LIVETS VATTEN - L acqua della vita U n r a c c o n t o d i E l i s a b e t h O l i n T r a d u z i o n e c o n t e s t o a f r o n t e



Relevanta dokument
Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

ARBETSBLAD DAI DOMANDA! LA SCUOLA. Lätt. Glossario Glosor

Läsa Ordkunskap Lyssna Skriva/översätta Tala/Samtala Drama

Sångtexter till låtarna. När ormen ömsar skinn

A. Leggi il testo e rispondi alle domande in svedese.

Kapitel 1 Jag sitter på min plats och tänker att nu ska jag åka till Los Angeles, vad spännande. Kvinnan som sitter bredvid mig börja pratar med mig.

ARBETSBLAD KORTFILMSKLUBBEN ITALIENSKA. La pagella (lätt)

Dott.ssa Barbara Rossi

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

DOPO l unità Qual è il contrario? 2. Preparando la caprese. cotto grande freddo giovane vicino economico simile chiaro enorme tutto difficile

Kapitel 1 Kapitel 2 Jag nickar och ler mot flygvärdinnan som

Ön Merjem Kurtanovic

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista

FOTOGRAFERING EJ TILLÅTEN TÄNK PÅ ATT STÄNGA AV MOBILTELEFONEN

Läsa Ordkunskap Lyssna Skriva/översätta Tala/Samtala Drama

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra

Immigration Studera. Studera - Universitet. Ange att du vill anmäla dig. Ange att du vill anmäla dig till en kurs. Kurs. Typ av kurs.

Resa Att ta sig runt. Att ta sig runt - Platser. Du vet inte var du är. Be om att bli visad en viss plats på en karta. Fråga om en viss servicepunkt

AQUILINO ABSALON DTXLOLQR YLDDO]DWH ROHJJLRQR WHO ZZZDTXLOLQREL] TXLOD#OLEHURLW

Corrispondenza Auguri

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra

ITALIENSKA, KORT LÄROKURS

DÖDLIG törst Lärarmaterial

Viaggi Alloggio. Alloggio - Cercare. Alloggio - Prenotare. Chiedere indicazioni sull'alloggio

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988

Resa Logi. Logi - Hitta boende. Logi - Boka. Fråga om vägen till olika former av boenden. ... ett rum att hyra?... una camera in affitto?

ARBETSBLAD DAI, DOMANDA! LA VITA IN CAMPAGNA. Lätt. Glossario Glosor

Resa Allmänt. Allmänt - Grundläggande. Allmänt - Konversation. Kan du vara snäll och hjälpa mig? Fråga om hjälp. Fråga om en person talar engelska

Resa Allmänt. Allmänt - Grundläggande. Allmänt - Konversation. Kan du vara snäll och hjälpa mig? Fråga om hjälp. Fråga om en person talar engelska

Resa Allmänt. Allmänt - Grundläggande. Allmänt - Konversation. Kan du vara snäll och hjälpa mig? Fråga om hjälp. Fråga om en person talar engelska

Denna lilla grupp som nu stod inför vandringen var en brokig skara och alla var mer eller mindre redan helt utmattade.

ZOMBIE WORLD. Du är smittad

ITALIENSKA, KORT LÄROKURS

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn

Leif Linder. Vardagsmagi. Dikter. LLBok

Ön Av: Axel Melakari

SJÖHÄSTARNAS Ö. Det var en gång en alldeles speciell ö långt, långt härifrån. facebook.com/muistiliitto

Immigration Dokument. Dokument - Allmänt. Dokument - Personlig information. Dove posso trovare il modulo per? Fråga var du kan få ett formulär

Resa Allmänt. Allmänt - Grundläggande. Allmänt - Konversation. Fråga om hjälp. Fråga om en person talar engelska

Death is not an event in life. Magdalena Dziurlikowska

Vad är det jag ser? Man står på tårna, håller tal. Höjer glaset och säger skål. Där i muren är det ett hål. Vad är det jag ser, vad är det som sker

Resa Äta ute. Äta ute - Vid entrén. Äta ute - Beställa mat. Vorrei prenotare un tavolo per _[numero di persone]_ per le _[ora]_. Göra en reservation

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

ARBETSBLAD DAI, DOMANDA! FIRENZE. Lätt. Glossario Glosor

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen.

Döda bergen Elevmaterial

Corrispondenza Lettera

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo

Make, far. 050 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Bo Bergman

Gud är en eld inuti huvudet.

ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA?

Domande di lavoro Lettera di motivazione

Ansökan Följebrev. Följebrev - Inledning. Formellt, manlig mottagare, namnet okänt. Formellt, kvinnlig mottagare, namnet okänt

POMPERIPOSSAS SÅNGHÄFTE HÄR KOMMER LITE AV VÅRA SÅNGER SOM VI SJUNGER PÅ SAMLINGEN OCH PÅ TEATERVERKSTADEN.

Lille prinsen ORDLISTA LÄSFÖRSTÅELSEFRÅGOR: ANTOINE DE SAINT-EXUPÉRY ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Kapitel 2 Jag vaknar och ser ut som en stor skog fast mycket coolare. Det är mycket träd och lianer överallt sen ser jag apor som klättrar och

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde

Av Lukas.Ullström klass 5 svettpärlan.

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

tacksamma för att det finns någon som bryr sig om dem för att deras liv är lika mycket värda som andras. Hjälp

Ön Av Benjamin

Babysång Öppna förskolan Sävsjö

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Jordens hjärta Tänk om Liv

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

ÖN Av ANTON AXELSSON

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

Utan dig GUDSTJÄNSTORDNING

Jag åker in i molnet. Piloten säger att vi flyger över Bermuda triangeln. Jag tycker att det är en spännande plats Bermudatriangeln.

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då

SORIA MORIA SLOTT Askeladdens äventyr. Theodor Kittelsen

Bra Du svarar grundligt på frågorna. Du motiverar och förklarar dina egna tankar.

De vinnande bidragen i Visa oss din poesi 2009

Ön, en äventyrs berättelse. By Zion

Ulla Sirén GIRAFFENS DRÖM. eller. en pensionärs konfunderingar AKFEO FÖRLAG

Nell 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Vem vinkar i Alice navel. av Joakim Hertze

Spöket i Sala Silvergruva

påskkalender Text: Henny Johansson Illustrationer: Hanna Gustavsson

Publicerat med tillstånd Blink Blink med stjärnan Text Ingrid Olsson Gilla böcker 2012

texterna till "innan. under. efter" samtliga skrivna av sandra vilppala

Från bokvagn såg jag att det var ganska mörkt ute sen sprang jag till

Lille katt, lille katt, lille söte katta, vet du att, vet du att det blir mörkt om natta

Ellie och Jonas lär sig om eld

ARBETSBLAD DAI DOMANDA! AMORE. Lätt Glossario Glosor

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006

ALEXANDRA BIZI. Flabelino. och flickan som inte ville sova. Illustrationer av Katalin Szegedi. Översatt av Carolin Nilsson

Huvudansökan, kandidatprogrammet i språk: italienska Urvalsprov kl

BÖN- OCH LOVSÅNGSGUDSTJÄNST INTERNATIONELLA BÖNEDAGEN FÖR VÄRLDENS BARN

André 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Ingen gråter (Katarina och Alf) Kapitel 1

Avsnittets målsättning. a. att bedöma om en person är medvetslös. b. hur man utför hjärt-lungräddning på en tonåring eller vuxen person

Annie & Pernilla. Made by: Hossai Jeddi

PROGRAMMANUS 1(16) PRODUCENT: TOVE JONSTOIJ PROJEKTLEDARE: HELEN RUNDGREN BESTÄLLNINGSNUMMER: /RA5

Var inte rädd LÄSFÖRSTÅELSE BRITT ENGDAL ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Sara och Sami talar ut Arbetsmaterial för läsaren Författare: Tomas Dömstedt

Våra gemensamt skrivna sagor

Transkript:

U N I V E R S I T A D E G L I S T U D I D I N A P O L I L O R I E N T A L E FACOLTÀ DI LINGUE E LETTERATURE STRANIERE CORSO DI LAUREA IN LINGUE, LETTERATURE E CULTURE DELL EUROPA E DELLE AMERICHE Tesi di laurea in LINGUA SVEDESE LIVETS VATTEN - L acqua della vita U n r a c c o n t o d i E l i s a b e t h O l i n T r a d u z i o n e c o n t e s t o a f r o n t e Relatore Prof.ssa Maria Saquella Candidato Giandomenico Martorelli LC 354 A n n o a c c a d e m i c o 2 0 0 4 2 0 0 5

Nota dell autrice Per uno scrittore quale io sono essere l oggetto di una traduzione è cosa tremenda. Per un traduttore quale io ancora sono vedere trasformata la propria opera in altra lingua insegna molto su entrambe. Essere coinvolti in un processo di traduzione di questo tipo vuol dire partecipare ad un avventura intellettuale. Mi è accaduta questa cosa con la traduzione che Giandomenico Martorelli ha fatto della mia novella Livets vatten (L acqua della vita). Giandomenico è una persona che conosco abbastanza bene perché oltre ad essere il mio traduttore, è stato mio allievo qui all Orientale dove insegno lo svedese ormai da tre anni, dunque ne è nata una vera collaborazione e quando questo accade il testo originale appare come radiografato in modo che, da un punto di vista linguistico, sia l ossatura che la parte morbida si manifestano all occhio della mente. La novella che ho scritto dieci anni fa e non ho riletto prima di questa primavera a Napoli è un allegoria di una fase della mia vita. Rileggendola in un altra fase, osservandola, vedo stupita il mio testo ma come è bella questa novella! Come ho potuto catturare esattamente quello che vivevo! Poiché ora sto vivendo una difficoltà della mia vita artistica, sto lavorando da tanto e tanto tempo ad un romanzo, questa traduzione un opera ultimata - mi dà soddisfazione. E mi insegna un po d italiano Questa volta, però, non è in primo luogo il mio lavoro che mi soddisfa. È l opera di Giandomenico. Elisabeth Olin Napoli 18 Aprile 2006 2

INTRODUZIONE L acqua è la vera protagonista del racconto L acqua della vita, che permea ogni aspetto della racconto, riflettendo gli stati d animo della protagonista, per molti tratti simile all autrice stessa. Si dice talvolta che artista ed opera d arte devono restar separati; si dice che l opera deve essere giudicata a prescindere dalla biografia dell autore; certamente il testo esiste in sé e rintracciare in esso biografismi a tutti i costi non porta da nessuna parte. Avendo conosciuto Elisabeth Olin, ed avendo letto le sue opere, mi è spesso capitato di parlarne con lei Per quanto riguarda questa novella lei sostiene che quel personaggio le è servito principalmente per esprimere le emozioni che provava nel periodo in cui la scriveva ma che un effettiva connessione autobiografica con il personaggio non esiste. L acqua della vita è una storia di libertà, al femminile attraverso una prosa lirica estremamente fluida che scorre anche sul piano formale, grazie ad un uso molto parco la punteggiatura. Una storia di genere in terza persona dove si racconta di una donna dall età imprecisata (l autrice racconta di averla immaginata di mezza età), benestante, agiata, bella, con un marito di buona posizione sociale, e dei figli che ama. La vita di questa donna è connotata metaforicamente dalla sua attrazione per l acqua, l acqua fa da perno ai suoi desideri ed alle sue aspettative: l acqua dei fiumi, dei laghi, delle cascate e soprattutto del mare. Su questa componente essenziale s incentra la trama, come un flusso che risale l intera storia e ne connette ogni aspetto. Un giorno il marito annuncia alla famiglia il trasferimento in un città imprecisata nell Asia centrale. La protagonista scopre 3

che in questa città l acqua è completamente assente, e ciò la fa piombare in uno stato emotivo greve e depresso. Avvenuto il trasferimento, una sera lei si ritrova a vagare per le strade dell arida città, e decide di fuggire. Passo dopo passo, equipaggiata solo dei pochi oggetti che già recava indosso, valica il confine urbano e si ritrova nella natura incontaminata, in direzione del lontanissimo mare. La storia si snoda raccontando il pellegrinaggio di questa donna alla ricerca della bramata acqua. L Acqua della vita fa parte di una raccolta, Vattenvägar, pubblicata in Svezia nel 1996. La raccolta conta dieci novelle, di argomento generico, alcune di attualità, alcune a sfondo naturalistico. Come il titolo Vattenvägar lascerebbe pensare, le novelle dovrebbero basarsi principalmente sull acqua, ma non è così, poiché gli elementi implicati nella narrazione sono tutti e quattro. Una peculiarità di Elisabeth Olin consiste in una ricerca verbale preziosa e intimamente connessa alla natura degli argomenti trattati. In April, ad esempio, un racconto che fa parte della stessa raccolta, l elemento implicato è il fuoco: il lettore incontra, disseminati nel testo, elementi lessicali tratti dal campo semantico inerente il fuoco: dalla descrizione di stati d animo alla descrizione di oggetti, e così via. Ad esempio, proprio nelle prime righe, tra le citazioni del Waste Land di Eliot, compare eldar (fuochi); più volte nella novella ricorre il verbo att brinna (bruciare); vi sono continui riferimenti al sangue, rosso come fuoco. Allo stesso modo e attraverso le stesse connotazioni l elemento aria compare spesso in Livets vatten, ma non nella stessa misura dell acqua. Il lessico dell acqua irriga letteralmente il racconto attraverso un sistema ben studiato di 4

assonanze fluide, di ripetizioni di suoni acquatici, di reiterazione di simbologie liquide. Il racconto appare interamente strutturato su questa terminologia, i cui elementi danno un idea di acquatico, in cui il lettore si cala in un mondo liquido e mutevole, allo stesso modo le emozioni della sua protagonista. Dal semplice termine hav (mare), ripetuto più volte, a regn (pioggia), fino ad un lessico più specifiche che in certe parti viene ribadito in maniera incisiva: stagni, canali, fiumi ; verbi come scorrere, lavare, sciacquare. Le lacrime concorrono a questo processo con una funzione purificatoria e vitale. Anche il sangue può essere citato come parola/elemento portante, essendo anch esso un fluido, ma opposto alle lacrime: laddove le lacrime rappresentano l aspetto liquido ma emotivo, il sangue sembra che venga impiegato per connotare situazioni vincolate al superamento dei limiti fisici. Ne è un esempio il seguente brano, tratto da una delle ultime pagine della storia: Hon blev stående och tog emot regnet med öppna armar. Det sköljde henne ren, det tvättade blodet från hennes sår och rann över de variga ögonlocken och blandade sig med tårarna. Rimase in piedi ed accolse la pioggia a braccia aperte. La sciacquò, lavò il sangue dalle sue piaghe fluendo sulle purulente palpebre e diluendosi con le lacrime. Spesso nei suoi testi molti scenari fanno ricorso ad un ambientazione completamente calata in una natura incontaminata. dalle cascate di montagna ai laghetti in cui rivivono momenti dell infanzia, questi sono i paesaggi da lei prediletti. La presenza della natura è particolarmente pregnante in Livets vatten, 5

in cui essa si manifesta come paesaggio portatore di morte, o come principio vitale della bellezza del cosmo, e diventa il vero e proprio scopo del viaggio stesso. Per questo motivo nella traduzione ho prestato particolare importanza il rapporto con la natura. Nonostante Elisabeth non abbia pubblicato poesie, il suo stesso stile si fonde con la poesia stessa, al punto che la sua può essere definita prosa poetica. Vi sono più passaggi in Livets vatten dove, da una semplice immagine tratta dal paesaggio la descrizione prende spunto poetico, e passa alla messa in evidenza di stati d animo, in una sorta di monologo interiore che in certi casi si esprime attraverso una scrittura rapida e impetuosa. Purtroppo questa magia verbale di Elisabeth assume a tratti anche degli aspetti difficili da interpretare, e per comprenderli fino in fondo è necessario calarsi appieno nel suo processo creativo. Elisabeth ha ripetuto spessissimo una frase, quando le si facevano notare i passaggi difficili, le lunghe preposizioni, le parole assemblate grazie alle caratteristiche dello svedese: Scrivendo, non ho mai pensato al mio traduttore. E ovvio che uno scrittore nel redigere il suo testo percorra un sentiero opposto a quello che auspicherebbe il suo traduttore, lo scrittore vuole esplorare gli anfratti più segreti della sua lingua per carpirne il segreto. Come afferma Benjamin nel suo saggio intitolato Il compito del traduttore, la traduzione letteraria è impossibile, l unica cosa che il traduttore può fare consiste nell individuare dei percorsi paralleli nell altra lingua, quella che si può definire di arrivo. Livets vatten rappresenta da questo punto di vista un testo esemplare perché mette alla prova le possibilità espressive dello svedese utilizzandone le 6

potenzialità in maniera duttile e raffinata. Il racconto è caratterizzato da un largo uso della paratassi, che a volte conduce a creare frasi lunghe unite da una serie di congiunzioni, il tono in questo modo assume una solennità quasi biblica. Inoltre. Una delle maggiori difficoltà in sede di traduzione consisteste appunto nel riprodurre il tono lirico della narrazione rispettandone il ritmo. C è un passaggio del testo che mi sembra esemplare per spiegare questa situazione: Ofta stod hon länge lange vid vattnen som speglade människor och hus och såg deras bilder splittras i tusen skärvor när vinden gick över dem, som historiens vind över tidens vatten alltid sopat undan människor och hus och låtit nya växa ur slammet. Spesso sostava a lungo vicino all acqua che rifletteva gente e case, guardando le loro immagini frantumante in migliaia di schegge quando il vento ci passava su, così come il vento della storia sull acqua del tempo ha sempre spazzato via gente e case, permettendo nuova crescita dal fango. In questo passaggio vi è l impiego reiterato della congiunzione och (e) che riportato nella stessa misura in italiano renderebbe il testo molto pesante. Qui, inoltre, nel mezzo della frase è possibile constatare la rapidità con cui l autrice passa da una descrizione materiale ad una concettuale. Questa parte è seguita da altre congiunzioni, ed i passaggi sono interconnessi. La soluzione alla resa di questi passaggi me l ha suggerita Elisabeth stessa, spiegandomi ciò che più desiderava venisse rispettato nella traduzione. L uso del gerundio sopperisce bene alla paratassi, conserva il senso di continuità delle proposizioni e crea una situazione ideale per conservare la paratassi solo nella prima parte e nell ultima frase. 7

Elisabeth Olin approva questa mia scelta ritenendo che il gerundio si adatti perfettamente ad un testo come l Acqua della vita, proprio per la sua funzione semantica in divenire, e perché rende morbido il ritmo, non scattante, ma fluido ed armonico, come l acqua. Ho tenuto conto, dove mi è stato possibile quest aspetto assecondando i desideri dell autrice. Ho incontrato ulteriori difficoltà nel tradurre le parole composte, l interrogativo del traduttore è sempre in bilico tra il desiderio di riprodurre la sonorità e quello di rispettare ogni sfumatura di significato. Spesso i neologismi costituiscono una vera e propria sfida: Också de stora floderna älskade hon, där ljusreflexerna från starrgröna vagor dansade i fönsterrutorna och timmerstockar kom flytande med strömmen som en påminnelse om de tider da vattenvägarna var vener och artärer i den stora samhällskroppen. Amava anche i grandi fiumi, ove i riflessi di luce dalle onde verde opaco danzavano sui vetri delle finestre ed i tronchi arrivavano fluendo con la corrente come un ricordo dei tempi in cui le vie dell acqua erano vene e arterie nel grande corpo della società. In questa frase sono presenti molte parole composte, ma sono tutte abbastanza traducibili, ad eccezione di samhällskroppen. Una parola così di per sé è anche traducibile, il problema è integrarla col contesto. Confesso che anche in questo caso l aiuto diretto di Elisabeth è stato quantomeno risolutivo, poiché spiegandomi il vero senso che voleva comunicare mi ha indirizzato verso questa traduzione che lei ha considerato fedele. 8

Tirando le somme, uno degli aspetti che ho trovato più significativi di questa esperienza di traduzione è stata l interazione con l autrice stessa. Proprio nei mesi in cui stavo traducendo Elisabeth Olin si trovava a Napoli ed in questo modo ho potuto beneficiare di numerosi incontri con lei. Livets vatten viene tradotto in italiano per la prima volta, dunque anche per l autrice stessa è stato un momento importante, lei stessa non leggeva il proprio testo da una decina d anni. L esperienza della traduzione mi ha portato molto più in là di quanto potessi immaginare all inizio. La traduzione, come ha sottolineato Ludovica Koch, è un processo in continuo movimento che si evolve nel tempo. Per me, rivedere una mia traduzione dopo molto tempo equivale quasi a riscriverla. Ciò perché conosco meglio la lingua, sviluppo nuove idee, o semplicemente sono colto da rivelazioni nel riesaminarne i passaggi. 9

L acqua della vita Si era sposata giovane ed aveva avuto molti bambini. La natura le aveva donato un bel carattere e buona salute, e per mesi e anni la sua vita era trascorsa tranquilla, tranne per il fatto che le sembrava che mancasse qualcosa. La sua esistenza somigliava a quella di molti altri nelle terre d occidente duemila anni dopo che il figlio di un povero falegname venisse adorato da un popolo di pastori come salvatore del mondo. Era una vita comoda tra computer e automobili e la gente non aveva più bisogno di provare meraviglia per qualcosa dato che tutto era a portata di mano: la montagna più alta o le acque più profonde, lune, pianeti, sì perfino le stelle. Viveva bene. Il suo uomo era un diplomatico e lei si spostava insieme a lui in giro per il mondo intero. Era veramente fortunata, dicevano, perché in questo modo aveva la possibilità di allargare i suoi orizzonti e capire le persone, e lei ne conveniva annuendo. In segreto pensava che lei la gente l aveva capita molto meglio quando era una bambina piccola, tuttavia ogni volta che veniva il momento di trasferirsi faceva i bagagli con i vestiti dei bambini ed il servizio buono, il servizio di tutti i giorni, le pentole e i bei libri dai diversi continenti che avevano visitato e andava. In qualsiasi posto del mondo si recasse si trovava perfettamente a suo agio, ad un unica condizione: che ci fosse l acqua. Più d ogni altra cosa le piaceva il mare. Vicino al mare il vento profumava di sale e libertà e le navi caricavano e scaricavano al ritmo della misteriosa marea. Lì 10

Livets vatten Hon hade gift sig ung och fått många barn. Naturen hade skänkt henne gott humör och god hälsa, och under månader och år gick livet sin gilla gång utan att hon tyckte sig sakna något. Hennes tillvaro liknade många andras i västerlandet tvåtusen år efter det att en fattig snickares son av markens herdar dyrkats som världens frälsare. Det var ett bekvämt liv bland bilar och datorer där människorna inte längre behövde förundras över något eftersom allt fanns inom räckhåll: de högsta berg och de djupaste vatten, månar, planeter, ja till och med stjärnorna. Hon hade det bra. Hennes man var diplomat och hon flyttade runt i världen tillsammans med honom. Hon hade verkligen tur, sa man, som på detta sätt fick möjlighet att vidga sina vyer och förstå människorna, och hon nickade och höll med. I hemlighet tyckte hon att hon hade förstått människorna mycket bättre när hon var ett litet barn, men varje gång det var dags att flytta packade hon ihop barnens kläder och finservisen och vardagsservisen och kastrullerna och praktböckerna från de olika världsdelar de hade besökt och följde med. Vart de än kom i världen fann hon sig väl tillrätta, på ett enda villkor: att där fanns vatten. Allra bäst tyckte hon om havet. Vid havet luktade vinden salt och frihet och fartygen lossade och lastade i takt med det gåtfulla tidvattnet. Där gick hon i timtal längs 11

camminava per ore lungo i moli ed ascoltava le onde risuonanti di una tale immensità che la terra s incurvava attorno ad esse. Amava anche i grandi fiumi, dove i riflessi di luce dalle onde verde opaco danzavano sui vetri delle finestre ed i tronchi arrivavano fluendo con la corrente come un ricordo dei tempi in cui le vie dell acqua erano vene e arterie nel grande corpo della società. Il destino l aveva condotta verso città, dove l acqua si nascondeva in profondità nelle fogne o era drenata dai polder, o da campi fangosi, ma lei la trovò, negli stagni e nei canali che scorrevano tra i viali di pioppo e di salici tagliati, catturando sotto le nuvole la luce pallida che conducevano al mare lungo antiche rotte commerciali. Spesso sostava a lungo vicino all acqua che rifletteva gente e case guardando le loro immagini frantumate in migliaia di schegge quando il vento ci passava su, così come il vento della storia sull acqua dei tempi ha sempre spazzato via gente e case e permesso nuova crescita dal fango. Le dava una profonda fiducia nella vita, dato che nella costante creatività dell acqua, nelle forze costantemente creative e distruttive immaginava di cogliere il significato dell intera esistenza. Quando i bambini erano piccoli e stavano accanto al suo petto, aveva raccontato loro dell acqua, perché pensava che questa era la prima cosa che dovevano sapere. Aveva guardato fino in fondo ai loro occhi spalancati, lì l anima era visibile come le pietre sul fondo di un fiume, raccontando di come l acqua s innalzava e si abbassava come la respirazione degli esseri umani, e loro avevano capito. Quando dissero la prima parola smise di raccontare ed invece insegnò come si dice pane e latte e mamma e papà, prima nella loro lingua madre e poi in un altra lingua, dato che li amava e sapeva che dovevano trovare da soli la loro strada nella vita 12

kajerna och lyssnade till vågorna som sjöng om en oändlighet sådan att jorden krökte sig runt den. Också de stora floderna älskade hon, där ljusreflexerna från starrgröna vågor dansade i fönsterrutorna och timmerstockar kom flytande med strömmen som en påminnelse om de tider då vattenvägarna var vener och artärer i den stora samhällskroppen. Av ödet hade hon förts till städer där vattnet gömde sig djupt nere i kloakerna eller hade dikats ut i poldrar eller leriga fält, men hon hittade det, i dammar och kanaler som löpte mellan alfeerna av poppel och hamlad pil och fångade det bleka ljuset under molnen för'att föra det till havet längs urgamla handelsvägar. Ofta stod hon länge vid vattnen som speglade människor och hus och såg deras bilder splittras i tusen skärvor när vinden gick över dem, som historiens vind över tidens vatten alltid sopat undann människor och hus och låtit nya växa ur slammet. Det skänkte henne en djup tillförsikt till livet, för i vattnens ständigt skapande, förstörande och återskapande krafter tyckte hon sig se en mening med hela tillvaron. När barnen var små och låg vid hennes bröst hade hon berättat för dem om vattnen, för hon tyckte att detta var det första de borde få veta. Hon hade sett in i deras vidöppna ögon där själen var synlig som stenarna på älvens botten och talat om hur vattnet hävde sig och sjönk som människans ändhämtning, och de hade förstått. När de sa sina första ord slutade hon berätta och lärde dem i stället hur man säger bröd och mjölk och mor och far, först på deras modersmål och sedan på andra språk, för hon älskade dem och visste att de måste hitta sin väg i livet själva; 13

forse non sarebbero affatto vissuti d acqua, come lei, ma di sole, o di montagna, o di terra. Presto tutti loro si erano fatti così grandi che lei non ebbe più nulla da aggiungere sull acqua. Ciò le pesò in un modo che all inizio le fu difficile comprendere, e sempre più spesso le capitava di avvertire un onda di tristezza crescere dentro di sé e sprofondare, come un presagio. Capì che era stata felice, e ciò la spaventò poiché nello stesso momento si rese conto che non avrebbe continuato ad esserlo; forse in effetti la felicità l aveva già abbandonata. Quando fu in quel punto dei suoi pensieri un giorno venne il suo uomo e le comunicò che si sarebbero trasferiti in un'altra città di un altro Paese. Era una grande e celebre città che si trovava nel cuore dell altopiano centroasiatico, una fremente metropoli ove vecchie carovane e tecnologia ultramoderna s incontravano in dinamiche prove di forza. Lui era molto entusiasta come era solito essere e lei cercò di celare la sua inquietudine quando lui le mostrò delle fotografie della città; né mari, né laghi, né fiumi, neanche un canale vide su quelle immagini, solo grattacieli e cammelli, topaie crollate e favolosi palazzi, strade e mercati e fabbriche, auto e parchi, montagne e deserti ed ampie pianure, ma niente acqua. Studiò la cartina della città che lui le diede: linee rosse per la rete degli autobus, nere per la ferrovia, verdi per la metropolitana ma alcuna linea blu che per lei avrebbe significato la vita. La tristezza si fece largo in lei e non voleva abbandonarla, ma lei come al solito mise in valigia i vestiti dei bambini ed il servizio buono, il servizio di tutti i giorni, le pentole ed i bei libri, e così la famiglia si trasferì. 14

kanske skulle de inte alls komma att leva av vattnen, som hon, utan av solen, eller berget, eller jorden. Snart var de alla så stora att hon inte längre hade någon att tala om vattnen med. Det tyngde henne på ett sätt som hon till en början hade svårt att förstå, och det hände allt oftare att hon kände en våg av sorg stiga inom sig och sjunka undan, som ett förebud. Hon förstod att hon hade varit lycklig, och det skrämde henne eftersom hon på samma gång begrep att hon inte skulle vara det så länge till; kanske hade _i själva verket lyckan redan övergivit henne. När hon hunnit så långt i sina tankar kom hennes man hem en dag och meddelade att de nu skulle flytta till en annan stad i ett annat land. Det var en stor och berömd stad som låg mitt på den centralasiatiska högplatån, en sjudande metropol där gamla karavanvägar och högmodern teknologi möttes i dynamisk kraftmätning. Han var mycket entusiastisk - det brukade han vara - och hon försökte dölja sin oro när han visade henne fotografier av staden; inget hav, ingen sjö, ingen flod, inte ens kanaler såg hon på hans bilder, bara skyskrapor och kameler, gistna ruckel och sagolika palats, gator och torg och fabriker, parker och bilar, berg och öknar och vida slätter, men inget vatten. Hon studerade kartan över staden som han gett henne; röda linjer för bussnätet, svarta för järnvägen, gröna för tunnelbanan - men ingenstans de blå linjer som för henne var detsamma som liv. Sorgen steg i henne och ville inte sjunka, men hon packade som vanligt barnens kläder och finservisen och vardags servisen och kastrullerna och alla praktböckerna, och så flyttade familjen. 15

Nella nuova città il sole splendeva costantemente con una bianca implacabile luce, e la famiglia si trovò bene. Il più giovane dei suoi figli aveva cominciato ad andare a scuola da solo, e lei osservava ogni mattina la sua piccola schiena diritta con una risoluzione che si faceva sempre più forte mentre l estate asiatica raggiungeva e superava il suo caldo, polveroso zenit.: presto anche lei se ne sarebbe andata. Un giorno, quando il sole aveva appena cominciato a calare oltre i monti, andò verso est incontro al mare distante molte centinaia di miglia. Avvolta in uno scialle di cotone come le donne di campagna, vagò nella notte lungo le strade buie. I lamenti disperati del marito e dei bambini le risuonarono nelle orecchie finché pensò che le stesse mancando il respiro, e quando sentì un bambino che da qualche parte dall oscurità chiamava la madre fu sul punto di tornare indietro. Rimase al centro della strada vuota e si coprì le orecchie, ma il lamento del bambino continuò a riecheggiarle in petto; e lì era così pesante, così dolorosamente pesante, come se il cuore si staccasse da lei e giacesse sanguinante e palpitante sull asfalto, era lì e poteva calpestarlo. Rimase così a lungo. Quando tolse le mani c era silenzio. I grilli cantavano nei prati delle periferie della città, ove vecchi rottami arrugginivano accanto a barili di petrolio e mobili gettati via, e muri senza finestre erano intasati di manifesti in cui divi americani degli anni cinquanta facevano pubblicità a calze e film che tutti avevano dimenticato. Gatti sparpagliati lungo i muri crollati di case una volta in piedi, e cani ululavano alla luna che irradiava la sua luce su tutto il paesaggio e donava la sua bellezza. 16

I den nya staden sken solen ständigt med vitt och obarmhärtigt ljus, och familjen fann sig väl till rätta där. Det yngsta av hennes barn hade börjat gå till skolan själv, och hon såg efter hans smala ryggtavla varje morgon med en beslutsamhet som växte sig allt starkare medan den asiatiska sommaren nådde och passerade sitt heta, dammiga zenit: snart skulle hon också gå. Hon gick en dag när solen just hade börjat sjunka över bergen, österut mot havet många hundra mil bort. Insvept i bomullsskynken som kvinnorna i landet vandrade hon längs de mörka gatorna i natten. Mannens och barnens förtvivlade jämmer ringde i öronen på henne ända tills hon tyckte att hon inte kunde andas längre, och när hon hörde ett litet barn ropa någonstans ur mörkret efter sin mor var hon nära att vända om. Hon stannade mitt på den tomma gatan och slog händerna för öronen, men barnets klagan fortsatte att eka i bröstet på henne: där var så tomt, så värkande tomt, som om hjärtat slitits ur henne och låg blodigt och skälvande på asfalten, där var och en kunde trampa på det. Så stod hon länge. När hon tog bort händerna var det tyst. Gräshopporna sjöng ur ängarna i stadens utkanter, där gamla bilvrak rostade intill oljefat och kasserade möbler och blindväggarna var överklistrade med affischer där amerikanska femtiotalsstjärnor gjorde-reklam för nylonstrumpor och filmer som alla hade glömt. Katter strök längs sönderfallna murar där hus en gång stått, och hundar ylade mot månen som göt sitt vita ljus över landskapet och lånade det skönhet. 17

Lei continuò ad andare. Alla fine fu fuori dalla città e la piana si estendeva deserta sotto il cielo. Esausta cadde sotto un albero e si addormentò, ma poi all alba si svegliò e continuò il suo percorso dopo aver mangiato un boccone. Era uno spietato ed antico paesaggio che vedeva il sole oltrepassare l orizzonte. In lontananza i monti creavano un anello scuro attorno alla piana, che in tempi passati veniva calpestata da persone di cui tutte le opere erano solo una ripetizione di ciò che gli dei avevano insegnato loro. Dinanzi a lei una moltitudine di spine e cardi si estendeva a perdita d occhio. Inciampò innanzi con la gola bruciante di sete e le ossa rotte, con le mani lacerate e i piedi sanguinanti di molte ferite. Ogni sera crollava in terra addormentandosi come una bestia, per poi risvegliarsi all alba e proseguire la sua marcia dopo un rapido pasto. Il corpo le doleva così tanto che ogni mattina si chiedeva se ce l avrebbe fatta a rimanere alzata, e i piedi erano pieni di grosse bolle che scoppiavano e lasciavano la carne rossa; la stridente tristezza che la riempiva la spingeva a proseguire. Nel delirio della febbre gridò ai suoi bambini, che adesso erano lontani sia anni sia miglia da lei, e di notte sognava loro prima dell acqua svegliandosi nel suo stesso pianto. Attorno al lei si estendevano sterili campi ove v erano case isolate di argilla cotta e qualche volta un nodoso albero piegato sotto al sole; le persone non la vedevano quasi mai, e coloro che la incontravano la scansavano imbarazzati, come se fosse una pazza. I suoi abiti erano ridotti a brandelli, i capelli pendevano scompigliati attorno al viso e non si lavava da settimane. Scavava nel terreno con le unghie cercando radici commestibili, e si arrampicava sugli alberi per cercare pigne e bacche. Una volta 18

Hon fortsatte att gå. Till sist var hon ute ur staden, och fälten bredde öde ut sig under himlen. Utmattad sjönk hon ned under ett träd och somnade, men redan i gryningen vaknade hon och fortsatte sin vandring efter att ha ätit och druckit en smula. Det var ett grymt och uråldrigt landskap som såg solen stiga över synranden. I fjärran slog bergen en mörk ring runt slätten vars stigar trampats upp i de avlägsna tider då människornas alla handlingar var en upprepning av det som gudarna lärt dem. Fulla av törnen och tistlar sträckte de sig framför henne i oändlighet. Hon snubblade fram med strupen brännande av törst och rådbråkade lemmar, med händerna sönderrivna och fötterna blödande ur många sår. Varje kväll stupade hon till marken som ett djur och_ somnade, för att vakna i gryningen och fortsätta sin vandring efter en hastig måltid. Kroppen värkte och ömmade så att hon varje morgon frågade sig hur hon skulle kunna stå, och fötterna var fulla av stora blåsor som sprack och lämnade det röda köttet bart; men den skärande sorg som uppfyllde henne drev henne vidare. I feberyrseln ropade hon efter sina små barn, som nu var både år och mil ifrån henne, och om nätterna drömde hon om dem som förut om vattnet och vaknade av sin egen gråt. Omkring henne bredde som förut ofruktbara fält ut sig där enstaka hus av bränd lera och någon gång ett knotigt träd hukade under solen; människor såg hon nästan aldrig, och de som mötte henne vek skyggt undan, som för en vansinnig. Hennes kläder hade fallit i trasor, håret hängde tovigt omkring ansiktet och hon hade inte tvättat sig på veckor. Hon grävde i marken med naglarna efter ätliga rötter och klättrade i träden efter kottar och bär. En gång blev hon biten i hälen av en vakthund när hon 19

venne morsa al tallone da un cane da guardia mentre cercava di rubare in una cantina, e dopo zoppicò a lungo. Avanti, avanti, la esortavano la sua tristezza e nostalgia, ancora: fermati sei perduta! Continuò la sua marcia per giorni e solitarie notti. Sempre più spesso era così stanca da addormentarsi appena si accasciava, ma a volte i pensieri la tenevano sveglia, oscuri, gravosi pensieri che si soffermavano su ciò che era stato e su ciò che era perso per sempre. Qualche volta accadeva che un breve istante di luce faceva breccia nella sua oscurità, allora lei guardava lontano verso i monti ad est e le tornava il pensiero dell acqua. Ma il momento passò presto, e si addormentava mentre le ultime stelle si spegnevano oltre le montagne e si svegliava col sole che ancora varcava la pianura come una sfera infuocata. Un mattino si accorse che aveva quasi raggiunto i monti. Si ergevano severi ed inaccessibili dinanzi a lei, tra ripidi dirupi ed immensi ammassi rocciosi, e lei restò in piedi a meravigliarsi dinanzi alla loro bellezza. Quel pomeriggio intraprese il sentiero che conduceva ripidamente in su, mentre la sera portò con sé una meravigliosa frescura. Per la prima volta da quando aveva abbandonato la casa sognò l acqua e si svegliò forte e senza dolori. Il sentiero conduceva più scosceso verso l alto, e presto proseguire divenne arduo; rocce si staccavano e rotolavano dietro di lei giù nei burroni, con rumori sinistri che riecheggiavano tra le pareti rocciose. Proseguiva molto lentamente e camminava come su di un uovo. Dopo alcune ore fu comunque costretta a fermarsi e riposare, e quando calò la sera raddoppiò le sue coperture per non gelare. Il giorno seguente s incamminò su per uno scosceso campo di taglienti blocchi rocciosi che minacciavano di rotolare via quando ci passava sopra; fu esclusivamente 20

försökte stjäla ur en matkällare, och efter det haltade hon länge. Vidare, vidare, manade henne hennes sorg och längtan, vidare: stannar du är du förlorad! Hon fortsatte sin vandring genom dagar och ensamma nätter. Oftast var hon så trött att hon somnade så snart hon satte sig ned, men ibland höll tankarna henne vaken, mörka, tunga tankar som dröjde vid det som varit och nu var för evigt förlorat. Någon gång hände det att korta ögonblick av ljus skar igenom hennes mörker, då hon såg bort mot bergen i öster och tanken på vattnet kom för henne. Men stunden var snart förbi, och hon somnade medan de sista stjärnorna slocknade över bergen och vaknade av att solen åter steg som ett eldklot över slätten. En morgon såg hon att hon hade närmat sig bergen. Stränga och otillgängliga reste de sig framför henne, i branta stup och mäktiga stenmassor, och hon blev stående i förundran inför deras skönhet. Samma eftermiddag började stigen bära brant uppåt, och när kvällen kom förde den med sig en ljuvlig svalka. För första gången sedan hon gått hemifrån drömde hon om vatten och vaknade styrkt av sömnen och utan smärtor. Vägen bar allt brantare uppåt, och snart började det bli svårt att gå; stenar lossnade och rullade bakom henne nedför branterna med ett olycksbådande dån som återkastades mellan bergväggarna. Hon gick mycket långsamt och steg så försiktigt som på ägg. Redan efter några timmar var hon emellertid tvungen att stanna och vila, och den kvällen lindade hon dubbla lager skynken om sig för att inte frysa. Följande dag tog hon sig över ett brant lutande fält av vassa klippblock som hotade att när som helst komma i rullning under henne; det var endast tack vare att hon blivit så tunn 21

grazie al fatto d esser diventata così magra e sottile durante la marcia che riuscì a superare il campo incolume, e per la seconda volta crollò esausta sul muschio. Ansimò in quell aria sottile, e nonostante sudasse dopo lo sforzo, la fatica la congelò. Quando si raddrizzò sulla schiena dopo aver riposato un po vide improvvisamente un lembo di cielo tra due creste montuose. Presto sarebbe stata in cima! Il suo cuore iniziò a sussultare per l emozione. Avrebbe finalmente visto i ruscelli lanciarsi dai fianchi montuosi in bianche, crepitanti cascate, avrebbe visto i laghi di montagna specchiare il cielo, magari avrebbe visto addirittura i torrenti scorrere verso il mare? Ansimando, con la stanchezza che si faceva sentire come squillando nelle sue orecchie, iniziò a portarsi verso l alto; il sole era giunto al tramonto e la temperatura scendeva, e lei sapeva che doveva attrezzare un rifugio per la notte per non cadere vittima del freddo. Ma non poteva aspettare. Salì l ultimo pezzo trascinandosi su mani e ginocchia, e poi si alzò lenta e solenne per guardare oltre l estremità. Dinanzi a lei giaceva una desolata piana pietrosa, che si estendeva a perdita d occhio circondata da altissime cime innevate: non vide un albero, né un filo d erba, solo neri blocchi di lava coperti da muschio grigiastro in un paesaggio grandioso, completamente morto. Le si oscurarono gli occhi, e cadde esanime al suolo. Quando si svegliò era coricata in un soffice letto sotto coperte di pelle, ed al suo fianco sedeva un uomo che la osservava inquieto. Aveva capelli rossi e barba folta, ed i suoi occhi scuri erano stupiti ma non ostili. Quando vide che era sveglia le raddrizzò la testa e le diede dell acqua da bere in un mestolo. Riuscì a bere solo qualche goccia, si intorpidì di nuovo col sapore dell acqua in bocca. 22

och mager under vandringen som hon lyckades korsa fältet oskadd, och på andra sidan sjönk hon utmattad ned på mossan. Hon flämtade i den tunna luften, och trots att hon svettades efter ansträngningen frös hon. När hon rätade på ryggen efter att ha vilat en stund sig hon plötsligt en flik av himlen mellan två bergskammar. Strax skulle hon vara uppe! Hennes hjärta började bulta av spänning. Skulle hon äntligen få se bäckar kasta sig ut efter bergssidorna i vita, fräsande kaskader, skulle hon få se fjällsjöar spegla himlen, skulle hon rentav få se floder flyta mot havet? Flämtande, och med tröttheten gällt ringande djupt inne i örontrumpeten började hon ta sig uppåt; solen var redan på nedgång och temperaturen föll, och hon visste att hon borde reda sig ett nattläger för att inte falla offer för kölden. Men hon kunde inte vänta. Krypande på händer och knän tog hon sig upp den sista biten, och så reste hon sig sakta och högtidligt för att se över kanten. Framför henne låg en öde, stenig slätt som sträckte sig så långt ögat kunde nå, omkransad av skyhöga, snöklädda toppar: inte ett träd såg hon, inte ett grässtrå ens, bara svarta lavablock täckta av gråspräcklig mossa i ett storslaget och fullständigt dött landskap. Det svartnade för ögonen på henne, och hon föll livlös till marken. När hon vaknade låg hon nedbäddad i en mjuk säng under skinnfällar, och vid hennes sida satt en man som ängsligt iakttog henne. Han hade rött hår och yvigt skägg, och hans mörka ögon var undrande men inte fientliga. När han såg att hon var vaken stödde han hennes huvud och gav henne vatten att dricka ur en skopa. Hon fick bara i sig några droppar innan hon åter domnade bort med smaken av vatten i munnen. 23

La volta seguente che si svegliò era più forte e poteva, balbettante e cercando qualche parola in quella lingua straniera, raccontare come aveva percorso la lunga strada per giungere al mare, e come la delusione e la spossatezza divennero troppo per lei quando infine raggiunse il valico e vide la pianura gelata dinanzi a lei. Lo ringraziò per averla salvata, ma disse che sarebbe dovuta partire appena recuperate le forze. Allora lui scosse preoccupato la testa: il grande mare era così lontano che lui non l aveva ancora visto con i suoi occhi. Inoltre la strada era gelida, e l inverno non aveva lasciato nulla di vivo sulla piana di lava. Rimase da lui durante l inverno. Erano uomo e donna e condivisero il letto così come il pane, e mentre le stelle scintillavano con mortale splendore durante le lunghe notti invernali lei si prendeva cura della sua rossa barba e saziava il suo desiderio. Man mano che le sue forze ritornavano insorgeva con nuovo vigore la tristezza per tutto ciò che era perso, e spesso guardava nella foschia oltre la pianura verso est, dov era il mare. Quando giunse la primavera e le tempeste avevano smesso di infuriare sull altopiano, lei partì. Se ne andò con passo pesante e gli occhi di lui bruciavano come fuoco sulla schiena. Il percorso sulla piana calda era stato difficile, così come la faticosa scalata sulla lava era stata un incubo. Ogni notte era costretta a cercare a lungo per trovare un cantuccio tra le rupi in cui accamparsi, sulle coperte che di giorno doveva portare arrotolate in spalla, ed ogni mattina si svegliava sulla dura roccia con le membra dolenti. Serrò le sue coperte allacciandole con cinghie a croce sul petto, e continuò il suo viaggio verso oriente. Ormai sognava l acqua ogni notte. 24

Nästa gång hon vaknade var hon starkare, och nu kunde hon, stammande och sökande efter ord på det främmande språket, berätta hur hon vandrat den långa vägen för att nå havet, och hur besvikelsen och utmattningen blivit för mycket för henne när hon äntligen nådde passet och såg den frusna slätten framför sig. Hon tackade honom för att han räddat henne, men sa att hon måste ge sig iväg igen så snart hon hade återfått sina krafter. Då skakade han bekymrat på huvudet; det stora havet låg så långt borta att han ännu inte sett det med egna ögon. Dessutom var kylan på väg, och vintertid tog man sig inte levande över lavaslätten. Hon blev kvar hos honom över vintern. De var man och kvinna och delade säng som de delade bröd, och medan stjärnorna gnistrade med dödlig glans under de långa nätterna redde hon hans röda skägg och mättade hans längtan. Allt eftersom hennes krafter återvände började emellertid också sorgen efter det förlorade resa sig i henne med ny styrka, och ofta spanade hon ut i diset över slätten mot öster, där havet låg. När våren kom och stormarna hade slutat vina över högplatån gav hon sig av. Hon gick med tunga steg och hans blickar brännande som eld i ryggen. Om vandringen över den heta högslätten hade varit svår så var den mödosamma klättringen över lavan en mardröm. Varje natt var hon tvungen att söka länge för att hitta ett skrymsle mellan blocken att reda sitt läger i med skinnfällarna som hon om dagen måste bära hoprullade på ryggen, och varje morgon vaknade hon med värkande lemmar på den hårda stenen. Hon packade ihop sina skinn och fäste bärremmarna i kors över bröstet, och så fortsatte hon sin färd österut. Nu drömde hon varje natt om vatten. 25

Presto i piedi furono nuovamente pieni di ferite e gli occhi infiammati dalla forte luce. Ogni giorno era una lotta contro il tempo, poiché il paesaggio che stava attraversando era spietatamente sterile. Se l acqua o la carne essiccata e gli altri alimenti commestibili scelti con cura fossero esauriti, per lei sarebbe stata la fine. I dolori ed il pericolo mortale morte funzionavano tuttavia come una sorta di anestesia, e camminava in uno stato di singolare leggerezza. La spaccava in due: un corpo dai piedi sanguinanti e dai polmoni dolenti dalla mancanza d ossigeno che si faceva strada tra la nera piana di lava, ed un anima che seguiva quel corpo travagliato a distanza. Riesaminò tutto ciò che era accaduto nella sua vita e si stupì di ciò come se fosse stata la vita di qualcun altro; ma più di tutto la stupiva questo desiderio che la guidava lontano, lontano oltre piane e monti, via dai bambini, via dal marito e dall amore, via dalla casa e dagli amici questo desiderio dell acqua! Cos era, questo tale desiderio che la convinse a lasciare quella vita a cui era abituata e che le era cara, questo desiderio che la spingeva a cercare attraverso calore bruciante e freddo mordente, lontano dal riparo e dalla pace, cercando, cercando, cieco come il bambino che cerca il petto della madre o l amante che cerca la bocca dell amata?. Cos era questo desiderio verso l acqua? A nessuna di queste domande poteva trovare risposta, e di tutte meno che mai all ultima, e la più grande: cos era l acqua stessa. Intuì che non avrebbe mai risposto a questa domanda e sapeva soltanto che era costretta ad arrivare lì, altrimenti sarebbe morta. Una sera bevve l ultima goccia d acqua dalla sacchetta di pelle e nel contempo puntava lo sguardo verso est, cercando un punto di riferimento come era solita fare 26

Snart var fötterna åter fulla av sår och ögonen inflammerade av det starka ljuset. Varje dag var en kamp mot tiden, eftersom det landskap hon genomkorsade var obönhörligt sterilt. Om vattnet eller det torkade köttet eller de andra, noga utvalda födoämnena hon bar med sig tog slut var det ute med henne. Smärtorna och den ständiga dödsfaran verkade emellertid som ett slags bedövning,-och hon vandrade vidare i ett tillstånd av egendomlig lätthet. Det klöv henne i två delar: en kropp som på blödande fötter och med lungorna värkande av syrebrist tog sig över den svarta lavaslätten och en själ som iakttog den kämpande kroppen på avstånd. Hon gick igenom allt som hade hänt henne i livet och förundrades över det som över en annans livshistoria; men mest av allt förundrades hon över den längtan som drev henne vidare, vidare över slätter och berg, bort från barnen, bort från mannen och kärleken, bort från hemmet och vännerna - denna längtan efter vattnet! Vad var det, en sådan längtan som fått henne att lämna det liv hon var van vid och hade kärt, som manade henne att genom brännande hetta och bitande köld, långt från skydd och frid söka, söka, blint som barnet sin mors bröst och den älskade sin kärastes mun? Vad var denna längtan efter vattnet? Ingen av dessa frågor kunde hon finna svaret på, och allra minst den sista, och den största: vad vattnet självt var. Hon anade att hon aldrig skulle komma att besvara den frågan och hon visste bara att hon måste dit, annars skulle hon dö. En kväll drack hon de sista vattendropparna ur skinnpåsen samtidigt som hon riktade blickarna mot öster, sökande efter ett tecken som hon brukade om kvällarna: 27

di sera: e lì vide i raggi del sole tramontante discendere sulle cime degli alberi che ondeggiavano lente alla brezza della sera. Quando si infilò tra le coperte e voltò lo sguardo verso le stelle sentì un odore di resina ed erba nelle narici. Quando sentì le sue guance bagnate, pensò che si trattasse di rugiada che cadeva su di lei, ma erano le sue stesse lacrime. Il pomeriggio seguente vide per la prima volta un filo d erba spuntare tra i blocchi di lava. Ancora un po più tardi, il terreno tra le grandi rocce era sgombro e coperto da freschi, verdi fili d erba. Cadde il ginocchio e strofinò il volto nell erba, brucando come un animale e respirando quell aria fresca con profonde boccate. Al tramonto giunse agli alberi che vide la sera precedente dalla piana lavica. V erano tre alte conifere dalla cima a forma d ombrello e la corteccia di un bruno chiaro, e lei andò barcollando fino all albero più vicino abbracciandolo. A lungo rimase con la guancia premuta contro la ruvida corteccia, ma l oscurità scendeva attorno a lei, e le sue provviste erano esaurite. Le sovvenne un consiglio che il suo uomo le diede e si arrampicò sull albero per allacciare il sacchetto di pelle stretto attorno al più lontano dei rami: lassù trovò qualche piccola pigna dura che riscaldò e mangiò. In seguito discese e sistemò il suo giaciglio sotto l albero, ma la sete le bruciava la gola ed ebbe difficoltà ad addormentarsi. Quando il sole si levò, si risvegliò dal suo torpore. Scalò l albero e sciolse il sacchetto con le dita tremanti, e sedendo su un ramo forcuto lo portò alla bocca. Miracolosamente, l albero aveva rilasciato l umidità negli aridi aghi, e sul fondo del sacchetto si era formata qualche resinosa goccia d acqua, proprio ciò di cui aveva bisogno per farcela ancora. 28

och där såg hon den nedgående solens strålar falla över en trädkrona som sakta rörde sig i aftonbrisen. När hon kröp ned mellan skinnfällarna och vände blicken mot stjärnorna kände hon en doft av kåda och gräs i näsborrarna. Hon trodde att det var dagg som föll över henne när hon kände att kinderna blev våta, men det var hennes egna tårar. Nästa eftermiddag såg hon för första gången grässtrån sticka upp mellan lavablocken. Ytterligare en stund senare var marken fri mellan några stora stenar och täckt med friska, gröna grässtrån. Hon föll på knä och gnuggade ansiktet mot gräset, betade av det som ett djur och andades in den friska doften i djupa drag. Mot solnedgången nådde hon träden hon sett från lavaslätten föregående kväll. Det var tre höga barrträd med paraplyliknande krona och ljusbrun bark, och hon stapplade fram till det närmaste och omfamnade det. Länge stod hon med kinden tryckt mot den sträva barken, men mörkret föll redan omkring henne, och hennes förråd var uttömda. Hon kom ihåg ett råd som mannen gett henne och klättrade upp i trädet för att fästa den tomma skinnpåsen tätt kring de yttersta grenarna: däruppe hittade hon några små hårda kottar som hon skalade och åt. Därefter klättrade hon ned och redde sitt läger under trädet, men törsten brände henne i strupen och hon hade svårt att somna. När solen gick upp vaknade hon ur sin dvala. Hon klättrade upp i trädet och lossade skinnpåsen med darrande fingrar, och sittande i en grenklyka förde hon den till munnen. Mirakulöst hade trädet lämnat ifrån sig den fukt som fanns i de skinntorra barren, och i botten av påsen hade det bildats några hartsdoftande vattendroppar, precis vad hon behövde för att orka vidare. 29

Adesso scendeva così a strapiombo che doveva mantenersi per non cadere, ed in una pendenza sottostante vide degli alberi addensarsi per formare un rado boschetto: arbusti ed erbe crescevano tra i tronchi, e cercò eccitata dappertutto con i suoi occhi infiammati. Dinanzi a lei si piegava ancora una corona di cime, ma vide che la montagna si apriva in diversi luoghi. Si fermò a guardarsi attorno indecisa, poiché non sapeva quanto le sue forze sarebbero durate. Stelle nere danzavano dinanzi agli occhi, e le gambe tremavano al suo peso che si reggeva in piedi appena. Fin dal mattino il suo viaggio era stato accompagnato da un magnifico sole, ma adesso si stava oscurando improvvisamente, ed un boato furioso rombò tra i monti. Si coprì le orecchie con le mani e fissando le nuvole che irrompevano attraverso il valico come nebbia, ma d improvviso capì e iniziò a correre. La ferita ai piedi da poco guarita si aprì, barcollò e cadde e si crearono nuove piaghe, ma lei non sentì nulla; fulmini s intrecciavano tra di loro nell aria e il temporale risuonò tra i monti come se fosse la fine del mondo, inciampò e cadde, si alzò e continuò, ed ora lo sentì! Lo sentì arrivare, prima come un sussurro tra i rombi di tuono, e poi come un baccano sempre più forte, ed ora! Ora vide il muro bianco innalzarsi dinanzi a lei ed infuriare sulla pendenza. La terra tremava sotto i piedi. Rimase alzata e accolse la pioggia a braccia aperte. La sciacquò, lavò il sangue dalle sue piaghe e fluendo sulle purulente palpebre diluendosi con le lacrime. Tolse i vestiti e lasciò che l acqua le inondasse petto e spalle, ed i nodi nei capelli si sciolsero con la pioggia fino a diventare morbidi riccioli. L acquazzone fu presto finito, ma quando le nuvole si disperdevano come fumo sulle cime dei monti e l eco degli ultimi boati si affievoliva, lei era ancora dinanzi al sole 30

Nu stupade det så brant nedåt att hon fick hålla emot för att inte falla, och i sluttningen nedanför såg hon träden tätna till en gles skogsdunge: buskar och gräs växte mellan stammarna, och hon spanade ivrigt åt alla håll med sina inflammerade ögon. Framför henne böjde sig ännu en krans av toppar, men hon såg att berget öppnade sig på flera ställen. Hon stannade och tittade sig obeslutsamt omkring, för hon visste inte hur långt hennes krafter skulle räcka: svarta stjärnor dansade för ögonen, och benen darrade så under henne att hon knappt kunde stå. Ända sedan morgonen hade hennes färd försiggått i strålande sol, men nu mörknade det plötsligt och ett stort tordön rullade fram mellan bergen. Hon slog händerna för öronen och stirrade på molnen som vällde in genom passen som en dimma, men så förstod hon plötsligt och började springa. De nyss läkta såren på fötterna gick upp, och hon snubblade och föll och rev upp nya, men hon kände det inte ens; medan blixtarna korsade varandra i luften och åskan rullade mellan bergen som om jordens undergång var kommen sprang hon vidare, snavade och föll och reste sig och fortsatte, och nu hörde hon det! Hon hörde det komma, först som en viskning mellan åsksmällarna, och sedan som ett hastigt växande dån, och nu! nu såg hon den vita väggen resa sig framför henne och svepa uppför sluttningen. Marken skakade under fötterna. Hon blev stående och tog emot regnet med öppna armar. Det sköljde henne ren, det tvättade blodet från hennes sår och rann över de variga ögonlocken och bländade sig med tårarna. Hon löste upp sina kläder och lät vattnet skölja över bröst och axlar, och tovorna i hennes hår löstes av regnet och blev till mjuka lockar. Skuren var snart över, men fortfarande när molnen skingrades som rök över bergstopparna och ekot efter de sista smällarna dött bort stod hon kvar i den 31