Byn och dess byggnader susanna eklund Undersökningarna vid Skälby har resulterat i att 41 förhistoriska byggnader, varav minst 28 boningshus, har hittats. Sammanlagt har vi alltså undersökt 28 självständiga gårdar, huvudsakligen byggda mellan 250 f Kr och 250 e Kr. Vi tror att de utgör Mälardalens första belagda järnåldersby med 3 4 samtida gårdar. Mer än hälften av de 28 gårdarna har bestått av ett enda stort långhus med flera rum. Dessa stora hus, 15 30, meter långa, rymde allt man kunde tänkas behöva. Ofta såväl bostad, förråd, sädesmagasin som fähus. Själva bostadsdelen var vanligen inte så stor; den utgör sällan mer än ¼ eller ⅓ av husets totala yta. På välbevarade järnåldershus kan man se spår efter flera ingångar i huset. Man kan också hitta rester efter mellanväggar som tydligt visar att husen varit indelade i flera rum. Många av husen i Skälby visar spår av att ha varit uppdelade på det viset. Nio gårdar bestod av två hus, ett boningshus och en mindre ekonomibyggnad som legat antingen parallellt med, eller i vinkel mot det större huset. Två gårdar utmärker sig genom att ha bestått av tre hus, ett bostadshus och två uthus. De flesta husen var placerade i öst-västlig riktning och hade en gårdsplan söder om boningshuset. I flera fall har vi hittat spår efter de hägnader som omgav själva gårdstunet. Att utomhusaktiviteterna främst verkar ha förlagts söder om huset är kanske inte så konstigt. Då precis som nu sökte man skydd från den kalla nordanvinden, gärna på en soluppvärmd innergård. Områden för tillagning av mat låg direkt invid bonings huset, medan slaktplatserna förlagts en bit längre bort. Slaktavfall drar till sig ohyra och det vill man inte ha direkt in på husknuten. De många brunnarna visar att vatten var livsnödvändigt för såväl människor som djur, och under de tider på året då man hade djuren inne i fähuset gick det dagligen åt stora mängder. I vissa fall hittades brunnar inne på de hägnade gårdstunen, men i andra fall har brunnarna legat lite längre bort från själva bebyggelsen.
58 Del III. Livet i en järnåldersby A Den äldsta gården som undersökts på platsen bestod av ett mindre hus (A) som byggdes i slutet av bronsåldern. Under den äldre järnåldern fanns det gårdar bestående av ett långhus (B) som ibland kunde kompletteras med mindre ekonomibyggnader (C). Den yngsta gården på platsen (gård D) uppfördes i slutet av den romerska järnåldern och bestod av två långhus (D). Illustration: Jonas Wikborg. B C D
Byn och dess byggnader 59 Husens livslängd Spåren efter alla dessa 28 gårdar ligger på en yta som är mindre än fem hektar. Flera av husen överlappar varandra, och alla har naturligtvis inte funnits samtidigt. 14 C-analysen visar att husen byggts under en lång tid, majoriteten mellan 250 f Kristus och 250 e Kristus, d v s under en period på omkring 500 år. Från de arkeologiska utgrävningarna får vi allstå inte bara en enda ögonblicksbild, utan flera. Men eftersom lämningar från olika tider ligger på ungefär samma nivå under markytan är det ganska komplicerat att ta reda på vilka hus som varit samtida. Till vår hjälp har vi 14 C-dateringar, men vi kan också använda oss av hustypologi. Byggnadsstilar förändras över tid, och precis som man idag lätt kan skilja mellan ett hus smyckat med 1800-talets snickarglädje och ett annat präglat av 1900-talets strama funktionalism följde man redan under järnåldern modenycker och tog sig an nya byggnadstekniker. Som tidigare nämnts kan man se en tydlig tendens till att mittskeppen i husen blir smalare med tiden. Husens gavlar har också sett olika ut under olika tider. Men för att besvara frågan om det varit en by med flera samtida gårdar eller om husen är spår efter en gård som flyttat runt på platsen måste man först av allt reda ut hur lång livslängd ett järnåldershus kunde ha. Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Vi tänker oss att alla husen inte utgör en by utan istället är spår efter en ensamgård som flyttat runt. När huset var fallfärdigt och stolparna som bar upp huset hade murknat revs det och man byggde ett nytt en bit bort. De 40 hus vi ser på platsen skulle i så fall kunna vara resultatet av en enda gård som fått byta plats i genomsnitt en gång vart artonde år. Men är detta rimligt? Jo, det finns faktiskt en del fördelar med att flytta runt på det viset. Man kan t ex uppnå en gödslingseffekt genom att odla upp de gamla boplatsytorna som blivit näringsrika genom allt gammalt matavfall som kastats på platsen. Ett annat skäl att byta plats på åkrar och bostäder kan vara att göra sig av med ogräs och skadeinsekter som blivit allt vanligare. Man kan förstås också haft mer långsiktiga strategier: genom de ständiga flyttningarna tog man ny mark i anspråk och hävdade successivt ett allt större landområde. Samtidigt är det både dyrt och tidskrävande att bygga ett nytt hus så ofta. Eftersom fint virke var en bristvara borde man väl bygga hus som höll så länge som möjligt? Men omflyttningarna behöver naturligtvis inte sammanfalla med att huset behöver bytas ut. Det kan vara styrda av olika skeden i människornas liv. En del forskare menar att husen bara skulle användas under en generation, och att det byggdes nya i samband med bröllop då det bildades nya hushåll. Husens livslängd är självklart beroende av hållbarheten i själva konstruktionen och byggmaterialet. Mest utsatta var de delar som grävdes ned i marken. Vi vet att en obehandlad ekstolpe ruttnar efter 90 år om den grävs ned i marken. Om man vidtar åtgärder som att till exempel tjära stolpen eller kola den genom att bränna den ena änden kan man förlänga livslängden rejält. De rester efter kol och sot som vi hittat i
60 Del III. Livet i en järnåldersby botten på flera av de undersökta stolphålen i Skälby skulle kunna vara ett bevis för att man har kolat den nedgrävda delen av stolpen för att den skulle motstå rötan längre. Vi vet också att man använde tjära redan tidigt under den äldre järnåldern. I den samtida byn Hacksta, en knapp kilometer söder om Skälby, har man hittat två gropar som använts för att framställa tjära i. Vi har inte hittat någon sådan grop i Skälby, men man kan förstås ha köpt eller bytt till sig tjära från grannbyn. Experiment har visat att även om den nedgrävda delen av stolpen ruttnat kan huset stå kvar tack vare tyngden från taket. Den vanligaste skadan på de hus som hyste djur var röta. Det var viktigt att värmen Vallbyhuset brinner! När det rekonstruerade järnåldershuset i Vallby friluftsmuseum drabbades av hussvamp tvingades man bränna ner det för att förhindra spridning till intilliggande byggnader. Vi fick då en realistisk bild av vad som händer när ett järnåldershus brinner. I Skälby har vi i flera hus hittat lera som varit väldigt hårt bränd, nästan förslaggad. För att lera ska smälta eller sintra krävs mycket höga temperaturer, ofta högre än vad som kan i uppnås en vanlig öppen eld. På andra utgrävningsplatser har man funnit indicier för att huset antänts på flera platser och att man tillfört extra bränsle, vilket stöder teorin om att man faktiskt anlagt bränder. Det är troligt att hus som var i riktigt dåligt skick eldades upp även under forntiden. Foto: Markus Andersson, SAU.
Byn och dess byggnader 61 hölls inne, och följden blev dålig ventilation. Väggar, golv och övrig inredning drabbades och virket fick ersättas med jämna mellanrum. I Skälby finns spår av ombyggnation i minst 12 av de 40 husen. Med tanke på den styva västmanländska leran kanske man inte grävde nya hål för sina stolpar varje gång utan bara placerade en ny stolpe i det gamla hålet, något som är svårt att upptäcka vid en utgrävning. Husens livslängd har säkerligen varierat under olika perioder och i olika områden, och är i hög grad beroende av hantverksskicklighet och yttre omständigheter. Se bara på hur det är idag. Vi har väl alla hört talas om de ökända husen från 1980-talet som redan har börjat mögla, medan betydligt äldre byggnader fortfarande är i bra skick. I Sverige finns flera välbevarade träbyggnader som byggdes redan på medeltiden. Äldst är ett litet eldhus i trä vid Zorngården i Mora där man med hjälp av dendrokronologisk undersökning har kunnat bevisa att träden fälldes 1237. Huset har alltså stått i snart 800 år vilket är ganska häpnadsväckande. Det har dessutom flyttats ett antal gånger under sin levnad. De flesta hus var dock inte byggda för att hålla så länge. Vår tids förhållandevis billiga och relativt underhållsfria takmaterial har medfört att många byggnader har kunnat bevaras. Förmodligen har det aldrig någonsin i svensk historia stått så många gamla byggnader kvar som idag. Järnålderns träbyggnader med öppen eld inne i husen eldhärjades förstås med jämna mellanrum. Men de hus som gick fria från detta bör enligt vår mening ändå kunnat stå i 50 100 år. Från ensamgård till by Utifrån typologiska dateringar och 14 C-dateringar samt analyser av hur husen varit placerade i förhållande till varandra har vi föreslagit en tolkning av bebyggelseutvecklingen på platsen. Bebyggelselämningarna koncentreras till fyra olika områden avskilda av tomma ytor och hägnader samt naturgeografiska gränser i terrängen. Byn låg på en avlång liten höjdrygg. På båda sidor avgränsas byn av låglänt fuktig mark som inte lämpade sig för husbyggnation. Till en början var bara ett gårdsläge taget i anspråk. Vi tror att den första gården som byggdes någon gång i övergången mellan bronsålder och järnålder låg ensam under några generationer. Efter en tid uppstod det två gårdar som existerade sida vid sida. Under århundradena efter Kristi födelse expanderade byn till tre eller fyra samtida gårdar. Avståndet mellan gårdarna var omkring 100 meter, och troligen fanns en väg som slingrade sig fram mellan dem. Spåren efter vägen kunde skönjas i form av dubbla pinnhålsrader. Hägnaderna längs vägen skulle underlätta förflyttningen av boskapen mellan gårdarna och betesmarkerna. Bystrukturen påminner om den som återfinns i vissa öländska järnåldersbyar. Man brukar räkna med att en vanlig gård hyste 6 10 personer under samma tak. Det är rimligt att tro att hushållen bestod av flera generationer: vuxna, barn och kanske även mor- eller farföräldrar. Antalet var naturligtvis föränderligt med tanke på att barn föddes och folk dog. Invånarantalet förändrades också i sam-
62 Del III. Livet i en järnåldersby Teckenförklaring I Skälby fanns som mest fyra samtida gårdar under romersk järnålder. Bystrukturen påminner mycket om de samtida förhållandena på Öland. Illustration: Jonas Svensson- Hennius, SAU. Hypotetisk fägata Hålvägar Hägnad Rekonstruerade gårdstun Hus Odlingsyta Våtmark 1:3 000 0 50 100 150 200 m
Byn och dess byggnader 63 Järnåldersbyn Valsnäs i Löts socken på Öland med sina bevarade stenhusgrunder och sten murar. Strukturen uppvisar stora likheter med Skälby. I båda byarna låg gårdarna med ungefär samma inbördes avstånd. Ur Stenberger 1933.
64 Del III. Livet i en järnåldersby Så här kan järnåldersbyn i Skälby ha sett ut under romersk järnålder när den var som störst. Vy från nordväst. Illustration: Göte Göransson.
Byn och dess byggnader 65 band med giftermål, då någon blev ingift eller bortgift. Skälby hade under sin mest expansiva fas någonstans mellan 24 och 40 invånare. Skälby en by bland många andra Egentligen är det inget unikt med Skälby. Tvärtom representerar den troligen en helt vanlig västmanländsk by från äldre järnålder. Det unika är att vi kunnat undersöka en så stor sammanhängande yta och därmed fått så mycket information om hur man levde och strukturerade sitt boende. Efter de senaste årens stora arkeologiska undersökningar börjar bilden av Västmanlands bebyggelse klarna. Området kring Västerås tycks ha bestått av en mängd mindre byar eller gårdsklungor på några hundra meters avstånd från varandra. Man kan förstås fråga sig var en by slutar och var nästa börjar. En knapp kilometer söder om Skälbys sydligaste gård finns andra samtida gårdar i Hacksta. Några hundra meter västerut ligger Gilltuna, som också har haft samtida bebyggelse. Vad dessa mindre byar har haft för inbördes förhållande är det svårt att veta, men det är mycket möjligt att man samverkade i vissa frågor. Hur relationen såg ut beror förstås på hur starka banden mellan gårdarna var. Om det funnits släktskap mellan gårdsinvånarna är det stor sannolikhet att man haft gemensamma intressen. Man har länge känt till byar på andra håll, som på Öland och i Sydskandinavien, men Skälby är den första arkeologiskt belagda byn i Mälardalen. Många av de undersökta byarna i Sydskandinavien är av en helt annan storleksordning. Som exempel kan nämnas den danska byn Hodde där det periodvis funnits upp emot 30 samtida gårdar. I en del av de större sydskandinaviska byarna ligger gårdarna tätt samlade innanför en gemensam hägnad. I dessa stora byar var de flesta husen av jämförbar storlek, men det fanns vanligen en gård som storleksmässigt skiljde sig från de övriga. Den antas ha varit en dominerande storgård i byn. Byalaget En by kan uppstå efter beslut av hövdingar och kungar, men den kan också växa fram av sig själv genom ett behov av samverkan. Hur går då själva övergången till när en ensamliggande gård får en granngård? Kommer det plötsligt en annan inkräktande familj och slår sig ned på platsen? Det kanske inte är så troligt. Troligare är att hushållet blivit för stort, och att några i den yngre generationen behöver plats för att skapa ett eget hushåll och bilda familj. Man bryter sig loss och bygger ett eget långhus en bit bort, och på den vägen fortsätter det. Detta innebär att det funnits starka släktband inom och mellan de närliggande byarna. Det fanns både fördelar och nackdelar med att bo tätt inpå varandra. Närheten mellan gårdarna medförde självklart vissa krav på anpassning. Man kunde
66 Del III. Livet i en järnåldersby inte bara göra som man själv ville utan fick ta hänsyn till hur det påverkade grannarna. Man var alltså inte fri att bestämma allt själv, men fördelen var att man kunde hjälpas åt med gemensamma göromål. Närheten innebar också en trygghet. Troligen samarbetade man när det gällde vissa gemensamma saker som att bygga och underhålla vägar, broar och gemensamma hägnader, t ex fägator som ledde ut djuren på bete. På Öland har man hittat välbevarade stenmurar som visar på intrikata system av fägator där alla i byn har kunnat föra ut sin boskap till utmarkernas bete. På så sätt skyddades de grödor som växte på åkrarna. Det måste ha inneburit en rejäl besparing av arbetskraft om flera gårdars djur kunde vaktas av en gemensam herde. De olika gårdarna kan ha brukat mindre åkrar enskilt, men de har säkert också haft gemensam ängs- och betesmark. På samma sätt som dagens bönder lånar varandras skördetröskor, så hjälptes man kanske åt vid kritiska perioder som skörd och slakt. Kanske kunde två eller flera gårdar vara delägare i ett par oxar som användes som dragdjur? För att planera och utföra de gemensamma sysslorna och klara ut mindre tvister vet vi att det under de senaste århundradena har funnits byalag. En liknande organisation måste ha funnits redan under järnåldern. Om man ser till stadgar från byalag i historisk tid var planering av sådd och skörd viktig. Ofta ägde man skog och betesmark gemensamt. Byalagens arbetsuppgifter inskränkte sig emellertid inte enbart till frågor som rörde jordens skötsel. Brandförsvar, snöröjning och vägunderhåll, men även sociala festligheter var andra betydelsefulla uppgifter som hanterades av byalagen. Man kan förmoda att det fungerade på ett liknande sätt redan under förhistorisk tid och att det sociala umgänget var en viktig del i samspelet. Vi antar att gårdarna och marken gick i arv inom släkten. Alla i en by hade någon slags koppling till platsen och var delaktiga i bygemenskapen. Olika stora gårdar I välbevarade järnåldersbyar på Öland och i Östergötland har gårdarna oftast olika storlek, och det finns nästan alltid en gård som är större än de övriga. Man har också kunnat konstatera att den största gården i byn har flera gärden, alltså mer inägomark med åkrar och ängar, än de övriga. Finns det något som tyder på att det funnits sociala skillnader mellan de samtida gårdarna i Skälby? Arealen på husen varierar från 36 till 280 m 2 och en tydlig tendens är att skillnaderna mellan gårdarna blev större med tiden. Under boplatsens sista fas, d v s den period när vi tror att det funnits flest gårdar i byn, var variationen som störst. Detta skulle kunna tolkas som ett tecken på att det var en tid med stora sociala skillnader. Storleken på gårdarna kan förstås ha många förklaringar och behöver inte nödvändigtvis vara ett tecken på statusskillnad, utan kan helt enkelt bero på olika försörjningssätt. Exempelvis kan vi nämna smedens gård där vi hittat en ässja. Att smedens gård var lite mindre än de övriga beror säkert på att hushållet
Byn och dess byggnader 67 där delvis försörjde sig på smidet. Förmodligen bedrev man inte jordbruk och boskapsskötsel i samma omfattning som på de andra gårdarna. Istället kan man ha bytt till sig en del av de produkter som annars ingick i självhushållningen. Även om smedens gård och hushåll alltså var mindre än de övriga stod smeden förmodligen högt på den sociala skalan. Det finns också tecken på andra skillnader mellan gårdarna. Fördelningen av ben och fröer tyder på att vissa varit specialiserade på en viss gröda eller en viss husdjursart. Eftersom olika djur har olika behov av stallning så skulle denna specialisering också kunna avspegla sig i gårdarnas storlek. En sådan specialisering bör ha lett till ett ännu starkare ömsesidigt beroende mellan gårdarna. Man måste kunna byta tjänster och produkter med sina grannar för att klara sitt leverne. Man bytte nötkött mot skalkorn, eller lånade grannens häst i utbyte mot en fårfiol. I gengäld kunde den som specialiserat sig bli extra bra på det han gjorde. Lermarkerna övergavs I slutet av den romerska järnåldern upphörde bosättningen i det undersökta området. Detta är inget unikt för Skälby, utan en företeelse som återfinns i stora delar av Skandinavien. Vissa forskare vill tolka detta fenomen som en storskalig ödeläggelse till följd av en stor katastrof, kanske en drastisk klimatförsämring eller en sjukdomsepidemi. Andra föreslår i stället att husen flyttades till den högre belägna moränmarken. I Skälby verkar det som om bebyggelsen drog sig söderut. Enstaka lämningar, bland annat en brunn, har daterats till vendeltid (550 800 e Kr), och vid 2009 års undersökningar upptäcktes spår efter en vikingatida husgavel i utkanten av undersökningsområdet på en höjd nära platsen för Almelunds gård. Vi antar att resten av boplatsen ligger strax utanför det undersökta området. I närheten hittade vi också en rikt ornamenterad kam från äldre järnålder, och man kan spekulera i om det låg en gård här redan då, kanske en stormannagård. Men än så länge är bara utkanten av höjden undersökt. Den kan ha varit bebodd också under de mellanliggande perioderna som vi än så länge saknar huslämningar från. Kanske får vi veta svaret någon gång i framtiden, om arkeologerna återvänder till platsen.
Skälby en järnåldersby i Västmanland redaktör: jonas wikborg med bidrag av susanna eklund och ola korpås illustrationer: göte göransson sau skrifter 21
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) SAU Skrifter nr 21 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Åtta.45, Stockholm Bilder: respektive upphovsman. Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080. ISSN 1404-8493 ISBN 978-91-979889-1-9