Skräckfilm. Att gå igenom en hel genre på några minuter är inte lätt. Många namn på filmer och regissörer som man skulle vilja nämna hinns inte med. Så det här blir ett urval av det jag tycker är det viktigaste. Skräckfilmer har gjorts nästan så länge som man gjort film. Vad man tycker är skrämmande och läskigt är ju väldigt individuellt. Och det går även trender i filmernas teman. Men vissa rädslor bär vi med oss som människor och vissa saker verkar skrämma oss i alla tider. Man kan ju fråga sig varför vi tycker så mycket om att bli skrämda, vi till och med betalar för det. Ja, vi bär ju alla på rädslor av olika slag. En del mer uttalade än andra. Sina fobier, t.ex. om man är rädd för spindlar eller ormar, vet man ju oftast om att man har. Och att utsätta sig för det man är rädd för på ett säkert sätt och i lagom doser kan vara ett bra sätt att behandla en fobi. Och för oss som inte har tillgång till en psykolog och en massa spindlar, så kanske filmen funkar som ett sätt att behandla den rädslan. Andra rädslor är svårare att ta på och vi kanske inte ens vet om att vi har dom. Många av dom bär vi alla på mer eller mindre. Och det är ganska tryggt och skönt att sitta i biofåtöljen eller i soffan med någon man kan hålla i handen när det blir riktigt hemskt. En del filmer har riktigt genomtänkta psykologiska historier som faktiskt försöker förstå människors problem och rädslor. Men nästan allt vi ser är ju kommersiella produkter, och våra rädslor är något som alltid har exploaterats. Så en del filmmakare tänker nog inte så mycket på vilken psykologisk effekt filmen har på oss utan snarare hur mycket pengar dom kan få in. Jag menar inte att filmmakarna nödvändigtvis måste ta ansvar för hur vi mår, men en film som verkligen bearbetar karaktärernas psykologi och nojor ger ofta så mycket mer än några spekulativa chockeffekter. Beroende på vad filmen handlar om eller vilka läskigheter som visas så får man olika genrer. Skräck, rysare eller thriller. Det är sällan filmerna är renodlade i sin genre, dom innehåller ofta en blandning av dom här olika delarna. Dom har dessutom många undergenrer. En av dom första filmer som överhuvudtaget gjordes var en film på en eller ett par minuter av bröderna Lumière. Ett tåg anländer till stationen från 1895. Det är helt enkelt ett tåg som filmas när det kör in på en perrong. Men eftersom det var första gången som folk överhuvudtaget såg rörliga bilder så blev dom livrädda att tåget skulle köra på dom. Så dom rusade ut ur biosallongen och rev den på vägen ut. En av dom första längre filmerna var Det stora tågrånet från 1902, som utspelar sig i vilda vestern. I slutet av filmen vänder en av skurkarna sin pistol och riktar den mot kameran, alltså mot åskådarna. När filmen visades på salooner i den riktiga västern, så sköt folk, i rent självförsvar, sönder duken så att den såg ut som en schweitserost. Vi kan skratta åt det här idag, men om hundra år kanske man skrattar åt vad vi blir rädda för idag. Då var det i alla fall riktiga skräckupplevelser.

Om vi lämnar thriller och rysare därhän och koncentrerar oss på skräck, så handlar dom ofta om ungdomars bindning och försök till frigörelse från sina föräldrar är också vanliga teman i skräckfilm. Den är ju huvudsakligen en ungdomsgenre och därför inget undantag från andra ungdomsfilmer. Det finns ingen måtta på hur hemska föräldrar kan vara mot sina barn i skräckfilmer. Och det finns många blodiga och fantasifulla sätt att ta död på dom. Nu är det väl förhoppningsvis inte så många i publiken som vill ta död på sina föräldrar, men här handlar det, som så ofta i skräckfilm, om det som greken Aristoteles kallar för Katarsis. D.v.s. genom att läsa om eller se dom här morden gestaltas, få utlopp för våra aggressioner. Vi kan för en stund lägga in våra egna frustrationer i filmkaraktärernas kamp. Det funkar som en säkerhetsventil, där vi faktiskt en stund får låtsas och känna hur skönt det vore om han eller hon bara dog. Och efter filmen har vi förhoppningsvis lättat på trycket och är lugna och harmoniska medmänniskor igen. Skräckfilm handlar ofta om övernaturliga eller oförklarliga saker. Ibland om människors besatthet och psykiska ohälsa eller om rädslor för det okända och det vi inte kan se. Varulvar och vampyrer har alltid varit populära teman även i gammalt muntligt berättande. Nosferatu Nattens vampyrer från 1922 är en läskig vampyrhistoria som länge var totalförbjuden i Sverige. Han är också en av dom hemskast framställda vampyrerna. Tyvärr är han också en produkt av den tidens växande antisemitism i Tyskland. Han har flera av dom drag som fördomsfullt har getts till judar, som t.ex. en jättestor krökt näsa. Dracula är väl den mest kände vampyren och han har filmats en massa gånger. Och dom skådisar som har blivit mest förknippade med honom är Bela Lugosi, som första gången spelade honom i Mysteriet Dracula 1931 och sedan i ytterligare några dicenier, och senare Christopher Lee vars namn också nästan är synonymt med Dracula. En annan av den tidens stora skräckfilmer är King Kong från 33. Egentligen en klassisk historia om skönheten och odjuret. I den här klassikern är det stundtals riktigt läskigt, men den berömda slutscenen där King Kong hänger på Empirestate building och skjuts ner är snarare sorglig. Det här påstås för övrigt ha varit en av Hitlers absoluta favoritfilmer. Jätte djur har fascinerat i andra former än i King Kong. 1954 kom den Japanska jätteödlan Godzilla-monstret från havet, med häftiga specialeffekter. Den har fått 21 uppföljare i Japan, senast en härom året. Fem av dom finns i Sverige. Dinosauriefilmer som Jurassic Park får väl också räknas hit.

Alfred Hitchcock har gjort mest rysare och thrillers. Men det går inte att hoppa över honom när man talar om skräckfilm. Han har gjort hur många bra filmer som helst, men hans mest kända film är nog Psycho från 1960. En ung kvinna tar in på ett i övrigt tomt motell. Det drivs av den unge Norman Bates och hans gamla mor. Dom har ett minst sagt underligt förhållande till varandra. Det finns nästan ingen skräckfilmsregissör, än idag, som inte lånar något från Hitchcock. I den berömda duschscenen i Psycho attackeras den unga kvinnan, av modern, med en jättestor kniv i en blodig slakt. Och efter den scenen är duschdraperier, eller duschkabiner, alltid väldigt laddade signaler om fara i skräckfilmer. Där är man ju väldigt oskyddad och hjälplös. Fast jag sett den en massa gånger tycker fortfarande att den scenen är riktigt hemsk. Ändå får man faktiskt aldrig se kniven nudda hennes hud. Hitchcock var en mästare på att använda det dolda, eller negativa, rummet. D.v.s. det hemskaste är inte det vi faktiskt får se, utan det som händer utanför bild, det vi kan ana oss till. Vi använder vår egen fantasi och den skapar oftast dom hemskaste bilderna. I duschen ser vi en naken kvinna, blod, och en kniv som hugger men vi får se det var för sig, och till detta har vi det hjärtskärande ljudet av höga stråkar. Av detta skapar vi dom hemskaste bilder. Skräckscenerna blev på 70-talet ofta mer explicita. D.v.s. man visade, till skillnad från Hitchcock, det faktiska våldet mycket tydligare. Det blev till och med ofta huvudsaken. Detta har gett upphov till en rad undergenrer som talar om vilken typ av våld och hemskheter man kan vänta sig. T.ex. splatter och gore. Splatter kan väl översättas med skvätt eller stänk, men i dom här filmerna flyter blodet ofta i stridare strömmar än så. I Gore filmerna flyter inte bara blodet, utan inälvor och allehanda kroppsvätskor. Många av filmerna är riktigt läskiga, men ofta har man överdrivit äcklet så mycket att det snarare blir en komisk effekt. Och filmerna har ofta rent komiska inslag ála Helan och Halvan, sådant som brukar kallas slapstick. Blandar man det med splatter har man en Splattstick. Ett av dom bästa exemplen, tycker jag, är Braindead från 92 av Nya Zeeländaren Peter Jackson. Här har vi ett liknande tema som i Psycho. En ung man som har en ohälsosamt stark bindning till sin mor, som han inte lyckats frigöra sig ifrån fast han är vuxen. När han träffar en flicka som han blir kär i så misstycker modern och gör vad hon kan för att stoppa romansen. Att sedan modern och halva staden förvandlas till monster gör situationen än mer komplicerad för vår hjälte, och filmen blir riktigt sjuk. Och rolig. Man vet inte om man ska skratta eller kräkas. Jag känner folk som gjort båda när dom sett Braindead. I slutet av filmen tar modern tillbaka sin son genom att helt enkelt sluka honom med sin livmoder. Han lyckas tillslut skära sig ut genom blod och slem med hjälp av ett krucifix som han fått av sin älskade. Här finns så mycket freudiansk och religiös symbolik att det skulle räcka till ett eget program.

70-talet gav oss betydligt fler skräckfilmer. Det har sällan varit en genre för den breda publiken och därför är dom ofta ganska billigt producerade. Och många kallas därför ofta för B-filmer. Efter sextiotalets sexuella revolution vågade man i många av 70-talets skräckfilmer prata om sexualångest på ett eller annat sätt. En av dom största skräckhitsen på 70-talet, och den kallas fortfarande för den läskigaste filmen någonsin, Exorcisten från 73. Där 12 åriga Blair blir besatt av djävulen, och en präst och djävulsutdrivare spelad av Max von Sydow försöker rädda henne. Det var inte så lite kontroversiellt att ha en ung flicka som spelar besatt. Hon häver ur sig en massa svordomar och könsord i filmen och dessutom masturberar hon med ett krucifix. Att kombinera en tjej på väg in i puberteten med sexuella känslor och att hon ens kunde uttala såna ord var för mycket för många. Det blev ett himla liv. Men framförallt för att filmen faktiskt är bra och riktigt otäck. Folk kräktes, en del svimmade och det sägs att ambulanstransporter inte var ovanliga från dom amerikanska biograferna. Exorcisten har nypremiär med en sk. directors cut i april. En annan film som tar upp puberteten och sexualiteten är Carrie från 76 av Brian de Palma. Han är kanske idag mest känd för Mission Impossible, men har gjort många läskiga filmer. Nåväl, Carrie är en highschool tjej som lever med sin religiösa fanatiker till mor som är väldigt sträng. Carrie blir mobbad i skolan, men hon har paranormala förmågor som hon lär sig hantera och ger igen på alla som behandlat henne illa. Det finns en mobbingscen framförallt som är riktigt obehaglig, mer på det psykologiska planet. Och det är också en duschscen faktiskt. Carrie duschar efter gymnastiken och helt plötsligt börjar det rinna blod längsmed hennes ben och hon blir fullständigt skräckslagen och paralyserad. Ingen har nånsin talat med henne om vad mens är, inte ens hennes mor. När dom hittar henne i duschen så gör lärarinnan narr av henne inför hela klassen. I skräckfilmer är olika former av kroppsliga förändringar är väldigt vanliga teman, framförallt när det handlar om unga tjejer. Det är ju något vi alla går igenom i puberteten, men det kan kännas nog så konstigt och ibland skrämmande i alla fall, när kroppen börjar förändras och växa och man inte vet hur det kommer att bli. När videon gjorde sitt intåg i hemmen i slutet av 70-talet, var dom stora filmbolagen rädda att det skulle konkurrera ut biograferna. Därför släppte man inte sina stora filmer på video. Det var mest B-filmer i skräck, western och krigsfilmsgenrena som gick att hyra. Här i Göteborg t.ex. fanns 1980 bara en liten videobutik. Men med detta nya medium hade myndigheterna ännu mindre koll på vem som såg vad. Och när moraltanterna tittade på utbudet av filmer så blev många upprörda över allt våld som fanns att hyra. Dom ropade efter censur och förbud. Detta skapade en moralisk panik, som många såna här nyheter gör. Tobe Hoopers motorsågsmassakern från 74 var väl den film som fick fart på den svenska videovåldsdebatten när delar av den visades i Sveriges televisions Studio S 1980. Men det kan vi tala mer om en annan gång.

Det finns många regissörer man skulle kunna nämna i samband med splatter och gorefilmer, men t.ex. den italienske filmskaparen Dario Argentos filmer räknas väl hit. Men det finns många andra regissörer som i slutet av 70 och början av 80-talet gav oss många skräckfilmer som blivit klassiker och fått mängder av uppföljare. Har man hittat ett koncept som funkar så är det bara att fortsätta. Och om man gillar en film som heter Fredagen den 13:e eller Nightmare on Elmstreet, så kanske man gillar även sexan och sjuan. Och Nightmare on Elmstreets Freddy Kruger, Fredagen den 13:e s Jason och Halloweens Michael Mayers är namn som numera flera generationers filmtittare får kalla kårar av. Rymdklassikerna om sergant Rippley spelad av Segourney Weaver i Alien filmerna kanske också borde nämnas i det här sammanhanget. Första halvan av 90-talet var ingen glansperiod för ungdomsfilmer i allmänhet och för skräckfilm i synnerhet. Men en film lyckades få fart på alltihop. Scream. Mannen bakom Elmstreet filmerna, Wes Craven, regisserade Scream, och Kevin Wiliamson skrev manus och var inblandad i Screamuppföljarna och Jag vet vad du gjorde förra sommaren filmerna och The Faculty. Han ligger också bakom Dawsons Creek, som i och för sig inte är en skräckis, men det är en flitig man. John Carpenter gjorde Haloween, alltså Alla helgons blodiga natt 1978, och har gjort ytterligare sex tror jag. Många av dom här sena 90-talshitsen är en lyckad blandning av skräck, rysare, lite humor och lite kärlek. Filmerna är mer påkostade och är snyggt producerade, men har egentligen inte särskilt nya grepp. Ofta är handlingen förlagd till highschool eller collegemiljö. Det gör att man kan få ihop ett gäng väldigt olika karaktärer som till en början mest bråkar med varandra. Men när sedan ondskan kommer närmare tvingas man lägga bråken åt sidan och samarbeta för att bekämpa den. Vad som är lite nytt är när filmer som t.ex. Scream och The Faculty, räknar med en genremedveten publik. Man refererar hela tiden till andra skräckfilmer som man förutsätter att tittaren redan sett. Alla kan reglerna för skräckfilm och i Scream går man till och med igenom regler för hur man överlever om man är med i en skräckis. Man får aldrig säga I l be back. (Det är bara Arnold som överlever sånt). Man får inte använda alkohol eller droger. Man ska vara oskuld. Skräckfilmer är alltså oftast väldigt moraliska. Bryter man mot dom regler som ju faktiskt dom vuxna har satt upp, så dör man. Vad är det för tonårsfrigörelse. Sex är ju ändå något som dom flesta tycker är spännande och kul. Dessutom finns det få saker som säljer så bra som sex. Så ungdomarna i skräckfilm är ofta väldigt lättklädda. Framförallt tjejerna. Skådisarna i förra sommaren filmerna kallade själva filmen för Jag vet fortfarande vad dina bröst gjorde förra sommaren för att det var så många tajta toppar och wet T-shirts. Det är alltid den duktiga tjejen som överlever. Hon som ska plugga vidare och som inte ger efter för killarnas tafsande. Hon är dessutom nästan alltid mörkhårig. Blonda tjejer i skräckfilm är nästan alltid mer promiskuösa och kan inte låta bli att ha sex. Och därför dör dom. Tough shit. Men dom gamla lever än. John Carpenter som jag tror hittills gjort sju halloweenfilmer är nu på gång med sin åttonde film om Michael Myers. Dessutom är filmen Freddy vs. Jason på gång om nåt år. Och Segourney Weaver får 200 miljoner för att göra Alien 5. Så dom här seglivade gamla klassikerna blir vi inte av med i första taget.