Kulturarv Litet historik kring tillskapandet av Kvarnby Golfklubb av Said Törner I augusti 1987 godkände Malmö Byggnadsnämnd översänt förslag till ny golfbana i området mellan Kvarnby och S. Sallerup, som sedermera skulle bli vår egen Kvarnby Golfklubb. Arkeologer hade vid denna tid utforskat fornlämningar och flintgruvor i området, men hade dessbättre inga invändningar mot en utbyggnad, varför ärendet tillstyrktes. Den kände banarkitekten Jan Sederholm tog sig an uppgiften och ritade in de 18 golfhålen i det vidunderligt vackra backlandskapet kring AB Malmökritas byggnader och gruvschakt. Utöver påtagliga skönhetsvärden som nämnts, fick golfbanan näst intill mästerskapskaraktär- något som omvittnas av våra egna och många gästande golfare. Vid tid för banprojektets genomförande befanns intresset för golfspel i storstadens omedelbara närhet vara så stort att närmare 1000 seniorer anmälde sig som medlemmar, trots att någon spelklar bana inte bedömdes vara tillgänglig förrän tidigast sensommaren 1989. Som styrelsefunktionärer med uppgift att administrera och handlägga ärenden gentemot medlemmar och Svenska Golfförbundet hade följande personer ställt sig till klubbens disposition: Bertil Engstrand, ordf. VD AB Malmökrita Arne Källsbo, v ordf. stadsbyggnadsdirektör Karl Åke Nilsson, sekr. landskapsarkitekt Mats Engstrand, kassör, advokat Kent Sarup. Ledamot, prod.chef. AB Malmökrita Hans Erlandsson, ledamot, civ.ekonom Övriga Ulla Eklöv, medlemsregister mm AB Malmökrita Arthur Rasmusson, aukt.revisor m fl Beträffande finansiering av verksamheten beslutades, att varje seniormedlem skulle låna klubben 10.000:- kr, vilket belopp skulle återbetalas inom ett år efter eventuellt önskemål om utträde. (något som emellertid visade sig verkligt ödesdigert för klubbens fortlevnad) Utöver nämnda lån fastställdes årsavgiften till 2.200:- kr för enskild medlem och 4.200:- kr för äkta makar.
Under år 1989 hade alla greener, tees och fairways besåtts och vid midsommartid var det dags för varsam klippning genom försorg av Bertil Andersson, Sven Bystedt och Kjell Svensson, vilka anställts som banpersonal. Söndagen den 17 sept 1989 inbjöds medlemmarna till "en trevlig stenplockardag" - ett nödvändigt evenemang, som återupprepades då och då. Betr. själva golfandet undervisade vår förste pro Håkan Rönngard såväl teoretiskt som praktiskt i denna ädla konst ävensom pron på Malmö och Bokskogens GK. På självaste midsommaraftonen den 22 juni 1990 vid en enkel invigningsceremoni öppnades vår golfbana för spel vid hål 1- ett av de vackraste öppningshål man kan tänka sig. Publiken njöt i fulla drag av prominensernas ansträngningar - att träffa U-båt, hamna i buskage, driva cirka 50 m nästan rakt fram i banan eller luftmissa. Vem som gjorde vad står ej att minnas i denna stund. Kåseri över Kvarnby Golfbana av Sune Sannum Från krita till golfbana Det sägs, att man vid plöjning en dag på hösten 1863 på lantbrukare Carl Henrik Ferdinand Hanssons ägor i Kvarnby fann en vit, lös massa som vid undersökning visade sig vara en härlig krita, en av de finaste och bästa i världen. Ett år senare, 1864, anlades det första kritbruket i Kvarnby. Produktionen kom också i gång detta år, som räknas som födelseåret. Bruket fick namnet Qvarnby Bruksbolag. Samma år anlades också A P Sjöberg sitt bruk i Södra Sallerup. Från 1870 och fram till sekelskiftet anlades ytterligare sju kritbruk. Det är inte bara golfsvingens vingslag Du hör när du svingar din klubba, lyssna noga så hör Du vingslag 3000 år bakåt i tiden. Sommaren 1999 upptäcktes en stenlagd vägsträckning vid " Blåsa Kallt " vid 10-ans green. Vägen kunde följas fram till en sänka, försvann och blev åter synlig ca 70 meter bort. Djupa hjulspår observerades i det drygt en meter breda vägpartiet. Spåren avslöjade att någon av dåtidens vagnar haft en spårvidd på knappt en meter. Bronsåldersvägen är ett fantasieggande fynd. Det har också hittats talrika spår av boplatser från stenåldern. Två kyrkor hör också till golfbanans vyer. Husie Kyrka, som vi ser från 12-ans green, ligger vackert belägen uppe på en höjd. Kyrkan stod färdig 1857 och invigdes samma år. Vid slutet av golfbanan skymtar vi Södra Sallerups Kyrka. År 2001 fyller kyrkan 800 år. När vi lämnar golfbanan och kommer ner på cykelstigen ser vi Wowragården, en fyrlängad korrsvirkesgård med anor från 1600-talet. Malmö Stad äger Wowragården. I det gamla stallet och i logen kan man se alla föremål som de skånska bönderna använde i sin arbetsvardag. Här finns hela vårt folkliga kulturarv bevarat.
När vi fortsätter in mot klubbhuset över den nya cykelbron, ser vi trafiken rusa fram - bråttom - bråttom. Tänk Er 50 år tillbaka. Vad ser vi då nere i kröken på cykelbanan - jo ett ånglok dragande 10 vagnar. Pustande och stönande i maklig takt på väg till Genarp. Kulturarv När vi peggar upp på 7 ans tee, hur många gånger har vi inte sneglat in över buskaget och undrat vad som finns nu och kanske för hundra år sedan. Lyssna, så hör ni historiens vingslag. Vi går tillbaka till år 1858, då byggdes där en boningslänga med halmtak. Det var det nygifta paret Astrid och Lars Håkansson som arrenderade marken och bostaden av Kritbruket. Gården fick namnet Kvarnby 8. Astrid, var född på gården 1894. Astrid o Lars fick tre barn, två söner och en dotter. Sönerna Sven och Ture arrenderar nu sitt forna barndomshem som koloni. En oas på banan! Sven o Ture berättar att de hade fyra hästar och 12 kor. Förutom de vanliga sädesslagen odlades där potatis, lök, sallad och allt som tillhör en köksträdgård. El drogs in år 1939. Fortfarande odlar man dessa grönsaker samt förtjusande blommor. Och här finns massor av fågelholkar. Strax nedanför green på sexan låg Kommunhuset - även kallad fattighuset. Fotot av fastigheten är taget ungefär från BlåsaKallt (tee 8). Dammen vid bana 14 är naturlig, övriga har tillkommit i samband med kritbrytning. Dessa uppgifter noterade jag när jag var med Miljökommittén och vi intervjuade bröderna Håkansson i deras koloni i somras. Miljökommittén arbetar på att kartlägga golfbanans historia. Har Du något att bidraga med så hör av dig till Miljökommittén. Sune Sannum i sept 2009 Arkeologi Synliga gränser. Människan har i alla tider haft behov av olika gränser. Inom både dansk och svensk medeltidsforskning menar man att våra sockengränser och bygränser tillkom under början av 1100-talet, då ärkesätet i Lund upprättas. Kyrkans behov av bl a tionde utgjorde underlaget för en mer organiserad och avläsbar jordfördelning mellan byarna. Det bästa underlaget för att förstå dessa olika gränser finns i det äldre kartmaterialet från början av 1700-talet. Den vall vi ser idag kan tyckas ovidkommande utan bakgrundsförklaring. Byoch sockengränserna har förmodligen bestått av två parallellt grävda diken. I utrymmet mellan dessa diken har den uppgrävda jorden samlats i en vall. Så småningom har dikena fyllts igen och kvar fanns jordvallen. Vid och på denna har bönderna lagt sten och annat från åkern som de ville bli av med. Bygränsen mellan Östra Kattarp och Södra Sallerup är fortfarande en synlig gräns i form av en beväxt vall. Idag delar den Kvarnby golfbana mellan
hål 15 och 18 och utgör ett trevligt grönstråk. Källa: Ovanstående del av en artikel av Ingmar Billberg är citerad från boken Föresundsförbindelsen ( ISBN 91-87336-42-1). Geologi, topografi Större delen av banorna ligger på gammal åkermark. Marken i området består av morän, sand, glacial lera, grus och krita. Kritan - kalciumkarbonatet bildades för mer än 100 miljoner år sedan på Östersjöns botten och fördes därefter av en baltisk isström upp på land. Kritavlagringarna vid Kvarnby finns i ett nordöst-sydvästligt stråk som är 4,5 km långt och 700-800 m brett, och som bildar gränsen mellan ett högre backlandskap med platåartade höjder i öster, och ett småkuperat moränlandskap i väster. Kritskollorna når nästan upp till markytan och avtecknar sig här och där som vita fält i marken. Kritan är uppdelad i tunnare skollor av inlagrad morän. De 25 m mäktiga krit-moränlérflaket överlagras diskordant av grus, issjölera och två moränbankar med ett mellanliggande sandlager. Källa: Malmökrita. Flintgruvor Flinta och flintliknande mineral var viktiga material till redskap under sten- och bronsåldern i hela Europa. Flinta är ett kiselmineral inuti den krita och kalksten som bildades för 120-61 miljoner år sedan. Att stora flintknutor av god kvalitet finns lagrade i krita och kalksten kände man till redan under den äldre stenåldern, men det var först under den yngre stenåldern, då röjning av mark för odling blev viktig, som man började bryta flinta i större omfattning. Sedan 1970-talet har mer än tusen gruvor och gropar kartlagts i Södra Sallerupområdet. Hur har då flintbrytningen gått till? Kritan i området är täckt av 0,5-10 m tjocka lager moränlera. För att komma åt flintknutor har det alltså ibland räckt att man grävt grunda gropar. Ibland har man däremot grävt ner sig till 5 meters djup innan man nått kritan och flintan. Genom att utvidga de 6-7 m djupa schakten åt sidorna kunde man komma åt mer flinta. Man använde hackor av kronhjortshorn för att hugga loss kritan och flintknutorna. Källa: Ovanstående artikel av Elisabeth Rudebeck är citerad från boken Föresundsförbindelsen. Arkeologi I samband med motorvägsbygget Yttre ringleden genomfördes en omfattande undersökning rörande eventuella fornminnen. En mängd intressanta fynd gjordes. Det mest unika var Bronsåldersvägen, 1020-780 f Kr 1998 upptäcktes en cirka 3000 år gammal stenlagd väg. Arkeologerna arbetade intensivt med att försöka rädda bronsåldersvägen till eftervärlden. Vägen var ungefär en och en halv meter bred och gick över det breda schakt som tagits upp för byggandet av Yttre ringleden. Bredvid hittades också en boplats. En bit av den urgamla vägen med bevarade hjulspår lyckades man lyfta upp. Den finns i dag på Tekniska museet i Malmö. Vägen var belägen ca 100 m syd om Blåsakallt. En minnesskylt finns uppsatt söder om Blåsakallt på vägsträckan mellan 10:ans green och 11:ans tee.
En väg I havet av grönt saftigt gräs skiner små gula solar i form av smörblommor. De dräktiga tackorna låter sig väl smaka av det som naturen bjuder. En sparsamt bevuxen höjd gränsar till en sänka med dungar av al och björk runt en vattenspegel, som gränsar till en höjd som..., det natursköna scenariot tycks fortsätta så långt det går att se. I naturens symfoni komponerad av fåglarnas sång och fårens bräkande hörs nu ett inslag av kultur. En man pratar högljutt. Med hjälp av en oxdragen vagn transporterar han flinta från ett område med mycket rik förekomst av råvara av mycket god kvalitet till den närbelägna gården. Mannen oroar sig för att oxen inte skall orka med att dra det tunga lasset upp för den branta backen. Det var bra att man året innan färdigställt en drygt en aln och en fot bred väg som förstärkts med ett heltäckande lager av mindre stenar som plockats i rasbranter och åkrar. Men man borde ha lagat den dyrbara vagnen också. Nu var det snart kväll och vila. Han var snart hemma. Reparationen fick anstå till morgondagen. Ovanstående beskrivning är ett scenario som kan ha utspelats för 3000 år sedan. Det var då bronsålder och man bröt inte längre flinta i gruvorna i Södra Sallerup, men det fanns gott om högkvalitativa flintknutor spridda i det av gruvor ärrade landskapet. Detta var en värdefull resurs, då många redskap fortfarande tillverkades av flinta. Antalet flintsmeder översteg fortfarande vida det antal personer som hanterade metaller, till stor del beroende på att bronsgjutarna höll sina kunskaper inom en mycket begränsad krets. Även om Malmös arkeologer under år 1998 rensat fram över 100 meter stenlagd väg på två olika platser, kan inte sådana kostbara anläggningar ha varit vanliga vid denna tid. Troligt är att man oftast klövjade sina hästar, men för tyngre transporter var vagnen mer lämpad. Den först dokumenterade påträffades vid det tidigare gårdsläget Blåsakallt, vars ägor i våra dagar kommit att användas av Kvarnby golfklubb. Den 63 m långa dokumenterade delen tycks ha slingrat sig runt ett våtområde, varefter den forcerat en kraftig höjd i väster. Undersökningar med georadar har utförts, men den vidare stäckningen har inte kunnat upptäckas. Det är dock möjligt att vägen sträckt sig västerut fram till den närbelägna boplats daterad till bronsålder. Intressant är att att vagnarnas tyngd resulterat i hjulspår, vilka berättar att hjulaxlarna varit 90 cm breda. Troligen har detta mått varit standard för de vagnar som trafikerade denna drygt meterbreda Sallerupsväg. Mycket tidigt i den arkeologiska dokumentationsprocessen kunde vägen dateras. Detta tack vare att rikligt med keramik från mellersta bronsåldern låg i sotiga lager ovanpå vägen. Dateringen har senare bekräftats av en kol 14-datering som pekar på intervallet 1020-780 f. Kr. Därmed är vägen unik i ett nordeuropeiskt perspektiv, då stenbyggda vägar tidigare endast varit kända i Danmark från århundradena närmast före Kristi födelse. Att det finns stenlagda vägar på Kreta som troligen är 700 år äldre är dock en annan historia. Tankeväckande är att ett långt hus som gjorde transporter omöjliga uppfördes på vägen under bronsåldern. Varför har man förstört denna väg? Kanske har naturens eroderande krafter med tiden gjort sträckningen ofarbar, varför en ny har byggts. Kanske har en maktkamp om den viktiga flintresursen resulterat i att vägen gjorts obrukbar. Ett exempel på en tretusenårig maktdemonstration med andra ord.
Det är ett allmänmänskligt fenomen att hjärnan måste tränas att uppfatta nya former innan vi kan varsebli dem. Sådana perceptionsfenomen äger även rum i den arkeologiska vardagen. När bronsåldersvägen framrensats vid Blåsakallt kom kolleger att besöka den unika konstruktionen och bara några dagar senare uppenbarade sig ytterligare en stenlagd väg en kilometer sydväst därom. Även denna väg har daterats till bronsåldern. Den relativa dateringen har möjliggjorts av metertjocka jordlager som eroderat ner längs slänterna och begravt den 40 meter långa stenlagda vägresten. Källa: Ovanstående artikel av Raimond Thörn är citerad från boken Föresundsförbindelsen I övigt meddelar arkeolog Mia Winkler; Den arkeologiska undersökningen på golfklubbens område pågick 980309-980617. De mest framstående boplatslämningar utöver vägen är keramikfynd som kan dateras till yngre bronsåldern (1100-500 f Kr) samt två hus, som dateras till brons- resp. järnålder. I närheten av dessa finns typiska boplatslämningar som gropar, härdar och kokgropar. En fullständig rapport dröjer till 2001. Tid För många är kulturlandskapet bara något som susar förbi utanför bilfönstret. Men om man ger sig tid att se efter vad som döljer sig ovan och under jord upptäcker man snart de fragment som människan lämnat efter sig under tusentals år. Det här svindlande tidsperspektivet kan man illustrera med en biltur på Yttre Ringvägen. Tänk er att tidsresan börjar när de första människorna vandrar in i Skåne för 12 000 år sedan och att man proportionellt fördelar antalet år som gått sedan dess på denna vägsträcka. Om vi startar vid brofästet hinner vi köra förbi Lockarp och komma halvvägs till Oxie innan dåtidens skåningar började bruka jorden - och då är redan halva sträckan avverkad. Efter att ha färdats två tredjedelar av Yttre Ringvägen kommer vi fram till bronsåldern och järnåldern når vi strax efter att ha passerat Södra Sallerup. Medeltiden motsvaras av vägavsnittet Nordanå- Burlövs kyrkby och sedan skymtar slutmålet Kronetorps trafikplats där vi är framme i nutid. Det är alltså bara de sista 100 metrarna som representerar 1900-talet! Källa: Ovanstående del av en artikel av Susan Hydén är citerad från boken Föresundsförbindelsen. Boken Föresundsförbindelsen innehåller över 100 intressanta beskrivningar och tolkningar som resultat från den arkeologiska undersökningen i samband med byggandet av Yttre Ringvägen.
Malmö 2001-01-24 Leif Eklund