Titanic-katastrofen Judit Hellström Kunskapssökning Våren 1996 Dagfolkhögskolan i THN
INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING... 2 KONSTRUKTIONEN... 3 FÖRSTA KLASS... 4 JUNGFRURESAN OCH KATASTROFEN... 5 SÖKANDET... 7 EFTERSPELET... 8 SLUTLEDNINGEN... 9 KÄLLFÖRTECKNING... 11 1
INLEDNING År 1898 skrev en framåtsträvande författare vid namn Morgan Robertson en roman om en sagolik atlantångare, avsevärt större än man någonsin hade byggt. Robertson lastade sitt skepp med rika och förnöjda människor och sedan lät han det en kall aprilnatt lida skeppsbrott mot ett isberg. Detta avslöjade på sätt och vis alltings fåfänglighet och boken, som kom ut samma år på M.F. Mansfields förlag, hette mycket riktigt Fåfänglighet. Fjorton år senare byggde ett engelskt rederi, The White Starline, ett fartyg som var anmärkningsvärt likt det som skildrats i Robertsons bok. Den nya atlantångaren hade ett deplacement på 66 000 ton, Robertsons på 70 000 ton. Den verkliga fartyget var 882,5 fot långt, det uppdiktade var 800 fot. Båda fartygen hade tre propellrar och kunde göra 24-25 knop. Båda kunde ta ca 3000 människor ombord och båda hade livbåtar bara för en bråkdel av det antalet. Men detta föreföll inte betyda något eftersom båda ansågs osänkbara. Den 10 april 1912 lämnade det verkliga fartyget Southampton på sin jungfruresa till New York. I lasten ingick ett ovärderligt exemplar av Omar Khajjams Rubaiyat (diktsamling) och passagerarlistan upptog namn som sammanlagt räknade var värda 250 miljoner dollar. Under överfarten stötte fartyget mot ett isberg och gick under en kall natt i april. Robertson kallade sitt fartyg Titan. The White Starline kallade sitt Titanic. 2
KONSTRUKTIONEN I sin bostad i London höll 1907 Lord Pirrie (Styrelseordföranden Harland & Wolff, Belfast) en middag för Bruce Ismay (Ordföranden för ett av världens största rederier, the White Starline)och hans fru. När de avslutat middagen började planer dras för byggandet av tre nya fartyg varav ett var den enorma atlantångaren Titanic. Tanken med detta var att de ville finna lämpliga konkurrenter till de tyska rederiernas snabba atlantångare, Lusitania och Mauretania.Planerna tog så småningom, efter mycket planerande, form och den 31 mars 1909 inleddes den första fasen i Titanics byggnad. Hon hade dubbel botten och skrovet var indelat i femton tvärgående, vattentäta skott. I händelse av fara skulle skotten stängas antingen manuellt, eller från bryggan. Med denna konstruktion kunde Titanic hålla sig flytande trots att vilka två som helst av fartygets avdelningar, eller till och med de fyra främsta, vattenfylldes. Man var säker på att en att en större skada än så inte kunde inträffa. På grund av detta räknades Titanic som världens första osänkbara fartyg. Hon hade tre propellrar, som alla var gjorda av brons. Sidopropellrarna drevs av var sin fyrcylindrig trippelexpansionsmaskin. Mittpropellern var kopplad till en turbin som drevs av avloppsångan från de två ångmaskinerna.det behövdes 322 eldare till de 159 eldstäderna och kolförbrukningen var 820 ton per dag.titanics två fyrcylindriga trippelexpansionsmaskiner utvecklade, tillsammans med turbinen, 55 000 hästkrafter, som gav en toppfart på 22 knop.the White Starline var mer mån om passagerarnas komfort än av några fartrekord. Eftersom hastigheten var maximerad till 22 knop faller alla sagor om fartrekord. Titanic byggdes under en tid när säkerhetsbestämmelserna höll ojämn takt med storleken på fartygen. Man utgick efter fartygets volym vid beräknandet av livbåtsplatser, inte efter antalet ombordvarande. Det fanns en gräns på 962 platser i livbåtarna för fartyg över 10 000 ton. Mer tyckte man inte behövdes. Titanic mätte 46 000 ton. 3
Hon kunde ta 3547 personer och the White Starline utrustade henne med livbåtsplatser för 1178 personer. Trots att detta, på den här tiden, ansågs som frikostigt återstod drygt 2300 människor som inte skulle få plats. FÖRSTA KLASS På varvet i Belfast fanns alla de hantverkare som utsmyckade Titanic. Det var målare, italienska finsnickare, guldsmeder och stuckatörer som bidrog till att göra första klass mer likt ett flytande hotell än ett fartyg. Material, färger och smakallt skulle vara det yppersta. Det fanns en viss harmoni i utsmyckningen samtidigt som man ville skapa ett lyxigt fartyg. Man föll inte för den pråliga smaklöshet som kännetecknade till exempel de tyska fartygen.varje svit i första klass hade en egen stil såsom rokoko, renässans, Queen Anne och nyklassicism.första klass hade även ett mycket lyxigt inrett rökrum, en salong, en matsal och även en gymnastiksal.med sin georgianska stil med mahognypaneler, pärlemorintarsia, öppna spis och stora fönster med glasmålningar gav rökrummen passagerarna en trivsam atmosfär av herrklubb i London.Första klassens matsal var det största rummet ombord på Titanic. Den var praktfullt inredd i Jacob I-stil och rymde mer än 500 personer. De indragna alkoverna längs sidorna av det 37,5 m långa rummet erbjöd privata måltidsutrymmen. De vita väggarna och det rikt modellerade taket skapade en lätt men elegant atmosfär.gymnastiksalen var belägen på båtdäcket nära styrbords förstaklass-ingång. Där kunde förstaklasspassagerarna ägna sig åt aktiviteter som ridning på en mekanisk häst, cykling, rodd e t c och erhålla nyttig motion kombinerat med oändligt nöje. Det fanns även squashbanor och turkiskt bad. Fru Maud Slocombe var chef för det sistnämnda. Hon var också världens första massös till sjöss. Med sig på sin jungfruresa hade Titanic 325 förstaklasspassagerare. Där fanns gräddan av dåtidens engelsk-amerikanska societet. Den rikaste av dem var otvivelaktigt den 47-årige översten John Jacob Astor- barnbarnsbarn till en förmögen pälshandlare, som hade utökat familjeförmögenheten med riktiga praktförvärv, särskilt hotell.med fanns också playboyen och ättlingen till den amerikanska gruvdrifts- och smältverksfamiljen Benjamin Guggenheim. Likaså Isidor Straus och hans hustru Ida fanns ombord. Han var ägare till Macy s, världens största varuhus. Medan de rika hade med sig ett följe av kammarjungfrur och betjänter samt hela berg av bagage hade de flesta av besättningens medlemmar så små löner, att det skulle tagit dem åratal att spara tillräckligt med pengar för en enkel biljett första 4
klass lyx.men som sagt, smakar det så kostar det. En förstaklassbiljett med privat promenaddäck kostade med dåtidens kurs 16 400 kr. Det motsvarar idag ungefär 350 000 kr. Titanic var verkligen en sorts flytande skiktindelad kaka som bestod av ett tvärsnitt av dåtidens samhälle. Bottenskiktet utgjordes av underklassen, kroppsarbetarna som slet ut sig i hettan och sotet nere i pann- och maskinrummen. Nästa skikt bestod av mellandäckspassagerarna eller tredje klass, en salig blandning av människor som hoppades kunna starta ett nytt liv i New York. Ovanpå dem kom medelklassen- lärare, köpmän, yrkesfolk med blygsamma inkomster- i andra klass. Slutligen kom glasyren på kakan: de rika och adliga. JUNGFRURESAN OCH KATASTROFEN Det är strax efter midnatt den 3 april 1912 då Titanic anländer till Southampton från Belfast. Hon skall ligga i hamn där och fyllas med förnödenheter och personal fram till den 10 april, då hon påbörjar sin ödesdigra jungfruresa. Hon lämnar Southampton efter sitt tidsschema och anländer på kvällen till Cherbourg för att ta upp passagerare. Därefter fortsätter hon mot Queenstown för att ta upp ytterligare passagerare och även post. Här rymmer eldaren J. Coffy och återfinns ej i tid till Titanics avgång. Den enorma atlantångaren avgår från Queenstown den 11 april 14.00 medförande 1316 passagerare och 891 besättningsmän. Fram till den 14 april sker resan utan några hinder. Titanic har då under hela dagen mottagit ett flertal isvarningar från olika fartyg, såsom Caronoi, Baltic, Amerika, Mesaba och California. Telegrafisten Jack Philips mottar dem och skickar dem vidare till kommandobryggan. Det sista meddelandet snäser han dock av då han har lyckats få kontakt med fastlandet. På kvällen uppmanar andrestyrman Lightoller besättningen att ge akt på färskvattenförrådet då det är risk att det fryser. Utkiken i mastkorgen meddelas att han måste vara extra uppmärksam på is. Trots detta fortsätter Titanic rakt in bland isbergen med en fart på över 20 knop. Utkikarna Fred Fleet och Reginald Lee hade haft en händelselös vakt när klockan visade 23.40. Om tjugo minuter skulle de bli avlösta och styra kosan mot en varm dryck innan de hoppade ner i varma kojer. Havet var lugnt men bitande kallt. Plötsligt fick Fleet syn på någonting rätt i Titanics kurslinje, som på några få sekunder växte sig allt större. Automatiskt slog han i larmklockan tre gånger för 5
att alarmera bryggan, och sedan tog han upp telefonluren. Han rapporterade att han sett isberg rakt föröver. Titanics befäl var vana sjömän och tränade att handla i krissituationer. De beordrade att maskinerna skulle stoppas och sedan slås back och på samma gång befalldes rorgängaren att vrida styrratten dikt styrbord, vilket skulle få den effekten att fartyget girade babord. Förste styrman Murdoch drog sedan i spaken med vilken man tillslöt de vattentäta skotten i fartygets kölutrymme. I sista ögonblicket girade fartyget en aning babord, men det var för sent. En frontalkrock hade avvärjts, men fartyget rusade framåt i full fart och stötte till mot isberget längs styrbords sida. På kommandobryggan tycktes det som om fartyget skulle ha klarat sig utan skador. Flera ton is rasade ner på däck när det passerade isberget, men fartyget bara skälvde till en aning och gled vidare. Några minuter senare låg det stilla. Passagerarnas skildringar var mycket olika. Vissa kände inte av isberget, en del hörde ett gnisslande och somliga kände en kraftig stöt. I vilket fall som helst revs en 90 meter lång reva upp och de fem förligaste avdelningarna började snabbt fyllas med vatten. Till en början insåg ingen riktigt det allvarliga i situationen, men efter det att konstruktören Andrews och kapten Smith sett över skadorna kunde de konstatera, att fartyget inte hade mer än en timme kvar, kanske en och en halv på sin höjd. På grund av att väggarna till de vattentäta skikten hade byggts för låga, strömmade vattnet längre bak ju mer fartyget lutade. Efter 25 minuter beordrade Smith avtäckning av livbåtarna och började meddela passagerarna om det inträffade. De var dock tveksamma in i det sista. Hon skulle ju vara osänkbar. Titanics telegrafist sände ett av de första SOS någonsin och 6
nödraketer sköts upp. Livbåtarna sjösattes, en del redan innan de var halvfulla. De flesta passagerarna fick mer eller mindre tvingas ner i dem. Men ju mer Titanic lutade desto mer började folket ombord inse vad som höll på att hända. Ropen ekade genom den kalla natten: Kvinnor och barn först!!! Många människor kastade sig ner i det iskalla vattnet, när sista livbåten firats ned. Deras skräckfyllda rop på hjälp blandades med bullret från Titanics alla lösa delar som störtade ned mot den nerdoppade förstäven. Orkestern spelade ända in i det sista och eldarna fortsatte att hålla igång ljuset. Klockan 02.20 delas fartyget mitt itu och sjunker. Fartygsljusen blinkar till och slocknar sedan för alltid. Över 1500 själar hade gått under i den största sjökatastrofen i historisk tid. SÖKANDET Omkring 00.30 observerar andrestyrman Stone, som ensam hade vakt på Californias kommandobrygga, en vit raket brinna av ovanför det främmande fartyg som de observerat. Försök att kontakta dem med morselampa hade misslyckats, och ingen ville väcka Evans som i egenskap av ende radiotelegrafist måste arbeta heldagsskift från 07.00 på morgonen till 23.00 på kvällen. Den första raketen följdes av fler, allt som allt fem, som utsändes med flerminutersintervall. Californias kapten hade gått och lagt sig men hade bett att få bli väckt, om det oidentifierade fartyget närmade sig. Stone försökte ännu en gång få kontakt med morselampa men misslyckades igen. Den sista nödraketen sköts upp från Titanic kl. 01.40. Omkring 02.00 tycktes det för åskådarna ombord på California som om det anonyma fartyget avlägsnade sig mot sydväst. Någon gång mellan 02.00 och 02.20 försvann det mystiska fartyget helt. Carpathia, som vid tidpunkten då Titanic höll på att gå under befann sig 58 sjömil därifrån, mottog hennes desperata SOS. Harold Cottam, Carpathias telegrafist, rusade med telegrammet till förstestyrman Dean. Båda två störtade in till kapten Rostrons hytt med nyheten. Rostron i sin tur tog fram sjökorten och lade ut Carpathias nya kurs. De stängde av värme och varmvatten för att kunna pressa varje uns ånga in i pannorna. Livbåtar ställdes i ordning och en räddningsoperation startades. Båtens läkare, doktor McGhee, ombads att ta fram alla stärkande och stimulerande mediciner han hade och mat, filtar och kläder lades fram. Passagerarna ombord på Carpathia, mestadels äldre, undrade yrvaket varför det inte fanns någon värme ombord och varför fartyget pressades så hårt. Svaret de fick var att Titanic höll på att sjunka och skulle undsättas. Det gamla fartyget 7
gjorde hela 17 knop och ingen i besättningen kunde drömma om att hon kunde gå så fort. Ett antal sjömil från den framstormande Carpathia satt de överlevande från Titanic, frusna och skräckslagna efter det fruktansvärda de just varit med om. De sista skriken från människorna i vattnet höll på att dö ut. De drev omkring i livbåtarna i vad som förmodligen kändes som evigheter. Många dog av köld och utmattning. Men 705 personer lyckades överleva till gryningen. Omkring 04.00 nådde Carpathia fram till livbåtarna och räddningsarbetet påbörjades. Dessa överlevande från katastrofen var de sista som med egna ögon bevittnat Titanics tragiska undergång. EFTERSPELET De första nyheterna som nådde ut var förvirrande. Tidningarna fick ingen riktig information och telegram blandades ihop. Resultatet blev: Titanic bogseras till Halifax efter kollision med isberg. Alla passagerarna räddade. Snart kom sanningen ut och den fasansfulla katastrofen stod klar: ca 1523 människor hade gått under med världens största och modernaste fartyg. Chocken som kom med detta besked går än idag inte att beskriva. Flaggor sänktes överallt på halv stång. Macy s stängdes och så även Harristeatrarna. Flertalet invigningar av betydelsefulla byggnader inställdes. I Southampton, där så många av besättningen bodde, kom sorgen som ett dråpslag. På en enda gata drabbades tjugo familjer. Detta var tillräckligt för att två sjöförklaringar skulle hållas, en i USA och en i England. Den amerikanska undersökningen leddes av senator William Alden Smith, som trots sin brist på nautiska kunskaper ändå kom fram till riktiga slutsatser. Vid den brittiska undersökningen nådde man också resultat, men här hade men mer att försvara. Titanic hade ju varit brittiskt. Board of Trade klarade sig undan svårare kritik, trots att det var de som hade utfärdat Titanics certifikat och bland annat godkänt livbåtarna till en bråkdel av de ombordvarande. Sammanfattningsvis var sjöförklaringarnas resultat följande: Livbåtarna var för få. Det måste finnas båtar åt alla. Räddningsorganisationen var bristfällig- livbåtsövningar måste hållas. Titanics fart var- med tanke på isvarningarna- för hög. Fartyg måste utrustas med fler telegrafister för dygnet runt vakt. De vattentäta skotten var inte tillräckligt högt dragna. 8
Trots att Titanic följde en sydlig rutt ansågs hon befinna sig för långt norrut. Ett resultat av sjöförklaringarna var också den sjöfartssäkerhetskonferens som började sitt arbete 1914. Ur denna har bland annat Internationella Ispatrullen uppstått, vilken fortfarande patrullerar söder om New Foundland för att förhindra att en Titanic-katastrof upprepas. Det som oroade människor särskilt mycket var inte bara tragedin, eller dess onödighet, utan det var inslaget av ödesbestämdhet i det hela. Om Titanic hade uppmärksammat någon av israpporterna de mottagit dagen innan, om isförhållandena hade varit normala, om natten hade varit stormig eller månbelyst, om de hade sett isberget femton sekunder tidigare - eller femton sekunder senare - om hon hade träffat isen på något annat sätt, om hennes vattentäta skott hade varit ett däck högre, om hon hade medfört tillräckligt med livbåtar. Hade något av dessa om varit för henne kunde kanske vartenda liv ha räddats. Men de var allesammans mot henne - en klassisk grekisk tragedi. SLUTLEDNINGEN Under åren har det spekulerats mycket i vad det var som hände med Titanic och vad som gjorde att hon gick till botten. Det var inte förräns 1985 som det hela tog en ny vändning, då maringeologen Robert Ballard hittade det sedan länge sjunkna fartyget. Titanic låg på 4000 m djup i två delar, för och akter, med ett brett fält av vrakspillror emellan. Ballard försökte identifiera skadorna efter isberget, men den delen av fören låg begravd i en elva meter djup slambank, som fartyget hade plöjt upp när hon träffade havsbotten. Efter ytterligare sex år kom forskare och tekniker, ledda av Steve Blasco, till platsen. Med sig hade de två miniubåtar som kunde användas på stort djup i 20 timmar. Vic en av dykningarna fick ubåtarna med sig ett 25 cm i diameter stort plåtstycke som såg ut att ha varit en del av skrovet. Set mest intressanta med biten var metallkanternas utseende; de var trasiga, nästan krossade, som om fragmentet varit av porslin. Men som varje metallurg väl vet så är högklassigt fartygsstål mycket segt. Vad hade hänt? I augusti -94 hamnar plåtbiten i ett av det kanadensiska försvarets laboratorier i Halifax. Men har skurit loss en bit plåt och skall sätta in den i en apparat för att kunna utföra ett så kallat Charpy-test. Testet skall mäta upp sprödheten och metoden är enkel. Provbiten sätts i en stålhållare och sedan svänger en 30 kg pendel ner och slår emot provet. Metallurgen Karis Allen skall testa två provbitar. Först en av sådant stål som används till moderna fartyg och sedan den som 9
kommer från Titanic. Båda bitarna skall ligga i ett sprit bad med en temperatur på strax under noll för att simulera vattentemperaturen som var den där natten 1914. Därefter måste provbitarna flyttas från badet till hållaren på fem sekunder. Allen jobbar snabbt och pendeln svänger ner och stannar med en smäll. Provbiten har böjts till ett V. Därefter upprepar han försöket med Titanicbiten. Den här gången slår pendeln emot provet och saktar knappt in utan fortsätter uppåt igen. Provbiten går mitt itu och flyger tvärs genom rummet. Den efterföljande analysen bekräftar att Titanics stål är ovanligt sprött. När isberget träffade fartyget böjde sig inte plåtarna inåt utan de sprack. Att plåtprovet är sprött beror inte på att det legat på havsbotten i nästan hundra år. Stålet var sprött redan när det levererades och blev ännu sprödare under Titanics färd genom det iskalla vattnet. För att få högklassigt stål lika sprött skulle jag få sänka temperaturen på det till minus 60 eller 70 grader, säger Karis Allen. William Garzke, skeppsbyggnadsingenjör, har med hjälp av kriminaltekniska metoder plus ett par andra expertutlåtanden kommit fram till följande: Kl. 2340 strycker isberget längs Titanics sida. Om skrovet hade varit byggt av stål med en lägre svavelhalt skulle det ha deformerats, men inte gått sönder helt. När nitarna lossnade skulle plåtskarvarna ha gått upp och vatten kunnat strömma in obehindrat. Stålet skulle emelertid ha absorberat enorma mängder energi. Fartyget skulle kanske ha tappat farten helt tvärt eller till och med studsat undan från isberget. Titanic skulle kanske ha hållit sig flytande så pass länge att andra fartyg hann undsätta henne. I stället brakar isberget igenom de såröda plåtarna, skrovet punkterar de sex främsta skotten och vattnet forsar in. Detta tror forskarna var anledningen till den största båtkatastrofen genom tiderna, där över 1500 människor följde med ner i djupet. 10
KÄLLFÖRTECKNING Vi fann Titanic Dr. Robert D Ballard Streifferth & Co 1987 En natt att minnas Walter Lord Bonniers 1972 Katalog från sjöhistoriskamuseet i Stockholm Sammandrag ur Popular Science Februari 1995 Diverse web-sidor på Internet 11