TRADITIONSENLIG FÅRHUSHÅLLNING På estniska och finska kuster och öar En publikation från projektet Knowsheep Tallinn 2013
TRADITIONSENLIG FÅRHUSHÅLLNING På estniska och finska kuster och öar Studier utfördes av interreg iva Knowsheep Tallinn 2013
S K Ä R G Å R D S S T A D E N S A A R I S T O K A U P U N K I Projektet Knowsheep finansieras av Europeiska Unionen, Europeiska regionala utvecklingsfonden, Central Baltic Interreg IV A Programme 2007 2013, Archipelago and Islands Sub-programme. Publikationens innehåll speglar författarnas åsikter och förvaltande myndighet kan inte hållas ansvarig för den information som publiceras av projektdeltagarna. Författarna ansvarar för illustrationerna i sina artiklar. Innehållsansvarig: Veiko Kastanje Tekniskt ansvarig: Svea Aavik Översättare: Luisa Tõlkebüroo Layout och tryck: Rebellis, Estand Foto på framsida: Annika Michelson Foto på baksida: Veiko Kastanje Estonian Crop Research Institute ISBN 978-9949-9504-7-8
Innehåll Inledning 4 1. T. Järvis Fårparasiter och parasitkontroll 7 2. T. Järvis, E. Mägi Parasitologisk situation för fårgårdar på öar i Östersjön 30 3. K. Kabun Fårull: struktur och egenskaper 52 4. A. Michelson Erfarenheter av frigående estniska allmogefår. Case: Kiltsi äng 60 5. T. Otstavel Förebyggande åtgärder mot skador från stora rovdjur och örnar på estniska och finska öar och kustområden 95 6. R. Räikkönen, S. Kurppa Knowsheep en undersökning om fåruppfödningens resurser och utvecklingsbehov i Finlands och Estlands kust- och skärgårdsområde 139 7. U. Tamm, L. Kütt Fårfoder och utfodringens särdrag i Östersjöområdet 188 3
Inledning Föreliggande artikelsamling innehåller artiklar som presenterar resultaten av forskning och utveckling inom ramen av projektet KNOWS- HEEP eller Känn dina får 2011 2013. Ämnesområden som behandlas är utfordring av får, betning av naturbetesmarker, säkerhet på fårbeten, spridning av fårparasiter samt fårullens egenskaper och användningsområden. Dessutom presenteras en analytisk översikt av fåruppfödningens resurser, behov och potentiella utvecklingsmöjligheter på estniska och finska öar och kustområden. KNOWSHEEP är en akronym av titeln Developing a knowledgebased sheep industry on the Baltic sea islands; ett projekt som ingick i underprogrammet Skärgård och öar av EU-programmet INTERREG IV A för gränsöverskridande samarbete i området Mellersta Östersjön. Projektet pågick i 3 år. Syftet med KNOWSHEEP eller Känn dina får var att popularisera fåruppfödningen, höja fåruppfödarnas medvetenhet och hitta lösningar till redan kända problem inom traditionell fåruppfödning på estniska och finska öar och kustområden. Projektet genomfördes av forskare hos det Estniska Jordbruksinstitutet (nuvarande Estlands Växtodlingsinstitut) i samarbete med specialister från Estlands Lantbruksuniversitets institut för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, Åbo Universitet (Turku University, Finland), HAMK University of Applied Sciences, Finland, MTT Agrifood Research, Finland, ideella föreningar MTÜ Saaremaa Vill och MTÜ Hiiu Veis ja Lammas samt staden Pargas, Finland. Som partners deltog även flera fåruppfödare från estniska och finska öar och kustområden. Projektet var uppbyggt på fem insatspaket: WP1 Projektledning och samordning; WP2 - Resursanalys och strategisk planering; WP3 Forskning och utveckling; WP4 Etablering av informationscentra inom fåruppfödning; WP5 Utbildning och informationsspridning. Paketet för forskning och utveckling i sin tur bestod av fem underteman: 1. Utfordring av får; 2. Fårbetning av naturbetesmarker; 3. Säkerhet på fårbeten problem med vargar och rovfåglar; 4. Undersökning av parasitspridning i fårbesättningar på västra Estlands öar; 5. 5
Traditionsenlig fårhushållning Undersökning av fårullens egenskaper och användningsområden med tillhörande produktutveckling. Föreliggande bok är en av slutprodukterna som beskriver resultaten av ovan angiven forskning. Som koordinator för forskning och utveckling inom projektet KNOWSHEEP och som en av projektaktörerna hoppas jag att artiklarna i denna artikelsamling hjälper att höja fåruppfödarnas medvetenhet i allmänhet och i slutändan även populariteten för traditionell fåruppfödning i både Estland och Finland. Veiko Kastanje KNOWSHEEP koordinator, Estlands Växtodlingsinstitut 6
Fårparasiter och parasitkontroll T. Järvis Estonian University of Life Sciences, Institutet för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, Kreutzwaldi 62, 51014 Tartu, Estland; e-post: toivo.jarvis@emu.ee Sammandrag. Parasitsjukdomar hos får som påverkar näringsupptaget, matsmältningen och omväxlingen av fysiska processer kan visa sig på många sätt. Detta innefattar en sänkning av avkastning och värde för djuren och deras produkter vid slakt, minskad ökning av levandevikt osv. Det är viktigt att understryka att subkliniska parasitsjukdomar kan leda till högre kostnader för lantbrukare än kliniska sjukdomar. Det finns en mängd infekterande parasiter för får, däribland gastrointestinala nematoder, lungmask, bandmask, leverflundra, encelliga parasiter, kvalster, löss och flugor. Först presenteras granskningen av de viktigaste fårparasiterna och epidemiologin för gastrointestinala nematoder. Därefter avhandlas kontroll av fårparasiter inklusive profylaxiska åtgärder, inälvsmaskdödande läkemedel, korrekt användning av dessa samt åtgärder för styrning för att förebygga anthelmintikaresistens. Nyckelord: Fårparasiter, gastrointestinala nematoder, epidemiologi, parasitkontroll, inälvsmaskdödande läkemedel, anthelmintikaresistens. INLEDNING Fåruppfödning är vid sidan av nöt- och grisuppfödning en kompletterande näringsgren inom djuruppfödning i Estland. Förutom lammkött är ull och skinn viktiga produkter. Fåruppfödning är även till nytta för miljöskyddet. Under senare år har fåruppfödare börjat utöka sina hjordar och antalet uppfödare har ökat. Vid årsskiftet 2011/2012 var antalet fårupp- 7
Traditionsenlig fårhushållning födare i Estland 78 200. Även antalet ekologiskt hållna får har ökat. År 2008 var de 42.5% av det totala antalet får i Estland. Både produktionen av lammkött och ull ökar. Lammkött, i synnerhet högt skattat kvalitetslammkött, är väldigt eftersökt på marknaden. Dessutom har export av får inletts under senare år. Parasitinfektioner anses vara de viktigaste infektionssjukdomarna för får som kan leda till stora ekonomiska förluster. Parasitsjukdomar kan påverka näringsupptaget, matsmältningen och omväxlingen av fysiska processer, vilket kan visa sig på många sätt. Det kan vara fråga om för tidig död, en förändring av värdet för djuren och deras produkter vid slakt, minskad ökning av levandevikt, minskad avkastning och kvalitet för produkter, ändrad effektivitet vid omsättning av foder mm. Dessa har i sin tur effekt på hjordens produktivitet, förmågan att hålla och förbättra en hjord, på människans nutrition osv. I händelse av måttlig infektion från parasiter och vid goda förhållanden gällande utfodring och fårhållning, är ofta förloppet för parasitsjukdomar asymptotiska. Även om det är mycket mindre dramatiskt, omfattar de smygande förlusterna för subkliniska infektioner ett stort antal får under långa tidsperioder och leder till mycket högre kostnader för lantbrukarna än kliniska sjukdomar. Kontroll av subklinisk parasitism har en potential att öka tackans kroppsvikt med upp till 6 kg, att öka antalet foster med >12 foster per 100 tackor och öka vikten för avvanda tvillinglamm med >2 kg (West et al., 2009). I motsats till mikrobiska infektioner, där förökningen av organismer sker enbart inne i värden, har den viktiga nematodparasiten för boskap ett obligatoriskt frilevande skede på betesmarken. Således utgör betesmarken länken mellan gastrointestinala parasiters frilevande och parasiterande fas för betande boskap och varje nematodparasit som finns inne i värden har djuret fått genom att ha ätit ett infekterat larvstadium från betesmarken. En annan viktig motsats mellan mikrobisk och animalisk parasitinfektion är tiden som krävs för fullständigandet av fasen inne i värden för livscykeln en fråga om timmar för bakterier och virus, men flera veckor för nematoder. Ett minimum eller tröskelnivå för antigen information måste produceras av nematodparasitens bärare innan immu- 8
Fårparasiter och parasitkontroll nologisk reaktion och mobilisering av värdens respons som påverkar nematodens överlevnad i värden kan ske. Som en konsekvens framkallar mikrobiella infektioner karakteristiskt snabba och aggressiva immunreaktioner för värden, medan nematoder medför varierande former av immunologisk tolerans för att tillåta dess längre överlevnad. Immunitet utvecklas vanligtvis långsamt, den är beroende av ett gott näringstillstånd och minskas av alla former av stress som djuret upplever. Följaktligen är parasiter allmänt förekommande var helst betande boskap hålls och utgör ett ständigt och ofta högt infektionstryck på djur. Parasitinfektioner i betande boskap är så gott som alltid en blandning av arter. Alla har skadliga effekter och kollektivt leder de till kronisk tillväxtstörning. Allvarliga parasitinfektioner som gav svaghet, ödem under käken, matthet (anemi) och svullen löpmage hos får registrerades (Manninen & Oksanen, 2010). Ekonomiska beräkningar visade konsekvent stora förluster på grund av parasiter för djurproduktion, snarare än dödlighet. Det finns möjlighet att människor kan bli infekterade av vissa protozoa parasiter hos får (Robertson, 2009). Under senare år har efterfrågan på rena jordbruksprodukter ökat bland konsumenterna. Drivkraften för rena boskapsprodukter har följt av den negativa publicitet som har omgivit påstådda agrokemiska införda effekter på människans hälsa och utvecklingen av superresistenta mänskliga patogener som förorsakas av användning av antibiotika vid intensiv boskapsproduktion. Hotet om negativa effekter på miljön från användning av kemikalier i jordbruket har också drivit denna agenda. Detta har lett till en snabb ökning av populariteten för ekologiskt jordbruk, i synnerhet i europeiska länder (Waller, 2006). VIKTIGA FÅRPARASITER: Det finns en mängd infekterande parasiter för får, bland annat gastrointestinala nematoder (GIN), lungmask, bandmask, leverflundra, protozoer och ektoparasiter (Fig. 1, 2). 9
Traditionsenlig fårhushållning Figur 1. Parasite genera hos får (Taylor, 2009). 10
Fårparasiter och parasitkontroll Figur 2. Maskägg från idisslare (Taylor et al., 2007). 11
Traditionsenlig fårhushållning 1. Endoparasiter 1.1 GIN Enligt Taylor (2009) finns det ungefär 20 arter av GIN (främst strongylides) som är vanligt förekommande i får (genera Ostertogia, Haemonchus och Trichostrongylus axei i löpmage; genera Trichostrongylus, Nematodirus, Cooperia, Bunostomum, Strongyloides och Capillaria i tunntarmen; genera Oesophagostomum, Trichuris och Chabertia i tjocktarmen). Deras längd är oftast 0.6 3 cm. Patogeniteten varierar med art och antalet nematoder så väl som värdfaktorer så som ålder, näringsstatus och kroppskondition. Livscyklarna för GIN är mycket likartade med några mindre undantag (Fig. 3). Livscykeln är direkt dvs. utan mellanvärd. Vuxna honmaskar i får lägger ägg som följer med avföringen ut och kläcks, varje ägg frigör en larv i första stadiet (L1). L1 utvecklas till L2 och L3. L3 är det infekterande stadiet. L3 vandrar vidare till växtligheten där de äts av får. I magens väggar eller tarmarna utvecklas de till L4 innan de utvecklas till vuxna maskar cirka 14 dagar senare. Prepatentperioden (mellan intag av L3 och att ägg förekommer i avföringen) är vanligtvis 16-21 dagar. Vuxna maskar som inte dödas av anthelmintika eller stöts ut av immunmekanismer överlever typiskt mindre än tre månader innan den naturliga döden inträffar. Viktiga variationer av den grundläggande livscykeln är: 1) Nematodirus spp utveckling till L3 sker inne i ägget. N. battus, kläckning och frigörelse av L3 sker som ett resultat av klimatisk stimulans. Prepatentperioden kan vara så kort som 14 dagar; 2) L3 för Strongyloides papillosus kan infektera värden genom intagande av föda eller penetrering av skinnet. Överföring till lamm kan också ske via tackans mjölk. Prepatentperioden är ungefär 9 dagar; 3) infektion av värden med Bunostomum trigonocephalum sker genom intagande av föda eller genom skinnet. Som en följd av penetrering av skinnet fortsätter larven till lungorna och därefter till tunntarmen. Prepatentperioden är ungefär 56 dagar; 12
Fårparasiter och parasitkontroll Figur 3. Livshistorik för en typisk strongylid nematod Haemonchus contortus (Bowman, 2009). 13
Traditionsenlig fårhushållning 4) infektion av får med Trichuris ovis sker genom intag av L1 i ägget. Efter intag frigörs L1, allt utbyte sker inne i fåret. Prepatentperioden är en till tre månader (Abbot et al., 2009). Det huvudsakliga kliniska tecknet för får infekterade med GIN är diarré (Fig. 4). 14 Figur 4. Akut diarré hos får (Dalton, 2008). 1.2. Lungmask Får infekteras med ett antal arter av lungmask, den viktigaste är Dictyocaulus filaria (5 10 cm i längd). Honorna lägger ägg i luftvägarna vilka hostas upp och sväljs. Äggen kläcks och L1 följer med ut i avföringen, där de utvecklas till L3. Infekterande larver i växtligheten tas upp oralt av fåret. L3 penetrerar tarmslemhinnan och går vidare till de mesenteriala lymfkörtlarna där de utvecklas vidare. Efter att L4 tar sig vidare via lymfa och blod till lungorna bryter ut i kapillärerna i bicellerna ungefär en vecka efter infektion. Den slutliga utvecklingen sker i bronkiolerna och de unga vuxna rör sig upp till bronkerna och mognar. Prepatentperioden är ungefär 4 5 veckor. Livslängden kan vara från 2 3 månader upp till ungefär 6 9 månader. Spridningen och prevalensen för liten (0.5 3.5 cm) lungmask (Muellerius capillaris, Cystocaulus ocreatus och Neostrongylus linearis i lungparenkymet; Protostrongylus rufescens i små bronkerna) kan delvis förklaras av förekomsten av mollusker som mellanvärdar. Prepatentperioden är ungefär 4 9 veckor och livslängden för liten lungmask är 5 6 år.
Fårparasiter och parasitkontroll Faktorer som spelar en roll i säkerställandet av endemicitet för lungmask är först och främst förmågan för L1 att överleva i månader i fekalpellets och i andra hand fortlevnaden för L3 i mollusken under molluskens livstid, vart och ett beroende av klimatförhållanden, speciellt vid kraftigt regn. 1.3. Bandmask Infektioner från vuxna bandmaskar (Moniezia spp, från 2 3 till 10 meter långa) återfinns relativt frekvent bland betande får. Livscykeln kräver en mellanvärd hornkvalster. Mogna proglottider eller ägg kommer ut med avföringen och på betet, där oncospheres (L1) äts av kvalster. Embryon utvecklas i kvalstrets kroppskavitet till cysticercoider på 1 4 månader och fåret infekteras genom intagande av kvalster under betning. Prepatentperioden är omkring 6 veckor, patent infektion fortlever i ungefär 3 månader (Handbook, 2010). Larvstadier för Taenia arter kan skada får till exempel Taenia multiceps (Coenurus cerebralis), påträffat i hjärnan och T. hydatigena (Cysticercus tenuicollis), påträffat i levern och bukhålan. Andra, så som Echinococcus granulosus larv (en blåsmask), kan man påträffa i lungor och lever. 1.4. Flundror Leverflundrans Fasciola hepatica (2 3 cm lång) livscykel är komplex och involverar en mellanvärd, dammsnäckan Lymnaea truncatula, och flera frilevande stadier. Utbredningen av F. hepatica är mycket större i våta områden och under år med mycket sommarregn då utbredningen är beroende av snäckan, som föredrar leriga, lätt syrliga förhållanden, särskilt områden med dålig avrinning. Vuxna flundror lägger ägg som följer med avföringen ut på betesmarken. Vid lämplig temperatur utvecklas ett miracidium (L1) inne i ägget, som kläcks och vandrar i tunna filmer av fukt och söker aktivt efter en snäcka som värd. Inne i snäckan undergår L1 två utvecklingsstadier, inklusive mångfaldigande, blir eventuellt infekterande cerkarier (ungefär 600), vilka utvecklar sig från snäckan när temperaturen och fuktigheten är lämpliga. Cerkarierna vandrar vidare på våt växtlighet, inneslutna som adolescariae, det högst resistenta infekterande stadiet. Efter inta- 15
Traditionsenlig fårhushållning gandet vandrar de unga flundrorna till levern och genomborrar den, vilket orsakar avsevärda vävnadsskador. Prepatentperioden är ungefär 10 12 veckor. Hela cykeln tar 18 20 veckor (Abbot et al., 2009). Livslängden för F. hepatica i får kan vara åratal. Karakteristiska symptom för kronisk fasciolosis är submandibulärt ödem (Fig. 5). 16 Figur 5. Submandibulärt ödem orsakat av Fasciola hepatica (Eckert et al., 2005). Lilla leverflundran Dicrocoelium dendriticum (längd 0.8 1.2 cm). Äggen kläcks inte innan de äts av den första mellanvärden, en landsnäcka, i vilken två generationer av sporocyster utvecklas, vilka därefter producerar cerkarier. Cerkarierna avger slembollar som därefter äts av myror (genus Formica). Resultatet blir att metacerkarierna infekterar hjärnan, vilket gör att myrorna klättrar upp till spetsen på gräsens blad, där de mycket sannolikt äts av betande får. Metacerkarierna kläcks i tunntarmen och de unga flundrorna vandrar upp längs gallgången och därefter till mindre gångar i levern. Det finns ingen parenkymal migration. Prepatentperioden är 10 12 veckor. Den totala livscykeln är omkring 6 månader. Flundrorna är långlivade (flera år). 1.5. Encelliga parasiter Eimeria Det finns 11 olika arter av Eimeria hos får, men alla är inte högpatogena (Skirnisson, 2007). De är mikroskopiska (omkring 20 30 µm i längd) parasiter i tarmarna. Deras komplexa livscykel involverar asexuell reproduktion (schizogony) och sexuell reproduktion (gametogony) i epitelcellerna. Sporbildning för oocystor i miljön, nödvändigt för framgångsrik infektion, tar ett par dagar vid idealiskt väder, men flera
Fårparasiter och parasitkontroll dagar vid kyligt väder. Prepatentperioden för E.ovinoidalis är 12 15 dagar, för E.crandallis 13 20 dagar, vanlig sporbildningstid är 1 3 dagar. De patogena lesionerna finns huvudsakligen i blindtarmen och grovtarmen. Cryptosporidium parvum Detta är en mikroskopisk (omkring 5 µm) zoonotisk parasit i tunntarmen, dvs. den infekterar idisslare och människor och kan orsaka svåra gastrointestinala sjukdomar för människor (Yang et al., 2009). C.parvum är en koccid organism med en liknande livscykel som Eimeria, men den behöver endas ett par dagar på sig för att fullborda livscykeln (schizogony, gametogony, sporogony) och producera oocystor. Oocystor är redan infekterande i färsk spillning och mycket motståndskraftiga för miljömässiga faktorer. En del C.parvum oocystor lägger sina sporceller i tarmarna och orsakar autoinfektion. Giardia duodenalis Giardia är en mikroskopisk (11 19 x 7 10 µm) flagellatparasit i tunntarmen. Den är zoonotisk (infekterar boskap, hundar, katter, gnagare och människor). Dess livscykel är enkel och direkt. Trofozoitstadiet delas av binär fission för att producera ytterligare trofozoiter. Inkapslade trofozoiters bildar resistenta cystastadier, som följer med värdens avföring, och som redan är infekterande. Prepatentperiod är 4 8 dagar. 2. Ektoparasiter 2.1. Kvalster Psoroptes ovis orsakar psoroptic mange ( fårskabb ). De är icke borrande kvalster med en längd på 0.4 0.8 mm. Vuxna honor producerar ägg, livscykeln tar ungefär 3 veckor. Medellivslängd för en vuxen hona är omkring 16 dagar (2 6 veckor). P.ovis äter genom att suga en lipidemulsion av hudceller och lymfa. Hypersensitivitet orsakar inflammation, utsöndring, flagor och skorpbildning. Angrepp på får leder till svår klåda, de tappar ull, rastlöshet, biter och kliar sig, tappar i vikt, minskad viktökning och i vissa fall dödsfall (Fig. 6). P.ovis är infekterande även för boskap. 17
Traditionsenlig fårhushållning 18 Figur 6. Får med fårskabb (Taylor et al., 2007). Chorioptes bovis orsakar chorioptic mange ( benskabb och skabbgranulom på pungen ). De är icke borrande kvalster i synnerhet på benen, svansroten och övre bakre området på juvret. De har mundelar som är anpassade för att tugga hudavlagringar. Livscykeln är typisk för kvalster. Reaktion hos värden framkallas vanligtvis enbart när antalet ökar till tusentals kvalster per värd. Sårskorpor och skorv utvecklas. C.bovis infekterar även nötkreatur, hästar och getter. Sarcoptes scabiei var. ovis orsakar sarcoptic mange ( rävskabb ). Dessa hudborrande kvalster är 0.2 0.5 mm långa och föredrar områden utan ull. Angripna områden är först erytematösa och skorviga. Fåret känner intensiv klåda, kliar och gnider sitt huvud, kropp och ben mot träd, stolpar och väggar. I svåra fall svullnar huden med förlust av ull och skorpbildning. Livscykeln tar ungefär 3 veckor, medellivslängden är 7 8 veckor. 2.2. Löss Damalinia (Bovicola) ovis är en upp till 3 mm lång rödbrun käklus. Den föredrar områden nära huden så som rygg, hals och axlar men är mycket rörlig. Livscykeln tar ungefär 2 3 veckor, medellivslängden är omkring 4 veckor. D.ovis tuggar på hårstrånas yttre lager, hudflagor och sårskorpor vilket orsakar irritation och resulterar i att djuret gnider och kliar sig med tovning och ullavfall som följd. Löss försämrar ullens kvalitet. Linagnathus ovillus nötlus, lilla fårlusen. Detta är en blå-svart sugande lus ungefär 2.5 mm lång och påträffas främst i ansiktet. Cy-
Fårparasiter och parasitkontroll keln från ägg till vuxen tar ungefär 20 40 dagar, medellivslängden är 4 6 veckor. Angrepp resulterar i kronisk dermatit. På grund av att de är blodsugare är anemi vanligt där det finns en stor population av löss. L.pedalis sheep foot louse (Linognathus pedalis, fam. nötlöss). Detta är en blågrå sugande lus upp till 2 mm i längd som föredrar platser på kroppen som är mindre ulltäckta, så som ben, mage och fötter (Taylor et al., 2007). 2.3. Flugor Melophagus ovinus fårlus är en hårig, brun, vinglös, ungefär 5 8 mm lång fluga. De har genomträngande blodsugande mundelar och korta ben. De mogna larverna som produceras av honorna sitter fast i ullen. Larverna förpuppas omedelbart. Den 3 4 mm långa bruna puppan kan man enkelt se i pälsen. Denna form är mycket motståndskraftig för insekticider. Vuxna flugor utvecklas på sommaren och deras medellivslängd är 4 6 månader. De mest påtagliga tecknen är klåda och nötning av pälsen. Flugornas avföring ger fläckar i pälsen (rosabrun) som inte är lätta att tvätta bort. Irritation orsakar missfärgning av huden med små knölar och minskad viktökning. Oestrus ovis fårstyng är en gulbrun, 10 12 mm lång, ickeparasitisk fluga. Honorna infekterar fåret genom att spruta en vätskestråle som innehåller larver på näsborrarna när den flyger. Parasitskedet är larven som bor i fårets näsgång. De växer upp till 3 cm i längd. De nylagda L1 börjar migrera upp i nosen genom bihålorna och orsakar irritation. De fastnar i gångens väggar med hjälp av krokar i munnen, vilket ytterligare irriterar fåret. Den första utvecklingsfasen sker i noshålan och L2 kryper i frontalbihålorna, där de fulländar sin tillväxt och migrerar tillbaka till näsborrarna, varifrån de nyses ut på marken. Larven förpuppas i marken och utvecklas till fluga. Tiden från infektion till att komma ut varierar, upp till 9 månader i områden med tempererat klimat. Flugan överlever endast 2 veckor på sommaren. Fåret uppvisar nasal tömning och nyser och kliar sin nos mot fasta föremål. De kan gå omkring i cirklar och förlora koordinationen. När flugan närmar sig grupperar fåren ihop sig, stampar med fötterna, de är mycket irriterade, ätandet störs och djuren kan misslyckas med att lägga på sig vikt. 19
Traditionsenlig fårhushållning EPIDEMIOLOGI FÖR GIN Kunskap om epidemiologin för parasitinfektioner på regional eller till och med lokal nivå är en förutsättning för utformandet av ett integrerat förhållningssätt för parasitkontroll som kombinerar de mest relevanta lösningarna på gårdsnivå. Lamm som betar för första året är den åldersgrupp som är mest mottaglig för etablerandet av patogena maskbärare. Årsgamla lamm och vuxna får kan fungera som maskbärare. Deras produktion av ägg i avföringen kontaminerar betesmarker under våren. Infekterande larver kan överleva vintern och fungera som källa för initial infektion av lamm under den tidiga betessäsongen. Under torra somrar kan uppbyggnaden av betesinfektering fördröjas till hösten. Således beror den epidemiologiska betydelsen för övervintrade L3 i betesmarken på klimatfaktorer (temperatur, snötäcke, fukt etc.). Global uppvärmning kan förändra epidemiologin för GIN. Ökning av periparturienta ägg (PPER) för produktion av ägg i avföringen sett hos tackor från ungefär två veckor innan lamning till sex veckor efter lamning gynnar kontaminering av betesmark under våren. Den intensiva äggavsöndringen av de primära maskpopulationerna i de högt mottagliga generationerna avkommor spelar en stor roll i uppbyggnaden av midsommarökningen av infekterande larver på betesmarken. Regnigt och varmt väder gynnar larvers överlevnad och utveckling, torka och direkt solljus är dödligt för ägg och larver. L3 är mer resistent än Ll eller L2. Alltför stort antal djur och samling av djur runt vattenhål på betet vid torra förhållanden kan leda till problem. Även om förekomsten av larver på betesmarken följer ett tämligen typiskt säsongsbetonat mönster, förblir betet infekterande genom hela betessäsongen. Otillräcklig näring och andra parasitiska infektioner (fasciolosis, dictyocaulosis, eimeriosis etc.) som mottaglighetsfaktorer kan gynna utbrott och kliniska allvarlighetsgraden för sjukdomen. 20
Fårparasiter och parasitkontroll Mot slutet av betessäsongen utvecklas en del av den nya GIN infektionen inte till vuxna stadier i fårets organism, utan kommer snarare bli kvar vid L4 stadiet och bli hyperbiotisk. Lamm utvecklar med tiden immunitet mot parasiter. Denna period varierar med typ av GIN, men pågår i allmänhet i 4 till 6 månader, men varierar mellan raser och individer. Likväl kan stora utmaningar från GIN på beten ta överhand över fårets immunitet och orsaka sjukdom. Immunitet påverkas även stort av näringstillförsel, i synnerhet kostprotein. På grund av kraftig överlappning av nematoder som infekterar får och getter, ska man undvika sambetande mellan får och getter. PARASITKONTROLL Målet med ett parasitkontrollprogram är att reglera parasitnivån på gården till en nivå som har minimala produktionskostnader utan att tillåta utveckling av anthelmintikaresistens (hållbar integrerad parasithantering). På en fårgård finns två typer av parasitpopulationer den parasitiska populationen som lever i djuret och de frilevande parasiterna som lever i betesmarken. Största delen av tiden är den största populationen den frilevande och det är den population som inte utsätts för anthelmintika (refugia). 1. Profylaktiska åtgärder för att upprätthålla en minimal GIN population på betesmarken Förekomsten av inälvsmask hos får påverkas avsevärt av fårhållningsrutinen (Skirnisson, 2011). Roterande beten med andra boskapsarter (nöt, hästar). Typiskt vid intervaller från 2 till 6 månader. Sambete med nötboskap kan hjälpa. Får och getter har samma parasiter. Låt aldrig får och getter beta tillsammans. Vuxna getter utvecklar inte immunitet mot parasiter och utgör därför en allvarlig källa för kontaminering av betesmarker. 21
Traditionsenlig fårhushållning Låt kraftigt kontaminerade beten vila. Plöj dem, så om dem, skörda hö och/eller beta av dem med andra arter. Sprid inte gödsel på betesmarker. Dåligt komposterad gödsel kan vara en parasitkälla. Använd beten med låg risk för de mest mottagliga djuren. Låt avvanda lamm beta på nysådda beten eller vallar. Ha kvar fåren på betet i 3 5 dagar efter behandlingen för att tillåta en mild återinfektering. Detta innebär att parasitbelastningen i djuret nu är en blandning av mottagliga parasiter (från återinfekteringen) och några parasiter resistenta för anthelmintika (kvar från avmaskningen). Detta gör det möjligt att upprätthålla en mottaglig refugia. Använd betesrotation. Denna strategi är beroende av förflyttning av fåren till ett annat bete just innan larven utvecklas till L1stadiet (varierar beroende på väder, längre i kyligt väder men kortare i varmt väder). I medeltal är den värsta tidsperioden mellan betestillfällena 3 veckor den mest sannolika tiden att äggen har kläckts och utvecklats till L3. Låt inte tackor som är högdräktiga eller som ger di beta eftersom PPER i tackorna är en betydande källa till kontaminering av betesmarken under våren. Låt inte lamm beta med tackor, vänj av lammen tidigt. Om lammen inte får beta efter avvänjning (50 60 dagars ålder), kan exponeringen av PPER för tackor minimeras. Rotera avvanda lamm före tackor. På detta sätt är risken mindre för exponering av beten kontaminerade av PPER. Överbeta inte. Överbetade marker ökar infektionstalet genom att tvinga fåren att beta nära marken (högt gräs är säkrare än kort gräs). 2. Inälvsmaskdödande läkemedel för får Inälvsmaskdödande läkemedel delas in i bredspektrum (förmåga att döda en rad olika parasiter) och smalspektrum (endast förmåga att döda en eller två typer av parasiter). 22
Fårparasiter och parasitkontroll 2.1. Bredspektrum anthelmintika Benzimidazoles (BZ) är effektivt mot alla nematoder och de flesta av dem mot vuxna bandmaskar. De är även ovicida (aktiva mot ägg). Fenhendazole och albendazole används vanligast för får. Albendazole är även aktivt mot vuxna flundror men bör inte användas under avel eller under den första tredjedelen av en dräktighet. Det finns ett BZ anthelmintika (triclabendazole) som är smalspektrum endast leverflundra (Abbot et al., 2009). Imidazothiazoles (IAT) och tetrahydropyrimidines. Denna grupp innefattar levamisole, pyrantel och morantel. De är inte ovicidala. Levamisole är effektivt mot ett stort antal vuxna maskar, men mindre effektivt mot de omogna stadierna. Det är särskilt effektivt mot lungmask. Morantel kan användas mot GIN men är inte effektivt mot de omogna stadierna. Pyrantel används sällan. Macrocyclic lactones (ML). Denna grupp innefattar avermectiner (ivermectin, doramectin, eprinomectin) och milbemyciner (moxidectin), ML har effekt mot de flesta nematoder men inte mot bandmask eller flundror. De har även effekt mot vissa arthropod ektoparasiter, speciellt sugande löss (Linognathus sp.) och fårstyng (Oestrus ovis), så väl som stora fårlusen (Melophagus ovinus) och skabb (Psoroptes, Chorioptes, Sarcoptes). Moxidectin betraktas ha en betydande långvarig effekt mot strongylides (Ostertagia, Haemonchus). Amino-acetonitrile derivatives (AAD). Den första produkten från denna nya läkemedelsklass är monepantel. Det har en utmärkt effekt mot resistenta stammar av GIN samt även omogna former av nematoder, i synnerhet Haemonchus (Handbook, 2010). Effekt mot hypobiotiska larver Albendazole, fenbendazole, oxfendazole, netobimin, levamisole, doramectin, ivermectin och moxidectin är effektiva mot hämmade L4 för nematoder i löpmagen. Effekten för BZ och IAT betraktas vara förhållandevis dålig jämfört med ML. 2.2. Smalspektrum anthelmintika Substituerade fenoler (nitroxynil) och salicylanilider (closantel, oxyclozanide) är smalspektrum anthelmintika. De är enbart effektiva mot 23
Traditionsenlig fårhushållning trematoder och blodsugande nematoder (Fasciola och Haemonchus). Praziquantel är en quinoline-pyrazine och är aktiv mot bandmask (Moniezia sp) hos får. Effekt mot ektoparasiter ML är även effektivt mot sugande löss (Linognathus sp.), fårstyng (Oestrus ovis) och skabbkvalster (Psoroptes, Chorioptes, Sarcoptes) när det ges som injektion. Det är liten eller ingen aktivitet mot pälslus (Damalinia ovis) och fästingar. De är effektiva mot flugor men inte effektiva mot puppor. 3. Råd för korrekt användning av anthelmintika (AH) läkemedel Grundläggande regler av Torres-Acosta & Hoste (2008). 1. Angående AH produkter. Läs noggrant anvisningarna för produkten. Fråga en specialist om råd om du är tveksam. Följ anvisningarna för användning och förvaring (dosering, tilldelningsrutiner, sista förbrukningsdatum). Använd endast fabriksblandade kombinationer av läkemedel. Kontrollera doseringsanordningen före användning. Olicensierad användning av AH läkemedel måste begränsas till gårdar där licenserade produkter har visat sig vara ineffektiva och endast under noggrann övervakning av en veterinär. 2. Angående djuret. Använd korrekt dos som rekommenderas för djuret. Tilldela oralt AH bak på tungan. Behandla när djuret har fastat i 12 24 timmar. 3. Angående hjorden. Behandla inte då refugia kan begränsas eller förstöras (rent bete, torka eller vintersäsong). Reducera till ett minimalt antal behandlingar per år. Använd parasitologiska kriterier för användning av AH behandlingar. Precisa och korrekta diagnoser är funda- 24
Fårparasiter och parasitkontroll mentalt för god parasitkontroll (Taylor, 2010). Behandla fåren i enlighet med vikten för det största djuret i gruppen. Alternera AH grupper på årsnivå. Verifiera effektiviteten för AH behandling en gång per år (två veckor efter behandlingen). Använd karantänsbehandling för nyanlända djur. Fåren ska hållas inhägnade i åtminstone 48 timmar för att säkerställa att eventuella livskraftiga nematodparasitägg har kommit ut innan de släpps ut på betet (Sargison, 2011a). Profylaktisk användning av läkemedel, självklart inklusive anthelmintika, är förbjudet inom ekologiska produktionssystem. ANTHELMINTIKARESISTENS (AR) Resistens är en ärftlig förmåga för parasiter att tolerera en normalt effektiv dos av anthelmintika. En otillfredsställande respons på behandling från parasitangripna djur är vanligtvis det första uppenbara tecknet på förekomst av AH resistenta nematoder på en given gård. AR hotar bärkraftigheten för fårproduktion om den tillåts nå en tillräckligt hög nivå (Sargison, 2011b). På de flesta gårdar är de första indikationerna på AR att lammen inte lyckas nå sina slutvikter på senhösten, diarré och till och med dödsfall på grund av parasitisk gastroenterit, trots förebyggande anthelmintika behandlingar (Sargison, 2011a). AR kan leda tillklinisk otydlighet, suboptimal tillväxtstakt under en viss tid innan dessa uppenbara tecken på sjukdom kan ses. Innan man kan misstänka AR, rekommenderas det att andra möjliga orsaker som kan leda till att läkemedlet inte är effektivt undersöks (se råd för korrekt användning). Anthelmintikaresistenta maskar utvecklas som ett resultat av frekvent exponering för tillgängliga läkemedel i handeln. Med tiden får generna i dessa maskar som har förmåga att överleva exponering av anthelmintika, övertag över generna hos mottagliga maskar, vilket gör att behandlingarna blir mindre effektiva än förväntat. 25
Traditionsenlig fårhushållning 1. Brister i hantering som gynnar utvecklingen av AR. Förutom läkemedlets kemiska natur, förväntad livslängd och fruktsamhet för vuxna maskar, äggläggning mm., är de vanligaste hanteringsbristerna identifierade som gynnsamma för utvecklingen av AR på gårdar: Avsaknad av karantän för nyanlända djur. Om dessa djur är bärare av resistenta maskar kan de öka risken för AR på deras nya gård. Behandling av samtliga djur i hjorden. Efter behandling överlever ett mindre antal resistenta maskar och har förmåga att beså betesmarkerna med resistenta ägg. Följaktligen kommer djuren med tiden att endast få i sig resistenta larver från hagarna. Underdosering. Användning av samma grupp anthelmintika under längre tidsperioder. Frekvent behandling. Systematisk behandling som inte är relaterad till det lokala mönstret för parasitinfektion. Den mest använda tekniken för att detektera AR på gårdar är Faecal Egg Count Reduction Test (FECRT). Om man beslutar sig för att utföra ett FECRT för viss anthelmintika krävs ett minimum på 30 lamm eller yngre vuxna (första betessäsongen) med förhöjd räkning av ägg i avföring. Tio till femton lamm utses slumpartat till kontroll- och behandlingsgrupper. Individuella avföringsprov tas från rectum på dag 0 (behandlingsdag), lammen vägs med en våg och behandlas på lämpligt sätt. Kontrollgrupperna behandlas inte men provtas. Samtliga lamm återförs till samma hage för att beta. Alla lamm provtas igen senare (14 dagar för BZ och ML, 7 dagar för IAT). De förbehandlade avföringsäggens antal jämförs med kontrollgruppens. Fel i reduktionen för 95% eller mer jämfört med kontrollgruppen indikerade resistens. Konfidensintervaller (CI) kalkylerades även och om det lägsta CI är < 90%, indikeras AR även då (Handbook..., 2010). 2. Kontrollåtgärder för att förebygga AR Test för AR på gården. Den rätta tiden att bekämpa läkemedelsresistens är innan den blir tydlig och utbredd. 26
Fårparasiter och parasitkontroll När resistens för ett visst läkemedel observeras, ska man upphöra att använda det. Undvik att föra in resistenta maskar genom att avmaska alla nya djur innan du släpper ihop dem med den befintliga flocken. Ge anthelmintika verkningsfullt. Ge korrekt dos på korrekt sätt. Använd anthelmintika endast när det är nödvändigt. Räkning av ägg i avföring har en betydande roll. Rotera anthelmintikagrupper på en årlig basis. För in strategier för att bevara mottagliga maskar på gården: 1) behandling av delar av flocken. Lantbrukare som vill utnyttja lågkontaminerade betesmarker ska uppmuntras att använda högeffektiva behandlingar och lämna omkring 10% av flocken obehandlad; 2) riktade selektiva behandlingar. Uppenbara indikatorer är djur med dålig kroppskondition, reducerad tillväxtstakt eller djur med tecken på diarré; 3) skjut upp flytten efter doseringen. Tillvägagångssättet dos och flytt har använts flitigt. Den logiska grunden bakom detta är att behandla djur innan de flyttas till en ren betesmark (avsaknad av L3 som resultat från bearbetning, omsådd, sträng vinter eller torrperiod etc.). Även om detta rekommenderas, kan detta tillvägagångssätt utgöra urvalstryck för AR, eftersom de flesta ägg som läggs i hagarna blir de som överlever anthelmintikabehandling, dvs. från resistenta populationer. Integrera dosering med boskapshantering (se profylaktiska åtgärder för upprätthållande av en minimal population av GIN i betesmarken). Undvik näringsstress. Tackor som utfodras med höga nivåer av osmältbart protein, påverkas mindre av periparturient dämpning av immunitet (PPRI) och producerar mycket lägre antal av maskägg innan lamning. Creepfeeding av lamm ger ett extra näringsintag och kan hjälpa att fördröja tidig exponering för larver på betesmarken. Utnyttja rasresistens. Lokala infödda raser har förmåga att utvecklas framgångsrikt i sina traditionella miljöer samt även att 27
Traditionsenlig fårhushållning tolerera, eller stå emot, maskinfektioner. Avla får för maskresistens. Använd foder med anthelmintiska egenskaper. Att äta bioaktiva foder har visats sig minska negativa effekter av parasitism i får (Abbot et al., 2009). SAMMANFATTNING Ekonomiska förluster på grund av fårparasiter kan minskas avsevärt om man kombinerar profylaktiska åtgärder med ansvarsfull användning av inälvsmaskdödande läkemedel. Att lantbrukare förstår nödvändigheten av kunskapsbaserad parasitkontroll vid fårhållning och konsekvent implementering av åtgärder är av stor betydelse. TACK TILL PERSONER OCH INSTITUTIONER: Denna studie stöds av projektet KNOWSHEEP för INTERREG IVA PROGRAM- ME. REFERENSER Abbot, K. A., Taylor, M. & Stubbings, L. A. 2009. Sustainable worm control strategies for sheep. SCOPS, www.nationalsheep.org.uk, 51. Bowman, D. D. 2009. Georgis Parasitology for Veterinarians. Saunders, St. Louis, 451. Dalton, C. 2008. Diarrhoea in sheep.http://www.lifestyleblock.co.nz/lifestyle-file/ livestock-a-pets/sheep/item/136-diarrhoea-in-sheep.html Eckert, J., Friedhoff, K. T., Zahner, H. & Deplazes, P. 2005. Lehrbuch der Parasitologie für die Tiermedicin. Enke Verlag, Stuttgart, 575S. Handbook for control of internal parasites of sheep. 2010. Ontario Veterinary College, University of Guelph, Guelph, 50. Manninen, S.-M. & Oksanen, A. 2010, Haemonosis in a sheep flock in North Finland. Acta Vet. Scand. 52, Sl, 519. Robertson, L. J. 2009. Giardia and Cryptosporidium infections in sheep and goats: a review of the potential for transmission to humans via environmental contamination. Epidemiol. Infect. 137, 913 921. Sargison, N. D. 2011a. Pharmaceutical control of endoparasitic helminth infections in sheep. Vet. Clin. Food Anim. 27, 139 156. 28
Fårparasiter och parasitkontroll Sargison, N. 2011b. Responsible use of anthelmintics for nematode control in sheep and cattle. In Practice 33, 318 327. Skirnisson, K. 2007. Eimeria spp. (Coccidia, Protozoa) infections in a flock of sheep in Iceland: Species composition and seasonal abundance. Icel. Agric. Sci. 20, 73 80. Skirnisson, K. 2011. Association of farming practice and the seasonal occurrence of gastrointestinal helminths in a flock of sheep in Iceland. Icel. Agric. Sci. 24, 43 54. Taylor, M. 2009. Changing patterns of parasitism in sheep. In Practice 31, 474 483. Taylor, M. A. 2010. Parasitological examinations in sheep health management. Small Ruminant Res. 92, 120 125. Taylor, M. A., Coop, R. L., Wall, R. L. 2007. Vet. Parasitol. Blackwell Publishing, Ames, 874. Torres-Acosta. J. F. J. & Hoste, H. 2008. Alternative or improved methods to limit gastro-intestinal parasitism in grazing sheep and goats. Small Ruminant Res. 77, 159 173. Waller, P. J. 2006. Sustainable nematode parasite control strategies for ruminant livestock by grazing management and biological control. Anim. Feed Sci. Tech. 126, 277 289. West, D. M., Pomroy, W. E., Kenyon, P. R., Morris, S. T., Smith, S. L. & Burnham, D. L. 2009. Estimating the cost of subclinical parasitism in grazing ewes. Small Ruminant Res. 86, 84 86. Yang, R., Jacobson, C., Gordon, C. & Ryan, U. 2009. Prevalence and molecular characterisation of Cryptosporidium and Giardia species in pre-weaned sheep in Australia. Vet. Parasitol. 161, 19 24. 29
Traditionsenlig fårhushållning Parasitologisk situation för fårgårdar på öar i Östersjön T. Järvis och E. Mägi Estonian University of Life Sciences, Institutet för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, Kreutzwaldi 62, 51014 Tartu, Estland e-post: toivo.jarvis@emu.ee Sammandrag. Parasiter är betydande produktionsbegränsande sjukdomar inom djurhållning. För att kunna behandla och kontrollera dem på rätt sätt, krävs kunskap om deras förekomst, epidemiologi och diagnostik. Vi undersökte förekomsten av gastrointestinala parasiter i samlade träckprov från öarna Ösel (n=21), Dagö (n=18) och Ormsö (n=7), samlade under 2011 2012. Proven undersöktes mikroskopiskt efter kvantitativ flotation, syrafast kontrastfärgning för Cryptosporidium oocysts och direkt immunofluorescens för Giardia cysts. Resultaten innefattar nematoder: Strongylida spp. (94,6 %), Strongyloides spp. (7,7 %), Trichuris spp. (9,8 %); cestoder: Moniezia spp. (22,8 %); trematoder: Dicrocoelium spp. (3.3 %) samt protozoer: Ägg av Eimeria spp. (94,6 %), Giardia spp. (69,6 %), Cryptosporidium spp. (60,9 %). E. spp. oocystor och Strongylida var spridda i nivåer som kan indikera problem i vissa flockar. Den mest dominerande arten av Eimeria var den högt patogena E. ovinoidalis (64,4 %), men en annan kliniskt betydelsefull art, E. crandallis dominerade inte några prover. Med de presenterade resultaten som grund visade det sig att flockarna hade olika parasitproblem med behov av behandlingar som grundar sig på observationer för varaktig kontroll. En granskning av viss fårhållning och hälsofaktorer på gårdar presenteras. Nyckelord: får, parasiter, protozoer, nematoder, cestoda, prevalens, infektionsintensitet, enkäten INLEDNING Gastrointestinala (GI) parasiter hos får är viktiga patogener som påverkar djurens hälsa och inkomsten för lantbrukare (Fitzgerald, 1980; Chartier & Paraud, 2012). Kliniska tecken på sjukdom så som diar- 30
Parasitologisk situation för fårgårdar på öar i Östersjön ré och även dödlighet påverkar huvudsakligen unga djur (Hansen & Perry, 1994; Chartier & Paraud, 2012). Subkliniska effekter så som långvarig viktminskning och minskad tillväxt är troligtvis viktigare synpunkter för en modern boskapsproduktion med syfte att förbättra produktionen genom friskare djur (Fitzgerald, 1980; Foreyt, 1990; Taylor, 2009). För att uppnå en varaktig effekt krävs kunskap hos lantbrukarna och veterinärerna om hur parasiterna påverkar fåren, risker som påverkar förekomsten av parasiter och metoder för att observera och behandla infektioner på ett varaktigt sätt (Sargison, 2011; Chartier & Paraud, 2012). Får på det norra halvklotet är potentiellt utsatta för ett brett urval av parasiter, inklusive gastrointestinala nematoder (GIN), lungmaskar, bandmaskar, leverflundror, encelliga organismer och ektoparasiter (Domke et al., 2012). Det finns över 20 olika arter av GIN hos får, vilka kan orsaka kliniska eller subkliniska sjukdomar med minskad tillväxt, kroppskondition och mjölkproduktion. Protozoer parasiter bildar en annan grupp av vanliga och viktiga gastrointestinala orsaker för sjukdomar, huvudsakligen: Eimeria, Cryptosporidium, och Giardia (Fitzgerald, 1980; Pfister & Flury, 1985; Dittmar et al., 2010; Saratsis, et al., 2011). Det har tidigare visat sig att Eimeria och Cryptosporidium förekommer i flockar av estniska mjölkfår och kan orsaka betydande förluster för lantbrukarna om de inte behandlas (Lassen et al. 2009a; Lassen & Østergaard, 2012). Får påverkas sannolikt på samma sätt av kliniska och subkliniska infektioner i Estland (Sweeny et al., 2011). De mest patogena arterna av Eimeria anses vara E. ovinoidalis (Catchpole et al., 1976; Chartier & Paraud, 2012), och E. crandallis anses vara mindre patogena i lamm (Catchpole & Gregory, 1985). Andra arter som E. ahsata, E. marsica, E. bakuensis, E. granulosa, och E. parva har rapporterats visa kliniska tecken i lamm (Mahrt & Sherrick, 1965; Gregory & Catchpole, 1987; Berriatua et al., 1994; Reeg et al., 2005; Skirnisson, 2007). Estniska får har tidigare undersökts av Kaarma och Mägi (2000), Mägi och Kaarma, (2002), samt Mägi och Sahk (2004). Undersökningarna studerade populationens dynamik av rundmaskarna Moniezia och Eimeria under perioden 1996 2006. Tills nu har information om fårparasiter på Östersjöns öar varit outforskad. Man vet inte mycket 31
Traditionsenlig fårhushållning om fårhållning och parasitkontrollerande åtgärder på fårgårdar. Huvudsyftet för den aktuella studien var att undersöka parasitsituationen (gastrointestinala parasiter) i fårflockar på de största estniska öarna under två besök 2011 och 2012 med fokus på identifiering av förekomst av Eimeria arter. MATERIAL OCH METODER Studiepopulation På de berörda öarna hade 368 flockar av totalt 559 flockar registrerat 9 djur eller fler och ingick i studien (genomsnitt: 46, median: 21). De valda flockarna var fördelade enligt följande: Ösel n=267, Ormsö n=7, Dagö=94. En minimal provstorlek på 34 djur beräknades vara tillräckligt för att påvisa avsaknad av detekterbara parasitinfektioner med en minimal förväntad prevalens på 30 %. Denna beräkning grundades på 79 % känslighet och 93 % noggrannhet för den syrafasta färgningsmetoden (Quilez et al., 1996). Totalt planerades att besöka 46 flockar grundat på en vägd representation av urvalskriterierna: flockstorlek (9 49 får (n=16), 50 150 får (n=17), >150 får (n=13)), produktionstyp (ekologisk (n=27), och icke ekologisk (n=19), samt fördelning på öarna (Ösel (n=21), Dagö (n=18), och Ormsö (n=7). I enlighet med logistiska möjligheter kontaktades lantbrukare slumpvis från listan och ombads delta, tills balansen för det önskvärda kriteriet var uppfylld. Flockstorlekarna på försöksgårdarna varierade inom intervallet 9 350 djur (genomsnitt: 104, median: 82) och representerade samtliga typer av flockar på öarna. Provtagning De utvalda gårdarna besöktes två gånger (vår och höst) under 2011 2012. Färska träckprov samlades slumpvis in i plastpåsar i hagar och stall i förhållande till antalet får på gården (minimum 20 prov). Proven kylförvarades i en lufttät behållare fram till leveransen till laboratoriet inom 24 72 timmar. 32
Parasitologisk situation för fårgårdar på öar i Östersjön Koncentrationsflotation av parasitägg Träckproven från varje flock blandades i en påse innan de lades ihop till ett 2.15g±0.60 STDV underprov i en ny plastpåse. Efter omsorgsfull blandning av de sammansatta proverna togs ett 4g underprov för analys. Den kvantitativa flotationen utfördes i enlighet med modifierade instruktioner av Roepstorff och Nansen (1998) med användning av en intern avläsningskammare (Henriksen & Korsholm 1984) och socker-salt flotationsmedium (ρ = 1.26 g/cm3) som tidigare beskrevs (Lassen et al. 2009a). Provet granskades som 3 vertikala rader (0.06 ml) med användning av x200 förstoring (Ceti, Topic T ljusmikroskop) och resultatet registrerades och räknades som oocystor per gram fekalier (OPG) eller ägg per gram fekalier (EPG). Eimeria arterna fastställdes vid x400 förstoring i enlighet med beskrivning av Levine (1985) för osporulerade oocystor. Varje art räknades och de mest frekvent förekommande arterna definierades som dominerande i provet. Semikvantitativ uppskattning av Cryptosporidium oocystor Omkring 0.1 g fekalier spreds som ett tunt utstryksprov på objektglas för mikroskop och lufttorkades innan fixering i etanol och färgning i enlighet med instruktioner ursprungligen beskrivna av Henriksen och Pohlenz (1981). Proven granskades för oocystor vid x400 med användning av ett ljusmikroskop. Om oocystor påträffades, togs ett genomsnitt av tre slumpmässiga synliga områden och oocystorna räknades och klassificerades i grupperna: låg (1 5 oocystor per synligt område (OVA) = 104 105 oocystor per gram (OPG)), medium (6 25 OVA = 105 106 OPG), och hög (>25 OVA = >106 OPG). Direkt immunofluorescenstest för Giardia spp. Liksom vid koncentrationsflotationen av parasitägg löstes fyra gram av flockens prov i 56 ml kranvatten, vilade i 30 min och filtrerades därefter genom ett lager gasbinda in i en ny plastmugg. Tio ml av den blandade lösningen överfördes till ett 14 ml centrifugrör och fekalmaterialet centrifugerades (263 RCF, 7 min). Den flytande fraktionen avlägsnades med en pipett och pelleten resuspenderades i 5 ml fosfatbuffrad salin (Roti-Stock 10x PBS, Carl Roth GmBh, Tyskland) till en 33