Meningsfull sysselsättning Om normalisering, delaktighet och identitetsskapande för personer med funktionsnedsättning.

Meningsfull sysselsättning Om normalisering, delaktighet och identitetsskapande för personer med funktionsnedsättning. Oscar Lagerstedt FoU-trainee Uppsats nr 14 Juni 2010

Förord Detta arbete är resultatet av en litteraturstudie som genomförts av Oscar Lagerstedt, sektionschef i daglig verksamhet enligt LSS, Sociala Resursförvaltningen. Arbetet är genomfört under Oscars tid som FoU-trainee på FoU Malmö. Att vara trainee innebär att man arbetar på FoU Malmö en dag i veckan under ett halvår. Personal inom vård och omsorg får ledigt från sitt ordinarie arbete för att kunna fördjupa sig inom något område som är viktigt för den egna arbetsplatsen. Ämnet kan vara en fråga eller ett problem som diskuterats på arbetsplatsen, eller något som den anställde själv funderat på. Fördjupningen sker genom att den anställde får tillfälle att söka litteratur som rör det valda ämnet. Litteratursökningen genomförs med hjälp av en handledare på FoU Malmö, samt med en introduktion på Stadsbiblioteket om hur man kan söka information via Internet. Aktiviteten FoU-trainee syftar till att öka de anställdas intressen och möjligheter att följa utvecklingen av den forskning som bedrivs inom vård och omsorg. Målet är att stödja Malmö stads långsiktiga arbete med kvalitets- och kompetensutveckling inom detta område. Varje trainee redovisar sin studie i en uppsats. Uppsatserna publiceras i en serie enklare publikationer. De publicerade uppsatserna har olika ambitionsnivåer. Syftet med publiceringen är att ge personalen på den egna arbetsplatsen och andra intresserade möjlighet att ta del av litteraturstudien. Oscar har ett stort engagemang för daglig verksamhet. Han har under sin tid som trainee reflekterat över möjligheten att utveckla redan befintliga verksamheter. Det har lett till många spännande och givande diskussioner! Petra Björne Koordinator FoU Malmö 1

Innehållsförteckning Förord... 1 Inledning...3 Syfte och frågeställningar...4 Metod...5 Teoretiska utgångspunkter...7 Symbolisk interaktionism...7 Arbetets betydelse för vardagens mönster...8 Normaliseringsprincipen...9 Om identifikation...10 Lagstiftningen...11 Framtiden...12 Framgångsfaktorer... 14 Den tredje sektorn...15 Fountain House...17 Supported employment...18 Analys...20 Slutsatser...20 Meningsfullhet...20 Att frigöra resurser...22 Förslag och rekommendationer...22 Utveckling för ökad självständighet...23 Aktivitetsnivå kontra psykiskt välmående...25 Några frågeställningar för framtiden...26 Referenslista...27 Definitioner...30 2

Inledning Ett arbete, en meningsfull daglig sysselsättning, har ett stort värde för de allra flesta. Detta tar sig uttryck på många olika sätt. Den som inte har ett arbete har inte samma veckorytm, ledigheter, semester etc. Den personen utestängs också från arbetsplatsen vilken ofta är basen för många andra sociala interaktioner, fritidsaktiviteter, familjebildning mm. I stor utsträckning är vi någon genom vad vi gör. Det är kulturellt skapat, men inte desto mindre relevant. Vår dagliga sysselsättning genererar en stor del av vår sociala status. Personer med funktionsnedsättning har ofta sämre förutsättningar att så väl ta sig in på arbetsmarknaden som att stanna kvar där. Behovet av identifikation är dock inte mindre beroende på funktionshindret. För den som saknar egna resurser att få och behålla en egen anställning har samhället en lång rad insatser att erbjuda i ett spann mellan daglig verksamhet enligt LSS och anställningsstöd. Daglig verksamhet specifikt till personer med psykisk funktionsnedsättning är idag inte en lagstadgad rättighet enligt LSS. En eventuell lagändring som inkluderar målgruppen kan ändå komma att innebära stora förändringar för så väl individen som för kommunerna. Sannolikt finns det också personer idag som har resurser att arbeta utanför de kommunala sysselsättningsverksamheterna. Det har varit en obeskrivlig förmån att som FOU-trainee få genomföra detta arbete. Att varje onsdag under ett halvår få lov, ja till och med vara tvungen, att bara fokusera på en enda uppgift. FOU-koordinator Petra Björne har givetvis bidragit med klarsynt och närande handledning. Men jag vill samtidigt också framhålla hur stimulerande det varit att få vara en del av arbetsmiljön hos hela FOU-enheten på Föreningsgatan 26 i Malmö. 3

Syfte och frågeställningar Uppsatsens syfte är att studera hur en meningsfull sysselsättning kan frigöra resurser hos personer med funktionsnedsättning och få dem att uppleva en högre grad av självständighet. Fokus kommer att ligga på att studera framgångsfaktorer i befintliga verksamheter och metoder. Utifrån detta formulerar jag följande frågeställningar: Hur utformar vi insatser som stärker den enskilde att kunna närma sig lönearbete? Hur lyfter vi fram personernas resurser istället för att själva vara resursen? Har personer med psykisk funktionsnedsättning några specifika behov när det gäller meningsfull sysselsättning? Vad är det som skapar den meningsfullheten? Vad är det som hindrar att personer med psykisk funktionsnedsättning erbjuds meningsfull sysselsättning redan idag? Jag har för avsikt att se på vad lagstiftningen medför när det gäller möjligheter och hinder för en positiv utveckling, samt hur val av organisation och driftsform kan leda till vissa givna arbetssätt och metodval och i övrigt påverka resultat i form av måluppfyllelse. De problem, eller fenomen, jag är intresserad av avspeglas både på individ- och samhällsnivå. Jag ska försöka upptäcka för att sedan förstå problemen/fenomenen så att jag kan komma med förslag till förbättringar. På individnivå handlar det t ex om olika former av anpassning. Utbildning, habilitering och rehabilitering bidrar till att skapa goda förutsättningar för den enskilde. Förändringar på samhällsnivå kan vara att förebygga exkluderande situationer genom att förbättra fysiska miljöer eller att bedriva opinionsbildning för att påverka människors värderingar och attityder. Det råder dock enligt min uppfattning ingen motsättning i dessa två perspektiv. Ett grundantagande som jag jobbar efter och som är något av ett axiom inom mitt arbetsområde är att sysselsättning med en hög grad av samhällsintegrering stärker självständighet och självkänsla hos individen. Detta påstående inbegriper både individ- och samhällsnivåerna. 4

Metod Jag kommer att närma mig ett antal metoder som används för att erbjuda personer med psykiska funktionsnedsättningar meningsfull sysselsättning. Med hjälp av dessa avser jag även kunna skissera förslag på gynnsamma utvecklingslinjer inom ett bredare fällt där dagens sysselsättning enligt LSS befinner sig. Studien är en litteraturstudie. Faktabasen bygger på forskning och utvärderingar som beskriver framgångsfaktorer i så väl nationella och internationella arbeten. Ett teoriavsnitt inleder genomgången i syfte att ge ett mer förankrat synsätt på innebörden av begreppet meningsfull sysselsättning. Eftersom vi står inför en framtid där personer med psykiska funktionsnedsättningar kan få utökade möjligheter till sysselsättning så kommer jag att huvudsakligen rikta in mig på att studera befintliga insatser till den målgruppen. Jag har dock en ambition att kunna hitta generaliserbara inslag i resultaten. De goda exemplen bör även bli tillämpbara på verksamheter som vänder sig till de personer som redan idag har en lagstadgad rätt till sysselsättning enligt LSS. Genom att sammanföra erfarenheter från två olika områden kan ökade förutsättningar skapas att erbjuda goda lösningar för båda målgrupperna. Daglig verksamhet enligt LSS Sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning enl SoL 5

Den litteratur jag använt mig av har jag funnit genom att söka i olika databaser. Malmö högskolas bibliotekskatalog Vega, MALIN Malmö stadsbiblioteks katalog, det nationella bibliotekssystemet LIBRIS samt regeringskansliets söksida för offentliga publikationer www.regeringen.se/sb/d/108. Jag har också sökt med hjälp av Google Scholar och Eniro. En annan framgångsrik sökväg har varit att gå via relevanta artiklars och böckers litteraturlistor. Begrepp och ord som jag använt mig av är bl a normalisering, sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning, stigmatisering, supported employment, meningsfull sysselsättning psykiska funktionshinder och Fountain house. 6

Teoretiska utgångspunkter Människor definierar situationer och handlar utifrån sina definitioner. Det är genom de gemensamma tolkningarna som individerna skapar den veklighet de lever i. Ett handlande blir en vana, vilket gör handlingen förståbar. Detta gör att den blir till en roll eftersom flera människor förstår handlingen, vilken sedan sätts in i ett större sammanhang och knyts samman av en gemensam intention. När denna handling eller sociala föreställning delas av en mängd människor under en längre tid, uppstår normer vilka kommer att påverka de fortsatta handlingarna (Boglind, 1976). Symbolisk interaktionism Jag kommer att använda den symboliska interaktionismen för att förklara hur samhället stigmatiserar, dvs stämplar personer med funktionsnedsättning som avvikare, vilket får till följd att många tillägnar sig en låg självkänsla och hamnar utanför samhället. Den symboliska interaktionismen utgår från att vi tolkar och definierar varandra ömsesidigt i det sociala samspelet. Det är genom interaktionen som det utkristalliseras roller och strukturer. Enligt detta synsätt skapas alltså rollen när aktörerna gör en gemensam definition av en viss situation. Detta behöver dock inte betyda att båda inträder frivilligt och på lika villkor. Det enda som krävs är att de tolkar situationen lika (Blumer, 1986; Charon, 2001). Den symboliska interaktionismen som teori utvecklades av Mead och Blumer. Under stark influens av dessa arbetade Goffman (1963) med teorier om stigmatisering, stämpling. Stämplingsteorin är en förklaringsmodell som inriktar sig på de processer som gör att en människa stämplas som avvikare, otillräcklig eller inkompetent. Stämplingen, eller stigmatiseringen, handlar om hela processen och inte bara den enskilda individ som uppvisar det förändrade beteendet. Teorin utgår från att det finns en relation mellan den som blir stämplad och den eller de som stämplar 1. Varje individ har en önskan att få en så positiv bild som möjligt av sig själv bekräftad, och att skapa en miljö för sig själv som hon kan kontrollera. Eftersom det enligt denna teori är viktigare med jagbekräftelse än med positiv respons, kommer omgivningens syn på individen att få stor betydelse för hennes självbild. Individen vidareutvecklar de beteenden som uppmuntras där hon av något skäl känner sig hemmahörande. 1 Enligt min tolkning behöver denna relation inte nödvändigtvis vara på individnivå. Det kan vara en samhällelig konstruktion likaväl. 7

The phenomenon whereby an individual with an attribute is deeply discredited by his/her society is rejected as a result of the attribute. Stigma is a process by which the reaction of others spoils normal identity (Goffman, 1963 s 45). Det kan handla om ett utanförskap orsakat av en funktionsnedsättning. T ex när en person inte klarar ett eget boende. Då kommer också individen av andra att tilldelas egenskaper som inte står för henne själv. Hon tilldelas istället egenskaper som representerar den bild andra utanför gruppen har av hennes nya primärgrupp. Det kan vara exempelvis färdtjänstresenär eller gruppbostadsboende. Allt eftersom den tidigare gruppen i ökad utsträckning blir mer avlägsen för avvikaren växer hennes behov av att fördjupa sin karaktär inom den nya gruppen. Således raka motsatsen till vad vi kallar samhällsintegrering i daglig verksamhet. Jag utgår ifrån att detta även kan överföras på deltagande i arbetslivet även för andra marginaliserade grupper. Arbetets betydelse för vardagens mönster Sedan 2000 har sysselsättningsgraden för personer med olika former av funktionsnedsättning minskat. Detta gäller både i relation till befolkningen totalt och i absoluta tal (Riksrevisionsverket 2007:24). När det specifikt handlar om personer med psykisk funktionsnedsättning visar Bejerholm och Eklund (2005) att en majoritet av de intervjuade sade sig vilja ha en anställning. Det var dock bara 10-15 procent som uppgav att de hade det. Dessa uppgifter bekräftar en tidigare studie från Socialstyrelsen (2003) vilken anger att 8 procent av personerna med psykisk funktionsnedsättning har arbete på den öppna arbetsmarknaden samtidigt som 60 procent helt saknar daglig sysselsättning. Människan har en inneboende drivkraft som leder till en strävan efter produktivitet (Nationell psykiatrisamordning, 2006). Innebörden i att vara produktiv måste inte stanna vid lönearbete, utan kan utvidgas till ett engagemang i vidare bemärkelse. Det kan t ex vara studier eller ett föreningsengagemang. Det viktiga är att engagemanget leder till att man blir delaktig i en gemenskap. Härmed skapar man sig en social roll och en bekräftelse av den positiva bild man vill ha av sig själv. Leufstadius (2008) definierar meningsfull sysselsättning som en subjektiv och unik erfarenhet vilken endast kan upplevas och beskrivas av den enskilda individ som genomför den (Leufstadius, 2008 s 26). Arbete har en stor social betydelse när det gäller att skapa mening i vardagen. Det handlar inte bara om den tiden man befinner sig på arbetsplatsen. Att ha ett arbete präglar också det allmänna välbefinnandet och därmed en mängd situationer i personens sociala liv (Larsson, 2006). Bejerholm och Eklund (2005) skriver att upplevelsen av självbestäm- 8

mande ökar för den som har ett arbete eller annan meningsfull sysselsättning. Det kan t ex handla om den integrerande effekten det har att röra sig inom samma geografiska område som andra när man förflyttar sig till och från sin dagliga sysselsättning. Författarna hänvisar till vad man kallar arbetets organiserande karaktär, som också kan förklaras som den struktur som skapas av och runt arbetet i form av dygns- och veckorytm, vilket därmed kräver att exempelvis mat- och sovtider måste inordnas i ett större system, något som ju för de allra flesta av oss är hälsosamt. Man poängterar också arbetets symboliska värde vilket inte nog kan understrykas i vår kultur. Eklund har i sin forskning visat att personer med psykisk funktionsnedsättning som har en anställning upplever högre grad av välbefinnande och tillfredsställelse än personer som har daglig verksamhet eller ingen sysselsättning alls. Det anmärkningsvärda i det resultatet är att det inte framkom några skillnader i upplevelse av välbefinnande och tillfredsställelse mellan den gruppen som inte hade någon sysselsättning alls och den gruppen som hade regelbunden daglig sysselsättning (Eklund, 2007). Länsstyrelsen i Kronoberg (2008) har intervjuat personer med psykisk funktionsnedsättning som deltar i sysselsättningsaktiviteter om meningsfullhet i sysselsättning. Intervjupersonerna menar att den sociala gemenskapen som ett arbete erbjuder, hjälper dem att få struktur på vardagen. Det har kraftigt bidragande verkan för att skapa en fungerande dygnsrytm. Normaliseringsprincipen I slutet av 1960-talet formulerade Bengt Nirje normaliseringsprincipen, en princip avseende vilka attityder, normer och mål som ska styra arbetet med och för personer med utvecklingsstörning. Senare har principen även utökats att omfatta andra grupper av personer med funktionsnedsättning. Nirje skriver att normaliseringsprincipen ska innebära: Att man för de utvecklingsstörda gör tillgängliga de vardagsmönster och livsvillkor som ligger så nära samhällets gängse som möjligt (Nirje och Söder 2003 s 15). När det gäller meningsfull sysselsättning skriver Nirje att aktiviteten måste skapa betydelse och en mening för personen. Han skriver om hur den bristande dagsrytmen på dåliga institutioner har negativ effekt på personen, och hur surrogatverksamheter utan integrerande verkan misslyckas med att skapa en meningsfull tillvaro för personerna. Normaliseringsprincipen har på senare år kritiserats för att ha spelat ut sin roll. Begrepp som delaktighet, självbestämmande och jämlikhet har blivit vanligare förekommande i offentliga sammanhang. En del i kritiken bygger på missförståndet att det är personerna som ska normaliseras, dvs förändras, och inte miljö och förutsättningar. Vad Nirje menar är att personer med utveck- 9

lingsstörning ska erbjudas normala levnadsförhållanden och att accepteras i det sk normala samhället. Ser vi till innebörden i vad Nirje skriver är principen fortfarande lika giltig. Institutionskritiken är relevant även idag. Även om väldigt många fått det väldigt mycket bättre så är det fortfarande mycket kvar som behöver utvecklas. Många personer med funktionsnedsättning möter än i dag ofta olika former av segregerande situationer. Om identifikation Larsson (2006) har studerat integrering för personer med intellektuella funktionshinder. De grupper som studerats är dels anställda med lönebidrag, dels personer i samhällsintegrerad daglig verksamhet. Båda grupperna är svagt integrerade på arbetsplatserna. Endast 8 procent av dem som har daglig verksamhet befinner sig i socialt integrerade miljöer i samhället. Studien visar att personerna inte är fullt ut integrerade på sina arbetsplatser. Man har andra arbetsvillkor som leder till en upplevd underordning, ett utanförskap. Larsson (ibid) beskriver hur personerna strävar mot ett idealtillstånd av normala livsmönster som att ha en yrkesroll och ett arbete att gå till, men detta uppnås alltså bara delvis. Integreringsproblematiken är motsägelsefull. Personerna är beroende av visst socialt stöd för att samhällsintegreringen ska kunna fungera. Samtidigt kan det vara just dessa insatser som skapar känslan av utanförskap. En avgörande betydelse för integreringens framgång är storleken på arbetsplats. De större arbetsplatserna i studien hade en mer utvecklad arbetsplatskultur, vilket försvårade intergeringen för personerna med funktionsnedsättning. En mindre arbetsplats med mindre formella strukturer hade lättare för att inkludera personen i så väl arbetsprocesser som social samvaro. Personerna i daglig verksamhet finner arbetet på en vanlig arbetsplats som ett privilegium gentemot den traditionella dagcentermiljön, medan däremot personerna med lönebidragsanställning inte ser arbetsplatsen i sig som någon kvalitetsfaktor. 10

Lagstiftningen Den som har lagstiftningsmakten ställer sig frågan: Hur vill vi att samhället ska vara? Socialtjänstlagen (SFS 2001:453, fortsättningsvis förkortad SoL) bidrar till att lösa många problem för personer med bristande eller svaga resurser genom olika skeenden i livet. Den ger goda möjligheter för de kommuner som vill erbjuda meningsfull sysselsättning till personer med psykisk funktionsnedsättning. SoL innehåller bestämmelser om rättigheter till ekonomiskt och socialt stöd och om de skyldigheter som kommunerna har i förhållande till de människor som lever i kommunen. Det råder inga oklarheter när det gäller socialtjänstens ansvar att bistå personer som har fysisk eller psykisk funktionsnedsättning som medför svårigheter i den dagliga livsföringen. Beslut som fattas enligt SoL ska främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Som vägledande principer anges begrepp som helhetssyn, frivillighet, självbestämmande, integritet, normalisering och flexibilitet. Enligt SoL 5 kap 7 skall kommunen verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Kommunen ska medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning. Rätt till bistånd från socialtjänsten har den som behöver det för sin försörjning och sin livsföring i övrigt och om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. SoL är en ramlag i detta avseende, vilket innebär att detaljregleringar undviks i så stor utsträckning som möjligt, samt att verksamheten styrs genom mål och delmål som anges i lagen. Inbyggt i den konstruktionen finns ett tolkningsutrymme för de kommuner och domstolar som tillämpar lagstiftningen (SOU 2005:34). Det är här LSS (Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade) kommer in i bilden. Genom inrättandet av LSS har lagstiftaren skapat ett ännu mer finmaskigt nät för några av samhällets mest utsatta grupper. Det kan till exempel gälla rätt till boende, personlig hjälp, sysselsättning eller att kunna få miljöombyte och en meningsfull fritid. I LSS delas de som omfattas av rättigheterna in i tre personkretsgrupper. De som omfattas av lagen är personer med 1. utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, 2. betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller 11

3. andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Daglig verksamhet enligt LSS kan sökas av personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig, om de tillhör personkrets 1 eller 2 enligt ovan. Lagen stadgar att insatserna ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. De ska utformas så att den enskilde ges möjlighet att leva som andra. Insatserna ska stärka den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Personerna ska ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Socialtjänstlagen kallas för ramlag. LSS brukar benämnas som en rättighetslag. Detta gör LSS till en starkare lag än Socialtjänstlagen. Om man väl tillhör LSS personkrets har man rätt till lagens insatser om man behöver dem och behovet inte är tillgodosett. Det vill säga det spelar ingen roll om behovet kan tillgodoses på andra sätt. Sverige omfattas av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, samt ett protokoll som ger den enskilde möjlighet att överklaga till en övervakningskommitté om hans eller hennes rättigheter anses kränkta. Denna konvention tillhör de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter (Ds 2008:23). Personer med funktionsnedsättning ska ha tillträde till arbetsmarknaden på samma villkor som andra i samhället. Konventionsstaterna ska enligt konventionen bl a främja att målgruppen får hjälp att finna, erhålla och behålla, alternativt återgå, till en anställning. Man betonar också värdet av att främja möjligheterna att få hjälp att starta kooperativ eller egen verksamhet i andra former samt att personer med funktionsnedsättning erbjuds möjlighet att skaffa sig reella arbetslivserfarenheter på den öppna arbetsmarknaden. Framtiden I dagsläget har som tidigare nämnts personer inom LSS personkrets 1 och 2 rätt till daglig verksamhet. LSS-kommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 2008:77) att personer med psykiska funktionsnedsättningar som tillhör personkrets 3 skulle få rätt till insatsen daglig verksamhet. Man ansåg att det var motiverat att ge ett förstärkt stöd till meningsfull sysselsättning i form av daglig verksamhet enligt LSS för att förbättra dessa personers möjligheter till inträde eller återinträde på arbetsmarknaden. Man menade att 12

tillgång till arbete och annan sysselsättning är en nyckelfråga för möjligheterna att uppnå det handikappolitiska målet om full delaktighet i samhällslivet (SOU 2008:77). I propositionen (2009/10:176) till lagändring föreslås ändå att en reglering av rätten till daglig verksamhet enligt LSS för denna målgrupp bör vänta. Man skriver att cirka tio procent av de som i dag har daglig verksamhet enligt LSS skulle kunna gå vidare till någon form av lönearbete. I mer än hälften av landets kommuner har ingen lämnat daglig verksamhet för ett skyddat arbete eller arbete på den öppna arbetsmarknaden under den senaste femårsperioden. Daglig verksamhet har blivit en permanent insats och inte ett led i utvecklingen för att få ett lönearbete. Det finns således risk för en så kallat inlåsningseffekt för vissa av de personer som har beviljats daglig verksamhet. Regeringen anser att arbetslinjen på samma sätt som för alla människor i vuxen ålder också ska gälla för personer med funktionsnedsättning. Detta är kanske ännu viktigare för denna målgrupp eftersom arbetslöshet allvarligt förvärrar prognosen för personer med psykisk funktionsnedsättning. Många människor med psykisk funktionsnedsättning har förmåga att arbeta och skulle fungera väl i ett anpassat arbete men får inte den möjligheten. Med hänsyn till detta, samt redan pågående satsningar på arbete och sysselsättning, menar regeringen att det i nuläget inte bör införas förändringar i fråga om rätten till daglig verksamhet enligt LSS. Den 31 december 2008 hade ca 5 200 personer under 65 år beslut om sysselsättning enligt SoL. Merparten av de personer som deltar i en sådan dagverksamhet har en psykisk funktionsnedsättning. Regeringen understryker överensstämmelsen i innehåll och kvalitetskrav i insatser för sysselsättning enligt SoL och daglig verksamhet enligt LSS. Dvs, man poängterar att kommunen, enligt SoL, ska medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning som är anpassad efter dennes behov av särskilt stöd. Man poängterar också att kommunen även har möjlighet att ge bistånd utöver de ramar som ska gälla vid biståndsbedömning av insatser till den enskildes livsföring om det finns skäl för det. Det finns inget lagligt hinder att redan idag erbjuda den aktuella målgruppen sysselsättning. Enligt LSS-kommitténs (SOU 2008:77) bedömning är det ca 10 000 personer med psykiska funktionsnedsättningar som tillhör personkretsen för LSS och ca 7 400 personer skulle komma att ansöka om daglig verksamhet vid en lagändring. Omräknat till Malmö stads förhållanden skulle det innebära att ca 315 invånare tillhör personkretsen och att ca 230 av dessa kommer att ansöka om insatsen daglig verksamhet enligt LSS. En kontrollsiffra här skulle kunna vara att 180 personer ur målgruppen har bostad med särskild service för vuxna enligt LSS. En uppskattning gjord av biståndshandläggare i Malmö stad leder till en lägre siffra. Man utgår från att ca 230 personer i Malmö i dagsläget tillhör personkrets 3 till följd av en psykisk funktionsnedsättning. Utifrån detta 13

uppskattar man att ungefär hälften av dessa, dvs ca 115, skulle bli aktuella för daglig verksamhet. Framgångsfaktorer Syftet med detta arbete är att, med fokus på framgångsfaktorer i befintliga verksamheter och metoder, studera hur meningsfull sysselsättning kan frigöra personers resurser och få dem att uppleva högre grad av självständighet. Genom att titta på existerande verksamheter bör vi kunna få en uppfattning om vad det är som skapar meningsfullhet i sysselsättningen samt hur vi utformar insatser som, då det är möjligt, stärker den enskilde att kunna närma sig lönearbete. Vi kommer också att närma oss några arbetsmetoder som är relevanta när det gäller sysselsättning för personer med funktionsnedsättning. Majoriteten av landets kommuner erbjuder möjlighet för personer med psykisk funktionsnedsättning att delta i sysselsättningsverksamheter med strukturerat innehåll. Ofta sker detta inom ramen för öppna verksamheter utan biståndsbeslut. Vanliga sysslor i dessa verksamheter kan vara snickeri, sömnad eller cateringverksamhet. Brukarna deltar i regel under (alltför) lång tid i dessa verksamheter och uppföljning och målinriktade utslussningsstrategier lyser ofta med sin frånvaro (Lindqvist m fl 2010, s 81). Länsstyrelsen i Kronobergs län har gjort flera tillsyner av verksamheter som erbjuder sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning (2000 och 2008). Här betonar man det värdefulla i att planera sysselsättningen så att systemet inte skapar inlåsningseffekter, dvs att personer som kan utvecklas vidare och lämna den aktuella verksamheten hindras att göra det pga faktorer som är skapade i, eller av, organisationen. Man är samtidigt noga med att understryka att det är viktigt att planera och genomföra meningsfulla aktiviteter för de personer som inte kommer att närma sig arbetsmarknaden. Verksamheterna måste besitta den kompetens som krävs för att anpassa kraven till rätt nivå. I det vardagliga arbetet är det handledaren som gör detta. Handledaren skapar trygghet med hjälp av sin lyhördhet inför brukarens behov och förmåga, dvs rent konkret ställer rätt krav, ger rätt stöd och handledning. Men det handlar också om den påverkan som utformningen av verksamheten har på individen. Det kan t ex gälla graden av samhällsdeltagande, nivån på direktkontakt med kunder o d. Miljön har utan tvekan en betydelse när det gäller att skapa goda förutsättningar för meningsfull sysselsättning. I tillsynsrapporten påpekas att det inte är lämpligt att de lokaler som verksamheterna bedrivs i är 14

belägna i anslutning till äldreboenden. Man menar att de istället bör finnas i en för verksamheten adekvat omgivning (Länsstyrelsen, 2000). I sex av Kronobergs läns åtta kommuner ges insatsen enligt SoLbeslut. I de övriga två ges insatsen utan myndighetsbeslut och därmed också utan dokumentation. Länsstyrelsen betonade att insatserna i större utsträckning borde utformas från behov och önskemål framkomna vid individuella planeringar, samt att en mer individanpassad verksamhet skulle kunna erbjudas. Genom att erbjuda insatsen enligt SoL följer med automatik att den måste planeras och dokumenteras på ett tydligare sätt. De dominerande yrkeskategorierna i dessa verksamheter är sjuksköterska, skötare och undersköterska. Endast någon kommun ger exempel på fritidsledare, socialpedagog eller arbetsterapeut som lämplig yrkesbakgrund. Breddning av yrkeskompetens är ett av de påpekanden som görs i tillsynsrapporten. Vidare framhåller man värdet av att personalgrupperna består av både manlig och kvinnlig personal. Något som inte alltid var fallet i de kommuner som har studerats. Handledning av psykiatrisjuksköterska är vanligt i de flesta av de studerade verksamheterna. Den tredje sektorn Det blir allt vanligare att brukare och personal går samman och startar kooperativ för att gemensamt driva LSS-verksamheter eller andra verksamheter inom det sociala området. En grundpelare i hela modellen med sociala arbetskooperativ är att det är de som arbetar i företagen och i organisationen som har makten. Blideman (2009) menar att kooperativet är en bra plattform för att förverkliga ambitioner tillsammans. Den ideologiska kärnan i den kooperativa ideologin består av begreppen jämlikhet, personligt ansvar, solidaritet, demokrati, självhjälp och rättvisa. Blideman hänvisar också till begreppet empowerment som oftast översätts till egenmakt eller empatisk makt. Han liknar det vid en kraft inåt för att ha makt utåt. Sysselsättning i kooperativ form skiljer sig egentligen inte innehållsmässigt från sysselsättningsinsatser organiserade av t ex en kommun. Däremot skulle man kunna säga att organisationsformen i sig skapar vissa förutsättningar som gör verksamheten speciell. Sundberg och Sävenstedt (2005) har, med fokus på driftsform, jämfört kooperativa respektive kommunala verksamheter. Resultatet visar att personerna som arbetade i kooperativ upplever en högre grad av delaktighet i alla frågor. De personer som deltog i kommunal verksamhet upplevde enligt denna studie endast delaktighet på detaljnivå. I den kooperativa dagliga sysselsättningen upplevde man kommunikationen som öppnare och mer demokratisk samt kände en högre grad av stolthet både över sin egen insats och för sin arbetsplats. Den kooperativa driftsformen verkar också vara gynnsam för utvecklingen av personernas trygghetskänsla. Medan perso- 15

nerna i den kommunala sysselsättningen framhöll handledarna som trygghetsfaktorer svarade kooperatörerna att man fann trygghet hos varandra. Men man understryker också att den kooperativa formen inte passar alla individer utan måste ses som ett alternativ i en rik flora av sysselsättningsformer (Sundberg och Sävenstedt 2005). Hantverkskooperativet Unitis i Ljusdal är ett socialt arbetskooperativ för målgruppen personer med intellektuell funktionsnedsättning. Arbetskooperativets mål är att flytta fokus på personerna från segregerad person med funktionsnedsättning till företagande medborgare. Man menar att den kooperativa arbetsformen innebär ett konstant arbete med demokrati, ansvars- och delaktighetsfrågor, något som man också menar påverkar självbild och attityder i samhället. Det sociala arbetskooperativet ger individen möjlighet att själv forma sin arbetsdag utifrån önskningar, förutsättningar och behov. Unitis framhåller att sociala arbetskooperativ och intentionerna i LSS-lagen stämmer mycket väl överens. Genom sin existens gör man det möjligt för människor som sökt daglig verksamhet enligt LSS att göra ett val: kooperativ daglig verksamhet eller kommunens dagliga verksamhet. Tidigare fanns inte den valmöjligheten på orten. Unitis sociala arbetskooperativ fyller luckan mellan traditionell daglig verksamhet och reguljär arbetsmarknad (Unitis, 2009). I Växjö bedrivs en stor del av den dagliga sysselsättningen av den ideella föreningen Atrium (Länsstyrelsen i Kronobergs län, 2000 och 2008). Kommunen, landstinget, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen köper platser. Föreningens syfte är att utveckla och förvalta arbetsverksamheter där personer med psykiska funktionshinder kan verka. Innehållet styrs av deltagarnas egna mål och förutsättningar och kan omfatta allt från meningsfull sysselsättning eller arbetsrehabilitering till anställning. Atrium är ett socialt företag. Ett socialt företag är fristående från offentlig verksamhet och har som ändamål att integrera människor som står långt från arbetsmarknaden i samhälle och arbetsliv. Eftersom ett socialt företag inte får drivas i vinstsyfte måste eventuell vinst återinvesteras i den egna verksamheten. Sociala företag driver affärsverksamhet på ett marknadsmässigt sätt och de som arbetar där är anställda. Produktionen håller hög kvalitet och försäljningen sker till marknadsmässiga priser. En skillnad är dock att medarbetarna och deras förutsättningar står i centrum tillsammans med affärsidén. Det sociala företaget lyckas kombinera entreprenörskap med individens behov av arbete och samhällets behov av tjänster Det sociala företaget erbjuder rehabilitering och arbetsintegrering och andra välfärdstjänster till institutioner inom stat och kommun (Nutek, 2009; Tillväxtverket, 2009). 16

Fountain House Fountain House-modellen har sina rötter i 1940-talets New York. Efter influenser från självhjälpsidéer inom t ex Anonyma alkoholister startade en grupp före detta patienter och anställda en stödförening för nyutskrivna mentalpatienter. Formerna för verksamheten så som den är känd i dag utvecklades under 1960 talet (Sveriges Fontänhus, 2010). Verksamheten bygger på principen om att alla medlemmar är välkomna och betydelsefulla i sin klubb. Varje fontänhus har sin egen förening, en klubb. Att alla medlemmar behövs och var och ens närvaro har betydelse för alla. Modellen bygger på att det är ett grundläggande behov att känna sig önskad, väntad och behövd samt att alla människor har inneboende produktiva egenskaper (Norrman, 2001). Fontänhusen använder en mjuk övergång till eventuellt arbete. Inom klubbhuset finns en mängd arbetsuppgifter. Man håller medvetet en låg personalbemanning för att medlemmarna ska känna att de verkligen behövs för klubbens fortlevnad. Det gäller alla former av verksamhet som t ex städning, matlagning och administration. Klubbhusen bedriver dock ingen egen produktion eller utåtriktad verksamhet. Om man gjorde det skulle det bidra till den segregering man vill förhidra. Istället erbjuder man s k övergångsarbeten som en rättighet för medlemmarna. Övergångsarbetet ger en möjlighet att arbeta på ordinarie arbetsplatser ute i samhället. I modellen ingår att klubbhuset alltid garanterar att arbetet blir utfört vid medlems frånvaro, dvs någon från fontänhuset kommer att ersätta den medlem som av något skäl inte kommer till arbetsplatsen. Det är även någon från klubbhuset som ansvarar för introduktion av medlemmar, inte arbetsgivaren. Övergångsarbeten pågår vanligtvis ungefär ett halvår och är alltid på deltid om ca 15-20 timmar per vecka. Medlemmarna betalas för sitt arbete direkt av arbetsgivaren. Ett viktigt inslag är också att det, oavsett om man lyckats eller misslyckats på tidigare arbetsplatser, alltid ska ges möjlighet till nya försök (Fountain House, 1989). Karaktäristiskt för fontänhusmodellen är den höga grad av eget ansvar som läggs på medlemmarna. Detta gäller inte bara i de konkreta arbetsmomenten och relationen till arbetsplatser, utan också inflytande och ansvar när det gäller den egna rehabiliteringsprocessen. Inbyggt i modellen finns starka inslag av nätverksskapande. Arbetet bygger på att alla dyker upp. Den som inte kommer kontaktas av en annan medlem, och detta beskrivs som ett av metodens inslag som skapar ett medvetande om att man är behövd. Denna förståelse är central oavsett om det handlar om att sköta en arbetsuppgift inne i verksamheten eller ute på en arbetsplats (Langmark, 2009). Sammanfattningsvis: Vilka får sina behov tillgodosedda på fontänhusen? Ett kriterium för en framgångsrik vistelse i verksamheten är att den enskilde skall klara en viss psykisk och fysisk närhet mellan individer. 17

Det är också en förutsättning att det finns tillräcklig egen mognad för att den enskilde ska kunna ta det ansvar som krävs i en självhjälpsorganisation (Langmark, 2009) Supported employment Begreppet supported employment samlar flera typer av arbetsrehabiliterande insatser för personer med funktionshinder. Arbetssättet växte fram inom det amerikanska vård- och stödsystemet under 1970-talet. Kärnan i metoden är att den enskilde ska erhålla rätt vägledning och stödinsatser för att kunna få, och behålla, ett avlönat arbete på den öppna arbetsmarknaden, med eller utan anställningsstöd. Medverkande i detta är en kvalificerad handledare, arbetscoach som stöttar personen i processen och på arbetsplatsen (Rinaldi och Perkins, 2007). En speciellt utvecklad metod för arbetsrehabilitering av personer med psykiska funktionshinder är individual placement and support (IPS). Utmärkande för metoden är att arbetet påbörjas utan bedömningar om lämplighet eller förberedande arbetsträning i skyddade miljöer. Istället görs kontinuerligt bedömningar av personens framsteg av handledaren under arbetets gång. Styrande i planeringen och valet av lämpligt arbete är istället personens egna önskemål. Stödet ges så länge personen önskar och har behov av det. Samma metod kan också tillämpas när det gäller studier (Salyers m fl, 2004; Rinaldi och Perkins, 2007). I Norge är sedan mitten av 1990-talet en variant av SE-metodiken en vedertagen arbetsmarknadsåtgärd. Tankarna bakom detta är att man genom att erbjuda arbete och rehabilitering ska kunna minska inslagen av mera passiviserande socialhjälp (Antonsson, 2003). Den norska varianten av anställning med stöd påminner delvis om den svenska SIUS-modellen (särskilt introduktions- och uppföljningsstöd) där SIUS-konsulenten initialt arbetar sida vid sida med den arbetssökande på arbetsplatsen. Stödet utges vanligtvis under maximalt sex månader. Uppföljningsstöd lämnas upp till ett år (Arbetsförmedlingen, 2009). Det pågår projekt i Sverige som mer påminner om de engelska och amerikanska exemplen. Bl a ett projekt i samarbete mellan Vårdalinstitutet, Lunds universitet och Region Skåne vars övergripande syfte är att studera, mäta och förstå effekterna av metoden för personer med psykiska funktionshinder under svenska förhållanden. Personer med långvariga psykiska funktionshinder får direkt stöd och vägledning i att nå, få och behålla ett arbete, till skillnad från traditionell stegvis arbetsförberedande rehabilitering. En stödperson hjälper till med att definiera och hitta ett arbete som matchar urvalspersonens intressen och behov. Arbetssökandeprocessen sätts igång omedelbart och stödet upprätthålls så länge det behövs. Stödpersonen integrerar sitt arbete i den övriga psykiatriska behandlingen och rehabiliteringen. Insatsen planeras i förhållande till livs- 18