att det varit sedan han ätit middag- En sjukskötare har sagt honom, att det hände vid 1-tiden. Han satt på en bänk och kände sig illamående, hade kväljningar, skulle lägga sig på bänken men förlorade medvetandet. Då han vaknade, var en af skötarna, han vet ej hvilken, närvarande; han låg då på sängen, visste ej, hur han kommit dit.»om doktorn kom ned», sedan han vaknat, eller var närvarande, då han vaknade, minnes han ej. (Det förra verkliga förhållandet.) Efteråt kände han sig matt och fick kräkas. Vidare omtalar han, att han svimmat inför domstolen, hvarom han berättar, att han blef upprörd, då han fick se sin mor där och något talat, fick kväljningar, kände sig sjunka ihop; det»gick ej rundt» men svartnade för ögonen; han föll ej i golfvet, utan vakten tog emot honom- Han säger först, att sådant händt äfven i hemmet, men då han erinras om, att modern skildrat det annorlunda, säger han, att det varit, som hon säger, men att han ej mindes det själf, utan»talade på en höft»; kan ej säga, när han första- gången hade något anfall, ej heller huru många gånger han haft sådana, men påstår, att de aldrig förekommit om nätterna E-, som under gårdagens lopp klagat öfver svår hufvudvärk i panntrakten, fick på aftonen före måltiden kväljningar och kräktes, men kunde själf gå in och lägga sig i sitt rum. Enligt egen uppgift förlorade han ej medvetandet. Han visade inga tecken till epileptisk insult. Sitter uppe i dag och känner sig frisk samt har sofvit i natt (ligger numera sedan ett par dagar om nätterna å 2- afdelningens sjuksal jämte flera lugna och arbetsamma patienter). Säger, att hufvudvärken och kväljningarna i går liknat dem, som förekommo d. 15 sistl. oktober, men att anfallet då åtföljts af medvetslöshet. Talar om, att det vid sådana tillfällen skymmer för ögonen men anger inga skotom eller synrubbningar i öfrigt.»tror», att han haft anfall redan som barn; kan trots funderande ej bestämdt uttala sig därom E:s moder, som åtskilliga gånger besökt sin son, här på begäran lämnat följande upplysningar : E :s farmor skall genom sorg hafva blifvit sinnessjuk och dog såsom sådan. Faderns halfsyster, gift i Amerika med en sjökapten, fick»ryggmärgslidande» vid medelåldern, blef vid något öfver 40 års ålder sinnessjuk och dog efter ett par år å hospitalet i New York. Hon hade haft flera missfall. E:s fader var häftig till lynnet, bröt ofta ut och torde hafva varit sträng mot barnen samt missbrukade något spirituösa under senare åren af sin lefnad- E. hade vid födelsen stort hufvud, men har enligt läkares utsago ej lidit af rhachitis. Under sitt första år var han borta från hemmet och ammades af en gift kvinna, ej någon släkting. Som barn var han 3'tterst lättrörd och oroade sig för småsaker. Han förstod ej något i bokliga studier. Ofta har hon, dock ej tidigare än han kom i bageri (vid års ålder), sett honom blekna, då han äfven sagt, att han kände det»gå rundt» och fått kväljningar, men aldrig att han kräkts. Det har gått öfver, utan att han behöft sätta sig, men han har blifvit slapp och behöft hvila samt äfven lätt sofvit; ofta velat sofva dessförutom och visat sig liksom trött. Alla eldsvådor han anlagt ha passerat under några månader; han var då hemma ibland en gång i veckan, vanligen på" söndagarna men ej lång stund; hittade på lögner för att slippa vara heimma, såsom att han var bortbjuden m. m.;»är ej sanningsenlig»; var stundom hemma samma dag han tändt på och talade om eldsvådan, men modern märkte

58 52 aldrig, att han då visade sig något förändrad- Hans andra bröder äro arbetsamma och välsinnade. Året 1899 hände det, att han,»som. hade sin stora inkomst hos Bagaren L.», tog en klocka- En flicka, som han var bekant med, ville då ej vete. af honom.»ångern var stor öfver denna gärning och öfver flickans förakt.» Modern säger ock:»han har aldrig varit normal, det veta alla». Hon anser, att han väl ej varit i egentligen dåligt sällskap med sina jämnåriga, men tror, att han alltid tyckt om flickor, redan i barndomen; vet ej om annan osedlighet hos honom än onani. Själf har E. medgifvit, att han sedan tidigare år onaniserat och detta ganska mycket, ibland ett par gånger på dagen, och att han haft samlag med ofvan nämnda flicka. Onanien, med hvilken han fortsatt äfven under den tid han lwgick de brottsliga handlingarna, för hvilka lian nu är tilltalad, synes icke häfva stått i något samband med dessa går afton, sedan han legat en timme, kände han kväljningar, steg upp, gick till den i rummet stående hinken ocli krä-ktes däri; kände sig mycket matt, och då han skulle återvända till sin bädd, svimmade han af och föll i golfvet, stötte bakhufvudet, så att han känner ondt däraf i dag. Han förlorade»ej alldeles» medvetandet; bars upp i sängen af ett par medpatienter, hvilka vitsorda hans uppgift. Han svettades sedan, så att han sof mindre bra på natten; lade sig en stund på morgonen i dag, emedan han kände sig matt. På dagen före anfallet hade han ej känt af någon hufvudväxk. Hans rumskamrater upplysa, att han ibland om nätterna pratar i sömnen och skrattar; själf säger han, att han ofta drömmer. Några dagar har han haft hosta och snufva; känner sig nu därifrån återställd Tillståndet oförändradt. E. här alltid vid upprepade tillfällen fasthållit vid sina förut angifna motiv till sina brott, och han tillstår ingalunda, att det varit af någon sorts okynne han begått desamma- Af de sålunda tillgängliga upplysningarna angående den tilltalades fysiska och psykiska tillstånd icke blott under tidigare skeden af håns lif utan äfven för det närvarande finner nian ett patologiskt drag genomgå den tilltalades hela utveckling. För denna uppfattning kunna först och främst atavisitiska data åberopas. Visserligen synes t. ex. faderns hal fsysters sjukdom såsom sannolikt en ur (luetisk?) tabes utvecklad sinnessjukdom med förlamning ej direkt bevisande för frågan om den tilltalades ärftliga belastning, men härvid bör man erinra sig den betydelse, som ärftlig predisposition ansetts äga för uppkomsten af äfven dylika former af förvärfvad sinnessjukdom. Ännu mera bevisande är förekomsten af sinnessjukdom i närmast högre led, äfvensom till en viss grad de uppgifna lynnesrubbningarna och möjligen alkoholism hos den tilltalades fader. Af synnerlig vikt är frågan, huru de anmärkta svagheterna i den tilltalades fysiska och psykiska utveckling skola bedömas ur psykiatrisk synpunkt. De äro utan tvifvel att anse såsom följder af en redan tidigt uppkommen utveeklingshamning om än af lindrigare art. Utsagor af såväl den tilltalades moder som af det vittne, som närmare känt familjen, hänvisar på, att den tilltalade redan i sin tidiga barndom visat afvikelser från det normala både på känslolifvets och förståndets område. Dessa utsagor strida ingalunda mot i handlingarna meddelade uppgifter angående den tilltalades psykiska tillstånd under de senare åren och bekräftas af de under hans vistelse härstädes gjorda iakttagelserna, som utvisa hös honom en viss undermålighet i intellektuellt hänseende samt bristande förmåga af abstrakt tänkande, som icke utesluter en viss händighet i lifvets enklare förrättningar t. ex. i håns yrke, som ju icke fordrar större omdömesförmåga, ej heller en genom vana och exempel från lifvet i en storstad förvärfvad förmåga att yttra sig om de vanligast förekommande ämnen. Emellertid är det icke denna intellektuella underlägsenhet, som mest faller i ögonen vid undersökning af E:s psykiska tillstånd, utan snarare en viss ostadighet i uppfattning och tankeverksamhet, hvarigenom E. är oförmögen af en ihållande verksamhet på dessa områden och,-om man söker tvinga honom till sådan, snart visar tecken till mental utmattning i form af förströddhet, afvikelser från ämnet jämte emotiva och vasomotoriska symtom, nedstämning, utbredda rodnader, svettning o. s. v. Han är med ett ord icke blott en mindre begåfvad utan äfven en neuropatisk individ med eretiska svaghetssymtom. Denna åsikt styrkes vidare genom de tämligen sammanstämmande och därför i hufvudsak trovärdiga uppgifterna dels af honom själf, dels af andra om hans anfallsvis påkommande hufvudvärk, oroliga drömfyllda sömn, abnorma, sexuella eretism och skygga,»besynnerliga» väsen i allmänhet. Jämte dessa neuropatiska symtom företer E. enligt journalen äfven yttre, s. k. degenerationstecken. I sammanhang härmed torde man taga i betraktande de anmärkta svimningarnas patologiska betydelse. Det gäller därvid att söka afgöra, huruvida en svår neuros såsom hysteri eller epilepsi föreligger. Hysteri kan med sannolikhet uteslutas redan genom det negativa resultat, en härpå riktad undersökning gifvit och någon vidare antedning att antaga hysteri hos den tilltalade förefinnes öfver hufvud icke. Frågan om epilepsi är utan tvifvel svårare att afgöra. Tidpunkten, då modern först började märka sonens enligt hennes uttryck»alltjämt tilltagande» svaghet i förståndet (då nämligen den psykiska utvecklingen upphörde att hålla någorlunda jämna steg med den fysiska), stämmer ungefär med tiden för uppkomsten af en utvecklfingshämning på epileptisk grundval, men»absenser» synas enligt hennes utsago först efter puberteten förekommit, hvilket ej torde strida mot förhållandet i en ungdomlig epilepsi. Åtskilliga omständigheter tala dock mot denna diagnos. Sålunda saknas egentliga intervallära symtom såväl i form af den tämligen karakteristiska epileptiska svagsintheten som äfven den s. k. epileptiska karaktären, i det den tilltalade visat sig långt ifrån retlig eller envis utan tvärtom foglig, lätt att psykiskt påverka både genom öfvertalning och lindrig intimidation, något inställsam och belåten med de förhållanden, hvari han blifvit försatt genom intagningen. Slutligen har den för de epileptoida tillstånden och den epileptiska sinnessjukdomen så utmärkande amnesien ej kunnat påvisas i samband med de åtalade handlingarnas begående, hvarigenom dessa handlingars beroende af en epileptisk insult förefaller osannolik, så mycket mera

59 53 som sinnes- eller tankevillor ej synas förekommit. Svimningarna torde därför böra betraktas såsom tecken af det förutnämnda neuropatiska tillståndet och måhända stå i samband med de anfall af hufvudvärk i dess nervösa form (migrän), hvaraf den tilltalade möjligen redan sedan barndomen och fortfarande lider; visserligen får man ej förbise stora auktoriteters åsikt om dylika enoephalopatiers organiska, möjligen epileptiska grund. Hvad beträffar det uppgifna motivet till eldsanläggningarna, nämligen plötsligt påkommande idéer att anlägga eld, för att»få se det brinna» eller af önskan att»se brandkåren rycka ut», har detta icke blott i och för sig en sjuklig prägel utan äfven hos en person med sådana psykiska svaghetssymptom som den tilltalade en viss klinisk sannolikhet. Tvångsföreställningar i egentlig mening kunna likväl nämnda idéer knappast vara. Den tilltalades egna på försiktigt sätt här inhämtade förklaringar häröfver synas angifva, att de icke haft karaktären af allt behärskande idéer (obsessions), som måst omsättas i handling, för att lösa en eljest olidlig psykisk spänning och medelst en slags kris bringa en viss tillfredsställelse för tillfället, utan synes den tilltalade handlat under en sjuklig impuls, som efterträdts icke af belåtenhet utan af en för öfrigt naturlig ängslan för påföljden i händelse af upptäckt. Detta utesluter emellertid ej dessa»impulsiva» ideers inverkan på den tilltalades förmåga af förnuftets bruk vid handlingstillfället, i hvilken grad torde visserligen vara omöjligt att bestämma. I allt fall saknas ej anledning att betrakta dem såsom yttringar af en psykisk degeneration, som sällat sig till en lindrigare utvecklingshämning (imbecillitet) på antagligen ärftlig grund. Jag torde böra tillägga, att, ehuru uppgiften om en brädas nedfallande på E:s hufvud under hans arbete i ett bageri, synes äga verklighet, dock det däraf förorsakade traumat enligt E:s egen uppfattning varit lindrigt och kan i allt fall ej antagas haft något inflytande på hans sinnestillstånd vid de åtalade handlingarnas begående. Slutligen får jag nämna, att någon misstanke om simulation i egentlig mening från E:s sida icke kan uppehållas efter den här anställda undersökningen. E:s benägenhet att framställa sig själf i gynnsam dager äfven på bekostnad af sanningen sammanhänger enligt min uppfattning med de i min undersökning påpekade svaghetssymtom hos den tilltalade, på hvilka nedanstående utlåtande om E:s sinnesbeskaffenhet kunnat grundas. Med anledning af hvad sålunda förekommit, får jag afgifva det utlåtande: att tilltalade Gustaf Adolf E. sedan barndomen lider af sinnessvaghet (imbecillitet), som medfört en psykisk degeneration på sannolikt ärftlig grund; samt att bemälde E. till följd häraf måste anses vid de åtalade handlingarnas begående hafva varit i saknad af åtminstone fulla bruket af sitt förstånd; hvilket härmed af mig på heder och samvete intygas. Stockholms hospital den 1 mars E. Hjertström. 4. Sedan kungl. medicinalstyrelsen i skrifvelse af den 11 okt förordnat, att för mord häktade och tilltalade hemmasonen Axel Ture L. från B., D:s s:n och V. härad af Skaraborgs län, skulle för observation och undersökning intagas på Kristinehamns hospital, och att öfverläkaren, så snart ske kunde, skulle till kungliga styrelsen inkomma med yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet, samt bemälde L. den 3 sistl. december blifvit å hospitalet mottagen, får jag med återställande af handlingarna i målet härmed afgifva det begärda yttrandet. Af handlingarna, som utgöras af häradsrättens protokoll för den 2 och 22 juli samt den 27 sept. 1901, inhämtas: att L. är född i D. den 25 mars 1865 af föräldrarna, hemmansägaren Lars Johan N. och Gustafva L., hvilka ännu lefva, att han kan läsa och skrifva och är konfirmerad med godkänd kristendomskunskap; att han vistades i föräldrahemmet, tills han vid 20 års ålder blef soldat vid Västgöta regemente; att han gifte sig 1890, och att hustrun efter endast några månaders äktenskap öfvergaf honom, och att han med henne haft ett barn, som är dödt; att han samma år blef sinnessjuk samt vårdades först i sitt hem och under denna tid var som ett barn och uppträdde nästan som idiot; att han därpå den 10 dec intogs på Göteborgs hospital och utskrefs därifrån frisk den 14 maj 1893; att af öfverläkaren vid hospitalet den 21 maj 1892 utfärdats ett intyg: att soldaten vid kungl. Västgöta Reg:te n':o /o F. lider af en form af sinnessjukdom med benägenhet för rccidiver, i betraktande hvaraf mannen äfven i händelse af tillfrisknande måste anses olämplig till fortsatt krigstjänst; att den öfver L. vid hospitalet förda journal lyder:»n :o 1406 Axel Ture F., soldat. (Född ä5 /s 1865). Hemort S :a F. s :n Skaraborgs 1. Anamnes: Född /3, gift, 1 barn. Ingen arfsdisposition, så vidt kändt är. D:r M. Stenberg upplyser "/n: Utveckling normal. Utseendet slött och sorgset, gör naturbehof på lämpligt ställe, ingen arbetslust. Sömn god, kroppsligen frisk. Lynne mildt och fogligt. Nedstämd och svårmodig, likgiltig och slö sedan sommaren 1890 under pågående regementsmöte. Ingen drift till själfmord etc Ingen onani. Uppmärksamhet förminskad, uppfattning trög. Inga hallucinationer eller illusioner. Minnet förminskadt. Tankeverksamhet trög. Rörelser långsamma, pupillernas rörlighet minskad. Vrider händerna. Har ej varit våldsam, men måst vaktas, för att han ej skulle gå sin väg. Stat. prses. den 15 dec Kroppsbyggnad stark, ehuru till växten liten och undersätsig, väl nutrierad. Hufvudets diametrar: 25, 20 och 16 cm., dess omkrets 57. Ansiktsuttrycket stupidt, är motsträfvig i allt, vill ej gå till matsalen, lägga sig eller kläda på sig. Högra pupillen större än den vänstra, båda pupillerna reagera trögt. Tillståndet i öfrigt till alla delar öfverensstämmande med anamnesens skildring. Vårdas å 4 :e afdln.

60 / 1 Oförändrad, 31 / 3 d :o, 3 %-d :o, 30 /5. Har sedan månadens början varit redigare, men däremot upprymd och exalterad, ehuru ej i högre grad, än att han tidtals kunnat sysselsättas med utarbete. 3 %- Har fortfarande varit exalterad och endast tidtals kunnat sysselsättas. sl /'- d:o, so /s. d:o, 31 /K> d:o, n /u. Hajunder månaden varit synnerligen orolig och opålitlig samt benägen för våldsamheter. Sönderrifvande kläderna. Isolerad dag och natt /i- d:o, 31 / 3 - d:o, 31 /5. d:o, 31 /7 d:o. 30 /9- Emellanåt under 2 3 veckor lugnare och redigare och kan t. o. m. därunder deltaga en och annan dag i utarbete, ehuru utan synnerlig reda eller ihärdighet. Dessemellan osnygg, opålitlig och våldsam, sönderrifvande samt måste därunder isoleras i halm natt och dag. 30 /it. Sedan den 14. okt. har han oaflåtligt och ordentligt deltagit i utarbe tet. Har varit ganska redig, ehuru något exalterad. Vårdas å lugn afdeln. och ligger å allmänt ram n /i. Förbättringen har visat sig fortskridande och bestående. Har full uppfattning om sitt sjukdomstillstånd. Duglig arbetare. 31 / 3 - d:o 14 / 5 Utskrifves frisk. Diagnos: Melanchölia.» Vidare har inhämtats: att L. i mars 1896 reste till Amerika, där han enligt egen uppgift var frisk till för ett par år sedan, då han ånyo blef sinnessjuk och intogs på hospital i Wineonsin, därifrån han snart utskrefs såsom frisk med läkarens förbud att förtära spirituösa; att han i mars 1901 åtcrvändt till hemmet och där biträdt fadern med gårdsbruket; att han efter återkomsten till Sverige enligt föräldrars och andra personers uppgifter var fullt frisk, redig och nykter, men att han dock enligt moderns uppgift klagat öfver smärtor i hufvudet; att den 27 sistlidne april sedermera mördade N., som jämte några andra karlar varit på R. (L :s föräldragård) och S. och till olika vittnen fällt yttranden: till ett, att såsom odlingshjälp, därvid de blifvit trakterade med brännvin, kommit i slagsmål med dessa och sönderskurit några af dom med knif, hvarför L. gått ut med en brännvinsbutelj i handen»för att hämnas på N.», men att vidare slagsmål då afstyrts genom svågern S., hvilken aldrig före denna dag märkt, att L. varit»virrig», samt vittnat, att L. dagen därpå eller den 28 april, ehuru alldeles nykter, varit»konstig» och sagt, att han»skulle se hjärtblodet på N., för det denne förstört hackehjälpen». Att L. emellertid efter denna tid börjat föra ett supigt lefnadssätt och i ruset icke sällan varit»elak» emot föräldrarna. Att samtliga vittnen ansett L. vara klok och icke sinnesrubbad, då han icke var berusad. Att L. vid skilda tillfällen yttrat hotelser mot N. och S och till olika vittnen fällt yttranden: till ett, att»han skulle göra slut på en soldat och en bonde», till ett annat, alt han hyste agg till N., för det denne»skurit sönder de snälla pojkarna», att han skulle göra Axel Emil S. och N. illa, att han»skulle göra en bonde illa», till åter ett annat,»så sant jag sitter här skall jag taga lifvet af N. och Johans Maria skall blifva min», och till ett vittne:»jag hade af mina garfvarnaglar igen, så jag hålde N. i strupen, och hade inte S. varit, så hade jag slaktat honom». Att ett vittne (Johan H.), som kände L. sedan denne var soldat, berättat, att L. alltid varit vresig till lynnet, men dock fullt klok, utom då han blef sinnessjuk 1890, då han var som ett barn och uppträdde nästan som en idiot, vidare att vittnet söndagen 8 dagar före mordet sammanträffat med L., som då sett förfärlig ut samt svurit och kastat stenar på hundar, som han mött, att L. senare på dagen sett likadan ut, att vittnet bedt L., hvilken människorna voro rädda att möta, följa vittnet hem, hvilket L. ock gjorde, att L. därvid under samtalets gång fällt ofvan anförda yttrande att»han skulle göra slut på en soldat och en bonde»; att L. fått litet mjölk, hvari han hällt litet brännvin och 'därpå druckit ur; att han dock varit fullt redig, så att han visste hvad han sade och gjorde. Måndagen den 17 juni hade vid 9-tiden på aftonen (kvällen före mordnatten) sistnämnda vittne mött L. och N-, hvilka återkommit från en resa till T., där L. inköpt en del matvaror, hvilka N. med sin häst och vagn hemforslade, L. hade då varit nykter, men N.»gått i bakrus». Vid ankomsten till L:s hem (mot kl. 11 på aftonen) dit N. följde, voro båda i full sämja. Mat tillreddes, de åto och togo flera supar till maten, hvarpå supandet fortsattes till kl. 4 på morgonen. Vid denna tid framställde L. till N. förfrågan, om hvad klockan vore, och då han fått svaret att hon vore fyra, hade han tillsagt N. att han skulle fara hem, hvarpå N. sagt:»ja, men du skall följa mig». Tre gånger nekade L. att följa med, men när N. föreslagit, att de skulle»tummas på, att de voro goda vänner» och bedt L. hjälpa till med att»sätta för», tog L. en brännvinsbutelj och följde N. ut. Då L :s föräldrar vid 1/2 7-tiden på morgonen vaknade, varseblefvo de N:s häst gå och beta i ett klöfvergärdc, och befarande att något händt tillkallade de några grannar och gingo med dem ut för att söka rätt på L. En liten flicka, som var med, upptäckte då något ligga i buskarna vid vägen och, då hon förskräckt började springa, reste sig L. och ropade:»tag fast tösen annars förspringer hon sig». När han sedermera kom fram till hemmet och tillfrågades, hvar N. var, svarade han:»hästen skente och vagnen gick öfver hufvudet på honom, så han är redan död». Därpå fattade han tag i moderns kjol sägande:»se, så här ser ut», men modern sprang in och kom undan. (Både modern och fadern ha inför ett af vittnena uttryckt den tanken, att L. ville taga moderns lif.) När därefter fadern och sonen kommo in i stugan yttrade L.:»ska ni ta 250 kr. för kvinnan eller vill ni ha henne öfver natt»,»men», tillägger fadern i berättelsen,»hon flydde undan och kom till»ö :s». Att märka är ock att fadern till ett af vittnena yttrat farhåga att L.»skulle slakta» modern. Därpå uppmanade L. fadern att följa med och gräfva ned N. och på fråga, hvad han gjort med N., svarade han:»jo, jag blef arg på honom och skar hufvudet af honom, ni kan ta en spade och gräfva på lite blod, så det inte ser så illa ut». När då fadern frågade honom, hvad han tänkte taga sig till, gaf han till svar:»jo, om ni kan skaffa mig 225 kr., så skall jag fara min väg». Hvad L. företagit sig under förmiddagen framgår ej af handlingarna, men där uppgifves att. då L. den 18 juni

61 55 på morgonen kom upp, han sade till sina föräldrar:»känn, ska ni få känna, huru illa mina händer luktar» och tillade»att hans hand var ond för att han hade skjutit på honom och ville mörda honom». Vid 12-tiden s. d. gingo flere personer för att uppsöka L., funno honom stående vid ett stenröse vid hemmets ladugård. På fråga hvarför han var så nedblodad svarade han:»de har slagit mig, men han är död», samt sade strax därpå till en af de tillstädeskomna:»vill du fängsla mig, Verner? Du får taga mig och gifva mig tio år.» Därpå begåfvo sig nämnda personer och L. på väg mot hemmet. L. var så berusad, att han knappt kunde gå ordentligt, och han pratade hela tiden virrigt och oredigt, sägande bland annat:»han rådde ej skjuta mig hästen skenade, hufvudet gick af honom, jag hjälpte honom, jag skar upp honom, jag har mördat honom.» Sedan de inkommit i stugan och varit inne en stund ville L. aflägsna sig men öfvermannades och bands. Vid häktandet s. d. på aftonen hade emellertid L. uppfört sig»fullkomligt klokt och tillräkneligt», ock under resan till Mariestad hade han klagat öfver värk i hufvudet och sagt att han, bestämdt blefve»sjuk» igen. Från protokollet vid polisundersökningen den 18 juni kan ingen upplysning hämtas angående L:s sinnestillstånd UDder densamma- Beträffande den mördades lik angifver detta protokoll, att detsamma befanns liggande strax intill gården innanför en mindre väg, att hufvudet var afskuret och låg en meter från den öfriga kroppen, att öfverläppen var afskuren, att båda bröstvårtorna voro afskurna, att magen var uppskuren, så att tarmarna synteis, samt att insnitt voro gjorda å benen. Ur obduktionsprotokollet af den 20 aug. hämtas: att en revolver upphittades i den dödes kläder, att hufvudet var skildt från bålen, att öfverläppen och näsans mjuka delar voro borta; att näsbenen voro isärsprängda, och från näsan en kanal gick genom silbenet upp i hjärnan; att kilbenet var brutet och de små vingarna lösslitna, äfvensom små skärfvor af taket öfver ögongloberna lössprängda; att på högra sidan af bröstet i höjd med 2 :a och 3:e refbenet förefanns ett sår från bröstbenet till främre axillarlinjen, genomträngande lungsäcken in i lungsäckshålan och på vänstra sidan i samma höjd ett lika beskaffadt sår; strax ofvanför vänstra refbenskanten ett från främre axillarlinjen gående 10 cm. långt sår, som i sin främre del genomtränger bröstväggen, att buken var öppnad från bröstbenet till symfysen och en del af bukväggen på vänstra sidan bortskuren; att i bukhålan funnos de yttre könsdelarna och ena njuren löst liggande samt ett kilformigt verktyg af järn (längd 10 cm. bredd 21/2 cm.); att symfysen var klufven och könsdelarna bortskurna; att en del af tarmarna voro borttagna; att blåsan var sönderskuren med ett längdsnitt samt att några snitt genom huden förefunnos på ena handryggen och ena fotryggen. Rörande de närmare tilldragelserna vid mordet har L. vid rannsakningen den 2 juli berättat: att, då de skulle begifva sig af från R. (efter det förut omnämnda kalasandet), N. begärt att få brännvin med sig, hvilket L. nekat honom; att L. emellertid medtagit en butelj full med brännvin, för att de innan de skildes åt skulle få ännu en sup; att, sedan de kommit upp i N:s vagn och kört en bit, N. tagit upp en revolver och' velat skjuta på L., hvilket denne dock lyckats hindra genom att fatta tag i armen på N., därvid skottet likväl brunnit af utan att träffa L., att hästen skrämd af skottet fallit i sken med den påföljd, att vagnen stjälpt omkull, så att både L. och N. fallit ur densamma; att N. därpå ånyo siktat och skjutit på L., dock utan att träffa, hvarföre L. för att skydda sig med brännvinsbuteljen slagit till N.; att under det därpå följande slagsmålet mellan dem de båda fallit omkull, därvid L. som låg under N. lyckades fråntaga honom revolvern, hvarföre N. tog upp en knif; att L. då sköt N. mein att L. icke visste, hvar skottet träffade; att N. som icke dödats af detta skott, efter detsammas aflossande legat alldeles stilla, så att någon fara för L:s lif därefter icke förefunnits, men att hän det oäktadt med revolvern slagit ihjäl N., hvarpå L. seende sig hafva kunnat öfvervinna N. sönderstyckat hans kropp på sätt polisprotokollet uppger, och att han därvid användt N:s knif; att L. därefter tänkt skjuta sig själf och, då han funnh alla skotten i revolvern afskjutna, i N:s kläder letat reda på flera patroner, men att han icke förstått sig på att ladda om revolvern, hvilken han till slut hade gömt antingen i N:s mage eller i hans kläder, hvilketdera kunde L. nu ej erinra sig; att han därefter somnat bredvid N:s sönderstyckade kropp; att orsaken, hvarföre L. skurit sönder N:s kropp varit att L. vid tillfället varit berusad, samt att han och N. förut varit ovänner, hvilken ovänskap börjat, då N. och en del andra karlar ungefär en månad före mordets begående varit på arbete hbs L:s föräldrar samt hade sin grund däruti att N. vid sagda tillfälle blifvit osams med några af de andra karlarna, hvarföre L. gått emellan och hindrat N. att ställa till slagsmål, hvilket haft till följd att N. blifvit ond på L. Till protokollet liade antecknats, att L. vid afgifvande af denna berättelse visade sig synnerligen ostadig och virrig i sina uppgifter. Ur häradsrättens protokoll för den 22 juli inhämtas: att L. ånyo tillfrågad om orsaken, hvarföre lian dödat N.. vidhöll sin förut hafda uppgift, att han slagit N., enär L. blifvit glad öfver.att han kunde öfvervinna N.; att L., åter hörd huru vid själfva mordets begående tillgått, berättade att sedan han med brännvinsbuteljen tilldelat N. ett slag, de kommit i handgemäng med hvarandra och därunder fallit omkull, att L. som därvid kom under N. emellertid under slagsmålet fått tag i N :s revolver och, efter det de fallit omkull, med densamma aflossat ett skott mot N., hvilket träffade denne i bröstet, hvarpå L. med revolvern slagit N. i hufvudet; att L. därpå lyckats komma ofvanpå N. samt, då denne tilldelade honom ett hårdt slag för munnen ocjh dessutom med knif skar honom i handen, ånyo efter att först hafva fråntagit N. knifven, aflossat ett skott mot N-, hvilket träffade denne antingen i eller strax bredvid munnen, till följd hvaraf N. dött samt att L. därefter sönderstyckat N:s döda kropp. I häradsrättens protokoll för den 27 sept. finnes anmärkt, att L. under rannsakningen den dagen var tyst onli sluten och med svårighet kunde lämna svar på frågor. Status prsesens i fängelseläkarens utlåtande om L :s. sinnesbeskaffenhet, dateradt d. 8 /juli och följande dagar, in-

62 56 tagit i häradsrättens protokoll för den 22 juli lyder sålunda: Häktade L., som är liten till växten, är af tämligen kraftig kroppsbyggnad med normal form och storlek på hufvudet samt är utan missbildning eller lyte. Inuti vänster hand finnas några längsgående ärr med kvarsittande krystor efter skråmor, som han skulle ha erhållit vid slagsmålet. Sinnesorganen äro normala. Bröstets och bukens organ utan anmärkning. Ansiktsuttrycket ängsligt, blicken skygg. Pupiller lika stora, reagera normalt, ögonaxlarna parallella. Sinnesstämningen lugn. Uppförande normalt. Håller sig ren och snygg. Uppmärksamhet och uppfattning äro utan anmärkning. Minnet godt. Tankeverksamheten trög. Några sinnes- eller tankevillor hafva ej kunnat påvisas. Någon annan förklaring till mordet samt till sönderstyckandet af liket har han ej än att»det bar så till». Uti den 20 juli aigifven attest har fängelseläkare C Froste förklarat: att L.»för närvarande ej lider af sinnessjukdom samt att han vid det omtalade mordets begående ej kan anses ha varit sinnessjuk». Uti genom Kungl. Maj :ts befallningshaf vande infordrad t yttrande har fängelseläkaren den 14 dec meddelat ytterligare följande:»l. har under fängelsetiden visat sig dyster och nedslagen samt ej velat sysselsätta sig med något, arbete utan mest legat till sängs- Då han af häradsrätten erhöll sin dom, var han vid hemkomsten till fängelset ledsen, emedan han hoppades blifva förklarad för sinnessjuk- Omkring 4 eller 5 ggr har han under fängelsetiden klä dt af sig och gått naken omkring i sin cell, men genast vid tillsägelse åter tagit på sig sina kläder. En enda gång liar han under några dagar ej velat intaga någon föda- För öfrigt har han haft god matlust, bra sömn samt hållit sig ren och snygg- Lynnet har hela tiden varit fogligt. Några sinnes- eller tankevillor ha ej kunnat påvisas hos honom. Han svarar klart och tydligt på frågor. Ur en infordrad, senare inkommen Bil. B-, undertecknad af föräldrar och församlingens pastor hämtas: Fadern arbetare. Ingen släktskap mellan föräldrarna. Ingendera känd för egenheter eller dryckenskap. Mormor och moster sinnessjuka, en halfsyster på fädernet aflad i Amerika sinnessjuk. Under skol- och ungdomstid ingen anmärkning om den sjuke. Han har varit snäll och lydig, väl l>egafvad, liflig. Begagnat spirituösa och tobak. Han har 4 oäkta barn. Vid ett hälft års ålder»ett epileptiskt anfall» sedermera intet dylikt. Hat, vrede och hämnd angiivas såsom orsaken till hans mordgärning. Någon orolighet i sinnet förmärktes dock före mordgärningen. Efter densamma utbröt han i raseri ville ej skada sig själf men väl andra. Ur den öfver L. på hospitalet förda sjukjournalen må an i öras följande: Status prsesens d dec Pat. har en längd af 16;') cm-, väger 62,4 kg. Han är af ordinär kroppsbyggnad med rätt väl utvecklad muskulatur och godt hull- Hufvudets omkrets 58 cm. dess diametrar ;. 16 cm. Index 81. Ansiktshredden 16 cm., längden 14 cm- Anletsdragen tämligen regelbundna, hudfärgen hlek. Håret ganska rikt, mörkt. Skäggväxten tät. Trides gniblä. Öronen ovanligt små, sakna fria lobuli. Torus palatinus. På den hårbevuxna delen af hufvudet några smärre ärr (härrörande från slagsmål enl. pat:s egen uppgift), på index och medius af vänstra handen rätt utbredda ärrbildningar (efter skada i häckelsemaskin pat:s egen uppgift). Däremot synas inga ärr efter de i anamnesen omnämnda såren, hvilka skulle erhållits efter slagsmålet med N. Från hjärta och lungor finnes intet att anmärka. Aptiten tillfredsställande, afföring normal. Urinen svagt sur, spec. v. l,oi5, innehåller ej albumin eller socker. Högra pupillen något större än den vänstra, båda reagera snabbt för ljus och vid ackommodation. Senreflexer ganska lifliga. Plantar-, kremastor- och bukreflexerna ovanligt lifliga. Hudsensibiliteten normal reagerar dock ej särdeles starkt för smärtsamma inverkningar. Pat. vårdades till den 9 dec. på länspaviljongen, därefter på 9 :e afdelningens (D-afd.) vaksal för oroliga sängliggande. Han har hållit sig till sängs, varit tyst och stilla, i allmänhet foglig och medgörlig. Tyckes rätt väl följa med, hvad som händer omkjring honom, men intresserar sig dock ej särdeles mycket för omgifningen och gör inga frågor. Sömnen i allmänhet tillfredsställande. Han har varit något orolig, ibland legat och plockat på sängkläderna, undet det ögonen irrat omkring utan att söka fixeringspunkter, och hela ansiktsuttrycket har röjt en icke obetydlig grad af ängslan. På morgonen den 8 dec. visade han en ganska höggradig oro, satt i sängen stirrande framför sig, vred och vände på sig samt besvarade ej ens energiskt framställda frågor. Natten därpå talade han oredigt, onaniserade öppet, yttrade ohöfviska prd till vakthafvande sköterskan och ville anfalla henne med nattkärlet, så att hon måste tillkalla hjälp. Förflyttades därför följande morgon till vaksalen för oroliga och var under dagens lopp tämligen lugn. Följande natt visade han återigen rätt höggradig oro och utspelade under fullkomlig vakenhet en del scener, arbetade som en skräddare och som en skomakare och gjorde till sist åtbörder, som hade han skurit halsen af och sprättat upp buken på någon. Allt under detta mumlade han för sig otydligt, så att endast namnet»n.» ibland kunde uppfattas. Hotade stundom vakthafvande sjukskötaren med knytnäfven, sägande:»jag skall klå dig». Gick upp ur sängen men lade sig åter, då sjukskötaren närmade sig honom. Dagen därpå var hän rätt lugn och besvarade frågor. Uppgaf såsom orsak till att han varit så orolig, att han»icke fått vara i fred», men någon upplysning om, hvad som stört honom, eller hvad som förefallit, har icke kunnat vinnas. Sedermera har tillståndet hela tiden varit sådant som före den 8 dec. och som ofvan beskrifvits. Tilltalar man pat., får man i allmänhet först intet svar, blir man litet mera påträngande, erhåller man efter en stunds väntan sakta framhviskade svar, alltid med frågan fullt öfverensstämmande, och när väl samtalet kommit i gång, går det raskt nog, dock är tonen ständigt halfhviskande. Han har ingen svårighet att fixera uppmärksamheten äfven iör en längre siflind vid ett visst ämne. Han vet, hvar han befinner sig, har skaffat sig någorlunda god personalkännedom; angifver rätt veckodag, men ej datum och månad, åiial endast efter hjälp. Han anser sig (»nog» vara sjuk, känner»en sådan ängslan», ville helst komma ifrån det

63 57 här lifvet, där det bara»gått illa» för honom. Vet att han säkerligen kommer att stanna här hela lifvet, men anser, att ingen fara vore att släppa ut honom, ty han»skall aldrig- smaka en tår mer». Oaktadt nedstämdheten kan man få honom att skratta, om ock med ett något dämpadt löje, och han har icke spår till själfanklagelser, söker tvärtom ställa sig i så fördelaktig dager som möjligt. Några egentliga tankevillor af annan art kunna heller icke spåras. Huru det däremot förhåller sig med sinnesvillor är svårare att afgöra. Pat. gifver vid försök till efterforskande, om sådana funnits, mycket sväfvandé svar, som dock synas tala för, att han erinrar sig att dylika förekommit. Det»talar och ordnar», har han stundom sagt, dock utan att närmare kunna angifva, hvad han härmed menar. Tämligen otvifvelaktigt torde vara, att han under ofvanskrifna oroperioden var utsatt för sinnesvillor; betjäningen angifver, att han uppförde sig så, som om han hört eller sett något. Pat. redogör, såsom det tyckes med rätt stor nöjaktighet, för sitt lif ända från barndomen till nuvarande dagar. Tidsfixeringen till årtal är dock anmärkningsvärdt dålig, bättre går det, om han såsom tidsskala får använda sin egen ålder. Han synes ha så pass mycket reda på ställningar och förhållanden som kan begäras af en person i hans villkor, särskildt om man tar hänsyn till, att han de senare åren vistats i Amerika, och hans rätt minimala elementarkunskaper kunna nog ej betraktas annat än som normala. Räknar dock ovanligt dåligt, kan ej ens multiplikationstabellen. Han talar en visserligen mycket ful men dock flytande»emigrantengelska». Grofva felslut och vrängningar af fakta uppfattar han skämtsamt. Om sin släkt berättar pat., att hans mormor var sinnessjuk»på samma sätt som han», och moster och en halfsyster (har samma far som pat.) äfvenledes äro sinnessjuka. Från sin barndom har han endast att omförmäla, att han hadsvårt att läsa», i ungdomen var han»den värste som fanns till att supa och slåss där i trakten», och»det var inte värdt att en tog i honom» tillägger han med viss stolthet. Han var mycket ondsint och snar att slå till, då han var drucken. År 1890 gifte han sig men blef efter några månaders äktenskap sjuk. Enligt pat :s åsikt berodde denna sjukdom sannolikt på, att han på Hjo marknad af hämnd, emedan hau öfvergifvit en kvinna, till hvilken han före giftermålet stått, i förhållande, blef uppiskad af»åtta» karlar och därvid eihöll ett sår i hufvudet, så att han afsvimmade och låg hela natten iinder bar himmel.»sen dess har jag aldrig varit bra i hufvudet», tillägger pat. Påstår dock att han redan strax efter giftermålet»började grubbla». Ehuru såret var öppet började han. att göra sin militärtjänst, men intogs efter 8 dagars tjänstgöring på sjukhuset. Sändes sedermera till vård i hemmet, men blef där endast sämre, då han fick vara ögonvittne till hustruns otrohet. Kom så i dec till Göteborgs hospital och vårdades där i tre år. Han var»än ledsen, än glad, än visste han icke alls till sig». Vid utskrifningen därifrån var han fullkomligt frisk och förblef så till på sommaren 1899, då han i Amerika insjuknade och under 11 mån. vårdades pä ett hospital i Wisconsin. Åfven denna sjukdom började efter det pat. i flera dagar druckit mycket och därefter i tre da- Beråttelse ang. sinnessjukvården. gar fastat. Den yttrade sig i»hemlängtan och ängslan». Utskrefs d. 4 juli 1900, medtagande tillsägelser att ej förtära spritdrycker, ett förbud, som hölls äfven efter hemkomsten (mars 1901), tills han kommit i delo med N. och blifvit osams med sina föräldrar, emedan han icke»fick det som han ville med gården».»jag tyckte jag då kunde lika väl supa upp pengarna som lägga ner dem i den», tilllägger han. Just vid denna tid började han, att»inte kunna trifvas hemma» och»gick och grubblade». Beträffande sitt förhållande till N. angifver han, att han kommit i delo med denne för att denne vid ett odlingsgille kommit i slagsmål med och med knif skurit några af dem, som deltagit i gillet. Han förnekar emellertid bestämdt, att han hyst någon hätskhet mot N. och söker bagatellisera de fällda hotfulla yttrandena, därvid insinuerande att svågern S., som anfört de flesta af dessa yttranden, skulle vara hans»värsta fiende», emedan han (pat.) kommit hem och tagit gården, hvilken S. trodde sig med sin hustru skola erhålla. Han framhåller också, att N. och han vid hemkomsten frän T. kvällen d. 17 juni voro de allra bästa vänner. Angående mordgärningen berättar L.: Sedan han och N. ^upit och ätit från kl. 9 på kvällen d. 17 juni till kl. 4 påföljande morgon, hade N. bedt honom hjälpa honom att sätta för hästen. Men ansåg pat., att egentliga orsaken till denna begäran var den, att N. ville ha mera brännvin, hvarför L., då han följde, medtog bränuvinsbuteljen. Först hade»kanske» någon osämja uppstått under förspänningen, ty en»selsticka fattades» och N. lånade därför af L. en knif. hvilken denne förut erhållit i lån af S-, för att tälja en selsticka. Så satte sig båda upp i vagnen, L. för att medfölja till en kvinna, till hvilken han stod i förhållande (vid ett tillfälle har L. yttrat, att N- kanske var afundsjuk på honom för denna kvinnas skull). Sedan de kört ett kort stycke väg, begärde N. mera brännvin; och då detta ej bifölls, upptog han en revolver för att skjuta L., hvilken dock kunde från sig afvända skottet genom att fatta i N:s arm. Vid aflossandet af skottet föll hästen i sken, och L. och N. föllo ur vagnen- Väl komna på marken påbörjades ett slagsmål. L. låg under men lyckades fråntaga N. revolvern, hvarmed han aflossade mot N. tvenne skott, som träffade- Dessa skott dödade dock ej N., utan sprungo Mda det ena gärdet efter det andra, tills de åter kommo ihop och slagsmålet fortsatte. L. fick nu fatt i järnkilen hvar han hittade denna, kan han ej uppgifva, men vet att den tillhörde N. och gaf därmed N. några slag, så att han låg stilla. Därpå tog han knif ven från N. och använde den mot dennes kropp. Huru han styckade kroppen, kan han omöjligen påminna sig, och angående orsaken till styckningen kan han icke upplysa något annat, än att han var»f uller». Därpå somnade L. invid den döda kroppen.»jag kan inte begripa», tillägger han,»att jag somnade alldeles bredvid, jag brukar alltid springa min väg.» Vid fråga, om han förut varit med om något dylikt, svarar han:»jag menar slagsmål i fyllan.» Tillspord om hvilken hans första tanke var, då han på morgonen vaknade och fick se liket, säger han:»jag var glad att det gått som det gått.» Uppmanad att förklara sig, säger han, att han»stridde för sitt lif», och hade det icke blifvit N., så hade det blifvit han själf, som 8

64 58»gått åt». Han anser sig icke behöfva hysa någon ånger öfver hvad han gjort, ty det var hans (N:s) vapen. (Obs. Rättens ordf. tyckes ej ha gjort något försök att utröna, hvem vapnen verkligen tillhörde.) Denna berättelse är afvunnen pat. under frågor, livarvid dock så mycket som möjligt undveks att suggegera pat. Den afviker ej oväsentligt från de vid rätten aigifna berättelserna exempelvis vidröres vid ingen af dessa den vid obduktionen i N:s mage funna järnkilen. Det synes på det hela taget omöjligt att få pat. att inse räckvidden af sitt brott, han anser det knappast för ett brott, urskuldande det såsom själfförsvar och såsom begånget under rus och hans moraliska nivå i allmänhet synes vara rätt väsentligt under det normala läget. I allmänhet har han en stor benägenhet att urskulda sig själf och lägga skulden på andra. Att han varit en stor slagskämpe tyckes han ej anse såsom något nedsättande, och han berättar skrattande, att han vid sitt giftermål stod i lika intimt förhållande till tvenne kvinnor»för att kunna välja». Förklarar, att han i Amerika lätt kunnat gifta om sig, om han velat, ehura hans hustru sannolikt befinner sig i lifvet, och kunde ej so något orätt uti att göra så. I slagsmål har han»aldrig väjt för sitt eget lif, ty när det är slut, så är det» Likaledes har han en markerad böjelse för att anse sig motverkad i sina planer af andra personer och ser i dessas handlingssätt gärna dåliga bevekelsegrunder. Börande sitt tillstånd i fängelset angifver han, att han därstädes känt sig ledsen för att det gått honom så illa här i lifvet. Daganteckningar Pat. förflyttas till vaksalen på afd. B Pat. har stundvis varit något orolig, mumlar för sig själf, fäkter med armarna i vädret Hela dagen mycket orolig, pratar för sig själf, vrider och vänder sig i sängen, gestikulerar ifrigt. Vinkar personer i närheten till sig för att få tala med dem. (ler man sig i samtal med pat., finner man att stämningen är i viss mån höjd, han skrattar mycket men ej högljudt, talar ifrigt och flytande, med halfhög stämma; hans tal utgöres af ett oredigt virrvarr af halfuttryckta tankar, i hvilka man kan spåra några minnen från hans föregående lif; några ljudlikhets- eller skriftnärhets-associationer kunna dock ej spåras. Han observerar flitigt den tilltalande, plockar på hans kläder och yttrar sig något om dem. Inblandar namnet N. i sitt tal, talar om en flicka, om S. m. m., allt utan så pass mycket sammanhang att man kan draga någon egentlig mening ur det Pat. är fortfarande orolig, men svarar numera ej vid tilltal utan ligger och fäktar med armarna, stundom mumlande något för sig själf. Har bettett sig, som om han slaktade, och har talat om slaktandet af en ko Pat. befanns i dag ha gömt en bordsknif i sin säng. Besvarar ej tilltal. Oron minskad Sedan tiden för föregående anteckning har pat. varit ganska lugn och stilla, i allmänhet ej svarat på tilltal Pat. synes numera något mindre tryckt, besvarar om ock fåordigt frågor Betydligt mindre nedstämd, lugnare, friare. Samtalar gärna och med klarhet och förstånd om sina förhållanden Uppe 11/2 timme dagligen Pat. har de senare dagarna varit något mindre tillgänglig, talat ined tystare stämma och haft ett ängsligt uttryck i ansiktet Mera fåordig än vanligt, lugn och foglig Något orolig, pratat rätt mycket om sin ställning. Ansåg sig ej få stanna länge här utan vara tvungen att återvända till fängelset, men ansåg han detta orättvist, enär han kunde svära på att han vid mordets begående var sinnessjuk och att det ej var han som började Mycket fåordig, klagat öfver hufvudvärk. En påtaglig rodnad i ansiktet observeras, ängligt uttryck Orolig hela dagen. Gestikulerat, grimaserat. Hotat med knuten näfve åt alla håll, förklarat att han skulle»skära ihjäl både doktorer och väktare». Ansåg 1 att de senare»tagit hans hustru». Som pat. varit vaken och orolig hela natten till i dag, får han 1 gm trional Sofvit hela natten. På morgonen lugn men började vid 8-tiden (f. m.) blifva orolig, grimaserade, slog med armarna, sprang upp ur sängen. Bläddrande i en bilderbok, då han i densamma fick se afbildningen af tvenne kvinnor, kysste han dem och började sjunga kärleksvisor. Senare på dagen ondsint. Ansåg att»det var bäst att han blef bunden, om han skulle ligga här». Då en hans begäran icke kunde bifallas, svor han en lång ramsa mustiga eder. På aftonen kastade han en bok i vredesmod på en pat. Var så tyst ett par timmar, tecknade att hän var döfstum. Betedde sig därpå, som vore han i fullt skomakeriarbete, blef språksam, talade lifligt och redigt. Hotade, att han skulle skära läkarna i små stycken. Flere gånger hotat en pat-, som bedt honom vara tyst. 1 gm trional Icke sofvit på hela natten, varit mycket orolig, gått upp på golfvet och spatserat fram och tillbaka, mumlat för sig själf och slagit med armarna. På morgonen äfvenledes orolig, talade om att»knifven var hans», att»hans lif var dyrköpt», svor på att han»aldrig skulle säga ett ord, aldrig äta en matbit». Strax före ronden tog han en dyster min, svor och förbannade allt, efter ronden kastade han sig af och an i sängen satte sig upp och slog omkring sig, svor och yttrade att man var för»närgången mot honom». Tyst återstoden af förmiddagen, åt ej till middagen, utan måste matas. Kunde ej förmås att äta brödet,»enär en flicka förbjöd honom det». Hade en del hotfulla yttranden mot fadern, enär denne»förföljde honom dag och natt för att han ville ha hans penningar». Fällde det yttrandet, att han kunde våga sitt lif på»att han är sinnessjuk nu och var det när han sköt honom». Sof efter 1 gm trional från kl. 12,30 6,40 e. m. Lät också till kvällen mata sig. Till natten ännu 1 gm trional Vaken i natt 10 4 och 5 6. Mycket orolig ej kunnat hållas kvar i sängen, ond och hotfull, då han tillhölls att ligga. På morgonen slagit tre patienter. Begärt en knif att skära af sig halsen med. Dansat, hoppat, svurit och sjungit långa ramsor. Förflyttades till öfvervaknings-

65 59 afdelningen för oroliga på D-afd. Därstädes mycket orolig, slog med armarna, sjöng kärleksvisor. Hotade sjukskötaren att taga lifvet af honom. Bad upprepade gånger om en knif, han»skulle mörda, hvem det vara månde», skulle»låta dem se blod rinna». 2 gm trional Sof under natten kl. 10 6,30. Tämligen lugn till eftermiddagen, då han började svära och fälla hotfulla yttranden.»skulle slåss, bara han hade en knif.» Skulle taga lifvet af en pat. som icke svarade, när han tilltalade denne, skulle inte bli tyst förrän han sett blod rinna. 2 gm. trional Sofvit med några afbrott hela natten till kl. 7,so. Blef strax då han vaknade orolig, hvisslade, sjöng, gestikulerade. Betedde sig, som om han körde, och yttrade också att han»körde Bläsa». Höll auktion flere gånger under dagens lopp: 2,70 för klockan, 70, 70, 70, 500 kr. bjudet, 500 kr.; 60 kr. för kon, 65 kr. för»grefvinnan», 5 kr. för Bengtsson» (en annan pat. i samma rum) o. s. v. Sjöng kärleksvisor och psalmer, begärde brännvin. 1 gm trional Sofvit hela natten. Under dagen upprepade gånger hållit auktion på oxar och kor och hästar, äfven på rakknifvar. Sjungit och fällt hotfulla yttranden, begärt en knif. Omotiveradt tilldelat en pat. ett slag. 1 gm trional Med få lugna afbrott sofvit hela natten. Sofvit mycket under dagens lopp, tyst och lugn, då han varit vaken Sofvit från 8 e. m. till kl. 6 f. m. Under dagens lopp några gånger orolig och hotfull, men i det hela lugn och tillgänglig Några gånger under dagen sjungit, pratat för sig själf och hållit auktion. Större delen af dagen tyst och lugn Fullkomligt tyst och lugn hela dagen, svarar med låg röst på frågor. Säger sig må»lite bättre» öfverflyttad till öfvervakningssalen för lugna å B-afd. Lugn hela dagen, foglig, svarat ordentligt på frågor Fullkomligt lugn, något inbunden. Flere gånger tvättat hufvudet med kallt vatten, enär det (hufvudet) var»så hett» Tämligen öppen och tillgänglig. Fullkomligt lugn Lugn, men något nedstämd, klagat öfver sveda i bröstet Lugn. Känner sig bättre i bröstet. Något sluten Ganska pratsam i dag, talat mycket om Amerika, om att han önskade bli frisk och få fara dit igen, men»när jag blir frisk så tar de mig nog»,»de hitta nog på något» Fortfarande lugn, ordnad i sitt uppträdande, något nedstämd. Uppe en timme Under natten något orolig. Klagat öfver illamående, svettades så att skjortan var fullkomligt blöt af svett. Under dagen otillgänglig och nedstämd till kl. 7 e. m., då han skrattade och pratade något för sig själf Orolig och' otillgänglig. Vrider och vänder på sig i sängen, några gånger gestikulerat och grimaserat. Ansiktet är betydligt starkare rodnadt än vanligt Under natten flere gånger mycket orolig, svurit långa räckor af eder. Under dagen äfvenledes orolig, pratat, svurit och hotat. Började att som förut»köra hästar», betedde sig som om han hvässade en knif. Yttrade en gång att»det var det förbannade brännvinet som förstört hufvudet på honom» Orolig på förnatten. Hotat att skjuta hvarenda människa. Svettats så att skjortan måst ombytas. Under dagen ömsevis upprymd och vredgad Vaken hela natten, slagit med armarna och gjort grimaser»som vanligt». Under dagen sjungit, svurit, hvisslat, bedt om en knif, hållit auktion på gårdar och hästar. Hotat att mörda vakthafvande sjukskötaren, anfallit honom och gifvit honom flera slag, tilldelat en pat. ett slag. öfverflyttades till öfvervakningssalen afd. D. Därstädes fortsatte oron hela dagen Sofvit 12,30 2 f. m., annars orolig, sjungit, smackat, klappat med händerna, kaflat upp skjortärmarna, sjungit och skrattat Vaken från kl. 12 (midnatt). Mycket -orolig på förmiddagen, men på aftonen ganska lugn Under natten orolig, men icke yttrat ett ord. Under dagen orolig, men tyst, ätit ytterst litet Vaken under natten från Vridit och vändt sig i sängen, men varit tyst. Under förmiddagen lugn men på eftermiddagen mycket orolig Från 12 5 under natten lugn, därefter och under hela dagen mycket orolig. Hoppat i sängen, slagit med händerna, svurit, skrikit, frågat efter knif och revolver. Ej ätit något Under natten och dagen ömsevis lugn och oro Under hela natten och förmiddagen mycket bråkig, svurit, hotat att mörda så många som möjligt, begärt knif, och skjutvapen. På eftermiddagen tyst och lugn Sofvit hela natten, under förmiddagen stundtals orolig, sprakade lifligt, sjöng. På eftermiddagen lugn och stillsam Lugn och stillsam hela natten och dagen Sjungit något litet, annars lugn På morgonen 200 kem. brännvin På morgonen 300 kem. brännvin. Af dessa stora doser brännvin uppnåddes inga andra verkningar än en betydande stegring af de vanliga symtomen. Tillståndet har därefter varit enahanda med samma stora och hastiga växlingar som förut. Af det anförda framgår, att L. är en psykopatiskt anlagd person med ej obetydliga etiska defekter och utan förmåga eller vana att behärska sina häftiga och starka lidelser. Ärftliga anlag för sinnessjukdom finnas inom släkten, och han har redan två gånger förut varit sinnessjuk. Första gången Af den knapphändiga sjukdomsbeskrifningen från Göteborgs hospital finner man, att sjukdomen då uppträdt med hastiga växlingar och i många hänseenden liknat det tillstånd, hvari L. under sin vistelse här befunnit sig. Andra gången har han varit sinnessjuk i Amerika och vårdats inemot ett år på hospital därstädes Af mig gjorda försök att erhålla någon närmare beskxifning på sjukdomen under detta anfall har icke krönts

66 60 med framgång. Vid återkomsten till Sverige i mars 1901 synes han hafva varit fullt frisk, hvilket tillstånd fortfarit till slutet af april. Men han hade sett sig motarbetad och hindrad i sina planer beträffande fädernegården, ångrade därför sin hemresa^ började grubbla och föll slutligen för alkoholfrestelsen och började föra ett supigt och oordentligt lefnadssätt, som väl var ägnadt att öka sjuklighéten i sinnet och ånyo framkalla sinnessjukdomen. Nästan samtliga vittnesmålen gå ut därpå, att L :s beteende under tiden från den 27 april till tiden för brottets begående visserligen varit besynnerligt och abnormt, men likväl icke mera än att det mycket väl kunde förklaras ur och bero på hans ofta onyktra tillstånd. Vittnesmål finnas dock, som intyga, att han vid ett eller annat tillfälle, ehuru varande fullt nykter, burit sig konstigt åt samt varit svärjande och hotfull, så att folk varit rädda att möta honom. Söker man af vittnesberättelserna framkonstruera en bild af L:s beteende och sinnesbeskaffenhet under denna tidsperiod, så finner man i denna bild så många, drag af likhet med sjukdomsbilden under den tid, han här varit under observation, att man alldeles bestämdt ledes till den tanken, att L. under tiden i fråga måste hafva befunnit sig i en ej obetydlig abnorm sinnesbeskaffenhet eller redan då varit sinnessjuk. Beträffande L:s sinnestillstånd vid brottets begående synes icke vara möjligt att med stöd af endast de kända fakta kunna fälla ett lika positivt omdöme. Konstateradt synes vara, att L. dagen förut varit nykter och till sinnesbeskaffenheten redig, att han på natten tagit liera supar och på morgonen och förmiddagen efter mordet varit så berusad, att han knappt kunde gå, att han då talat förvirradt och genom sitt beteende i öfrigt synes hafva injagat fruktan hos sin omgifning, en fruktan som väl till god del äfven kunnat uppstå under intrycket af det nyss begångna mordet. Det torde likväl kunna sättas i fråga, huruvida man utan vidare bör uppfatta detta tillstånd hös L. såsom enbart verkan af ruset, eller om icke en abnorm sinnesbeskaffenhet också därvid spelat in. Alldeles orimligt eller osannolikt torde ett sådant antagande icke vara, ty med hänsyn till de här gjorda iakttagelserna öfver L:s sjukdom behöfver det icke ligga någon motsägelse däruti, att L., ehuru dagen före liksom äfven på aftonen dagen efter mordet fullt redig, likväl vid deteammas begående kunnat genom sinnessjukdom vara beröfvad sina sinnens bruk, låt vara visserligen därjämte ej utan inflytande af alkohol. Ett sådant förhällande stämmer tvärtom ganska väl öfverens med de hastiga växlingar och öfvergångar i L :s sinnessjukdom, hvijka här blifvit observerade. Äfven enskildheterna vid mordet och det säregna styckandet af liket synas tala för, att något patologiskt föreligger, och att man har att göra med något mera än ett vanligt enkelt rus af alkohol. Det egendomliga, att L. utan nämnvärda egna skador kunde öfvervinna en stor grof karl och van slagskämpe, som dessutom var i besittning af och begagnade flera vapen, kan finna sin förklaring i den olika graden af berusning hos de bägge kämpande. Att ruset hos L. ej heller varit af en alltför öfverväldigande grad, därför synes mig, om man får sätta tro till L:s berättelse, den omständigheten tala, att han rätt väl minnes den första afdelningen af det sorgliga dramat, men föga eller intet af den senare delen eller huru han styckade liket och efteråt somnade bredvid detta, hvartill förklaringen åter kan sökas uti, att han då stod under inflytande af patologiskt stegrade affekter, hvilka ju vanligen äro förenade med mer eller mindre grad af amnesi- Beträffande L:s sinnesbeskaffenhet efter mordet finner man vid rannsakningen d. 2 juli i protokollet antecknadt: att»l. visade sig synnerligen ostadig och virrig i sina uppgifter», och vid rannsakningen den 27 sept.: att L. den dagen var tyst och sluten och med svårighet kunde lämna svar på frågor. Och under fängelsetiden synas ej heller symtomer af sinnessjukdom alldeles saknats hos L., ehuru de icke af fängelseläkaren blifvit såsom sådana tolkade. Särskildt i den beskrifning på L :s tillstånd som fängelseläkaren lämnat d. 14 dec omnämnes, att L. varit nedslagen och dyster, ej velat sysselsätta sig, mest legat till sängs, omkring 4 a 5 gånger klädt af sig och gått naken omkring i cellen, en gång under några dagar vägrat intaga föda, hvilket allt måste anses såsom tecken på sinnessjukdom och rätt väl harmonierar med den sjukdomsform, hvaraf L här visat sig lida. Att L., som vid klarare och redigare stunder har fullkomlig sjukdomsinsikt och helt säkert äfven haft så under fängelsetiden, blifvit ledsen öfver att ej af häradsrätten hafva blifvit förklarad fjör sinnessjuk, får väl ej tagas såsom skäl att anse honom frisk. Hade L. velat simulera sinnessjukdom hade han helt säkert förhållit sig på annat sätt. Det synes mig följaktligen tämligen otvifvelaktigt, att den sinnessjukdom, hvaraf L. nu obestridligen lider, nämligen periodisk sinnessjukdom i manisk-depressiv form fortgått med lägre och kortare, mer eller mindre fullständigt lucida intervaller sedan slutet af april förra året. Såsom belysande L :s moraliska defekt förtjänar i öfrigt att påpekas den absoluta frånvaron af ånger, som hos honom förefinnes. Äfven under hans mest lucida intervaller, såsom nu senast under 14 dagar i januari månad, då han hade klar insikt om allt, och kunde resonera klokt och förståndigt om allt, var det icke möjligt att frampressa ett spår af ånger. Han visste mycket väl, att man ej ostraffadt fick slå ihjäl folk, han finge taga sitt straff och det var ledsajnt att han ställt det så ilba för sig. Men ögonblicket efter fann han med stolthet och stark själfkänsla sin tröst däruti, att han kunnat öfvervinna en sådan slagskämpe som N. Efter noggrant öfvervägande af hvad anfört blifvit, och med stöd af de gjorda iakttagelserna i öfrigt får jag afgifva följande utlåtande: att åtalade Axel Ture L. under sin vistelse på hospitalet sedan början af december förra året lidit och fortfarande lider af sinnessjukdom (Insania periodica); att denna sinnessjukdom hos L. otvifvelaktigt börjat någon tid flöre mordgärningens begående; och att äfven under tiden efter denna, under fängelsetiden, yttringar af sjukdomen framträdt; samt att det på grund häraf och med fästadt afseende på formen af sinnessjukdomen kan antagas såsom sannolikt, att L. vid brottets begående stått under tvånget af denna sjukdom, så att han saknat för-

67 61 måga att sina handlingar fritt bestämma och deras följder bedöma, äfven om alkoholrus och möjligen äfven hämndkänsla därvid icke kunna frånkännas all medverkan, hvilket på heder och samvete intygas. Kristinehamns hospital den 5 april Axet Enwall. Öfverläkare. Sedan domhafvanden i Kinds härad hos kungl. medicinalstyrelsen anhållit om utlåtande angående häktade för dråp tilltalade August L:s i E. sinnesbeskaffenhet, har kungl. styrelsen i en af rannsakningshandlingar åtföljd skrifvelse till hospitalsdirektionen af den 31 sistlidne Januari månad förordnat, att för erhållande af fullständig utredning i berörda hänseende den tilltalade skulle för observation och undersökning intagas å detta hospital, så snart plats härstädes kunde honom beredas, samt anhållit, att direktionen måtte anmoda mig att inom den i 17 mom. 4 af gällande hospitalsstadga föreskrifna tid till kungl. styrelsen inkomma med yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Till fullgörande af det mig sålunda tilldelade uppdrag får jag härmed vördsamt afgifva följande yttrande. Af hit öfverlämnade, härhos återgående rannsakningshandlingar inhämtas i hufvudsak följande: August L. är född den 27 februari 1858 i T. under L. i ö. för samling af M. härad, Älfsborgs län, af föräldrarna jordbruksarbetaren Lars Magnus M. och hans hustru Johanna E.; modern afled för ungefär 1 år sedan, men fadern lefvef och bor i ö. socken; han vistades i föräldrahemmet till 16 års ålder, genomgick folkskola, där han lärde sig läsa och skrifva samt konfirmerades; därefter arbetade han i flera års tid som dagsverkskarl på olika ställen, därvid han bodde hos sina föräldrar, tills han 23 år gammal flyttade längre bort till H. i samma socken, där han tog drängtjänst, men återvände efter ett år till hemtrakten, där han åter började arbeta för dagspenning. Samtidigt ingick han äktenskap med sin nuvarande hustru Johanna Sofia E., med hvilken han hade 5 barn, däraf 3 söner och 2 döttrar respektive 11 och 7 år gamla. I husförhörsboken finnes antecknadt om honom dels»sinnessjuk» dels»tidtals sinnessjuk» efter från pastorsämbetet i S. inhämtade upplysningar. Han hade icke varit för brott tilltalad och åtnjuter medborgerligt förtroende. Ar 1888 tyckes han första gången visat spår till egentligen förändrad sinnesbeskaffenhet. Han var då föremål för kommunalstyrelsens ingripande, emedan för densamma uppgifvits, att han varit»svår i sitt hus», våldsam mot sin hustru och velat taga lifvet af ett af sina små barn. Han omhändertogs nu och bevakades af 2 personer, men lugnade sig snart och följde med till en läkare samt fick därpå återvända hem. Han var nu periodvis lugnare, tills han år 1891 blef orolig och våldsam, hvarföre beslöts åter, att han skulle inackorderas hos någon pålitlig person, erhålla nödig läkarvård och om så behöfdes, det skulle föranstaltas om hans intagande å vårdanstalt för sinnessjuka. Vid bägge dessa tillfällen pratade han virrigt och visade sig svårmodig; äfven fällde han hotande uttryck mot vissa personer, såsom att han skulle skjuta eller knäppa dem. En gång hade han sträfvat in i M. härad och där af ett par personer från Ö. socken omhändertagits och hemforslats under uppgift, att han uppfört sig så besynnerligt, att de ansågo honom»vansinnig och samhällsvådlig». Från den tiden gjordes den iakttagelsen, att han ständigt bar ett gammalt skjutgevär eller ock en yxa med sig, hvart han gick, vare sig det gällde att gå på dagsverke eller endast ut till sina uthus ; ja, när han öfvernattade på främmande ställen, ville han hafva sina vapen och verktyg hos sig i sängen allt under uttalande af fruktan, att någon kunde öfverfalla honom;»det dunkar och går om kvällarna», yttrade han, liksom han var mörkrädd. Hur länge den tilltalade varit bekant med den dräpte, G., framgår icke med bestämdhet, men ifrån deras första bekantskap synes förhållandet dem emellan icke varit det bästa, åtminstone från August L :s sida. Denne hade börjat fatta misstankar om, att G. hyste brottsliga afsikter mot hans hustru och ville narra henne från honom. Äfven skulle G. en gång tagit den så kär blifna bössan ifrån den tilltalade. Huruvida denne nu hade några skäl för sin misstro är svårt att ur vittnesmålen med säkerhet af göra; hustrun själf förnekar detta på det bestämdaste. Emellertid synes, att G., en f. d. soldat, som lifnärde sig med att gå omkring och sälja bröd, var en mindre väl känd person; och att han särskildt ansågs lösaktig äfvensom att han nojsade och retades med den tilltalade, som i sin ordning icke kunde tåla honom och äfven bar fruktan för honom; G. hade, som L. yttrade sig vid förhöret, varit en mycket»enrak» gubbe och hade alldeles tråkat ut honom;»g. kekade och kekade och ville inte följa Guds ords rätta mening, utan hade en hop invändningar att göra äfvensom hotat honom med skjutvapen och därför kunde det inte gå på annat sätt, han hade icke kunnat undvika att döda G.» Enligt egen uppgift skulle han tidigt nog varit svårmodig, tystlåten och rädd, därför att svärfadern varit elak mot och hotat döda honom. Under sin vistelse i M., således några år efter han blef gift, skulle han blifvit öfverfallen och slagen i hufvudet, hvarefter han varit sjuk någon tid och sedermera haft hufvudväxk; han trodde, att lian endast hade själfva hufvudskålen kvar på grund af värken. Om förloppet vid åtalade brottet inhämtades: Fredagen den 29 sistlidne november vid middagstiden inkom G. till den tilltalade, som satt med sin familj intagande middagsmål ; som vanligt blef den tilltalade, som hela dagen varit ondsint och grälsjuk, förbittrad vid åsynen af G-, och ordbyte uppstod, därvid den tilltalade förebrådde G. dels att denne en gång tagit ifrån honom hans bössa dels att han sprang in och ut hos honom, hvilket han ogärna ville vara med om. Den tilltalade påstår nu, att G. drog upp en revolver ur fickan och siktade på honom, och det smällde i den, men han fick den inte att gå. L. trodde, att G. ville döda honom och på så sätt komma åt hustrun, och då han icke

68 62 såg sig i stånd att undkomma faran, grep lian tag i sin med grofva hagel laddade bössa i syfte att slå till G. och därefter komma ut, men att skottet gick af och träffade G., som genast föll. Hustruns och den 11-åriga dotterns uppgifter skilja sig från mannens därutinnan, att de icke sågo G. hota med någon revolver, som ock fanns af besiktningsmännen liggande i likets rockficka, som var trasig, och ur hvilken revolvern med svårighet kunde uttagas, hvadan det icke kan anses vara troligt, att G., som den tilltalade påstår, hunnit sticka ner revolvern, då han nedsköts. Den tilltalade har således tydligen tyckt sig se revolvern och höra dess knäppningar. Efter gärningen gick den tilltalade ut och sysslade länge och väl med vedhuggning och gick sedan till en granne och omtalade helt lugnt, hvad han gjort. Få dennes förebråelser svarade han, att han icke alls hade något medlidande med G. och att dennes öde icke berörde honom, emedan han varit alldeles utledsen på G., därför att denne aldrig lämnade honom i fred. Senare yttrade han till andra, att han icke haft för afsikt att skjuta, utan att skottet gick af ofrivilligt.»det var ett sådant oväsen i stugan, det var fullt krig och smattrande och brakande öfverallt, så att den tilltalade icke visste till sig.» Inför åklagaren uppgaf den tilltalade, att han med fullt uppsåt skjutit G. Från första rannsakningstillfället är antecknadt, att den tilltalade syntes utan svårighet rätt uppfatta frågorna och utan vidare, tvekan besvara dem. Han tycktes emellertid icke ångra, att han orsakat G:s död. Från andra rannsakningstillfället heter det däremot, att den tilltalade då föreföll betydligt oredigare än vid första rannsakningstillfället och att han till följd däraf var svår att stundom uppfatta. Tilläggas må, att enligt såväl hustruns som grannarnas uppgift den tilltalade varit i allmänhet af fredlig natur, men periodvis mycket ondsint och grälsjuk i hemmet, i synnerhet då det var knappt om födan eller han fick sikte på G., men att hans onda hotelser egentligen gällde frånvarande, icke namngifna personer, som hyste onda uppsåt och ville göra honom ondt, och att det var därför, han aldrig kunde skilja sig från sin bössa. Åfven hade någon tid varit fråga om, att den tilltalades hustru, som tidtals icke vågade vistas i hemmet af fruktan för mannens oberäkneliga, oroliga uppförande skulle flytta till G. och hushålla för honom, hvilket nog mycket bidragit till det raseri, som fick makt med L., då denne såg sin förmenta fiende inträda i stugan. Ur det af fängelseläkaren Karl Bylund den 20 sistlidnc januari utfärdade läkerbetyget anföres beträffande L :s hälsotillstånd:»klen kroppsbyggnad, liten till växten, klen muskulatur och svag nutrition. Ansiktsfärgen blek, ingen asymetri. Hufvudet af normal storlek, någorlunda regelbundet, intet att anmärka om bålen och lemmarna; ingen missbildning af något slag. Hörseln på v. örat är borta, vid undersökning synes trumhinnan missfärgad, ingen flytning; i öfrigt fungera sinnesorganen normalt och äro utan påvisbara förändringar; intet att anmärka från blodomlopps-, andnings-, matsmältnings-, urin- eller könsorganen; ingen stegrad kroppstemperatur; pulsens hastighet omkring 74; ansiktsuttrycket slött, blicken sväfvande, pupillerna små, lika stora å bägge ögonen, reagera något trögt, någon konvergens; till sinnesstämningen tyst och svårmodig, renlig; ej synnerligen uppmärksam, uppfattade han vid mitt första samtal med honom nöjaktigt mina frågor och återgaf det passerade i full öfverensstämmelse med hvad som finnes antecknadt i rannsakningshandlingarna; hans tankar röra sig mest om den aflidnes dåliga och elaka uppförande mot honom så ock om andra människors förföljelser; han bar sin bössa hufvudsakligen för att skydda sig mot öfverfall; röst och uttal samt artikulation utan egentlig anmärkning; rörelserna äro långsamma, säfliga, men inga tvångsrörelser, ingen svaghet, förlamning, kramp eller darrning förefinnes; han sofver godt och äter med begärlighet samt har ingenting emot att få mera mat. Vid mitt första samtal med honom fick jag den uppfattningen, att han var normal till sinnesbeskaffenheten, om ock något enfaldig, men efter upprepade undersökningar, och sedan jag studerat de vidlyftiga rannsakningshandlingarna samt erhållit upplysningar från pastor i församlingen, har jag kommit till en annan åsikt. Tydligt nog är han ständigt svag till sitt förstånd och tidtals fullt sinnessjuk. Han förföljes af den föreställningen, att hans hustru stått i brottsligt förhållande icke blott till G., utan älven till tvenne andra karlar, och tror han, att två af hans barn icke äro hans, emedan de icke likna honom. Emellertid har intet af de hörda vittnena haft något att därom förmäla, utom att hustrun tros varit betänkt på att flytta ifrån mannen till G. och detta på grund af hans ofta återkommande våldsamma utbrott af dåligt lynne, stundom raseri. Likaså förföljes han af den föreställningen, att andra velat honom ondfroch öfverfalla honom, hvarföre han ansåg sig ständigt böra gå med gevär eller yxa. Och likväl tyckes han varit af en fredlig natur och icke legat i delo med andra. Hans periodvis påkommande ondska har egentligen och hufvudsakligen vändt sig mot hustrun och G., hvilka bägge han misstänkt för inbördes godt förhållande; och ändå säger han sig varit djupt fästad vid sin hustru och är det ännu; han faller i gråt, när talet faller på henne och barnen. Men någon ånger känner hän icke; visserligen kan han fås att medge, att det kanske var illa handladt, hvad han gjort, men ändå så var det bäst, som skedde; G. var en sådan dålig karl, att han icke kunde få lefva. Detta och annat meningslöst pladder, hvars betydelse man ofta har svårt att förstå, framsäger han småskrattande, därvid tydligen läggande i dagen en betydligt nedsatt intelligens samt brist på riktig insikt om sin nuvarande ställning i allmänhet, äfvensom om det brottsliga, livar till han gjort sig skyldig. Anmärkningsvärdt torde äfven vara, hurusom han, efter att hafva nedskjutit G-, helt lugn gick till att arbeta, sysslade ganska länge med vedhuggning, gick därpå in och tittade på liket samt skyndade därifrån åter med bössan, som han omladdat, på axeln till en granne, för hvilken han helt kallblodigt omtalade, hvad som skett, utan att visa den minsta sinnesrörelse.» Med stöd häraf afgifver d:r Bylund det utlåtandet, att»stora skal finnas för det antagandet, att häktade August L. vid åtalade brottets föröfvande varit på grund af sinnessjukdom beröfvad förståndets fulla bruk». August L. intogs å hospitalet den 4 sistlidne mars- Ur sjukjournalen inhämtas följande:

69 63 Längd 166 cm., vikt 56,5 kg. Afståndet mellan båda händernas långfingerspetsar vid utsträckta armar är 168,5 cm.; öfverskrider således kroppslängden med 2,5 cm. Kroppsbyggnaden är klen. Hull och muskulatur under medelmåttan. Allmänna utseendet anger en viss slapphet. Hufvudet mäter i omkrets 54,5 cm., i längd 18,5 Cm. och i bredd 14,5 cm. Index 783. Hufvudet är litet. Pannan låg och smal- Hyn är blek. ögonen blågrå- Hår och skägg mörkbruna, öronen äro små med vidvuxna snibbar, ögonen se små ut; ögonspringan liten. Corneas bredd endast 9,5 mm. (normalt 11,5 mm.). Ingen missbildning af gommen förefinnes. Ansiktsuttrycket anger en viss grad af slöhet. Anletsdragen äro grofva. Munnen är stor och vanligtvis något öppen. Läpparna tjocka och något utstående. I pannan mellan ögonbrynen förefinnas tvenne lodräta, skarpt markerade hudveck. Ur vänstra mungipan framtittar vanligen en snip af en tobaksbuss och från yttre hörselgången af v. öra en röd garnända. Minspelet är otympligt. Blicken fixerar för en kort stund, men far sedan hit och dit eller riktas ut i fjärran utan att fästa sig vid någon viss punkt. Hållningen är slapp. I sitt sätt är L. säflig. Då han yttrar sig, har han svårt att sitta stilla, utan vrider på hufvudet, eller utför vissa rörelser med kroppen, händerna eller fingrarna. Ofta beledsagas talet af ryckningar i ögonbrynen. L. talar lågmäldt, har stundom liksom svårt att få fram orden och yttrar sig på samma entoniga sätt, vare sig han talar om vädret eller det begångna brottet och i samband därmed stående tilldragelser. Till lynnet är den tilltalade foglig och beskedlig. Han fogar sig villigt och gör utan invändning, hvad man ber honom om. Stämningslifvet är aftrubbadt- Han säger sig må bra och trifvas godt å hospitalet. Något intresse för omgifningen visar han ej och framställer själfmant ej några frågor. Med en viss likgiltighet och utan att visa minsta förstämning talar han om, hur han sköt G. Uppmärksamheten är något nedsatt. Den tilltalade tappar lätt tråden och låter tanken löpa in på oväsentliga detaljer. Uppfattningen af framställda frågor är god. Han svarar redigt och oförbehållsamt på till honom ställda frågor. Tankeverksamheten är något trög. Hans tankar röra sig mest om det kroppsliga befinnandet.»blott jag kan 'käka' och äta, funderar jag på ingenting.» Minnet är tämligen godt för såväl tidigare som senare upplefvade händelser. Omdömet är nedsatt; hän uppfattar ej situationen, tror, att han kommit på hospitalet»för att få det bättre och roligare än på fängelset». Han ber att ej få vara på hospitalet för länge, emedan det då blir för svårt att betala, hvad han är skyldig för kosten. 'Med en viss förkärlek använder hän andras omdömen- Ofta beledsagar han sina påståenden med ett»di har sagt att» eller»eftersom di sagt». Abstrakta och etiska begrepp synes han ej kunna fatta annat än till namnet. Den tilltalade anser, att han ej gjort något orätt, då han sköt G-, utan talar härom som den naturligaste sak i världen. Någon ånger känner han ej. Tror möjligen, att han kan få något straff, men»skall väl försöka tjäna af konstnaden» eller»betala, hvad det kostar». På fråga, om han skulle tycka det vara ledsamt, om hustrun öfvergåfve honom och flyttade till en annan, svarar han, att»det nog vore svårt, enär det ej vore.godt att få någon, som skötte hushållet». L. besvarar rätt de enkla frågorna angående namn, hemort, födelseår och -dag, nuv. månad och år, veckodag, ålder och vistelseort. Datum kan Ihan ej rätt angifva, enär han»ej har någon almanacka». På fråga, när han är född, svarar han:»mamma har sagt, att det var 1858.» Han säger sig vara»alldeles frisk, Gud ske lof».»är ej sinnessjuk och har aldrig varit sinnessjuk». Hvad beträffar det påståendet,, att han en gång försökt döda barnen, uppger han, att det ej var något att tala om.»saken var den, att ett af barnen fått något i näsan, hvarför jag stoppade näsan full med snus för att få det att nysa ut.» Angående vandringen ute i bygderna vid ett tillfälle, så var den föranledd af, att hän»tänkte söka sig annan.plats».»de sade visst, att jag var 'sinnesrubbader' och 'galen', men det var jag inte.»»men de skulle väl ha något att säga, de hade väl inga andra bekymmer.»»jag har alltid haft mitt goda förstånd, Gud ske lof!» Några sinnesvillor äro f. n. ej påvisbara. L. uppger, att han vid omkring 10 års ålder sett en syn. En dag, då han var ute och gick tillsammans med föräldrarna, såg han»ett fruntimmer, som 'skefva' och sprang».»föräldrarna kunde ej se något och blefvo förskräckta.»»själf hade jag inte vett att bli rädd.» Några gånger, för första gången för omkring 5 år sedan, uppger den tilltalade, att han hört besynnerliga ljud liksom musik.»det var liksom harpor i luften.» Sedan iflera år tillbaka har han varit»utsatt för anslag från elaka människors sida».»för cirka 5 år sedan sköto de på mig. En kväll, då jag gick förbi ett ställe, smällde det till, och ett skott träffade migilifvet. Det gjorde ej ondt men liksom brände till- Det gick in genom lifvet, genom magen upp i hjärtat utefter en 'åra', kan jag tro. Något märke utanpå efter skottet syntes ej till.» Han uppger, att han en längre tid efteråt kände sig sämre och klenare än vanligt, samt att han aldrig därefter återfått sin fulla styrka. Alltsedan har han äfven»varit mycket rädd för att bli skjuten och ryckt till, så ofta det smällt». Den tilltalade påstår, att en del personer förledt hustrun till otrohet. Han anser, att tvenne af barnen ej äro hans utan»ha någon annan barnafader»;»det kunde man se på dem, ty de voro ej lika honom alls».»det var troligtvis en rättare, som var den riktige fadern.»»till all lycka hade rättaren flyttat, men sedermera hade G. sökt lura till sig hustrun.» För att komma ifrån denne, hade hon för cirka ett år sedan flyttat till en annan gård, men hade ej detta hjälpt, enär G. kommit efter. Alltibland gjorde denne besök hos den tilltalade,»skojade och lefde», och»sofi skojade och lefde på sitt vis».»sofi hade ej förstånd på, att jag ville henne väl utan var tvehågsen, om hon skulle flytta till G. Sofi kunde ej låta bli att 'käka' med G., och han 'käkade' med henne. Jag var så ledsen på allt 'käk', att jag funderade på att ånyo flytta. Sista gången G. kom, förmanade jag honom, att han skulle ändra sig, men då blef han så vind, att han drog upp en revolver och sköt 2 skott på mig, men det var ej mer än ett, som råkade. Det träffade på läppen, och jag kände tydligt, hur det svedde till i skägget, och det blef en plita på läppen. Det andra skottet gick i väggen. Det smattrade och brakade i hela huset. Det var väl, att skottet ej råkade på en dödlig fläck, ty då hade jag legat där. Jag blef så 'faen' och 'altererater', att jag ej visste

70 64 till mig, tänkte först springa ut men kunde ej komma förbi G., hvarför jag tog bössan för att försvara mig. Och så sköt jag G. mot min vilja. Jag rådde inte för det. Det var hans dumhet. Jag sa' åt honom i välmening. Det var svårt att höra, att Sofi vid förhöret sade, att hon ej sett G. skjuta med revolvern, och att hon förmått flickan att vittna orätt. Dej; smattrade och brakade och hördes skott tydligt 2 gånger.» Ofvanstående, som af undersökande läkaren sammanställts efter L:s egna ord, utgör hufvudinnehållet af hvad denne kunnat berätta angående G., förloppet vid brottets begående och i samband därmed stående omständigheter. På fråga, hvarför L. ständigt hade bössan med sig, svarar han:»jag var rädd om lifvet och gubben G. var 'rälig'-» Äfven hade den tilltalade»hört sägas, att folk var våldsamma i husen». 1 lan var äfven»mycket rädd för vargar». Han uppger, att han»en gång hört vargatjut». Om sina lefnadsförhållanden kan den tilltalade gifva följande upplysningar af större intresse: Fadern, som var torpare, missbrukade förr spirituösa. Han tyckte, att bara det fanns brännvin i huset, var det ej så noga med maten. Modern blef svårt skrämd under den tid hon gick hafvande med den tilltalade. Någon sinnes- eller nervsjukdom skall ej ha förekommit i släkten. I sin första barndom var L. mycket klen och led af fallandesjuka under ett par års tid, men gingo anfallen därefter bort. De ha aldrig sedermera återkommit. L. diade, tills han var 4 år gammal. Hur gammal han var, när han började kunna gå och kunna tala, därom kan han ej gifva någon upplysning. Han genomgick folkskolan och konfirmerades»efter att ha gått och läst i 3 år». Endast en gång var han»sjuk efter brännvin», missbrukade eljest aldrig spirituösa. Hälsan var i allmänhet god med undantag af, att han ibland haft hufvudvärk, alltsedan han för 11 år sedan fick ett slag för ena örat. Han kan dock ej påminna sig, att han sagt, att han haft»sådan hufvudvärk, så att endast hufvudskålen var kvar». L :s kunskapsförråd är ungefär följande: Han besvarar rätt enklare frågor i bibliska historien. I katekesen kan han rätt besvara högst få frågor. På fråga, hvad menas med att missbruka Guds namn, svarar han:»jag 'hagar' inte det stycket». Han säger sig bo i Svea land. Till detta land gränsa»norge, Danmark och Palestina». På fråga, hvilka städer finnas i Sverige, svarar han:»jag har varit i Borås, Varberg och Göteborg». Han har äfven reda på Stockholm och Malmö.»I Stockholm bor kungen.»»kungen heter Oskar. Drottningen heter Josefina, kronprinsen Oskar Karl Adolf.» L. känner ej till namnet å någon förutvarande konung i Sverige, enär»det var så länge sedan han läste naturläran».»den största af stjärnorna är så stor som ett litet hus.» Om man reser långt bort,»kommer man slutligen till ett haf, där det brusar och är så farligt, att det ej.går att fara på och ej finnes något lif, och där tar jorden slut». L. adderar, subtraherar och multiplicerar ensiffriga tal riktigt. Betjäningen upplyser, att L. är stillsam, snäll och foglig. Han är något slö, bryr sig ej om sin omgifning och framställer själf ej några frågor, men svarar redigt, när han blir - tilltalad. I utearbetet är L. mycket duktig och arbetar rastlöst och utan uppehåll, tills han uppmanas att upphöra. Han är renlig och sköter sig själf vid måltider och klädsel., Sömnen är god. Synen normal. Pupillerna, lika stora, vanligen små, reagera lifligt för ljus och ackommodation. Vänstersidig ptosis. Hörseln å vänster öra visar betydlig nedsättning. L. uppfattar med detta öra ej ett fickurs pickande, om det ock hålles alldeles intill själfva örat. Trumhinnan å detta öra visar en betydlig indragning. I örats yttre hörsélgång har L. alltid instucken en hoprullad röd garntråd, hvars ena ända vanligen hänger utanför örat. Han säger sig ha garntråden i detta öra»för att inte värmen skall gå ur kroppen». Hörseln å höger öra är normal. Sensibilitet och motilitet utan anmärkning. Patellarreflexerna äro normala. Från inre organ intet att anmärka. Temperaturen afebril. Puls regelbunden, 64. Tungan ej belagd. Matlust god. Afföring normal. Urinen är fri från ägghvita och socker. Pat. vistas å 4 :de afdelningen. Diagnos: Paranoia + Imbecillitas. Daganteckningar Pat. är snäll och beskedlig, ofredar ingen. Är ointresserad, framställer själf ej några frågor.»mår bra.»»trifves godt.» Arbetar rastlöst Han anser sig ha varit utsatt för mycket ondt från elaka människors sida.»har aldrig fått vara i fred.»»har ofta blifvit nedskälld och illa åtgången.»»har aldrig fått min fulla styrka, sedan jag blef skjuten på för 5 år sedan.»»har aldrig sedermera kunnat bruka lien så som förut, utan snart blifvit trött.»»blodet går inte så fort.»»sedan kroppen en gång blifvit skadad, blir det aldrig riktigt bra.»»har aldrig gjort någon människa något för när, men kommit i olycka ändå för dåliga människor.»»har alltid velat det rätta.» På fråga, hvarföre pat. sköt G., svarar han:»det var genom olycka, och så var G. så orättvis och ville inte rätta sig-»»g. riktigt förstörd och förvillade Sofi.»»Hon hade för sig, att hon skulle flytta till honom, och det tyckte jag var 'villersamt' och svårt.»»g. blef allt svårare med hvar dag, som gick.»»det var en riktigt svåx gubbe, det sade alla.»»jag hade inte mer än det lilla huset, så jag kunde få varit i fred.» På tal om vädret säger pat., att»det blir nog regn, om värmen får stiga upp och dra åska».»när åska och elementen gå upp, blir det regn, efter hvad di sagt.» Satt i dag och läste i en tidning en uppsats med öfverskrift»konst och litteratur». På förfrågan, hvad han läst och hvad som stod i tidningen, svarade han:»det vet jag inte, det var bara för rolighet, jag titta i tidningen.» Sade sig endast ha läst nämnda uppsats och annonser om»platssökande.» »Trifves godt, som väl är, men vill komma hem, så att jag kan betala kostnaden för bolaget, som håller anstalten.»»det är en svår tyngd för bolaget att ha mig här på detta viset.» Anhåller, att»bolaget» ville låna honom respengar, så att han komme hem. Då han blir upplyst om, att han har allting fritt, säger han:»det är nog väl det, men jag vill göra rätt för mig.» På fråga, om

71 65 han ej känner någon anger, emedan han sköt G., och funderar på detta, svarar han:»det känner jag inte, ty han var alltid orättvis och ville inte rätta sig.»»det är inte värdt att 'grunna' för mycket.» Alldeles oförändrad från ena dagen till den andra. Något slö och ointresserad, framställer själfmant ej några frågor.»har det lugnt och godt.» I sitt tal och sätt är han barnslig. Han vidhåller allt, hvad han sagt oan förföljelse, onda människors anslag och hustruns otrohet. Några sinnesvillor äro f. n. ej påvisbara. Kannsaknmgshandlingarnas innehåll berättiga till det antagandet, att L. sedan lång tid tillbaka lidit af förryckthet (paranoia), att att anfallen af sinnesrubbning under åren 1888 och 1891 efter all sannolikhet endast utgjort exacerbationer af det kroniska sjukdomstillståndet beroende af de under vissa tider talrikare uppträdande sinnesvillorna (hörsel- och synvillor). Den vid hospitalet skedda undersökningen har lämnat bekräftelse på, att mannen lär behärskad af falska föreställningar om förföljelse, men därjämte konstaterat, att han lider af sinnessvaghet (imbecillitas). På den imbecilla grunden hafva sålunda förföljelsegriller här uppvuxit utan att i följd af patientens allmänna oförmåga i intellektuellt hänseende hafva erhållit den logiska bearbetning och systematisering, som,eljest är vanlig i denna sjukdomsform. Den brottsliga handling, för hvilken mannen är tilltalad, ter sig från hans synpunkt såsom' en nödvändig akt af själfförsvar. 1 öfverensstämmelse med det anförda får jag sålunda afgifvad et utlåtande, att L. vid åtalade gärningens begående i följd af sinnessjukdom (paranoia) varit beröfvad förståndet bruk, hvilket härmed på heder och sajnvete intygas. Göteborgs hospital den 1 maj Kristian Wickström. Sedan kungl- medicinalstyrelsen med öfverlämnande af rannsakningshandlingarna angående häktade för förfalskningsbrott tilltalade docenten Gustaf Teodor B. i skrifvelse till direktionen för Lunds hospital och asyl af den 18 dec dels förordnat att B. skulle intagas å Lunds hospital i och för observation och undersökning, dels ock anmodat undertecknad att till kungl. styrelsen inkomma med yttrande rörande B:s sinnesbeskaffenhet, och B. för detta ändamål blifvit å Lunds hospital ekaottagen den 30 deo. 1901, får jag efter verkställd undersökning af B. härmed vördsamt öfverlämna det begärda utlåtandet. Ur fyra B-bil., hvilkja angående B. afgifvits (af hans broder jämte tre med B. nära bekanta personer), desslikes ur andra skriftliga meddelanden rörande B. samt ur rättegångshandlingarna har jag om honom inhämtat: Gustaf Teodor B. är född den 23 januari 1867 i K. förs. af Älfsborgs län. Fadern, kyrkoherden I. B., är död. Berättelse a»g- tituui$juktårdtn. Han lär ha lidit af sockersjuka. Modern lefver; den senare tillhör en släkt,»känd för energi och beslutsamhet, parad med en viss hänsynslöshet, gränsande till brutalitet». Föräldrarna voro ej besläktade, bådas vanor mycket enkla och deras lynnen jämna och goda. En syster lär vara nervös. För öfrigt uppgifves, att inom släkten ej förekomma några nämnvärda egenheter likja litet som nerv- och sinnessjukdomar. B. uppfostrades ganska strängt. Han åtnjöt skolundervisning vid Halmstads allmänna läroverk , där han sistnämnda år aflade studentexamen. Redan som barn visade han en bestämd tendens att isolera sig ifrån den öfriga familjen och vara för sig själf. I synnerhet efter konfirmationstiden har han alltid haft en mängd idéer för sig, som han å tout prix velat realisera. Såsom ett exempel härpå har modern meddelat, att en gäng, då han som skolpojke läst om experimenten med att plantera en nyss utdragen tand i en annans käke, han af en bondpojke för 2 kronor köpt en af dennes tänder. En smed förmåddes att draga ut tanden, hvarpå B. försökte sätta den in i sin egen mun, naturligtvis utan resultat (samma historia förekommer äfven i en af B.-bilagorna). Vurmen att laborera med tänder hade B. kvar en tid, äfven sedan han kommit till Lund. Han gillade ej de tänder tandläkaren gjorde åt honom, utan ville göra dem själf och lär en tid ha funderat att bli tandläkare. Under en annan period bråkade han med sina ögon, rådfrågade alla läkare i Halmstad, trodde att ögonhåren började växa in i ögonen, hvarför han ryckte bort en hel mängd. Enligt moderns omdöme har han aldrig varit som andra människor och ej heller liknat sina syskon. Fadern var den ende, som haft inflytande öfver honom; för honom hyste han stor respekt. Efter faderns död förlorade familjen alltmer kontrollen öfver honom. En del smådrag berättas af modern, hvilka tyda på, att han redan under barndomen yppat tendenser till oärlighiet och benagenhet att tillägna sig andras tillhörigheter. Särskildt minnes hon, att så varit fallet i fråga om pennknifvar och saxar. Så fort han kunde komma åt, tog han dylika. När då modern frågade honom efter dem, nekade han alltid, men vid undersökning af hans fickor, fann man det saknade. Han har alltid ansetts väl begåfvad och utrustad med ett utmärkt minne. Efter studentexamen fortsatte han studierna vid universitetet i Lund, dit modern efter faderns död flyttat. Då han utan ersättning bodde i hemmet, var hans ekonomiska ställning god, detta enligt uppgift af hans broder, hvadan de från annat håll erhållna upplysningar, som i viss mån synas strida mot nämnda uppgift, väl äro att anse mindre riktiga. Sina studier bedref han flitigt men utan planmässighet och egentligt mål, hvarför de också länge blefvo resultatlösa. Själfrådig ville han ej rätta sig efter berättigade uppmaningar att ordna sitt arbete och gjorde sig känd för sina högst originella och mycket oregelbundna vanor. Han var ärelysten och ville öfverglänsa alla samt äfladeä att i examina hafva de högsta betygen. Tidtals torde han ha forcerat studierna oerhördt utan att unna sig nattro och hvila och gjort verkliga»stormlöpningar mot sin hälsa», som till att börja med tycktes tåla allt. Så berättar brodern, att B., när naturen ville taga ut sin rätt, för att hålla sig vaken promenerade med lampan i ena handen och 9

72 66 boken i den andra- Långa tider sof Kan endast ett par timmar om dygnet. För att kunna vakna efter en kortare sömn brukade han binda»väckarklockan på bröstet och, då detta ej hjälpte på örat». Af naturen ägde B. en ;kraftig fysik. Under uppväxtåren och äfven sedan hade han med ifver deltagit i gymnastiska öfningar, hvilka hån tidtals idkade med öfverdrift, läggande an på atletutbildning. Han har alltid lefvat nyktert och, så vidt kändt är af hans kamrater, fullkomligt återhållsamt. Däremot har han, såsom i en af B-bilagbrna uppgifves,»då tillfälle gifvits, förstört sin digestionsapparat genom intagande af alltför stora mängder föda». Ofvannämnda forcerade studier och vårdslösande med hälsan kunde han emellertid ej uthärda. Han blef enligt uppgift neurasteniker,och»sökte nu förgäfves bot hos alla läkare». Detta framgår äfven till fullo af de läkarintyg angående hans hälsotillstånd, hvilka finnas i rannsakningshandlingarna intagna. Emellertid aflade B. sina examina, hvilka dock togbs i en mera ovanlig ordning, disputerade för filosofiska doktorsgraden och. blef docent i Lund Kort efteråt beslöt han att fortsätta studierna på prästbanan och medhann att aflägga de teologiska examina samt var färdig att prästvigas, då han slog om och i trots af protester från de anhörigas sida begynte att ägna sig åt lifförsäkringsverksamhet (först som agent, sedan som inspektör), efter hvad han själf uppgaf både för den ekonomiska fördelen och för omväxlingen och förströelsen i detta lif. Hans förhoppningar härutinnan synas emellertid hafva slagit fel. Genom lättrogenhet och af andra ekonomiska orsaker ådrog han sig ekonomiska förluster och skulder, dem han hade svårt att klara. Under de sista åren har han enligt en al' B-bilagorna alltmer gifvit intryck af utpräglad nervositet och excentricitet. Det allmänna omdömet om honom lät alltid:»inte är han klok.» Bland andra orsaker, som kunnat framkalla sjukdomen, uppger sistnämnda B-bilaga jämte sömnlöshet och morfin äfven»spänningen af en alltmer omfattande och inkrånglad försäkriugsverksamhet och växelrytteri; men å andra sidari tillägges i samma B-bilaga:»tycktes det vara hans lif». Han så att säga behöfde retelsen däraf, stoltserade med att kunna balansera det hela och nådde en enastående virtuositet. Ju farligare experiment, desto större lockelse. Han visade utpräglad brist på etisk känsla, särskildt med afseende på skillnaden mellan mitt och ditt, hvilken brist tagit sig mångfaldiga uttryck i hans förhållande till kamrater. Han ville om möjligt evaluera alla relationer och hvarje inflytande i ekonomisk vinst, ansåg som mycket litet orätt att bedraga någon, som kunde tåla förlusten, t. ex. staten, men lär å andra sidan i ganska stor utsträckning ha hjälpt behöfvande kamrater.»körande B :s sjuklighet upplyser prof. Ribbing i ett vid rådstufvurätten i Lund företedt intyg, hurusom B. en lång följd af år ofta rådfrågat Ribbing för sjukdomssymtom hufvudsakligen inom nervsjukdomens område. Dessa symtom hade. bland annat bestått i oro, rastlöshet samt subjektiv känsla af lidande. Flere gånger hade han vårdats å Lunds lasarett, bland annat från den 12 dec till den 23 mars 1898 samt under sistnämnda år ytterligare från den 13 t. o. m. den 27 dec, båda gångerna enligt journalerna för neurasteni och båda gångerna utskrifven som oförbättrad. På grund af likartad sjukdom hade han varit oförmögen att uppfylla alla fordringar vid det s. k. profåret samt hade i allmänhet befunnit sig bäst under rastlösa, praktiska sysselsättningar och ansträngningar, hvilka afledt hans tankar från hans intensiva sjukdomsföreställningar. Tvenne andra i Lund bosatta läkare intyga likaledes, att de skött B- för neurasteni. Dessutom hafva företetts intyg från d:r Westerlund i Enköping, som äfvenledes af B. rådfrågats, att B. led af höggradig nervositet, från hvilken sjukdom han af reste obotad, och att hans fysiska lidande, magsjukdom, sömnlöshet och oordningar i alla organ, vore af subjektiv art utan något objektivt underlag. "Westerlund tillägger, att B:s psykiska tillstånd under vistelsen i Enköping 1898 växlade mellan exaltation och depression, samt att B. gjorde ett fullständigt intryck af en psyko-neuropatiskt otillräknelig person. Slutligen har doktor O. Bergqvist å Kneippbaden i Norrköping, hvarest B. hösten 1898 genomgått kurbehandling, intygat, det B. vid denna tidpunkt lidit af en svårartad neurasteni, samt att denna sjukdom, såsom Bergqvist vid flere tillfällen kunnat öfvertyga sig om, sedermera alltjämt fortfarit. Rörande det brott för hvilket B. är häktad ooh åtalad, må i korthet ur rättegångshandlingarna följande anföras: Dan 21 februari 1901 hade å Lunds järnvägsstation i en 1 :a klassens väntsal af B. kvarlämnats förutom andra effekter en med en snodd ombunden, mindre cigarrlåda, innehållande ett större antal järnvägsbiljetter lydande på en mängd olika järnvägssträckor i södra och mellersta Sverige å såväl statsbanelinjer som enskilda järnvägar. Biljetterna voro dels oklippta och stämplade, dels med tydliga spår af att hafva blifvit så behandlade, att de gamla datostämplarna helt eller delvis utplånats och andra stämplar i stället anbringats. Biljetterna beslagtogos och öfverlämnades till kungl. järnvägsstyrelsens kontrollkontor för undersökning. I skrifvelse till kontrollkontoret vid statens järnvägar af den 25 febr uppgifver B., att han såvidt han minnes, tisdagen den 19 februari i en 3:e klassens kupé å ott från Malmö kommande tåg funnit ett knyte och i tanke att en viss resande i kupéen kvarglömt detsamma, tagit det med sig ut. Då han en stund senare öppnade knytet, fann han det innehålla biljetter, hvilka han nedlade i en cigarrlåda. Sedan hade han på resor till Malmö och Trelleborg medtagit lådan med biljetterna i tanke att de tillhörde ofvan antydde person, med hvilken han träffat aftal om en lifförsäkring. I skrifvelsen meddelas detaljerad berättelse om de resor han, fastän förgäfves, företog i ändamål att uppsöka personen i fråga. Särskild vikt synes han därvid lägga på följande omständigheter vid första af resan från Trelleborg hvarest han å stationen placerat sina effekter jämte den medhafda biljettlådan.»då jag skulle afhämta sakerna, observerade jag, att dessa flyttats från bordet vid dörren, hvarest jag satt dem, längre in i rummet; lådan var borta. Då tåget skulle gå i detsamma, hann jag blott i stöista hast fråga de innevarande, om de sett en liten cigarrlåda, och hann ej invänta svar. Då jag, utkommen på perrongen, såg att jag ännu hade en minut på mig, sprang jag in igen på expeditionen, och då stod mycket riktigt lådan på sin plats.» Skrifvelsen är affattad med en mångordighet och detaljrikedom som är B. egen.

73 67 Vid polisförhör den 19 sept hade B. om biljetterna anfört i httfvudeak samma berättelse. Ett af vittnena vid detta förhör, konduktör L., upplyste rörande en af de beslagtagna biljetterna följande:»den 22 juli 1900 hade en mansperson rest med tåget mellan Flen och Katrineholm, hvarvid mannen vid tågets afgång från Flen på konduktörens framställning att få se biljetterna visat en biljett lydande mellan Gnesta och Norrköping. Som biljetten befanns vara afstämplad den 20 juli 1900 och således för gammal, tillsades den resande härom och uppmanades att köpa ny biljett. Denne förklarade, att han den 21 juli och således dagen innan resan anträddes från Flen, köpt biljetten i Gnesta, och framhöll ifrigt och bestämdt, att den vore gällande, samt yttrade därjämte, att om biljetten vore felstämplad, vore detta icke hans sak, tilläggande på fråga af konduktören, att han ej af vetat sin skyldighet att vid af stigningen i Flen framlämna sin biljett för påskrift af stationsinspektoren därstädes, för att densamma skulle vidara gälla Konduktören fann invändningen besynnerlig, men lät sig omsider öfvertygas af mannens svada och! hans öfverlägsna, säkra uppträdande samt godkände biljetten och ville behålla densamma. Men då invände den resande, att han måste hafva den kvar, emedan han ämnade afbryta resan i Katrineholm. Då konduktören upplyste att biljetten ej vidare gällde, enär resan en gång afbrutits, invände den resande,»det gör detsamma, jag har köpt den, och det är således min». Med anledning af denna invändning gjorde konduktören anteckning å biljetten:»resan anträdd den 22 juli 1900 från Flen. L.» Vid granskningen af denna biljett kunde vid polisförhöret tydligt märkas, att ett äldre afstämplingsdatum blifvit utplånadt och ersatt med det nu synliga af 20 juli Ett annat vittne, konduktören Kristian B., anförde om B. ett par fall, hvilka synas tala för att denne sökt undandraga sig konduktörens biljettkontroll; vid ett tillfälle på så sätt, att han lögnaktigt skulle hafva uppgifvit, att han redan aflämnat biljetten till en annan konduktör. Sedan B. den 29 sept. 1901, dagen efter andra polisförhöret, blifvit inmanad i häkte, aflämnade han en andra försvarsskrift, ännu längre och omständligare än den första och alltigenom späckad med uttryck af harm öfver sin oförskylld! iråkade olycka och hållen i en svulstig, patetisk stil. Den förklaring hvarmed han här vänder sig till allmänheten, (ty skrifvelsen synes ej hafva någon annan, mer bestämd adress) är en kombination af förklaringen I och! ett nytt, tämligen öfverraskande moment, som plötsligt införes och hvarmed händelserna på ett dramatiskt sätt kompliceras. B. begynner sålunda: Då jag i lördags kväll, samma dag polisförhöret hållits, hvarvid jag vidhållit alla mina förut lämnade uppgifter och företett brefdata från bolaget, hvilka såsom jag hoppades skulle visa mitt alibi de dagar biljetterna angåfvo, gick upp till min bostad, fann jag i min breflåda ett anonymt meddelande, undertecknadt X. prantadt, icke skrifvet. Det började ungefär så:»om ni mot all förmodan skulle vara oskyldig, berättas eder härmed, att jag genom stockholmspolisen afsändt ett telegram till järnvägsstyrelsen, däri jag erkänt, att jag en längre tid förföljt eder för att få eder fast; på flere sätt sökt lura er i fällan och med järnvägens stämplar falskstämplat och på annat sätt förfalskat flere af de hos eder funna biljetterna vid tillfällen, då de med edra effekter insattes till förvaring, och efter anteckningen rörande edra resor, jag funnit liggande bland biljetterna. Skulle ni vara oskyldig, - en tanke som aldrig föll mig in, så länge jag i blindt nit och för egen ära rusade åstad så beklagar jag detta djupt. Ni har att i edert försvar rätta eder efter denna uppgift. Därför är den skrifven.» I en not tillfogar B.: Kan och vill man ej göra annat för mig, måtte man kunna offentligen uppfordra herr X att, då han får göra det under anonymitetens mask, närmare förklara sitt förhållande i denna sak. Är det så, att han verkligen ångrar sig, så måtte väl hans hjärta bjuda honom villfara denna uppfordran; jag' menar, om det ej skett i det meddelande, han 'afsändt till Stockholm enligt sitt bref till mig. Därpå fortsätter han: Jag har på senare tid rättare alltsedan biljetternas beslagtagande erhållit så många anonyma meddelanden och oförskämda hotelsebref, att jag till en början ej fäste mig myckjet vid saken. I första hand syntes det mig vara en snara, utlagd för att få mig att bekänna, att biljetterna voro mina, och för att sedan få mig fast, då meddelandet ej bekräftade sig från Stockholm. Jag tänkte äfven på, att ingen väl fäster sig mycket vid anonyma meddelanden, ehuru för visso anonymiteten här om någonsin vore väl grundad. Och det goda samvete, jag hela tiden haft och visat rörand det förfärliga brott, för hvilket jag åtalats, gjorde, att jag ej ansåg mig böra eller behöfva förankra några förhoppningar om frikännande vid vid dylika meddelanden. Jag ansåg ju ock, att det nu vore bakefter för mig att komma med dylikt, sedan jag samma dag på förmiddagen framlagt brefdata vid polisförhöret, som skulle visa mitt alibi de dagar biljetterna angåfvo. Men då jag i söndags just då klockorna ringde sin frid öfver staden inmanades i häkte, insåg jag huru litet gagn jag hade af det goda samvetet, och huru ofullkomligt all mänsklig rättvisas skipande är. Äfven uppgick för mig i all sin klarhet vidden af den fara, man utsatt mig för, om man begagnat sig af mina reseanteckningar vid förfalskningen. Jag jvar hela denna min första eftermiddag i ett häktes mörker på gränsen till förtviflan. Men förtviflan ger styrka, ej blott fysisk utan äfven tankestyrka. Mot kvällen, sedan jag fått förfärlig visshet om att järnvägsstyrelsen tänkte löpa linan ut, låg jag och' öfvertänkte det anonyma meddelandets innehåll och fann snart till min outsägliga glädje, att detsamma till trots för all anonymitet, då det sågs i jämförande belysning från allt det föregående och förut passerade, på det klaraste och oeimotsägligaste sätt ådagalade min oskuld och detta därigenom, att allt hvad som förut synts mig och andra gåtfullt, och framför allt mitt eget handlande hela tiden, nu ändtligen erhållit den bakgrund, mot hvilken det skulle visa sin sanning, ja, att det nu ändtligen visades, att det endast och allenast i detta ljus fick sin förklaring, men också sin fullt tillräckliga förklaring. Det har sålunda detta meddelande det bästa inre kriterium på sin sanning, ja till den grad, att jag ej längre bryr mig om,

74 68 huruvida det verkligen bekräftar! sig från Stockholm eller om järnvägsstyrelsen funnit och' alltjämt kanske finner för godt att negligera det, enär det tydligen kommit något olägligt, i all synnerhet om det, såsom framgår af sammanhanget i brefvet till paig, äfven om deti ej säges, är järnvägens egna män vi här ha att göra med. Sedan B. därefter medgifvit, att han på sina resor brukade samla biljetter, som ej affordrats hlonom af konduktörerna, och redogjort dels för de många omständigheter, under hvilka biljetter af den resande själf kan tillvaratagas, dels ock för de mer eller mindre egendomliga skäl, som ledde hlonom att samla biljetterna och städse i en cigarrlåda medhafva desamma, öfvergår B. till sitt första sammanträffande med den i förra förklaringlen 'omnämnde tillärnade försäkringstagaren, hvilken han identificerar med den anonyme herr X. Han påstår nu, att han kort före nämnda dag, då han fann knytet med biljetterna, sammanträffat med denne person, hvarvid B. med honom afhandlade den nämnda lifförsäkringen. Efter i Malmö eller Trelleborg företagen läkarundersökning lofvade denne jperson återkomma till Lund, där försäkringen sedermera skulle fullbordas. Då han bestämt tiden för sin ankomst, ansåg B. sin»försiktighet och kända energi som inspektör bjuda» att gå ned till stationen. Detta skedde den dag 1 hvarmed första förklaringen börjar. Personen ifråga (herr X) var mycket riktigt med tåget, men såg något generad ut, då B. insisterade på realiserandet af hans löfte att afsluta det hela. B. går in och får honom ur vagnen, men i den stora folkträngseln, blir B. af med honom. B., som sedan går in i kupéen för att se om personen ifråga återvändt för att hämta något, finner då det omnämnda knytet, men ej hlerr X.»Jag hade», skrifver B.,»just de dagarna förlorat mina tiljetler utan att bestämdt kunna säga när, enär de tagits ur lådan och denna åter ombundits. Jag finner efter det anonyma meddelandet högst klart, att det skett under den resa, då jag sammanträffade med den person, som då opåkalladt erbjöd sig att ta en lifförsäkring. I första ögonblicket ansåg jag så godt som själfklart, att det var mina förlorade biljetter, ja, så själfklart, att jag verkligen ej brydde mig om att undersöka dem och 1 aldrig härtill kände lust, förrän de beslagtagits och uppgåfvos vara förfalskade.» Härpå följer nu redogörelsen för B:s görande och' låtande, efter fyndet af biljettknytet, placeringen af biljetterna först å Lunds station, medtagandet af desamma till Malmö och Trelleborg, så åter till Lund och' därpå den nya resan till Malmö och Trelleborg och åter till Lund, allt med ytterlig omständlighet och här och hvar med afbrott och långa parenteser, i hvilka han utgjuter sin harm öfver att hans omständlighet i dessa ting väckt vederbörandes och tidningarnas obefogade skämt. Omsider kommer B. till de tvifvel rörande biljetterna, han själf säger sig hafva hyst, och hvilka tvifvel skulle förklara hans föregående hållning i frågan. Ena stunden sade han till sig själf:»det är nog mina, ty jag förlorade mina just de dagarna», andra stunden:»det kan åandra sidan ej vara mina, ty mina voro ej förfalskade».»om något vacklande i min hållning och något gåtfullt i mitt uppträdande i denna sak under de 9 månader kunnat förspörjas, så måtte det väl i all rättvisas och' rimlighets namn kunna hänföras till denna förfärliga ovisshet såsom orsak, ur hvilken ovisshet jag först blifvit tagen genom det nämnda anonyma meddelandet, jag nyss fått. Hvad skulle jag väl göra? Lägg handen på hjärtat och svara mig! Var det under dylika förhållanden rådligt att omtala, att jag själf samlat biljetter förut, men tillägga att dessa voro naturligen ej mina, utan de voro funna. Skulle någon trott det? Det bästa var tydligen att förneka, att jag själf haft några, i synnerhet som jag aldrig tillsports om andra än de beslagtagna biljetterna, om hivilka jag såsom nämndt ej vetat något visst, enär jag aldrig kunde få se dem.» Härpå följer jämte en mängd protester mot vederbörandes tillvägagångssätt att ej låta honom se biljetterna, ej genast anställa undersöikining, medan de.vittnen hjan kunde åberopa ännu (mindes något, en skildring af B:s försök att få ned biljetterna för att jämföra dem med brefdata, då den reseberättelse, som hjan enligt uppgift förvarat jämte biljetterna försvunnit. Hvad denna berättelse 'angår synes deti B. troligast, att den råkat i händerna på den person, som i det anonyma brefvet bekant sig hafva begagnat sig däraf vid förfalskningen af hans biljetter. I öfverensstämmelse med an tagandet ajt det varit en järnvägens tjänsteman, hvilken förfalskat biljetterna, kritiserar B. vidare konduktör L:s vittnesmål och reducerar detta som allt annat till noll och intet värde.»så ramlar hela den storartade bevisföringen, om verkligen ett sådant rafsverk förtjänar detta namn, såsom ett korthus och ändå sitter jag' häktad. Jag ville ej vara i järnvägsstyrelsens ställe, om den ej genast återkallar ordern, och vill ändå ej vara i dess ställe. Att midt bland hundrade möjligheter, alla mer närjnande sig verklighetens gränser än järnvägsstyrelsens anklagelsegrund, komma och vilja afhugga knuten mied ett alexanderhugg, det straffar förvisso sig själf och varder än ytterligare straffadt. Alljnänhieteli, det allmänna rättsmedvetandet, skall döma oss emellan. Jag frågar detta rättsmedvetande. Är det jag eller järnvägsstyrelsen, söm tillkrånglat denna sajk? Är det jag eller järnvägsstyrelsen, som kommit med de otroligaste situationerna och de lifligaste yttringarna af fantasiens lek eller omvändt med den naturligaste förklaringen? Är det alltså jag eller järnvägsstyrelsen, som bör dömas af det allmänna rättsmedvetandet i vårt land?» B. slutar därpå med följande bekännelse, äfven den gjord inför det allmänna rättsmedvetandets domstol och med förhoppning och visshet, att man här skall döma honom mildt-»under trycktet af den för min tanke ständigt återkommande möjligheten, att det dock kunde vara mina biljetter som på något sätt blifvit förfalskade, skref jag under dagen och hela natten efter första polisförhöret en mängd bref till mitt bolag från skilda på måfå valda håll, och,då jag andra dagen därefter infann mig på dess kontor i Stockholm, instack jag dem bland mina öfriga bref. De hafva sålunda antagligen kommit med i den förteckning på brefdata, jag i lördags på andra polisförhöret framlade för att bevisa mitt alibi, eller att biljetterna ej kunde vara mina. Jag ändrade intet i de gamla brefven, det ville jag ej och bann ej, ty det måste väva ett ögonblicks verk att sticka in dem Det var icke rätt, jag vet det. Men kan väl en

75 69 hårdare och djupare tragisk konflikt tänkas i det verkliga lifvet? I valet mellan att låta mitt unga lif, som jag ännu ej hunnit göra synnerligen väkignelsebringande för mänskligheten, försmäkta till ingen nytta i den mörka cellen, som vinkade mig med sitt galler, eller att med ett litet svek rädda sig åt samhället och en gagnande verksamhet, då jag ju faktiskt var oskyldig, i detta val dukade jag slutligen under för frestelsen. Men jag led förfärligt under hela dagens lopp. På kvällen fann jag i min hreflåda det anonyma meddelandet. Det förlösande ordet, den trollformel, som skulle lösa gåtan och sprida det på en gång hemskaste men ändå för mig mest välkomna ljus, som gärna kunde tänkas.» I ett postskriptum tillfogar B. bland annat slutligen.»jag ber såsom etn sista bön, att denna min förklaring med livad jag förut i sakem skrifvit och yttrat, må tala i mitt ställe, när det tarfvas, om jag af det elände, hvari jag 1 lefver, bringas därhän att jag ej längre kan försvara mig. Min hälsa, särshldt mitt nervsystem, har länge varit ytterst bruten det kunna alla de läkare, jag rådfrågat, intyga och jag vet ej, hur länge, den kan motstå upplösningen. För att ej järnvägsstyrelsen då ostraffadt må plocka sin lager på betjostnad af min och skörda triumfens lön, har jag skrifvit dessa rader, medan jag ännu kunnat skrifva och tänka. Må därför enhvar, i hvars händer den kommer, respektera denna min önskan, ty jag kan kanske icke skrifva om den.» Vid rannsakning med B. inför Villåttinge häradsrätt i Nyköping företeddes ett i Lund den afstämpladt med X undertecknadt bref af följande lydelse:»lördag morgon den 28 dagtåget. Jag kan förtälja, att docenten G. B. är den person, som jag tillsammans med en kamrjat först upptäckt såsom innehafvande en mängd oärligt åtkomna biljetter. Vi som äro anställda vid statens järnvägar sågo ofta, hur han insatte sina effekter på expeditionen och i väntsalarna öfver natten. Af anledning', vi ej nu, medhinna beröra, fingo vid bland effekterna se den mycket omtalade lådan med bland annat en hfel del biljetter, klippta och oklippta båda natjurligen afsedda för förnyad användning och hvilka han jämt ökade. Jag gjorde en lång tid de mest energiska försök att komma på honom med användningen däraf. Då jag var (och 1 fortfarande är) öfvértygad, att han använde dem, gällde det blott få honom fast och jag räknade det gom ära för mig på samma gång jag gjorde järnv. en tjänst. Till slut sökte jag på alla sätt få skenet mot honom och ändtligen fick jag den idéen att på många sätt falskeligen behandla 1 del af dem så att de stämde med hans resor, d. v. s- med anteckningar därom, som vanligen lågo i lådan. Detta ångirar jag nu, men han var så försiktig, att det var nödvändigt. Af en olycklig slump undgick han min snara. Då jag hört, att han skall få sin dom i dagarna, vill jag ha sagt detta först. Naturlige^ ha framkommit andra fällande grunder- Dock vill jag att detta tages med vid undersökningen. Jag har ioke velat, att han skulle dömas på det allena. X.» Brefvet var inlagdt i dubbla kuvert. Det yttre afstämpladt Lund den , med adress: Poliskommissariekontoret i Östeirmalm, Stockholm, och påskrift: angeläget; det inro adresseradt: Till Kungl- Järnvägsstyrelsen, Stockholm. Express, angeläget. Stilen i detta bref var präntad, å kuverten förställd. Till domaren i Villåttinge härad inkom den 22 okt från B. en skrifvelse af följande lydelse:»af de förfärligaste lidanden har jag drifvits att bekänna sakens sammanhang, hvilket känts förödmjukande och aldrig behöfts, enär jag aldrig rest på förfalskad biljett. Men jag öfverlefver ej den långa undersökning, sona kanske eljest blifvit följden, må alla de läkare, jag förut rådfrågat, bekräfta mina ord. Hvad jag skrifvit är alltsammans, bekännelsen och' åtföljande reflexioner, utslag af den vildaste förtviflan öfver en snabbt förlöpande förstöringsprocess eller af morfinens giftiga safter, som ännu bitvis kunna hjälpa mig att nedskrifva en smula, innan den snart nedskrifver min dödsdom. Hör min bön och låt denna bekännelse fortast möjligt komma vederbörande till hända, hvem det nu är, att de fortast möjligt förkorta mina kval eller också mitt lif. ödmj. G. B.» Den bekännelse B. nu vill göra innehålles i en ny skrift omfattande 5 tätskrifna pappersark, och lika omständlig" och till innehållet komplicerad som allt det föregående. Efter en inledning hvari skildras de»namnlösa kval» B. lider»på tillskyndelse af ett under många år förstördt nervsystem, som endast med yttersta försiktighet redan under vanliga förhållanden kunnat hållas uppe, men nu i sina djupaste grundvalar upprifvits», öfvergår han till bekännelsen, hvilken göres,»under stor förödmjukelse och under känslan af det löje» B. därmed drager öfver sig, men af längtan till ljus och luft, natur och frihet eller, allvarligare taladt, af»längtan från en säker fysisk och psykisk undergång». B. hade, säger han, många motgångar i sin verksamhet som försäkringsagent, det gick lätt för honom att få folk att försäkra sig, men trögare att inkassera premierna, hvilka han ofta själf måste inbetala och hvarpå han sålunda tillskyndades kännbara förluster. Hans krafbref till vänner och 1 bekanta hade blott till effekt att han på alla håll fick fiender. Han blef alltmera uttråkad på det hela, och afsikten med denna verksamhet, hvilken af honom valts som en rekreation för hans förstörda nerver, visade sig föga rationell. Det förbittrade hans sinne mot människor, som han eljest älskade och högaktade, och han tänkte öfvergifva det hela, men ville ej blottställa bolaget utan först lämna allt ifrån sig i någorlunda god ordning.»jag hade länge gått hafvande med funderingar, hur jag skulle kunna få de förlorade sympatierna att återvända, om också blott för så kort tid, att jag hann inkassera det utestående. Jag såg en gång i min verksamhet god nytta af en historia rörande min person, som genomvandrade pressen. Möjligen låg häri riktningen angifven där hjälpen borde sökas-»»ett af denna verksamhet med dess af alla erkända osparda möda ådraget missöde, helst i den stora tragiska stilen, skulle göra åsyftad effekt; jag skulle vara räddad och sedan kunna återgå till min lugna värld.»»tidigt hade vaknat hos mig tanken att få till stånd en tragisk situation, hvarur jag, när jag så önskade, eller i det rätta ögonblicket kunde framgå kringstrålad af den förföljda oskuldens martyrgloria. Vid sammanträffandet en dag med en af mina

76 70 bekanta såg han några af de biljetter, jag fått öfver, och bad mig kasta bort dem, enär man kunde tro, att jag ville använda dem omigen- Jag invände, att jag brukade tillvarataga öfverblifna biljetter af flera skäl, jag då nämnde och sedan för vederbörande nämnt. Vi kommo att skämta i detta sammanhang angående de ponerade följderna af, att man beskyllde mig för biljettförfalskning. Som en blixt slog den tanken ned i min sjal-»illi faoient»! B. fick nu den nämnde vännen att vara honom behjälplig med det hela- Vännen skulle förfalska biljetterna och i det rätta ögonblicket framträda och omtala, att han gjort det på skämt eller af någon dylik anledning. De förfalskade biljetterna skulle ej för resor nyttjas på annat sätt än att äkta biljett först uppvisades, men misstankar skulle hos vederbörande väckas, att det skedde i oärligt syfte. B :s oskuld borde då genom den andres framträdande lätteligen kunna bevisas. Denna plan hade dock ej kommit till utförande, bland annat enär biljetterna blifvit i förtid beslagtagna. De hade dessförinnan vid ett tillfälle aflämnats till den person, som skolat utföra ändringen, men huruvida sådan då skett, kunde B. ej veta- Personen i fråga ville nu ej vidare hafva något med saken att skaffa, och då B. lofvat att ej röja honom, kunde han ej heller nu uppgifva, dennes namn eller boningsort. Emellertid hade tidigare i några få fall ändring af biljetter på prof företagits af förbemälde person, enär B. önskat undersöka, om och i livad mån konduktören kunde afgöra, om en biljett vore försedd med ändrad datumstämpel. I sådant syfte hade B. någon gång medfört dylika biljetter på tåget och uppvisat en sådan för konduktören, dock aldrig för att därigenom äga medfölja tåget, utan först efter det han på samma bantåg aflämnat en riktig, för ändamålet inköpt biljett och dymedelst betalt sin resa, hvilket han alltså i fall af behof haft att åberopa. En sammanjämkning mellan denna reklamhistoria och föregående berättelser åstadkommer B. på följande sätt. Då biljetterna tagits i beslag och B. ej visste, om de voro förfalskade eller ej sporde han sin vän därom, men denne visade oro och nekade till att han haft något som helst med biljetterna att göra.»då jag talade om, att jag förlorat dem och återfunnit dem under de förhållanden, jag förut skildrat (förkl. I o. II), hade han genast klart för sig, att den mystiske person, jag sammanträffat med, vore en detektiv, som förföljde mig, och han sökte öfverflytta misstankarna på denne; äfven uttalade han den tanken, att förfalskningen möjligen skett vid någon station, då mina saker insatts till förvaring. Först då jag erhöll det anonyma brefvet, hvars innehåll jag i förklaringen II har framlagt, först då började jag verkligen tro, att ofvannämnda supposition kunnat hafva någon grund, och jag sökte då se sakerna och händelserna i detta ljus.» B. tillägger bland annat följande:»jag beklagar, att jag icke haft mod att med min förklaring börja i denna ändan i stället för den andra- Jag hade då sparat mig många plågor och eder, mina herrar, många osparda och framför allt onödiga mödor. Det ena som andra hoppas jag skall utjämnas med tiden. Och nu, hvad skall jag mera tillägga? Reklamen, om jag skall använda detta fula och olämpliga ord, biel" af den mindre sorten, martyrglorian af den blekare- Jag får resa med dem sådana de äro, blott jag slipper härifrån.»»må ofvanstående förklaring läggas till de föregående och må man jämföra och se att ej minsta tvetalan och motsägelse finnes. De gå alla tre i hvarandra, eller rättare den första i den andra och 1 den andra i den tredje såsom väl tällsvarfvade askar och därför må de väl gå i läsaren!» Under rannsakningen inför häradsrätten afgaf B. till sitt försvar ännu en längre skrift, upptagande 50 olika punkter, hvari han dels sökte visa orimligheten i den mot honom framkomna beskyllningen, dels ock upprepade hvad han i sina förklaringar angående de samlade och af en vän»utan bedräglig afsikt förfalskade biljetterna» förut uppgifvit. På grund af hvad vid rätten mot den tilltalade förekommit, särskildt i konduktören Johan Aug. L:s vittnesmål angående den under resan Flen Katrineholm af B. företedda förfalskade biljetten dömdes B. enligt 12 kap- 8 strafflagen till ansvar för förfalskningisbrott, och! skulle vidare rannsakning med B. företagas inför rådstufvurätten i Lund- Vid förhör med B. därstädes erkände han, att han själf förfalskat samtliga ifrågavarande biljetter men påstod, att han ej gjort det för att begagna sig af dem såsom om de varit giltiga, utan att det skett i»reklamsyfte» på sätt Kan förut under rannsakningen framhållit. Uppmanad att redogöra för de omständigheter, under hvilkja förfalskningen skett, samt närmare angifva syftet därmed yttrade B-, att någon närmare redogörelse för omständigheterna vid förfalskningen kunde han icke läjmna, enär han därigenom ej kunde undgå röja och svårt kompromettera en annan person. Han hade ej haft annat syfte med förfalskningarna än att för sig skapa den reklam, hvarom han först i rannsakningen talat och komme»aldrig, aldrig» att härom erkänna något annat. Han insåge nu, att hlan bort redan från början följa sanningen och sålunda erkänna, att han verkställt förfalskningarna samt att biljetterna tillhörde honom. Men då han i öfverrumplingens första ögonblick varit»nog dum» att uppgifva, det han funnit biljetterna och att dessa tillhörde annan person, Wade han efter det nämnda uppgift blifvit ställd i alltmer tvifvelaktig dager, kommit i en situation, som för att ej blifva alltför påtagligt ohållbar måst af honom efter hand förstärkas med andra likaledes osannfärdiga uppgifter, dem hkn nu djupt ångrade. Ansatt med frågor och föreställningar uppgaf B., att förfalskningen icke skett i Lund utan vid en annan station i Malmöhus län, som B. ej ville uppgifva, enär den i saken inblandade personen då komme att»förlora sin plats och mycket därtill». Ytterligare ansatt med frågor förklarade B. slutligen, att han gjort alla förfalskningarna i Lund och detta samtidigt samt därvid användt stilar, dem han erhållit af en järnvägstjänsteman, för hvilken han dock ej uppgifvit hvartill stilarna skulle användas- Slutligen erkände B-, att förfalskningarna af honom planlagts och utförts under en tid, då han varit förstörd af morfin och dylikt. Han hade nu vaknat till full besinning och insåge mycket väl, att hans skildring af reklamplanerna ej skulle vinna tilltro, ehuru hans oskuld skulle kunna bevisas. Syftet med förfalskningarna borde emellertid bedömas i sammanhang med en del andra af honom uppgjorda planer, däribland utgifvan-

77 71 det af en bok, i hvilken han tänkt skildra sin verksamhet och sina erfarenheter. Genom den uppmärksamhet han gifvetvis skulle ådraga sig, om han blefve anklagad för förfalskning och oskyldig befunnen, hade han förväntat stor spridning åt sin bok och därmed ekonomisk vinst till betäckande af de stora förluster han fått vidkännas på försäkringar. Vidare skulle det intresse han såmedelst förväntade anknutet till sin person åstadkomma stor tillströmning till föreläsningar, dem han mot rätt att själf få uppbära inträdesafgifterna ämnade hålla, samt därigenom bereda honom hundrafaldt större inkomst än livad som motsvarade priset å dessa»fattiga» biljetter. Vid förnyad rannsakning upplästes bland annat följande af B. författade skrift:»till Rådhusrätten i Ld. Jag har ej kunnat ingå i svaromål ännu, enär jag ej fått så pass ro, att jag kunnat undersöka de biljetter, hvaraf jag fått afskrift. Jag måste därför be om uppskbf tills detta blir mig möjligt. För närvarande länder det ej heller till minsta utredning af sakiens rätta sammanhang, ty jag är för närvarande i en sådan fullständig upplösning af hela min varelse, att både tanke, vilja och samvete vägra göra tjänst. Jag måste tyvärr bekänna, att jag hittills uteslutande haft en afsikt med allt hvad jag sagt, att fortast komma under förhållanden, som kunde dels rädda förnuftet och hälsan från undergång och dels kunde gifvit mig möjlighet att ge en sansad framställning af hvad som skett. Jag förklarar mig fullt otillräknelig för hvad jag sagt eller skrifvit under de svåraste nervsmärtor, 3 mån :s sömnlöshet samt morfinrus och beklagar endast, att man låtit mig under dylika förhållanden rannsakas, afge svaromål och dömas. Man har omöjl. kunnat vara blind för min otillräknelighet. Ja, jag kunde nog gjort värre saker än ljugit, om jag kunnat vinna något i nämnda riktning. Om jag också ofta vetat, livad jag sagt eller skrifvit, har jag ej under det närvarandes lidanden samt den dystra utsikten till än svårare och ständigt ökande dylika haft fritt val, hvilket bäst synes däraf, att jag ej så litet ljugit på mig själf blott för att förenkla det hela och förkorta, som jag trodde, mina kval. Begär därför intet under nuvarande förhållanden! Själf begär jag blott att erhålla vård, tills jag reparerat så pass den oerhörda skada den sista tiden vållat mig, att jag kan ingå i svaromål- Jag anropar rätten om att behjärta de skäl jag anfört till min förra oredighet samt till den hjälp med sakens rätta framställning, hvartill jag genom lämplig vård utbeder mig möjlighet. Saken skall då te sig annorlunda, och jag skall ej längre låta en sträfvan att synas från början hlafva talat sanning i stället för att öppet bekänna, att jag i början knappast Kade annat att göra än ljuga, förleda mig till afvikelser. I grunden har jag dock ljugit ganska litet, blott orätt tolkat och i tiden förlagt hvad som passerat. P. S. Dock ej på hospitalet, jag fruktar däraf det värsta- Jag tål det ej. Jag nar drömt nästan hvar natt i 5 års tid, att jag skulle komma dit och har genom hvad som skett i de sista nätterna fått ytterl. visshet om det öde, som då väntar mig. Enjhvar, som lyfter sin hand för att föra mig dit, gör jag ansvarig för följderna-» B. intogs å Lunds hospital den 30 dec Af hvad här ofvan blifvit anfördt som, ocfc af den observation och undersökning, som ang. B. blifvit å hospitalet verkställd, framgår följande. B. tillhör en släkt, som ej företer mera anmärkningsvärda egenheter, nerv- eller sinnessjukdomar. Själf synes B. redan under gossåren hafva företett vissa säregna drag, hvari omisskänneligen skönjas de första spåren af hans underligheter i en senare tid. Särskildt röjer sig här hans läggning för hypokondriska funderingar och hans benägenhet att isolera sig från sin omgifning. Med afseende på B:s etiska skaplynne berättas äfven några detaljer, hvilka ehuru oväsentliga visa en medfödd brist på rättskänsla och sanningskärlek. Redan under sina första studentår visade sig B. mycket bisarr och egendomlig. Han bedref sina studier ändamålslöst och oregelbundet, äflades att öfverglänsa sina kamrater i fråga om höga betyg och gjorde tidtals omåttliga ansträngningar för att nå sin föresats. Bristen på plan vållade dock, att studierna länge blefvo utan resultat. Huru excentrisk B. visade sig i sin sträfvan att på studiebanan vinna framgångar synes bäst af de detaljer, som meddelas i en af B.-bilagorna. B. unnade sig tidtals ingen hvila och då naturen tog ut sin rätt, gick han på sitt rum med lampan i den ena handen och boken i den andra. Eller ock band han väckaruret på sitt bröst och, när detta icke hjälpte, vid örat för att tvinga bort sömnen. Samtidigt lär B. äfven genom forcerade kroppsöfningar hafva hårdt anlitat sina krafter. En allmän öfveransträngning torde alltså hafva varit det närmaste resultatet af hans sätt att inrätta sitt lif under vistelsen vid universitetet. I en skrift, upptagande 12 tätskrifna helarksidor, har B. under sin vistelse å hospitalet i lifliga färger skildrat det lidande, som häraf blef följden. Denna pinohistoria vittnar till fullo om, att B:s Kufvudintresse under många år varit hans förstörda nervsystem. Med utgångspunkt från en gonorhé och åtföljande cystit förflyttade sig de smärtsamma sensationerna uppåt till magen, tarmarna, hjärtat och slutligen hufvudet. Hvart och ett af dessa, stadier anknyter B. till en viss händelse som orsaksmoment. En dag, då han tog en kall dusch på magen i härdningssyfte,»somnade denna bort, och det dröjde en hel månad, innan han kände, att han hade någon mage». Han förlorade härunder all aptit; förstoppningen, plågorna och ömtåligheten blefvo allt värre- Å lasarettet»konstaterades hyperklorhydri i hög grad (2 1/2 ggr det normala)»- Vid denna tid uppträdde också i sammanhang med förtärande af rå frukt»några ytterst intensiva» symtom från magen, hufvudsakligen dess högra sida, hvadan han trodde, att han hade blindtarmsinflammation. Dessa plågor ha sedan tidtals återkommit och varit så svåra, att de vanligen förtagit honom all besinning. Det enda, som hjälpt har varit morfin. Han sökte förgäfves bot i Enköping, å Kneippbaden och å lasarett. Nu tillstötte, en händelse som blef afgörande för hans öde. En blåsig vinternatt gick han ut barhufvad å lasarettsgården, enär han ej kunde sofva. Genast inställde sig en intensiv hufvudvärk, som varade i 6 veckor och trotsade såväl massage som all annan behandling. I sammanhang med denna komplikation försämrades såväl hjär-

78 72 tat som»magens nerver». Nya symtom från hufvudet tillstötte och han besvärades efter hand af svindel ringning och sus för öronen, allehanda tryck-känslor öfver hjässan och oroande sensationer i hjärnan, som om denna runne öfver från ena sidan till den andra o. s. v. o. s. v. Ju mer dessa sjukliga förnimmelser gåfvo sig till känna, dess mera växte hos B. behofvet att sysselsätta sig med sin sjukdom. Hans skildringar vittna om, huru han oupphörligen aktgifvit på sig själf och tagit de dietetiska mått och steg, som erfarenheten lärde honom vara mest fördelaktiga för hans välbefinnande. Han gick från läkare till läkare utan att finna någon hjälp och följde för det mesta sina egna mer eller mindre besynnerliga ordinationer. B. företer sålunda i påfallande hög grad den form af neurasteni, som kännetecknas af en allmän hypokondrisk smärtkänsla (hypokondrisk hyperalgesi, Binswanger), hvilken smärtkänsla återverkade på hans föreställningslif och fyllde detsamma med ändlösa funderingar, bekymmer och farhågor. Emellerstid upptogs hans föreställningslif ej blott af omsorgen om det fysiska lidandet. Han skildrar i starka färger ett annat lidande, af psykisk art, hvilket till den oro hans»förstörda nervsystem» vållade honom, äfven lade tviflets anfäktelser. Dessa tvifvel synas hafva plågat honom ännu mer än de rent fysiska smärtorna. Tviflet hade länge följt honom och med hänsyn till dess föremål omnämner han tre perioder, under hvilka detsamma öfvergick från mera viktiga spörsmål såsom religiösa och metafysiska frågor till rent meningslösa ämnen, bagateller och hvardagliga ting. Hans psykiska lidande sammanfaller med denna sistnämnda period. Hvad B. under sina tvifvelsanfäktelser nedskrifvit torde kunna fylla digra volymer. Han har skrifvit stundom af tvång,»mer eller mindre automatiskt», stundom för att skaffa sig lättnad och befrielse från tankarna eller för att fästa på papperet frågor och skrupler, som i det dagliga lifvet komtno för honom och hvilka»kräfde någon slags spekulation». I ett af sina skriftliga meddelanden nämner B. härom följande:»de sjukliga föreställningarna antogo tidtals och stundtals så allvarliga och svåra former, att de till en del undandragit sig min iakttagelse och minne. Mer eller mindre voro de alltid åtföljda af ett behof eller tvång att skrifva ned mina tankar, i hvilket tvång dock understundom låg en lättnad eller ett bindande af den ytterst besvärliga tankeströmmen och mot hvilket jag ej utan svår oro och ängslan kunde göra minsta motstånd, hvilket gällde såväl tankarna och deras hedskrifvande som de handlingar, hvartill de drefvo mig, oemotståndligt i samma mån jag var sjuk och i samma mån det fysiska och psykiska lidandet förenade sig om att beröfva mig motståndskraften. Klart är att det jag skref ned var företrädesvis frågor, som kräfde någon slags spekulation, hvaraf jag då skref ner resultatet, om man så får kalla det orediga virrvarr, hvari tankarna kommo. De öfriga frågorna, som trängde sig på mig, skref jag egentligen blott upp, de fordrade ju ingen utredning utan blott svar. Jag skref ofta upp äfven dessa frågor, ty det hjälpte till att bryta udden af den värsta oron och jag kunde ofta nöja mig med detta uppskrifvande af alla de frågor som trängde sig fram, jämte ett löfte åt mig själf att så fort jag hann besvara dem.» ' I det föregående har jag ur mängden af B :s anteckningar från senare år, i hvilka han, på första bästa pappersbit han fick tag i, med utomordentlig svada nedskrifvit sina tankar, utplockat en hel del exempel dels på B:s tvifvelsjuka och frågetvång, dels ock på hans ändlösa resonemang i afsikt att lugna sig själf. Sålunda läses här bland annat:»hvilken väg längst till universitetet om Biskopsgatan, eller Tomegapsgatan? Står universitetets barometer ännu på jordbäfning? Håller Bore (professor B.) på med sin metafysik? Har R. några päronträd i sin trädgård? Var det ett äpple eller ett päron han stod och åt på? Var det H., som gick ut? Var det G. eller C. M. C. eller J. som brefbäraren gick till? Träffade M. G. hemma? Hvilken föreläsning hade A. varit på? Är jag klok eller galen?» Ibland är det mera abstrakta och allmänna frågor såsom :»Hvad har jag erfarit (hvad minns jag)?» åtföljd af en lång och omständlig utredning. Han finner märkbart lättnad och förströelse i ett slags skolastiskt intresse för de tomma orden och kvasifilosofiska formerna. Ämnet i tusende osammanhängande, enahanda och tröttsamma detaljer äro begreppen»minne»,»tvifvel»,»medvetande» m. m. och kring dessa kretsar han oupphörligt i fruktlösa försök att dränka den intellektuella oron' i en objektivt nykter begreppsutredning. Men oron och tviflet återkomma beständigt och stundom bryter den intellektuella spänningen, stegrad till otålighet och förtviflan igenom, tagande sig våldsamma uttryck af en rent personlig karaktär, hvilka sticka bjärt af mot det opersonliga i hans filosofiska sammelsurium. Exempelvis:»Den tvifvelsjuka hvarom Wikner talar i sin antropologi kan ej vara af samma art som min; min är många gånger värre; hans tvifvelsjuka rör sig inom spekulationens gränser, min är det rena vansinnet. När Volkelt talar om de koncentriska cirklarna för att grafiskt demonstrera tviflets godtyckligt och ständigt flyttade gränser, så bör jag besinna Framför allt är det ju bleka vanvettet att dra in i cirkeln sådana struntsaker, det har ej plats i någon af Volkelts koncentriska cirklar och ynglar af sig i det oändliga; om man närer det, växer det upp såsom svampar efter regnväder, lika giftiga som de; om man närer det, närer man, en orm i sin barm med sitt eget varmaste hjärteblod.men hvad hjälper allt detta plågsamma grubbel som blott tar all lifskraft och förnuft ur mig. Äfven om jag fick redat ut dessa sakerna, så finns det 1,000 andra skitfrågor, som vid hvarje handling och hvarje steg tränger sig på mig, och dem blir jag nog ej kvitt för det. Jag arma människa, ho skall lösa mig ur förbannelsen.»»jag bör betänka faran af att hänge mig åt denna allt förtärande tvifvelsjuka, ty den lämnar snart ingenting i hela min varelse i ro. Principiis obsta hade varit det enda riktiga. Men ve mig, nu är det för sent. Jag är som den hunden, som börjat äta sig själf. Så förtärande har det verkat på min själ. Sålunda, hvad som är, är utan mitt tänkande, ty t. ex. om jag utsäger: det finnes en Gud, så

79 73 kan jag visserligen ej veta, om han finns oberoende af mitt tänkande, men ett vet jag, att endast en djäfvul, kan låta mig plågas så här till både kropp och själ, så att jag står med den ena foten i lasarettet och den andra i hospitalet och det är Belsebub själf, som styr mina tankar, åtminstone de sjuka tankarna.» Det här anförda lämnar belysande exempel på formen af det tvifvel, som enligt B:s skildringar i många år anfäktat honom, på samma gång det tydligen visar, i huru hög grad B. plågats af detta lidande. För bestämmandet af den tid, under hvilken de nedskrifvits saknas ej heller, såsom i journalen framhålles, vissa hållpunkter. Åtminstone en del däraf har nedskrifvits under en period af B:s lif, som omedelbart föregick hans verksamhet som lifförsäkringsinspektör. Innan jag går vidare, vill jag i detta sammanhang framhålla, att B. såvidt det varit mig möjligt att utröna, aldrig ur någon psykiatrisk lärobok eller på annat sätt gjort sig speciellt underrättad om arten af sitt psykiska lidande. I hans enformiga filosofiska utgjutelser, hvilkas sjukliga natur bör förefalla hvar och en sannolik, som med någon fackkunskap tar del af dem, finner man här och hvar termen»tvifvelsjuka» använd som benämning på det sjukliga läge, hvari han befann sig. Detta namn har B., efter hvad å ett ställe finnes angifvet, hämtat från Wikners antropologin På andra ställen vidrör han en del filosofers uppfattning om tviflet och anmärker, att hans eget tvifvel är något helt annat än det af dessa författare åsyftade. Ingenstädes ser man dock spår af, att han ägt den allra minsta kunskap -hämtad ur psykiatriska handböcker. B. har också själf i sina muntliga meddelanden bekräftat detta antagande. Det oaktadt öfverensstämmer allt hvad han om sig själf skrifvit på ett i väsentliga delar synnerligen slående sätt med den bild, som i psykiatriska handböcker och specialarbeten gifvits af tvångsföreställningarna, särskildt den form däraf, som af en mängd författare skildrats under benämningen»krankhafte Fragesucht» (Grieeinger, Meschede) och»griibelsucht» (Berger). Då tvångstanke och grubbelsjukan förnämligast drabbar personer med en viss intellektuell begåfning, så är det ock ett allmänt bekant och karakteristitskt förhållande, att de sjuka själf va prestera synnerligen utförliga beskrifningar angående sitt lidande. Den skildring, B. om sig själf lämnat, dels i sina ofvannämnda monologer, dels ock i omständliga skrifter, han å hospitalet författat, bära sålunda på ett omisskänneligt sätt prägeln af sanning. Man igenkänner i dem de karakteristiska drag, som pläga utmärka de tvångs tankesjukas autobiografier, det utomordentliga intresse, de ägna sig själfva, och den skarpsinnighet, hvarmed de analysera sitt lidande- Af det föregående torde sålunda med visshet framgå, att B. under senare år i hög grad besvärats af tvångsföreställningar i form af frågor och tvifvel, som försatte honom i en ständig oro och därigenom i hög grad inverkade hämmande på hans viljelif, framtvingande vissa åtgärder från B:s sida till åstadkommande af lindring och lättnad. Om de af tvångsföreställningarna utlösta tvångshandlingarna skrifver B. vidare.»oändligt ofta hände det, att jag, sedan Berättelse atu/.»inneitjukmirden. jag väl kommit ned på gatan från min bostad, som låg fyra trappor upp, öfverfölls af tvifvel, om jag stängt dörren, släckt lampan etc, ehuru jag mycket väl visste, att jäg gjort det och till och med tagit med mig, såsom jag, efter hand lärde mig, de tydligaste bevis därpå, öfvervann jag dessa tvifvel, var genast ett annat till hands, ett tredje, ett fjärde o. s. v., tills jag till slut blef tvungen att gå upp igen, liksom ändå detta till slut varit hufvudsaken, men uppkommen visste jag ofta ej, hvilket af de många tviflen, som drifvit upp mig, och kunde understundom gå ner, utan att ha gjort det minsta för att undanröja något af dem. Kunde det sålunda redan under vanliga förhållanden ofta vara svårt nog att ange motivet till en handling, i samma mån handlingen var påtvingad, så blef det än värre under tider, då jag på grund af svårare depression till stor del saknade själfkontroll och minne. Vid sådana tillfällen fick jag, i fall jag efteråt ville utfundera motiven till en handling, ofta sluta mig därtill från så att säga förpostfäktningarna till själfva nederlaget, hvilket mer eller mindre höljdes i dunkel och kunde komma långt senare.» Af dessa och andra därmed öfverensstämmande yttranden, synes det i hög grad troligt, att tilloppet af tvångsföreställningar stundom skett med sådan häftighet och under så stark spänning och oro, att den plågsamma situationen med allt hvad B. därunder tänkt och företagit, sedermera tett sig för honom som en momentan förvirring eller i alla händelser så komplicerad, att han efteråt ej förmådde analysera sig själf och sina handlingsmotiv. Denna för B:s bedömande särdeles viktiga detalj i hans autobiografiska meddelanden förefaller mig så mycket mera sannolik som den till fullo öfverensstämmer med de»raptus» af förhöjd spänning och ängslan, hvari detta lidande enligt allas beskrifning plägar urladda sig, då det uppträder med så stor intensitet, som här synes ha varit fallet. I dubbelt afseende, såväl fysiskt som psykiskt, förföljd af sjukdomen, lefde B. ett alltmera inåtvändt lif, uppgående i ett ängsligt aktgifvande på sig eller i smärtsamma giubblerier; men ju mera B. uppgick i sig själf, dess mera förträngdes hans andliga synkrets, och han beröfvades efter hand alla öfriga hänsyn. Var han af naturen föga nogräknad och i vissa etiska liktningar ej synnerligen hänsynsfull, så blef han det nu mindre och mindre; var han af anlag bisarr och excentrisk, en enstöring, som ville ordna allt efter eget hufvud och ej tog någon notis om människors smak och omdömen, så blef han nu fullkomligt blind för mänskliga umgängesformer, vedertagna bruk, för allt som hörde till takt och försynthet. En nära anhörig skrifver om honom:»med hans moialiska hedersbegrepp har det på ett betänkligt sätt gått utför. Han har nekat sig själf det allra nödvändigaste, har under lång tid icke haft någon bostad utan hemsökt sina bekanta, oaktadt han väl kunde förstå, att han ingalunda vore välkommen, ja, snart sagdt blef utkörd. Sällan iakttog han den snygghet, som man kan fordra af alla, allra mest af en person i hans ställning.» De som känna honom veta, att han aldrig lade band på sig och aldrig frågade efter, hvad han gjorde. Han uppträdde lika ohyfsadt i klädedräkt som låter, bekymrade sig föga om sin yttre människa, föreföll 10

80 74 städse snuskig och otvättad. Läkarna uppsökte han rnidt i natten för att klaga sin nöd eller erhålla morfin. Å lasarettet gick han in i första bästa rum, kastade sig på en säng, under skrik och veklagan hängifvande sig åt sin sjukdom utan att fråga efter, om rummet var upptaget, om plats fanns för honom o. s- v. Han kunde aldrig vara stilla; besökte han någon, förmådde han ej blifva sittande på en stol utan sprang fram och tillbaka i rummet En med B. bekant prästman berättar:»pörliden sommar kom B. åkande till denne på velociped. Han var mycket sluskigt klädd, sluskigare än vanligt, och några klädespersedlar hade han i ett knyte. Han var mycket nervös och orolig och kunde ej vara stilla. Han kunde ej föra ett sammanhängande samtal, utan voro tankarna än här, än där. Han viile bada i en damm, som låg vid allmänna landsvägen, men fick ej. Badade sedermera i en brunn ett stycke ifrån och var sedan uppe och gick naken timme nära landsvägen. På natten sof han ej utan klagade, att det stack i hela kroppen, liksom det varit ohyra och insekter. Han hade med sig en hel del biljetter, som han förvarade i n särskild plånbok. När han for, glömde han alla biljetterna, men kom sedermera åter för att hämta dem.» Prästmannen hade till sin fru yttrat:»b. måtte inte vara normal.» Liknande intryck gjorde han under senare år på de flesta människor, som kommo i beröring med honom. Han frapperade genom allehanda besynnerligheter. En af hans bekanta fick det intrycket, att han lidit af»snålhets- eller samlarmani». Detta förmodligen af hans sluskiga uppträdande och umbärande lif i förening med den underliga vana, nämnde person iakttagit, att B. utan behof gått omkring till vänner och bekanta för att låna en 50-öring eller ett ljus m. m. Jag har i det föregående benämnt B :s lidande neurasteni. Tvångsföreställningar äro ju ock symtom, hvilka för neulastenien ej äro främmande. Därest en större betydelse fästes vid benämningen på B:s sjukdom är emellertid ett tillägg till denna diagnos på sin plats. De påfallande egendomliga och bisarra karaktärsdrag, B. redan under gossåren röjde, hans tidiga läggning för hypokondriska betraktelser m. m., tala för ett djupare konstitutionellt underlag för hans senare lidande, hvilket särskildt med hänsyn till tvångsföreställningarnas intensitet äfven i och för sig bär prägeln af den gravare form af neurasteni, som blott anträffas hos degenererade. B. synes mig därför lämpligen böra betraktas som en abnormt anlagd personlighet, behäftad med degenerationens såväl moraliska som psykiska märken och vidare utvecklad under villkor och förhållanden, dem han själf på visst sätt betingat just genom nyssnämnda medfödda egenheter. Ett drag af degeneration är äfven B:s i journalen omnämnda sexuella, frigiditet och sannolika impotens. Af viss betydelse är denna egenhet äfven såtillvida, som sexuella rubbningar (ej sällan impotens) synnerligen ofta påträffas hos personer, hvilka anfäktas af grubbelsjuka och frågetvång. B. ställer själf tviflen rörande sin sexuella kapacitet i bestämdt orsaksförhållande till sjukdomens utveckling, ej minst på den grund att hans blott af en teoretisk anfäktelse framkallade»syndafall», det första och sista i hans lif, ej ledde till resultat, men väl tillskyndade honom den ofvannämnda olycksdigra gonorrhéen. B :s i journalen närmare anförda uppfattning af dessa frågor och hans religiösa skrupler i samma af seende, det fromleri och den sentimentalitet, som röjes i vissa alster af hans penna, sammanställda med hans hänsynslöshet i de flesta afseenden, äro allt drag, ägnade att närmare belysa det abnorma och disharmoniska i hans person. Sedan B. blifvit docent i filosofi och därefter aflagt prästexamen, slog han plötsligt om och blef försäkringsinspektör. Han uppgifver själf som skäl, att det var för att hämta förströelse och lindring för sitt lidande. Ett visst sinne för affärer är egendomligt för B. I en af B-bilagorna uppgifves att»spänningen genom en alltmera omfattande och inkrånglad försäkringsverksamhet och växelrytteri varit bland orsakerna till hans sjukdom», men tillägges det, >;å andra sidan tycktes detta vara hans lif». Han så att säga behöfde retelsen däraf. Han stoltserade med att kunna balansera det hela och nådde en enastående virtuositet. Ju farligare experiment desto större lockelse. Han visade därvid utpräglad brist på etisk känsla, särskildt med afseende på skillnaden mellan mitt och ditt, som tagit sig mångfaldiga uttryck i hans förhållande till kamrater. Han ville, om möjligt, evaluera alla relationer och hvarje inflytande i ekonomisk vinst. Han ansåg som mycket litet orätt att bedraga någon, som kunde tåla förlusten, t. ex. staten, men lär å andra sidan i ganska stor utsträckning ha hjälpt behöfvande kamrater.» B :s lättvindiga uppfattning om moral i affärer kan ej förnekas. En mängd oegentligheter lägges honom till last och, om än B. med många harmsna ord sökt bortförklara detta»sladder» såsom framsprunget ur lögn och förtal, så återstår dock tillräckligt för att stämpla honom som en person, hvilken är mindre nogräknad om sättet och medlen. Att B:s hänsynslöshet härvidlag liksom hans brist på etisk hållning öfver hufvud taget måste betraktas såsom en konstitutionell brist är redan antydt. Den medfödda defekten förstorades i samma mån sjukdomen tvang honom attt uppgå i sig själf och beröfvade honom hvarje djupare intresse för lifvets sociala sidor. Har B. på grund af vinstbegär inlåtit sig pä vidlyftiga affärer, så kan å andra sidan icke förnekas, att han därvid i betänklig grad distraherades af sin sjukdom. Bland de i journalen omnämnda, af B. själf enligt önskan i hans hem afhämtade papperen fanns en diger bunt af allehanda värdehandlingar, växelaccepter och reverser. B. lärer på lifförsäkringsverksamheten hafva tjänat åtskilligt och enligt egen uppgift äfven vunnit på lotteri; han kan sålunda ha varit i rätt goda ekonomiska villkor. En nära anhörig uppgifver, att han själf lånat penningar för att låna ut mot högre ränta. Huru härmed än må förhålla sig, så synes B. på detta»geschäft» ej hafva tillförsäkrat sig någon vinst. Snarast är arten af denna affärsverksamhet och dess resultat sådana, att man blott på grund däraf måste betvifla den persons förstånd, som bedrifvit den. Åt personer, som B.; bort veta vara fullt insolventa och ovederhäftiga, har han i äfventyrligt stor utsträckning lämnat kredit. Beloppen å dessa växelaecept, af B. innehafda som panter å lån, variera från några hundra kronor till flera tusen. Desslikes hafva andra

81 75 persöner, de flesta likaledes insolventa, lämnat B. reverser lydande å afsevärda summor. En del andra värdepapper utgöra säkerhet för af B- utlagda premier å tagen lifförsäkring. Sammanlagda summan af dessa af B. obegagnade fordi ingår på personer, han sålunda direkt eller indirekt förstiäckt penningar uppgår till omkring 46,000 kronor. Huru än förhållandet ställer sig mellan de tecknade beloppen och de utlånade summorna, så synes dock sannolikt, att det tillmötesgående B. visat kamrater här tagit proportioner, som ej på annat sätt kunna förklaras, än att B. antingen ej visste hvad han gjorde eller varit fullkomligt likgiltig därför. Det sken af procenteri och skoj, som kan synas vidlåda dessa vanvettiga transaktioner, förklaras bäst däraf, att de förmedlats af en person, som i affärer besatt en viss tvifvelaktig rutin. B. har för mig uppgifvit, att de hos honom förvarade väldepapperen förskrifva sig från en tid,»då han var så fysiskt och psykiskt sjuk, att man fått honom till hvad som hekt, viljelös och viljebunden, som han var». Jag anför dessa detaljer, dels enär de yttermera synas bekräfta B:s sjukliga ofrihet, dels ock emedan de till ej ringa grad motstrida den uppfattning, som i sammanhang med biljetthistorien och äfven eljest gjorts gällande, att B. skulle besjälats af snikenhet. B:s om fattigdom och vanvård vittnande yttre äfvensom hvad i öfrigt uppfattats som öfverdrifven sparsamhet, lärer såsom af det föregående framgår på annat sätt kunna förenas med hans bisarra väsen, kompliceradt af allehanda hypokondriska hänsyn och af utomstående lätt misstydda tvångsmotiv. Jag öfvergår nu till det brott, för hvilket B. är anklagad inför rådstufvurätten i Lund och vid Villåttinge häradsrätt redan dömd. B. skrifver om sitt lidande i ett af sina utförligare meddelanden:»de föreställningar, som tid efter annan döko upp och verkade tvingande på mig, bilda ett kaotiskt virrvajt, det gäller äfven de föreställningar, som drefvo mig att tillvarataga biljetter, som jag fått öfver, samt att köpa 75 stycken utan afsikt att resa på dem, hvarför de äro oklippta»; och vidare:»liksom jag experimenterat mig till en del metoder till hämmande af de neurasteniska lidandena, så hade jag äfven gjort dylika iakttagelser på det psykiska lidandets område under årens lopp. Jag kan ej här gå in på alla dessa, men nämner exempelvis, att jag gjort den iakttagelsen, att de sjukliga föreställningarna hade största makt öfver mig i kritiska situationer, så hade jag också sett, att hvarje lyckligt klarerad dylik situation verkade härdande på själens kraft. Under lång tid har jag därför sökt härda mig på detta liksom på många andra sätt. Jag har skapat otaliga dylika situationer i detta syfte, och det är fullkomligt säkert, att sådana föreställningar spelade in i biljetthistorien, utan att jag vet, i hvad mån de trängt fram till faktorer. Jag sökte vid skapandet af dessa situationer genom lycklig kombination ställa det så, att jag dock aldrig råkade illa ut.» Det bör erinras, att B. oupphörligen reste omkring med dessa biljetter förvarade i en låda, som han ställde in än här, än där, synbart obekymrad om dess för honom så graverande innehåll. Redan denna omständighet talar långt mera för, att han med biljetterna haft andra om ock gåtfulla så dock ej brottsliga afsikter. Rörande samlandet anför B. i sina, i öfrigt lögnaktiga förklaringar I, II och III en del skäl, som han äfven å hospitalet upprepat. I en af sina härstädes afgifna skrifvelser indelar lian motiven i friskare tankar och sjuka tankar. De förra voro öfverensstämmande med de skäl han i sina förklaringar I och II anfört med tillägg af, att han»fann det intressant att jämföra biljetter för samma sträckor med olika data samt sådana för olika sträckor med hvarandra; på numret i serien kurde han se, huru liflig trafiken på olika tider på en -viss sträcka varit samt se, hvilka sträckor på linjen voro mest trafikerade.» Rörande de sjuka tankarna yttrar han:»på grund af ojämnheten i mitt tillstånd blef en frisk tanke, som från början kanske väckt lifligt intresse, under lämpliga betingelser lätt en sjuk, som medförde tvång, a) Biljetterna gåfvo ofta ett visst korrektiv mot tviflet, som bland annat rörde minnet; b) af intresset i nyss omnämnda jämförande af biljetter blef lätt ett tvång. Af båda dessa anledningar nöjde jag mig ej med de biljetter jag fick öfver utan köpte omkring 75 utan afsikt att resa. Jag var ofta orolig, kände mig högst olycklig, om jag ej fick se numret för dagen, och det slutade ofta med att jag köpte i förbifarten.» Med kännedom om B :s egendomliga, mycket komplicerade sätt att. tänka, hans sjukligt abstrakta benägenhet för allehanda tillkrånglade idéförbindelser och spörsmål, de flytande gränser och täta öfvergångar, som hos honom finnas mellan dylika moment i»tankeströmmen» och tvång, så ock med stöd af den påtagliga öfverensstämmelse mellan det här citerade och allt hvad jag om honom bland annat ur hans äldre anteckningar anfört (jämför äfven journalbilagan), anser jag dessa af B. gifna antydningar om motiven, som kunnat leda honom vid biljettsamlandet, bära sannolikhetens prägel. Väl synes mig den beslagtagna biljettsamlingen i sin helhet liksom ock med fyndet förknippade omständigheter mera göra intrycket af den förryckte samlaren än den brottslige förfalskaren, men ett mera detaljeradt studium af de ändrade biljetterna lärer dock ej kunna afvinnas några resultat, som skulle utgöra invändningsfria stöd vare sig för eller mot den uppfattning jag här velat tillmäta en viss grad af sannolikhet- Det mesta af B :s utomordentligt invecklade och omständliga på biljetternas beskaffenhet byggda advokatyr kan jag därför förbigå, liksom jag i reciten förbigått hans i denna fråga författade skrifter. Blott följande må anföras. Rörande det af B. nämnda förhållandet med det stora antalet oklippta biljetter, gällande å mindre sträckor, hvilka biljetter han kunnat köpa»i förbifarten», i endera af ofvannämnda afsikter, har jag, såsom af journalen framgår, därom öfvertygat mig. Förekomsten af dessa biljetter i så stort antal kan knappast bero blott på täta reseliinder, och bland motiv, som förklara samlandet, synes mig en sjuklig vurm mera antaglig än snikenhet, äfven om en del af de oklippta biljetterna sedermera förfalskats. Efter beslagtagandet af biljetterna i februari 1901 har B. påbörjat en ny samling. En bunt biljetter, innehållande 34 stycken, hvaraf omkring 25 oklippta, stämplade marsjuli 1901, afhämtades af B. i hans hem i Lund. Äfven denna biljettsamling företer såsom i journalen är nämndt egendom-

82 76 ligheter (dublettförhållanden å smärre stycken af samma vägsträcka och samma dag), hvilka äfven synas öfverénsstämma med hans ofvan anförda förklaringar. Rörande förfalskningen och de förfalskade biljetternas framlämnande anför B. som skäl, att han velat hafva en del af de samlade biljetterna klippta- För detta ändamål måste B. ändra datum. Dock försäkrar han på det bestämdaste, att framlämnandet af sådan biljett aldrig skett, utan att han först lämnat en giltig. Som ytterligare skäl anför B.: tviflet eller tvånget att pröfva och undersöka, om det skulle gå, om konduktörerna kunde på numret i serien se falsariet eller på olikheten i stämpeln eller på dubbelstämplandet, och påminner i detta sammanhang om hvad han förut skrifvit om skapandet af kritiska situationer. En besynnerlig brist på beräkning tyckes åtminstone i ett par fall hafva kännetecknat förfalskningen- Exempelvis har B. den 2 /i 1901, enligt af kontrollanten uppgjord förteckning, köpt biljetter mellan Kjeflinge Billesholm och Göteborg Flen, hvilket förhållande synes omöjliggöra användningen samma dag af en biljett, Norrköping Nässjö, köpt den 00, ändradt till den 2 /i 01. Visserligen skulle samma invändning kunna tillämpas å bedrägeriet i Flen, hvadan någon beviskraft ej heller i föregående fall kan tillmätas densamma, men just denna brist på beräkning gör B:s tilltag i så hög grad otympligt, att man måste förvåna sig öfver konduktören, som lät sig föistummas af B:s i den»kritiska situationen» visade kallblodighet. Har B. velat företaga ett experiment med konduktörens observationsförmåga? Eller har han vid sundt förstånd och medveten om den risk han utsatte sig för framlämnat en på ett särdeles klumpigt sätt förfalskad biljett, som till på köpet begagnades tvenne dagar för sent, för att därmed spara sig utgiften af några kronor. Det första alternativet ligger ej utom möjligheternas område, det senare förefaller mig i hög grad osannolikt. Det synes mig därför, som om B:s beteende i belysning af allt, hvad jag ofvan anfört, ter sig i en sannolikare dager, än den tolkning däraf, som fick sitt uttryck i Villåttinge häradsrätts utslag. Att i detalj förklara hans beteende synes mig omöjligt. Då det gäller en så ytterligt komplicerad affär som B :s, måste man gifvetvis göra sina slutsatser med försiktighet. Har B., såsom jag anser i viss grad sannolikt, af sin tvifvelsjuka, på vägar, dem ingen, knappast han själf, fullt kan utrannsaka, drifvits till biljettförfalskningen och begagnat de ändrade biljetterna under inflytande af vissa, delvis oklara, abnorma motiv utan att därvid beräknad vinst spelat någon roll för honom, ett förhållande, som med hänsyn till afsikten upphäfver hans handlings brottslighet, så kan man å andra sidan ej helt och hållet lämna ur räkningen B:s naturliga hänsynslöshet och rymliga samvete i handel och vandel. B«- dan den lättet, med hvilken B. kom sig för med dessa farliga experiment, är ett sakförhållande, som vittnar föga till föidel för hans moraliska instinkter. Att B. vid andra tillfällen afsiktligt dragit sig undan konduktörens biljettkontroll, ett förhållande, som rättsligen ej lär kunna beifras, är ju ock en möjlighet, som jag ej vågar förneka, ty att bedraga staten eller det enskilda bolaget på en järnvägsbiljett, då detta kunnat ske utan risk, vore helt säkert en handling, som under alla omständigheter ej skulle vållat B. så synnerligen stor betänklighet. Tillvaron af dessa möjligheter minskar emellertid icke sannolikheten af den gifna tolkningen af järnvägsbiljetternas ändrande, ty en af tvångsföreställningar framtvungen straffbar handling är a priori mera tänkbar hos en person, för hvilken en stadgad rättsuppfattnings kategoriska imperativ icke eller också blott i mindre grad existera. Det återstår i denna invecklade sak ännu en fråga, som ej blott synes göra den ännu mer komplicerad, men äfven kasta ett sken af osannolikhet öfver ofvan gifna tolkning. Hvarför har B. först nu till sitt försvar framdragit alla dessa omständigheter? Hvarför har han från början mystificerat det hela och spunnit in sig och sin sak i en väfnad af lögn? Han borde ju veta, att han därmed yttermera försvårade sitt läge genom att göra sig i ytterligare grad misstänkt. B:s beteende härutinnan ställer i tydlig dager den brist på omdöme, som trots all skarpsinnighet ändock utmärker honom, en brist, som till stor del har sin grund i sjuklig distraktion och blindhet för alla yttre relationer, med andra ord i en lika obegränsad som kritiklös egoism. Hans moraliska hänsynslöshet tillät honom att begagna lögnen lika väl som sanningen, därest han fann, att den förra lättare ledde till målet, och han hade ej annat mål än att fortast möjligt få slut på en sak, hvilken blott i den mån påverkade- honom, som den försatte honom i förhållanden, hvilka hindrade hans vanliga lefnadssätt med alla dess mer eller mindre abnorma egenheter och därigenom försvårade hans lidande. Sanningen var ju ock för B. på ett pinsamt sätt invecklad, den berörde ämnen, som för honom voro vida mer ömtåliga än frågan om rätt och orätt, dess sammanhang var ju ock så oklart, att han med svårighet kunde lägga dess detaljer fram för sig själf, än mindre för andra- Därför var det lättare att skilja sig från det hela med en lögn och helt enkelt förneka, att han var ägare af biljetterna. Med liflig fantasi och en för honom egendomlig smak för det komplicerade diktade han om förklaringen n:r I. Denna liksom följande" förklaringar visar, hvilken suggestiv makt tankarna ha öfver honom, han lefver så sig in i den fingeiade situationen, att lögnen gränsar till det patologiska. Emellertid drog denna historia med sig ett kraf för B. ätt visa sitt alibi för de tider biljetterna angåfvo och lika litet som han att börja med tvekade för en lögn, tvekade han nu att förfalska sin korrespondens med bolaget. Förmodligen har han nu först insett, att den inslagna vägen vore ohållbar, och i sin intellektuella öfverretning skapar han med det anonyma brefvet som utgångspunkt en ny situation och hopfogar så godt sig göra låter denna med den första förklaringen. Den spänning, hvari B. på grund af polisförhören varit försatt, nattvak och sannolikt ock morfin, ha ytterligare sporrat hans fantasi. En liflig känsla af oskuld torde hafva besjälat honom, och hans naturliga själfmedlidande ingifver honom de starkaste uttryck. Han gör sig själf till hjälte i en romantisk mystifikation och rasar mot järnvägsstyrelsen.

83 77 Äfven här synes B. tangera den patologiska lögnen och ryckes med af sin ingifvelse, hvilken otvifvelaktigt skänkt honom lättnad och ett slags förströelse förutom hoppet att kanna befria sig ur den besvärliga situationen, som så menligt inverkade på hans hälsaöfverretningen tilltager i fängelset. B. lefver sig alltjämt in i nya situationer. Förklaringen n :r III, reklamhistorien, äger ju knappast någon annan grund för sin tillkomst än en sjukligt uppjagad inbillning och behofvet att ge form, lättnaden att skrifva ned dess ingifvelser. Ingen, som med oförvilladt förstånd och lugn besinning haft för afsikt att vända misstankarna ifrån sig, skulle satt den minsta lit till dylika förflugna infall. Detta gäller med stigande visshet redan förklaringarna I och II, men B. fortfar att kritiklöst bygga skyhöga lögner. Slutligen tyckes det dock gå för långt äfven för B., han synes vakna till insikt om, att hans»väl hopsvarfvade askar» ej lyckas gå i någon. Hans stil får ett drag af galghumor, tonen blir gäckande och hälft medvetet drifver han med läsaren. ; Utslaget inför Villåttinge häradsrätt, väl äfven nedresan med fångtransport, den fortsatta vistelsen å fängelset och rannsakningen i Lund synes hafva brutit ned B. Öfverretningen aflöstes af depression. Han förmår ej försvara sitt äfventyrliga läge, framkastar visserligen med naiv fräckhet nya förklaringar men utan sin förra tillförsikt. Det kan tyckas, som vore det en vansklig sak att i något afseende sätta lit till en person så litet sanningsenlig som B., och den förmodan kan därför hafva ett sken af berättigande, att B. till sina föregående förklaringar under vistelsen å hospitalet hopgjort en ny af ungefär samma värde som de förra. En dylik invändning mister dock sin udd mot den omständighet, att ofvan skildrade psykiska lidande, hvilket kastar ljus öfver hans många egenheter och till ej ringa grad äfven öfver biljetthistorien, hos honom med visshet förefunnits under hans sista studieår i Lund, en tidpunkt, som närmast föregick hans verksamhet som försäkringsinspektör. Då detta lidande är af ytterligt kronisk art och trots växlingar i intensiteten oftast obotligt, har jag med stöd af B:s otvifvelaktigt äkta och sanningsenliga anteckningar från nyssnämnda tid och öfverensstämmelsen mellan dessa och hans å hospitalet lämnade muntliga och skriftliga skildringar af sitt lidande kunnat tillmäta äfven de senare betydelsen af verkliga bevis. Denna betydelse äga ju ock alla de muntliga och skriftliga meddelanden jag erhållit af personer, hvilka länge känt B., äfvensom de läkarintyg, hvilka åtfölja rättegångshandlingarna. Det bör ju ock erinras, att B:s fysiska och psykiska sjuklighet varit ett ständigt återkommande tema äfven i hans föregående förklaringar, ehuru han om detsamma ej ingår i några detaljer. UDder B:s vistelse å hospitalet har, såsom af journalen framgår, hans hufvudintresse fortfarande och i samma grad varit hans lidande. Såväl vid ronderna som i dagliga skrifvelser har han städse i den mest superlativa form gifvit uttryck däråt. Mot aftnarna hafva hans fysiska och psykiska kval stundom beröfvat honom hvarje spår af själfbehärskning. Därvid har han sprungit kring i sitt rum, skrikit högljudt och i raptus af ångest slagit sönder de mobilier han haft till hands. Äfven hans opålitlighet och ringa tvekan om medlen har gifvit sig till känna i de försök han gjort att afvika, hvarvid hans afsikt uteslutande torde hafva varit att genom ombyte ernå någon lindring, åtgärder hvilka äfven vittna om hans brist på omdöme och besinning i stunder af stegrad sjukdomskänslr, och ångest. På grund af ofvanstående får jag slutligen afgifva det utlåtande: att häktade och tilltalade docenten Gustaf Teodor B. från Lund, oafsedt tidigare yttringar af en abnorm karaktärsläggning, i senare år och med visshet under en tidrymd, omfattande de. tillfällen, då biljettförfalskningarna företagits, varit i psykiskt afseende sjuklig och behäftad med typiskt abnorma drag och egenheter; att dessa abnorma drag väsentligen utgjorts af en för B. synnerligen plågsam hypokondrisk smärtkänsla jämte tvångsföleställningar i form af tvifvel- och grubbelsjuka; att motiven till biljettförfalskningen knappast kunna frånkännas ett visst kausalsammanhang med detta sjukliga tvång, och att huru i sistnämnda afseende än må förhålla sig B:s sjuklighet tidtals med så stor häftighet uppträdt, att han i följd af ofriheten i sina handlingar och det besinningslösa i sitt uppträdande måste anses hafva varit sinnessjuk och i saknad af förståndets bruk, samt att detta förhållande yttermera finner stöd af hans beteende under observationstiden å Lunds hospital, hvilket allt härmed på heder och samvete intygas. Lunds hospital den 3 maj Bror Gadelius, t. f. öfverläkare I skrifvelse den 24 mars 1902 har kungl. styrelsen med öfverlämnande af rannsakningshandlingarna i ett vid rådstufvurätten i Vadstena anhängigt mål angående häktade för mordförsök tilltalade förre guldarbetaren Johan Henrik S. från Vadstena, beträffande hvilken anledning förekommit, att han vid brottets begående saknat förståndets fulla bruk, för erhållande af fullständig utredning rörande S:s sinnesbeskaffennhet förordnat, att S. skulle för observation och undersökning intagas å Vadstena hospital, så snart plats där kunde för honom beredas, med anmodan att öfverläkaren skulle inom i gällande hospitalsstadga föreskrifven tid inkomma med yttrande angående den tilltalades sinnestillstånd. Med anledning häraf intogs tilltalade S. å Vadstena hospital den 8 sistlidne april. Ur remisshandlingarna och den här förda observationsjournalen har jag med fästadt afseende på det infordrade yttiandet att anföra följande: Johan Henrik S., född d. 30 augusti 1830, är konfirmerad med godkänd kristendomskunskap och har å skilda ställen inom landet varit guldarbetare dock åren gardist;

84 78 år 1886 fick han för andra gången anställning i Vadstena hos eu guldsmed A.; denne har uppgifvit honom såsom medelgod arbetare men»full af skoj» och mycket pratsam om sina resor och sitt föregående lif, hvarvid han ej alltid var feanningsenlig, hvilket S. ock medgifvit med förklaring, att det var skämt- I mars 1893 blef han intagen till försörjning å stadens fattighus; med förhållandena där har han varit mycket missnöjd, emellanåt visat häftigt och retligt lynne, i synnerhet efter förtärandet af starka drycker, till hvilka han haft starkt begär, har då ock visat sig kitslig och uppgifves hotat döda särskildt fattighjonet Loth J. För 8 år sedan blef han för misshandel af Vadstena rådstufvurätt dömd till böter, men skall enligt egen uppgift därförut varit dömd för samma brott och en gång för fylleri. Å fattighuset har han dels sysslat med arbete hörande till guldsmedsyrket, dels äfven mycket ägnat sin tid åt skrifning, ett slags diktning dels på prosa, dels på vers, och har det synbarligen tillfredsställt honom deklamera hvad han författat, dels för sig själf, dels för fattighjonen, dels för folk utom inrättningen, mest pojkar. Emellanåt har han legat, uppgifvande sjukdom som orsak, utan att sysslomannen kunnat afgöra, om detta varit sant eller ej. Vid ett dylikt tillfälle för ett par år sedan, då S- påstår sig hafva lidit af svår hufvudvärk, skall han hafva blifvit hånad af fattighjonet Loth J- för»att han gjorde sig sjuk». Han har sedan ej kunnat tåla denne, men ock fruktat honom, visat sig hatfull och hämndgirig och slutligen beslutit sig för att döda honom. S. påstår, att han vid flera tillfällen sökt komma i ordväxling med Loth J. för att reta denne mot sig i afsikt att stöta ned honom med en till dolk apterad fil; brottet skulle då få utseende af ett själfförsvar och sålunda det kommande straffet blifva lindrigare. Eftermiddagen den 10 febr hemkom S- något berusad, utgick dock åter följande morgon tidigt utan sysslomannens vetskap, men blef af denne anträffad och förd hemåt. S. var då synbarligen öfverlastad och uppretad sajnt talade virrigt och skrytsamt; han vore en farlig karl och hade åtskilliga mordvapen på sig. Från rådhustorget gick S. ensam till det närbelägna fattighuset; då sysslomannen, som förgäfves sökt polis, strax efter hemkom, fann han S- bråkande i förstugan och införde honom i arbetsrummet och gick åter för att skaffa polis- j S. gick emellertid in i matrummet, där fattighjonen åto middag, men då han ej fann någon mat framsatt åt sig, blef han förargad, och, som han fått syn på Loth. J-, med hvilken han säger sig samma morgon varit i gräl, hämtade han sin hammare och tilldelade denne bakifrån ett slag i hufvudet, hvaraf denne segnade ned, och skall S. därvid yttrat:»du skall dö». Omedelbart därpå blef han omhändertagen och så häktad. Han erkände vid polisförhöret sitt brott, och att han sedan lång tid tillbaka beslutat mörda Loth J., som ofta hånat och förolämpat honom, samt yttrade, att han ej kände ånger öfver brottet och väl betänkt det straff, som härför skulle drabba honom- Inför rätten erkände han likaledes fritt och otvunget brottet samt uppgaf de anförda bevekelsegrunderna för detsamma, vidare ock i hvad syfte han burit filen på sig, men att han ej blifvit i tillfälle verkställa sin af sikt; äfven fasthöll han, att han ej kände någon ånger, var snarare ledsen, att han ej lyckats döda Loth J. ', I rättens protokoll för den 24 februari finnes antecknadt:»att han (S.) visserligen lämnade bestämda avar på de flesta af de till honom framställda frågor, men då han därjämte i anledning af en del ntaf de till honom gjorda spörsmål haft uttalanden, som icke hört till eller kunnat inverka på saken, det velat synas som han ej vore mäktig af förståndets fulla bruk, möjligen af hans visade lidelsefulla bitterhet och hätskhet mot Loth J.» På hemställan af åklagaren, som ifrågasatte, att S. vid brottets begående varit genom sinnessjukdom beröfvad förståndets bruk, beslöt rättens majoritet att infordra stadsläkarens i Vadstena yttrande häröfver. I sitt utlåtande den 7 mars framhåller stadsläkaren, d:r Wallin, hurusom S. genom sitt kuriösa sätt att vara visserligen skiljer sig från mängden; att han ute på gatorna ofta i onyktert tillstånd genom löjeväekande fasoner visat begär fästa människors uppmärksamhet vid sin person, hvilket gjort att han inför en del af allmänheten gällt för att ej vara rätt klok. Om ock detta»skulle kunna tyckas tyda på någon psykisk abnormitet», så förklarar stadsläkaren sig genom samtalen med S. dock öfvet..tygad, att. denne i alla fall hvarken saknat kännedom om det orätta i!att förgripa sig på andras lif eller egendom eller om rättmätigheten af straff för sådant, och slutar sitt utlåtande:»s vet, att det är ett brott; men känner ingen ånger däröfver; detta synes ju vittna icke om oförmåga att bedöma handlingens innebörd, utan om ett hårdt och obrutet sinne;» hvarpå stadsläkaren förklarar S- icke otillräknelig för sin handling. Ur observationsjournalen framgår vidare, att 8- är för sin ålder vid god vigör och utan tecken på alkohol-tremor; har intelligenta drag med ett vaket och själfmedvetet ansiktsuttryck- Han visar god uppmärksamhet och snabb uppfattning, yttrar sig med full reda, lifligt och med godt minne; fullständigar uppgifterna inför rätten om sitt föregående lif och anför bland annat en mycket detaljerad skildring, hurusom han (1852), då han var på sin morbrors guldr smedsverkstad i Uddevalla, för att slippa vittna mot denne, som köpt stulet kyrksilfver,»spelat tokig» och därför blifvit intagen å Göteborgs hospital, där han skulle hafva vistats i 6 veckor samt att han sedermera skämdes stanna i Uddevalla, där man trodde, att han verkligen varit tokig. Med samma liflighet och nogrannhet i detaljer skildrar han, huru han i midten af 1850-talet en gång befriat en rymd med bojor belagd förbrytare från dessa, men blifvit anhållen och rannsakad, hvarvid man fått honom (S.) att bekäbna genom att pumpa luften ur cellen, samt dömd till års fängelse, hvilket straff han aftjänat å cellfängelset i Karlstad. Äfven där skall han hafva spelat tokig. Han bedyrar, att denna berättelse är sann ända tills man förelägger honom ett bref från fängelsedirektören i Karlstad om, att någon person med namnet J. H. S. ej finnes i fängelsets rullor eller kyrkoböcker- Han tillstår då generad att historien var lögn, men tillägger, att han så ofta berättat af honom diktade romaner, att han själf trott på dem, men gör den reflexionen att»lögnen slår sin egen herre på nacken».

85 79 Beträffande hans påstådda vistelse å Göteborgs hospital hafvainga bekräftande upplysningar härom kunnat vinnas; så t. ex. finnes ej i räkenskaperna hos Uddevalla fattigvårdsstyrelse någon anteckning, som bestyrker S 's uppgift, att styrelsen skulle förskotterat afgiften och sedan uttagit af honom kr. för hans cirka 6 veckor långa vistelse å hospitalet. Den omständigheten, att S. säger sig känna igen det hospital, där han vistades, uti det nuvarande, på helt annat ställe belägna och först 1872 öppnade talar för, att äfven denna uppgift är uppdiktad. S. redogör närmare för de brott, för hvilka han blifvit straffad bland annat därför att han som gardist angifvit en fanjunkare för stöld af mat från manskapet, tilläggande,»ty jag har alltid haft en så knipsk tunga». Som arbetsförtjänsten å fattighuset tillfaller detta, har han vetat att i smyg förskaffa sig egen förtjänst, hvilken väl i allmänhet gått till brännvin: han har härvid begagnat sig af osanningar,»ty utan nödlögn kommer man ingen väg»; för öfrigt säger han sig å fattighuset hafva»ljugit förskräckligt» blott för att förarga dem. Påstår, att maten där var ej blott otillräcklig utan äfven ofta rutten och skämd; som detta var' sysslomannens fel, är han ytterst förgrymmad på denne och nämner honom med diverse fula epitet. Klagar ock öfver flera af hjonen såsom störande af lugnet (detta ej utan skäl) men särskildt öfver Loth J., hvilken ej kunnat tåla S- alltsedan han mot honom vittnade, att han dragit knif mot sysslomannen, utan från denna tid ej blott hatat utan ständigt retat och hånat honom. Meddelar, huru han sammanträffat med sysslomannen attentatsdagen, men minnes ej, livad han i sitt rusiga tillstånd under deras väg hemåt sagt till denne; hvad som uppgifvits finner han»dumt». Sedan har. i häktet nyktrat till, sjöng han och berättade historier för sig själf för att fördrifva tiden, men efter det han fått papper höll han sig tyst och sysslade med skrifning; han uppläser prof härpå, om ock ur minnet af hvad han förr skrifvit med stor fermeté och utan att detta sviker. Tillfrågad hvarför han uppträdde själfsvåldigt inför rätten (styrkt af trovärdig person, men ej i rättens protokoll omnämndt), förklarar han detta med att han ville visa sig»trankil», ty han»är en stolt natur», bestrider att han velat spela tokig. Han framhåller, att han länge närt hat till Loth J., men uppger ock att han varit rädd för honom, att han till själfförsvar bar den omnämnda filen, men varit beredd att sticka ned Loth J., det minsta denne gjorde honom något. Han meddelar ock huru han planlagt brottet och betänkt ett kommande straff. Att det emellertid kom till utförande berodde på ruset,»under rusets inflytande blir man mordisk». Samma orsak uppger han till öfriga brott, för hvilka. han blifvit dömd. Han äger full insikt om det orätta i att döda en person, men kan ej känna någon ånger öfver detta sitt brott, enär det gällde»en sådan usling» som Loth J.; säger:»att slå ihjäl en sådan bof är för hans samvete detsamma som att slå ihjäl en huggorm. (Anmärkas bör att denne är en individ, flera gånger straffad för misshandel och för det han en gång stuckit ned e:i karl). Som han står ensam, ej har anhöriga i lifvet, har S. ingen att skämmas för intet att förlora, han frågar därför ej efter straffet och vill hellre hafva lifstidsfängelse än att»kutschas» af Loth. J. och sysslomannen hellre bli halshuggen än komma åter till arbetsinrättningen m. m. Säger sig värd straff, men menar, att det möjligen kan blifva mindre, därför att brottet begicks under rus och offret var en»sådan bof». Pratar i sammanhang härmed en del religiöst svammel, gående ut på, att han är ett Guds barn, och då tror, hoppas och lider man allt m. m. S :s sinnesstämning var då han berättade om sin vistelse å Göteborgs hospital samt å Karlstads fängelse (båda i journalen helt kort refererade) något gladlynt, men då talet rörde sig om Loth J. och brottet, visade han sig irriterad och styfsint, endast en gång på tal om modern blef han öfveigående rörd, eljest har han hela undersökningstiden visat sig lugn och i allo uppfört sig väl. Han har ej visat några tankevillor eller tecken till hallucinationer. Vid samtal den 22 maj vidhåller S-, att han såväl före som efter attentatet mot Loth J. haft klart medvetande om det brottsliga i en sådan handling samt om dess straffbarhet; skulle nog helst sett, att det varit ogjordt och förklarar med bestämdhet, att det ej kommit att ske, om han varit nykter. Hätskheten mot arbetsinrättningen, Loth J. och sysslomannen synes kvarstå. Då han den 27 maj får meddelande om, att Loth J. tillfrisknat, yttrar han dock med tillfredsställelse:»gudi lof att det gick som det gick», men mumlai något om att det eljest blifvit ett långt straff; medgifver dock ej någon ånger. Till hvad jag här ofvan anfört vill jag lägga, det jag funnit, att S., hvad förståndsbegåfning beträffar snarare måste anses stå öfver än under medelmåttan,' vidare att han antagligen alltid varit pratsam och skrytaktig och däiför i berättelserna om sig själf smyckat dessa med åtskilligt, scm varit osanning, i syfte att vid sin person fästa. folks uppmärksamhet. Då han äger lätthet att tala och skrifva äfven med rim och sedan oftast i mindre nyktert tillstånd relaterat, hvad han hopdiktat, kan jag : i likhet med stadsläkaren Wallin, hvilken äger mångårig kännedom om S. lätt förstå, hvarför han inför en okritisk allmänhet kunnat få namn om sig att ej vara rätt klok. Den historia, han här uppdukade beträffande anledningen till att han aftjänat straff å Karlstads fängelse och om hvad därunder passerade, anser jag vara en god illustration till hans ofvannämnda benägenhet att vilja ådraga sig uppmärksamhet under fullt medvetande om att han ljuger. Sannolikt är hans berättelse om vistelsen på Göteborgs hospital och hvad därmed har sammanhang af samma natur, dock måste jag medgifva, att denna kan tolkas på annat sätt: t. ex. att han verkligen varit intagen såsom sinnessjuk vid uppgifna tiden, men aldrig kommit till sjukdomsinsikt, eller om han kommit till en sådan, han det oaktadt föiediager att berätta händelsen i den romanartade form, han nu gjort. Man måste då förutsätta, att hans igenkännande af dåvarande hospitalet i det nuvarande vore beroende af en förväxling. Som S- emellertid råkade höra ett yttrande af undertecknad, att ej fulla bevis kunnat anskaffas för att äfven denna historia vore osann, har han ej funnit skäligt återtaga den såsom uppdiktad.

86 80 Men äfven om S. för 50 år sedan genomgått en kortvarig psykos (mania eller confusio), synes det mig att för bedömande af hans nuvarande psykiska tillstånd därvid ej bör fästas allt för stort afseende. Sannolikt är dock äfven denna berättelse uppdiktad. Sedan S. blef afslöjad rörande karlstadshistorien, har han emellertid ej framkommit med några fler anföranden i denna riktning. S. uppgifves hafva ett retligt och häftigt lynne, men torde detta egentligen framträda, då han varit i tillfälle att begagna starka drycker; här å anstalten, där han lefvat under långt bättre villkor i alla afseenden än å fattighuset, har han varit nöjd och vid lugn sinnesstämning, och ej visat några växlingar däri med ofvan angifna undantag. Hans hätska sinnelag mot den eller dem, han en gång fattat hat till, styrkes af hans obenägenhet att ångra sitt brott och visar, att han har, hvad stadsläkaren säger i sitt utlåtandj:»ett hårdt och obrutet sinne.» Dock vill det synas mig som hans envishet att hålla fast vid hvad han en gång sagt härvidlag äfven gör, att han fortfarande åtminstone påstår sig ej kunna ångra sin brottsliga handling, ehuru han vid underlättelsen om Loth J:s tillfrisknande yttrar:»gudi lof, att det gick som det gick.» Möjligen fälldes dock detta yttrande af honom endast med tanke på, att straffet nu borde blifva mindre; detta visar dock, att hans storordiga yttrande vid ett tillfälle, att han ej frågade efter straffet, ej var något att lita till. Som motiv för brottet måste antagas hans lidelsefulla hat mot Loth J., framkalladt af att denne bevisligen upprepade gånger retat och hånat honom; detta är alltså inga tankevillor om förföljelse; hans hat har följts af begäret att hämnas och har S. så fattat beslut att döda Loth.}., för hvilken han ock hyste fraktan, enär denne förr visat prof på sin farlighet t. o. m. för andras lif. S. har på förhand uttänkt, huru hans plan skulle realiseras, därvid fullt medveten om, att det var ett svårt brott han ärnade begå och att detta skulle följas af ett strängt straff; han har därvid ock beräknat, att detta skulle kunna blifva lindrigare, om brottet finge utseende af att hafva skett under själfförsvar, om Loth J. kunnat eggats till att blifva angripare. Planen att döda denne skulle dock säkerligen ej blifvit realiserad, om ej S. vid brottets begående varit berusad- Här har S. hela tiden visat full reda men därvid ock prof på sin pratsamhet, hvarvid han visserligen kunnat fördjupa sig i obetydliga detaljer eller göra afvikningar från ämnet, men han har dock aldrig tappat sammanhanget i sina berättelser. Då han yttrat sig, har det ock händt, att han användt en del mer eller mindre egendomliga bilder och tydligen öfverdrifna kraftuttryck: såsom att han hellre skulle vilja halshuggas än komma åter till arbetsinrättningen, vidare bibelcitat eller ock egna religiöst svamliga uttryck allt ej främmande för personer å hans bildningsnivå och föregåenden, men som sagdt aldrig visat någon oreda i tankegången. Tankevillor eller hallucinationer hafva likaledes ej kunnat spåras. Att han däremot medvetet lämnat osanna uppgifter är bevisadt och af honom erkändt. Slutligen vill jag tillägga, det ej skäl förekommit anse vare sig hans lögnaktighet eller hans rus vara af patologisk natur. '! i På grund, af det anförda får jag härmed afgifva det utlåtande : att guldarbetaren Johan Henrik S. från Vadstena, om han ock emellanåt i visst afseende visat ett egendomligt uppträdande, icke vare sig nu är eller vid tiden för det åtalade brottets begående var sinnessjuk, hvilket utlåtande afgifves på heder och samvete. Vadstena hospital och asyl den 29 maj Thure Björk. Öfverläkare. I skrifvelse af den 5 sistl. mars har kungl. styrelsen förordnat, att häktade, för mordbrand tilltalade smedslärlingen Carl Isidor E. från S. i H. församling af Hallands län skulle för observation och undersökning intagas å Växjö hospital, hvarjämte öfverläkaren vid hospitalet anmodats till kungl. styrelsen inkomma med yttrande om den tilltalades sinnestillstånd. Under hänvisning till den i hosföljande sjukjournal från rannsakningshandlingarna gjorda sammanfattning af E:s föregående lefnad och förloppet vid de åtalade gärningarnas begående samt till dess redogörelse för hans tillstånd vid och efter intagningen å Växjö hospital den 25 sistl. mars får jag, som genom brefväxling med dels en E:s broder, hvilken nyligen aflagt studentexamen, dels kyrkoherden i H. erhållit de här nedan anförda anamnestiska uppgifter, hvilka ej anträffas i rannsakningshandlingarna, vördsamt anföra: Född den 25 oktober 1885, den 3:e i ordningen af 6 syskon, företer E. en ganska utpräglad ärftlig belastning, synnerligast å mödernet. En syster till morfadern har en längre tid för sinnessjukdom vårdats å Lunds hospital; morfadern själf förde ett i hög grad supigt lefnadssätt, därigenom»ruinerande sig själf såväl ekonomiskt som kroppsligen», och under ruset gaf sig hans häftiga och uppbrusande lynne uttryck i brutala uppträden; modern till Carl Isidor var, just under det hon gick hafvande med denne, händelsevis på besök i sitt föräldrahem, då morfadern hemkom»mycket öfverlastad för att där lefva det allra värsta röfvarlif», och erfor hon därvid en sådan skrämsel (»kläck»), att hon redan då intogs af farhågor för en menlig inverkan däraf på fostret; såväl hon som öfriga familjemedlemmar härleda också alltjämt därifrån och säkerligen icke alldeles grundlöst, då erfarenheten ådagalagt vådan för fostret af en sådan psykisk schock den tilltalades redan från födelsen märkbara abnorma utveckling och anse sig särskildt styrkta i denna slutledning, emedan dels de öfriga syskonen utvecklats normalt, dels Carl Isidor ensam bland syskonen alltsedan sina spädaste år ägt»samma sträfva, stormiga och envisa sätt som morfars». Beträffande föräldrarna, som fört ett nyktert och hedersamt lefnadssätt i välbärgad ställning, upplyses, att de»synas vara medelmåttigt utrustade» detta torde ock i någon mån förklara fängelseläkarens rön att»föräldrarnas uppgifter voro så sväfvande och reserve-

87 81 rade, att nästan inga på frågan faktiskt inverkande upplysningar stodo att vinna» samt särskildt om modern, att hon visat»någon häftighet i lynnet». En noggrannare efterforskning skulle säkerligen bringa i dagen ännu flera spår af psykopatiskt- påbrå, men det redan anförda torde vara tillräckligt att kausalt förklara efterblifvenheten i den tilltalades utveckling. Redan tidigt gjorde sig ock denna märkbar- Han lärde sig gå först mycket senare än barn i allmänhet och att tala först vid flera års ålder; ända till 7 å 8 års ålder vätte han under sig i sängen samt var ock oförmögen att om dagen reda sig själf. Genom dessa och andra egenheter, såsom ett häftigt, stridigt och envist lynne, intresselöshet, klen fattningsförmåga och klent minne, fick han också redan tidigt allmänt namn om sig att vara»icke riktigt som andra barn». Föräldrarna tro sig dessutom hafva märkt, att hans fattningsgåfva efter vid 9 10 års ålder genomgången scharlakansfeber försämrats. Söiande förhållandet i folkskolan har skolläraren N. meddelat, att E. särskildt under de trenne första åren ådagalagt en betydligt mindre begåfning än jämnåriga pojkar och att det stundom visat sig omöjligt att bibringa honom ens de allra enklaste grunder i undervisningen, i synnerhet då det gällde räkning, att han väl kunnat lära sig läxor utantill, men synbarligen ej fattat innehållet och ej kunnat förklara eller återgifva hvad han läst." Under sista året af skoltiden tror sig N- hafva förmärkt en påskyndad utveckling, så att E. skulle i begåfning nästan hunnit upp sina jämnåriga, men att denna förbättring åtminstone varit öfvergående, därom vittna kyrkoherden A:s iakttagelser under den omedelbart till detta sista skolår sig anslutande konfirmationsundervisningen. Denne angifver E. såsom enfaldig, hård och sluten; under undervisningen visade han sig mycket slö, och han kunde aldrig inhämta till utanläsning förelagda stycken, ej heller uppfatta hvad som för honom förtydligades eller i minnet behålla något. Kyrkoherden säger sig hafva kunnat konfirmera E. endast på den grund, att»hans begåfning ansågs så ringa och gränsande till idiotism». Särskildt anmärkningsvärd och vanligen ansedd såsom tydande på degeneration är könsdriftens brådmogna uppträdande. Mycket tidigt, enligt eget erkännande redan vid omkring 6 års ålder, började han onanisera och har sedan därmed fortfarit; vid en ålder af 9 10 år visade han ock, enligt skolläraren N:s genom förhör i skolan med barnen och deras föräldrar bestyrkta utsago,»prof på egendomliga sexuella utbrott». På hemvägen från skolan var det nämligen ej ovanligt, att han slog omkull de jämnåriga flickorna i dikena och därpå lade sig öfver dem på sätt, som om han med dem velat utöfva samlag. E. förnekar ej själfva fakta men förklarar, att han slagit omkull flickorna endast i vredesmod öfver att dessa förlöjligat honom för hans»dumhet». Förnekas kan ju ej heller, att E. i för hans utvecklingstillstånd ej ovanliga impulsiva vredesutbrott kunnat kullkasta de hånande flickorna utan sexuella bitankar härför talar ock uppgiften, att han»mer än en gång» dragit knif, men å andra sidan torde sannolikt könsdriften just efter kullslagningen hafva vaknat, och sålunda uppträdenas förklaring såsom sexuella utbrott äfvenledes vara riktig. Berättelse ang, ainneasjulcvårdtn. Anmärkas må ock, att N. tror sig därjämte hafva iakttagit en viss peiiodicitet i dessa utbrott (»sådant påkom med vissa mellanrum i tiden»). Redan af det anförda framgår med all önskvärd tydlighet, att E., som dessutom företer en mångfald i journalen anmärkta somatiska s- k- degenerationstecken, är en psykiskt starkt undermålig person, och denna uppfattning bestyrkes också af härstädes företagna undersökningar, som hafva konstaterat talrika defektsymtom inom själslifvets olika områden. E. har sålunda oaflåtligt lämnat bevis på en mycket trög intelligens, på omdömeslöshet och klen fattningsförmåga, på giöfsta okunnighet inom de ämnen, i hvilka han så nyligen och så grundligt undervisats, samt på en betydande aftrubbning af minnet alla hans uppgifter på anamnestiska data äro sålunda ytterst vacklande och otillförlitliga, medan han å andra sidan aldrig förmärkts afsiktligen fara med osanning och äfven af sina närmaste vitsordats för sanningskärlek. För sin omgifning och deras åtgöranden förråder han en anmärkningsvärd likgiltighet, för sitt läge ingen förståelse och för sitt blifvande öde intet närmnvärdt intresse; ånger öfver sina handlingar och dessas följder hajhan aldrig här uttalat och ej heller gifvit prof på sådana känslor som vänskap, tacksamhet, kärlek för eller längtan efter hem och föräldrar o. p. v. För öfrigt har E. varit vänlig, foglig och stillsam efter hitkomsten, endast vid ett par tillfällen efter längre examinationer retlig däröfver. På sista tiden har han med särskildt intresse deltagit i trädgårdsarbeten och t. b. m. på egen hand kunnat ombetros enklare sådana. j Rörande åtalade brandanläggningarna har E. lämnat och städse vidhållit enahanda skildring som vid rannsakningen. Han har sålunda icke blifvit förledd till dessa brott vare sig af hämndkänsla, skadelystnad eller af väntade fördelar, ej heller har han därtill blifvit lockad eller tubbad. Under läsning af»indianböcker» och dessas brandskildringar uppstod hos honom lusten att få se något liknande. Denna tanke uppdök sedan ånyo och med tilltagande intensitet och fixerade sig slutligen såsom en allt behärskande tvångsföreställning, som af honom subjektivt uppfattades såsom förenad med en plågsam tyngd å bröstet. Då hos psykiskt insufficienta personer såsom E. icke motskälen (det orätta i handlingen, faran att gripas på bar gärning, skammen, straffet o. s. v.) kunna behörigen utöfva sin hämmande inverkan på uppdykande impulser och återställa jämvikten, är det förklarligt, hurusom E. slutligen dukade under för denna tvångsföreställning och omsatte den i handling. Vid»första brandanläggningen den 22 okt förmådde motföreställningarna göra sig gällande i 3 dagar, innan den motoriska impulsen tog öfverhand, men motståndskraften slappades sedermera, så att han den 5 dec 1901 redan efter en dag lydde impulsen och den 24 sistl. jan. nästan omedelbart efter dess uppkomst. Efter alla brandanläggningarna, som för hvarje gång utfördes å första lämpliga, förut icke närmare bestämda ställe, kände han omedelbart en behaglig lättnad från den pinande tyngden samt först efteråt, då han såg resultatet, en ringa, snart försvinnande ångerkänsla. (Detta allt enligt E:s egna uppgifter.) 11

88 82 Fängelseläkaren har i sitt yttrande fästat uppmärksamheten på ett slags periodiskt återkommande»anfall» och härleder dessa, säkerligen välgrundadt, från en för omkring 5 år sedan genom fall å isen ådragen svår hufvudskada commotio cerebri med misstänkt sekundär blödning inom kraniet. Anfallen, som för öfrigt aldrig af föräldrar eller syskon observerats, skola enligt E:s egen uppgift hafva påkommit 5 6 gånger före hitkomsten, sista gången vid det tillfälle sistl. höst, då han måst lämna arbetet vid ett ångtröskverk och på hemvägen nödgats lägga sig på marken, hvarpå han först efter flera timmar kunnat gå hem. Uppfattningen af dessa anfall såsom epileptiforma torde få anses styrkt af det den 3 nästl. april af en pålitlig och erfaren sjukskötare härstädes observerade, särdeles typiska anfallet, hvilket emellertid af E. själf angifves såsom lindrigare och kortvarigare än i synnerhet de första af hans förut hafda (5 6) anfall. Beträffande de af vittnet N. observerade och beskrifna»anfallen» är jag, utan att kunna förneka vare sig observationernas riktighet eller dessa»anfalls» tillhörighet till epilepsien (petit mal, absence), emellertid snarare böjd att tolka dem i enlighet med E:s egen förklaring, att»det stod alldeles stilla» för honom vid lärarens plötsliga frågor. Om en sådan erfarenhet kan dagligdags göras i skolan med normalt utvecklade barn, huru mycket lättare icke då med en imbecil pojke,»i synnerhet om han därvid fått några förebråelser eller varit trött», under hvilka förhållanden»anfallen» enligt N:s egen uppgift vanligen framkallats. Med anslutning till det sagda synes mig ifrågavarande rättsfall böra uppfattas sålunda: på degenerativ botten har från födelsen utvecklats ett psykiskt svaghetstillstånd, imbecillitas, kännetecknande sig hufvudsakligen genom hämmad andlig utveckling och labil sinnesjämvikt. Såsom episodiska rubbningar af jämvikten framkallade genom abnormt starka impulser vid försvagade hämningsföreställningar torde få tolkas såväl de skildrade öfverfallen på flickorna med deras yttringar af onaturligt brådmogen sexualdrift, som de tvångsföreställningar, hvilka ledde till mordbrandsanläggningarna, som ock slutligen den härstädes sedan medio af sistl. april månad förmärkta, sexuellt färgade hallucinatoriska episod, hvilken ännu består och särskildt vid sysslolöshet mera märkbart framträder. I hvad mån den imbecilliteten sedan några år komplicerande epilepsien bidragit till tvångshandlingarna torde ej kunna säkert afgöras; emellertid kunna de endast haf va yttermera medverkat till nedbrytande af de hämmande motföreställningar, som äfven hos en andesvag person, om ock endast i rudimentär form,,äro till finnandes, samt till att underlätta eller framkalla tvångsföreställningarnas omsättning i tvångshandlingar. Att epilepsien emellertid ej är ett för dessa senare nödvändigt moment, därför talar dels tvångshandlingarc. frekventa förekomst hos imbecilla utan konsekutiv epilepsi, dels den gjorda observationen, att lusten till att få se eldsvådor (Feuerlust) det enda här funna motivet just är karakteristisk för imbecilla mordbrännare, dels slutligen och framför allt en omständighet, som just för ifrågavarande fall spelar en stor roll, nämligen tvångshandlingarnas sammanfallande med pubertetsperioden, hvilken med sina genomgripande förändringar äfven i mentalt hänseende är erkänd såsom för sinnessvaga mycket kritisk, bland annat såsom framkallare af impulsiva utbrott, tvångshandlingar och särskildt brandanläggningar (Kraft-Ebing:»Der Impuls zum Biandstiften kommt iiberaus häufig vor», hos psykiskt degenerade»besonders in der Zeit der Pubertätsentwicklung»). På grund af förestående får jag på heder och samvete afgifva följande utlåtande: att Carl Isidor E. lider af psykisk utvecklingshämning (Imbecillitas) i förening med epileptiforma anfall; att E. vid de åtalade gärningarnas begående befann sig och fortfarande befinner sig i ett psykiskt tillstånd och i saknad af förståndets bruk. Växjö hospital den 18 juni Emil Lindeli. öfverläkare. ofritt Genom skrifvelse den 16 juni 1902 har kungl. medicinalstyrelsen, med öfverlämnande af Hedemora och Garpenbergs tingslags häradsrätts protokoll i mål angående häktade, för mordbrand tilltalade Karl Johan V. från Hedemora landsförsamling, förordnat, att, för erhållande af fullständig utredning beträffande den tilltalades sinnesbeskaffenhet, denne skulle intagas å Uppsala hospital i och för observation och undersökning. Med anledning häraf emottogs V. härstädes den 5 juli Ur de öfversända handlingarna framgår följande, som kan vara af vikt för utredningen. Karl Johan V. är född den 4 juli Han skall vid 2 års ålder hafva intagits å fattiggården vid D.; blef vid 15 års ålder konfirmerad med försvarlig kristendomskunskap, kom härefter ut i tjänst. Modern är ogift. Hon har visat benägenhet för ett kringstrykande lif och sedan lång tid tillbaka ansetts vara sinnesrubbad. Fadern var besynnerlig, hade ett mycket omväxlande lynne, utpräglade anlag för tjufnad; han tog sig själf af daga. Redan under sin första vistelse vid fattiggården hade V. så mycket»tokerier och småknep» för sig, att föreståndaren uttryckt tvifvel om, att det någonsin skulle kunna»blifva folk af honom». Själf har V. uppgifvit, att han såsom minderårig blifvit ofta och strängt agad samt att detta mången gång skett utan anledning. En gång under sin barndom skall han hafva ådragit sig en svår förkylning och därefter under ett par års tid ofta haft hufvudvärk, som kunnat räcka en till två veckor hvarje gång; från denna åkomma har han äfven senare ej varit fri. Sedan V. kommit ut i tjänst, visade det sig, att han ingenstädes kunde behållas under öfverenskommen tid på grund af dåligt uppförande, osämja med husbönder och tjänstekamrater samt olofliga tillgrepp. Under åren skall han 3 gånger hafva varit straffad för stöld. I nov häktades han såsom misstänkt för anläggande af eld i en halmstack. Vid polisförhöret nekade han först att hafva skuld till branden och påstod sig veta, hvem som anlagt den,

89 83 men erkände, sedan han beträdts med tvetalan, att han uppsåtligen anlagt elden under förklaring, att det»kommit för honom», och att han»brukade göra som det komme för honom». Inför rätten den 22 nov förnekade han på det bestämdaste, att han uppsåtligen satt eld å ifrågavarande halmstack, till hvars nedbrinnande han endast oafsiktligt varit vållande, berättade bl. a., att han dagen för branden varit i staden, där förtärt brännvin och försett sig med en liter sådant; att han på kvällen samma dag kommit till målsägandens gård, känt sig trött och fördenskull uppsökt en halmstack, i hvilken han lagt sig; att han emellertid,»yr i huf-- vudet af det förtärda brännvinet», velat tända en cigarrett och därvid tappat brinnande tändstickor i halmen, som genast flammat upp; att han försökt släcka elden genom att trampa till med foten men, då elden det oaktadt hastigt gripit omkring sig, blifvit rädd och sprungit därifrån utan att först väcka gårdsfolket; att han återvändt till brandstället, emedan det»gjort ondt inom honom» öfver att han varit orsak till eldsvådan, utan att dock omtala, huru elden uppkommit; att han nu insåg, att det varit ett farligt tilltag att lägga sig och röka i en halmstack; att han brukade blifva litet»tokig», då han fått brännvin i sig. Under nästan hela förhöret utfor V. ibland i häftiga beskyllningar mot några af sina förra husbönder, hos hvilka han påstod sig ha fordran innestående, och emot rättvisans handhafvare, hvilka ej kunde eller ville taga ut dessa fordringar eller befordra»svensbusarne» och den, som knifhuggit honom, till välförtjänt straff, ibland åter sade han sig icke hafva några ovänner; ömsom grät han, ömsom log han illmarigt, förklarade upprepade gånger, synbarligen under utbrott af häftigt missnöje, att»det vore bäst, att han gjorde sluträkning med bönderna på lifvets bana och skrefve visor om dem» samt begåfve sig ut och»predikade för hedningarne». Åfvenså framhöll han ideligen, att flera personer kunde intyga, att han vore»tokig», och att»om han vore tokig den ena gången, så vore han det ock den andra», allt under det han i sitt svaromål inblandade en mängd till saken ej hörande, mer eller mindre besynnerliga yttranden och meningar, hvilka tydde på, att V. antingen ej vore fullt normal till förståndet eller måhända endast med flit sökte ingifva sina åhörarn en sådan föreställning. Han förnekade, att han vid polisförhöret erkänt sig hafva anlagt elden, hvilket endast vore»ett påhitt» af åklagaren. 1 nämnden upplystes, att V. i allmänhet ansåges mindre vetande, ehuru han vissa tider, då intet retade honom, tycktes vara fullt normal, men att han syntes blifva mycket lätt uppretad, och då vore högst vådlig för den allmänna säkerheten. ' Vid rättegångstillfället den förhöll sig V. under förhöret lugn och redig ehuru betydligt slö. Ett utlåtande af fängelseläkaren, dateradt den 4 december 1898, upplyser utöfver hvad förut är omnämndt i hufvudsak: V. förnekar, att "han ofta färtärt rusdrycker omåttligt; påstår, att han blifvit narrad till tjufnad af andra, och att han stulit för att få ersättning för förment fordran hos de bestulna. Hans sömn är otillräcklig. Han är föga benägen att hålla sig ren och låter ibland urinen på cellgolfvet; hans osnygghet uppgifves nu vara större än de föregående gånger han varit fånge»härstädes» (d. v. s. å Falu länsfängelse). Hans lynne är ojämnt och ofta häftigt; dock har han aldrig varit våldsam annat än i ord. Hans sinnesstämning är äfven ojämn, i det han stundom är glad, stundom gråtande, hvarjämte han förefaller retlig och i hög grad slö. Han är obenägen till arbete, ehuru han säger sig vilja arbeta; då det lämnas honom, verkställer han. det ej eller utför det motvilligt och slarfvigt. Bevakningspersonalen har funnit honom onaniserande. Han är mycket benägen för att prata, äfven då han är ensam i cellen, men hans tal är föga sammanhängande och tycks röra sig om hastigt växlande ämnen. Af hans prat kan man dock få den uppfattning, att han är uppbragt mot åtskilliga personer, af hvilka han förmenar sig vara misskänd och orätt behandlad. Denna hans pratsjuka, omväxlande med sång, förekommer äfven om nätterna och under pågående gudstjänst vid fängelset. Förnyade gånger varnad i anledning häraf låter han sig ej rätta och förklarar vid förnyad tillsägelse, att han ej kommer ihåg varningen. Sådant uppgifves förhållandet hafva varit under föregående straff perioder, ehuru i mindre grad än nu. Under näst föregående strafftid blef han för sitt okynniga beteende extra judiciellt bestraffad men utan afsedd påföljd. Han tycks i sin ensamhet tilltala frånvarande personer. Ansiktet uttrycker fånighet i anmärkningsvärd grad. Blicken är slö och stirrande. Uppmärksamheten är inskränkt, uppfattningen slö och förvirrad, minnet svagt. Tankeverksamheten är liflig och rör sig i allmänhet om missnöje med den behandling han rönt hos flertalet husbönder, af hvilka han anser sig vara förföljd och beljugen. Fängelseläkaren afgaf det utlåtande, att V.»på grund sinnesslöhet och förvirrade rättsbegrepp vid brottets begående saknat förståndets fulla bruk». I öfverensstämmelse med detta intyg förklarade Kungl. medicinalstyrelsen den 21 dec 1898 att V.» med skäl kan antagas vid det åtalade brottets begående hafva saknat förståndets fulla bruk». V. dömdes till 5 månaders fängelse. Enligt meddelande från öfverläkaren å Falu lasaretts invärtesafdelning vårdades V. där från den 14 aug. till den 16 okt under diagnos paranoia; utskrefs frisk. Den 11 jan undersöktes V. af en hospitalsläkare, som i statistiskt ändamål verkställde undersökning angående sinnessjuka och idioter. Denne uppgifver, att V. lider af mania, och att sjukdomens förlopp är periodiskt, att V. i juni 1901 upphörde arbeta och några dagar var vild och måste isoleras, att han förut en tid haft tjänst hos en bonde,»där han fått brännvin», att han efter 14 dagar åter blef lugn, att V., när han ej får som han vill, blir mycket ond, att han hotat tända på stallet, att han vid undersökningstillfället var lugn, stilla och höflig, svarade ordentligt. Natten mellan den 4 och 5 febr inträffade vid Dalkorlsbo fattiggård, där V. då vistades, en eldsvåda, hvarunder en kvinna innebrändes. Enär V. allmänt hölls misstänkt såsom vållande till olyckhändelsen, och enär han allmänt i orten ansågs för en mycket samhällsvådlig person, förklarades han efter hållet polisförhör skyldig att träda i häkte-

90 84 Angående sitt förhållande aftonen den 4 febr. har V. vid olika tillfällen lämnat i väsentliga detaljer mot hvarandra stridande skildringar. Vid polisförhöret den 5 febr. uppgaf han, att han vid 1/2 8-tiden på aftonen (morgonen, sam det står i handlingarna, torde vara en felskrifning) den 4 gått till Ingvallsbennings by, där hos en handlande köpt någon småsak, hvarefter han återvändt åt hemmet till; kommen midt för gården blef han rädd för en luffare, som sjöng, hvadan han i stället gick upp till skolgården till skolläraren S-, sade för denne, att han icke tordes gå, hem för luffare, bad S. följa med till fattiggården; båda följdes då åt; sedan de kommit närmare gården fick han känna röklukt, hvarefter de väckte upp och varnade de innevarande. Inför rätten den 1 mars säger V. sig hafva från handelsboden gått till en bekant, målaren O-, och därifrån direkt hem till fattiggården, där han träffat ett annat fattighjon, målaren J., och följt denne in i hans rum; där hade då eld uppstått genom olyckshändelse, under det båda skulle hjälpas åt att tända en lampa. V. hade ej gjort något försök att släcka elden utan sprungit upp på vinden efter sina helgdagskläder samt burit dem till en närbelägen smedja. Först därefter besökte han skolläraren S. Vid återkomsten till fattiggården hade han biträdt vid arbetena för eldens släckande. Han hade ifrågavarande dag icke förtärt starka drycker; hade icke öfverlagt eller med J. träffat något öfverenskommelse angående anläggande af eld i fattiggården. Vid ting, hållet den 20 mars uppgaf V-, att han ifrågavarande dag (den ) vid hemkomsten från Ingvallsbenning icke träffat målaren J-, ej heller någon annan å gården vid Dalkarlsbo; att han gått direkt upp i sitt en trappa upp belägna rum för att gå till sängs men, sedan han inkommit i rummet, helt hastigt kommit på den tanken att anlägga eld i J :s rum; att han hopsamlat och i en nattsäck nedlagt en del kläder, medtagit nattsäcken och ytterligare några persedlar och, kommen ned för trappan, ställt dessa på förstubron, därefter gått in i J:s rum, tändt lampan, skurit hål på den i sängen befintliga fässingen, slagit fotogen på halmen och tändt eld på den, därefter lämnat rummet, hämtat nattsäcken och klädespersedlarna, gått med dem till smedjan och sedan besökt S.; att han hade sig bekant, att i den antända flygelbyggnaden åtskilliga personer voro boende; att han icke, förrän ifrågavarande afton kommit upp på sitt rum, beslutat sig för att anlägga eld. Vid samma tillfälle ytterligare hörd vidhöll V., att han icke, förrän han kommit upp på sitt rum, haft någon tanke på att sätta eld å det hus hvari han bodde; att vid berörda tillfälle nämnda tanke helt plötsligt runnit upp för honom, och att han omedelbart beslutat sig för att sätta densamma i verkställighet. Vidare uppgaf V., att han icke kunde närmare angifva, huru han kommit på omförmälda tanke, ej heller kunde uppgifva någon anledning för honom att begå åtalade brottet; att han emellanåt blefve så»konstig i hufvudet, att han icke visste hvad han gjorde»; att han vid sådana tillfällen icke ägde förmåga att skilja mellan rätt och orätt men eljest väl förstode det; att dylika tillfällen plägade förekomma, sedan han förtärt spritdrycker eller, såsom kunde hända, han någon tid lidit af sömnlöshet; att han vid nu ifrågavarande tillfälle icke förtärt spritdrycker men lidit' af sömnlöshet under omkring 14 dagar. Hörd senare samma dag uppgaf V., att han esomoftast lede af hufvudvärk, hvilken plågade honom värst under löfsprickningstiden, pingst och midsommar hvarje år. Han medgaf, det han förstode, att han vid eldens anläggande begått ett brott. Uppmanad att angifva motiven till brottet, erkände V., att han anlagt elden i J :s rum för att hämnas på denne på grund af vissa mellanhafvanden. J. skulle en gång hafva hotat V. med en knif, en gång, efter hospitalsläkarens besök i jan-, uppgifvit, att V. vore upptagen i den af nämnde läkare upprättade förteckningen öfver dem, som skulle öfverflyttas till hospital, dagen för eldsvådan hafva sagt, att han skulle skaffa V.»en fin plats». V. hade alltsedan hospitalsläkarens besök fruktat, det han skulle blifva intagen å hospital. Han berättade vidare, att, under det han skulle fullgöra sin värneplikt, befälet på grund af hans uppförande funnit sig föranlåtet att göra förfrågningar i hemorten angående hans själsförmögenheter. Han sade sig i juni 1901 hafva lämnat den då innehafda tjänsten, därför att en person förespeglat honom, att han skulle erhålla aflöning, om han komme till fattiggården. Ur vittnesförhören må anföras. Fattiggårdsföreståndaren L.: V. hade den 18 /6 01 ankommit till fattiggården. Under den närmaste tiden därefter hade han esomoftast lämnat denna, ibland midt under arbetstiden, ibland tidigt på morgnarna, därvid begifvit sig till närliggande byar, af hvilkas invånare V. varit synnerligen fruktad. L. hade funnit sig föranlåten att ställa om, att V. blef instängd. I allmänhet hade V. plägat åtlyda L:s befallningar att utföra arbeten men däremot icke varit strängt laglydig i fråga om vid fattiggården gällande ordningsföreskrifter. Efter den 8 /' hade V. hållit sig hemma- Sedan han i okt. vid ett tillfälle berusat sig i staden och blifvit häktad men åter frigifven, hade han synbarligen ansett sig kunna begå åtminstone smärre förbrytelser utan att löpa faran af straff och gentemot vittnet iakttagit ett mera trotsigt uppförande än förut. Efter meromnämnde hospitalsläkares besök hade V. tydligen blifvit orolig för sin person. Den 2 till den 4 febr hade V. i sitt sätt och uppförande varit annorlunda än i det dagliga lifvet; han hade varit mera orolig och bråkig, yttrat missnöje med en mängd förhållanden vid fattiggården samt uttalat en mängd skarpa hotelser; under några af de senaste dygnen hade V. gått sent till sängs samt tidigt stigit upp, förty antagligen haft orolig sömn. L. ansåg sig behöfva rådgöra med fattigggårdsstyrelsens ordförande angående V:s tillstånd och påbörjade ett bref till denne, hvilket väsentligen innehåller:» a t t det nu åter är långt ifrån bra med Karl V. Efter besök i Bya m. fl. ställen under lördagen och söndagen, kom han söndags kväll hem och var då ungefär sådan som i midsommar, inte heller nykter. Han fortsätter att bråka om allt möjligt.» Då V. blifvit tillrättavisad för någon försumlighet, hade han icke någonsin vidgått denna utan ständigt försvarat sig, framför allt genom att skjuta skulden på andra, och i dylika fall plägat utveckla en verklig talang vid försvaret. Förtärande af spritdrycker plägade inverka på V. så, att

91 85 han uttalade sin missbelåtenhet, gjorde invändningar, framkom med hotelser. På morgonen den 4 febr. hade L. sett V. på gården, med ena handen svängande en yxa, och hört honom yttra:»om det ej vore för Sveriges stränga lagar så»»men nog skall jag ställa till så, att målaren skall få byta om husrum i den här veckan.» Senare på dagen hade V. yttrat:»jag kan göra hvad jag vill; om jag skulle slå ihjäl en karl i dag, kan ingen göra mig något för det.» V. hade esomoftast uttalat hotelser om att sätta eld på fattiggården. Andra vittnen hade den 3 febr. hört V. yttra, att»han skulle hafva ihjäl någon människa eller göra något annat illa, så att han finge komma till Falun»,»att ingen kunde straffa honom, enär alla sade, att han vore tokig»; härunder var han mycket vild. Vittnet S. upplyser, att V. på kvällen den 4 febr. mellan 9 och 9,30 besökt honom, bedt honom följa med till fattiggården, enär där bortåt befunne sig 2 berusade personer; han befarade, att dessa skulle hafva»gjort något ondt», yttrade, att det åt fattiggården varit så»ljust och konstigt», önskade något sällskap, som, därest»något ondt blifvit gjordt», kunde intyga, att det icke blifvit gjordt af honom; under gåendet till fattiggården hade V. två gånger frågat S., om intet misstänkt syntes eller hördes, om han icke såge det starka sken, som lyste från fattiggården och märkte lukten af brandrök. Vid tinget den 20 mars antecknades såsom för nämnden kändt, att V. ansåges icke såsom mindre vetande men väl såsom mindre begåfvad å förståndets vägnar; att han vore känd för att vara af ett lömskt och hätskt sinnelag; att, enär han esomoftast plägade hota personer med brottslig gärning och understundom satte sina hotelser i verkställighet, han vore allmänt fruktad på orten och ansåges vådlig för allmänna säkerheten. Vidare antecknades, att V. visat uppmärksamhet och reda, mera raskt och klart än vid förra rättegångstillfället besvarat frågorna. I sitt utlåtande angående V. af den 7 april 1902 förklarar fängelseläkaren, att han visserligen funnit V:s begåfning högst ringa och hans tankeförmåga i hög grad förslöad, samt att V. genom förvänd uppfostran och i öfrigt ogynnsamma lefnadsomständigheter fått vana att ljuga, att V. uppvuxit i själfsvåld och öfvermod, till icke ringa grad förökadt genom omgifningens beständiga tal om, att han vore otillräknelig, men att han (läkaren) icke kunnat komma till full visshet, huruvida V. vid brottets begående varit vid sina sinnens fulla bruk, ehuru mycket syntes tala därför. Efter anmodan af kungl. medicinalstyrelsen har fängelseläkaren den 15 maj afgifvit nytt utlåtande angående V., hvilket slutar:» får jag, då han sålunda förut förklaiats sinnessjuk, men han under den tid, som han å härvarande länsfängelse af mig observerats icke företett tillräckligt tydliga symtom för att konstatera sinnessjukdom, och då bedömandet af hans sinnesbeskaffenhet genom vissa egendomligheter i hans lynne och sätt att skicka sig tett sig särdeles svårt, förklara det önskligt, att V:s sinnesbeskaffenhet underställes en tids pröfning å hospital.» Ur en detta utlåtande medföljande bil. A. af samma datum må anföras: under den sista tiden har han (V.) sjungit högt i cellen och icke låtit sig rättas af några tillsägelser, men, upplyst om att han skulle få tillbringa hela återstoden af sitt lif på asyl, om han förklarades sinnessjuk, upphörde han med ens att sjunga och förklarade, att han önskade dömas såsom tillräknelig och aftjäna straff. I detta som i allt annat synes han lämpa sitt tal och handlingssätt efter hvad han enligt sin uppfattning finner vara för sig förmånligast. Under hans vistelse på fängelset har hans sinnesstämning och beteende dock varit mycket växlande. Ibland är han mera slö och likgiltig, ibland under ifrigt tal häftigt gestikulerande. Beträffande V :s förhållande under vistelsen å hospitalet hänvisas till bifogade journalafskrift. V. är alltså en svårt belastad individ. Redan i barndomen röjer han säregenheter. Kommen ut i tjänst kan han ingenstädes behållas någon längre tid; öfverallt råkar han i osämja och trakasserier med omgifningen. Han är alldeles oförmögen att inse, att han själf kan hafva någon skuld till detta trassel; i stället utkristallisera ur detsamma några svaga och blodlösa förföljelseidéer. Snart börjar han stjäla, blir åtskilliga gånger straffad för tjufnadsbrott; visar tidvis benägenhet för vagabonderande lif. Från beväringsexercisen blir han enligt egen uppgift hemskickad på grund af sitt egendomliga uppförande. I fängelset är han osnygg, pratar och sjunger på ett störande sätt, låter sig ej rätta hvarken af varningar eller extra judiciell bestraffning. Han är nog lättrogen att lämna en tjänst, därför att någon förespeglat honom, att han, skulle få aflöning å fattiggården. Här rättar han sig ej efter gällande ordningsföreskrifter. Blir mycket ond, när han ej får som han vill; vidgår aldrig en försumlighet, skjuter skulden på andra, utvecklar en verklig talang att försvara sig. Han går bort utan permission och är en skräck för bygden. Han visar utpräglad intolerans mot alkohol. Inför rätten utfar han en gång i häftiga beskyllningar mot husbönder och rättvisans handhafvare, inblandar i sitt svaromål en mängd till saken ej hörande, mer eller mindre besynnerliga yttranden och meningar; en annan gång är han lugn och redig, ehuru betydligt slö. Den ena gången förnekar han, erkänner den andra, tar tillbaka delvis den tredje. Han röjer här och ännu mer under vistelsen vid hospitalet en fullkomlig oförmåga af noggrann reproduktion. Han har en sjuklig liflighet i inbillningsförmågan, som gör, att han själf ej torde kunna strängt skilja mellan sanning och lögn. Hans skolkunskaper äro mycket undermåliga, hans utläggning af en del abstrakta begrepp skäligen enfaldig. Han är tillräckligt omdömeslös att säga sig vilja blifva skollärare. De honom ledande motiven äro synnerligen vaga, och det sätt, hvarpå han hämnas, synnerligen misslyckadt. Genom sista mordbranden kunde han tillfoga J. blott föga, om ens någon skada, då det däremot gällde lifvet för åtskilliga andra, till hvilka han åtminstone ej uppgifvit sig hafva haft något agg. Den uppdykande tanken har driftartadt omsatts i handling utan att möta korrektiv af högre och hämmande föreställningar. Detta får sitt enkla och betecknande uttryck i hans egen förklaring, att han brukat göra som det kommit för honom. Till allt detta är han stortalig, skroderande och skrytsam, vill gärna framhålla, huru klyftig han är, huru duktig i ar-

92 86 bete, huru goda kunskaper han har o. s. v. Han har en viss jargon och använder ibland ganska fyndiga vändningar. Men ordsvallet kan ej skyla innehållslösheten. Han förlorar lätt tråden, kan ej återknyta den och finner då sin räddning i förebråelser mot omgifningen. Man igenkänner utan svårighet i honom en imbecil, som hör till den grupp af imbecillitet, man plägar kalla den eretiska. Härtill kommer, att han periodvis råkat i exitationstiljstånd, ett hos imbecila mycket vanligt fenomen. En periodicitet torde kunna spåras ända ned i barndomen i den periodvis uppträdande hufvudvärken, men mera tydligt framträdande retningstillstånd hafva efter allt att döma förekommit i slutet af 1898, under vistelsen å Falu lasarett aug. okt. 1899, vid midsommartiden 1901 och i början af 1902 eller vid den tid, då eldsvådan å Dalkarlsbo fattiggård timade. Han hade efter hospitalsläkarens besök i jan. tydligen blifvit orolig; dagarna närmast före branden varit annorlunda än i dagliga lifvet, förtärt sprit, varit bråkig och missnöjd, uttalat skarpa hotelser, haft dålig sömn. Under dylika tillstötande psykoser kan den imbecile ännu mindre än under mellantiderna besitta nödvändig själfbehärskning och moralisk ansvarskänsla. På grund af det ofvan anförda och med stöd af bifogade journal får jag afgifva det utlåtande, att att Karl Johan V. vid tiden för åtalade gärningens begående varit i saknad af förståndets bruk, och han äfven nu är sinnessjuk, hvilket jag på heder och samvete intygar. Uppsala hospital den 17 aug Ernst Göransson, t. f. öfverläkare. Yttrande angående Amanda B :s sinnesbeskaffenhet. Expl :s föräldrar sinsemellan icke besläktade. Fadern arbetskarl, något begifven på starka drycker, som det antages till följd af husliga förhållanden. Modern är en i högsta grad oduglig kvinna (bil. B.). Såväl hon som fadern hafva fört ett kringdrifvande lif. Om syskonen är i handlingarna intet särskildt nämndt. Såvidt bekant intet fall af sinnessjukdom inom släkten. Expl. lär vara tvilling. De båda barnen skola första tiden hafva uppfostrats på fattigvårdens bekostnad, men sedan hemtagits af föräldrarna. Hos dessa har»alltid dålig fostran och vård beståtts» och»då mat och kläder fattats, har man alltid tiggt». I skrifvelse till fängelseläkaren meddelar en folkskollärare i orten angående expl., att hon»alltid varit virrig och skrattat åt allt och alla», att hon i skolan»väl knappast hade kunnat gifva ett svar, och hade det skett, hade det alltid varit under skratt», att hon där (i skolan)»alltid hade varit elak» och»aldrig haft några vänner, enär man dragit sig för henne». Vidare skrifver samme person:»modern lär ständigt hafva förmanat tvillingarna att ej taga någon tjänst, ty det var så strängt, så strängt»; och slutligen tillägger han:»hvarken papper eller tid skulle räcka till att säga allt om detta hus, men summan är den, att i ett sådant hem ej gärna annat än dåliga människor kunna fostras.» I bil. B. heter det angående expl:s uppfostran:»uppfostran ingen, om med uppfostran menas något bemödande att inplanta något godt.» Expl :s skolgång har varit vårdslös. Konfirmerad år 1900 med svag kristendomskunskap. Efter den tiden har hon»intet annat tagit sig före än strukit omkring, tiggt, ljugit, stulit och spelat vansinnig, då hon råkat i lagens händer» (bil. B.). År 1901 har expl. undergått två månaders ( 31 /7 30 / 9 ) tvångsarbete för lösdrifveri. Därefter återkommen till hemorten har hon i slutet af okt. s. å. under åtta dagar vistats hos kommunalordföranden (Sone B. i G.),»alldenstund ingen i socknen ville taga emot henne». Därpå har hon rymt till. Skåne, hvarest föräldrarna hade arbete med betplockning. Återkommen efter någon tid har hon snart rymt igen, denna gång till Kronobergs län. Därifrån afhämtad inackorderades hon på kommunens bekostnad först hos kommunalordföranden och sedan hos en landtbrukare (Emanuel E. i G.), hvarifrån hon rymde en natt, medtagande en del, dennes hustru tillhöriga kläder. Stannade sedan hos kommunalordföranden, tills Mörrums fattiggård öppnades den 1 mars d. å- (1902), då hon där blef intagen. Den 17 i samma månad stal hon från ett fattighjon (änkan Hanna I.) en filtschal och från ett annat hjon (änkan Berta S.) ett par skor och ett par galoscher. Natten mellan den 17 och 18 juni stal hon från fattiggårdens förestånderska (Anna P.) ett par skor, ett par strumpor, en underkjortel och en schalett samt från en piga därstädes (Lovisa P.) en klänning. Samtliga dessa persedlar lära sedermera af sina resp. ägare återbekommits. Åfven från kommunalordföranden hade expl. vid åtskilliga, ej närmare uppgifna, rymningar tillgripit diverse tillhörigheter. Den 18 juni d. å. (1902) häktades expl. och införpassades till Karlshamns kronohäkte för stölden natten förut från omnämnda föreståndarinna och piga. Den 27 juni och 18 juli höllos därpå rannsakningar, vid hvilket senare tillfälle ansvar yrkades för det från de båda fattighjonen (den 17/3) tillgripna. Inför rätten hade expl. gång efter annan skrattat och endast med svårighet kunnat förmås besvara framställda frågor. Emellertid hade hon vitsordat berättelsen om sina lefnadsomständigheter, erkänt de tillgrepp, för hvilka hon åtalats, eamt intet haft att erinra mot de de särskilda persedlarna åsatta värdena. Förutnämnda kommunalordförande vittnade, att han angående den tilltalade, som sammanlagdt tvenne månader vistats hos honom, i början fått den uppfattning, att hon ej vore riktigt klok, men att han sedermera kommit underfund med, att hon förställde sig; att den tilltalade å Mörrums fattiggård uppfört sig väl, arbetat raskt, men gärna följt sin egen vilja, hvilket förmodades bero därpå, att hon från barndomen fått göra som hon velat och varit utan tillsyn; att den tilltalade af sin moder blifvit uppmanad att söka visa sig galen samt att den tilltalade själf sagt, då hon fördes till häktet, att hon skulle spela galen, så blefve hon nog fri. Fångbetjäningen vitsordade, att expl., under hela tiden, hon suttit häktad, upp-

93 87 fört sig, som om hon ej varit vid sina sinnen (se i öfrigt nedan!) På grund af hvad i målet förekommit angående expl:s sinnestillstånd förordnade rätten, att hon skulle af fängelseläkaren undersökas. Denne meddelar angående hennes förhållande under fängelsetiden följande: Vid hans (fängelseläkarens) besök hade expl. i regel varit vid glad sinnesstämning; någon gång hade hon dock klagat öfver, att tiden var lång i häktet, och då utfarit i svordomar öfver koitnmunalordföranden, för hvars skull hon skulle sitta där. Så snart man slutade tala med henne, började hon själf. Hon talade då med belåtenhet om de ofog och oanständiga saker, som föräldrar och syskon utfört: huru hon och tvillingbrodern samt modern vandrat kring land och stad, hvarvid än hon, än brodern på moderns uppmaning»fått slaganfall», agerat»fallandesjuka» med påföljd, att folk gifvit dem rikligt; sade af ven att hon så gärna skulle vilja vara på en bordell i Köpenhamn, hvarest systrarna voro; att hon så gärna ville hafva manfolk alltid skrattade hon härvid ; ej sällan kastade hon sig handlöst i golfvet. På inga villkor kunde hon förmås att se någon i ögonen. Oaktadt hennes oblyga uppträdande i tal visade hon sig dock blyg vid kroppsliga undersökningar och var då i högsta grad besvärad af vaktkvinnans närvaro. Hennes sömn, matlust, se- och exkretioner samt renlighet hade varit utan anmärkning. Hennes lynne hade varit tämligen fogligt och jämnt, någon gång kanske häftigt (hon hade svurit, när hon ej fick sin vilja fram), icke våldsamt. Hennes sinnesstämning hade varit ganska upprymd, icke retlig eller slö, af allt att döma icke påverkad af vistelsen i fängelset. Gärna och villigt hade hon utfört de arbeten, hon fått sig tilldelade. Hvad angår tillgreppet af klädespersedlarna, uppgaf hon, att man var hård och för mycket fordrande på fattiggården, hvarför hon beslöt rymma därifrån; när hon så skulle gå, ville hon vara fin och tog därför kläderna. Det orätta häruti tycktes hon ej inse; snarare framträdde hos henne det berättigade i ett sådant tillvägagångssätt:»det måtte de ha, de va så stygga», yttrade hon nämligen på tal härom. Bevakningspersonalen berättade, att hon jämt talade om könsumgänge på ett fräckt sätt, att hon natt och dag skrattade och flinade, aldrig såg någon i ansiktet och ofta kastade sig handlöst i golfvet; att) hon ej tycktes hafva klar uppfattning om, hvad det ville säga att stå inför rätta; att hon ej hade någon ambition eller blygsel, men gärna ville vfrra fin, sminka sig, krusa sitt hår samt spegla sig, till hvilket ändamål hon i brist på bättre användt den blanka bottnen af spottkoppen; att hon understundom, då hon sannolikt ej visste sig observerad, betedde sig egendomligt, talade med herrar, som om de voro inne i hennes rum, hvarvid kurtiserades, ackorderades, kysstes o. s. v., eller vred filten samman till et! barn, som hon vyssade och bar omkring, rådplägande med fadern om barnets blifvande namn och barndop. Vidare meddelar fängelseläkaren i status praesens följande : Hufvudets form och storlek utan anmärkning. Bålens och lemmarnas beskaffenhet normal. Ingen missbildning eller lyte. Vegetativa organ utan anmärkning; nutrition och temperatur likaledes. Sinnesorganen normala. Ansiktsuttrycket gladt; blicken stadig, utom då det gäller att se någon i ögonen. Pupillerna lika stora, reagera lifligt för ljus. ögonens ställning»koordinerad». Sinnesstämningen glad; skrattar åt allt, är behagsjuk; stoppar handdukar i barmen för att blifva högbröstad; vill sminka sig. Uppmärksam på allt omkring sig. Uppfattning klar. Tankeverksamheten liflig; tyclrs röra sig om könslifvet, kavaljerer och dylikt. Minnet godt. Inga sinnes- eller tankevillor. Röst, uttal och artikulation utan anmärkning. Rörelser lifliga och kraftiga, ej automatiska eller tvångsrörelser. Reflexer utan anmärkning. Ingen darrning, kramp eller lamhet. I slutklämmen af sitt den afgifna utlåtande anser fängelseläkaren, att expl.»uppvuxit under sådana förhållanden och uppfostrats på ett sådant sätt, att man i henne har att vänta en utan sin förskyllan moraliskt undermålig personlighet»; hvarpå han hemställer, att Kungl. medicinalstyrelsen ville förordna om observation och bedömande å lämplig anstalt. Expl. intogs efter kungl. medicinalstyrelsens förordnande på Lunds hospital den 4 okt Har för observation blifvit inlagd på C-afdelningens öfvervakningsstation. Besvarar ej de frågor, som af läkarna ställas till henne, men har spontant inlåtit sig i samtal med sköterskorna och därunder för dem öppet omtalat, att hon förut suttit på fängelse samt att hon stulit Vägrar fortfarande att besvara läkarnas frågor, skrattar i stället på ett slamsigt sätt samt döljer ansiktet under täcket. Får vistas uppe om dagarna På betjäningen gör expl. intryck af att vara själfsvåldig i sitt sätt; hon brister omotiveradt i skratt; gör sig lustig öfver de sjukas beteende. Vid 9-tiden på kvällen började hon på ett påfallande sätt att högljudt skratta och prata, användande en del cyniska ord och uttryck. Hon stannade härunder kvar i sängen, men satte sig upp och kastade sig ned igen, vände och vred sig oafbrutet, alltjämt dock sökande behålla filt och lakan i någorlunda ordning öfver eller framför sig. En allvarlig uppmaning af den tillkallade jourhafvande läkaren att uppföra sig ordentligt besvarade hon med, att man»skall väl vara tosig, när man är på hospital». Tillståndet den 8 oktober samt närmast följande dagar: Längd 162,5 cm. Vikt 54,5 kg. Expl. är starkt byggd, har godt hull och tämligen kraftig muskulatur; väl utvecklade bröstkörtlar. Kroppsutvecklingen motsvarar mer än väl hennes ålder. Hufvudet välbildadt utan framträdande asymetrier, har en omkrets af 53 cnu, dess längd- och bredd-diameter resp. 18 och 14 3/ 4 cm., index cephalicus alltså 79. Regelbundna, icke oangenäma anletsdrag; öronen stora utan bildningsanomali. Cendréfärgadt hår och mörkt blågrå irides. Degenerationstecken föreligga ej. Hon har ett friskt utseende och rödlätt ansiktshy. Synliga slemhinnor af normal färg och utseende. Regelbunden tandställning med tämligen friska tänder, alla visdomständerna fattas ännu. Från hjärtat och öfriga inre organ intet att anmärka. Deflorerad. Sekretoriska eller vasomatoriska rubbningar icke iakttagna. Afföringen utan anmärkning. Urinen klar, af ljusgul färg,

94 88 sur, sp. v. l,oi6; innehåller icke ägghvita eller socker. Sinnesorganen synas funktionera normalt. (Mera ingående pröfning har icke kunnat företagas på grund af expl:s hållningslösa uppförande), ögonens ställning utan anmärkning. Pupillerna lika stora, reagera snabbt för växlande ljusintryck (dagsljus). Patellarreflexer utan anmärkning. Vid undersökning af hudsensibiliteten visar hon sig lokalisera väl öfverallt; inga anestetiska ställen. Röst, uttal och artikulation utan anmärkning. Ingen darrning, kramp eller lamhet. God och lugn sömn; endast 2 gånger (den 7 och 9) har hon varit vaken ett par timmar på förnatten. Klagar ibland öfver hufvudvärk, som hon säger återkommer hvar åttonde dag eller oftare samt smärtor (»illa sjuk») vid menses, som f. ö. skola vara regelbundna med tre dagars duration. Expl. vistas mestadels uppe om dagarna och sysselsätter sig då någon gång med sömnad, hvilket arbete hon utför väl, ehuru utan någon större ifver. I sin klädsel är hon ej särdeles noggrann, men iakttager snygghet och renlighet. Hennes hållning och gång är vårdslös och slamsig; märker hon sig observerad, släpar hon vanligen benen efter sig, vänder och vrider på sig, slänger med armarna och har en del andra konstiga fasoner för sig, som verka tillgjordt. Hennes sätt att skicka sig växlar, men präglas af nyckfullhet och stort själfsvåld. Hälsar eller talar någon af läkarna till henne, plägar hon utbrista i ett just ej högljutt skratt, flinar till, under det att hon samtidigt håller näsduken, förklädet eller handen för ögonen och ansiktet samt vänder bort hufvudet och böjer sig öfver än åt ett håll, än åt ett annat. Tillsägelser äfven skarpa sådana att uppföra sig på ett passande sätt inverka antingen alls icke eller ock endast för några ögonblick. Lämnad åt sig själf kan hon stundtals hålla sig tämligen allvarsam och ordentlig, endast ibland flinande till ett slag, särskildt om någon af de sjuka skulle fälla ett mindre passande ord eller uttryck. Vid kroppsundersökning äfvensom ett par andra gånger, då könsförhållanden vidrörts under samtalet, har hon visat en eller annan åtbörd af blygsamhet och t. o. m. upphört att flina för ett ögonblick. Ej sällan förflyttar hon sig på ett bullrande sätt från sin plats och kastar sig vårdslöst än på sin säng, än på en stol, än öfver ett bord. Emellanåt sjunger och trallar hon samt gör några klumpiga danssteg. Någon gång utstöter hon höga rop, cynismer eller en rad svordomar. Ett par gånger har hon på ett tydligt tillgjordt sätt kastat sig framstupa på golfvet (= fått»slaganfall»). Ansiktsuttrycket är ej särskildt karakteristiskt. Blicken vaken och om expl. är lämnad åt sig själf stadigt fixerande, men hon ser aldrig folk rakt i ansiktet, om ej möjligen för ett ögonblick, utan tittar åt annat håll. Uppmärksamheten på omgifningen liflig, vid ronderna t. o. m. spänd. Sinnesstämningen vanligen bekymmerslös, understundom med tillsats af omotiverad uppsluppenhet. Ofta fäller hon sådana yttranden som:»gladas folk äro aldrig ledsna, vi grina alltid, vi ä' lustiga allihop, mor å vi allihop». Expl. använder ofta»vi» (oss), där språkbruket fordrar»jag» (mig), säkerligen i sammanhang med att hon betraktar sig och de sina»gladas folk», som hon benämner dem, som ett helt, egenartadt och skildt från alla andra människor ' ett folk för sig. Emellertid växlar stämningen dag från dag, och en gång hafva hennes ögon t. o. m. synts fuktade af tårar. Lynnet ojämnt, på det hela taget fogligt, men kan äfven vara barnsligt egensinnigt och trotsigt. Expl. har icke på något sätt visat sig våldsam eller förstörande. Tankeverksamheten är med afseende på hastigheten utan påfallande förändring; rör sig fritt inom naturliga gränser, men tager ofta en erotisk riktning. Expl. är väl orienterad utom till tid, där hon ej är fullt säker: hon uppger rätt veckodag, månad och (efter flera frågor) år, men oftast fel datum. Omdömesförmågan är ytlig; hon förstår föga af den situation, uti hvilken hon befinner sig: än försvarar hon sitt uppförande här med, att man»skall väl vara tosig, när man är på hospital», än säger hon sig bara»gyckla» (skämta), än anser hon det icke hafva någon betydelse, hur hon uppför sig (»det skulle vauras»). Sinneseller tankevillor saknas. Rörelserna utan anmärkning. På de frågor, som ställas till expl., ger hon adekvata men enstafviga och föga ingående svar. Någon sammanhängande berättelse, om än så kort, har hon ej kunnat förmås att lämna- När undersökningen pågått en jämförelsevis kort stund, stanna hennes svar vanligen vid:»vet inte» eller ock nekar hon att svara, emedan hon»kommer aldrig hän ändå»; samtidigt härmed tilltager hennes flin och förutnämnda själfsvåldiga fasoner. Enär hennes muntliga meddelanden om hennes lefnadsöden varit mycket ringa, har hon uppmanats att skriftligen uppteckna desamma. Någon sammanhängande berättelse har hon emellertid lika litet på så sätt kunnat åstadkomma, utan hennes för öfrigt långa skrifvelser utgöra ett torftigt mosaikverk af öfvervägande grofva cynismer af sexuell innebörd samt därtill nätta, religiösa fraser och stereotypa, naiva reflektioner jämte episoder diktade och verkliga om hvartannat i hennes.och hennes familjs lif. Enligt de sålunda inhämtade, delvis mot hvarandra stridande upplysningarna, skulle de yttre konturerna af hennes lif te sig, som följer: Hon är född den 21 juni 1885; vid (6) 7 års ålder började hon skolan, hvilken hon bevistade 470 dagar. Hon säger sig där hafva haft svårt att lära något (»var unimmer»), under det att tvillingbrodern haft lättare därför. När hon var 10 år, fick hon gå och tigga. Vid 12 års ålder var hon ute på tiggarvandringar tillsammans med en äldre syster:»vi fick intet annat göra». Antagligen refererar sig följande händelse till denna tid (ordagrann afskrift)»jag har varit i Kalmar hos en Änkeman juga (= systern) tre vecko sen Römde vi till Södertälje juga tog Saks krono för honom o Sen jeck vi han var inte hemma det var inte Rät. just så har vi gåt hela vårt Lif». Vid 13 års ålder började hon menstruera och vid samma ålder började hon äfven kohabitera. Konfirmerades 1900 och»luffade sedan med mor». Sommaren 1901 undergick hon 3 månaders tvångsarbete för lösdrifveri i Kristianstad. Kom därpå till ordföranden (rätt namngifven), rymde från honom till Tomarp, där hennes far och mor togo upp betor. Kom så åter (återhämtades) till ordföranden, rymde sedan till Emmaboda; därifrån hem till Mörrum till ordföranden, sedan till Allmundsryd, där hon vistades under sista julen; sedan till Ronneby bruk. Om vistelsen där skrifver hon, att de slogo henne så mycket,»så att de höllo på att döda henne», men»jag var inte

95 89 ledsen ändå, jag fäller aldrig modet». Därefter kom hon till en namngifven bonde (rätt) och så till ordföranden och därpå till fattiggården. Här stal hon först en schal från ett namngifvet fattighjon (rätt) och ett par skor och galoscher från ett annat hjon (också rätt namngifvet). Två månader därefter stal hon från förestånderskan och pigan (båda rätt namngifna) persedlar, som expl. uppgifver i enlighet med polisrapporten. Häktades ii juni (d. 18) och fördes till Karlshamn, där hon suttit häktad i 4 månader, innan hon kom hit. Dessutom uppräknar hon i sina skrifvelser minst ett 60-tal kända namn på större och mindre platser, som hon påstår sig hafva besökt. En uppgift, som hon flerfaldiga gånger såväl muntligen som skriftligen lämnat, nämligen att hon skulle vistats å bordell i Köpenhamn, har hon sedermera erkänt vara osanning; likaså en uppgift om, att hon födt barn. De stölder, för hvilka hon är tilltalad, erkänner hon utan omsvep, flinande och omotiveradt skrattande som vanligt. Några ytterligare stölder förnekar hon bestämdt under påstående, att»ordföranden bara ljuger». Invändningen att hon ju inför rätta vidgått flera stölder än de, för hvilka hon anklagats, besvarar hon nonchalant med:»vi har erkänt ändå» (d. v. s. utan att hafva begått dem). Såsom enda motivet för stölderna uppgifver hon, att hon»trodde det inte var så farligt». Fråga:»Mot hvilket bud bröt A., då hon stal»? Svar:»Fjärde budet». Fråga:»Hur lyder det»? Svar:»Du skall inte stjäla (skrattar) mor har sagt, tag hvad ni ser» kommer det sedan spontant i afbrutna satser. Ännu en gång upprepas frågan:»hur lyder fjärde budet»? Svar:»du skall inte stjäla det är så länge sen, så jag kommer inte ihåg». Fråga:»Är det inte orätt att stjäla»? Svar:»det gör detsamma, det var så lite» (flinar).»men det var inte era tillhörigheter?» Svar:»vi tar ändå». Fråga:»A. har ju sagt, att det var ordförandens skull att A. blef häktad»? Svar:»det vax hans skull, han tog och häktade oss han kunde gärna låtit oss gå». Fråga:»Hvad blir följden af stölden»? Svar:»ingenting». Fråga:»Hur mycket kan domen bli»? Svar:»ett hälft år». Fråga:»Är det rättvist»? Svar:»ja, det är det». Fråga:»Ångrar inte A. att hon burit sig så illa åt»? Svar:»vi ångrar aldrig något». Fråga:»Är det rätt att tala osanning»? Svar:»mor har lärt oss. Det är bra att kunna ljuga och resolvera i världen». Fråga:»Har inte A. tänkt på, att hon genom ett sådant lefnadssätt, som hon fört, begått svår synd mot Gud»? Svar:»det skulle våras! Vi äro hedningar vi har inte varit i kyrkan sedan vi gick till nattvarden mor säger det finns ingen Gud». Vid ett annat samtal läser hon rätt upp (utantill) det första, tredje och femte af budorden, men omredigerar det fjärde på följande sätt:»du skall inte hedra fader och moder» etc. Då detta tilltag allvarligen förehålles henne, svarar hon kort och godt:»inte sådana föräldrar som vi ha». Läser dock sedan upp budet ordentligt, d. v. s- dock alltid under flin och siarns. En annan gång besvaras följande frågor sålunda: Berättelse ang. sinnessjukvården. Fråga:»Hur lyder femte budet»? Sv.:»du skall inte stjäla». Fr.:»Hur lyder sjätte budet»? Intet svar. Fr.:»Hur lyder sjunde budet»? Sv.:»jag vet inte». Fr.:»Hur lyder åttonde budet»? Sv.:»du skall inte hafva lust till din nästas hus». Fr.:»Hur många bud hafva vi»? Sv.:»fem». Fr.:»Hur många huf vudstycken»? Sv.:»det ha vi glömt, vi behöfver inte lära det nu». Fr.:»Hvad.hette Jesu föräldrar?» Sv.:»Maria och Josef». Fr.:»Hur gick det med Jesus»? Sv.:»vet inte». Fr.:»På hvad sätt dog Jesus»? Sv.:»kommer aldrig hän, vi ska inte säga något, för vi kommer inte hän ändå». Fråga:»Hvad heter världens frälsare»? Sv.: (mumlande)»sk t T i det», sedan:»vet inte». Svordomar ingå icke i hennes vanliga tal eller skriftspråk, utan om hon använder sådana, komma de för sig själfva, en ramsa utan sammanhang, vanligen:»min själ brinnande djäfla fan». Cyniska ord och uttryck använder hon flitigt och med färdighet såväl muntligen, hufvudsakligen inför betjäningen, som skriftligen. Expl:s kunskaper i profana ämnen te sig i allmänhet mycket små. Hon anger rätt till antal och i följd veckans dagar samt med någon osäkerhet årets månader; vanligen borttappas vid uppräkningen en eller ett par af dem. Hon säger sig ej veta, hur många timmar det är på ett dygn eller minuter på en timme. Dagantalet i månaden anges till 31 eller 30. Hon har hört talas om skottår, men säger sig ej veta, hvad därmed menas. Februari påstår hon har 30 dagar. Hur många dagarna i året äro, är iför henne 1 okändt. Säger att det är»två månader» till jul, men besvarar ej direkt frågan, i hvilken månad julen infaller.»vet inte», om påsken inträffar vinter, vår, sommar eller höst, men gissar slutligen på»sommar». Har ej hört talas om Tegnér eller Runeberg, men väl om Frithiofs saga, hvars innehåll hon dock säger sig icke alls känna till. Kan till en början ej räkna upp väderstrecken, men när underläkaren börjat med»öster», fortsätter hon:»väster, söder, norr». Anger rätt valör på några silfvermynt, som läggas framför henne; en l-krona och en 50-öring bli tillsammans»en och femtio» och en 25- öring därtill»en och sjuttiofem», men när högen så ökas med en 10-öring, kan hon ej ange summan. Ett kilogram är tyngre än 1 skålpund; öfriga frågor på detta område besvarar hon med:»vet inte». Man går en mil på två timmar och 1 kilometer på 1/2 timme.»vet inte», hur många kilometer det är på en mil, men tillägger skrytsamt:»vi råka alla vägar och gå så långt som helst.» Muntliga räkneuppgifter ge ett ganska klent utbyte. Några nämnvärda historiska kunskaper har hon ej visat sig äga. Fråga:»Hvad heter konungen»? Svar:»Huar inte» (hua = komma ihåg). Fr.:»Hvad heter drottningen»? Sv.:»Sofia», och omedelbart därpå tillägger hon:»konung Oskar». Fr.:»öfver hvilket rike är han konung»? Sv.:»vet inte». Fr.:»Har A. hört talas om trettioåriga kriget»? Sv.:»ja». Hon kan emellertid ej nämna något, som rör detsamma, ty hon har glömt allt:»vi ä så unimma» (tröga). Bättre reder hon sig vid frågor rörande namn på städer och dylikt. Hon svarar då tydligen med ett visst intresse. Fr.:»Hvad heter hufvudstaden i Sverige»? Sv.:»Stockholm».»Räkna upp städerna i Skåne»! Sv.:»Ystad, Landskrona, Trelleborg, Malmö, 12

96 90 Lund, Helsingborg».»Räkna upp några städer i Blekinge»! Sv.:»Karlshamn, Karlskrona, Sölvesborg». Fr.:»Hvar ligger Kristianstad»? Sv.:»I Skåne». I sina skrifvelser har hon angifvit namn på en hel del platser i den ordning, efter hvilken de äro belägna vid de stora stråkvägarna. Vid försök att utröna expl:s förmåga att läsa och uppfatta det lästa (fabelmetoden), visade hon sig kunna läsa innantill (folkskolans läsebok) så godt som obehindradt, om man undantager, att hon allt som oftast afbrot sig för att flina och skratta. På de frågor, som sedermera med anledning af det upplästa omedelbart därpå framställdes, erhölls endast ett positivt svar, nämligen namnet (Erik) på en i stycket (Hästskon) förekommande person. För öfrigt hette det:»vet inte», och slutligen:»kommer,inte ihåg det; jag är så glömsker, kommer inte ihåg någonting». I skriftspråket saknas ej sällan bindeord och större eller mindre delar af en sats. Här och hvar förekomma en del obegripliga krummelurer, radvis ordnade. Expl. bestrider lifligt, fast under flin och siarns som vanligt, att hon skulle vara sinnessjuk,»tosig» eller»vansinnig». I de skriftliga meddelandena heter det, syftande härpå:»de, som inte känna oss, de kunna tro, att vi ä tosiga, men det äro vi inte, det är själfva folket, som är så»; och på ett annat ställe:»vi kan göra oss till, det skall konst till att göra sig tosig, det kan inte hvilken som helst». Betjäningen meddelar, att expl. skrattar åt allt och tager allting löjligt; att hon söker tala osanning samt berättar händelser ur sitt lif olika; att hon är fräck och»ful i mun»; att hon ibland säger sig ångra, att hon stulit, men oftast att det gjorde ingenting alls; att ibland säger hon det var tråkigt, ibland att det var roligt på häktet i Karlshamn; att hon öppet omtalar de lögner, konster och knep, som modern och barnen använde vid sina tiggerier, tilläggande, att»folk var så dumma», d. v. s. som trodde dem.; att hon ej observerats masturbera, att hon ej förefaller dem vara särskildt dum, men inbunden; samt att hela hennes egendomliga sätt att uppträda synes dem vara»själfsvald alltihop». Daganteckningar Har ett par dagar varit mera ordentlig och arbetat något mera flitigt samt skrattar och flinar mindre ofta Sjunger och trallar. Uppmanad att ej vara så högljudd, emedan hon stör de sjuka, svarar hon:»det gör ingenting»,»det skulle våras» o. dylikt Skrattar och sjunger omotiveradt Lugn och flinar mindre än vanligt Begärde i dag att få skrifva ett bref hem, hvilket beviljas Skrifvit omtalta brefvet. På adressen (skrifven af en sköterska) har hon låtit titulera fadern»byggmästare». I motsats till hennes skriftliga meddelanden annars, innehåller detta bref inga cynismer och föga af erotiska moment. Det är hållet delvis i en allvarligt förnöjsam ton, delvis i en mera resignerad. Dess innehåll är mycket ringa, men har svällt ut, uppblandadt som det är med allmänna och religiösa fraser samt egna naiva reflektioner och utgjutelser. Utdrag ur detsamma:»lund den 27 oktober jag fattar penna i min hand för att skrifva några rader» etc.»hälsan är det förnämsta af allt hvad vi äga här i världen, har vi inte hälsan så har vi inte roligt på jorden jag vill tala om för eder att jag talte vid I. B. i Malmö hon var så fin hon sade hon skulle resa till Mörrum hennes fästman var med jag har det bra jag skall inte klaga helsa Anna M. L. min adress är Amanda B. Hospitalet Lund nu vet ni det detta bref är från mig Amanda Glada Mörrum här är jag en ovärdig gäst utestängd för alla mina vänner jag har eder i mitt hjärta här har jag det mycket bra jag kan inte önska mig bättre I. (omnämnda I. B. i Malmö) var så tjock hon var så vacker hon sade jag skulle hälsa till Mörrum jag är glad att ni har hälsan om vi har så hela världen och inte hälsan rikedom kan inte hjälpa oss till himmelen, det beror på oss,själfva en människa kan inte göra oss saliga utan gud detta är ett välment bref jag lade mina bleka händer på detta bref och skref till mina älskade föräldrar och syskon jag tänker så mycket på eder min älskade moder ni har förmanat mig mycket det får jag tänka på nu en moder kan man ju inte glömma sof i ro vak upp i frid Herren vare med eder alla dagar,intill världens ända oss skall intet fattas här är nöd och sorg men i himmelen glädje.» På f. m. flinar hon och pratar litet, men är eljest lugn. På kvällen väsnas hon, sjunger, ger till ihöga rop, skrattar och försöker uppträda så förargelseväckande som möjligt, hvarför hon kl. 10 inlades i särskildt rum för natten Stojat hela natten till kl. 5 på morgonen. Vid ronden visar hon sig uppspelt på ett påfallande sätt, sjunger oafbrutet:»här är glädje och ingen sorg, här skall bröllopet stånda», under det hon samtidigt gör några klumpiga dansrörelser..! I dag lugn; arbetar med sömnad Hade på kvällen sina vanliga konster för sig Arbetar ej utan ligger framstupa på sängen. Klagar öfver hufvudvärk; ord. phenacetin Orolig på sitt vanliga sätt Extraktion af ett par värkande tänder. Talar och svarar i dag utan att flina och gestikulera som vanligt samt uppträder för öfrigt ordnadt. Lofvar att äfven framdeles uppföra sig skickligt och ej vidare hafva några konster för sig Började i dag vid ronden att flina på sitt gamla sätt. Då hon därför erinrades om, att hon ej höll sitt löfte, blef hon synbarligen förargad, stötte omkull ett par småbord och»fick anfall», d. v. s. kastade sig framstupa på golfvet. Bad 24 C under 1/4 timme. Grät litet efter badet, men började sedan ånyo skratta, ehuru mindre störande än förut. Under aftonronden sjöng hon demonstrativt:»här är glädje och ingen sorg» etc Ej ätit middag eller kväll i dag Fastar fortfarande. Hela eftermiddagen sjöng hon, skrattade och kastade sig 1 på golfvet samt ställde till oreda. Lades på ett ensamt rum för natten. Tystnade strax efter kl Nedstämd. Frågar om hon aldrig kommer hän. Har på sista tiden allt oftare framställt detta spörsmål. Upplyses om, hvarför hon är här, hvilket hon tydligen ej hade gjort klart för sig, samt att ingen tid är föreskrifven för hennes resa härifrån, utan att det beror

97 91 hufvudsakligast på, hur hon uppför sig samt, om hon svarar ordentligt. Sedan hon lofvat att svara ordentligt samt låta bli sina vanliga fasoner, framställdes följande frågor: Fr.:»Hvarför firas julen?» Sv.:»Vet inte.» Fr.:»Hvarför firas påsken?» Sv.:»Vet inte.» Fr.:»Hvarför firas pingsten?» Sv.:»Vet inte.» Fr.:»Har A. hört talas om Luther?» Sv.:»Ja.» Fr.:»Hvad var det för en man?» Sv.»Vet inte.» Fr.:»På hvad sätt dog Jesus?» Sv.:»Vet inte.» Efter vanlig erinran om vikten af att svara, hvad hon visste, upprepas samma'frågor ånyo, men med samma resultat. Därpå:»Hvad hette Jesu föräldrar?» Sv.:»Maria och Josef.» Fråga:»Hyser A. tacksamhet mot någon människa?» Svar: pja, de som ha varit snälla emot mig.» Fråga:»Säg någon, som varit snäll mot A!» Sv.:»Sköterskan på fattiggården.»»och det lönade A. med att stjäla från henne, var det rätt gjordt?» Svarar motvilligt och dröjande»nej» samt ser något generad ut, men tillägger därpå hastigt:»de hade mera.» Fråga:»Hur skulle A. vilja ha det, om hon finge som hon ville?» Svarar lifligt och snabbt härpå:»ut på viften och ut på glada affärer, på bruk, där som ä pojkar och däkor; här är så tyst, bara fruntimmer. Jag längtar så mycket efter pojkar.» Fråga:»Hur många gånger har A. varit tillsammans med manfolk?» Svar:»Minst 20 gånger.» (Hon, lämnar detta svar lugnt och allvarligt utan den ringaste hesitation). Fråga:»När började A. därmed?» Svar:»När jag var 13 år» (säger detta som den naturligaste sak i världen). Fråga:»Har A. varit tillsammans med John (tvillingbrodern)?» Svar:»Nej (inte den ringaste rörelse förmärkes vid frågan). Fråga:»Hvarför inte det?» Svar:»Det skulle se för illa ut» (äfven detta svar yttras utan synbar pmotion). Expl. säger härpå spontant:»kommer aldrig hän, bara tänker på det.» Fråga:»Är det orätt att ljuga?» Svar:»Ja.» Fråga:»Blir man straffad inför rätta för det?» Svar:»Ja.» Fråga»Hvarför ljuger A. då?» Tiger och ser litet generad ut. Fråga:»Är det orätt att stjäla?» Svar:»Ja.» Fråga:»Är det orätt att göra hor?» Svar:»Det gör vi allihop i Mörrum, alla människor, både far och mor och Inga och allihop; det är så roligt och godt och bra.» Fortsätter sedan en lång ramsa om, hur»lifvadt det är att vara ute och ihop med pojkar.» Fråga:»Hvilket är mest orätt, att begå hor eller stjäla?» Svarar efter något funderande likgiltigt:»ja a stjäla.» Endast ett par gånger flinade hon till litet i början af samtalet Bestrider att hon är sinnessjuk eller»tosig» utan är som hon skall vara. Tycker att det är ledsamt att vara här. Omtalar att modern uppmanat sina flickor att sminka sig:»bara sminka er, så får ni fästemän», påstår hon modern sagt. Sminkningar hade hon brukat verkställa med uppblött rödt papper och' hon hade brukat krusa sitt hår med»krylsax». Säger att hon»haft många fästmän» och»kan inte veta», om det är rätt att lefva tillsammans med många- Vidare tillfrågas hon, om hon tycker att hon ställt sig illa. Härtill svarar hon flinande:»det är fler än jag, som gjort det.» Uppträder i dag vid ronden trotsigt och oanständigt, stampar i golfvet, slamrar med bord och stolar, kastar omkring trådrullar och andra sybehör etc Expl. hade till i dag skrifvit ett bref till kommunalordföranden i Mörrum till innehållet tämligen intetsägande och innehållande alldagliga fraser om hälsan, bibelspråk och religiösa uttryck samt några psalmverser. Svordomar eller cyniska uttryck förekomma icke i brefvet. Vid samtal med henne i dag uppför hon sig någorlunda ordentligt, men visar alltjämt samma hållningslöshet och slamsighet i sitt uppträdande. Hon förnekar nu, att modern förledt henne att stjäla; tvärtom har denna uppmanat henne att»vandra ärligt, så kommer du längst i världen».»mor har förmanat mig mycket, men jag har icke lydt.» Hon»ankar nu så mycket på», att hon stal kläderna å fattiggården;»skall aldrig göra så mera». Tillfrågad, hvarför hon förut lämnat mot hvarandra stridande uppgifter, svarar hon, att hon trodde det ej var så farligt och ber nu om förlåtelse härför. På fråga, hvarför jul och påsk firas, svarar hon till en början icke alls, sedermera att hon icke vet det, allt under det hon flinar och skrattar. Allvarligen tillsagd att svara ordentligt säger hon slutligen, att julen firas till minne af Jesu uppståndelse och påsken till minne af Jesu födelse. På samma fråga angående långfredagen svarar hon, att hon»skäms att säga det». Betjäningen uppger, att expl. i allmänhet uppför sig mera själfsvåldigt under ronderna samt, att hon under den sista veckan förefallit att vara stillsammare, lydigare och mera anständig i tal och åthäfvor Vägrade i går att äta. Vid ronden i dag kastar hon omkring sybehör, slamrar med bord och stolar etc Blef i går kväll efter aftonronden bråkig, sjöng, svor och var cynisk i sitt tal; lydde ej tillsägelser. Måste för natten föras till enskildt rum, där hon fortfor på samma sätt tills efter midnatt Har nästan hela dagen gått och småpratat för sig själf samt ömsom skrattat, ömsom gråtit Under samtal med expl. i dag uppför hon sig lika vårdslöst och hållningslöst som förut. Vid försök att låta henne läsa innantill samt därefter redogöra för det upplästa kommer man till lika litet resultat som vid föregående försök. På fråga, hvarför hon alltid bär sig illa åt, svarar hon ogeneradt:»det gjorde jag hemma, det gjorde vi allihop; mor har lärt oss; jag kommer aldrig hän ändå.» Hon önskar komma till Karlshamns häkte för att af tjäna sitt straff och sedan»ge sig ut att luffa med mor och komma på bruk, för vi ä vana att va ute på vift; det är lifvadt.» Under samtalet kommer hon helt spontant och omotiveradt in på sexuella förhållanden och framhåller med ohöljd oblyghet, att hon tänker komma på bordell i Köpenhamn o. js. v. Då läkarna aflägsnade sig från sjuksalen, mumlade hon efter dem:»era djäflar, era djäflar.» Säger i dag, att hon vid 15 års ålder födt ett barn, som dog kort efter födelsen. Uppträder i- hög grad själfsvåldigt, flinar och grinar och kan icke förmås att skicka sig ordentligt. gråta. Under eftermiddagen sågs hon flera gånger Af den öfver Amanda B. härstädes förda journalen framgår, att den tilltalade under observationstiden röjt en del anomalier från den psykiska sfären, hvilka företrädesvis tagit

98 92 sig uttryck i en defekt å det moraliska området. Härutinnan framvisar ock journalen flera exempel, och den tilltalades bristfälliga uppfattning af moraliska värden och i etiskt hänseende öfver hufvud taget framträder i synnerhet då hon bedömer sitt eget genom stölderna framkallade läge. Hon är visserligen ej främmande för att t. ex. stöld medför straff, men då dylika inlärda och mnemoniskt reproducerbara sedelagsbud inträda i hennes medvetande, framkalla de ej den nödiga känslobetoningen, och de äro under sådana förhållanden i högre eller lägre grad en död bokstaf, en onyttig barlast för defektmänniskans medvetande. En dylik sedlig i detta fall piartiell färgblindhet, såsom man (Uttryckt sig, innebär för individen afsaknad eller minskning i styrkan af de motiv och motföreställningar, som reglera hans görande och låtande. Defekten i etiskt hänseende framträder äfven genom den tilltalades benägenhet för lögn och förställning, då det gällt att vinna vissa syften, och genom hennes oblyghet i sexuellt hänseende; särskildt härutinnan har hon, i synnerhet i skrift, ådagalagt en hänsynslöshet, som varit påfallande och sedd i samband med en del andra anomalier måste rubriceras såsom patologisk. Att den tilltalade ej heller är intellektuellt fullmålig, därför talar hennes nedsatta omdöme, hennes bristande förmåga att vare sig i tal eller skrift på ett sammanhängande sätt redogöra iför de viktigare episoderna i hennes föregående lif äfvensom hennes under medelnivån varande allmänna kunskapsmått. Beträffande minnet synes detta visserligen vara ganska godt för personnamn och orter, som ära förknippade med viktigare skeden i hennes lif, hvaremot dess funktion synes nedsatt i fråga om spörsmål af allmännare beskaffenhet. Under vistelsen å hospitalet har den tilltalade ådagalagt omotiverade växlingar i stämningen, i det hon än röjt ett någorlunda jämnt sinnelag, än och detta företrädesvis visat sig exalterad resp. irriterad. Det bör ock erinras därom, att hon föga påverkats af lindriga, disciplinära åtgärder såsom svaja bad, sträng tillsägelse eller dylikt. Isolering för dagen har ej användts, hvaremot hon understundom nattetid måst läggas i enrum, detta vid tillfällen då hon varit högljudd och störande för omgifningen. Sinneseller tanke villor ha ej kunnat påvisas. Sammanställas ofvan angifna psykiska anomalier med anamnesens uppgifter om den tilltalades efterblifvenhet och tröghet i skolan, hennes ytterst dåliga uppfostran, hvarigenom hon bibragts skadliga vanor och deletära inflytelser, om hennes vagabondlif o. s. v-, torde tvifvel ej råda därom, att den tilltalades sinnestillstånd bör rubriceras såsom abnormt, och att detta abnorma tillstånd från klinisk synpunkt bör hänföras inom imbecillitetens råmärken. Antager man alltså, att den tilltalade är imbecill, måste man, i betraktande af genesen och utvecklingen af detta patologiska tillstånd, ock antaga, att hon varit imbecill äfven vid tidpunkten för de åtalade handlingarnas begående. Detta varder härmed på heder och samvete betygadt. Lunds hospital d. 3 dec Teodor Nerander. öfverläkare. 11. I skrifvelse den 17 september 1902 har kungl. medicinalstyrelsen, med öfverlämnande af samtliga handlingar i besvärsmålet angående häktade volontären vid 6 :e batteriet af kungl. Norrlands artilleriregemente n:o 00 N. E. H., hvilken af regementets krigsrätt genom utslag den 6 augusti 1902 dömts, utom för annat, för misshandel mot förman i tjänsten till viss tids straffarbete, i och för erhållande af fullständig utredning angående H:s sinnesbeskaffenhet vid föröfvandet af ifrågavarande förbrytelser förordnat, att H. skulle för observation och undersökning intagas å Härnö^ sands hospital, så snart plats därstädes kunde för honom beredas, med anmodan, att vederbörande öfverläkarel skulle inom den i 17 mom. 4 af gällande hospitalsstadga föreskrifna tid till kungl. styrelsen inkomma med yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Med anledning häraf blef H. intagen härstädes den 22 sistlidna oktober. Af de -härhos återgående rannsakningshandlingarna inhämtas hufvudsakligen följande: N. E. H. är född den 5 november 1883 i K. församling i Stockholm. Hans föräldrar äro bokbindaren Otto H. och dennes hustru Lovisa A. Vid 7 års ålder kom han uti Storkyrkoförsamlingens folkskola, som han bevistade i 13 terminer, och blef vid 15 år konfirmerad med godkänd kristendomskunskap. Han vistades i föräldrahemmet, tills han sommaren 1898 tog hyra som sjöman på ett ångfartyg, som han i utrikes fraktfart medföljde under 3 månader, hvarefter han inmönstrade på ett annat likaledes i utrikes fraktfart gående ångfartyg, med hvilket han gjorde endast n resa. Våren 1899 fick han anställning som dräng hos en handlande i Stockholm. Sommaren 1900 inmönstrade han åter på ett ångfartyg, hvilken tjänst han innehade i 3 månader, hvarefter han den 1 november 1900 anvärfdes såsom volontär vid Kungl. Norrlands artilleriregemente. Enligt utdrag ur»straffregistret» har hän under den tid, han stått i regementets tjänst, vid fem olika tillfällen varit straffad för begångna förbrytelser, nämligen för misshandel af kamrat, fylleri i tjänsten, oriktigt förhållande, sofvande på stallvakt samt oloflig bortgång från kasern och tjänsteförsummelse. Enligt utdrag ur»anteckningsboken för tillrättavisningar m. m.» har han dessutom vid 8 särskilda tillfällen tillrättavisats och bestraffats för liknande förseelser. Den 22 juli 1902 blef H. häktad med anledning däraf, att han samma dag strax före morgonryktens slut, då vederbörande sergeant gjorde sin visitation och sakta gående längs spiltorna kom midtför den häst, som H. var sysselsatt med att rykta, kastat såväl ryktborste som skrapa mot nämnde sergeants fot, så att ömhet uti fotvristen under flera dagar skulle hafva förefunnits. Af sergeanten tillfrågad om orsaken till detta sitt beteende, hade den häktade sett förskräckt ut, men ej kunnat svaral något. Vid hållet majorsförhör upplyste sergeanten, att han för egen del trodde, att H. ej Vore fullt tillräknelig, hvilken åsikt äfven biträddes af en annan sergeant.

99 93 Vid den 23 juli hållen, krigsrätt kunde H. icke förneka, att han gjort sig skyldig till ifrågavarande förbrytelse, men förklarade, att han icke vetat om, att han kastat skrapan och borsten mot sergeanten, förrän han af denna tillfrågats om orsaken till sitt beteende, och att han icke haft den ringaste anledning därtill. Han tillade, att han under sin vistelse på sjön vid ett tillfälle erhållit ett svårare slag i hufvudet, att han vid omkring 16 års ålder lidit af sömnlöshet, hvarför han rådfrågat flera läkare, och att det flera gånger förut inträffat, att han utan anledning begått handlingar af liknande beskaffenhet, utan att därom förrän efteråt hafva varit medveten. Den förorättade sergeanten förklarade, på därtill gifven anledning, att han i sin egenskap af stallunderofficer icke förut haft något att anmärka mot den häktade, med undantag däraf, att han för omkring 8 dagar tillbaka varnat denne för visad uppstudsighet mot en stallkonstapel. Batteriombudet anförde, att H. vid flera tillfällen varit våldsam samt nästan utan anledning dragit knif, hvarjämte tvenne af H:s närmaste förmän berättade, att denne haft svårt att sätta sig in i ordning och skick och flera gånger i början af sin tjänstetid varit uppbrusande och uppstudsig samt vid tillrättavisningar af förmän svarat, att han ej brydde sig om, hvad de sade till honom eller gjorde med honom. Tillika upplystes, att H. var onanist, i anledning hvaraf han af regementets läkare erhållit medicin. Vid krigsrättens förnyade sammanträde den 6 augusti stod H. därjämte tilltalad för öfverträdande af förbud mot tobaksrökning uti arrest och för smädliga yttranden mot den arresten visiterande daglöjtnanten R. Då af H. i arresten innehafda cigarretter den 4 augusti fråntagits honom, hade han nämligen blifvit förargad, skrikit och hotat att»slå löjtnanten i bitar», om han komme lös, samt mot denne utfarit i skymfliga tillmälen såsom»långholmare» m. ni. Kl. 11 på kvällen samma dag hördes H. utstöta ett tjut i arresten. Då nämnde löjtnant gick för att nedtysta H. mottogs han af denne med en mängd skymfliga tillmälen. H. medgaf, att han uti arresten rökt 2 cigaretter, men förmälde sig nu ej kunna erinra sig mera af förloppet vid ifrågavarande visitationstillfälle än att han skrikit och om löjtnanten användt kränkande uttryck; hvilka dessa varit, kunde han nu ej minnas. Sedermera medgaf han, att (han hotat»slå löjtnanten i bitar». Som skäl för sitt uppträdande mot löjtnanten uppgaf han, att han blef»ilsken». Vid samma krigsrättstillfälle företeddes tvenne af regementsläkaren Emil "Warodell afgifna intyg, af hvilka det ena af den 25 juli hade följande lydelse:»volontären vid 6. batteriet af kungl. Norrlands artilleriregemente N. E. H. blef af mig den 22 dennes undersökt beträffande hans sinnesbeskaffenhet, hvarvid intet abnormt kunde upptäckas. Han fick fullständigt redogöra för sina föregående lefnadsförhållanden och därvid lämnade han klara och rediga svar på framställda frågor. Inom hans släkt finnes, efter som han uppgifver, ingen ärftlig belastning. Jag anser honom för närvarande vara vid sina sinnens fulla bruk, och intet kan jag finna, som talar för någon sinnesförvirring eller abnormitet uti själsfunktionerna.» Det andra intyget, af den 30 juli, var af följande innehåll:»vid genomläsandet af protokollet, hållet vid sammanträde med kungl. Norrlands artilleriregementes krigsrätt i Östersund den 23 juli 1902, där målet mot häktade volontären vid 6. batteriet n :r 68 N. E. H. föredrogs, stärktes jag yttermera uti mitt förra utlåtande angående H :s tillräknelighet. Uti skildringen af hans föregående lefnadsförhållanden finner jag lintet, som talar mot sundt vetande eller för sinnesförvirring. Att H. har ett häftigt, obändigt och uppbrusande lynne är väl ställdt utan tvifvel, och att en dylik person, synnerligast om han hyser agg till en annan, under en häftig uppbrusning, begår en handling mot denne, utan att i hastigheten beakta följderna, är väl en vanlig företeelse. Om en person drager knif mot en annan och kanske mördar denne, lär han nog ej gå fri för sin handling, begången under ögonblicklig uppbrusning, såvida det icke blifvit ådagalagdt, att han förut saknat sina sinnens bruk. Jag anser H. tillräknelig för sin handling mot sergeant C.» Genom krigsrättens utslag af den 6 augusti dömdes H. för ofvannämnda förbrytelser till straffarbete under 2 år, 1 månad och 4 dagar, öfver hvilken dom han anförde besvär hos Kungl. krigshofrätten. Uti besvarsskriften framhöll han bland annat, att han beträffande misshandeln mot sergeanten icke haft någon soin helst anledning till densamma, och att han hvarken då hyste eller någonsin förut hyst något agg eller någon ovilja mot personen i fråga. Han förklarade, att om det förhölle sig så, att han föröfvat den uppgifna handlingen, denna ägt rum under tillfälligt påkommen sinnesförvirring, under hvilken han icke haft förståndets bruk. Han anförde vidare, att han redan från yngre ålder lidit af tillfälliga anfall af sinnesförvirring med utbrott i våldsamma handlingar. Till bevis för detta sjukliga tillstånd åberopade han dels ett af legitimerade läkaren I. Bystedt i Stockholm afgifvet intyg af den 13 aug af innehåll, att H. vid för omkring tvenne år tillbaka företagen undersökning»visade sig vara i behof af anstaltsvård, hvarföre han hänvisades till Stockholms stads upptagningsanstalt för sinnessjuke», dels tvenne från H :s moder till en officer vid Kungl. Norrlands artilleriregemente aflåtna bref, hvari förtäljes, att H. såsom liten opererats i hufvudet för benröta, att i nära 6 månaders tid benskärfvor uttagits ur käkbenet, att han tidtals utbrutit i våldsamheter, hvarför han af modern ansågs som otillräknelig, och att två hans fastrar tidtals lidit af sinnessjukdom. Sedan på grund af krigshofrättens beslut regementsläkarer Warodell anmodats att ytterligare yttra sig angående H rs sinnesbeskaffenhet vid föröfvandet af brotten i fråga, afgaf denne läkare den 8 september ett så lydande intyg: )»Beträffande volontären vid 6. batteriet af kungl. Norrlands artilleriregemente n :r 68 N. E. H :s sinnestillstånd har jag förut i stöd af, dels noggrann undersökning och samtal och dels af protokollet, fördt vid majorsförhör härstädes, funnit ifrågavarande volontärs sinnestillstånd normalt. Vid genomläsandet af tvenne bref från hans föräldrar, hvaruti bland annat omtalas, att ärftlig sinnesrubbning finnes uti hans släkt och att han som barn genomgått någon operation för benröta i hufvudet samt i stöd af ett betyg från doktor Ivan Bystedt, hvaruti intygas att H.»är i behof af anstalts-

100 94 vård», finner jag mig befogad modifiera mitt utlåtande, Det är ej osannolikt och kanske troligt, ehuru jag ej kan härpå aflägga ed, att H. lider af (ärfd?) abnormitet uti hjärnfunktionerna och är således mindre (eller icke) tillräknelig för sina handlingar. På heder och samvete intygadt». Med öfverlämnande af handlingara i målet äfvensom af ett af legitimerade läkaren Oscar Gibson i Stockholm den 12 september 1902 utfärdadt läkarintyg af innehåll, att denne»skött H. vid något öfver 1 års ålder för benröta (nekros) i underkäken och vid 6 års ålder för scharlakansfeber, samt att H. då föreföll slö och outvecklad i psykiskt hanseende», anhöll krigshofrätten om Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande angående H :s sinnesbeskaffenhet, hvareifter Kungl. styrelsen förordnade hans intagande på Härnösands hospital. Den öfver H. å hospitalet förda journalen meddelar följande: N. E. H- är 1,72 meter lång; väger 63 kg. Kroppsbyggnaden är tämligen god; muskulaturen väl utvecklad; hullet normalt. Allmänna hudfärgen är blek- Hufvudets horisontala omkrets är 56 cm.; längddiametern 19,5 cm.; tvärdiametern 15,5 cm.; breddindex således 79. Pannans bredd 12,6 cm.; ansiktsbredden mellan okbenen 13,5 cm. För öfrigt intet att anmärka om hufvudets form. Inga ärr, utbuktningar eller depressioner förekomma; hufvudsvålen är normalt rörlig. Hårväxten är af normal riklighet och af mörkbrun färg. Skägganläggningen är af normal beskaffenhet efter åldern och af mörk färg. I ansiktet förefinnes en viss»pussighet». Den öfre delen af detsamma är symmetrisk och välbildad, under det att den nedre delen af högta ansiktshalfvan är plattare än motsvarande parti å vänster sida, hvarjämte hakspetsen ej ligger fujlt i medellinjen utan är tydligt dragen åt vänster. Hakan är bakåtlutande (»fliehendes Kinn», fågelfysionomi). Inga abnormiteter förekomma i ansiktets innervation. Ingen strabism, conjunctiva: äro något rodnade; irides gråblå; pupillerna äro lika stora och medelmåttigt vidgade, reagera normalt för ljus och ackommodation. Synförmågan å högra ögat utan anmärkning, å vänstra något nedsatt, öronen af vanlig storlek och form; öronflikarna ej vidvuxna; hörseln normal. Nässlemhinnan blek; luktsinnet utan anmärkning. Munnen hålles i allmänhet sluten ;läpparnas slemhinna blek; smaksinnet utan anmärkning. Gomhvalfvet är smalt, högt och kölformigt. Slemhinnan i munhålan och å bakre pharynxväggen af normal färg och fuktighet; uvulan afviker ej från medellinjen. Tänderna äro i allmänhet friska, normalt ställda och valformade. De båda mellersta framtänderna i öfverkäken, en hörntand och några oxel tänder äro utdragna; de båda innersta molarerna å vänster sida äro inåtlutande. Tungan, som alltid devierar åt vänster, utsträckes säkert, men erbjuder en del fibrilära ryckningar. Hvarken å tungan eller läpparnas slemhinna synas eller kännas några ärrbildningar. Eösten är klar och tydlig. Uttalet är i allmänhet normalt; emellanåt förekommer dock en påtaglig suddighet, och någon gång iakttages en lindrigare stamning. Bröstkorgen är välbildad. Bröstet och bukens organ utan anmärkning. Pulsen slår 80 slag i minuten, är regelbunden, full och jämn. Hårväxten å blygden normalt riklig. Könsdelarna väl utvecklade, men förefalla testiklarna vara något mindre än normalt. Sensibilitet och motilitet normala. Patellarreflexerna äro normala, i någon mån starkare å vänstra än å högra sidan. Äfven plantarreflexerna starkare å vänstra foten än å den högra. Tydlig dermatografi förefinnes. Fingrarna i båda händerna erbjuda vid utspärrningen lindrig, men tydlig, fin tremor. Urinens sp. v. är 1,026; dess reaktion är sur; den är ljusgul, klar, fri från, ägghvita och socker. Temperaturen är afebril. Matlusten god. Afföringen normal. Sömnen utan anmärkning. Hållningen är normal och naturlig, vid tilltal ofta militärisk. Högra axeln hållesl alltid något lägre än den vänstra- Gång och rörelser äro normala, kanske dock något trögare än vanligt. Ansiktsuttrycket är i allmänhet lugnt och likgiltigt, ofta till och med tämligen; slappt. Blicken är lugn och stadig, men utan vidare uttryck. Sin omgifning synes han iakttaga, utan att dock något vidare intressera sig för densamma. Efter mer än en veckas vistelse härstädes har han ej lärt känna namnen på läkarna, som dock dagligen underhålla sig med honom. Likväl tilltalar han stundom själfmant betjäning och patienter. Han har hittills i allmänhet visat ett fogligt lynne och villigt efterkommit tillsägelser. Vid påminnelse om forna begångna förseelser har han dock vid ett par tillfällen visat vresigt humör, hånlett och småsvurit för sig själf. Stämningen är lugn och likgiltig i allmänhet. Vid några tillfällen har han för ett ögonblick fått tårar i ögonen, rodnat och suckat, men strax därpå återtagit sin Ivanliga stämning. Han ser vanligen på den som tilltalar honom och besvarar frågor om sitt föregående lif tämligen villigt, men har ock flera gånger endast med svårighet kunnat förmås omtala begångna förseelser. Någon sammanhängande berättelse om sitt föregående lif kan han ej lämna, men väl som svar å frågor. I allmänhet har han visat sig sanningsenlig i sina uppgifter, men har ock några gånger nekat för handlingar, som han bevisligen utfört. Hans ordförråd är, då det gäller vanliga saker, tämligen godt. I allmänhet visar sig H. hafva någorlunda godt minne af förflutna händelser. Flera gånger har han dock afglömt hvad som tilldragit sig till och med samma dag, han har stundom endast med svårighet kunnat erinra sig de förhållanden, som afhandlats med honom dagen förut». s. v. Han är ej fullt orienterad till tid. Efter blott en veckas vistelse härstädes kan han ej säkert uppgifva, när han kom hit Äfven misstager han sig ofta på datum. Däremot vet han, hvar han är, huru han kom hit och anledningen till sin härvaro. H. berättar som svar på frågor följande om sina lefnadsförhållanden. Svaren komma i allmänhet genast. Han är född i Stockholm den 5 november Föräldrarna voro ej sinsemellan besläktade. Fadern skall enligt H :s uppgift i ungdomen hafva varit sjuk på liknande sätt som han själf. En faster är sinnessjuk och likadant är möjligen förhållandet med en annan faster. En farbror var supare och dog af slag. Han tror, att äfven en moster varit sinnessjuk. Vid hvilken ålder han lärde sig gå och tala, har han ej hört uppgifvas. I föräldrahemmet fick han sträng uppfostran och ofta stryk. Han erkänner sig ofta visat dåligt uppförande, varit elak och till och med våldsam mot sina närmaste.»man hade svårt att få bukt med

101 95 mig», säger han. Vid 6 å 7 års ålder började han folkskolan, som han bevistade i 13 terminer. Stamningen, som förekom redan under den tidiga barndomen, var starkast under skoltiden, men aftog sedan så småningom. Numera framträder den endast någon gång. Såväl under skoltiden som ock sedermera har han ofta öfvat onani, långa tider flera gånger dagligen. Vid 15 års ålder började han löka och har sedan ofta däri varit omåttlig. Till öfvermått har han aldrig begagnat spritvaror, men har dåligt tålt äfven små mängder däraf. Vid 14 års ålder slutade han folkskolan och blef vid 15 år konfirmerad. Omedelbart efter skoltidens slut tog han tjänst hos en bokbindare och kvarstannade där ett år, hvarefter han 8 ä 9 månader arbetade hos en annan bokbindare. Som skäl för att han slutade hos bokbindarna uppger han, att han»blef arg på dem». Därefter var han järnarbetare ett paij veckor, men tröttnade och tog våren 1899 hyra å till utrikes ort gående lastångaren»meta», på hvilken han kvarstannade 3 å 4 månader. Därpå arbetade han ungefär 1 månad hos en bokbindare. På sommaren 1899 tog han hyra å lastångaren»atalanta», som han medföljde blott en resa. Därefter tog han drängtjänst hos en handlande i Stockholm, hvilken tjänst han innehade två månader, hvarefter han ånyo tog hyra å lastångaren»polstjärnan», hvarifrån han afmönstrade sommaren Han tjänstgjorde därefter 11/2 månad, som eldare å en liten ångbåt å Indalsälfven, hvarefter han en kortare tid arbetade vid Kramfors sågverk. Hemrest till Stockholm, gick han utan arbete till december 1900, då han tog värfning vid Norrlands artilleriregemente i Östersund. Tillfrågad hvarför han så kort tid stannat på hvarje ställe, svarar han:»jag fick så mycket griller i hufvudet och blef så lätt 'förbannad' för det minsta och så gick jag därifrån.» H. uppger sig hafva haft mässling, men känner ej till, om han haft andra barnsjukdomar. I tidiga barndomen led han af en åkomma i vänstra underkäkshalfvan. Härför blef han opererad. Såvidt han vet, skall han aldrig hafva lidit af krampryckningar eller skrik i sömnen. Ej heller skall han vid längre framskriden ålder hafva vätt med urin i sängen. Sedan vid pass sitt 15 :e år uppgifver sig H. vissa tider hafva varit»sjuk till kropp och själ»., Flera gånger tillfrågad, har han alltid haft enahanda uppgifter härom och frivilligt omtalat de viktigaste symtomerna. Hans föräldrar hafva haft vetskap om hans sjukdom och flera gånger sökt läkare därför. Ibland hafva dessa sjukdomsanfall varat 14 dagar, ibland kortare tid. Deras början säger han sig alltid brukat märka några dagar förut då han blifvit ängslig, nedstämd och darrande. Sömnen blifver mycket dålig eller försvinner alldeles; likaså försvinner matlusten. Dyster och nedslagen, anfäktas han af själfmordstankar.»de sutto i hufvudet, så att jag ej kunde tänka på något annat.»»jag ångrar allting jag gjort och känner mig ej kunna lefva.» Under sjukdomsanfallet hör han brus i hufvudet,»liksom af en bisvärm eller af skojarlif». Dock säger han sig aldrig hafva hört röster eller befallningar. Vidare ser han stundom om nätterna ormar, som krypa upp i sängen till honom.»maten kännes liksom rutten i munnen och spotten är klibbig, det står liksom en rutten lukt ur munnen.» Dessutom är minnet af det, som tilldragit sig under anfallen, mycket dunkelt. Han lider af hufvudvärk, lokaliserad till trakten öfver ögonen, starkast på vänster sida. Äfven förekommer kallsvettning, i synnerhet om nätterna. Efter vid pass 14 dagars förlopp slår stämningen plötsligt öfver till en öfvermåttan glad, och ser han ;då allting i mycket ljus dager ocb»vill skratta åt sina dumma tankar om själfmord» samt känner sig»frisk, ja, friskare än vanligt». Äfven är han då mera benägen för sällskap, som han under anfallen om möjligt helt och! hållet drager sig ifrån. Den abnormt förhöjda sinnesstämningen varar några få dagar, hvarefter han säger sig komma i sitt vanliga humör. H. omtalar, att han ombord å ångaren»atlanta» fick ett af sina vanliga anfall, hvarvid han umgicks med planer att förkorta sitt lif genom att kasta sig i fyren under ångpannan. Därifrån blef han dock hindrad,»emedan de ombord visste om hans sjukdom». Han berättar vidare, att han under resan med»meta» träffades i hufvudet af en nedfallande planka med påföljd, att han föll omkull och svimmade. Inburen i skansen, blef han därstädes omskött. Han kvicknade snart till, men var»vimmelkantig» och underlig i hufvudet ett par dagar efteråt. Af plankans stöt fick han ej hål i hufvudet, men väl en svullnad öfver hjässan. Under tjänstetiden vid Norrlands artilleriregemente var H. flera gånger utsatt för de ofvan omtalade sjukdomsanfallen. Så var förhållandet i midten af juli Han var då kalfaktor hos en löjtnant H. Han förstod de befallningar, han fick af löjtnanten, men afglömde dem strax och måste fråga om. Sömnen var dålig, så att han hade på sin höjd ett par timmars sömn om morgonen; matlusten var likaledes dålig,»maten smakade alldeles rutten och ville ej alls gå ned.» Han var nedstämd,»allting var tråkigt».»jag gick och tänkte på att hänga mig och kunde ej få bort denna tanke. Jag ville vara för mig själf och gick på lediga stunder och lade mig.» Den 22 juli 1902 på morgonen mellan kl. 1/2 6 och 1/2 7 var H. kommenderad på stallvakt. Han skulle då hafva slängt eller kastat ifrån sig ryktdonen, som träffade tjänstgörande sergeanten, hvilken han ej förut märkt i sin närhet. H. var ej förut ond på sergeanten, som han tvärtom betecknar som en bra karl. Han förnekar på det allra bestämdaste minnet af denna handling och säger sig ej hafva fått reda därpå, förrän sergeanten frågat honom om orsaken till hans beteende. Han blef nu insatt i arrest, där hans sinnesstämning efter någon tid öfvergick till abnormt förhöjd och efter ytterligare några dagar till hans vanliga. Under uppträdet i arresten med löjtnant E. säger han sig däremot hafva varit frisk pch medveten om sitt handlingssätt, till hvilket han uppgifver som motiv, att han blifvit retad af löjtnanten. En annan gång anför han som ursäkt, att»det finnes ingen eld utan lågor». I slutet af september månad säger han sig hafva haft ett nytt utbrott af sjukdomen, fastän af lindrigare art. H :.s kunskaper äro, äfven då det gäller enkla saker och förhållanden, i hög grad ytliga och ofullständiga. Oaktadt han blott för 3 år sedan konfirmerades minnes han ej, af hvilken lilla katekesen är skrifven;»kanske är det Olaus Petri». Han känner ej till katekesens indelning i hufvudstycken, utan säger sig tro, att den består af 8 eller kanske

102 96 10 bud. Af budorden ihågkommer han riktigt blott 4:e budet; 5:e och 6:e buden omkastas; öfriga budord äro honom obekanta-»fader vår» står i katekesen, men han vet ej hvarstädes. Bibeln indelar han i Nya testamentet, Psaltaren och Gamla testamentet, hvilket sista Moses skrifvit. Han säger sig tro att Gamla testamentet är iskrifvet på det språk, som talades i Rom, d. v. s. judespråket. Nya testamentet är skrifvet af profeter, evangelister och apostlar och på ett språk som han ej vet. På fråga hur Nya testamentet indelas svarar han:»petrus kapitel, Johannes kapitel, jag minnes ej flera, jo, Jakobs kapitel.» Hvarom handlar det Nya testamentet?»om Jesus.» Om något annat?»evanlister, profeter och apostlar.» Vet H. något om Jesus?»Han bespisade 500 män med fisk och bröd.» Hur bar han sig då åt?»jo, han hade några hundra bröd, som han förvandlade.» Hur gick det med Jesus?»Han blef korsfäst, därför att han uppviglade folket och ville blifva kejsare.» Han känner till namnen på våra första föräldrar samt deras söner Kain och Abel. Dock tror han, att Abel slog ihjäl Kain. Hans kunskap om Gamla testamentet tyckes inskränka sig till det sagda. Hvad är religion?»jo det är luterska och katoliker, förresten har religionen olika författare.» Hvad hafva vi för religion?»statskyrkan eller luterska.» På hvilken tid Luther lefde är honom obekant. Hvilka högtider hafva vi inom svenska kyrkan?»jul, påsk och pingst.» Hvarför firar man jul?»jesus föddes då.» Hvarför påsk?»de åto påskalammet då, Jesus och hans lärjungar, och vi fira den till minne af påskalammet.» Hvarför firas pingst?»jesus for till himmelen då.» Hvad ar dopet?»det står i lagen, det är väl någon gammal lag som säger det.» Hvad är konfirmation?»man skall lära sig katekesen och gå till nattvarden.» Hvad får man vid nattvarden?»vin och något annat.» Tidsindelningen har han reda på i det stora hela, men svaren härom komma osäkert och dröjande. Begreppet vecka kunde han ej alls ihågkomma, förrän han blef påmind därom. Ej heller kan han redogöra för hvilka månader som hafva 30 och hvilka 31 dagar. Hvad är orsaken till skillnaden mellan dag och natt?»månen kommer emellan jorden och solen och därför blir det natt på denna halfva.» Hvad som förstås med sommar- och vintersolstånd, vår- och höstdagjämning, vet han ej. Väderstrecken kan han uppräkna, och»dem kan man taga reda på genom en magnet, som dragés åt polerna». Efter en lång stund rättar han magnet till kompass. Hvaråt pekar kompassen?»det beror på hur man ställer den.» Finns det något annat sätt att taga reda på väderstrecken?»man kan sätta upp en stång» (solvisare?) Polstjärnan har han hört omtalas, men tror ej, att man kan få reda på väderstrecken genom iden. H. vet, att jorden indelas i 5 världsdelar, som han benämner Europa, Asien, Amerika, Afrika och Kina. Han känner till namnen på huf vudstäderna i de större europeiska staterna. Huru många landskap eller län finnas i Sverige, vet han ej. H. äger en mycket ytlig och osammanhängande kunskap till och med om viktiga historiska händelser och personer. Han har hört omtalas Gustaf Vasa, som lefde på eller 1500-talet och som fördref danskarna. Vidare känner han till Gustaf II Adolf, som»krigade mot ryssar och polaekar i 30-åriga kriget». Angående Sveriges styrelse och förvaltning känner han till regering och riksdag, \vet hur riksdagsmän säljas, och att konung och riksdag stifta lagar. Han kan skilja mellan civila och militära domstolar; af de förra nämner han rådstugurätten och hofrätterna, som äro»svea, Göta och Norrlands hofrätt.» Med de 4 räknesätten i hela tal reder han sig tämligen bra, fastän proceduren sker långsamt och ej alldeles: felfritt. Han känner till namnen på olika slags mått, men har ej klart för sig deras innebörd. Så svarar han på frågan: Hvad är rymdmått?»det är samma ett, som man mäter ytmått med.» Säg ett exempel på rymdmått!»vet ej.» Exempel på ytmått.»meter.» Nämn namn på några andra slags mått!»meter, decimeter och millimeter.» Aln och tum har han hört omtalas, men vet för öfrigt ingenting därom. Hvilket är störst en meter eller ep. fot?»»meter är en medelstor fot.» Lika sväfvande är hans begrepp om vikt. Hvad är en termometer?»en skala och en kvicksilfverkula, som spricker vid köld.» Huru är en termometer konstruerad?»skalan utvisar 40 nedåt och 60 uppåt, och sedan går den sönder. Oaktadt han blott för ett år sedan genomgått rekrytskolan vid ett artilleriregemente, är hans kunskap om kanonens konstruktion och användning mycket liten och osäker. H :s etiska liksom abstrakta begrepp i allmänhet äro föga utvecklade. På fråga, hvarför man ej bör stjäla, svarar han:»därför att det är straff därpå.» Äfven på fråga, hvarför man ej skall ljuga, svaras:»därför, att det är straff därpå.» Tillfrågad om det är rätt att ljuga och stjäla, svarar han liknöjdt:»nej, det är det väl inte.» Har H. någonsin känt ånger öfver sina felsteg?»ja, det kan väl hända, det har jag väl gjort ibland.» Hvad menas med ärlighet?»man stjäl ej.» Gif ett exempel på huru man handlar, då man är ärlig!»om man är rättskaffens.» Hvad är tacksamhet?»om man får någonting, så är man tacksam.» Mot hvem skall man visa tacksamhet?»mot den, som man får någonting af.» Hvad är oegennytta? Intet svar. Hvad är motsatsen?»nytta», som dock efter en stund ändras till»egennytta». Hvad menas med egennytta?»girighet.» H. läser någorlunda felfritt innantill, utan att dock akta på skiljetecknen. Ofta hoppar han öfver ett eller annat ord eller stafvelse, hvarjämte ej sällan en allmän suddighet i uttalet förefinnes. Uppmanad att redogöra för det upplästa, kan han omtala begynnelsen af detsamma och en eller annan detalj; men för hufvudinnehållet förmår han ej redogöra. Hans Ipiktur 'är tämligen god, stafningssättet någorlunda godt; skiljetecken saknas alldeles. Bokstäfvema, i synnerhet de långa staplarna, visa en fin darrning En H. hit åtföljande konstapel har uppgifvit, att H. en gång midt i natten sprungit upp och hotat sticka ned alla i samma logement varande personer. En annan gång marscherade han under pågående exercis in till staden utan att säga någonting. Vid underrättelsen om moderns död under den tid, han satt arresterad, grät han och svor om hvartannat. Uti arresten»lefde han rackare», skrek cch hojtade, ryckte en gång axelepåletterna från ett befäl och»skällde på» såväl befäl som kamrater H- visar sig stilla och lugn och efterkommer villigt gjorda tillsägelser. Han sköter sig själf, är snygg

103 97 och renlig. Sömn och matlust utan anmärkning. Å dagrummet sysselsätter han sig med läsning och samspråk med sjuktjänarna och patienterna. Dessutom hjälper han till med göromål inom afdelningen I hit ankommen skrifvelse upplyser kapten E. vid Norrlands artilleriregemente, att H. i början hade mycket svårt att sätta sig in i ordnade förhållanden och ställa sig till efterrättelse de regler, som vid regementet anses nödvändiga. Julafton 1900 hotade han att skada hästarna med knifskärning, om han den dagen blefve kommenderad på sta livakt. En annan gång uppträdde; han i en läs- eller skriflektion högst besynnerligt, skrek och förde oväsen samt viftade med knif; orsaken härtill skall hafva varit en nyss förut erhållen tillrättavisning. Sina hotelser har han emellertid aldrig satt i verket, och kapten E. säger sig anse honom för en ytterst ofarlig, nästan vek natur och vara öfvertygad om, att han vid våldet å sergeanten ej handlat af önskan att skada utan snarare i ett utbrott af dåligt lynne utan tanke på den stränga påföljden. Någon vidare abnormitet i H:s sinnesbeskaffenhet hade ej vid regementet iakttagits. Med samma skrifvelse följde ett af H. själf den 10 mars 1901 skrifvet bref af följande lydelse:»kära föräldrar. God dag snälla föräldrar jag undrar hur ni mår hemma jag har en längre tid varit skral det är min vanliga sjukdom jag har varit och fotegraferat mig och sänder eder det jag har varit i aresten flere gånger för mitt humör nu har jag svarat löjtnanten i ridningen då blef jag aresterad och forsat på fri fot tills vidare jag är alldeles sinnesförvirrad mina ögon äro alldeles förstörda det är med möda jag ser skrifva de äro på mig alla befäl och kamrater det är nog det sista bref som jag skrifver till eder kära föräldrar och beder eder förlåta mig allt som jag jort emot pappa och marna och lisa jag är bered att sluta mina dagar på denna jorden jag kan ej lefva jag ber eder komma ihåg lilla nisse när jag slutar mina dagar gud vill nog jag skall dö förlåt mig allting jag jort emot eder blif ej ledsna ty det är svårt för mig jag kan ej tänka en redig tanke jag slutar mina rader för denna gång hälsar och tackar eder kära föräldrar ni vet ej hvad jag lider här på jorden ett farväl kära föräldrar och tusen tack för allt ni jälp mig med var ej ledsen mamma lilla och pappa och lisa. adjö fördenna gång jag skulle allt villa se eder innan jag dör. adjö adjö adjö.» H. skref i går till sin far ett bref, däri han förklarar, att detta vore det sista bref han komme att skrifva. På fråga om anledningen till att han ej mer tänkte skrifva till hemmet, svarade han i dag att han var»arg» öfver att de till honom adresserade brefven brötos innan de framlämnades och att de icke nog fort kommo honom till hända På hos H:s fader framställda förfrågningar om H:s adtecedentia har i dag svar anländt. Fadern uppgifver, att en faster till H. en tid varit folkskygg och underlig, och att en annan faster två gånger vårdats å hospital. Om sig själf upplyser fadern, att han under sin uppväxt, men ej på äldre dagar, lidit af stark näsblödning, hufvudvärk, sömnlöshet och nervositet, samt att han var lättretlig och ansågs af släktingarna som litet underlig. H:s moder var Berättelse ang. sinnessjuhvården. ytterst nervös. Angående sin son omtalar han, att denne en gång vid 5 års ålder vaknade och tyckte sig se hästar och vagnar, hvarvid han såg mycket virrig ut, hvilken händelse injagade stor rädsla hos föräldrarna. Vid ett annat tillfälle vaknade han vid det han tyckte sig hafva fullt med ormar omkring sig. H. hade benröta i käken i sin tidigaste barndom. Han var tröglärd, hade alltid svårt att lära sig sina läxor. Som barn var han ytterst lättretlig, begick våldsamheter mot andra barn i lekar, så att han då ansågs vara ej fullt normal. Han visade sig underlig både i skolan och hemmet, var»ute på alla odygder», var mycket trotsig och hårdagad, så att föräldrana voro»alldeles rådlösa med honom». Vid omkring 15 års ålder började han att vissa tider blifva skygg för folk, blef vek och känslig för allting, tyckte sig alldeles sinnesförvirrad, kunde ej tänka redigt, talade om själfmord och sökte ibland skada sig själf Han led af sömnlöshet, bristande matlust, trög af förin g och näsblödningar. Sådana sjukdomsanfall räckte vid pass 14 dagar och uppträdde ungefär hvarannan månad. De skola hafva inledts med att han tyckte att»det smällde till i hufvudet och att han såg illa på ena ögat». Fadern anser, att cigarrettrökning och onani bidrogo mycket till hans sjukdom. Då vid samtalet med honom i dag, detta kom att röra sig om hans i daganteckningarna af den och den omnämnda besynnerliga uppträdande vid olika tillfällen vid regementet, blef han ond och vresig, ville ej tillstå, att han gjort sig skyldig till dessa förseelser, utan förklarade,att»dom ljugit ihop alltihop för att jag skall få lifstidsstraffarbete». När han efter slutad undersökning af uppsyningsmannen återfördes till afdelningen var han argsint, svor, hotade att förgripa sig på läkarna och att slå sönder allting i undersökningsrummet, om han ännu en gång hämtades dit I dag tillfrågad om sina under gårdagen uttalade hotelser, sökte han först att neka därför, men erkände sedan och förklarade sig ingenting hafva menat därmed Från Göteborgs hospital har meddelats, att en faster till H. där vårdats för periodisk sinnessjukdom, hvarjämte i hospitalets sjukjournal var antecknadt, att hennes farfader och hennes broder voro sinnessjuka Begärde i dag att få snus eller tobak. Då det framhölls för honom, att dessa njutningsmedel ej vore honom nyttiga, och att han därför borde afstå från bruket af dem, blef han ond och häftig samt yttrade sedan till uppsyningsmannen :»Djäfla bönder, i morgon skall jag ej svara ett ord. Får jag ej snus och tobak, skall jag sluta upp att äta. Jag skall djäflar i min själ slå dem på käften. Skall jag komma att sitta här något längre, skall jag nog finna något sätt att hänga mig på.» I dag lugn, foglig och höflig, som han vanligen är Framkommer nästan hvarje dag med någon ny begäran- Än anhåller han att få tobak, än extrabröd, än spelkort. Har begärt om att få bättre rum, att få begagna knif och gaffel o. 3. v. Af betjäningen vill han låna än det ena, än det andra. Då vid undersökningen i dag hans dåliga uppförande mot föräldrarna kom på tal, fick han plötsligt tårar i ögonen, men började omedelbart därefter att smått hånle- 13

104 Efter jsamtalet med honom i dag rörande en del förhållanden under hane förflutna lif, blef han vresig och argsint, hotade att hänga sig i sängen och yttrade:»dom kan gärna mörda mig och förgifta mig med maten, jag tror, att dom tänker göra det.» Med anledning af hoteteerna under gårdagen blef sängen uttagen ur sofrummet. Han hotade ätt rifva sönder madrassen, slå sönder fönster och rymma, om sängen blefve borttagen, men hotelserna har han ej satt i verket Lugn, stilla, foglig och höflig, hjälper villigt till med hvarjehanda innegöremål. Får åter begagna säng. Trots upprepade förhör vill han ej erkänna, att han minnes, att han begått den mot sergeanten föröfvade handlingen, mon efter några undanflykter förklarar han sig minnas, att han vid ett tillfälle hotat att mörda alla sina batterikamrater. Äfven andra af honom begångna besynnerliga handlingar erkänner han sig hafva minne utaf, men vill högst ogärna inlåta sig i samtal härom. Han medgifver, att han ofta brukat uttala hotelser mot för honom misshagliga personer, och detta såväl i sitt»friska» tillstånd som under sjukdomsutbrotten. Under krigsrättens första sammanträde påstår han med bestämdhet sig hafva varit»sjuk», och därför kanske ej kunnat lämna fullt riktiga svar på de frågor, som framställts till honom Har svårt för att låta medpatienterna vara i fred, kastar snöbollar på dem under promenaderna o. s. v. Af den ofvanstående sjukjournalen framgår otvetydigt, att N. E. H. är en till sin anläggning undermålig person. Ärftlig belastning förefinnes i ej ringa grad. En hans faster har för periodisk sinnessjukdom vårdats å Göteborgs hospital, i hvars journal är antecknadt, att äfven hennes farfader och en hennes broder varit sinnessjuka. En annan faster har varit folkskygg och»underlig». H:s fader skall under sin uppväxt hafva lidit af hufvudvärk, näsblödning, sömnlöshet och nervositet; han var lättretlig och lär hafva ansetts som»litet underlig». H:s moder var ytterst nervös. Själf led H. i sin tidigaste barndom af benröta i underkäken; vid 6 års ålder hade han scharlakansfeber och föreföll då den läkare, som vårdade honom, slö och outvecklad i psykiskt hänseende. Vid ungefär samma tidpunkt visade sig hos honom symtom, som, såvidt man kan döma af den knapphändiga beskrifningen, synas böra tillskrifvas en»pavor nocturnus». Under barndomens senare skeden företedde han ej få abnormiteter. Han var»tröglärd», ytterst lättretlig, mycket trotsig och»hårdagad» samt»ute på alla odygder», så att föräldrarna voro»alldeles rådlösa med honom», begick våldsamheter mot sina lekkamrater och ansågs fördenskull då som ej fullt normal- Efter 71/2 års skolundervisning försökte sig H. på alla möjliga yrken. Han arbetade först hos en bokbindare, därefter hos en annan, var så efter hvartannat järnarbetare, sjöman, bokbindare, så åter sjöman, därpå dräng, sjöman och sågverksarbetare, hvarefter han slutligen vid 17 års ålder blef antagen som volontär vid Norrlands artilleriregemente. H. har således i eminent grad visat den stora ombytlighet och brist på uthållighet, som så ofta kännetecknar abnormt anlagda individer. Anledningen till detta oupphörliga ombyte af tjänster uppgifver han vara den, att han»alltid blef så arg» eller»så förbannad». Sedan barndomen har han lidit af stamning, och såväl under skoltiden som äfven sedermera har han varit onanist, hvilken last han långa tider öfvat till och med flera gånger dagligen- Sedan det 15:e året har han rökt cigarretter, ej sällan till öfvermått. Spirituösa har han ej missbrukat, men tålt dåligt äfven små kvantiteter däraf. Under tjänstetiden vid regementet har H. uppred pade gånger gjort sig skyldig till förseelser och förbrytelser mot ordningen- Han hade mycket svårt att sätta sig in uti ordnade förhållanden och disciplinära föreskrifter. Hans lynne var mycket ombytligt, och han uppträdde vid flera tillfallen högst besynnerligt och hotfullt. Om förestående anamnestiska data redan berättiga till välgrundade misstankar om H :s undermålighet, har den härstädes gjorda undersökningen till fullo ådagalagt densamma. Ehuru ej i högre grad framträdande, saknas dock ej hos honom somatiska degenerationstecken. Det smala och höga gomhvalfvet, den korta, sluttande hakan (»fliehendes Kinn»), den ännu stundom påkommande stamningen och det ibland förmärkbart suddiga uttalet samt känsligheten för spritdrycker äro att betrakta såsom sådana- Kanske äro den fina tremorn i tunga och händer och den nedsatta synförmågan å vänstra ögat äfven att dit hänföra. Huruvida den bristande symmetrien i nedre delen af ansiktet är ett somatiskt stigma, eller till en del eller helt och hållet är betingad af den nekros i underkäken, hvaraf han i barndomen lidit, torde vara omöjligt att afgöra. Detsamma är förhållandet med den åt vänster devierande tungan. Hvad H :s kunskapsmått beträffar, har det, såsom i journalen närmare belyses, befunnits vara särdeles bristfälligt, på vissa områden till och med förvånansvärdt ringa. Han känner ej till katekesens indelning i hufvudstycken, vet föga eller intet om de tio budorden, har ingen kännedom om det Gamla och Nya testamentets indelning eller innehåll, har ej klart för sig de stora kyrkohögtidernas betydelse. Äfven inom andra kunskapsgrenar är hans vetande mycket obetydligt och fragmentariskt. Oaktadt han varit sjöman, har han blott en mycket dunkel föreställning om kompassen, och fastän han nyligen genomgått rekrytskola vid ett artilleriregemente, är hans kännedom om kanonens konstruktion och användningssätt mycket liten och osäker. En så höggradig okunnighet ger tydligt vid handen, att han saknat förmåga icke allenast att i skolåldern bibringa sig ett torftigt kunskapsmått, utan äfven att sedermera bibehålla det lilla vetande han då lyckats förvärfva sig. Äfven har hans reproduktionsförmåga i allmänhet visat sig vara osäker och bristfällig. Så har han stundom haft svårt att erinra sig det, hvarom samtalet rört sig vid undersökningen dagen förut; endast med svårighet har han lyckats bibehålla i minnet hvilken dag han intogs på anstalten, oaktadt han flera gånger blifvit därom upplyst o. s. v. Huru litet intresse han haft för annat än det, som gällt hans eget välbefinnande, synes däraf, att han vistats här öfver en vecka utan att ens göra sig underrättad om namnen på läkarna, som dagligen underhöllo sig med honom. Att under sådana förhållanden hans begreppsbildning och omdömesförmåga till och med beträffande rent konkreta saker äro särdeles bristfälliga är ej att undra öfver. I ännu högre grad framträder

105 99 defekten i den moraliska och etiska begreppsbildningen, hvarpå tillräckliga exempel finnas i journalen angifna- Han för visserligen en del moraliska begrepp på tungan, men han förstål- ej eller blott ofullständigt, hvad de innebära, hvarjämte den normala känslobetoningen för dem saknas. Han säger sig t. ex. veta, att man ej skall stjäla, och detta därför, att»det är straff därpå», men den egentliga orsaken till att stöld ej är tillåten har icke trängt in i hans medvetande. Tillfrågad, om han ångrar sina förseelser, svarar han helt nonchalant:»det kan väl hända, det har jag väl gjort ibland.» Då han förehållits det orätta uti sitt otillbörliga uppträdande mot sina anhöriga, har en hastig rodnad flugit öfver hans ansikte, och han har till och med kunnat fälla en tår, men ögonblicket därpå han han återfått sitt vanliga obesvärade uttryck eller till och med hånlett. En sådan labilitet i känslobetoningen är ett vanligt symtom hos de sinnessvaga. Ett annat inom H:s känslosfär i särdeles hög grad framträdande fenomen är den abnorma retligheten. En tillrättavisning för en begången förseelse, en anhållan, som icke kunnat beviljas honom, är tillräckliga anledningar att framkalla häftiga utbrott af ilska och utslungande af svåra hotelser mot personer i omgifningen. Det ofvanstående torde tillräckligt ådagalägga, att H. är en i såväl intellektuellt som moraliskt hänseende ofullständigt utvecklad individ. Som Vanligt är hos psykiskt outvecklade människor, har det icke hos H. stannat endast! vid den ursprungliga defekten, utan på denna som grundval hafva periodiskt uppträdt rubbningar af så att säga mera positiv art. Enligt såväl H:s egen som hans faders öfverensstämmande uppgifter hafva dessa rubbningar yttrat sig i hufvudvärk, sömnlöshet, bristande matlust, trög afföring, svårighet att tänka redigt, depression i stämningen, folkskygghet samt själfmordstendenser, symtom således, som med all önskvärd tydlighet karakterisera en melankoli. De hafva haft en duråtion af omkring 14 dagar och aflösts af en exaltationsfas af kortare bestånd samt återkommit ungefär hvarannan månad- Det kan visserligen hos den oinvigde väcka förvåning, att de nämnda sjukdomstillstånden ej observerats af H:s omgifning vid regementet. Men det är en känd sak, att sådana tillstånd mycket ofta undgå omgifningens uppmärksamhet, i synnerhet då denna ej utgöres af personens i fråga närmaste anhöriga. Att de icke uppträdt under vistelsen på hospitalet, förklaras till fullo däraf, att H. där undgått alla de skadliga inflytelser, som ute i lifvet göra sig gällande. Det är ej ringaste tvifvel underkastadt, att H. i själfva verket besvärats af dessa rubbningar. Det af honom redan den 10 mars 1901 skrifna brefvet, däri han bland annat omtalar, att han en längre tid»lidit af sin vanliga sjukdom», att han är»alldeles sinnesförvirrad», att han ej längre kan lefva, att»både befäl och kamrater äro på honom» etc, utgöra ett otvetydigt bevis härför. För att kunna uppkonstruera den nämnda karakteristiska sjukdomsbilden skulle det för öfrigt erfordras psykiatriska kunskaper, hvilka helt visst en person på H :s intellektuella ståndpunkt ej torde hafva kunnat förskaffa sig. Den både af fadern och honom själf lämnade uppgiften, att sjukdomen första gången uppträdt vid omkring 15 års ålder, stämmer äfven väl öfverens med hvad erfarenheten lär, nämligen att dylika komplikationer oftast taga sin början i pubertetsåren. Ej så lätt faller det sig att bestämdt afgöra, huruvida H :s utsago, att förbrytelsen mot sergeanten föröfvats under ett sådant sjukdomsutbrott, är med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Det saknas dock ej omständigheter, som tydligen tala för sanningsenligheten häraf- Det förhållandet, att H., då han af sergeanten tillfrågades om orsaken till, att han kastade borsten och skrapan mot denne,»sett förskräckt ut och ej kunnat svara något», angifver, att han vid tillfället ej var i sitt habituella sinnestillstånd. Vidare har H. på samma gång han med bestämdhet förklarat sig vid tiden för förbrytelsen mot sergeanten hafva varit sjuk - att märka är, att han alltid om sig begagnat uttrycket»sjuk», då frågan om hans tillstånd under depressionsperioderna varit före, men ansett eig fullt frisk, ja,»friskare än vanligt» under de därpå följande exaltationsperioderna påstått sig vara frisk, då han begick de öfriga förseelserna, för hvilka han åtalats, nämligen öfverträdandet af förbud mot rökning i arrest och utfarandet i skymfliga tillmålen mot löjtnant R. Med ännu större svårighet är det förenadt att afgifva ett positivt omdöme om H:s tillstånd vid tiden för de sistnämnda förseelserna. Huruvida det kortvariga hypomaniska stadiet, som plägat aflösa det depressiva, då var tilländalupet eller ej, är ej lätt att afgöra. Men hafva de ifrågavarande handlingarna ej begåtts under exaltationen, måste de dock hafva föröfvats omedelbart därefter. Vid sådant förhållande och med afseende fästadt såväl därpå, att de komplikatoriska rubbningarna som ju måste anses likvärdiga med en periodisk sinnessjukdom uppträdt med relativt korta intervaller, som äfven därpå, att de uppstått på basis af en betydligt bristfällig hjärnorganisation, tvekar jag ej att som min åsikt uttala, att äfven beträffande de sistberörda handlingarna H. är oansvarig. Härjämte vill jag begagna tillfället att påpeka, att H. naturligtvis är och förblir helt och hållet till krigstjänst oduglig. Slutligen torde frågan, huruvida H. är samhällsvådlig eller ej, böra med några ord vidröras. Visserligen är hans lynne i hög grad retligt, och har denna hans irritabilitet ofta tagit sig uttryck i utslungande af hotelser. Men som ofta är förhållandet med imbecila individer, är han till sin natur synbarligen ganska feg, hvarför han ej brukat sätta sina hotelser i verket. Man kan därför icke med fog påstå, att han visat sig samhällsvådlig. På grund häraf torde det icke vara skäligt att låta honom upptaga en plats på våra sinnessjukanstalter, så länge dessas utrymme är så ringa, att icke ens alla akuta, botliga fall kunna där mottagas- I öfverensstämmelse med det ofvan anförda får jag afgifva det utlåtande, att volontären N. E. H. är en i sin psykiska utveckling hämmad (imbecill) person, och att han på grund af denna imbecillitet i förening med tillfällig sinnessjukdom vid de åtalade gärningarnas begående varit i saknad af förståndets bruk; hvilket på heder och samvete intygas. Härnösands hospital den 17 dec D. Sellberg.

106 100 Bihang 4. Beskrifning öfver Uppsala asyl af t. f. öfverläkaren Ernst Göransson. Genom nådigt bref den 11 sept medgaf Kungl. Maj :t att för utarbetandet af förslag till en hufvudsakligen för vård af sinnessjuka från mellersta Sverige afsedd större asyl och föreslående af plats för densamma finge af medicinalstyrelsen tillsättas en kommission. Till ledamöter i denna kommission utsåg med.-styrelsen dåvarande generaldirektören A. Almén, dåvarande medicinalrådet G. Bolling, dåvarande e. o. professorerna N. G. Kjellberg och E. Hjertström, alla nu aflidna, samt hofintendenten A. Kumlien. Kommissionens den 19 juni 1893 afgifna förslag öfverlämnade med.-styrelsen med underdånig skrifvelse den 10 juli 1893 till Kungl. Maj :ts pröfning. Nådig proposition till riksdagen om anordnande vid Uppsala af en asyl för sinnessjuka gafs den 20 dec I kungl. bref af den 31 maj 1895 till med.-styrelsen meddelades, att denna Kungl. Maj :ts framställning vunnit riksdagens bifall. Kungl. Maj :ts förslag innebar, hvad läget och arealen beträffar, dels att ett område om 67,u har af den söder om Uppsala hospital belägna kronoparken Åsen samt kronojägarebostället Åsen, innefattande en areal af 14,693 har, däraf 13,i5 har åker, jämte kronan tillhöriga byggnader, skulle upplåtas till en asyl i samband med Uppsala hospital, dels att akademihemmanen n:r 1 och 2 Hammarby om 1 mantal i Bondkyrka socken måtte för samma ändamål afhändas universitetet i Uppsala. Det anslag, som för asylens anordnande beviljades, utgjorde 1,480,000 kronor. Ritningarna till asylen hafva utförts af hofintendenten A. Kumlien, byggnadsarbetet af byggmästarna Lindevall och Holm, vatten- och afloppsledningar af P. A. Sjögren, Stockholm, värme- och ventilationsledningar af Nya Aktiebolaget Atlas, elektrisk belysning af Hans Mannstedt, Stockholm, hvilket arbete öfverläts på Elektr. Aktiebolaget A. E. G., Stockholm. Arbetet påbörjades 1896 och i mars 1900 kunde de första patienterna mottagas. Asylen är belägen omkring 2,5 km. söder om Uppsala stad, omgifven på tre 6idor af vacker furuskog, i hvilken åtskilliga behagliga promenadgångar äro upptagna. At söder är läget, mera öppet. Det närmaste området är gemensamt med hospitalets område inhägnadt med ett staket af granstör. För nödigt skydd mot eldfara vid en möjligen utbrytande skogseld har randt omkring asylen planterats löfträd. Rent och godt vatten erhalles från samma rika källsprång, från hvilket hospitalet tager vatten. Afloppet sker med förträfflig lutning till Fyrisån. Byggnadsgrunden är en rullstensås. Enligt, den från början uppgjorda byggnadsplanen skulle asylen bestå af 9 paviljonger, 3 afsedda för manliga och 3 för kvinnliga patienter, en till administrationsbyggnad, en till ekonomibyggnad, inrymmande kök m. m., samt en till verkstadsbyggnad. I denna plan, som i hufvudsak följts, gjordes vissa ändringar och tillägg, närmare angifna i kungl. brefvet den 24 mars Numera består asylen af 12 byggnader. För hvartdera könet är en paviljong afsedd för stillsamma sjuka (pav. A.), en för något oroliga och snaskiga (pav. B.) samt en för osnygga och våldsamma (pav. C). Byggnaderna äro uppförda af tegel och putsade; taken äro af oljestruken svartplåt. Sjukpaviljongerna äro så belägna, att de tillsammans med administrationshuset och maskin- och tvätthuset bilda en rektangel, omslutande en större gård, å hvilken gräsmattor och planteringar äro anlagda. Rektangelns södra långsida upptages af A-paviljongerna och det mellan dem belägna administrationshuset, dess norra långsida af B-paviljongerna och mellan dem maskin- och tvätthuset; kortsidorna utgöras af C-paviljongerna. Väster om midtpartiet bo männen, öster om midtpartiet kvinnorna. Administrationshuset inrymmer en ljus och rymlig samlingssal med dithörande tekök och serveringsrum, de senare i dagligt bruk använda till matsalar för läkare och föreständerskor, vidare expeditionslokaler, apotek, bostäder för asylläkaren, 2 underläkare samt städerska och portvakt, hushållskällare och förrådsrum för apoteksvaror; dessutom har senare i källaren inredts ett mörkrum för framkallning af fotografiplåtar. Samlingssalen är afsedd för festliga samkväm med förströelser, vid hvilkaj patienter från såväl hospitalet som asylen närvara. Sjukpaviljongerna rymma sammanlagdt 800 patienter med ursprungligen följande fördelning: Hän. Kvinnor. pav. A pav. B pav. C Sedan asylen i midten af 1902 fullbelagts, har det visat sig ändamålsenligt att något ändra dessa tal så, att beläggningen minskats i pav. B. och ökats motsvarande i pav. A. De båda A-pav. äro sinsemellan fullt symmetriska, likaså de båda B- och C-pav. Hvarje paviljong är delad i 2 lika stora afdelningar. I dem alla är vertikalsystemet tilllämpadt. A-paviljongen är uppförd i 5 våningar, kallar- och vindsvåning inräknade. I källarvåningen finnas tvenne stora och ljusa matsalar med tillhörande serverings- och smärre

107 101 förrådsrum; på skilda ställen ligga varmkammare. I Iwttenvåningen äro daglokalerna belägna, utgörande 2 dagrum med tillstötande rymliga korridorer; mellan båda dagrummen finnes ett mottagningsrum för besökande; i paviljongens båda ändar ligga, med ingång från korridorerna, några, särrum för patienter, rum för betjäning, badrum och klosetter, dessutom på ena sidan ett infirmeri med 7 platser samt ett tekök. Våningarna 1 och 2 trappor upp äro sofvåningar; fyra sofsalar rymma 20 ä 21 patienter hvardera; dessutom finnas några smärre sofrum om 4 platser; korridorerna användas som af- och påklädnings- samt snyggningsrum, hvadan de äro försedda med tvättställ m. m. 1 tr. upp; öfver det förut omnämnda infinneriet är uppsyningsmannens resp. förestånderskans bostad belägen, utgörande 2 rum och kök. I vindsvåningen ligga, utom förråd, 2 arbetssalar. I hvarje våning utom i vindsvåningen, finnas betjäningsrum. B-paviljongen har i hufvudsak samma utseende och inredning som A-paviljongen, men är något större; i den finnas 4 matsalar, 4 dagrum, 8 sofsalar å 17 sängar, 4 arbetssalar. skölj- och torkrum samt ett' större antal särrum. Betjäningsrum finnas här äfven i vindsvåningen. C-paviljongen ar uppförd i 2 våningar; i källaren ligga. varmkammare Isamt skölj- och torkrum, i bottenvåningens midtparti 2 dagrum med tillstötande klosetter och 2 matsalar med serveringsrum, i flyglarna på båda sidor om en bred korridor särrum och celler, betjäningsrum, badrum och förråd. Till våningen 1 tr. upp leda 3 trappuppgångar, af hvilka den i midtpartiet är synnerligen bred, ljus och bekväm; i denna våning finnas 4 sofsalar ä 12 sängar, rum för bitr. uppsyningsman resp. förestånderska samt i flyglarna särrum m. m. på samma sätt som i 1 :a våningen, dock inga celler; å imidtpartiets vind finnes ett betjäningsrum. Antalet särrum utgör i hvardera A-pav 10 = 20 B-pav 36 = 72 C-pav.. 46 = 92 Summa 184, alltså 23 /o af platsantalet. Luftkuben pr patient är i daglokalerna afd. A = 7,2 7,9 kbm.,» B = 6 kbm.,» C = 5,3 kbm. eller, om matrummen, hvilka mellan måltiderna användas som dagrum, äfven medräknas = 10,6 kbm., i sofsalarna afd. A = kbm., > B = 14,3 kbm.,» C = 20,9 kbm., i särrummen 25,7 28,6 kbm. Till paviljongerna höra promenadgårdar, en för hvarje A och B pav., två för hvarje C pav. A dem finnas soltak och planterade träd. A-gårdarna äro omgärdade med något öfver manshöga staket, B- och C-gårdarna med 4 ä 4,6 m. höga plank. I anslutning till de senare fanns från början ett antal s- k. isoleringsgårdar, men, sedan det visat sig, Berättelge ang. tinnessjvkvården. att behofvet af sådana var högst obetydligt, äro numera de flesta apterade till förråd för virke, järn m. m. Mellan B-paviljongerna ligger, som nämndt, maskin- och tvätthuset i en byggnad. Eäknadt från norr till söder äro här belägna, kolgården, stora ångskorstenen samt i husets bottenvåning ångpannerum, maskinverkstad och smedja, elektricitetsverket och tvättstugan. I våningen 1 tr. upp ligga rum för ackumulatorsbatteri, bostäder för tvättpersonal, strykrum, mangelrum och torkrum. 2 tr. upp finnas bostäder för tvätterskor och för andre maskinisten. I ångpannerummet äro installerade 5 högtrycksångpannor om 50 kvm. eldyta. I smärre rum på båda sidor om ångpannerummet finnas varmvattencisterner, vattenreningsapparat, matarpumpar, kondensvattencisterner m. m. Från dessa rum kommer man in i den till en sammanhängande ring förenade, rundt hela anstalten ledande, murade, öfver manshöga, underjordiska gången, i hvilken hufvudledningarna för kallt och varmt vatten, elektricitet, ånga och kondensvatten ligga, lätt tillgängliga. I elektricitetsrummet finnas 2 ångmaskiner för driften af de 2 dynamomaskinerna; dessa äro af Schuntsystemet och på 27 kilo Watt hvardera; vidare står här en ångmaskin för tvätten. Ackumulatorsbatteriet består af 63 element och har en kapacitet af 1,320 amp-timmar. Tvätten är försedd med fullt modern utredning hvad maskineri beträffar. En hiss leder från tvättstugan upp till mangelrummet. Köksbyggnaden inrymmer i källaren förvaringsrum för proviant, svagdricka och smör, samt ett rum för skalning af rotfrukter. I bottenvåningen ligger stora ångköket, hvilket höjer sig äfven genom 2:a våningen; det får dagsljus utom genom höga fönster äfven genom en lanternin. För matlagningen finnas numera 16 ånggrytor och en större spis. Till köket stöta diskrum, utlämningsrum med varmbord för maten, förråd och förvaringsrum för kött och mjölk. En elektrisk hiss finnes för varutransport mellan de olika våningarna. 1 tr. upp finnas tvenne matrum för ekonomibetjäning; boningsrum för köksförestånderskan och köksbiträden. I den senare tillbyggda vindsvåningen ligga 4 bostadsrum för köksbiträden. Verkstadshuset har på nedre botten snickarverkstad och virkesförråd, 1 och 2 tr. upp bostadslägenheter för 1 :e maskinist, snickare, målare och eldarpersonal. i I portvaktstugan bor, utom portvakten, en del ekononvipersonal. Obduktionshuset, färdigbyggdt 1901, inrymmer obduktionslokal, likrum och grafkapell. De till förra kronojägarbostället hörande bostadshusen hafva iståndsatts, och här bo renhållningsdrängar. Bageri har inredts i gamla kökslokalen inom hospitalets mansafdelning, och detta är, liksom kök och tvätt, gemensamt för hospitalet och asylen. Asylen belyses medelst elektriskt ljus. Antalet lampor är: 6 yttre båglampor, 4 inre, däraf 2 i köket och 2 i samlingssalen, samt 1,370 glödlampor. Systemet är vanligt tvåledarsystem, så byggdt att särskild dag- och nattbelysning finnes. Antalet normalljus pr kbm är i de särskilda sjukvårdslokalarna: 14

108 102 Uppvärmningen sker i hufvudsak genom varmluft från varmkammare, hvilkas element uppvärmas med ånga från det centrala ångpannerummet. Kalluftt kan intagas från byggnadernas båda sidor. Den del af afloppsångan, som ej användes till uppvärmning af torken och varmvattencisternerna, går till varmkamrar. Sålunda kunna B-paviljongerna, då temperaturen ej är särskildt låg, uppvärmas med uteslutande ailoppsånga den tid af dygnet elektricitetsverket är i gång. Till C- och A-paviljongerna ledes färsk-ånga af högre tryck, hvilket reduceras genom under C anbragta reduktionsventiler. Under hvarje A- och B-pav. finnas 5 varmkamrar, under hvarje C-pav. 4. På grund a.f varmkamrarnas läge hafva alla varmluftkanalerna ett nästan lodrätt förlopp, och uppvärmningen är därför jämn och god. Matsalarna under A och B, några betjäningsrum och klosetter uppvärmas genom där uppställda ångkaminer. Tvätthuset och köksbyggnaden värmas dels med varmluft, dels med ångkaminer. Administrationshuset och de smärre byggnaderna uppvärmas genom lokaleldning. Evakuationen sker genom uppåtgående kanaler, hvilka i alla större rum hafva 2 mynningar, en vid golfvet och en under taket för resp. vinter- och sommarventilation. Kretsluftskanaler finnas ej. Här och hvar äro ångelement insatta i utsugningsskorstenarna. Asylen har pumphuset gemensamt med hospitalet men särskildt vattentorn, hvars cistern rymmer 125, Vattentrycket är omkring 30 skålpund. Ledningen är i närheten af pumphuset hopkopplad med hospitalets ledning, så att de båda vattentornen i nödfall kunna vikariera för hvarandra- Dock förmår hospitalets lägre belägna torn trycka vatten endast till bottenvåningarna å asylen. En brandpost finnes utanför hvarje byggnad och dessutom tvenne å hvardera B-paviljongens vind. Ett utbredt spårvägssystem förmedlar transport af mat m. m. till asylens olika delar, och kommunicerar äfven med hospitalets spårvägar. En bred körväg leder från hospitalet till asylen; en annan dylik] går från den ett stycke väster om asylen löpande landsvägen in till anstalten. Specifikation af utgifterna för uppförande af Uppsala asyl: Byggnader.. 1,029,99887 Värme- och ventilationsledningar 174, Vatten- och afloppsledningar 67, Elektrisk belysningsanläggning 56, Spårvägsanläggning 7, Åskledare 6, Pumpmaskiner 6, Byggnadsritningar och arfvode till byggnadschef 27,01089 Ritningar till värme- och vattenledningar och elektrisk belysningsanläggning samt arfvode för kontroll af arbetena 37, Förändring af gamla köket till bageri , Kol för uttorkning af byggnaderna 5, Kopiering af ritningar, renskrifning m. m... 9, Inköp af akademihemmanen N:o 1 och 2 Hammarby. 23, Dispositionsrätt öfver kronojägarbostället Åsen 7, Summa kronor 1,475, Kostnaden för hvarje plats har alltså gått upp till 1,844 kronor 92 öre. Asylen har gemensam förvaltning och gemensam öfverläkare med hospitalet. Läkarpersonalen utgöres i öfrigt af en asylläkare och två underläkare. Sjukvårdspersonalen består af 2 uppsyningsmän, 2 förestånderskor, 36 sjukvårdare och 41 sjuksköterskor, sömmerskorna och väfverskan inräknade. Till anstaltens utredning hafva anvisats 313,000 kronor; utredningen är ännu ej fullt afslutad, men torde omkring 70,000 kronor kunna inbesparas. Hammarby har ännu ej tagits i bruk för anstaltens räkning.

109

110

111

112

113

114

115

116