VÄGLEDNING FÖR ATT FASTSTÄLLA REFERENSFÖRHÅLLANDEN OCH GRÄNSER FÖR EKOLOGISKA STATUSKLASSER FÖR INLANDSVATTEN

Transkript

1 VÄGLEDNING FÖR ATT FASTSTÄLLA REFERENSFÖRHÅLLANDEN OCH GRÄNSER FÖR EKOLOGISKA STATUSKLASSER FÖR INLANDSVATTEN Svensk översättning av dokumentet: Guidance on establishing reference conditions and ecological status class boundaries for inland surface waters utarbetat av CIS Working Group 2.3 REFCOND 1

2 Vägledning för att fastställa referensförhållanden och gränser för ekologiska statusklasser för inlandsvatten Förord Europeiska Unionens medlemsländer, Norge och EU-kommissionen har tillsammans utarbetat en gemensam strategi för att stödja genomförandet av Direktiv 2000/60/EC om upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område i medlemsstaterna (EG:s ramdirektiv för vatten). Det främsta målet med denna strategi är att medge ett enhetligt och harmoniskt genomförande av direktivet. Fokus ligger på metodfrågor som hör samman med en gemensam förståelse av Vattendirektivets tekniska och vetenskapliga innebörd. Inom ramen för denna strategi, startades i december 2000 projektet "Utveckling av ett protokoll för att identifiera referensförhållanden och gränser mellan hög, god och måttlig status i sjöar och vattendrag". Projektet fick namnet REFCOND. Under år 2001 utvidgades REFCOND till en informell arbetsgrupp (arbetsgrupp 3.2) inom den gemensamma genomförandestrategin. Slutdokumentet som skulle utarbetas ändrades också från ett mera formellt och bindande protokoll till ett juridiskt icke-bindande vägledningsdokument. Sverige är så kallat "Lead Country" med ansvar för att samordna arbetet inom arbetsgruppen som består av ekologer och tekniska experter från regeringar och icke-statliga organisationer. Naturvårdsverket ansvarar för administration och förvaltning medan Lantbruksuniversitetet, i enlighet med ett kontrakt med Naturvårdsverket, ansvarar för den vetenskapliga delen av arbetet. Föreliggande vägledningsdokument utgör resultatet av gruppens arbete. Det innehåller en syntes av resultaten från REFCOND-gruppens aktiviteter och diskussioner sedan december Det bygger på bidrag och kommentarer från ett brett spektrum av experter och intressenter från EU:s medlems- och kandidatländer som varit involverade i processen med att utarbeta vägledningen genom möten, workshops, konferenser och elektroniska media, utan att för den skull på något sätt vara bundna vid dess innehåll. "Vi, vattendirektörerna inom EU, Norge, Schweiz och de länder som ansöker om medlemskap i EU, har under april 2003 granskat och ställt oss bakom denna vägledning. Vi vill tacka deltagarna, särskilt den svenska ledningen för arbetsgruppen, för att ha utarbetat detta dokument som håller hög kvalitet. Vi anser bestämt att detta och andra vägledningsdokument som utarbetats inom ramen för den gemensamma genomförandestrategin kommer att spela en nyckelroll i processen med att genomföra Vattendirektivet. Detta vägledningsdokument är ett levande dokument som kommer att kräva regelbundna bidrag och förbättringar i takt med att tillämpning och erfarenhet byggs upp i samtliga EU-länder och övriga berörda länder. Vi har emellertid enats om att offentliggöra dokumentet i sin nuvarande form för att presentera det inför en bredare läsekrets som en grund för det pågående genomförandearbetet. Vi välkomnar dessutom att ett flertal frivilliga har åtagit sig att testa och validera detta och andra vägledningsdokument i de så kallade pilotflodområdena runt om i Europa under 2003 och 2004 för att säkra att vägledningarna är tillämpbara i praktiken. Vi åtar oss att utvärdera och besluta om nödvändigheten av att se över detta dokument som en uppföljning av prövningarna i pilotområdena och de första erfarenheterna från de inledande stadierna av genomförandet." 2

3 Innehållsförteckning Förord.. 2 Innehållsförteckning..3 Introduktion Varför behövs ett vägledningsdokument?..5 Till vem vänder sig vägledningsdokumentet? Vad finner man i vägledningsdokumentet? Anpassning till regionala och nationella förhållanden. Vad finner man inte i vägledningsdokumentet. 1. Inledning Genomförande av direktivet December 2000: En milstolpe för vattenpolitiken Syften och tidsplan Vilka är de viktigaste åtgärder som medlemsstaterna behöver vidta? Förändring av förvaltningsprocessen information, samråd och deltagande Integration: ett nyckelbegrepp bakom vattendirektivet Arbetsgrupp 2.3 REFCOND Vedertagna begrepp och termer Referensförhållanden och hög ekologisk status God och måttlig ekologisk status Ytvattenförekomster Våtmarker Typer av vattenförekomster Klassificering av ekologisk status Allmän vägledning om principer och metoder för att fastställa referensförhållanden och klassgränser för ekologisk status Översikt ett stegvis tillvägagångssätt Behov av infrastruktur Differentiering av typer av vattenförekomster Användning av påverkanskriterier och ekologiska kriterier för att fastställa värden för klassgränser Metoder för att fastställa referensförhållanden Bekräftelse(validering) av referensförhållanden och ekologiska klassgränser Bedömning av variation i referensförhållanden Att sätta klassgränser baserade på EQR (ecological quality ratio) Verktygslåda Verktyg Verktyg Verktyg Goda exempel Exempel Exempel Exempel Referenser..67 3

4 Bilaga A Övergripande struktur för den gemensamma genomförandestrategin, CIS 69 Bilaga B Förteckning över REFCOND:s partners och övriga kontakter.. 70 Bilaga C Normativa definitioner i vattendirektivet på ekologisk statusklassificering av floder och sjöar..72 Bilaga D Ordförklaringar..73 Bilaga E Förteckning över relevanta EU-finansierade forskningsprojekt..75 Bilaga F Ekoregionspecifik typologi..78 Bilaga G Vem behöver medverka i genomförande och användning av analysen av referensförhållanden?..79 4

5 Introduktion Varför behövs ett vägledningsdokument? Vem vänder sig vägledningsdokumentet till? Detta dokument har som mål att vägleda experter och intressenter vid genomförandet av Direktiv 2000/60/EC om upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område i medlemsstaterna (EG:s Ramdirektiv för vatten "Vattendirektivet"). Det fokuserar på genomförandet av bilagorna II och V med speciell betoning på inlandsvatten och metoder och principer för att fastställa referensförhållanden och gränser för ekologiska statusklasser mellan hög, god och måttlig ekologisk status. Om detta är er arbetsuppgift så tror vi att vägledningen kan hjälpa er i ert arbete: Om ni själv eller om ni deltar i en intressentprocess för att fastställa referensförhållanden och gränser för ekologiska klassgränser för inlandsvatten. Om ni leder eller handleder experter som genomför den ekologiska statusanalysen. Om ni använder resultaten från den ekologiska statusanalysen för att delta i den politiska beslutsprocessen. Om ni rapporterar om den ekologiska statusanalysen till EU i enlighet med kraven i Vattendirektivet. Vad finner man i vägledningsdokumentet? Avsikter och tidsaspekter (sektion 1) Vilken roll har nyckelementen i vägledningsdokumentet i genomförandeprocessen av Vattendirektivet? Tidtabellen för Direktivet När förväntas medlemsländerna leverera något som kräver att referensförhållanden och gränser för ekologiska statusklasser har fastställts? Gemensam förståelse av begrepp, termer och uttryck (sektion 2) Vilka är nyckelelementen i Vattendirektivet när det gäller referensförhållanden och ekologiska statusklasser? Var i Direktivet finns dessa element eller var hänvisas det till dem? Vilken är den gemensamma förståelsen för begreppen "referensförhållanden" och "hög ekologisk status", "god" och "måttlig ekologisk status", "ytvattenförekomst", "våtmarker", "typer av vattenförekomster" och "klassificering av ekologisk status" som innefattar terminologin och kraven i Vattendirektivet? Principer och metoder för att fastställa referensförhållanden och gränser för ekologiska statusklasser (sektion 3) Vilka är de viktigaste stegen i det föreslagna tillvägagångssättet för att fastställa referensförhållandens och gränser för ekologiska statusklasser? 5

6 Vilken infrastruktur krävs för att på ett framgångsrikt sätt kunna tillämpa det föreslagna tillvägagångssättet? Hur kan differentieringen av typer av vattenförekomster göras för att stödja fastställandet av referensförhållanden och interkalibreringsarbetet? Hur kan ekologiska kriterier och belastningskriterier användas vid val av plats och för att fastställa klassgränser? Vilka referenspunkter kan användas för att fastställa mycket små eller ringa störningar med avseende på belastningskriterier? Vilka metoder kan användas för att fastställa värden för referensförhållanden och vilka är styrkan och svagheterna i olika metoder? Hur kan referensförhållanden och kvalitetsklassgränser bekräftas? Hur kan kravet på "tillräcklig konfidensnivå beträffande värdena för referensförhållanden" behandlas? Hur kan kravet på "tillfredsställande konfidensnivå och noggrannhet i klassificeringen av kvalitetsfaktorer" behandlas? Under vilka förhållanden kan kvalitetsfaktorer (quality element indicators) uteslutas när man fastställer referensförhållanden? Hur kan gränserna för de ekologiska statusklasserna fastställas, och finns det några alternativa tillvägagångssätt? Verktygslådan (sektion 4) Vilka speciella verktyg finns tillgängliga för att fastställa referensförhållanden och gränser för ekologiska statusklasser? Hur kan dessa verktyg vidareutvecklas och prövas för att kunna skräddarsys för olika typer av vattenförekomster, olika belastning-påverkan och olika kvalitetsfaktorer? Goda exempel (sektion 5) Vad finns det för existerande praktiska goda exempel med avseende på minst en aspekt av det föreslagna tillvägagångssättet för att fastställa referensförhållanden och gränser för ekologiska statusklasser? Anpassning till regionala och nationella förhållanden I vägledningsdokumentet förslås ett övergripande metodologiskt tillvägagångssätt. På grund av den mångfald av förhållanden som råder inom EU, så kommer sättet att hantera det logiska angreppssättet and svaren på frågor att variera från ett flodområde till ett annat. Den föreslagna metodiken måste därför anpassas till de speciella förhållanden som råder. 6

7 Vad finner man inte i vägledningsdokumentet Vägledningsdokumentet är inriktat på definitioner, metoder, principer och kriterier att användas när man skall fastställa referensförhållanden och när man fastställer gränser mellan hög, god och måttlig ekologisk status för inlandsvatten. Dokumentet omfattar inte vägledning beträffande specifika kvalitetselement och speciella typer av vattenförekomster utan är begränsat till allmän vägledning som kan tillämpas på flertalet kvalitetselement och de flesta typer av inlandsvattenförekomster. Vägledningen är inte inriktad på: - Grundvatten, övergångsvatten och kustvatten (behandlas av CIS-arbetsgrupperna 2.8 grundvatten, och 2.4 kustvatten och övergångsvatten). - Klassificering av vattenområden med otillfredsställande eller dålig ekologisk status. - Gränsvärden för utsläpp och miljökvalitetsnormer för klassificering av kemisk status (behandlas av Expert Advisory Forum on Priority Substances). - Metodstandardisering och interkalibrering (interkalibrering hanteras av CIS arbetsgrupp 2.7). 7

8 1. Inledning genomförande av Direktivet I detta avsnitt presenteras den övergripande ramen för genomförandet av vattendirektivet och Här finns också information om de initiativ som ledde fram till att det här vägledningsdokumentet utarbetades. 1.1 December 2000: En milstolpe för vattenpolitiken Den 22 december 2000 kommer att förbli en milstolpe i den europeiska vattenpolitikens historia. Då publicerades ramdirektivet för vatten (eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område) i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Vattendirektivet. Direktivet trädde därmed också i kraft. Vattendirektivet är resultatet av en femårig process med diskussioner och förhandlingar mellan en rad olika experter, berörda parter och beslutsfattare. Processen har understrukit ett brett samförstånd kring viktiga principer för modern vattenförvaltning som i dag utgör grunden för vattendirektivet. 1.2 Syften och tidsplan Direktivet upprättar ett ramverk för att skydda alla vatten (inklusive inlandsvatten, övergångsvatten, kustvatten och grundvatten) för att förhindra ytterligare försämringar och skydda och förbättra vattenresursernas status. främja en hållbar vattenanvändning baserad på ett långsiktigt skydd av vattenresurser. eftersträva ett ökat skydd och förbättring av vattenmiljön genom särskilda åtgärder för att gradvis minska utsläpp och spill av prioriterade ämnen, samt genom att utsläpp och spill av prioriterade farliga ämnen upphör eller stegvis elimineras. säkerställa en gradvis minskning av föroreningen av grundvatten och förhindra ytterligare förorening av detta. bidra till att mildra effekterna av översvämningar och torka. Det övergripande målet för Direktivet är att förebygga en försämring av statusen för alla typer av ytvattenförekomster samt att uppnå god vattenstatus i alla vatten senast år För ytvatten gäller att "god status" bestäms av en "god ekologiskt status" och en "god kemisk status". Ekologisk status bestäms av biologiska kvalitetsfaktorer, med stöd av hydromorfologiska och fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer. Referenspunkten definieras med hjälp av "opåverkade" förhållanden som visar på inga eller enbart "mycket liten" mänsklig påverkan. De olika artiklarna i direktivet beskriver vad som skall göras och de ibland ganska omfattande bilagorna skall ses som ett sätt att hjälpa medlemsländerna att få arbetet gjort och uppnå direktivets övergripande syfte. Även om texten vid en första genomläsning därför kan tyckas svår att förstå, så är det mål som man avser att uppnå enkelt och lätt att förstå. 8

9 Föreliggande vägledningsdokument (REFCOND-vägledningen) kommer, tillsammans med övriga vägledningsdokument som publiceras av Kommissionen, att bistå medlemsländerna att nå detta mål. Dokumentet gör detta genom att det innehåller råd om hur medlemsländerna kan gå tillväga för att fastställa referensförhållanden och ekologiska statusklasser för sjöar och vattendrag. Det bör påpekas att REFCOND-vägledningen inte innehåller detaljerade lösningar som kan kopieras och tillämpas direkt. Det innehåller snarare principer, resonemang och förslag om alternativa handlingsvägar. Det är upp till medlemsländerna själva att genomföra dessa principer och förslag i enlighet med sina egna förhållanden och kunna visa att de lösningar man valt uppfyller kraven i direktivet. Harmonisering mellan medlemsländerna kommer at ske genom interkalibrering (något som beskrivs i ett särskilt vägledningsdokument) och deltagande i arbetet i pilotflodområden och internationella flodområdesdistrikt. Vägledning för att fastställa referensförhållanden och klassgränser behövs i åtskilliga steg i genomförandet av direktivet (figur 1). De behövs först vid urvalet av stationer som skall ingå i det förslag till interkalibreringsstationer som skall vara färdigt i december Mera specifikt kommer man att behöva kriterier för att välja ut minimalt störda stationer (vid gränsen mellan hög/god status) och måttligt störda områden (vid gränsen mellan god/måttlig status) för olika typer av vattenförekomster. Vägledningsdokumentet kommer också att behövas vid urvalet av kompletterande stationer till det slutliga registret över interkalibreringsstationer som skall vara färdigt i december Interkalibreringen skall därefter vara genomförd i praktiken 18 månader efter det att det slutliga stationsregistret fastställts (beskrivs i vägledningsdokumentet om interkalibrering). Eftersom interkalibreringen kommer att vara slutförd innan övervakningsprogrammen är fullt operativa (se figur 1) så kommer påverkanskriterier för val av stationer att behöva användas tillsammans med befintliga undersökningsdata on ekologisk status. Analysen av vattendistriktens karaktäristika och utvärderingen av risken för att enskilda vattenförekomster inte når upp till miljömålen i enlighet med direktivets artikel 5 och bilaga II kommer också att kräva vägledning om referensförhållanden och klassificering. Denna analys skall vara klar senast i december Eftersom övervakningsprogrammen inte kommer att fullt operativa så kommer denna riskutvärdering att i hög grad vila på information om påverkan. Enligt direktivets artikel 8 så skall övervakningsprogrammen vara fullt igång senast i december Här kommer REFCOND-vägledningen att behövas för att specificera kraven på övervakning av referensstationer (områden med hög status) samt för att utvärdera den ekologiska statusen för alla övervakningsstationer. Slutligen kommer REFCOND-vägledningen att behövas när man skall utarbeta de första förvaltningsplanerna för vattendistrikt (River Basin Management Plans RBMPs). Dessa skall publiceras senast i december I dessa planer skall typspecifika referensförhållanden finnas tillsammans med kartpresentationer av ekologisk statusklassificering av ytvatten. De datum som anges i figur 1 visar den tidsplan som medlemländerna har för att leverera dokumentation som visar att man fastställt referensförhållanden och klassgränser. I praktiken innebär detta att arbetet måste utföras i god tid och att det bör starta omedelbart. Den tid som krävs för att utföra detta arbete kommer att variera beroende på förhållandena, t.ex. 9

10 variabiliteten och komplexiteten bland vattenförekomsterna i medlemsländerna liksom med tillgången på expertis. Years after the date of adoption 01 Dec Draft register of intercalibration sites (Annex V, 1.4.1) First RBMP published (Annex VII) Final register of intercalibration sites (Annex V, 1.4.1) Monitoring programmes made operational (Annex V) Intercalibration excercise (Annex V, 1.4.1) Characterisation and risk assessment (Annex II) Svensk översättning av Figur 1. Tidtabell för genomförandet av delar av ramdirektivet för vatten som är beroende av vägledning från REFCOND (arbetsgrupp 2.3). År efter det att direktivet antogs 1december 2000 Förslag till register över interkalibreringsstationer (Bilaga V, 1.4.1) Slutligt register över interkalibreringsstationer (Bilaga V, 1.4.1) Interkalibrering (Bilaga V, 1.4.1) Karaktärisering och riskutvärdering (Bilaga II) Fullt operativa övervakningsprogram (Bilaga V) Publicering av de första förvaltningsplanerna för vattendistrikt (Bilaga VII) 1.3 Vilka är de viktigaste åtgärder som medlemsstaterna behöver vidta? Att identifiera de enskilda avrinningsområden som finns inom respektive lands gränser och dela in dem i vattendistrikt med en behörig myndighet senast år 2003 (Artikel 3, Artikel 24). Att senast år 2004 karakterisera vattendistrikten med utgångspunkt från påverkan, effekter och de ekonomiska aspekterna av vattenanvändning, att fastställa ett register över skyddade områden inom vattendistriktet, samt slutligen en utvärdering av riskerna för att enskilda vattenförekomster inte uppnår miljömålen (Artikel 5, Artikel 6, bilaga II, bilaga III). Att senast år 2006 ha ett fullt operationellt nätverk för övervakning senast(artikel 8). Att senast år 2009, baserat på övervakning och analys av vattendistriktens egenskaper, utarbeta ett kostnadseffektivt åtgärdsprogram för att nå miljömålen i vattendirektivet (Artikel 11, bilaga III). 10

11 Att senast år 2009 utarbeta och publicera förvaltningsplaner för varje vattendistrikt (River Basin Management Plans -RBMPs), inklusive definiering av starkt modifierade vattenförekomster (Artikel 13, Artikel 4.3). Att senast år 2010 införa en prissättningspolitik som ökar vattenresursernas hållbarhet (Artikel 9). Att senast till år 212 ha verkställt åtgärdsprogrammet (Artikel 11). Att senast till år 2015 ha genomfört åtgärdsprogrammet och uppnå miljömålen (Artikel 4) Vissa medlemsstater kanske inte alltid kan uppnå god vattenstatus för alla vattenförekomster inom ett vattendistrikt senast år 2015, på grund av teknisk genomförbarhet, orimliga kostnader eller naturliga förhållanden. Under sådana förhållanden som förklarats särskilt i förvaltningsplanen för vattendistriktet ger vattendirektivet medlemsstater möjlighet att använda ytterligare två sexårsperioder av planering och genomförandet av åtgärder. 1.4 Förändring av förvaltningsprocessen information, samråd och deltagande Artikel 14 i vattendirektivet specificerar att medlemsstaterna skall uppmuntra aktiv medverkan från samtliga intressenter när det gäller genomförandet av vattendirektivet och i arbetet med förvaltningsplanerna för vattendistrikt. Dessutom skall medlemsstater informera och samråda med allmänheten, däribland användarna. Information och samråd skall ske enligt följande tidtabell: Senast 2006 om tidsplan och arbetsprogram för att utarbeta förvaltningsplaner för vattendistriktet och vilken roll samråd kommer att spela. Senast 2007 om översikten över viktiga vattenförvaltningsfrågor i avrinningsområdet. Senast 2008 om utkastet till förvaltningsplan för avrinningsdistriktet. 1.5 Integration: ett nyckelbegrepp bakom vattendirektivet Det centrala begreppet i vattendirektivet är integration. Integration ses som nyckeln till hur vattenförekomster skall skyddas inom vattendistrikten: Integration av miljömål, som kombinerar kvalitativa, ekologiska och kvantitativa mål för att skydda värdefulla akvatiska ekosystem och säkra en allmänt god status i andra vatten. Integration av alla vattenresurser som kombinerar inlandsvatten- och grundvattenförekomster, våtmarker, vatten i övergångszon och kustvatten inom varje avrinningsområde. Integration av all vattenanvändning, funktioner och värden inom ramen för en gemensam policy, d. v. s undersökning av vatten för miljön, vatten för hälsa och mänsklig konsumtion, vatten för ekonomiska sektorer, transport, fritid, samt vatten som en samhällstillgång. 11

12 Integration av discipliner, analyser och expertis, genom att kombinera hydrologi, hydraulik, ekologi, kemi, markvetenskaper, teknologi och ekonomi för att bedöma befintlig påverkan och dess inverkan på vattenresurser och identifiera åtgärder för att nå miljömålen i direktivet på mest kostnadseffektiva sätt. Integration av vattenlagstiftning till ett gemensamt och sammanhängande ramverk. Kraven i äldre vattenlagstiftning (t ex direktivet om fiskevatten) har omformulerats i vattendirektivet i enlighet med modernt ekologiskt tänkande. Efter en övergångsperiod kommer dessa äldre direktiv att avskaffas. Annan lagstiftning (t.ex. direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och nitratdirektivet) måste samordnas med förvaltningsplanerna i de fall där de utgör grunden för åtgärdsprogrammen. Integration av en rad åtgärder, inklusive prissättning och andra ekonomiska styrmedel i ett gemensamt förvaltningsförfarande för att uppnå direktivets miljömål. Åtgärdsprogram definieras i förvaltningsplanerna för vattendistrikt som utarbetas för varje vattendistrikt. Integration av berörda parter och allmänheten i beslutsprocessen, genom att främja öppenhet, informera allmänheten och erbjuda unika möjligheter för berörda parter att delta i utarbetandet av förvaltningsplanerna för vattendistrikten. Integration av olika beslutsnivåer (lokal, regional och nationell) som påverkar vattenresurser och vattenstatus, för att åstadkomma effektiv förvaltning av alla vatten. Integration av vattenförvaltning från olika medlemsländer, för avrinningsområden som delas mellan flera länder, för nuvarande och framtida medlemsländer i den Europeiska Unionen. Aktiviteter som stödjer genomförandet av vattendirektivet pågår både i nuvarande medlemsstaterna och i länder kommer att bli medlemmar i Europeiska Unionen. Exempel på sådana aktiviteter är samråd med allmänheten, utveckling av nationell vägledning, pilotprojekt för att pröva olika specifika aspekter av direktivet eller den övergripande planeringsprocessen, diskussioner kring institutionella ramar eller satsningar på forskningsprogram om vattendirektivet. Maj Sverige: Medlemsstater, Norge och Europeiska kommissionen enas om en gemensam genomförandestrategi. Det främsta målet med strategin är att stödja genomförandet av vattendirektivet genom att utveckla en sammanhängande och gemensam förståelse samt vägledning för nyckelavsnitt i direktivet. Huvudprinciperna i den här gemensamma strategin handlar om att utbyte av information och erfarenhet, att utveckla gemensamma metoder och tillvägagångssätt, att involvera experter från de blivande medlemsländerna och berörda parter inom vattensektorn. I sammanhanget för den gemensamma genomförandestrategin har det tillsatts en rad arbetsgrupper och utförts gemensamma aktiviteter för att utveckla och testa icke-juridiskt bindande handledning (se bilaga I om den övergripande strukturen av den gemensamma genomförandestrategin, CIS Common Implementation Strategy). I anslutning till den gemensamma genomförandestrategin har ett antal arbetsgrupper och gemensamma aktiviteter startats för att utveckla och testa icke-bindande 12

13 vägledningsdokument (se tabell 1). En strategisk samordningsgrupp övervakar arbetsgrupperna och rapporterar direkt till vattendirektörerna inom Europeiska Unionen och till kommissionen som är det beslutande organet för den gemensamma genomförandestrategin. Tabell 1. Arbetsgrupper inom den gemensamma genomförandestrategin, inklusive beskrivning av "Lead countries/organisations" (se även bilaga A) Arbetsgrupp Ledningsansvar 2.1 Analys av belastning och påverkan (IMPRESS) Storbritannien och Tyskland 2.2 Kraftigt modifierade vattenförekomster (HMWB) Storbritannien och Tyskland 2.3 Referensförhållanden och gränser för ekologiska Sverige statusklasser i inlandsvatten (REFCOND) 2.4 Typologi, klassificering av övergång- och kustvatten Storbritannien,Tyskland, Frankrike, Sverige och Europeiska miljöbyrån (EEA) 2.5 Interkalibrering Joint Research Centre (??) 2.6 Ekonomisk analys (WATECO) Frankrike och EU Kommissionen 2.7 Övervakning Italien och Europeiska miljöbyrån (EEA) 2.8 Verktyg för utvärdering och klassificering av Österrike grundvatten 2.9 Bästa metoder för vattenområdesplanering Spanien 3.1 Geografiska informationssystem, GIS Joint Research Centre (??) 3.2 Integrerad testning i pilotflodområden EU Kommissionen och SCG (??) 1.6 Arbetsgrupp 2.3 REFCOND En arbetsgrupp har satts upp för att arbeta speciellt frågor som rör fastställande av referensförhållanden och gränser för ekologiska statusklasser för inlandsvatten. Målsättning på kort sikt för arbetsgruppen, som förkortas REFCOND, var att utarbeta en icke-bindande och praktisk vägledning över relevanta delar av Vattendirektivet, speciellt bilagorna II och V. Medlemmarna i REFCOND är ekologer och tekniska experter från regeringar och ickestatliga organisationer från vart och ett av EU: medlemsländer samt Norge. Ett antal kandidatländer (blivande medlemsländer) och intressenter har också varit involverade i arbetsgruppen. En lista över REFCOND:s partners och andra kontakter finns i bilaga B. REFCOND har, under utarbetande av vägledningen, organiserat tre workshops för att säkra tillfredställande bidrag och återkoppling från en bred publik. Den första av dessa, som var inriktad på en översyn av den teknik och de principer som medlemsländerna använder för att identifiera referensförhållanden och gränser mellan olika statusklasser, ägde rum i Uppsala den maj Den andra med fokus på utvärdering av teknik för att fastställa referensförhållanden och gränser för statusklasser, hölls i Ispra, Italien, 5-6 december Den tredje workshopen med inriktning på genomgång och validering av det första utkastet till vägledningsdokument arrangerades i Stockholm den 5-6 september Fullständig dokumentation av de presentationer som gjorts och från gruppdiskussioner, etc. finns tillgängliga via Circa systemet samt på REFCOND:s webbplats ( Ett frågeformulär användes för att samla in information till genomgången av den teknik och de principer som medlemsländerna använder för att identifiera referensförhållanden och gränser mellan statusklasser med användning av kvalitetsindikatorer (quality elements) som 13

14 finns i Vattendirektivet. Frågeformuläret och en sammanfattning av svaren finns tillgängliga via Circa systemet samt på REFCOND:s webbplats (se ovan). Med svaren på frågeformuläret och annan tillgänglig information som grund utarbetade REFCOND-gruppen fyra diskussionspapper att användas vid utvärderingen av den teknik som användes i medlemsländerna (De Wilde&Knoben 2001, Johnson 2001, Owen et. al och Van de Bund 2001). Dessa dokument behandlar särskilt de processer som används för att definiera och fastställa referensförhållanden samt för att fastställa klassgränser och typologi. Samtliga dokument finns tillgängliga via Circa systemet samt på REFCOND:s webbplats (se ovan). Vägledningsdokumentet grundas på information från REFCOND:s workshop, svaren på frågeformuläret, diskussionspappren för teknikutvärdering och annan tillgänglig information, t.ex. från forskningsprojekt som pågår inom EU och nationellt, den europeiska standardiseringskommittén (CEN European Committee for Standardization), nationella strategidokument samt från litteraturöversikter. Utarbetande av ett vägledningsdokument: en interaktiv process Ett stort antal experter har, under en mycket kort tidsperiod, i varierande utsträckning varit involverade i utarbetandet av detta vägledningsdokument. Processen har omfattat följande aktiviteter: Regelbundna möten med ledningsgruppen för REFCOND. Regelbundna möten i Bryssel med den strategiska samordningsgruppen och med ledarna för övriga arbetsgrupper. Organiserandet av tre workshops för att följa upp arbetsprogrammet och de preliminära resultaten från REFCOND. Regelbundet utbyte med experter från andra arbetsgrupper inom den gemensamma genomförandestrategin, i första hand med de grupper som arbetar med typologisering och klassificering av övergångs- och kustvatten (arbetsgrupp 2.4) och interkalibrering (arbetsgrupp 2.5). Regelbundna kontakter med experter från pågående och tidigare EU-finansierade forskningsprojekt, främst AQEM, STAR, FAME och EUROLAKES. Deltagande i ett flertal möten och workshops som arrangerats av medlemsländer, europeiska organisationer på temat referensförhållanden och ekologisk statusklassificering. I bilaga E till detta dokument finns en lista över tidigare och pågående EU-finansierade projekt av betydelse för REFCOND. För vart och ett av projekten anges dess fullständiga namn, förkortning och webbplats om denna information finns tillgänglig. 14

15 Del 2. Vedertagna begrepp och termer 2.1. Referensförhållanden och hög ekologisk status Utdrag från Vattendirektivet beträffande referensförhållanden och hög ekologisk status: Bilaga II: 1.3 (i-vi) Fastställande av de typspecifika referensförhållandena för typer av ytvattenförekomster: i) För varje typ av ytvattenförekomst som har karakteriserats i enlighet med avsnitt 1.1 skall typspecifika hydromorfologiska och fysikalisk-kemiska förhållanden fastställas som anger värdena för de hydromorfologiska och fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna enligt avsnitt 1.1 i bilaga V för denna typ av ytvattenförekomst vid hög ekologisk status enligt definitionen i relevant tabell i avsnitt 1.2 i bilaga V. Typspecifika biologiska referensförhållanden skall fastställas som anger värdena för de biologiska kvalitetsfaktorer som anges i avsnitt 1.1 i bilaga V för denna typ av ytvattenförekomst vid hög ekologisk status enligt aktuell tabell i avsnitt 1.2 i bilaga V. (ii) När de förfaranden som anges i detta avsnitt tillämpas på kraftigt modifierade eller konstgjorda ytvattenförekomster skall hänvisningar till hög ekologisk status tolkas som hänvisningar till maximal ekologisk potential som den definieras i tabell i bilaga V. Värdena för maximal ekologisk potential för en vattenförekomst skall ses över vart sjätte år. iii) De typspecifika förhållandena enligt punkterna i och ii och typspecifika biologiska referensförhållanden kan antingen vara volymbaserade, eller grundas på modellberäkningar, eller härledas genom att en kombination av dessa två metoder används. Där det inte är möjligt att använda dessa metoder får medlemsstaterna använda expertbedömningar för att fastställa sådana förhållanden. När hög ekologisk status med avseende på koncentrationerna av särskilda syntetiska förorenande ämnen fastställs skall detektionsnivåerna vara de som kan uppnås med den teknik som är tillgänglig vid den tidpunkt de typspecifika förhållandena skall fastställas. iv) När det gäller volymbaserade typspecifika biologiska referensförhållanden skall medlemsstaterna upprätta ett nät av referensstationer för varje typ av ytvattenförekomst. Nätet skall innehålla ett så stort antal stationer med hög status att en tillräcklig konfidensnivå för värdena för referensförhållandena kan uppnås med hänsyn till variationen hos värdena för de kvalitetsfaktorer som svarar mot hög ekologisk status för den aktuella typen av ytvattenförekomst och den teknik för modellberäkning som tillämpas enligt punkt v. Bilaga V: 1.2 Normativa definitioner för klassificering av ekologisk status Det finns inga eller endast mycket små av människor framkallade förändringar av ytvattenförekomstens värden för den fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna, jämfört med de värden som normalt gäller för denna typ av opåverkade förhållanden. Värdena för ytvattenförekomstens biologiska kvalitetsfaktorer avspeglar de värden som normalt är förknippade med denna typ av vid opåverkade förhållanden och uppvisar inga eller mycket små tecken på störningar. 15

16 Bilaga V: Definition av hög-, god-, och måttlig ekologisk status i floder och sjöar. Kvalitetsfaktorernas värden vid hög status: I tabellerna (floder) och (sjöar) anges normativa definitioner för hög ekologisk status för floder och sjöar för varje enskild biologisk, fysikalisk-kemisk och hydromorfologisk kvalitetsfaktor. I varje fall omfattar definitionen följande passus i statusbeskrivningen av de biologiska kvalitetsfaktorerna: Den specifika kvalitetsfaktorn " motsvarar helt, eller nästan helt opåverkade förhållanden." Dessutom finns mera specifika kriterier för särskilda förorenande ämnen: Särskilda syntetiska förorenande ämnen: "koncentrationer nära noll och åtminstone lägre än gränsen för upptäckt vid användning av den mest avancerade analysteknik som är i allmänt bruk." Särskilda icke-syntetiska förorenande ämnen: "koncentrationerna ligger inom det intervall som normalt gäller vid opåverkade förhållanden (bakgrundsnivåer = bgl)." Slutsatser och rekommendationer Referensförhållanden är inte nödvändigtvis lika med fullständigt ostörda, ursprungliga förhållanden. De innefattar även en mycket liten påverkan vilket innebär att mänsklig påverkan är tillåten så länge det inte förekommer några ekologiska effekterna eller att dessa är ringa. Referensförhållanden är lika med hög ekologisk status vilket innebär ingen eller mycket små tecken på störning för var och en av de allmänna fysikalisk-kemiska, hydromorfologiska och biologiska kvalitetsfaktorerna. Referensförhållanden skall, vid klassificeringen av ekologisk status, representeras av värden för relevanta biologiska kvalitetsfaktorerna. Referensförhållanden kan vara ett nuvarande eller tidigare tillstånd. Referensförhållanden skall fastställas för varje typ av vattenförekomst. Referensförhållanden fordrar att särskilda syntetiska förorenande ämnen skall förekomma i koncentrationer nära noll och åtminstone lägre än gränsen för upptäckt vid användning av den mest avancerade analysteknik som är i allmänt bruk. Referensförhållanden fordrar att särskilda icke-syntetiska förorenande ämnen skall ha koncentrationer som ligger inom det intervall som normalt gäller vid opåverkade förhållanden. De två senare punkterna har varit föremål för omfattande debatter (jfr OSPAR) och det är klart att ingen vetenskaplig definition av termer som nära noll kan ges. Dessa frågor behandlas vidare i en undergrupp till Expert Advisory Forum on Priority Substances som arbetar med analys och övervakning (AMPS). Man rekommenderar att det tillvägagångssätt som beslutats av EAF PS, AMPS-gruppen, antas för ämnen för vilka man skall fastställa nationella gränser och backgrundskoncentrationer. 16

17 2.2 God och måttlig ekologisk status Utdrag från direktivet som innehåller termerna god och måttlig ekologisk status: Bilaga V: 1.2 Normativa definitioner för klassificeringar av ekologisk status. Tabell 1.2 Allmänna definitioner God ekologisk status: Värdena för ytvattenförekomstens biologiska kvalitetsfaktorer uppvisar små av mänsklig verksamhet framkallade störningar, men avviker endast i liten omfattning från de värden som normalt gäller för ytvattenförekomsten vid opåverkade förhållanden. Måttlig ekologisk status: Värdena för ytvattenförekomstens biologiska kvalitetsfaktorer avviker i måttlig omfattning från de värden som normalt gäller för ytvattenförekomsten vid opåverkade förhållanden. Värdena visar på måttliga av mänsklig verksamhet framkallade störningar och är avsevärt mer påverkade än vid förhållanden med god status. Bilaga V: Definition av hög, god och måttlig ekologisk status i floder och sjöar. Kvalitetsfaktorernas värden god och måttlig status: I tabellerna (floder) och (sjöar) anges normativa definitioner för god eller måttlig ekologisk status för floder och sjöar för varje enskild biologisk, fysikalisk-kemisk och hydromorfologisk kvalitetsfaktor. I varje fall omfattar definitionen följande passus i statusbeskrivningen av de biologiska kvalitetsfaktorerna: God ekologisk status: Det finns lätta förändringar i artsammansättning och förekomst Sammansättningen (fytoplankton, makrofyter och fytobentos samt bentiska evertebrater) jämfört med typspecifika samhällena Måttlig ekologisk status: Sammansättningen (fytoplankton, makrofyter och fytobentos samt bentiska evertebrater) skiljer sig måttligt från sammansättningen i typspecifika samhällen. För allmänna fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer sägs att förhållandena för god ekologiska status inte bör: " ligga utanför de intervall som har fastställts för att de typspecifika ekosystemets funktion skall säkerställas och de biologiska kvalitetsfaktorer som har angivits skall uppnås" (bilaga V:1.2). Därutöver finns mera specifika kriterier för god ekologisk status beträffande särskilda förorenande ämnen: Särskilda syntetiska och icke-syntetiska förorenande ämnen: "koncentrationer som inte överstiger de normer som upprättas i enlighet med det förfarande som beskrivs i avsnitt (miljökvalitetsnormer EQS)". (Detaljerade tillvägagångssätt för att fastställa EQS håller på att utarbetas av Expert Advisory Forum on Priority Substances.) Sammanfattning och rekommendationer Följande kriterier skall gälla för varje ytvattenförekomst med god ekologisk status: Värdena för de biologiska kvalitetsfaktorerna visar liten avvikelse från referensförhållanden (låga nivåer av störning från mänskliga aktiviteter). 17

18 Nivåerna av de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna överskrider inte det intervall som säkerställer ekosystemets funktion och når upp till de värden som krävs för god ekologisk status. Koncentrationerna av de särskilda syntetiska och icke-syntetiska förorenande ämnena överskrider inte miljökvalitetsindex (EQS) som fastställts enligt bilaga V eller annan relevant EU-lagstiftning. Följande kriterier skall gälla för varje ytvattenförekomst med måttlig ekologisk status: - Värdena för de biologiska kvalitetsfaktorerna visar måttlig avvikelse från referensförhållanden (måttliga tecken på störning från mänsklig aktivitet). - Förhållanden som är i linje med att uppnå värdena för de biologiska kvalitetsfaktorerna och signifikant mer störda än vid god status förhållanden Ytvattenförekomster Utdrag från direktivet (artikel 2, punkt 10) som säger att en ytvattenförekomst är: en avgränsad och betydande ytvattenförekomst som t.ex. en sjö, en reservoar, ett vattendrag, en flod eller kanal, del av ett vattendrag, flod eller kanal, ett vatten i en övergångszon eller en kustvattensträcka. Rekommendationerna nedan grundar sig i huvudsak på den "horisontella" Vägledningen om tillämpningen av begreppet vattenförekomster inom ramen för Vattendirektivet. REFCOND-vägledningen kan komma att behöva revideras när den slutliga versionen av detta dokument blir klart. De flesta av de element i definitionen på ytvattenförekomst som ges i direktivet är tämligen klar och behöver ingen ytterligare vidareutveckling. Vägledningen om vattenförekomster behandlar emellertid två andra frågor som behöver utvecklas, nämligen storleken och om delar av sjöar eller vattendrag kan betraktas som vattenförekomster. Beträffande den senare frågan sägs uttryckligen i Vattenförekomstvägledningen att signifikanta skillnader i status skall åtföljas av en uppdelning i olika vattenförekomster så att en rättvisande klassificering kan göras. Det innebär att sjöar och vattendrag kan indelas ytterligare i sådana delar som påverkas av människors verksamheter och sådana som inte påverkas eller enbart påverkas i ringa omfattning. Indelning av ytvatten i mindre och mindre förekomster bör emellertid undvikas om det inte har ett klart och tydligt syfte för att nå målen. Syftet med direktivet är att skapa en ram för att skydda alla vatten, inklusive inlandsvatten, övergångsvatten, kustvatten och grundvatten (artikel 1). Medlemsstaterna måste se till att man när man genomför direktivet uppnår denna målsättning. Ytvatten omfattar ett stort antal mycket små vatten. Den administrativa bördan att förvalta dessa vatten kommer att bli enorm. Direktivet innehåller inte någon tröskel för mycket små vattenförekomster. Direktivet ger två alternativ för att differentiera vattenförekomster i typer: system A och system B. Endast system A-typologin specificerar storleksenheter för floder och sjöar. Det minsta storleksintervallet för flodtyper enligt system A är avrinningsområden på km 2. Det minsta storleksintervallet för en sjö enligt system A sjö är en yta på km 2. För små kust- 18

19 och övergångsvatten anges inte någon storlek. Om system B används måste, åtminstone, samma differentieringsnivå uppnås. Det är därför att rekommendera att man använder för små floder och sjöar använder den storleksindelning som anges i system A. Det är emellertid klart att i vissa regioner där det finns många små vattenförekomster, så kommer det att bli nödvändigt att anpassa detta tillvägagångssätt. Med hänvisning till detta, kan det vara lämpligt att för vissa ändamål slå samman vattenförekomster i grupper, på det sätt som skisseras i vägledningen för vattenförekomster för att undvika onödiga administrativa bördor. Det finns, emellertid, fortfarande ett stort antal enskilda floder och sjöar som är mindre än dessa gränsvärden. Ett möjligt tillvägagångssätt för att skydda dessa vatten anges i vägledningsdokumentet om vattenförekomster. Slutsatser och rekommendationer: Ytvattenförekomster skall inte överlappa varandra. En ytvattenförekomst får inte korsa gränserna mellan olika typer av vattenförekomster. Direktivets målsättningar skall användas för att identifiera avgränsade delar av ett ytvatten. En sjö eller vattenmagasin kommer normalt att klassas som en vattenförekomst. När olika referensförhållanden finns i en sjö på grund av olika morfologiska förhållanden (t.ex. delbassänger) måste sjön delas upp i olika vattenförekomster (se exempel i figur 2). Vidare skall sjön delas upp i skilda vattenförekomster om det är olika statusförhållanden i sjön för att det önskvärda ekologiska resultatet skall kunna uppnås på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. En hel älv, vattendrag eller kanal kan vara en vattenförekomst. Om, emellertid, referensförhållanden är olika i olika delar av vattendraget måste detta delas upp i fler vattenförekomster. Vidare skall en flod, vattendrag eller kanal delas upp i skilda vattenförekomster om det är olika statusförhållanden i olika delar av flod, vattendrag eller kanal för att det önskvärda ekologiska resultatet skall kunna uppnås på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. En lägre storleksgräns för ytvattenförekomster än de som anges i direktivet typologi system A (beskrivs i bilaga II till direktivet) - kan sättas i vissa fall, d.v.s. då medlemsstaten beslutar att mindre vattenförekomster är viktiga och kräver särskild identifiering. Detta är av särskild ekologisk betydelse för sjöar. 19

20 Figur 2. Underindelning av sjöar på grundval signifikanta karaktärsskillnader (från vägledningsdokumentet om "vattenförekomster"). Svensk översättning av bildtext: Vattenförekomst 1, typ (a) Vattenförekomst 2 typ (b) Djup Grund Naturligt näringsfattigt vatten (oligotrof) Naturligt näringsrikt vatten (eutrof) Olika referensförhållanden jämfört med Olika referensförhållanden jämfört med vattenförekomst 2 vattenförekomst 1 Olika känslighet för påverkan jämfört med Olika känslighet för påverkan jämfört med vattenförekomst 2 jämfört med vattenförekomst Våtmarker Våtmarker definieras i direktivets artikel 1 Syftet med detta direktiv är att upprätta en ram för skyddet av inlandsvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten, för att (artikel 1 a) hindra ytterligare försämringar och skydda och förbättra statusen hos akvatiska ekosystem och såvitt avser deras vattenbehov, även terrestra ekosystem och våtmarker som är direkt beroende av akvatiska ekosystem. Våtmarksekosystem är ekologiskt och funktionellt delar av vattenmiljön och spelar potentiellt en viktig roll i en hållbar förvaltning av avrinningsområden. Vattendirektivet sätter inte särskilda miljömål för våtmarker. Våtmarker som emellertid är beroende av grundvattenförekomster, utgör en del av en ytvattenförekomst, eller är ett skyddat område, kommer att ha fördel av skyldigheterna i vattendirektivet om att skydda och återställa vattnen status. Relevanta definitioner finns utarbetade i vägledningen om vattenförekomster och utvecklas vidare i vägledningen om våtmarker. Påverkan på våtmarker (till exempel fysisk störning eller förorening) kan resultera i effekter på vattenförekomsternas ekologiska status. Åtgärder för att klara sådan påverkan kan därför behöva övervägas som en del i förvaltningsplanerna, i de fall de är nödvändiga för att miljömålen i direktivet skall kunna uppnås. Anläggning och förbättringar av våtmarker kan under tillämpliga former ge hållbar, kostnadseffektiv och socialt acceptabla mekanismer för att nå miljömålen i direktivet. Våtmarker kan särskilt bidra till att minska föroreningar, medverka till att mildra effekterna av torka och översvämningar, bidra till att uppnå hållbar kustförvaltning och gynna återflöde 20

21 av grundvatten. Betydelsen av våtmarker inom åtgärdsprogrammen utreds ytterligare i ett särskilt vägledningsdokument on våtmarker. 2.5 Typer av vattenförekomster Utdrag från direktivet om typer av vattenförekomster: Bilaga II: 1.1 (ii): För varje ytvattenkategori skall de relevanta ytvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet differentieras efter typ. Dessa typer är de som definieras med användning av antingen "system A" eller "system B" enligt avsnitt 1.2. Bilaga II: 1.1 (iv): Om system B används måste medlemsstaterna uppnå minst samma differentieringsnivå som skulle ha uppnåtts med användning av system A. Ytvattenförekomsterna inom avrinningsområdet skall följaktligen differentieras efter typ med användning av värdena för de obligatoriska deskriptorerna och de tilläggsdeskriptorer, eller den kombination av deskriptorer, som erfordras för att säkerställa att de typspecifika biologiska referensförhållandena kan härledas på ett tillförlitligt sätt. Direktivet kräver att medlemsländerna delar in vattenförekomsterna i olika typer och att man fastställer referensförhållanden för dessa. Det viktigaste syftet med typindelningen är att göra det möjligt att fasställa typspecifika referensförhållanden vilka i sin tur utgör grunden (ankare) för klassificeringssystemet. System A jämfört med system B Systemen är ungefär lika på så sätt att de obligatoriska faktorerna skall användas i båda: geografisk belägenhet, höjd över havet, storlek, geologi och för sjöar även djup. Skillnaden är att system A beskriver hur vattenförekomsterna skall karaktäriseras i rummet (ekoregioner) medan system B som saknar denna beskrivning också tillåter användning av ytterligare faktorer. Det är upp till varje medlemsstat att bestämma vilket system man vill använda. Flertalet medlemsländer har aviserat att de föredrar att använda system B.. Grad av differentiering Direktivet kräver att om system B används måste samma differentieringsgrad uppnås som för system A. Detta kan tolkas på så sätt att om system B används så får inte detta resultera i större variation av typspecifika referensförhållanden jämfört med om man använt system A. Om man däremot kan visa att samma eller lägre grad av variabilitet i referensförhållanden kan visas med färre typer än man skulle få med system A, är detta acceptabelt eftersom syftet med typindelning är att fastställa referensförhållanden så exakt som möjligt. Denna jämförelse av graden av differentiering innebär inte man måste göra en obligatorisk jämförelse mellan systemen i detalj, utan på en mer allmän nivå grundad på tillgängliga data och expertbedömningar. Det som är viktigt är att det fastställda typologisystemet bidrar till att man uppnår tillfredställande tillförlitlighet beträffande referensförhållande och påföljande klassificering. Variationsgrad Medlemsstaterna måste fastställa typspecifika biologiska referensförhållanden för varje kvalitetsfaktor som används i klassificeringen. I de fall då den naturliga variationen för en kvalitetsfaktor som helhet i en typ är mycket större än den naturliga variationen för denna faktor i någon speciell vattenförekomst, skall medlemsstaterna kunna använda ett lämpligt referensvärde för vattenförekomsten när man tolkar resultat från övervakningsprogram och vid beräkning av miljökvalitetskvoten (EQR). Det relevanta referensvärdet skall ligga inom 21