Strategiska vägval för en arbetstidsförkortning

Transkript

1 Strategiska vägval för en arbetstidsförkortning Vänsterpartiet December 2015

2 Innehållsförteckning Innehållsförteckning Inledning Sammanfattning av rapportens förslag Så genomförs arbetstidsförkortningen Arbetstidsförkortningens omfattning Lagstiftning eller avtal? Finansiering genom löneutrymmet Bedömning av löneutrymmet Frågan om lönekompensation Arbetstidsförkortningens påverkan på löneutvecklingen Positiva effekter av en arbetstidsförkortning Arbetstidsförkortning och arbetsmarknaden Sysselsättningseffekter vid olika arbetstidsförkortningar Rekryteringsbehov vid en arbetstidsförkortning till 37,5 timmars arbetsvecka Rekryteringsbehov vid längre arbetstidsförkortningar Försämrad matchning på arbetsmarknaden Andra reformer på arbetsmarknaden Offentligfinansiella effekter av en arbetstidsförkortning Beräkningssätt och effekter av 37,5 timmars arbetsvecka Arbetstidsförkortning till 35 timmars arbetsvecka Arbetstidsförkortning till 30 timmars arbetsvecka Arbetstidsförkortning och bibehållet offentligt åtagande Strategiska vägval Strategiska avvägningar Försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag Att närma sig målet om sex timmars arbetsdag Referenser

3 1. Inledning Frågan om arbetstidsförkortning har länge varit viktig för Vänsterpartiet. Vi är ett parti som många gånger i historien har gått före. Vi har ställt krav på förändringar, som andra har sett som omöjliga, men som när de väl har genomförts inte ifrågasätts av någon. Detta gäller också i synen på hur lång arbetsveckan bör vara. Det förslag som nu presenteras är en fortsättning på arbetet som gjordes av arbetsgruppen bakom rapporten Striden om tiden 2013 (Vänsterpartiet 2013a). Striden om tiden tar upp arbetstidsfrågan utifrån flera perspektiv och diskuterar erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar, i såväl Sverige som i andra länder. Delar av gruppens arbete har tidigare lämnats över för beslut till den partistyrelse som valdes 2014, därför har det här dokumentet tagits fram som ett kompletterande underlag till partistyrelsens diskussion. En arbetstidsförkortning är en frihetsreform. Den ger oss mer tid för återhämtning och för att utvecklas som människor. Med kortare arbetstid skapas bättre förutsättningar för jämställdhet i hemmet och på arbetsmarknaden. Alla som arbetar får mer makt över sin egen tid. Arbetstidsförkortningar kan också vara ett viktigt instrument i omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. I Vänsterpartiets partiprogram slås fast att normalarbetstiden ska kortas med målet sex timmars arbetsdag. I denna rapport föreslås en modell som bygger på att en förkortning av arbetstiden till 35 timmar per vecka kan nås på två mandatperioder och att som en första etapp korta arbetstiden till 37,5 timmars arbetsvecka. Därefter vill Vänsterpartiet fortsätta förkorta arbetstiden med målsättningen om att nå 30 timmars arbetsvecka. Etappen med en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar är tänkt att inledas 2019 och ska vara fullt ut genomförd till år Den finansieras genom att en stor del av löneutrymmet tas ut i form av kortare arbetstid. Därutöver uppstår naturligtvis offentligfinansiella effekter av den sänkta arbetstiden (som redogörs för närmare i avsnitt fyra). Utrymmet för större arbetstidsförkortningar är i ett medelfristigt perspektiv begränsat då det kommer att krävas betydande skattehöjningar enbart för att klara det offentliga åtagandet på en konstant nivå. Den arbetstidsförkortning som vi föreslår är realistisk och genomförbar, leder inte till reallönesänkningar eller till en allvarligt försämrad matchning på arbetsmarknaden. För att förverkliga den långsiktiga målsättningen om sex timmars arbetsdag behöver vi närma oss den stegvis. Om det konkretiserade förslag som preciseras i den här rapporten blir verklighet skulle det vara historiskt; för första gången sedan 1970-talet skulle normalarbetstiden i arbetstidslagen förkortas. Det skulle bryta med den välspridda uppfattningen att en generell arbetstidsförkortning är omöjlig att uppnå. Att lyckas med det skulle vara en viktig strategisk framgång som öppnar möjligheter för ytterligare arbetstidsförkortningar i framtiden. 3

4 1.1 Sammanfattning av rapportens förslag I rapporten analyseras tre etapper för arbetstidsförkortningar, framförallt utifrån deras offentligfinansiella effekter, påverkan på löneutvecklingen och utifrån deras effekter på arbetsutbudet. Förslaget som läggs fram är att nå 35 timmars arbetsvecka på två mandatperioder och som en första etapp nå en arbetstidsförkortning till 37,5 timmars arbetsvecka. Förutsättningar vid respektive etapp i korthet: Vid 37,5 timmars arbetsvecka: Procentuell arbetstidsförkortning: 6,25 procent Årlig arbetstidsförkortning: 37,5 minuter Genomförandeperiod: 4 år Uppskattad långsiktig offentligfinansiell effekt: miljarder/år Uppskattad kostnad för fler utbildningsplatser: ca 2,6 miljarder (totalt 4 år) Uppskattad sysselsättningseffekt: fler anställda Vid 35 timmars arbetsvecka: Procentuell arbetstidsförkortning: 12,5 procent Årlig arbetstidsförkortning: 37,5 minuter Genomförandeperiod: 8 år Uppskattad långsiktig offentligfinansiell effekt: miljarder/år Uppskattad kostnad för fler utbildningsplatser: ca 5,3 miljarder (totalt 8 år) Uppskattad sysselsättningseffekt: fler anställda Vid 30 timmars arbetsvecka: Procentuell arbetstidsförkortning: 25 procent Årlig arbetstidsförkortning: 37,5 minuter Genomförandeperiod: 16 år Uppskattad långsiktig offentligfinansiell effekt: miljarder/år Uppskattad kostnad för fler utbildningsplatser: ca 14,7 miljarder (totalt 16 år) Uppskattad sysselsättningseffekt: fler anställda 4

5 2. Så genomförs arbetstidsförkortningen I det här avsnittet beskrivs inriktningen på förslaget till hur en arbetstidsförkortning kan utformas. Sammanfattningsvis innebär förslaget att som en första etapp mot sex timmars arbetsdag genomföra en stegvis arbetstidsförkortning till 37,5 timmars arbetsvecka, som genomföras lagstiftningsvägen och som finansieras genom löneutrymmet. 2.1 Arbetstidsförkortningens omfattning Förslaget i denna rapport innebär att som en första etapp genomföra en stegvis arbetstidsförkortning under fyra år till 37,5 timmars arbetsvecka. Arbetstidsförkortningens storlek är densamma under vart och ett av åren, och motsvarar en årlig förkortning av normalarbetstiden med ca 37 minuter i veckan. Längden på reformens genomförandeperiod är anpassad till löneutrymmet. En snabbare arbetstidsförkortning än den vi föreslår skulle riskera att medföra reallönesänkningar för stora grupper på arbetsmarknaden. Arbetstidsförkortningen är tänkt att inledas 2019 och vara fullt ut genomförd år De andra undersökta alternativen i rapporten är en stegvis arbetstidsförkortning till 35 timmar under åtta år och till 30 timmar under 16 år. Det som skiljer dessa mer omfattande arbetstidsförkortningar från förslaget om 37,5 timmar är att genomförandeperioden blir längre och de offentligfinansiella effekterna större. Det är vår bedömning att utifrån ett strategiskt perspektiv, och för möjligheten att vinna ett brett stöd för reformen, måste arbetstidsförkortningen genomföras i en takt som inte innebär att reallönerna sjunker. I rapporten Striden om tiden undersöktes arbetstidsförkortningar till 30-timmars arbetsvecka inom en tio års period och 35-timmarsvecka (som ett första steg) inom fem år. Arbetsgruppen förordade det första alternativet. Det finns dock goda argument för att genomföra arbetstidsförkortningen till 30 timmarsvecka etapp- och stegvis och därmed börja med en mindre omfattande. Som visas i rapportens fjärde och femte avsnitt skulle en arbetstidsförkortning direkt till 30 eller 35 timmar vara en dyr reform. Därtill riskerar omfattande arbetstidsförkortningar att förvärra de matchningsproblem som finns på arbetsmarknaden. Mer omfattande arbetstidsförkortningar innebär att fler behöver nyanställas och då ökar svårigheterna att hitta anställda som har nödvändig kompetens. Precis som i Striden om tiden innebär vår modell för arbetstidsförkortning att enbart heltidsanställda omfattas. Personer som idag arbetar deltid får inte sin arbetstid förkortad, utan kommer istället sannolikt att få en högre tjänstgöringsgrad. Därutöver har vi även här i linje med Striden om tiden antagit att arbetstidsförkortningen får genomslag till 80 procent på den faktiska arbetstiden. 5

6 2.2 Lagstiftning eller avtal? Det finns tre vägar för att förkorta veckoarbetstiden. Arbetstidsförkortningar kan genomföras genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, genom att lagstiftaren stimulerar till arbetstidsförkortningar via en kortare heltidsnorm i arbetstidslagen eller genom tvingande lagstiftning. Fördelen med arbetstidsförkortningar avtalsvägen brukar beskrivas som att man då kan ta hänsyn till de särskilda villkor som råder i den aktuella verksamheten. Nackdelen är att anställda i branscher där den fackliga styrkan är svagare riskerar att halka efter. (Ds 2000:22) Om arbetstidsförkortningen sker avtalsvägen finns det inte samma möjlighet för till exempel en högerregering att rulla tillbaka arbetstidsförkortningen. I arbetstidslagen slås fast att den längsta tillåtna ordinarie arbetstiden är 40 timmar i veckan. Regleringen är dispositiv, vilket betyder att arbetsmarknadens parter i kollektivavtal kan göra avsteg från den. En stor del av löntagarkollektivet omfattas idag av kollektivavtal som reglerar arbetstiden till 40 timmar per helgfri vecka. Helgfri vecka är ett nyckelbegrepp i sammanhanget, eftersom det innebär att den genomsnittliga veckoarbetstiden under ett år blir 38,5 istället för 40 timmar. Enligt statistisk från Svenskt Näringsliv (2015) hade nästan samtliga (96,9 procent) av de heltidsanställda arbetarna och 78,5 procent av tjänstemännen i deras medlemsföretag en ordinarie veckoarbetstid på 40 timmar. Samtidigt innehåller många kollektivavtal en kortare veckoarbetstid för de som exempelvis arbetar skift, natt eller har sin arbetstid förlagd till såväl vardagar som helgdagar (LO 2012). 1 I den här rapporten, liksom i Striden om tiden, föreslås att arbetstidsförkortningen genomförs genom att normalarbetstiden i arbetstidslagen förkortas. Det bedöms som en förutsättning för att arbetstidsförkortningen ska omfatta hela arbetsmarknaden. En viktig fråga i sammanhanget blir då hur ett kortare heltidsmått i arbetstidslagen påverkar kollektivavtalen. Arbetstidslagen kan beskrivas som en skyddslag som ger de fackliga organisationerna en starkare position vid förhandlingar med motparten. Om heltidsmåttet i arbetstidslagen förkortas skulle det ha en normerande effekt på arbetsmarknaden och sänka också den avtalade arbetstiden. Hur stor sänkningen skulle bli för de som redan idag har en kortare arbetstid än det nu gällande heltidsmåttet är svårt att bedöma och blir sannolikt ett resultat av styrkeförhållanden mellan parterna. Vid en arbetstidslagstiftning som genomförs lagstiftningsvägen är det viktigt att arbetstidsförkortningar som redan har genomförts avtalsvägen inte försämras. 1 I Striden om tiden finns härutöver också en beskrivning över avtalade arbetstidsförkortningar under 2000-talet. 6

7 Att använda löneutrymmet torde påverka fackens förhandlingsmöjligheter kring löneförhandlingar under den tid arbetstidsförkortningen sker. Vilket i sin tur kan påverka fackens styrka såväl negativt som positivt. 2.3 Finansiering genom löneutrymmet En arbetstidsförkortning, som genomförs utan att offentliga medel används till lönekompensation, innebär att hela eller delar av löneutrymmet intecknas för de år som reformen genomförs. Som konstateras i Striden om tiden är principiellt utrymmet för arbetstidsförkortning, utan lönekompensation, detsamma som löneutrymmet. Kopplingen mellan en arbetstidsförkortning och löneutvecklingen är komplicerad och inte sällan är samhällsdebatten om denna fråga något sammanblandad. I en skrift till Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler (SOU 2002:6) försöker Ingemar Göransson reda ut sambandet. Han konstaterar: Löner och löneökningar bestäms i förhandlingar mellan parterna. En minskning av arbetstiden i lag genom kortare veckoarbetstid eller längre betald ledighet reglerar inte hur lönen förändras. Det kommer dock att påverka kommande avtalsförhandlingar och därmed de framtida lönerna och löneutvecklingen. Om arbetstidsförkortningen genomförs stegvis och i en takt som inte är större än löneutrymmet kommer den inte att innebära lägre månadsinkomst än vad som var fallet innan förkortningen, men väl lägre månadsinkomst än vad som skulle ha varit fallet om arbetstiden inte förkortats. (SOU 2002:6) Den modell till arbetstidsförkortning som föreslås innebär alltså för övrigt också här precis som i Striden om tiden att den finansieras genom löneutrymmet. 2.4 Bedömning av löneutrymmet Löneutrymmet brukar beskrivas som den takt i löneutvecklingen som är möjlig utan att Sveriges konkurrenskraft gentemot utlandet försämras. Arbetsmarknadens parter gör av naturliga skäl ofta olika bedömningar av hur stort löneutrymmet är. Ett sätt att beskriva det är som summan av produktivitetsutvecklingen och inflationen. Den bedömning som ligger till grund för de beräkningar som finns i denna rapport är att det finns ett nominellt löneutrymme på ca fyra procent. Den bedömningen grundas i riksbankens inflationsmål på två procent och Konjunkturinstitutets bedömning av produktivitetsutvecklingen i näringslivet på lång sikt. I sin senaste lönebildningsrapport (Konjunkturinstitutet 2015b) bedömer man denna till 2,1 procent, vilket motsvarar den årliga genomsnittliga produktivitetsutvecklingen mellan 1980 och Samtidigt gör Konjunkturinstitutet också bedömningen att produktiviteten i näringslivet kommer att öka i långsammare takt (1,6 procent) under perioden Det nominella löneutrymmet på fyra procent innebär, givet två procents inflation, ett realt löneutrymme på två procent. 7

8 I rapporten föreslås en stegvis förkortning av arbetstiden. En sådan bör genomföras i en takt som inte innebär sjunkande reallöner. Sjunkande reallöner skulle minska legitimiteten och stödet för arbetstidsförkortning. Förslaget innebär en årlig minskningstakt med 0,625 timmar (och gäller oavsett hur omfattande arbetstidsförkortningen är), vilket motsvarar en årlig arbetstidsförkortning med ca 1,6 procent ned till 37,5 timmars arbetsvecka. Den årliga arbetstidsförkortningen motsvarar en ökning av reallönen med ca 1,6 procent per år, och ryms därför inom det reala löneutrymmet på 2 procent per år. Vårt förslag till en arbetstidsförkortning till 37,5 timmars arbetsvecka. Med den föreslagna minskningstakten nås det efter fyra år. För att nå 35 eller 30 timmar krävs det åtta respektive 16 år. Tabell 2.1 Årlig förkortning av arbetstiden, enligt rapportens förslag Veckoarbetstid Arbetstidsförkortning (%) :00: :22:30-1,56 % :45:00-1,59 % :07:30-1,61 % :30:00-1,64 % Eftersom arbetstidsförkortningen uttryckt i tid är konstant för varje år ökar den procentuella nedsättningen av arbetstiden. Det innebär att en något större del av löneutrymmet tas i anspråk år fyra jämfört med år ett. Den årliga minskningen ligger däremot för varje år inom det reala löneutrymmet. 2.5 Frågan om lönekompensation I förslaget till hur arbetstidsförkortningen genomförs ingår inte att offentliga medel används till någon form av lönekompensation. En sådan ryms inte heller i de beräkningar av arbetstidsförkortningens kostnader som finns i Striden om tiden. Lönekompensation skulle fördyra reformen kraftigt och står i motsättning till Vänsterpartiets uppfattning att löner ska bestämmas i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. En arbetstidsförkortning utan lönekompensation innebär att löntagarkollektivet avstår från löneökningar, då kan man tänka sig att de fackliga organisationerna kommer att försöka motverka detta. Huruvida man lyckas med detta beror på styrkeförhållanden mellan arbetsmarknadens parter. Om den sammantagna effekten av löneökningar och arbetstidsförkortning blir större än löneutrymmet innebär det att löneandelen ökar. För offentlig sektor skulle resultatet bli att kostnaderna ökar och arbetstidsförkortningen blir dyrare att genomföra. I privat sektor skulle det om kronan inte sjunker i värde i samma omfattning kunna innebära att företagens internationella konkurrenskraft försämras. Eftersom det 8

9 är svårt att bedöma såväl sannolikheten som effekterna av en sådan utveckling avstår vi från att bedöma några offentligfinansiella effekter. I diagram 2.1 nedan visas arbetskostnadsandelens utveckling Arbetskostnadsandelen i det svenska näringslivet har trendmässigt fallit sedan 1980-talets början. Man kan också konstatera att arbetskostnadsandelen varierat mycket över åren. Vinstandelarna i näringslivet ökade kraftigt i början av talet, i samband med att den svenska kronan devalverades. Löneandelen ökade sedan under 1980-talets andra hälft. När kronan tilläts flyta fritt 1992 i samband med 90-talskrisen föll kronan kraftigt och vinstandelen sköt i höjden. Sedan slutet av 1990-talet är det svårt att urskilja någon trend vare sig uppåt eller nedåt. Diagram 2.1: Arbetskostnadsandel i näringslivet , procent 2 Källa: Konjunkturinstitutet 2015b Löneandelens trendmässiga nedgång sedan 1980-talets början följer ett internationellt mönster. En del av nedgången, både i Sverige och internationellt, kan förklaras av den ökning av löneandelen som skedde under 1970-talet. Globaliseringen, de fackliga organisationernas minskade styrka, avregleringar, finanssektorns expansion och teknologiska förändringar är andra faktorer som nämns som förklaringar till att arbetskostnadsandelen sjunkit. Mycket tyder på att fallande löneandelar leder till lägre tillväxt. Detta eftersom fallande löneandelar i de flesta länder leder till lägre efterfrågan. I en studie till ILO finner Onaran & Galanis (2011) att en ökning av vinstandelen med en procentenhet i världens större länder leder till att global BNP faller med 0,36 2 Exklusive småhus och fritidshus. 9

10 procent. I en antologi från ILO konstaterar Lavoie & Stockhammer (2013) att en ökad löneandel leder till ökad tillväxt, inte bara genom ökad efterfrågan, utan också via positiva effekter på produktiviteten. Så i den mån en arbetstidsreform leder till att arbetskostnadsandelen ökar i näringslivet bör detta, i alla fall i ett längre perspektiv, snararast ses som något positivt för den ekonomiska utvecklingen. 2.6 Arbetstidsförkortningens påverkan på löneutvecklingen Hur arbetstidsförkortningen påverkar löneutvecklingen kan illustreras med ett exempel, vilket åskådliggörs i tabell 2.2 nedan. I exemplet nedan minskas arbetstiden i den takt som vi föreslår till 37,5 timmar i veckan. Timlönen i utgångsläget antas, för enkelheten i beräkningens skull, vara 100 kr och en månad består av 4,35 veckor. De nominella lönerna höjs med fyra procent om året (två procents ökad produktivitet och två procents inflation). I tabellen beskrivs hur månadslönen efter en arbetstidsförkortning är högre än vid utgångsläget, men lägre än vad den skulle ha varit om arbetstiden inte förkortats. Eftersom ingen lönekompensation utgår är timlönen densamma vid en arbetstidsförkortning som den skulle ha varit utan en arbetstidsförkortning. Tabell 2.2 Exempel Så påverkas lönerna vid en arbetstidsförkortning 3 Arbetstid/ vecka Arbetstid/ månad (timmar) Timlön Månadslön vid afk Månadslön ref Reallöneutveckling vid afk :00: :22: ,38 % :45: ,35 % :07: ,32 % :30: ,30 % Samtidigt tydliggör också tabellen att även en mindre omfattande arbetstidsförkortning, som i fallet med 37,5 timmar, får betydande konsekvenser för lönerna. Enligt exemplet i tabellen kommer en anställd som innan arbetstidsförkortningen har en månadslön på kr efter 3 Flertalet kolumner är avrundande till heltal eller lämplig decimal. Referensscenariot som används i tabellen är vad månadslönen och reallöneutvecklingen skulle vara om ingen arbetstidsförkortning genomförs. Beteckningen vid afk innebär löner efter arbetstidsförkortningen. Reallöneutvecklingen efter en arbetstidsförkortning kan jämföras med en årlig reallöneökning på två procent utan en arbetstidsförkortning, som skulle varit fallet utifrån det här exemplet. 10

11 arbetstidsförkortningen ha en årslön som är drygt kr lägre än vad den skulle ha varit om arbetstiden inte förkortats. För de med relativt sätt högre inkomster kommer den lägre reallöneökningstakten, som följer av arbetstidsförkortningen, vara lättare att bära än för lågavlönade grupper. En arbetstidsreform utan lönekompensation behöver därför kompletteras med reformer som är träffsäkra ur ett fördelningspolitiskt perspektiv. Exempel på sådana skulle kunna vara ett höjt barnbidrag, ökat bostadsbidrag eller ett höjt grundavdrag. 2.7 Positiva effekter av en arbetstidsförkortning En arbetstidsförkortning är en frihetsreform som för med sig positiva effekter för såväl den enskilda människan som för samhället som helhet. I en rapport från Arbetsmiljöverket (2014) konstateras att nästan var fjärde sysselsatt i Sverige har någon form av besvär, fysiska eller psykiska, som hänger samman med arbetet. I det läget skulle en arbetstidsförkortning kunna spela en viktig roll för att förbättra människors hälsa. Genom antagandena som ligger till grund för beräkningarna av offentligfinansiella effekter och påverkan på sysselsättning tas i rapporten hänsyn till arbetstidsförkortningens positiva effekter på produktivitet och sjukfrånvaro. Arbetstidsförkortningen beräknas få genomslag till 80 procent på den faktiska arbetstiden. Det betyder att den faktiska arbetstiden minskar i lägre utsträckning än arbetstidsförkortningen. En viktig faktor bakom detta är den minskade sjukfrånvaron. Antagandet bedöms vara realistiskt och görs också i Konjunkturinstitutets (2002) beräkning av arbetstidsförkortningens kostnader. Arbetstidsförkortningens offentligfinansiella effekter bestäms i hög utsträckning av det produktionsbortfall som den orsakar i det privata näringslivet. Vid en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar beräknas i rapporten produktionsbortfallet i det privata näringslivet till 50 procent av den sänkta arbetstiden. Produktionen som inte faller bort förklaras till hälften av ökad produktivitet och till den andra hälften av fler arbetade timmar i form av att deltidsanställda ökar sin arbetstid och fler anställda. Tidigare undersökningar om arbetstidsförkortningarnas effekt på produktiviteten har inte gett entydiga resultat. I Striden om tiden redogörs för hur Konjunkturinstitutet (2002) inte räknar med en sådan effekt, men samtidigt konstaterar att det finns faktorer som talar för att produktivitet kan öka, till exempel i form av mer utvilade anställda och möjligheter till rationalisering. I Striden om tiden konstateras också att den tidigare arbetstidsförkortningen i Frankrike ökade produktiviteten. I offentlig sektor antas arbetstidsförkortningen inte leda till något produktionsbortfall, utan bortfallet av timmar kompenseras helt genom fler anställda, att deltidsanställda ökar sin arbetstid och minskad sjukfrånvaro. 11

12 Utöver dessa grundantaganden räknar vi också med att arbetstidsförkortningen ökar produktiviteten i den offentliga sektorn. 3. Arbetstidsförkortning och arbetsmarknaden Ett av de största hindren för en arbetstidsförkortning med goda resultat är möjligheten att kompensera för de bortfallna arbetstimmarna genom nyanställningar. Detta problem blir särskilt påtagligt i branscher där det råder, eller i framtiden beräknas råda, brist på rätt utbildad arbetskraft. En arbetstidsförkortning leder, allt annat lika, till att arbetsutbudet minskar. När normalarbetstiden förkortas minskar det timantal då man som anställd står till arbetsgivarens förfogande, därför kommer en förkortad arbetstid behöva följas av nyanställningar i varierande grad och att deltidsanställda ökar sin arbetstid. För att nyanställningarna ska förverkligas krävs en välfungerande arbetsmarknad och en bra matchning mellan arbetskraftens kompetens och de behov som finns. Idag är situationen extra allvarlig i offentlig sektor. Enligt SKL (2014a) bedöms rekryteringsbehovet inom välfärdssektorn 4 fram till år 2022 till över en halv miljon. 5 Det framtida rekryteringsbehovet är en av välfärdssamhällets stora utmaningar. Rekryteringsbehovet finns där oavsett om en arbetstidsförkortning genomförs, men ökar ytterligare om det produktionsbortfall som arbetstidsförkortningen orsakar ska kompenseras. Det redan existerande rekryteringsbehovet och den bristande matchningen på arbetsmarknaden i sig argument för en mindre arbetstidsförkortning, som genomförs under en längre period. Bortfallet av arbetstimmar kan täckas upp på tre sätt; genom effektiviseringar, nyanställningar eller genom att personer som arbetar deltid ökar sin arbetstid. 3.1 Sysselsättningseffekter vid olika arbetstidsförkortningar I den föreslagna modellen för arbetstidsförkortning antas timbortfallet i kommunal (och landstingskommunal) sektor fullt ut kompenseras. Detta antagande görs också i Striden om tiden. Produktionen där är politiskt bestämd och ambitionen är att en arbetstidsförkortning inte ska leda till att kvaliteten i välfärden försämrades. Samma antagande görs här också för staten. 6 I näringslivet antas att produktionen minskar med 50 procent i relation till den minskade arbetstiden. För privat sektor har det också antagits att hälften av det 4 Med välfärdssektorn avser SKL kommuner, landsting/regioner eller verksamhet som finansieras av dessa. 5 Samtidigt kan inte rekryteringsbehovet behandlas som en konstant. Det skulle till exempel minska om fler inom välfärden gavs möjlighet att arbeta heltid fram till Man kan också notera att SKL i sin modell använder uppgifter om antalet månadsanställda, men inte timanställda eftersom det är svårt att utifrån statistiken få en rättvisande bild av hur många de är. 6 Detta antagande görs emellertid inte i Striden om tiden. I den antas istället samma produktionsbortfall i staten som i privat sektor, vilket innebär att rekryteringsbehovet i staten vid en arbetstidsförkortning inte analyseras. 12

13 återstående bortfallet kompenseras genom ökad produktivitet. Det medför att rekryteringsbehovet vid en arbetstidsförkortning blir relativt sett större i offentlig sektor än i privat. Det är komplicerat att beräkna sysselsättningseffekterna av en arbetstidsförkortning. Hur beräkningen faller ut beror i hög utsträckning på vilka antaganden 7 som görs. Beräkningen nedan är därför en uppskattning av sysselsättningseffekterna. En arbetstidsförkortning till 37,5 timmars arbetsvecka innebär enligt den valda modellen att ca personer behöver nyanställas under de fyra år som reformen genomförs. Ungefär hälften av dessa nya jobb tillkommer kommunsektorn. Tabell 3.1 Sysselsättningseffekter i olika sektorer vid olika omfattande arbetstidsförkortningar, avrundat till tusental 37,5 h/v 35 h/v 30 h/v Kommunsektorn Staten Privat sektor Totalt Källa: Prop. 2015/16:1, Nationalräkenskaperna, Rut 2015:1789, egna beräkningar 3.2 Rekryteringsbehov vid en arbetstidsförkortning till 37,5 timmars arbetsvecka Möjligheterna för att genomföra en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar, utan att bristproblematiken på arbetsmarknaden förvärras kraftigt, bedöms som goda. I privat sektor är ökningen så liten, i relation till dess storlek, att matchningsproblemen inte bör vara några problem. För statens del kan det komma att bli nödvändigt att införa ett system med traineetjänster för att garantera tillgången på rätt utbildad arbetskraft. Därutöver bör det noteras att ökningen av anställda i kommunsektorn kan konkurrera med andra av Vänsterpartiets politiska förslag som skulle öka bemanningen i välfärden. De ökade behoven av nyanställningar till följd av arbetstidsförkortningen behöver sättas i relation till den rådande situationen på arbetsmarknaden. SKL (2014a) har beräknat rekryteringsbehoven i välfärdssektorn fram till år Här är antagandena för produktionsbortfall till följd av arbetstidsförkortningen samma som i beräkningen av de offentligfinansiella effekterna. Faktisk deltid i olika sektorer (enl Rut 2015:1789) har använts. De bortfallna timmarna kompenseras till hälften av att deltidsanställda ökar sin arbetstid och till andra hälften av nyanställningar. Vid 30 h/v-alternativet kompenseras 30 procent av bortfallet av att deltidsanställda ökar sin arbetstid. 13

14 Det är samma år som arbetstidsförkortningen enligt förslaget är fullt ut genomförd. I tabell 3.2 redogörs för rekryteringsbehoven i sex av de största yrkesgrupperna inom välfärdssektorn. Tabell 3.2 Rekryteringsbehov fram till år 2022 i sex välfärdsyrken Anställda 2013 Rekryteringsbehov Barnskötare Förskollärare Grundskolelärare Gymnasielärare Sjuksköterskor Undersköterskor m fl Källa: SKL 2014a Det är värt att påpeka att denna modell troligen överskattar behovet av nyanställningar för att kompensera för timbortfallet vid en sänkning av arbetstiden till 37,5 timmar i veckan. Detta eftersom bortfallet av arbetade timmar då, i ännu högre grad än vad som antagits, sannolikt kan ersättas av att deltidsanställda ökar sin arbetstid. Detta gäller särskilt i kommunsektorn, där andelen som arbetar deltid är som högst. Hänsyn behöver också tas till att mångas arbetstid redan är förkortad i kollektivavtal. I SKL:s kollektivavtal Allmänna bestämmelser (SKL 2014b), med bland andra Kommunal och Vårdförbundet, är normalarbetstiden nedsatt till 38,25 timmar för de som har ordinarie arbetstid förlagd till såväl vardagar som söndagar och helgdagar. Normalarbetstiden är ännu lägre för de som har nattjänstgöring. Å andra sidan bör en sänkning av normalarbetstiden i arbetstidslagen i förlängningen leda till att arbetstiden för dessa grupper förkortas ytterligare avtalsvägen. 3.3 Rekryteringsbehov vid längre arbetstidsförkortningar Vid mer omfattande arbetstidsförkortningar riskerar brist på rätt utbildad arbetskraft att bli ett större problem. Mer omfattande arbetstidsförkortningar leder till ett större produktionsbortfall och därmed också till ett större behov av nyanställningar. Därutöver blir det då också svårare att ersätta ett större timbortfall med att deltidsanställda ökar sin arbetstid. SCB gör vart tredje år långtidsprognoser för arbetsmarknadsutsikterna för olika utbildningar. I dessa prognoser beräknas såväl tillgång som efterfrågan på arbetskraft sett till respektive utbildning. Den senaste långtidsprognosen (SCB 8 För yrkeskategorierna sjuksköterskor och undersköterskor har SKL presenterat rekryteringsbehoven separerat för kommuner och landsting. Här är siffrorna sammanslagna. 14

15 2014) visar prognoser för åren 2025 och Dessa år motsvarar ungefär de årtal då normalarbetstiden, enligt de alternativa förslagen i den här rapporten, skulle vara förkortad till 35 timmar (år 2026) och 30 timmar (år 2034) och kan därför fungera som utgångspunkt i en analys av hur de mer omfattande arbetstidsförkortningarna skulle påverka rekryteringsbehoven. I tabell 3.3 redogörs för obalansen på tillgång och efterfrågan för de tio utbildningsgrupper där bristen är som störst år Det är naturligt att i analysen av arbetstidsförkortningens konsekvenser fokusera på de yrkesgrupper där tillgången till rätt utbildad arbetskraft beräknas att bli som mest problematisk. Tabell 3.3 Obalans mellan tillgång och efterfrågan för olika utbildningsgrupper år 2025 och 2035 Obalans Obalans Vård- och omsorgsutbildning, gymnasial Gymnasieingenjörsutbildning Industriutbildning, gymnasial Grundskollärarutbildning, senare år och gymnasielärarutbildning Fordonsutbildning, gymnasial Grundskollärarutbildning, tidigare år Specialistsjuksköterskeutbildning Data-, el- och energiteknisk utbildning, gymnasial Förskollärarutbildning Restaurang- och livsmedelsutbildning, gymnasial Källa: SCB 2014 Särskilt värt att nämna är den obalans som uppkommer mellan tillgång och efterfrågan på anställda med vård- och omsorgsutbildning. Där uppgår bristen år 2035, utan någon arbetstidsförkortning, till över 80 procent av tillgången vid samma år. Den stora obalansen för denna utbildningsgrupp beror på ökad efterfrågan, framförallt på grund av fler äldre i befolkningen, och ett lågt intresse för utbildningen. 3.4 Försämrad matchning på arbetsmarknaden Det finns tydliga tecken på att matchningen på arbetsmarknaden har försämrats. Andelen långtidsarbetslösa, båda i relation till samtliga arbetslösa och till arbetskraften, är betydligt högre än vad den var innan finanskrisen. Samtidigt som arbetslösheten är hög är också vakanstalen stora, vilket indikerar att arbetsgivarna har svårt att hitta rätt kompetens. (Arbetsförmedlingen 2015). I Vänsterpartiets senaste budgetmotion (2013b) beskrivs hög arbetslöshet och 15

16 försämrad matchningseffektivitet som ett av den svenska ekonomins fyra strukturproblem. Detta är en försvårande faktor vid en arbetstidsförkortning. Under arbetstidsförkortningens genomförandeperiod kommer det att finnas ett ökat behov av arbetsmarknadsutbildningar för att matcha de arbetslösa mot de nya jobben. Utifrån samma uppskattning som görs i Striden om tiden kommer hälften av de som anställs till följd av en arbetstidsförkortning behöva en arbetsmarknadsutbildning. Om arbetstiden förkortas till 37,5 timmar skulle kostnaden för de ökade utbildningsplatserna motsvara ca 2,6 miljarder sammanlagt under de fyra år som arbetstidsförkortningen genomförs. För de mer omfattande arbetstidsförkortningarna uppskattas den ökande kostnaden för arbetsmarknadsutbildningar till ca 5,3 (under åtta år) respektive 14,7 miljarder (under 16 år) Andra reformer på arbetsmarknaden Också inom fler delar av arbetsmarknadspolitiken krävs det förändringar för att säkerställa att arbetstidsförkortningen får avsedd effekt. Kring de flesta av dessa har Vänsterpartiet redan idag en väl utvecklad politik och lägger riksdagsmotioner innehållandes förslag som adresserar de frågor som här pekas ut. För många arbetsgivare kommer ökad övertid ses som ett enklare sätt än nyanställningar för att kompensera för det timbortfall som arbetstidsförkortningen orsakar. Om möjligheten till övertid inte begränsas ytterligare kommer då det samlade övertidsarbetet som redan idag är stort och motsvarar minst jobb (TCO 2013) öka ytterligare, vilket i sin tur skulle minska reformens positiva effekter. Vänsterpartiet driver redan idag att den allmänna övertiden för varje anställd och år ska begränsas till 150 timmar, istället för dagens 200. Det är viktigt att arbetstidsförkortningen inte resulterar i att de anställda förväntas utföra samma mängd arbete på kortare tid. En arbetstidsförkortning är en viktig fråga för att åstadkomma ett mänskligt arbetsliv, men behöver kombineras med ett förstärkt arbetsmiljöarbete så att alla anställda kan garanteras en trygg och säker arbetsmiljö. Detta blir särskilt viktigt för att motverka ett höjt arbetstempo till följd av arbetstidsförkortningen. I samhällsdebatten ställs en lagstiftad rätt till heltid och arbetstidsförkortning inte sällan mot varandra. Att istället driva och genomföra dessa reformer parallellt är viktigt för att stärka uppslutningen bakom en arbetstidsförkortning, inte minst inom kvinnodominerade fackförbund där andelen som arbetar deltid idag är hög. 9 För beräkningen används samma genomsnittliga kostnad för en plats i arbetsmarknadsutbildningar, kr, som i Striden om tiden. Denna siffra avser år 2013 och kommer därför sannolikt att vara högre när arbetstidsförkortningen genomförs, Med anledning av detta ska de ökande kostnaderna för arbetsmarknadsutbildningar ses som en grov uppskattning. 16

17 4. Offentligfinansiella effekter av en arbetstidsförkortning 4.1 Beräkningssätt och effekter av 37,5 timmars arbetsvecka Vi har bett riksdagens utredningstjänst (RUT) att räkna på olika effekter (främst offentligfinansiella) av de alternativ till arbetstidsförkortningar som presenteras i denna rapport. Då frågeställningen är komplex svarade RUT att de inte hade kapacitet för att göra detta. Det går emellertid att göra egna, mycket grova, beräkningar på de offentligfinansiella effekterna. Dessa är långt ifrån exakta, men givet de antaganden som görs ger de ändå en ungefärlig bild av storleksordningen på de kostnader som uppstår. Beräkningarna är i huvudsak baserade på samma antaganden som i Striden om tiden. 10 Ett centralt antagande är att inget produktionsbortfall sker i den offentliga sektorn. Produktionen där är politiskt bestämd och ambitionen är att arbetstidsförkortningen inte ska drabba den offentliga servicen. Vidare antas att bortfallet i antalet timmar täcks upp dels av att personer som arbetar deltid går upp i arbetstid, dels av ökad sysselsättning via minskad arbetslöshet och utbildningssatsningar. Realismen i detta antagande bestäms i huvudsak av bedömningar av arbetsutbudet, vilket analyserades närmare i avsnitt tre. Ett annat centralt antagande liksom i Striden om tiden, är att arbetstidsförkortningen sker utan lönekompensation. Detta innebär att de förslag som presenteras i den här rapporten finansieras ur löneutrymmet. Givet antaganden om hur bortfallet av antalet arbetade timmar ersätts (deltid och ökad sysselsättning) och att inget produktionsbortfall sker i den offentliga sektorn innebär detta att arbetstidsförkortningen vad avser den offentliga sektorn inte leder till några direkta offentligfinansiella effekter. Ett enkelt räkneexempel får åskådliggöra detta: 10 I några avseenden skiljer antagandena sig åt. I denna rapport antas inget produktionsbortfall ske i staten och vid alternativen med längre arbetstidsförkortningar görs ytterligare kompletterande antaganden som inte finns i Striden om tiden. 17

18 Räkneexempel: Offentligfinansiella effekter avseende lönekostnader för anställda i den offentliga sektorn vid arbetstidsförkortning, givet inget produktionsbortfall och ingen lönekompensation. I ett referensscenario utan arbetstidsförkortning arbetar tio personer åtta timmar per dag i den offentliga sektorn, sammantaget alltså 80 timmar per dag. De anställda arbetar till timlönen tio kronor, dagslönen blir därmed 80 kronor. För den offentliga sektorn kostar då de anställda 800 kronor per dag. I ett scenario med en arbetstidsförkortning ska fortfarande 80 timmar produceras. Vi exemplifierar här med 35 timmars arbetsvecka, det vill säga sju timmar per dag, Om vi bortser från deltidsarbete behövs det då 80/7 11,4 anställda för att producera 80 arbetstimmar per dag. Utan lönekompensation blir timlönen för de anställda oförändrad. Men nu arbetar de endast sju timmar per dag och tjänar därför bara 70 kronor per dag. För den offentliga sektorn blir kostnaden per dag för att producera 80 arbetstimmar fortfarande 800 kronor per dag, fast nu fördelat på 11,4 anställda som tjänar 70 kronor per dag. Observera att i detta räkneexempel genomförs hela arbetstidsförkortningen i ett steg år noll. En arbetstidsförkortning som genomförs på det sättet innebär sänkta månadslöner, både i relation till ett referensscenario utan arbetstidsförkortning och i relation till den lön som man hade innan arbetstidsförkortningen. I de förslag till arbetstidsförkortningar som presenteras i den här rapporten genomförs förslaget om en arbetsvecka på 37,5 timmar på fyra år och förslaget om 35 timmars vecka genomförs under åtta år. Detta innebär att normalarbetstiden sänks med 0,625 timmar per år. En minskning av arbetstiden med drygt 0,6 timmar per år innebär att arbetstiden sänks med ca 1,6 procent per år. Detta motsvarar en (real) löneökning på ca 1,6 procent per år. I avsnitt två gjorde vi bedömningen att detta bör rymmas i det årliga löneutrymmet, vilket innebär att arbetstidsförkortningarna inte leder till reallönesänkningar i absoluta tal, se tabell 2.2. Däremot innebär naturligtvis en arbetstidsförkortning som sker utan lönekompensation att lönerna sänks i relation till hur lönerna hade utvecklats om man inte hade sänkt arbetstiden. En faktor som talar för att det ändå kan uppstå kostnader för de offentlig anställda är att offentliga arbetsgivare, särskilt på mindre arbetsplatser, kan tvingas överkompensera bortfallet i antalet arbetade timmar för att arbetstidsförkortningen inte ska leda till något produktionsbortfall och därmed försämrad kvalitet i välfärden. Ett enkelt exempel får åskådliggöra även detta. 18

19 Räkneexempel: Vad händer med bemanningen vid en arbetstidsförkortning? Anta att 4 timmar per dag faller bort på ett arbetsställe när man sänker arbetstiden till 37,5 timmar i veckan och att detta bortfall inte går att kompensera genom att personer som arbetar deltid går upp i arbetstid. För att ersätta timbortfallet måste arbetsgivaren anställa en ny person (som arbetar 7,5 timmar per dag). På arbetsstället blir det därmed en ökning av antalet arbetade timmar som ska betalas. För arbetsgivaren, och därmed också den för offentliga sektorn, uppkommer det då en extra kostnad på grund av arbetstidsförkortningen. Detta leder dock samtidigt till en kvalitetsförbättring i och att antalet arbetade timmar ökar. Det ska dock poängteras att denna effekt inte uppkommer på alla arbetsställen. På många arbetsplatser kommer timbortfallet att kunna matchas genom att personer som arbetar deltid går upp i arbetstid eller att man nyanställer personer som arbetar deltid. Givet ovan nämnda antaganden uppkommer de offentligfinansiella effekterna av förslagen till arbetstidsförkortningar (främst) via produktionsbortfall i näringslivet. En sänkning av normalarbetstiden från 40 timmar i veckan ned till 37,5 timmar i veckan innebär en sänkning av arbetstiden med 6,25 procent. Om produktionen i näringslivet utvecklas i proportion till arbetstiden faller produktionen alltså med 6,25 procent. Givet våra antaganden måste dock följande justeringar göras. För det första antas att sänkningen av den lagstadgade arbetstiden får ett genomslag på den faktiska arbetstiden med 80 procent, det vill säga om den lagstiftade veckoarbetstiden minskar med en timma så minskar den faktiska veckoarbetstiden med 48 minuter, till exempel som ett resultat av ökad övertid eller minskad sjukfrånvaro. För det andra behöver det justeras för att arbetstidsförkortningen endast omfattar heltidsanställda, det vill säga produktionen i näringslivet produceras inte bara av de som arbetar heltid. I näringslivet uppgick den faktiska deltiden till 31 procent. (RUT, Dnr 2015:1789) För det tredje justeras för bedömningen av produktionsbortfallet i näringslivet. Som redovisas i avsnitt två antas att produktionen i näringslivet minskar med 50 procent i relation till den minskade arbetstiden. Förädlingsvärdet i näringslivet uppgick 2014 till miljarder kronor 11 och produktionsbortfallet vid en sänkning av arbetstiden till 37,5 timmar blir 47,5 miljarder kronor. 12 Det som återstår att bedöma är den offentligfinansiella effekten av BNP-fallet. Regeringskansliet och andra prognosmakare använder sig vanligtvis av ett mått på budgetelasticiteten för att bedöma hur förändringar i BNP påverkar de 11 Inkl. värdet i hushållens icke-vinstdrivna organisationer, (SCB, nationalräkenskaperna). 12 Vilket ges av: 0,0625*0,8*0,69*2 755/2 = 47,52 mdkr. 19

20 offentliga finanserna. Regeringskansliet har nyligen reviderat denna metod. Tidigare användes ett aggregerat mått på budgetelasticiteten, medan man numera använder sig av en mer disaggregerad metod. I den nya modellen finns emellertid en implicit budgetelasticitet som varierar mellan åren, beroende på det specifika konjunkturläget. Ett vägt genomsnitt för åren ger en elasticitet på 0,55. (Prop. 2014/15:100, s. 168) För syftet att beräkna de offentligfinansiella effekterna av en arbetstidsförkortning blir det dock missvisande att använda en sådan budgetelasticitet. Detta eftersom budgetelasticiteten innefattar faktorer som att utgifterna för till exempel a-kassan och arbetsmarknadspolitiken stiger när konjunkturen faller. Det finns inga skäl att tro att arbetslösheten ökar när arbetstiden sänks (utifrån antagandena här faller den något, och i KI:s analyser är den oförändrad). För vår beräkning är det därför mer ändamålsenligt att använda skattekvoten som elasticitet för beräkningen av effekterna på de offentliga finanserna av en arbetstidsförkortning. Utifrån 2014 års skattekvot fås en offentligfinansiell effekt av en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar i veckan på 20,2 miljarder kronor (47,5*0,425). Ett antal ytterligare faktorer behöver dock beaktas. För det första tillkommer kostnader för överkompensation av bortfallet av antalet arbetade timmar i den offentliga sektorn som vi beskrev ovan. Å andra sidan bygger dessa beräkningar på att arbetstidsförkortningen inte har några positiva effekter på produktiviteten i den offentliga sektorn. Detta är ett orealistiskt antagande. I vissa delar av den offentliga sektorn, till exempel inom statlig förvaltning, torde en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar i veckan leda till betydande produktivitetsvinster, vilket motverkar ovan nämnda effekt. Vi har ingen möjlighet att på ett närmare sätt kvantifiera dessa effekter, men vi tror att de netto ökar kostnaderna med 0-4 miljarder kronor. För det andra kommer det under en övergångsperiod att finnas ett ökat behov av olika typer av kompletterande utbildningar. Kostnaden för dessa bedöms till ca 2,6 miljarder kronor (se avsnitt tre). Dessa kostnader är dock inte permanenta. Behovet av olika typer av utbildningar är inte långsiktigt större i en ekonomi där normalarbetstiden är 37,5 timmar i veckan jämfört med 40 timmar i veckan. Sammantaget är bedömningen att kostnaden för en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar i veckan ligger mellan miljarder kronor. Detta är alltså den årliga (och permanenta) offentligfinansiella effekten när reformen är fullt ut genomförd. Som nämndes inledningsvis i detta avsnitt ska inte detta ses som ett försök till en mer exakt beräkning av offentligfinansiella effekterna, men det ger en bild av storleksordningen på de kostnader som uppstår. 20

21 4.2 Arbetstidsförkortning till 35 timmars arbetsvecka Givet samma antaganden som i fallet med en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar blir kostnaden för att sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan miljarder kronor. Bedömningen är emellertid att vid en sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan är ovan nämnda antaganden inte helt realistiska. Som nämndes ovan bedöms att om den politiska ambitionen finns så går det att upprätthålla produktionen i den offentliga sektorn. På sikt ökar också arbetsutbudet på grund av de senaste årens höga asylinvandring. Det är dock inte realistiskt att tro att hela bortfallet av antalet arbetade timmar kan ersättas av minskad deltid, minskad sjukfrånvaro och ökad sysselsättning via minskad arbetslöshet. Detta innebär att arbetsgivarna inom den offentliga sektorn kommer att behöva rekrytera från den privata sektorn (netto) och/eller anställa personer som annars hade gått till näringslivet. Jämfört med ett referensscenario utan arbetstidsförkortning leder detta till ett ytterligare produktionsbortfall i näringslivet, vilket får effekter på de offentliga finanserna. Denna effekt bedöms till 4-8 miljarder kronor. Antagandet om att produktionen i näringslivet enbart minskar med 50 procent i relation till den minskade arbetstiden är i fallet med 35 timmar också tveksam. Å ena sidan ökar möjligheterna till skiftgång och vinsterna i form av ökad produktivitet och minskad sjukfrånvaro är högre än i 37,5 timmar alternativet. Samtidigt är ju det produktionsbortfall som ska ersättas (i form av ökad produktivitet, minskad sjukfrånvaro, minskad deltid och ökad sysselsättning) dubbelt så stort som när arbetstiden sänks till 37,5 timmar. Sammantaget bedöms det vara mer realistiskt att tro att produktionen i näringslivet istället faller med ca 60 procent i relation till den minskade arbetstiden. Detta ökar den offentligfinansiella kostnaden med ca 8 miljarder kronor. Med hänsyn tagen till ovanstående antaganden och effekter beräknas den offentligfinansiella effekten av en sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan till mellan miljarder kronor per år när reformen är fullt ut genomförd. Osäkerheten i denna beräkning är dock större än i 37,5 timmaralternativet. 4.3 Arbetstidsförkortning till 30 timmars arbetsvecka För att beräkna de offentlig finansiella effekterna av en arbetstidsförkortning till 30 timmar i veckan behöver de hittills gjorda antagandena justeras en hel del. I ett medelfristigt perspektiv går det knappast att genomföra en sådan stor reform utan att det påverkar produktionen i den offentliga sektorn. Under en övergångsperiod får man räkna med ett produktionsbortfall, det vill säga försämrad kvalitet i välfärden. På riktigt lång sikt bör det dock, om det finns en starkt politisk vilja, vara möjligt att täcka upp för bortfallet av antalet timmar genom nyanställningar. För att ersätta alla timmar kommer arbetsgivarna inom den offentliga sektorn att behöva rekrytera från den privata sektorn (netto) 21

22 och/eller anställa personer som annars hade gått till näringslivet. Jämfört med ett referensscenario utan arbetstidsförkortning kommer detta att påtagligt förändra relationen mellan antalet skattefinansierade sysselsatta och personer i det privata näringslivet. I 35 timmar alternativet beräknades denna effekt till 4-8 miljarder kronor. Bedömningen är att denna effekt ökar påtagligt om man sänker arbetstiden till 30 timmar i veckan. Vi räknar här med en effekt på mellan miljarder kronor. Vidare behöver antagandet om produktionsbortfall i näringslivet justeras. På samma sätt som att möjligheten till skiftarbete ökar vid 35 timmar alternativet (jämfört med 37,5 timmar) ökar denna potential väsentligt vid en arbetsvecka på 30 timmar. Samtidigt är det fler timmar som ska ersättas. Ett produktionsbortfall på 65 procent kan vara ett realistiskt antagande. Jämfört med grundantagandet om ett produktionsbortfall på 50 procent ökar detta kostnaderna med ca 24 miljarder kronor. En arbetstidsförkortning till 30 timmar i veckan kostar, vid samma grundantaganden som gjordes i 37,5 timmar alternativet, miljarder kronor. Till denna kostnad ska läggas ovan två effekter av ändrade antaganden. Det ger en offentligfinansiell effekt på miljarder kronor per år när reformen är fullt ut genomförd (jämfört med ett referensscenario utan arbetstidsförkortning). I tabell 4.1 nedan visas en sammanställning av de effekter på de offentliga finanserna som uträkningarna baseras på. Tabell 4.1 Långsiktiga offentligfinansiella effekter av arbetstidsförkortningar, miljarder kr/år Av produktionsbortfall i näringslivet enligt grundantaganden Netto av överkompensation för antal timmar offentlig sektor/ökad produktivitet i offentlig sektor 13 Effekt personer som i ref.scenario arbetar i näringslivet Justering för antagande om produktionsbortfall i näringslivet 37,5 h/v 35 h/v 30 h/v Summa I 37,5-timmarsalternativet är detta förmodligen en underskattning av kostnaderna, medan det sannolikt är en överskattning i 30-timmarsalternativet. 22