Biologisk mångfald och traditionell markanvändning

Biologisk mångfald och traditionell markanvändning Att läsa och förstå odlingslandskap i Sverige och Rumänien Tommy Lennartsson Centrum för biologisk mångfald

Innehåll Bakgrund 3 Att läsa landskap för att förstå sambanden mellan 10 traditionell hävd och biologisk mångfald Åkerbruk och annan odling 10 Slåtter 16 Förbättrings- och underhållsåtgärder 23 i ängar och betesmarker Näringsbortförsel och gödselhantering 30 Nyttjande av träd och buskar 34 Bete i naturbetesmark 44 Kompendiet är författat av Tommy Lennartsson med bidrag av Weronika Linkowski, Anna Dahlström och J-O Helldin. Referenser är till största delen hämtade ur Linkowski & Lennartsson 2004, 2004a. Bilder: Samtliga bilder Tommy Lennartsson om inget annat anges Omslagsbilder: Gheţari i Apusenibergen (foto J-O Helldin & T. Lennartsson) och Botiza i Maramureş 2

Bakgrund Problem för biologisk mångfald i det svenska jordbrukslandskapet Det finns många orsaker till att arter går tillbaka, men för arter i jordbrukslandskapet är fyra faktorer särskilt viktiga: Biotopförlust genom upphörd hävd Biotopförlust genom igenväxning i tidigare övergivna marker För låg biotopkvalité genom felaktig hävd Fragmentering Av dessa är den första punkten mest uppmärksammad: inom naturvården har länge funnits kunskap om att biologisk mångfald i gräsmarker hotas av dålig lönsamhet och nedläggning av brukningsenheter, i sin tur ledande till upphörd hävd. Även den sista punkten har fått mycket uppmärksamhet, inte minst på senare tid genom det pågående arbetet med länsvisa landskapsstrategier. I själva verket vet vi dock mycket lite om vilka kategorier av arter som hotas av fragmentering och i vilka landskap detta är aktuellt. Om olika hotorsaker vägs mot varandra finner man ofta att fragmentering kommer långt ner på listan över orsaker till pågående minskning av biologisk mångfald. Den andra punkten på listan är grovt förbisedd inom naturvårdsarbete i jordbrukslandskapet, särskilt jämfört med punkt ett. En stor andel av dagens populationer av hävdberoende arter förekommer i redan övergivna gräsmarker. På grund av igenväxning förlorar vi således populationer i snabb takt oberoende av att vi lyckats hejda förlusten av hävdad gräsmark. Det finns alltså ett omfattande behov av restaurering. Hävdberoende kärlväxter i ett landskapsavsnitt vid Roslagskusten. Varje prick visar en förekomst av en art. Gula prickar visar förekomst i hävdad merk, röda i ohävdad (Lennartsson m.fl. opubl. data). 3

Även den tredje punkten, låg biotopkvalité, är en rätt ouppmärksammad hotorsak jämfört med förlust av hävdad areal. Under senare år har dock allt fler fältobservationer indikerat att biologisk mångfald är hotad även i hävdade och restaurerade marker, d.v.s. marker som sköts med miljöersättning, naturvårdseller kulturmiljövårdsmedel. Detta är ett allvarligt problem, särskilt om kostnadseffektivitet beaktas. Några exempel på sådana indikationer är: Många hävdberoende arter går tillbaka trots hävd. Ohävdade/övergivna miljöer i jordbrukslandskapet är ofta rikare på hävdberoende arter inom många insektsgrupper än de hävdade. Restpopulationer av hävdberoende arter försvinner inte sällan när hävden återupptas Med nuvarande hävd har olika artgrupper ofta svårt att samexistera. Återkolonisation är alltför sällsynt för att balansera lokala utdöenden. Många åtgärdsprogram för hotade arter (Ågp) anger brister i skötsel som viktiga orsaker till arternas tillbakagång. Ofta beskylls miljöersättningsreglerna vara orsak till ekologiskt olämplig skötsel. Det är dock inte analyserat ifall reglerna i sig verkligen utgör ett problem, eller om eventuella problem orsakas av länsstyrelsernas tillämpning av reglerna, brukares tolkning av dem, av att brukare fortfarande sköter marker enligt tidigare, sämre, regler etc. Oavsett vilka styrmedel som kan tänkas leda till otillräcklig hävdkvalitet, sköts många biotoper på fel sätt för att vi faktiskt inte vet hur de skall skötas. Detta kompendium är en vägledning till hur vi bättre kan förstå och sköta jordbrukslandskapet genom att studera och analysera sambanden mellan hävd, biotoper och arter. Naturvården behöver bättre kunskap om sambanden mellan biologisk mångfald och traditionell markanvändning Att en rödlistad art minskar innebär att den var vanligare förr, d.v.s. att dåtidens landskap och markanvändning var bättre för arten än nutidens förhållanden. Det beror på att arten kunde kolonisera ett landskap som tillgodosåg alla artens livsviktiga krav idag har landskapet ändrats medan artens krav är oförändrade. Rimligen skulle arten alltså klara sig bättre om vi kunde återinföra de historiska förhållanden som rådde innan arten började gå tillbaka. En fullständig rekonstruktion av det historiska landskapet och dess nyttjande är naturligtvis inte möjlig och förhoppningsvis inte heller nödvändig. Alla aspekter på människans nyttjande av naturen kan nämligen knappast vara lika viktiga för bevarande av biologisk mångfald. Men vi behöver veta vilka aspekter, skötselkomponenter, 4

som faktiskt är nödvändiga, d.v.s. vilka komponenter den hotade mångfalden, till exempel rödlistade arter, verkligen kräver. Sådana omistliga skötselkomponenter måste finnas i dagens landskap, antingen återinförda eller imiterade. En lista över bristfaktorer för rödlistade arter i jordbrukslandskapet blir vanligen en uppräkning av historiska skötselkomponenter som saknas i dagens landskap. För arter knutna till människopåverkade biotoper skulle naturvårdsproblemet kunna formuleras: Historisk markanvändning byggde upp det biologiskt rika landskapet hur kan dagens markanvändning (inklusive naturvårdsskötsel) vidmakthålla det? Vi behöver således veta hur jordbrukslandskapet sköttes historiskt och göra en ekologisk tolkning av den kunskapen. Omvänt behöver vi veta vad hotad biologisk mångfald kräver och analysera hur kraven kan tillgodoses genom skötsel. Det är ingen tvekan om att vi idag saknar väsentliga delar av denna kunskap. Kunskapsbristen kan sägas ha en historisk, en ekologisk och en praktisk del: Historisk: Vi vet för lite om de historiska hävdmetoder som byggt upp dagens biotoper, särskilt vilka ekologiskt nödvändiga hävdmetoder som fanns historiskt men saknas idag. Ekologisk: Vi har i alltför liten omfattning analyserats arters ekologiska krav och kopplat samman dem med de hävdmetoder som skall tillgodose kraven. Praktisk: Vi har alltför få praktiska metoder för att återinföra eller imitera nödvändiga historiska skötselkomponenter i dagens jordbruk. En hel del kunskap har vi dock: Vi vet i grova drag hur det historiska jordbrukslandskapet fungerade och hur det skiljer sig från dagens jordbrukslandskap. Ett sätt att beskriva skillnaderna är att beskriva näringsflöden i landskapet se rutan här nedan. Vi vet också att två av det historiska landskapets hävdregimer, slåtter och bete, härbärgerar en stor andel av jordbrukslandskapets arter (se t.ex. böcker av Ekstam & Forshed, exempelvis 1996). Det finns dock andra hävdformer vi känner dåligt till vad gäller deras betydelse för biologisk mångfald, exempelvis lindbruk och stubbskottsbruk. Säkert finns det till och med viktiga historiska hävdformer vi är helt omedvetna om. Och även för de mest välkända hävdregimer behövs betydligt bättre kunskap för att de skall kunna tillämpas på rätt sätt. Exempelvis kan skötsel av naturbetesmark delas upp i många olika komponenter, som betestidpunkt, betestryck, djurslag, variation i betestryck, kortare eller längre betesuppehåll, lindbruk, betesförbättrande åtgärder etc. Man måste veta vilka av alla dessa komponenter som har så avgörande betydelse för biologisk mångfald att de måste finnas med när vi idag hävdar betesmarker. De omistliga komponenterna 5

måste antingen återinföras eller imiteras i svensk naturvårdsskötsel. Imitation av traditionella metoder innebär att vi med en annan, exempelvis billigare, metod tillhandahåller samma nödvändiga ekologiska faktorer som den traditionella metoden. Utgår man från krävande och hotade arter är det uppenbart att dagens skötsel av betesmarker inte är tillräckligt bra, troligen för att den saknar viktiga komponenter. Många arter visar vikande trender i hävdade marker, exempelvis många växtätande insekter som fjärilar (Björklund 2007a; b). Sådana indikationer på otillräcklig hävd skiljer sig ofta från den bild som ges av exempelvis kontroller för miljöersättning. Vi skulle rent allmänt vara betjänta av en mer nyanserad och ekologiskt förankrad bild av vad som skall betraktas som god hävd, välhävdat etc. Två fastigheter i Roslagen. Den i förgrunden är välhävdad, med tilläggsersättning på stora arealer, den bakom stängslet är ohävdad eller sporadiskt hävdad sedan 20 år. På den senare fastigheten har hittills hittats närmare 30 rödlistade, hävdberoende arter, främst fjärilar och skalbaggar. På den välhävdade fastigheten har ingen enda rödlistad art påträffats. Ohävd är självklart inget långsiktigt alternativ för de rödlistade arterna, men tydligen är inte heller dagens hävd acceptabel. Hur kan vi modifiera hävden så att arterna kan sprida sig in till de hävdade markerna? Se Björklund (2007a, b). 6

Traditionellt jordbruk varför gjorde man som man gjorde? Innan konstgödsel, drivmedel, bekämpningsmedel och kraftfoder styrdes produktionen i stora drag av näringstillgången se rutan nedan. Bondesamhället har ofta framställts som konservativt och ovilligt till förändring, och därmed ofta präglat av omoderna och irrationella metoder och produktionssystem. Den bilden har varit särskilt vanlig i de delar av samhället som ligger längst från bondesamhället, exempelvis bland 1800-talets stadsborgare (Cserhalmi 2004), samt i tider då statsmakterna försökt genomföra större förändringar, exempelvis landshövdingeberättelser under skiftesepoken. Man har med andra ord ofta ansett att jordbruket styrts av mentalitet och gamla vanor. Även under CBMs kurser i Rumänien har ofta diskuterats hur rationell skötseln av landskapet egentligen är. Bilden blir dock ofta en annan om man granskar det traditionella jordbruket, eller det i Rumäniens bergstrakter, med bondeögon och med kunskap om ekologi och naturförutsättningar i ryggen. Oftast visar sig valet av metoder vara högst rationellt givet de yttre ramar bonden för tillfället begränsas av. De yttre ramarna innebär att bonden sällan har möjlighet att göra fria val för sin verksamhet. Ramarna kan vara: Individuella, exempelvis privatekonomi och familjeförhållanden. Ofta finner man att uppenbara effektiviseringar skulle kräva större ekonomisk insats än vad som är möjligt. Lokala, exempelvis ägosplittring, arrondering, marktillgång, topografi, produktivitet och klimat, sociala förhållanden i byn. Eftersom jordbruksmark av olika slag i en by delas av många brukare krävs samordning av verksamheten, vilket ofta omöjliggör större förändringar på byns eget initiativ. I bergstrakter begränsar topografin starkt hur jordbruket kan bedrivas, allt starkare med brantare topografi och lägre produktiviet. Regionala, exempelvis avsalumöjligheter, transportavstånd, arvsrätt, möjlighet till alternativförsörjning. I skärgårdar och bergslager är gårdarna ofta mindre än vad som kan försörja en familj, genom att järnframställning och fiske har bidragit till försörjningen. Nationella och internationella, exempelvis regionalpolitik, trygghetsförsäkringar, jordbrukspolitik, frihandelssystem. Inom EU och dess handelsparter styrs jordbruket starkt av CAPs prispolitik, stöd och skatter. I brist på trygghetssystem kan det vara fullt rationellt att, som i Rumänien, äldre människor lägger hela sin tid på att valla en enda ko på marginalbetesmarker i jordbrukslandskapet. Eftersom jordbruket genom historien varit den största och mest stabila producerande näringen i samhället har bönder alltid varit föremål för härskares 7

intressen. På många håll i Europa har gårdar och bönder ägts av stormän, och skatteindrivning, indelningssystem och dagsverksskyldighet har varit starkt begränsande för bondens möjlighet att välja rationella lösningar. Inom östeuropas planekonomier har liknande hantering av bönder levt kvar långt in i modern tid. Idag utgör EUs jordbrukspolitik yttre ramar som ofta skapar produktionssystem som saknar traditionell lokal förankring och som därför kan vara svåra att förklara på den enskilda platsen. När man försöker förstå nyttjandet av jordbrukslandskapet, historiskt eller i dagens Rumänien, måste man alltid vara medveten om att de ramar som diskuterats ovan kan ha stor betydelse. På många svenska och finska skärgårdsöar saknas åkermark historiskt och på de produktiva jordarna fanns i stället gödslad äng. Det berodde på att fiske och handel gav möjlighet att köpa spannmål (som är lättare att transportera än hö). I Byn Gheţari i Rumänien är betesgången under året: tidigt vårbete betesvila till mitten av juli bete juli betesvila till september sent höstbete. Nästan ingen åkermark finns, men rikligt med ogödslad slåttermark och gödslad f.d. åker, nu med gräs. Produktionssystemet betingas där av att byn efter 1990 fick tillgång till stora fäbodmarker som skogsplanterats under Ceauşescu. Skogen avverkas f.n. och hela byn drar till fäboden med sina djur under sommarhalvåret och återvänder till byn endast under juli-slåttern. Spannmål köps för skogsinkomsterna, vilket ses som mer lönsamt än att tillbringa tid i byn för vårbruk och skörd. 8

Näringsflöden i jordbruket förr och nu När konstgödsel, kraftfoder och fossila bränslen infördes i jordbruket från 1900-talets början var en epok till ända (Mattson 1985). Innan dess hade livsmedelsproduktionen baserats på naturgödsel och djuren som dragare, vilket i sin tur förutsatte tillgång på betesmark för sommarbete och slåttermark för vinterfoder. Gårdar med mycket sådan naturlig fodermark kunde hålla många djur, fick mycket gödsel och därmed rika skördar på åkermarken. Gödseln behövdes för livsmedelsproduktion på åkrarna och användes sällan för att gödsla slåtter- och betesmarker, som därmed blev magra och artrika. Slåtter- och betesmarker var ett dominerande inslag i landskapet, och mycket av markanvändningen bestod i att med olika medel, exempelvis röjning, hamling och översilning, öka tillgången på vinterfoder och bete. Även tillgången och produktionen på åkermark var en avgörande bristvara, och man utnyttjade olika trädessystem för att ogräsbekämpa och låta åkerjorden vila, och metoder för tillfällig odling (lindor, svedjeåkrar etc.) för att öka den odlingsbara arealen. I figuren nedan illustreras till vänster ett tvåsädesjordbruk, där halva arealen åker trädas i ett vartannatårssystem. Som framgår av figuren nedan byggde systemet på ett närings- eller energiflöde från ogödslade slåtter- och betesmarker (s.k. naturliga fodermarker) till åkermarken. I figuren är marker med näringstillförsel bruna och med näringsbortförsel blå. Betande djur omvandlade således den biomassa vi människor inte direkt kan utnyttja till gödsel, som i sin tur gav näring till odling av ätliga grödor. Djuren betade på utmarken, som genom stängsel skildes från inägomarken, det vill säga åker och äng (slåttermark). Systemet uppstod när fasta åkrar blev vanliga under järnåldern, och bestod i princip ända tills fossila energikällor kunde börja nyttjas i stor skala, huvudsakligen efter 1945. Med konstgödselns införande (figuren till höger) kunde vinterfoder odlas på gödslad åkermark och de naturliga fodermarkerna med näringsbortförsel behövdes inte längre. Till skillnad från det traditionella systemet, där energin cirkulerade på gårds- eller bynivå, är dagens produktionssystem beroende av många slags externa energikällor, representerade av röda pilar i figuren. 9

Dagens hotade biologisk mångfald i jordbrukslandskapet finner vi idag i de sista resterna av det gamla jordbrukssystemet. För att förstå varför arterna är hotade, och hur vi kan förbättra deras situation, är det nödvändigt att förstå de ekologiska effekterna av det gamla jordbrukssystemet. Vilka biotoper skapades av traditionell hävd? Vilka ekologiska processer var nödvändiga för biotoperna och deras arter? Hur kan de nödvändiga processerna återinföras eller imiteras? Att bryta ner hävdregimer i ekologiskt relevanta komponenter Sambandet mellan hävd och biologisk mångfald kan beskrivas på många sätt, men här tillämpas följande modell: Hävdregim Består av ett flertal Hävdkomponet Hävdkomponent Hävdkomponent Skapar en eller flera Ekologisk faktor Ekologisk faktor Ekologisk faktor En arts livscykel Kräver ett flertal För att ha en livskraftig population kräver varje art att ett antal steg i livscykeln kan tas. Exempelvis behöver växter mer eller mindre regelbundet sätta frö, fröna måste bli till nya plantor, vilka måste överleva och tillväxa för att bli till vuxna individ som sätter frö. Dessa livscykelsteg kräver att ett antal livsnödvändiga krav i dess livsmiljö är uppfyllda. Exempelvis kräver fröproduktion bl.a. ostörd blomning och frömognad, etablering kräver tillräckligt låg vegetation och tunn förna etc. Förna, vegetationshöjd och störningstidpunkt kallas här ekologiska faktorer. De nödvändiga ekologiska faktorerna skapas i hävdade marker av själva hävden i kombination med vissa grundförhållanden, som markfuktighet och klimat. En hävdregim, t.ex. slåtter, består av ett antal hävdkomponenter och det är olika hävdkomponenter som bidrar till olika ekologiska faktorer. 10

Exempelvis är det slåttertidpunkten som skapar den ostörda blomningen, biomassa- och näringsbortförsel som ger låg vegetation och tunn förna. Det är således mycket svårt att uttala sig om en arts krav med mindre än att man ser till hela livscykeln. På motsvarande sätt är det svårt att uttala sig om hävdens ekologiska effekter om man inte bryter ner hävdregimen i komponenter. Resonemanget baseras på en mekanistisk beskrivning av sambanden mellan ekologiska processer, livsmiljöer (artrelaterade ekologiska faktorer) och arters krav, se rutan nedan. Att beskriva biologisk mångfald baserat på samband mellan process, struktur och art Konventionen för biologisk mångfald (CBD) beskriver biologisk mångfald som alla arter och deras genetiska variation, deras livsmiljöer och de förhållanden och ekologiska processer som är grunden för livsmiljöerna. För att kunna tillämpas behöver CBDs definition vanligen preciseras/beskrivas och valet av precisering avgörs vanligen av till vad den skall användas. Man kan skilja mellan beskrivningar baserade på likhet, släktskap etc. och beskrivningar baserade på ekologiska samband. De förra sorterar mångfalden och ger oss en gemensam begreppsvärld, de senare ger oss så funkar det, d.v.s. mekanismer och samband som är nödvändiga om vi vill analysera hotorsaker, förstå varför arter och organismsamhällen finns där de finns, eller utforma åtgärder. Sådan kunskap behövs också för att kunna utforma uppföljning av biotoper och landskap och deras biologiska mångfald. Ett exempel på en beskrivning av biologisk mångfald baserad på ekologiska samband är: Ekologiska processer (naturliga och antropogena) Ekologiska grundförhållanden Skapar Biotopstrukturer (substrat/livsmiljöer) Som utnyttjas av Populationer Ovanstående figur gäller för taxa som lever i specifika livsmiljöer i biotoper, men eftersom inte alla gör det måste beskrivningen breddas. Biologisk mångfald i ett helt landskap skulle kunna beskrivas: 1. De grundläggande förhållanden som tillsammans med 2 skapar förutsättningar för 3-7 nedan, exempelvis temperatur, humiditet, topografi, jordmån/berggrund, biogeografiskt läge (bestämmer bl.a. tillgänglig artpool ). 11

2. De ekologiska processer som tillsammans med 1 skapar förutsättningar för 3-7 nedan, både abiotiska (t.ex. torka, översvämning, vind, skred, brand, markanvändning) och biotiska (t.ex. herbivori, predation, nedbrytning, symbios, konkurrens). 3. Mosaiken av biotoper i landskapet och den rumsliga och funktionella kontakten (via spridning) mellan biotopfragment 4. Biotopernas och landskapets innehåll av strukturer som utgör livsmiljöer för arter 5. De populationer av olika taxa vars livsmiljö utgörs av specifika strukturer som finns i biotoper eller utspridda i landskapet 6. De populationer av olika taxa vars livsmiljö utgörs av biotoper som helhet (eller komplex av biotoper); de är således inte knutna till specifika strukturer 7. De populationer av olika taxa vars livsmiljö utgörs av landskapet som helhet; de är således inte knutna till specifika biotoper Punkterna 3-4 utgör således de strukturer, substrat, element etc. som en stor del av landskapets populationer lever på. Punkterna 5-7 utgör landskapets innehåll av populationer (och deras genetiska variation), vilka vanligtvis kan hänföras till arter, men ibland till lägre taxa eller ekotyper. Vilka arter som faller under respektive punkt 5-7 beror till största delen av arternas storlek och rörlighet. Det är bara de små och stillasittande organismerna som kan kopplas till specifika strukturer inom biotoper (5). Givetvis finns många arter som inte är knutna till biotopstrukturer på detta sätt utan nyttjar biotopen som helhet, komplex av biotoper eller hela landskap. Det gäller allmänt för stora och rörliga arter. På motsvarande sätt finns många strukturer som inte är knutna till en biotop, utan förekommer i flera olika biotoper eller utspridda i landskapet utan tydlig biotopkoppling över huvud taget. En avsevärd del av ett landskaps biologiska mångfald kan dock sägas vara uppbyggd, så att säga, underifrån, av små arter som utnyttjar småskaliga livsmiljöer; dessa arter och livsmiljöer bygger i sin tur upp biotoper och mosaiken av biotoper bygger upp landskapet. Punkterna 1-2 beskriver grundförutsättningarna för biotoperna och landskapet samt dessas innehåll av livsmiljöer. Punkt 1 utgör i princip de abiotiska ramarna för ekosystemet i fråga, medan 2 utgör motorn i ekosystemet. Om punkterna 1 och 2 förändras till det sämre leder det till förändringar i 4, vilket i princip innebär en habitatförsämring på objektnivån och en trivialisering på landskapsnivån. Även punkt 31 förändras, vilket innebär en försämring av landskapet, d.v.s. fragmentering i vid mening. Beskrivningen innehåller tre nivåer, här illustrerade med olika färg: Grundförutsättningar/processer (rosa), livsmiljöer (grön) och arter (blå). Dessa tre nivåer ger tillsammans ett mått på biotopens kvalité. Arterna utgör härvid det slutliga kvittot på kvalitén eftersom de (om populationerna är livskraftiga) indikerar att rätt strukturer tillskapas i tillräcklig mängd av de ekologiska processerna och grundförhållandena. Det omvända förhållandet råder däremot inte eftersom ett område kan innehålla typiska strukturer utan att strukturerna hyser sina typiska arter. De tre nivåerna ger tillsammans ett mått på biotopens kvalité. Arterna utgör härvid det slutliga kvittot på kvalitén eftersom de (om populationerna är livskraftiga) indikerar att rätt strukturer tillskapas i tillräcklig mängd av de ekologiska processerna. Det omvända förhållandet råder däremot inte eftersom ett objekt kan innehålla biotoptypiska strukturer utan att strukturerna hyser sina typiska arter. 12

Kunskapsuppbyggnad på hemmaplan I princip skulle alla odlingslandskapets naturtyper kunna beskrivas med utgångspunkt från de tre nivåerna process-struktur-art, men för att göra det behöver vi bättre kunskap om vilka biotopstrukturer som är avgörande för biotopens arter, och vilka processer som behövs för att skapa strukturerna. I odlingslandskapet utgör hävdens olika komponenter de starkaste ekologiska processerna, och det är hävden som detta fältkompendium handlar om. Ofta är det genom studier av enskilda arter vi tydligast kommit hävdkomponenter och hävdkvalité på spåren. I åtgärdsprogram (ågp) för hotade arter utpekas många brister i hävden. I exempelvis populationsmodeller kan man experimentellt prova olika skötsel och kvantitativt analysera betydelsen av enskilda hävdkomponenter, inklusive olika slags mellanårsvariation. De testade skötselformerna är lämpligen förankrade i kunskap om historisk hävd. Prob. of extinction over 50 yrs. 1 0.8 0.6 0.4 0.2 0 0 0.1 0.2 0.3 Probability of dry summers Grazing July-mowing Mowing & grazing Utdöenderisk under 50 år för fältgentiana i betesmark, under tre hävdformer och i relation till sannolikheten för sommar(juli)torka. Från Lennartsson & Oostermeijer 2001. Både ekologiska och historiska studier i syfte att förbättra skötseln dras emellertid med svårigheter som hittills begränsat vår kunskapsnivå: Populationer av hotade arter är ofta små, isolerade och med dålig livskraft, vilket gör dem otypiska och svåra att studera. Populationerna förekommer ofta i suboptimala restbiotoper vilket gör det svårt att dra slutsatser om arternas riktiga biotoper. Experiment är ofta svåra att genomföra på artnivå p.g.a. för små och känsliga populationer. Skötselförsök måste ofta utföras på stora ytor för att bli rättvisande, vilket är kostsamt. Bristande historisk och ekologisk kunskap gör att vi inte alltid vet vilka metoder som borde testas experimentellt. Vissa ekologiska processer är tidskrävande och kan sällan studeras experimentellt. Exempel är olika successionsförlopp. 13

Historiska data saknar ofta ekologiskt relevant detaljinformation, exempelvis om hur olika naturtyper egentligen såg ut. Att lära av historiska referenslandskap I flera länder i Östeuropa, exempelvis Rumänien, finns ännu kvar ett kulturlandskap som är rikt på sådana biotoper, skötselregimer och arter som är sällsynta och hotade i Sverige. Rumänien ger utomordentliga möjligheter att studera traditionell markanvändning och hitta nödvändiga alternativa brukningsmetoder för svenska marker. I den svenska rödlistan kan man se vissa mönster för vilka ekologiska och taxonomiska grupper av arter som är mest utsatta (Gärdenfors 2005). För jordbrukslandskapets arter är det bl.a. följande grupper som utgör en särskilt stor andel av rödlistan. Arter i torkpräglade biotoper, främst torra gräsmarker och krattskogar Kärnområden för dessa artgrupper i Sverige finns i försommartorra områden med kalk, framför allt östra Skåne (sandstäpp), Öland (alvar och torr kalkvegetation), delar av Gotland (dito) samt norra Roslagen (torr kalkvegetation). Inslag finns i hela östra Sverige ända upp i Bottenviken, samt på enstaka torra inlandslokaler som Kinnekulle. Det rör sig om främst kärlväxter och växtätande insekter. Karaktäristiskt för stäppartade miljöer är att torka (på Pusztan även salt) är en starkt bidragande orsak till att vegetationen hålls låg och igenväxning motverkas. Hävden får förhållandevis mindre betydelse, jämfört med friskare marker. I Rumänien finns de i stäppartade miljöer på medelhög höjd. Dessa områden har en flora och insektsfauna som är mycket lik Sveriges. Mer utpräglade stäppområden i exempelvis Ungern, Moldavien, Bulgarien och sydöstra Rumänien skiljer sig betydligt mer från svenska förhållanden vad gäller artstocken. Lössjordstäpp i Dobrogea i sydöstra Rumänien, i förgrunden uppodlad, i bakgrunden betesmark med varierad krattskog 14

En liknande ekologisk artgrupp på rödlistan finns i glesa torra kratt-lövskogar i såväl Sverige som Rumänien. Kärnområden i Sverige är bl.a. vissa av östra Skånes och Blekinges kustskogar, östra Småland, samt Östergötlands, Sörmlands, Vätternbrantens, Mälarområdets och östra Upplands brant- och hällmarkslövskogar. De arter det gäller är framförallt växtätande och vedlevande insekter samt bark- och vedlevande kryptogamer. Arter knutna till hävdade marker med hävduppehåll, främst slåttermark En mycket stor andel av de svenska hävdade biotoperna utgjordes traditionellt av mark som låg ohävdad delar av växtsäsongen, till exempel slåttermark, lövängar, skottskogar och betesmark som endast nyttjades vissa delar av året. Många arter gynnades av, och till och med anpassade sig till dessa skötselregimer. De har idag hamnat på rödlistan, i och med att skötselregimerna upphört. Rumänien torde utgöra det största området i Europa där dessa, för Sverige viktiga, skötselregimer ännu finns kvar. I det svenska jordbrukslandskapet fanns också förmodligen en viss mer eller mindre slumpmässig variation i hävden: vissa ängar blev oslagna ett år då och då, vissa betesmarker blev obetade. Därtill kunde längre perioder av igenväxning förekomma, exempelvis i samband med krig och arvskiften (Mattson 1985). Även sådana marker finns i riklig mängd i Rumänien. Arter i kulturlandskap med grova lövträd Rumänien har ännu kvar stora arealer med glest stående grova lövträd, både hamlade och ohamlade. Även om det inte undersökts är det troligt att träden har en ved- och barklevande flora och fauna som innehåller många av våra rödlistade arter. I Rumänien finns även områden med mer naturlig äldre lövskog, ofta i branter, samt med traditionellt skött skottskog. Arter knutna till stora betesområden I stora betesområden uppstår naturliga gradienter i betestryck, exempelvis en avtagande intensitet från brukningscentrum och utåt. Sådana områden får också en stor rumslig variation genom att betesdjuren har möjlighet att välja bete, vilket gynnar arter som överlever i betesmarker genom att vara osmakliga. I Sverige finns ytterst få stora utmarksbeten kvar, men i Rumänien är de fortfarande vanliga. 15

Att läsa landskap för att förstå sambanden mellan traditionell hävd och biologisk mångfald Åkerbruk och annan odling Odlingssystem och markens produktivitet I vissa områden hölls åkermarken traditionellt i bruk varje år (ensäde). För att motverka näringsbrist, ge betesmark där det var en bristvara och bekämpa ogräs, kunde en del av åkermarken trädas, varvid åkern odlades vartannat år (tvåsäde) eller två år av tre (tresäde). Trädan var ett enkelt ett sätt att minska näringsuttaget ur åkern. De(t) år jorden vilar kan luftkväve fixeras, delvis med hjälp av ogräs, och på så vis ökar näringsmängden i åkern (Svensson et al. 1993). Man skiljde ofta mellan grön träda och brun/svart träda (Gadd 2000). Den gröna trädan var bevuxen vilket ledde till ökad kvävefixering och fodergröda, men även till ökad ogräsmängd nästa år jämfört med den bruna/svarta trädan då man höll marken obevuxen genom att bearbeta jorden flera gånger under sommaren. Trädesbruket hade sannolikt stor betydelse för biologisk mångfald genom att det skapade särskilda betingelser för örtfloran, för mark- sand- och dynglevande insekter etc. Betad träda på sandig mark är bland de mest värdefulla biotoperna för en mängd värmekrävande insekter, och påminner i så måtto om Natura 2000- biotopen sandstäpp (Ljungberg et al. 1995). Det är möjligt att just trädesbrukets försvinnade varit en viktig orsak till exempelvis dyngbaggarnas tillbakagång i Sverige och att åkermarken rent allmänt utgjorde biotop för en mängd arter vi idag snarare förknippar med gräsmarker. Den traditionella åkermarkens betydelse för biologisk mångfald är emellertid i stort sett outredd. Historiskt låg många åkrar på jordar som idag inte håller tillräcklig produktivitet för att brukas. Innan de stora sjösänkningsföretagen, vilka möjliggjorde dränering av lerjordar, trängdes åkermarken många gånger mellan den blöta ängsmarken och moränens betesmarker. Sandig mark var ofta uppodlad eftersom den var lättbrukad, men sådana jordar krävde ofta långa trädesperioder för att återhämta sig. Sandstäppen i Sydsverige är ett uppmärksammat exempel på mark långa trädesperioder, men sådana odlingssystem har förmodligen varit vanliga även i andra delar av Sverige. Även för hög markfuktighet är en produktionsbegränsande faktor. I Rumänien ligger många åkrar på tämligen sank mark och åkrarna ryggas därför genom plöjning mot mitten. På så vis lyfts tegens mitt så långt från markblötan som möjligt. Betydelsen av åkerbruk på sank mark för biologisk mångfald är inte utredd, men fuktig bar jord har stor betydelse för exempelvis ettåriga mossor, flera kärlväxter samt jordlöpare. Åkermarkens arrondering Idag ses åkermarken i Sverige närmast som biologisk öken. Innan skiftena var åkermarken på många håll i Sverige begränsad och uppsplittrad av hårdvallsäng, 16

åkerholmar, odlingshinder och öppna diken. I Rumäniens bergstrakter ses denna arrondering av åkermarken fortfarande. Mosaiken av biotoper var förmodligen mycket rik på arter, bl.a. sådana som drar nytta av blandningen av grässvål och öppen jord. Exempel är jordlöpare, vildbin och fåglar. Åkerns och ängens arrondering i en bergslagsby innan skiftena (ca 1830, ovan), efter (ca 1900, ovan t.h) och idag (t.h). Lindor För att öka den odlingsbara arealen och spara på gödseln tog man regelbundet upp tillfälliga åkrar, lindor i ängsmarken. När grässvålen bryts frigörs näring som räcker till några skördar. På vissa håll i Rumänien är lindbruket mycket utbrett. Övergivna lindor får efter bara några år en rik ängsflora där många krävande örter gynnas jämfört med i den täta grässvålen. Inga systematiska studier finns, men det är troligt att fröbegränsade och starkt konkurrenssvaga växter gynnas av bra groningsbetingelser i den uppbrutna grässvålen. Det gäller särskilt arter som får begränsad fröproduktion i hävdad mark. För sådana arter har ökad 17

fröproduktion (kan åstadkommas genom ändrad betes- eller slåtterregim) respektive ökad sannolikhet för etablering från frö ungefär samma effekt på populationstillväxten. Det är också troligt att lindorna varit viktiga för mark- sandoch dynglevande insekter, på samma sätt som diskuterats för trädor, ovan. T.v. rik vegetation på linda (Botiza). Nedan syns gränsen mellan grässvål (t.h i bilden) och gammal linda, den senare som synes betydligt mer örtrik (Bubeşti). Successionförloppet när lindan växer igen avgör hur olika gräsmarksarter påverkas inom äng-linda-dynamiken. Successionen påverkas i sin tur av hur uppbruten grässvålen är (delvis en produkt av antalet skördar), av markförhållanden samt av hur ofta en linda tas upp på samma plats. Sannolikt finns vissa mönster för hur dessa variabler hänger samman. Exempelvis torde lindor vara/varit mer frekventa och användas längre på rikare/fuktigare mark. Möjligen gäller samma sak för gårdsnära områden och sannolikt bryts grässvålen närmast gården så ofta att lindorna snarare är permanentåker med trädesperioder. Även stäppbiotoper på stenfri mark (i Sverige på sand, i Rumänien på lössjord) sköts traditionellt genom en kombination av bete och tillfällig uppodling, ibland kombinerad med viss gödsling. I Sverige har den brukningsformen uppmärksammats i samband med bevarande av sandstäpp och dess arter (Ljungberg et al. 1995). I Rumänien sköts stäppbiotoper traditionellt både på Pusztan, den centrala högplatån (runt Cluj) och i Svartahavssänkan. Uppodlingarna blir vanligare och mer frekventa närmare byarna. 18

Lindor och liknande diskuteras också i avsnittet förbättringsåtgärder. Stäppområde nära Cluj med betesmark, delvis med hagmarksträd, tillfälliga odlingar i kanten av betesmarken samt mer frekventa/permaqnenta odlingar/åkrar i de fuktigaste områdena Landskap i Apusenibergen präglat av lindbruk i ängsmark. Ängen efterbetas och sena grödor eller höstsådd säd syns inhägnade på satellitbilden som i övrigt visar lindor och f.d lindor i olika successionsstadier i ängsmarken. Lägg märke till den jämna markstrukturen i ängarna jämfört med betesmarken. 19

Lindbrukslandskap i Apusenibergen, överst Gheţari (foto J-O Helldin), nederst Bubeşti. 20

Ogräs Åkerogräsens biologi och historia har behandlats utförligt i Svensson et al. (1993). Ogräsen har följt med sina grödor med ursprung från Medelhavet och Västasien och många saknar en naturlig miljö i det moderna svenska odlingslandskapet. Exempelvis har råglostan (Bromus secalinus) sin naturliga biotop på nybildade tångvallar. Hos många åkerogräs har vissa anpassningar till åkermiljön uppstått, exempelvis beträffande fröstorlek (för att passa frörensningen). Åkern är en extrem livsmiljö och i och med den regelbundna störningen av jorden gynnas kortlivade arter. Många av ogräsen är pionjärarter som etablerar sig på störd mark men klarar inte konkurrensen med andra arter. Toleransen mot ogräs var fram till 1700-talet högre än idag även om ogräsen bekämpades. Det berodde bl.a. på att ogräsen förbättrade näringsstatusen och skörden (Søgaard & Doll 1992), och att vissa ogräs användes som livsmedel och medicinalväxter. Exempel på det senare är klätt, syra, nässla, åkerkål och korndådra. Från och med 1940-talet förändrades ogräsens överlevnadsvillkor (se tabellen nedan) och de flesta arter är idag rödlistade. Hur är åkerogräsen hotade? (Sammanfattning av Svensson et al. 1993). Faktor Arter Herbicider Upphörd odling av värdväxt, fr.a. lin Bättre jordbearbetning - slår ut fleråriga Färre pollinatörer Långa vallperioder - slår ut ettåriga Ökade gödselgivor - hårdare konkurrens, sämre groning Effektivare frörensning - slår ut arter med sädeslika frön (andra frön drösar tidigare) Större sådjup Jämnare sådd - bättre konkurrens från säden Minskad odling på lätta jordar Alla örter Lindådra, linrepe Blåeld, ulltistel (tvååriga), skärblad, klöversnyltrot Blåklint, riddarsporre Blåklint, liten vildpersilja, kalvnos, åkerfibbla, fliknäva, åkermadd Klätt, riddarsporre Klätt, lindådra, råglosta Riddarsporre, sminkrot Alla, fr.a. jungfrukam, fågelarv, sminkrot Sydsmörblomma, sanddådra 21

Artrik ogräsåker, Budeşti (ovan). Naturvårdsåker med råglosta, rågvallmo. klätt, blåklint, luddvicker m.fl. (t.h.). Växelbruk och samodling Ogräsbekämpning kunde traditionellt som sagt göras genom att träda marken. Skadedjur, svampsjukdomar etc. kunde i någon mån hållas i schack även genom att odla en gröda på samma plats endast under begränsad tid. Eftersom grödor skiljer sig beträffande jordbearbetning, sådd- och skördetidpunkt, gödselgiva etc. skapar olika grödor olika betingelser för exempelvis åkerogräs och markinsekter. Om växelbruket bedrivs med korta intervall och i liten rumslig skala skapas en mosaik av åkermarksrelaterade biotoper där arter kan antingen flytta sig mellan lämpliga platser eller invänta lämpliga förhållanden (exempelvis genom fröbank). I Rumänien är det vanligt med riskspridning genom att årets sådd av en gröda sprids ut på många tegar. Samtidigt undviker man massangrepp som skulle kunna uppkomma i monokulturer över stora ytor. Eftersom odlingsmarken är begränsad krävs samodling för att kunna åstadkomma denna riskspridning. Samodlade grödor blir sällan lika täta som en monokultur vilket tillsammans med heterogeniteten sannolikt gör att åkermarken fungerar som livsmiljö eller komplementär livsmiljö för många fler organismer än i monokultur (Akbulut et al. 2003). Landskap med omfattande samodling av grödor (Botiza) 22

Sammanfattning av hävdkomponenter och biologisk mångfald i åkermark Åkerbruk, viktiga komponenter för biologisk mångfald Odling utan herbicider och pesticider. Gynnar alla örter bland åkerogräsen, insekter knutna till dem, samt insekter i allmänhet Odling av värdväxter för halvparasiter, fr.a. lin. Gynnar värdväxtspecifika halvparasiter bland åkerogräsen Odling med grund jordbearbetning. Gynnar fleråriga åkerogräs och insekter som förpuppar sig i jorden. Odling utan långa vallperioder. Gynnar örter, fr.a. ettåriga åkerogräs, insekter knutna till dessa örter, samt marklevande insekter knutna till bar jord. Odling med små gödselgivor och ojämn sådd. Gynnar konkurrenssvaga åkerogräs genom minskad konkurrens från grödan samt markinsekter Ineffektiv frörensning. Gynnar sent drösande åkerogräs med sädesliknande frön. Grunt sådjup. Gynnar småfröiga åkerogräs och sådana som saknar groningsvila på större djup. Odling på lätta jordar. Gynnar sandväxter bland åkerogräsen, samt marklevande och grävande insekter Trädesbruk, exempelvis i tvåsäde. Gynnar de flesta åkerogräs, örtrikedomen i stort och de insekter som är knutna till örterna. Vidare marklevande insekter och dyngbaggar. Lindbruk (tillfälliga åkrar i ängs- och betesmark). Gynnar samma arter som odling på lätta jordar samt sannolikt reproduktionen av ängs- och betesmarkens växter. Slåtter Skillnader mellan slåtter och bete Bete och slåtter har olika effekt på växter och de djur som på ett eller annat sätt lever på växterna. Skillnaderna mellan slåtter och bete är särskilt viktiga att klargöra idag, när en övervägande andel av de kvarvarande gamla slåttermarkerna sköts med bete (Simán & Lennartsson 1998). Det är även viktigt att utvärdera under vilka förhållanden arbetskrävande slåtter kan ersättas med sent bete eller andra metoder (Wissman 2006). En viktig skillnad är att växters försvar mot bete (t.ex. smak, gift, taggar) inte fungerar mot slåtteredskap. Bete är också en mer gradvis och utdragen störningsprocess genom att vegetationen successivt betas av vissa fläckar blir avbetade sent på säsongen. Slåtter har däremot en snabb effekt på vegetationen på en hel yta samtidigt (t.ex. Morris 2000). Slåtter har å andra sidan många egenskaper som gör den typen av störning fördelaktig för växterna. Dels finns alltid en ostörd försommarperiod i traditionella slåttermarker, dels är slåttern, när den väl inträffar, mycket mer förutsägbar i tid och rum än bete, vilket skapar ett starkt riktat selektionstryck på vissa egenskaper hos exempelvis kärlväxter. Det är troligt att slåttern därmed bidragit till evolution av tidig fruktsättning hos många 23

växter (Juenger & Lennartsson 2000). Ostörd försommar har stor betydelse också för nektar-, pollen- och växtätande insekter. Slåtter bortför också mer näring än bete vilket möjligen kan ha viss effekt på vegetationens sammansättning. Viktigare än den totala näringsbortförseln är dock förmodligen att urin och dynga skapar en småskalig mosaik av näringsfläckar, dyngrator etc. Slåtter (innanför stängslet) och bete. Den homogent gröna färgen på slåttermarken visar att vegetationen slagits vid ett tillfälle så att återväxten är jämngammal. I betesmarken finns en större variation mellan betade och obetade, tidigt och sent betade fläckar etc. (Abrud) Slåtter ger en jämn grässvål utan tuvor och annan rumslig variation i liten skala. Variationen finns istället i form av olika slåttertidpunkt i olika ängar (t.h; Abrud). Vid lieslåtter kapas växterna nära marken (nedan; Botiza). När bete ersätter slåtter kan osmakliga växter expandera, som här veketåg (t.h; Căvăran) Eftersom de flesta slåttermarker traditionellt efterbetats påverkades både slåtteroch betesmark av tramp. I ängarna rör det sig om enstaka trampspår medan trampet i betesmarker utgör en mycket viktig störningsprocess som skapar särskilda biotopstrukturer. Dels skapas alltid kreatursstigar vilka på sluttande 24

mark bildar terasseringar med bar trampad jord på planet, en gräsklädd terrassnacke och vertikal bar jord därunder. På lämplig mark nyttjas dessa hak ofta av grävande steklar. Marken kompakteras också kraftigt av trampet, särskilt på fuktig mark och organiska jordar. På exempelvis strandängar bidrar det till att skapa blå bård och rent allmänt ökar översvämningsfrekvensen och förskjuts strandzoneringen uppåt land genom att marknivån trycks ner. Tramppräglade betesmarker med trampterrasser. Graden av bar jord varierar mellan år (överst t.v. aug 2004, neders aug 2005), fr.a. beroende på skillnader i nederbörd (Botiza) Också dynga fanns traditionellt i både slåtter- och betesmark, men i slåttermarken företrädesvis sent på säsongen vilket gjorde att den dyngan inte kunde nyttjas av vårflygande dynglevande arter. 25

Historiska referenslandskap som kunskapskälla I Sverige finns ytterst få slåttermarker med kontinuitet. Växtnamn och gamla vegetationsbeskrivningar ger oss antydningar men för många typer av ängar kan vi ändå bara gissa oss till hur deras vegetation och struktur var beskaffade. Säkerligen finns många bortglömda slåtterbiotoper och slåtterarter bland både växter och insekter, något som indikeras av de allt fler exemplen på arter som gynnas starkt av sen hävd. Glömda slåtterbiotoper? T.v. slåttermyr på utmarken (Särna), t.h. gammal slåtterbod på översilningskärr nära trädgränsen (Härjedalsfjällen). I Rumänien kan man ännu hitta slåttermarker av alla upptänkliga typer, av vilka många torde varit vanliga även i Sverige. Det är ytterst angeläget för svenska naturvårdare att dokumentera deras artuppsättning och ekologi, för att öka kunskapen om ängsskötsel i olika biotoper och om vilka arter i det svenska jordbrukslandskapet som egentligen är slåtteranpassade. Några Rumänska slåttermarker under försommaren. Hårdvallsäng dominerad av bl.a. höskallra och brudbröd och sidvallsäng med gräsull (Domaşnea). 26

Några Rumänska slåttermarker under försommaren. Överst t.h. med slåtterfibbla och höskallra och t.h. slåttermark på högre höjd med ginstarter, brudbröd, kämpar, darrgräs m.m (Domogled-Cerna). Nedan hårdvallsäng på kalk med slåttergubbe, brudsporre, vityxne, tyskgentiana, nysrot m.fl. (Gheţari) Nederst slåttermark på starrtorv med Juncus, ängsskära och klockgentiana (Timişoara). Mellanårsvariation i slåtterareal Tillgången på hö varierar mellan år och med tanke på den historiska variationen i djurantal (Dahlström 2006) har sannolikt även behovet av hö varierat. Om tillgången på ängsmark är starkt begränsande för djurantalet torde all tillgänglig äng ha slagits varje år. Det skapar ett överskott vissa år (god tillgång och/eller få djur), vilket kan sparas till år med brist. Enstaka ängar (rimligen de sämsta) kan ha blivit oslagna vissa år med dåligt väder för höbärgning, även om hässjning gör höbärgningen relativt väderoberoende. Om det å andra sidan finns ängsmark i överskott torde de sämre eller mest avlägsna ängarna regelmässigt blivit oslagna. De utgjorde en reserv för sämre år och slogs om inte övriga ängar producerat det hö som behövs. I Rumänien finns relativt stora arealer sådana marker, vanligen belägna längst från byn (se bilden sid 29). De år det mot slåtterperiodens slut visar sig att de inte behöver slås, gör de tillgängliga för bete så att inte gammal förna skall bli kvar till nästa år. Hävden blir således mycket sen sådana år. Även de år reservängarna slås är hävden sen eftersom de slås sist av ängsmarken. Det förekommer även att sådana oslagna 27

ängar i stället för att betas bränns under vårvintern och då rör det sig således om ett fullständigt hävduppehåll det året. Slåtter av förväxt reservängsmark i slutet av augusti (Botiza) Slåttermetod och slåttertidpunkt Som nämnts är den ostörda försommarperioden en av de viktigaste ekologiska aspekterna på slåtter. Ju senare slåttern inträffar, desto fler arter hinner slutföra sin reproduktion, men samtidigt kommer den höga vegetationen att påverka markinsekter, lågväxta växter etc. negativt. Kunskap om rätt slåttertidpunkt är därför viktig. Slåttertidpunkt och slåttermetod hänger samman. Lieslåtter går relativt långsamt, vilket gjorde att vissa ängar slogs många veckor efter slåttersäsongens början. Datum för säsongens början finns beskrivet från flera delar av Sverige och inföll vanligen i mitten av juli (Ekstam et al. 1988). Det är dock troligt att många torra marker i gårdarnas närhet slogs tidigare än så och per definition slogs huvuddelen av ängarna senare än den traditionella slåtterdagen. Dagens naturvårdsslåtter är snabbt avklarad, dels genom att så små ytor slås, dels genom mekanisk slåtter. Det innebär att den genomsnittliga slåttertidpunkten är betydligt tidigare idag än förr, vilket utan tvekan kan ses som ett problem för många växter och insekter. Fel slåttertidpunkt kan innebära att näringsväxterna för insekter finns i tillräckligt antal men att växten inte kan utnyttjas. Det gäller exempelvis om marken slås innan blommorna slagit ut eller innan provianteringen av bocellerna (solitära bin) eller matandet av larverna (humlor) är färdig (Banaszak 1992, 1996, Westrich 1996, Larsson 2006). I Rumänien börjar slåttern i juli och det tar ända till september innan de sista ängarna är slagna. Vanligen börjar man nära byn och arbetar sig utåt, och oftast blir vissa ängar oslagna. Dessa bränns under vårvintern för att möjliggöra slåtter följande år. På de tidigast slagna ängarna får växterna blomma om och slås eventuellt en gång till sent på säsongen. Det är inte samma marker varje år som slås först eller blir oslagna. I många byar täcker slåttermarker stora arealer, men genom ägoblandningen blir det ändå en relativt småskalig mosaik av olika 28

slåttertidpunkter, de vill säga av vegetation i olika successionsstadier. Detta torde vara mycket gynnsamt för insekter som utnyttjar växter som vuxna, exempelvis pollen- och nektarätare. Det är mer oklart hur variationen i slåttertidpunkt påverkar larver och mer orörliga organismer. De Rumänska slåtterlandskapen indikerar att vi i Sverige knappast kan räkna med att bevara slåttergynnade arter med ett rekommenderat slåtterdatum, eftersom att själva variationen troligen behövs. Det är i alla händelser fel att ta litteraturens startdatum för bygdens slåtter som datum för naturvårdsslåtter av enstaka objekt. Vanligen hamnar man då på ett alltför tidigt slåtterdatum. Eftersom slåtterperioden inte behöver bli utdragen i tiden idag, och eftersom det lilla antalet slåttermarker inte medger någon variation i landskapet, kan det vara nödvändigt att frångå den traditionella slåttertidpunkten, om den nu skulle vara känd. Dagens landskap, metoder etc. är med andra ord såpass annorlunda det traditionella landskapet att dagens metoder måste anpassas. Det går således inte att utan vidare applicera en traditionell slåttertidpunkt på ett modernt landskap. Ägoblandning i kombination med olika slåttertidpunkt, oslagna ängar etc ger ett varierat slåtterlandskap (Botiza). 29

Ägogränser utmärks med myrstackar (Botiza). Omblomning i augusti efter slåtter i juni (nedan; Botiza) Höhantering På sin väg från ängen till kon hanterades höet flera gånger i det traditionella jordbruket. I olika trakter fanns olika metoder och traditioner för torkning av höet, förvaring, hemkörning och utfodring. Torknings- och lagringsmetoden anpassades till ängstypen, typen av hö, lokalklimatet, tillgången på hässjevirke, arbetskraft etc. Exempel på svenska lokala metoder är vålmning i kusttrakter med mycket nattdagg och höga storhässjor på raningar med stor risk för sensommar- och höstöversvämningar. Höet förvarades i regel ute på markerna, oftast i lador, tills det successivt kördes hem till gården under vintern. Detta sparade dels tid under den bråda slåtterperioden, dels ansträngning i och med att vinterföret var bättre. Till utfodringen hörde också att ha med hö till hästen när den användes i arbete. Traditionell torkning av hö kan vara avgörande för om växternas frön hinner drösa ur frukterna. Traditionell transport av hö har sannolikt också stor betydelse för spridning av växter inom och mellan betesmarker. Åtskilliga studier har påvisat spridningsbegränsning hos växter i jordbrukslandskapet (Eriksson 1998; Gustafsson et al. 2002; Gustafsson & Ehrlen 2002). Studier har också visat att till och med begränsad spridning inom en gräsmark kan vara ett problem för växtpopulationer (Lennartsson & Svensson 1996). Jordbrukslandskapet alltid varit kraftigt fragmenterat men den historiska markanvändningen (främst höhantering och utmarksbete där betesdjuren kunde röra sig över stora ytor) bidrog starkt till spridning (Franzen & Eriksson 2003). Det är knappast någon tvekan om att aktiv spridning måste imiteras eller återinföras om vi skall kunna behålla jordbrukslandskapets biologiska mångfald. 30