Sakari Oramo, dirigent Antti Siirala, piano Franz Schubert: Musik till skådespelet Rosamunde Entr acte I, Allegro molto moderato Entr acte II, Andante Entr acte III, Andantino 19 min Franz Liszt: Fantasi för piano och orkester C-dur, 20 min transkription av Schuberts fantasi för piano D.760, op.15 I Allegro con fuoco, ma non troppo II Adagio III Presto IV Allegro PAUS 20 min Jean Sibelius: Symfoni nr 5 Ess-dur op. 82 31 min I Tempo molto moderato - Allegro moderato (ma poco a poco stretto) II Andante mosso, quasi allegretto III Allegro molto Paus ca kl. 19.50. Konserten slutar ca kl. 20.50. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
Franz Schubert (1797 1828): Musik till skådespelet Rosamunde Schuberts olyckliga förhållande till scenmusiken slutade i och med uruppförandet av skådespelet Rosamunde, Fürstin von Zypern (Rosamunde, furstinnan av Cypern) i december 1823. Kritikens omdöme om Rosamunde var att pjäsen var tom, långtråkig och onaturlig. På scenen sågs skeppsbrott, lönngångar, förgiftade brev och kungligheter som uppfostrats av bönder. Schuberts musik prisades enhälligt men inte ens den kunde rädda pjäsen, som gavs bara två gånger. Wilhelmina von Chézys skådespel har sedermera barmhärtigt nog förkommit, men Schuberts musik har kommit att höra till hans mest spelade sceniska musik. Den består av en uvertyr och tio musikaliska nummer, bl.a. tre mellanspel eller entr actes, två balettscener, en herdemelodi, en solosång och tre körnummer, in alles nästan en timme musik. Rosamunde hör till samma skede i Schuberts produktion som den s.k. ofullbordade symfonin, som var under arbete året innan. Musiken till Rosamunde andas i hög grad samma gryende romantik. Man har t.o.m. antytt visserligen utan bindande bevis att Schubert ursprungligen avsett det första mellanspelet som final till den ofullbordade symfonin. Det tredje mellanspelet hör till de mest populära numren i Rosamundemusiken. Schubert hade själv höga tankar om det och använde sig av dess huvudmotiv i den långsamma satsen i sin stråkkvartett a-moll, som blev färdig på våren följande år, och senare i något omarbetad form även i sitt impromptu B-dur op. 142. Franz Liszt (1811 1886): Fantasi för piano och orkester C-dur, transkription av Schuberts fantasi för piano D.760 op.15 Schubert hade få så svurna beundrare som Franz Liszt. Under en tid då Schubert inte ännu hade en etablerad plats i musikens panteon gjorde Liszt sitt bästa för att främja Schubert verk. Ett medel var de över 50 pianotranskriptioner av Schuberts sånger som Liszt gjorde och ofta själv framförde. Det mest betydande av alla Liszts Schubertarrangemang är konsertversionen av Wandererfantasin, som hör till Schuberts viktigaste kompositioner för piano. I Fantasin använde Schubert den tidigare av sina två sånger med namnet Wanderer, komponerad 1816 till text av Georg Philipp Schmidt von Lübeck. Ämnet för sången är hemlösheten och det fåfänga letandet efter lycka, som under romantiken antogs vara konstnärens lott. Detta sammanfattas i sångens slutord Dort, wo du nicht bist, ist das Glück (Där du inte är, finns lyckan). Liszt tog Schuberts Wandererfantasi till behandling 1851 och då tillkom en version för piano och orkester. Något senare sammanställde han även en version för två pianon. Det som tilltalade Liszt i verket var både dess speltekniska svårigheter och dess originella formtänkande. Schuberts fantasi är ett verk med ett koncentrerat material skrivet i fyra satser utan uppehåll. I själva verket är det fråga om en mycket fastare konstruerad helhet än termen fantasi låter påskina och dess struktur erbjöd avgörande impulser också för Liszt t.ex. i hans pianosonat h-moll och hans symfoniska dikter. Liszt har i sin version varit beundransvärt trogen Schubert både vad helhetsformen och vad den musikaliska substansen beträffar. Schubert kom aldrig att skriva någon pianokonsert, men Liszts arrangemang kompenserar i hög grad denna brist. Kimmo Korhonen (sammandrag) 2
Jean Sibelius (1865 1957): Symfoni nr 5 Ess-dur op. 82 Om aftonen på sinfonin. Dispositionen af themata. Detta viktiga göra med dess hemlighetsfullhet och tjusning. Som Gud fader hade slängt mosaikbitar ur himlens golv och bedt mig ta reda på huru det varit. Dessa ord skrev Sibelius i sin dagbok i april 1915 mitt uppe i arbetet på femte symfonin. De tidigaste tankarna om symfonin härstammar kanske från sommaren 1912, men det egentliga arbetet kom i gång först på sommaren 1914, då han i sin dagbok antecknade att han funnit ett underbart tema. Hur underbara hans teman än var, visade det sig denna gång vara en ovanligt svår och lång process att gestalta den himmelska parketten. Femte symfonin blev klar i sista stund inför Sibelius 50-årsjubileumskonsert den 8 december 1915. Efter konserten blev Sibelius tvungen att medge, att symfoni var färdigställd men inte färdig. En andra version gavs i Åbo i december 1916, men sin slutgiltiga form fick symfonin först på våren 1919. En delorsak till att kompositionsprocessen blev så utdragen är nog femte symfonins originella helhetsform. Sibelius konstaterade sig vara sina temans slav och att det var temana som styrde formen på hans symfonier. Att låta första satsen smidigt smälta samman med den följande scherzosatsen var en genial och fint utförd formlösning som är unik i hela den symfoniska litteraturen. Detta förebådar också sjunde symfonins ensatsiga form. Femte symfonin är ingen beskrivande natursymfoni, men det är knappast någon tillfällighet att anteckningarna om arbetet på symfonin i Sibelius dagböcker är interfolierade med hänförda beskrivningar av naturupplevelser. Någonting av naturkrafternas otvungenhet och oundviklighet finns inte bara i stämningen utan även i musikens utveckling från första satsens stora bågar via den långsamma satsens pastorala tongångar till finalens strålande praktfulla slutcrescendo. Kimmo Korhonen (sammandrag) Sakari Oramo Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti 2003. Han började sin karriär som violinist och blev 1991 alternerande konsertmästare vid RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom 1992. I januari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert med kort varsel. Det blev en stor framgång och ledde till att han engagerades som dirigent från hösten 1994. Sakari Oramo avslutade sin tioårsperiod som chefsdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträder Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Oramo är även förste gästdirigent för Mellersta Österbottens kammarorkester och dirigent för Karlebyoperan. Sakari Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra, Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. Under de närmaste åren gästdirigerar Oramo bl.a. Berliner Philharmoniker, Staatskapelle Dresden, Wiener Symphoniker och San Francisco Symphony Orchestra. Oramo och RSO har gästspelat i Wien och Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i Ber- 3
gen. Till Japan har Oramo och RSO gjort två framgångsrika turnéer i oktober 2005 och i februari 2007. Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta för Ondine. Skivinspelningen med musik av Magnus Lindberg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av Warner Classics, har väckt stor internationell uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick år 2000 det prestigefyllda franska priset Académie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC Music Magazines pris. Senast fick Oramo MI- DEM Classical Award 2008 som beviljades för hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist. År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central England, Birmingham. Sommaren 2008 fick han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik. Antti Siirala Antti Siiralas internationella karriär började 1997, då han tog hem segern i Beethoventävlingen i Wien. Han fick dessutom priset för bästa tolkning av en sen Beethovensonat. Därefter följde första pris i ytterligare två internationella pianotävlingar: London 2000 och Dublin 2003. Hans tävlingsframgångar kulminerade med första pris i pianotävlingen i Leeds hösten 2003, där Siirala även vann publikomröstningen. Antti Siirala har uppträtt som solist i ett flertal musikcentra i Europa och Asien. Åren 2003 2007 framförde han hela Beethovens produktion för solopiano i en serie på tolv konserter i Helsingfors och delvis på annat håll i Finland. Under innevarande säsong uppträder Siirala som solist med bl.a. Metropolitan-symfoniorkestern i Tokyo och Hiroshimas symfoniorkester samt SWR-symfoniorkestern i Baden-Baden. Antti Siirala spelar även regelbundet ny musik, vilket har resulterat i att han uruppfört verk av bl.a. Kalevi Aho, Uljas Pulkkis och Kuldar Sink. En debutskiva med Siiralas Schubertarrangemang släpptes sommaren 2003 på märket Naxos och en annan skiva med musik av Brahms gavs ut av Ondine våren 2004. Bägge skivorna ingick i Editor s choice i tidskriften Gramophone. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2008 2009 spelar orkestern sju uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- 4
kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine och DG. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under vårsäsongen gästspelar orkestern i Tyskland, Wien och Aten. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5