J R R Tolkien: Anarkist och konservativ Intervju med Anne-Marie Pålsson Michael Howard får beröm Frihetsfeminismen får smisk Reagans väg till makten

Nr 1 2004 49 kr För kapitalism och individuell frihet USA i Mellanöstern: aggression eller frihetskamp? J R R Tolkien: Anarkist och konservativ Intervju med Anne-Marie Pålsson Michael Howard får beröm Frihetsfeminismen får smisk Reagans väg till makten

Springtime in New Zealand ISIL WORLD CONFERENCE 2004 ROTORUA, NEW ZEALAND July 21 to 26, 2003 With the great success of the Lord of the Rings movies, "Middle Earth" is very "in" these days. Not only does New Zealand boast beautiful and exotic landscapes with steaming pools and geysers, volcanoes, and awe-inspiring mountain ranges, it is also the site of one of the great rejections of socialism the New Zealand "Miracle" of the 1980's. The 2004 ISIL Wo r l d Conference is being hosted by Aristotle's Book Store and the Institute for Liberal Va l u e s www.liberalvalues.org.nz (both in Auckland and run by long-time libertarian/objectivist activist Jim Peron). The conference site of the 2004 event is the picturesque resort town of Rotorua just south of Auckland on North Island. Let me tell you, you're not going to want to miss this one. The combination of spectacular scenery at the world's #1 tourist destination and an exciting conference speaker lineup will make for an unforgettable experience. And the prices are unbeatable. A special bonus for conference attendees will be a visit to Hobbiton, the set from the famous "Lord of the Rings" movie. We are currently making arrangements for lunch for ISIL conference attendees at the new Shire's Rest restaurant in Hobbiton. This is all included in the cost of the conference A major theme will focus on New Zealand's radical free-market reforms and their impressive results. Major architects of those reforms are expected to speak. Speakers already confirmed include A Sensational Post-Conference Tour We also have a spectacular 3-day Post- Conference North Island tour planned. It will include a visit to the Art Deco town of Napier; an excursion to Taupo and the largest lake in New Zealand, the Craters of the Moon thermal area, and Mount Ruapehu volcano. Then a visit to Plymouth and the Glow Worm caves Register by March 31st and Save! Register by March 31st, 2004 and your c o n f e rence package will be just 989NZ$ for shared accommodations rate ( a p p rox. $677US) a saving of 51NZ$ o ff the regular price. (single rate is 1355NZ$ ) The package includes conference registration fees, 1st-class acommodations at the luxury beachfro n t Novotel Rotorua hotel plus all meals (including an opening reception, and a gala closing banquet), and a tour of H o b b i t o n. NOTE: Due to currency fluctuations, all confere n c e fees are stated in New Zealand dollar amounts. But please make payments in US Dollars based on NZ$ exchange rates at the time of payment. Elbegdorj Ts a k h i a (Mongolia), past prime minister of Mongolia and the man who engineered the end of 70 years of communist rule in his country without a single shot being fired. Len Bre w s t e r (Zimbabwe) a professor of p h i l o s o p h y, will speak on: The State Refutes Itself: Lessons from Zimbabwe Michael Cloud (USA) will deliver his famous lectures on The Art of Political Persuasion. The title of his speech is, The Battlefield or the Marketplace: Conflict or Choice in pro-freedom Communication Rodney Hide (New Zealand), Member of Parliament (champion perk buster and member of the Board of the Institute for Liberal Values) Louis James (USA) is an ISIL Director and CEO of Free-market.net. He will speak on: Tolkein's Ring: An Allegory for the Modern State. Lance Kennedy (New Zealand), author of Ecomyth, will speak on exposing the junk science, disinformation and myths perpetrated by the radical Green movement. Roger Kerr (New Zealand) is Executive Director of the New Zealand Business Roundtable Lindsay Mitchell (New Zealand) is a fellow of the Institute for Liberal Values. She will speak on Welfare States and the Destruction of Values Jan Narv e s o n (Canada) is Professor of Philosophy at the University of Wa t e r l o o (Ontario, Canada) and is author of classic book The Libertarian Idea Sudha Shenoy (Australia/India), a lecturer at the University of Newcastle in Australia, will speak on, Common Law and Austrian Economics R o b e rt White (New Zealand) is a tutor in political philosophy at the University of Auckland, and is writing his thesis (via a Doctoral Scholarship) on the political thought of Ayn Rand. His topic: Ayn Rand: Her Contribution to Liberal Thought Plus many, many more to be announced of Waitomo. In Auckland we will visit the famous Sky Tower to take in a spectacular view of the city... and much more. The post-tour is only 550NZ$ (shared accommodations) or 850NZ$ single. Post-tour days are: July 26th, 27th and 28th. We will stay at our Auckland hotel overnight on the 28th and say our goodbyes in the morning of the 29th. For more information and re g i s t r a t i o n : I n t e rnational Society for Individual Liberty 836-B Southampton Rd. #299 Benicia, CA 94510 1960 Phone: +707 746-8796 Fax: +707 746-8797 E-Mail: isil@isil.org T h e In t e r n a t i o n a l So c i e t y f o r International Li b e r t y ISIL is a worldwide association of men and women in over 80 countries who promote free markets, personal liberty and limited government through educational outreach activities. Basic one year membership is US $35. Additional donations welcome

Innehåll Breviabox 620, 114 79 Stockholm e-mail: red@nyliberalen.nu Re d aktör Erik Lakomaa erik.lakomaa@nyliberalen.nu Re d aktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke Re d aktion Karin Råde, Per-Henrik Edqvist, Oscar H j e rtqvist, Johan Nordström, Danjell Elgebrandt, Kristian Ti g e r Re d aktionsrå d Sven Rydenfelt, Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg, Henrik Alexandersson Omslagsbild: Benjamin Katzeff. Irakier firar att Saddam Hussein tillfångatagits. Presslagd 2004-03-04 ISSN: 1100 6447 Löpnummer 65 Manusstopp nr 2-2004: 15 april. N Y L I B E R A L I S M E N Tidningen NY L I B E R A L E N företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, R i c h a rd C o b d e n, John Bright, Thomas Jeff e r s o n, Patrick Henry, H e r b e rt Spencer och Frédéric Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av om dessa utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid å t e rfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. TIDSKRIFTEN NYLIBERALEN Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med den liberala nätverksorganisationen Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka e-mail till info@frihetsfronten.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är h t t p : / / w w w. f r i h e t s f r o n t e n. s e. UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivnigen: U r s p rungligen publicerad i Tidskriften Nyliberalen, Box 620, 114 79 S t o c k h o l m, samt att ett exemplar av den publikation där å t e r t rycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsidor anges: h t t p : / / w w w. n y l i b e r a l e n. n u Krig i frihetens tjänst 8 Barking up the wrong Bush Danjell Elgebrandt i f r å g a s ä t- ter de isolationistiska tendenser i samhällsdebatten som leder till att många i övrigt resonabla människor ställer sig på omänskliga diktaturers sida. 12 Ett liberalt stöd till Israel Johan We n n s t r ö m a r g u m e n- terar för att frihetsälskande människor bör ställa sig på Israels sida i den rådande konflikten i Mellanöstern. Även om man kan ha starka synpunkter på Israels ageranden i många frågor är landet trots allt en demokratisk rättsstat, till skillnad från många av landets fiender som är diktaturer med en klart rasistisk agenda. 4 Ledare Erik Lakomaa resonerar kring hur frihetsvänner bäst bör utnyttja sin röst i det kommande EU-valet. 14 Mellanhanden Walter Block försvarar återigen det oförs v a r b a r a. 16 Tolkiens konservativa anarkism Per Ericson beskriver hur en av 1900- talets mest uppskattade författare förespråkade anarkism. 18 Intervju med Anne-Marie Pålsson Kristian Ti g e r i n t e rvjuar den moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson som år 2002 placerade sig på sjunde plats över sveriges mest liberala kandidater till riksdagen. 20 Den nye Toryledaren Sean Gabb presenterar Michael Howard, den nye ledaren för det konservativa partiet i Storbritannien. 22 Recensioner Rolf Englund recenserar Lions led by Donkeys An Essay on Euro L a n d s A p p roaching Yet Easily Av o i d a b l e Economic Crash av Charles Gave. O s c a r H j e rt q v i s t recenserar Vatten till salu (pejling nr 44) av Fredrik Segerf e l d t. Sebastian We i l recenserar Frihet och Feminism av Johanna Möllerström och Carolin Dahlman. Per Kjellén r e c e n s e- rar G o v e rnor Reagan: His Rise to Power av Lou Cannon. G regor Odenbark recenserar Bush at War av Bob Woodward. Per-Henrik Edqvist r e c e n s e- rar The Bias Against Guns Why almost E v e rything You ve Heard About Gun C o n t rol Is Wrong av John Lott. H e n r i k A l e x a n d e r s s o n recenserar O ff Wi t h Their Heads av Dick Morris. 34 Sam Konkin till minne Henrik Bejke tar förväl av Samuel Edward Konkin III, en av den libertarianska rörelsens mest färgstarka personl i g h e t e r. P R E N U M E R AT I O N Nyliberalen utkommer med fyra nummer om året. Prenumeration kostar för privatpersoner 150 kronor för 1 år / 4 nummer 250 kronor för 2 år / 8 nummer. Juridisk person betalar 270 kr för 1 år / 4 nummer För prenumeranter i Norden tillkommer 40 kronor per år i extra porto, för prenumeranter utanför Norden tillkommer 80 kr per år i extra porto. Betala till Nyliberalt forums postgiro 449 71 84 4 Glöm inte namn och adress! Vill du bidra extra till vår icke skattefinansierade verksamhet kan du även sponsra Frihetsfronten. Detta kostar 500 kr / år för privatpersoner och 1000 kr för juridiska personer och ger utöver en prenumeration på Nyliberalen även rabatt på våra seminarier samt ett presentkort på 200 kronor att använda när du köper böcker från Frihetsfronten. 3

L e d a re Voice eller exit? Den liberal som vill påverka i valet till Europaparlamentet 13 juni har i praktiken två alternativ att välja emellan. Det ena är att stanna hemma. Det andra är att rösta på Lars Wohlins och Nils Lundgrens nya parti J u n i l i s t a n. Vilket som är effektivast är svårt att säga. Man behöver inte hålla med om allt i det partiprogram som Lundgren och Wohlin presenterat, för att se Junilistan som ett bra initiativ. För det första handlar partival om att välja det minst dåliga alternativet och det torde vara svårt att hitta något liberalare parti i det kommande valet. För det andra är det bra att partietablissemanget utmanas. Det kanske största problemet inom svensk politik är att det mångåriga socialdemokratiska regeringsinnehavet har drivit de övriga etablerade partierna till ett läge där skillnaderna mellan dem är minimala. Det gäller de flesta frågor. EU/EMU-frågan är en bra murbräcka såtillvida att den skär rakt igenom alla politiska grupperingar. På den segrande sidan i höstens folkomröstning stod nyliberaler, m o d e r a t e r, folkpartister, centerpartister, krist d e m o k r a t e r, socialdemokrater, vänsterpart i s t e r, miljöpartister, näringslivsfolk, fackföreningar och akademiker. På förlorarsidan stod samma grupper. Den enda tydliga skillnaden var att EMU-förespråkarna ofta hade närmare till maktens köttgry t o r. Det gör att ett parti som grundar sig på en viss syn på EU inte löper samma risk att tvingas in mot mitten. Eftersom ett dylikt parti kan förv ä n- tas ta röster från flera olika riksdagspartier finns goda möjligheter till ett betydande inflytande i dessa frågor. För att inte tappa röster till Wohlin och Lundgren kommer de övriga partierna attt tvingas anpassa sig till en EU-linje som har mer folklig förankring. Bara jasä g are p å listorna Opinionsmätningar visar att ungefär en tiondel av svenskarna är för en ytterligare federalisering av EU. Samtidigt är åtta av tio riksdagsledamöter för en sådan utveckling. Detsamma gäller de etablerade partiernas kandidater till Europaparlamentet. Bland de som står på valbar plats på socialdemokraternas, folkpartiets, centerpartiets, kristdemokraternas och moderaternas listor är det bara Lena Ek som avviker i denna fråga. Rädslan för att partimedlemmarna, också i de mest EU-entusiastiska partierna skulle rösta fram kritiker har gjort att man sett till att rigga nomineringsprocesserna. Kristdemokraternas provval vanns av EU-kritikern Lennart Sacrédeus, som flyttades bort från valbar plats av partistyrelsen och ersattes med den förbehållslöst EU-federalistiske Anders Wijkman. I moderaternas provval såg man istället till att stänga ute flertalet av medlemmarna. Endast 400 av partiets 80 000 medlemmar tilläts rösta. 336 gjorde det. Resultatet blev naturligtvis det som partiledningen ville ha. Fyra personer som inte kommer att lägga så mycket som ett finger i mellan för att hindra den tilltagande centraliseringen hamnade i toppen. Inte mycket val för den som inte säger ja och amen till allt som kommer från Bry s s e l. Den överskuggande frågan är den kommande EU-gru n d l a - gen som givet att den inte revideras kraftigt kommer att f ö rvandla EU till en federal s t a t. Stor p otential Potentialen för EU-kritik är stor. Michael Howard, nyvald ledare för det brittiska k o n s e rvativa, är en av dem som tydligt satt ner foten i frågan: Britterna skall få folkomrösta om varje ny EU-grundlag. Det har betalat sig. De konservativa har ökat kraftigt i opinionsmätningarna och är nu för första gången på åtta år större än regeringspartiet Labour. Enklaste vägen att nå ett välbehövligt maktskifte i Sverige skulle sannolikt vara om något borgerligt parti såg till att suga upp de EU-kritiska krafterna. Frågan är dock om det kommer att ske. Steget skulle vara stort. Man bör inte hysa speciellt stora förhoppningar om vad Junilistan kommer att kunna uträtta i Bryssel. Oavsett hur väl de lyckas i valet kommer Lundgen och Wohlin att befinna sig i minoritet. Utöver dem själva kommer de mer frihetliga EUkritikerna i Europaparlamentet bestå av en dryg handfull andra ledamöter; några brittiska konservativa, några östeuropéer och möjligen ytterligare någon. Däremot skulle partiet kunna spela en viktig roll genom att visa på det betydande motstånd som finns mot den tilltagande centralismen. Därför är Junilistan en möjlighet som är väl värd att ta vara på. Åtminstone för den som inte väljer sofflocket. Junilistan ger de etablerade partierna ny konkurrens och de kommer med stor sannolikhet att tappa röster till nykomlingarna. Förhoppningsvis leder det till att de blir mer lyhörda för väljarnas krav på mindre centralism och folkomröstningar i avgörande konstitutionella frågor. Folkomröstning viktig ast I relation till andra EU-frågor är dock Europaparlamentsvalet tämligen ointressant. Den överskuggande frågan är den kommande EU-grundlagen som givet att den inte revideras kraftigt kommer att förvandla EU till en federal stat. Att få till stånd en folkomröstning i denna avgörande fråga bör därför vara huvudmålet för eventuellt engagemang i EU-frågan. E rfarenheterna från kontinenten visar att politikerna kan tvingas ned på knä i denna fråga. I Nederländerna, Spanien, Portugal, Frankrike, Tjeckien, Danmark och Irland kommer man med all säkerh e t att folkomrösta om den kommande EUgrundlagen. Och folkomröstning betyder sannolikt det samma som nej till förslaget. Det folkliga stödet för det europeiska statsbygget är begränsat även i de mest EU-vänliga länderna. Att rösta eller inte rösta? Partivägen är dock inte det enda sättet att protestera mot en alltmer försvagad och utarmad representativ demokrati. Den effektivaste vägen är att inte rösta. För socialdemokraterna är det värre att väljarna stannar hemma än att de röstar på moderaterna. Politikernas legitimitet vilar på att de har folkets stöd. När två tredjedelar eller till och med tre fjärdedelar väljer att inte rösta är det en mycket tydlig signal: Ni har ingen legitimitet. Väljarna kan dessutom förstärka den nedlagda rösten i EU-valet genom att samtidigt skriva på namnlistor med krav på folkomröstning om EU:s konstitution. Ju lägre valdeltagande i EU-valet och ju fler namnunderskrifter för folkomröstning, desto tydligare blir väljarnas budskap till det politiska etablissemanget. Erik Lakomaa 4

P e n n - k l u b b e n När USA-alliansen gick in i Irak för att avsätta Saddam-regimen flockades mänskliga sköldar i form av vänsterintellektuella kring landets kraftverk, radarstationer och l u f t v ä r n s r o b o t b a t t e r i e r. Man kan nu fråga sig var sköldarna håller hus nu när poliss t a t i o n e r, FN-högkvarter och Röda Korskontor hotas av självmordsbombare? Litar de inte på sina kamrater? Erik Lakomaa D j u r - c e l i b a t? Gustav Fridolin vill förbjuda djursex. Va r det inte han som sade sig vara djurv ä n? Kristian Tiger Briljant analys Sveriges Televisions USA-expert Bo-Inge Andersson har recenserat Michael Moores senaste bok You Say Deserter, I Say More Desert. Bo-Inge har enligt egen uppgift aldrig varit i USA och kan därför vara objektiv i sin rapportering, i och med att han aldrig blivit utsatt för den amerikanska propag a n d a n. I sammanhanget borde man fråga sig hur Michael Moore själv kan vara objektiv när det gäller USA. Han har ju uppenbarligen varit där. Henrik Bejke D u m m a re än tåget Avgångne partiledaren (m) Bo Lundgren är bl a känd för att ha fört ett våldsamt gräl med en av SJ:s tågmästare, som slutade med att Bo Lundgren kastades av tåget A l v e s t a. Nyvalde patiledaren (v) Lars Ohly är b la känd för att vara f d tågmästere på SJ. Har deras banor möjligen korsats tidig a r e? Kristian Tiger Politiskt korre k t d i l e m m a Eftersom vicepresident Dick Cheney inte har några presidentambitioner spekuleras nu om huruvida Bush skall utse en ny vicepresident inför valet 2004. I diskussionerna förekommer New Yorks f.d. borgmästare Rudolph Guilliani, delstatens guvernör George Pataki, liksom Colorados guvernör Bill Owens. Ett annat namn som diskuteras är säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice. Det vore av flera skäl den ultimata kandidaten. Rice har inte bara vettiga åsikter, hon är dessutom ytterst begåvad och välverserad. Därtill är hon svart och kvinna. Det skall bli kul att se hur vänstern hanterar det? Erik Lakomaa Onkel To m Om Condoleezza Rice skulle bli vicepresident är det sannolikt att en betydande del av kritiken mot henne skulle baseras på hennes kön och ras. Att vara svart, kvinnlig k o n s e rvativ frimarknadsanhängare är en kombination som inte är möjlig enligt vänstern. Tidigare har Margaret Thatcher anklagats för att inte vara en riktig kvinna, och sångaren Harry Belafonte kallade nyligen USA:s utrikesminister Colin Powell för Bush hus-slav. Så viktigt tycker knappast ens nassarna att hudfärgen är. Erik Lakomaa Stand up and be c o u n t e d I Bagdad demonstrerade nyligen 50 000 personer till stöd för kriget mot terrorismen. Av förklarliga skäl rapporterade ingen svensk journalist om detta. Låt oss anta att det istället hållits en demonstration i Irak mot kriget eller mot USA. Hur många demonstranter hade då krävts för att detta skulle blivit en stor nyhet i svenska media? 1. Lika många X. Hälften så många 2. Lika många som det var svenska journalister på plats. Oscar Hjertqvist P o l i t i k e rnas agenda avslöjad I Frankrike har man nyligen instiftat en lag som förbjuder muslimsk slöja i offentliga s k o l o r. Formellt riktar sig lagen mot alla typer av religiösa symboler och klädesplagg men det finns ingen tvekan om lagens huvudsyfte. När motsvarande förbud kommit på tapeten i Sverige har det emellertid anförts som argument att slöjan inte är en religiös symbol utan enbart ett u t t ryck för kulturella traditioner. Det verkar som om det primära målet med politikernas beslut är att hindra människor att bestämma över sina egna liv. Vilka argument som sedan anförs är av underordnad betydelse. En oavsiktlig konsekvens av den här typen av regler är att religiösa muslimer snarare kommer att isolera sig från det övriga samhället. En av få som argumenterade mot lagen i Frankrike var den liberale politikern Alain Madelin. Han menade att lagen i bästa fall är onödig och i värsta fall farlig. Madelin blev för några år sedan själv offer för en annan av de bisarra regler som finns i Frankrike för att bevara franskheten. Han var inbjuden som talare vid I S I L s världskongress i Dax men då lagen förbjuder franska medborgare att anordna konferenser i Frankrike där det talas andra språk än franska såg han sig tvingad att hålla sitt anförande på franska. Detta resulterade i att flertalet i den huvudsakligen engelskspråkiga publiken inte förstod vad hans tal handlade om. Henrik Bejke Briljant analys 2 Eftersom Bo-Inge Andersson aldrig varit i Irak kan han till skillnad från irakierna förhålla sig objektiv till deras situation. Detta visas inte minst genom hans uttalanden i samband med att man fiskade upp Saddam Hussein ur spindelhålet: Folkrättsbrott och Det är uppenbart att det är kurderna som hittat honom eftersom amerikanerna hade velat spara gripandet till ett tillfälle närmare valet. Leo Stark 5

I n t e rnationell s o l i d a r i t e t? Som en reaktion på EU:s östutvidgning har man i alla nuvarande EU-länder, förutom Storbritannien och Irland, beslutat att införa övergångsregler för att hindra tjecke r, polacker, ungrare och andra ifrån att konkurrera på arbetsmarknaden. Motivet har varit att folk är rädda för att utlänningarna skall komma och ta jobben från dem. Så icke i Sverige. Här startade debatten först när social turism på upp på agendan. Här är folk inte rädda om jobben utan främst att utlänningarna skall och ta ifrån dem socialbidragen. En ny giv Leo Stark Sverige har dessbättre både en självständig riksbank och ett hyggligt (nåja) oberoende domstolsväsende. Båda institutionerna är dock under attack från något oväntat håll. Först skrev moderatledaren Fredrik Reinfeldt under på Aftonbladets krav på att den frikännande domen i Tu m b a - m å l e t skulle rivas upp, sedan inledde partiets kanslichef tillika chefsekonom Anders Borg en kampanj för att riksbanken skulle sänka räntan. I båda fallen fick moderaterna som de ville. Nog för att det ofta är bra med högerpolitik men moderaterna borde välja sina frågor med mer omsorg. Att politisera de sista formellt oberoende institutionerna inom den svenska staten är inte det som gör Sverige friare. Erik Lakomaa Framtiden i fara Regeringen oroas av den sjunkande nativiteten i Sverige. Samtidigt försöker de förbjuda människor att gå på krogen, ragga eller gå hem till personer som inte, i nyktert tillstånd, skrivit på kontrakt där de godkänner detta. Hur många barn skulle det bli om folk verkligen levde som Morgan Johansson ville? Evelina Lorentzon Briljant analys 3 På ABF:s EU-seminarium 8 februari förklarade vänsterpartiets Ingela Mårtensson varför det blev nej i höstens folkomröstning: Det var så många som var mot EMU. Det ryktas vidare att fru Mårtensson därefter erbjudits jobb som expert på omvärld och trender på Svenskt N ä r i n g s l i v. Erik Lakomaa Att hålla ry g g e n f r i På reklamtavlorna kan man nu se Byggnadsarbetareförbundets affischkampanj där man varnar för att släppa in utländsk arbetskraft i Sverige, och utmålar utlänningarna som ansvariga för byggfusk e t. B y g g n a d s a r b e t a rförbundet förklarar att det inte finns någon främlingsfientlig dimension i deras reklam; de har nämligen lagt ut sitt handlingsprogram för etnisk mångfald på hemsidan. Hur var det nu man sade? några av mina bästa vänner är judar Erik Lakomaa V å rd g a r a n t i Ingen svensk skall behöva vänta mer än tre månader på att få vård, lovar socialminister Lars Engqvist. Engqvist är ju känd för att redan ha försett alla regeringsledamöter med sjukvård inom en dag, tack vare ett förmånligt avtal med privata Sophiahemmet. Oscar Hjertqvist In da ghetto Filmatiseringen av Jan Guillous bok Ondskan, där han beskriver sin hårda barndom, har gjort stor succé. Nu ry k t a s det att Fredrik Reinfeldt skall skriva en liknande bok om sin hårda uppväxt i mexitegelghettot Bromsten. Karin Råde Försenad valanalys Sverige i Europas kanslichef Thomas Idergard förklarade under efterv a l s d e b a t- ten att ja-sidan genomfört en miljon kvalificerade samtal under EMU-valrörelsen. Uppenbarligen talade de inte med några v ä l j a r e. Va l - f r i h e t Leo Stark Miljöpartiets riksdagsledamot Gustav Fridolin vill ha förbud mot djursex. Hans medtävlare i riksdagen när det gäller att driva perifera frågor (som för övrigt ofta tenderar att handla om just sex och djur i olika former), Birgitta Ohlsson, förf ä k t a r istället djurens rätt till sin sexualitet. Djuren skall få välja själva. Skiljelinjen mellan miljöpartiet och folkpartiet har aldrig varit djupare. Oscar Hjertqvist Skillnad på folk och folk? Israels s.k. säkerhetsstängsel som skall hindra terrorister från att gå över gränsen till Israel, har mött omfattande internationella protester. I många västeuropeiska ständer har det hållits protestdemonstrationer, och det har även uppmanats till bojkott av israeliska produkter. Alla är dock uppenbarligen inte lika negativa. Nu har Saudiarabien beslutat att bygga ett motsvarande stängsel längs gränsen mot Jemen. Det blir ett utmärkt lackmustest för dem som möjligen har tvekat om huruvida kritikerna verkligen haft något mot stängslet som sådant, eller om de bara tycker illa om judar. Erik Lakomaa 6

Försenad valanalys 2 Sverige i Europas kanslichef Thomas Idergard förklarade under efterv a l s d e b a t- ten att ja-sidan genomfört en miljon kvalificerade samtal under EMU valrörelsen. En del av samtalen under efterv a l s d e b a t- ten var dock okvalificerade. För att ett meningsutbyte ska kvalificeras som ett samtal krävs nämligen att parterna inte blir förbannade, skriker gällt och viftar med a r m a r n a. Leo Stark Hyr inte ut till G u l a g m a n n e n Lars Ohly hyrde en lägenhet i andra hand på Södermalm i Stockholm. Ohly skrev frivilligt på ett kontrakt där hyran var 7 400 kronor per månad, en hyra som han själv tyckte var rimlig när han skrev på. Nu efteråt drar Ohly sin hyresvärd inför rätta för att hyresvärden tagit ut oskälig hyra. Av förklarliga skäl är hyresvärden besviken på Ohly. Han kan i alla fall glädja sig åt en sak. Om Ohly hade bestämt i det här landet hade hyresvärden hamnat i läger i s t ä l l e t. Jonas Virdalm Dubbelmoral i n a r k o t i k a f r å g a n Små grodor och s t o r a Hans Majestät Konungen besökte nyligen sultanen av Brunei och kommenterade då öppenheten i landet. Politikerna har därefter stått i kö för att kritisera kungen. Vi kan inte ha en statchef som gillar diktaturer säger statsvetarprofessor Olof P e t t e r s s o n, Början till monarkins fall, säger andra. Riktigt så väl är det nog inte. Toleransen för klantiga uttalanden om diktaturer förefaller dock vara hög i Sverige. Statsminister Göran Person och Stockholms finansborgarråd Annika Billström sitter säkert trots att de, under sina besök i Kina och Nordkorea, uttalade långt mer flagranta hyllningar till diktaturerna där än kungen gjorde i Brunei. Kungen klarar sig nog den här gången o c k s å. Erik Lakomaa Den som gräver en g rop åt andra... I Örebro har kommunfullmäktige beslutat att man inte skall tillåta utomhusreklam. Gäller detta valaffischer också? Jonas Virdalm Kriget mot narkotikan förs med stor kraft i både USA och Sverige. Den repressiva hållning mot narkotika står i starkt kontrast mot att staten tillåter användning av centralstimulerande medel (amfetamin, ecstasy och liknande droger) när det gynnar dess syften. Militären världen över använder sedan andra världskriget centralstimulerande droger enligt en nyligen publicerad artikel i Lancet, en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter. Militären använder sig av två viktiga effekter av centralstimulerande substanser: en måttlig höjning av den maximala prestationsförmågan och en uttalad effekt på att kunna upprätthålla prestationsförmågan vid extrem trötthet och utmattning. Övriga effekter är en höjning av grundstämning och en ökad vakenhetsgrad (vigilance). Krigföring förändras och i framtiden kommer fler nattliga militära operationer att genomföras. Därför kommer, enligt artikelns författare, två amerikanska marinkårsläkare, även användning av amfetamin och andra centralstimulernade droger att öka. Det finns knappast något tydligare exempel på dubbelmoral. Man förbjuder myndiga personer att använda till exempel ecstasy, Storbritanniens populäraste partydrog, däremot är det sanktionerad att använda amfetamin i samband med att föra krig och döda i statens tjänst. Ref: Lancet 2003;362:s18. Peter Bistoletti Den evige fienden ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer) har haft riksmöte i Luleå. En av de saker som diskuterades var hur man ska se på våld mot kvinnor i homosexuella (lesbiska) relationer. Det har hänt att kvinnor som sökt skydd hos kvinnojourerna avvisats ifall de slagits av sin kvinnliga partner eftersom våld mot kvinnor definieras som mäns våld mot kvinnor av kvinnojourerna. Vice ordföranden i ROKS, Therese Persson, har hittat en ganska fiffig lösning på det här dilemmat; i lesbiska relationer är den som slår egentligen en man. Galet eller galant? Så här skriver Norrbottens-Kuriren: Det handlar om våld mot alla kvinnor, det är samma våld oavsett grupp. Det är mäns våld mot kvinnor som speglar de maktstrukturer vi har i samhället, säger Therese Persson. Detta gäller även i förh å l l a n d e n mellan homosexuella kvinnor; den som slår är egentligen en man. Tobias Henriksson Ska Göran kasta in h a n d d u k e n? Den nyvalde ledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, medger öppet att han betraktar sig som kommunist. Så också den nyvalda medlemmen i partistyrelsen, Eva Björklund, som också hyllar Fidel Castros diktatur på Kuba. Samtidigt slog statsrådet Per Nuder fast i sitt Första Maj-tal 2000 att socialdemokraterna inte kan tänka sig ett samarbete med Vänsterpartiet om dessa inte gör rent hus med kommunismen. För att citera honom ordagrant: Vi socialdemokrater vill inte och tänker inte samarbeta med några kommunister i det nya seklet. Detta borde rimligtvis leda till att regeringen nu avbryter samarbetet med Vänsterpartiet och söker nya samarbetsp a r t n e r s. Dock bör man inte hålla andan medan man väntar på detta. Som bekant har Göran Persson uttryckt stor beundran för det politiska systemet i Folkrepubliken K i n a. Henrik Bejke 7

Barking up the wrong Bush AV DA N J E L L EL G E B R A N D T These terrorists...we have seen their kind before. They re the heirs of all the murderous ideologies of the 20th century. By sacrificing human life to serve their radical visions, by abandoning every value except the will to power, they follow in the path of fascism, Nazism and totalitarianism. And they will follow that path all the way to where it ends in history's unmarked grave of discarded lies. George W Bush, tal till kongressen 2001-09-20 För några månader sedan utspelade sig scener i Bagdad (och på många andra platser) som förde tankarna till känsloyttringarna under dagarna kring Berlinmurens fall. Då som nu var det själva symbolen för en f ö rhatlig diktatur som störtats till marken. Då som nu har förändringen gjorts möjlig tack vare en amerikansk president, fast besluten att stå upp mot de mörka krafter som söker förneka människor deras rätt till frihet. Då som nu kraxade olyckskorparna som om historien gått dem obemärkt f ö r b i. I olyckskorparnas skara finns såklart alla de stämmor som man alltid återf i n n e r d ä r. Den USA-hatande medieeliten har parkerat på ledar- och kultursidor i syfte att dra en lans för regimer som har för vana att sätta deras kollegor i fängelser och tortyrkammare. Konspirationsteoretiker har lagt fram sina teorier, den ena mer vansinnig än den andra. Ganska många människor har, som vanligt, tagit horden av USA-hatare på allvar. Man har läst sina tidningar, skyddade av pressfriheten, diskuterat Bush i fikarummen, långt från den hemliga polisens snokande ögon och öron och sedan gått och demonstrerat mot sina regeringa r, utan en tanke på att detta är en närmast dödsföraktande handling i många delar av världen där marinkåren ännu inte hälsat på. Där borde jag, i egenskap av skribent för Nyliberalen, kunna avsluta min korta kommentar och vänta på att redaktören hör av sig och ber mig skriva något nytt och intressant nästa gång. Så är tyvärr inte fallet. I den liberala rörelsen, framför allt i USA men också i Sverige, har Bush-hat blivit vanligt. Här kanske någon vill protestera och hävda att den liberala rörelsen snarare ägnar sig åt kritik än hat av Bush. Visst ligger det en del sanning i detta, dock endast så långt att man avhåller sig från att använda de mest oakademiska argumenten och inte accepterar de vansinnigaste konspirationsteorierna. I mångt och mycket delar man dock vänsterns argument. Den liberala amerikanska tankesmedjan Cato ger utrymme åt skribenter som presenterar argument mot kriget. På listan över dessa återfinns käpphästarna olja och den nödtorftigt maskerade rasismen som tar sig uttryck i en tro att simpla araber skulle vara oförmögna att skapa en fungerande demokrati. Vidare hittar man mer fantasifulla argument, till exempel att Bush har träffat en hemlig överenskommelse med Tony Blair om att ratificera Kyoto-protokollet i utbyte mot stöd för kriget. Ett mer osmakligt argument är att Saddams fall skulle kunna sätta [de vänligt sinnade] regimerna i länder som Jordanien, Egypten och Saudiarabien i fara. Att hävda att det inte bara är acceptabelt utan till och med önskvärt att människor hålls i fattigdom och slaveri är ett argument jag skulle önska att den liberala rörelsen höll sig för god för. Kritiken mot Bush är bara en del av den anti-amerikanism som förvisso inte är något nytt påfund men som i dag står starkare än någonsin sedan Vietnamkriget. Att det förhåller sig så är förstås inget märkvärdigt. Efter Sovjetunionens fall har vänstern inte längre haft något att vara för utan har helt gått in för att vara mot saker (om man bortser från den del av vänstern som inte helt och hållet flytt in i postmodernismen). Antiamerikanismen skiljer sig från många av vänsterns andra hatobjekt genom att den sällan är konsekvent. USA kritiseras både för att vara inskränkt och ovilligt att blicka utanför sina egna gränser samt för att vara en aggressiv världspolis. Amerikaner är feta tölpar i rutiga shorts som hänger sig åt religiös fanatism samtidigt som de är kalla och sluga kapitalister, fria från högre värden än att berika sig själva. Amerikaner dödar barn i Afrika och Asien för att de handlar med dem samtidigt som de dödar barn på Kuba för att de inte handlar med dem. Krig et var rätt! Some have said we must not act until the threat is imminent. Since when have terrorists and tyrants announced their intentions, politely putting us on notice before they strike? George W Bush State of the Union-tal 2003 Även om Bush var illa omtyckt av vänstern 8

även före elfte september, så är det kriget mot terrorismen, och då särskilt invasionen av Irak, som delar av den liberala rörelsen främst ställt sig kritisk till. När planerna på ett anfall mot Irak tillkännagjordes kom kritiken inledningsvis att inrikta sig på att USA gick i krig för att på kolonialt vis lägga Iraks oljetillgångar under sig. Detta argument är inte så lite bisarrt. Ingen vet exakt hur USA planerar att göra detta, speciellt eftersom USA inte har tagit en droppe av oljan samt att kostnaderna för den militära närvaron varje månad utgör halva Iraks totala oljeexport. Hade USA endast haft billig olja för ögonen hade det varit betydligt mer okomplicerat att häva sanktionerna. Efter att kriget avslutats på ett häpnadsväckande effektivt och, för civilbefolkningen, skonsamt sätt har fokus flyttats till det faktum att inga massförstörelsevapen har hittats. Massförstörelsevapnens eventuella existens har endast relevans utifrån USA:s och de amerikanska skattebetalarnas perspektiv användes deras pengar rätt? Utifrån ett moraliskt perspektiv är det absurt att motsätta sig avsättandet av en av den moderna tidens värre diktatorer, som fortsatte att mörda fram till mars 2003. Det relevanta i frågan om kriget var moraliskt riktigt är vad irakierna tycker. Svaret här är givet, araber väljer Bush framför tortyrkammare, hemliga poliser och våldtäktsrum, om de ges chansen. Över två tredjedelar av irakierna säger sig stödja kriget enligt de opinionsundersökningar som i sig själva är historiska händelser. Detta är alls inget överraskande när man beaktar att Saddam, lågt räknat, mördade 100-150 irakier varje dag under sin regim. Detta motsvarar 2-3 av de blodigaste självmordsattacker vi sett rapporteras om efter kriget, dag för dag, under en generation. Väljer man att räkna in de som indirekt mördades av Saddam, genom hans avsiktliga stalinistiskt influerade utsvältning av shiamuslimer, offren i de två stora krig han utsatte sin befolkning för samt de 4-5000 irakiska civila som dog under det sista kriget på grund av Saddams ovilja att lämna ifrån sig makten, klarnar bilden av förtrycket ytterligare. Skillnaden ligger dels i att det nu finns oberoende media på plats i Irak för att rapportera och dels i att Irak, genom befrielsen, har tagit ett steg närmare väst och därmed kommit närmare oss. Ett retoriskt misstag, som begåtts av krigsförepråkarna, var att lägga fokus helt på de mer chockerande dåden på Saddams samvete, massakern i Halabja, Uday och Qusays omvittnade brutalitet, Anfal-offensiven i Kurdistan samt krossandet av det shiamuslimska upproret efter kriget 1991. I det senare exemplet använde USA sig för övrigt av den, av dagens vänster förespråkade, taktiken att undanröja endast det påtagliga och direkta hotet och sedan antingen lämna landet åt sitt öde eller möjligen stödja någon krigsherre eller rörelse vars mål nästan aldrig är goda. Göran Perssons uttalande att det är inte USA:s sak att avsätta Saddam, det är irakiernas sak vittnar om en total brist på både analysförmåga och empati. Relevant eller ej, massförstörelsevapnens vara eller icke-vara har kommit att bli ett mått på krigets legitimitet. Därför är det på sin plats att påpeka att Bushregeringens hållning faktiskt var ytterst sund. Att inga lager av färdiga vapen hittats har tolkats som bevis för att Bush ljög, eller åtminstone att han hade fel angåen- de hotet Saddam utgjorde mot USA. Bland annat den ofta citerade Kay-rapporten har visat bortom allt rimligt tvivel att Saddam Hussein fram till det sista hade att aktivt massförstörelseprogram, och inte minst, att han hade för avsikt att återuppbygga sin kapacitet när pressen från omvärlden minskade. Bushs mest relevanta argument, att Irak skulle kunna utgöra ett hot mot amerikanska intressen, som i administrationens retorik tillsammans med de moraliska aspekterna utgjorde grunden för kriget är inte diskrediterat utan har snarare bekräftats. David Kays rapport visar att: 1. Den irakiska regimen arbetade fram till invasionen i mars 2003 med att producera giftet ricin. 2. De högre officierare och insatta som intervjuats och som själva förnekar att Irak hade massförstörelsevapen vid tidpunkten för invasionen försäkrar att Irak hade för avsikt att återuppta vapenprogrammen så snart läget möjliggjorde detta. 3. Personer som varit inblandade i vapenprogrammet hävdar att det hade tagit Irak sex månader att framställa större kvantiteter senapsgas. Dessutom hävdar flera befälhavare ur det republikanska gardet att de, trots att de själva inte förfogade över några massförstörelsevapen, var helt säkra på att andra enheter hade sådana. Notera att dessa dokument har redovisats. Ändå envisas media att förneka att Saddam hade ett program för massförstörelsevapen. Istället har man helt hängt upp sig på att Kay betvivlar att det fanns ett storskaligt program för massförstörelsevapen på 90-talet. Re a g a ns arvta g are America has never been united by blood or birth or soil. We are bound by ideals that move us beyond our backgrounds, lift us above our interests and teach us what it means to be citizens. Every child must be taught these principles. Every citizen must uphold them. And every immigrant, by embracing these ideals, makes our country more, not less, American. George W Bush, installationstal 2001 Bush har gjort mer för friheten än att befria Irak. Ett område där han varit särskilt framgångsrik är frihandeln. Under 9

Bush har frihandelsavtal med sydamerikanska länder samt Australien skrivits på. Bush var också en av de mer drivande krafterna vid det olyckliga mötet i Cancun. Trots detta kommer frågan om ståltullar ofrånkomligen upp när ämnet diskuteras. Att dessa hade varit olyckliga om de verkligen genomförts råder ingen tvekan om men det är inte rimligt att fokusera på ett fällt dåligt förslag på bekostnad av flera genomförda goda. Viktigast av allt är att Bush verkligen tror på frihandel, vilket hans agerande och uttalanden bevisar. Ståltullarna kom till efter hårda krav från stålindustrin och var egentligen en kompromiss för att undvika att industrin helt eller delvis förstatligades. En för frihetens vänner viktig reform är rätten för Bush att, på egen hand, förhandla fram frihandelsavtal som kongressen sedan har att ta ställning till (men inte får ändra i). En så kallad fasttrack till frihandel som medför att det kommer att bli svårare för framtida kongresser att kohandla utan tvingar dem att öppet deklarera sin protektionism i de fall den existerar. Jämför detta med den demokratiske politikern och presidentkandidaten Howard Dean som menar att USA borde sluta handla med länder som underlåter att implementera en minimilön på sju dollar i timmen. En reform som skulle kräva långt fler dödsoffer i tredje världen än oräkneliga krig i Irak. De skattesänkningar som Bush har genomfört överskuggar med råge de Reagan genomförde under sin tid som president. Bisarrt nog har även detta mötts av kritik från liberaler. Man talar om ett rekordunderskott som skapats av Bushregimen. Detta är en stor överdrift och endast sant om man enbart tittar på underskottet i nominella termer. 375 miljarder dollar må låta som en svindlande summa, men utgör endast 3,4 procent av USA:s BNP. Underskottet under Reagan var som jämförelse upp till 6 procent. Bush ekonomiska reformer baseras också på samma principer som Reagans: utbudsekonomi; lägre marginalskatter och minskad kapitalskatt. I både fallen går det också bra. Förra året växte USA:s ekonomi med 3,1 procent, jämfört med 1,4 procent för Sverige. Nästa år prognostiseras tillväxten till 4,6 procent, jämfört med 1,9 procent för Sverige. Än mer intressant är att USA:s statsskuld som andel av BNP förra året faktiskt sjönk, när inflationen räknats med. Kanske inte så konstigt att Milton Friedman stödjer Bush, med motiveringen att skattesänkningar är det enda sättet att, på lång sikt, skära även i utgifterna. Impopulära nedskärningar är lättare att motivera för folk om de syftar till att minska budgetunderskottet. Bush har också flaggat för att så kommer att ske under hans nästa mandatperiod. Hur demokraterna önskar få bukt med samma underskott krävs endast ett minimum av fantasi för att inse. Ett mindre känt faktum, värt att nämna, är att det under Clintonregimen stiftades ett antal arbetsmarknadslagar. Dessa gav de amerikanska fackföreningarna kraftigt ökad makt och den europeiska situationen (och då särskilt den skandinaviska) framhölls som ett mönsterexempel Denna mycket olyckliga utveckling har helt stannat i och med Bush som dessutom rivit upp lagarna. En nog så viktig åtgärd i kampen för att se till att USA inte slår in på den misslyckade europeiska v ä g e n. Alternativen till Bush Most of the people in Gulags were common criminals, not politicals or innocent victims of mass purges. John Kerry, 1997, i sin bok The New Wa r I skrivande stund ser det ut som om John K e r ry kommer att bli Demokraternas presidentkandidat. Kerry har gått till val som mittenkandidat, något det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till. Den amerikanska vänsterorganisationen Americans for Democratic Action betygsätter amerikanska politiker på en skala från 1-100 baserat på hur de röstar. Kerry når upp till 93 poäng på denna skala, på samma nivå som Patrick Leahy. Detta gör förvisso Kerry till en mittenkandidat, om Ted Kennedy (88) och Barbara Boxer (96) får utgöra extremerna! På samma sätt betygsätter National Taxpayers Union p o l i t i k e r. Här lyckas Kerry skrapa ihop 18 poäng. Ställt i kontrast till det moderna Amerikas främsta skattesänkare är det obegripligt hur någon liberal kan tveka över vilken sida han står på. Endast en sann dogmatiker kan avfärda paret Bush-Kerry som lika goda kålsupare. Man begår i Sverige ofta misstaget att betrakta demokraterna som en högerkraft, ungefär motsvarande Moderaternas v ä n s t e rflygel. Detta för att man stirrar sig blind på den nuvarande ståndpunkten när det relevanta är vart partiet är på väg. Jämför med Per-Albin Hansson som ledde en regering som tvingade på medborgarna ett skattetryck på förhållandevis blygsamma 25 procent av BNP. Låt oss återvända till ståltullarna. Bushs svängning i frågan visar att han är förmögen att ta till sig kritik och ändra sig. Notera dock att kritiken mot tullarna överlag har framförts sakligt och resonerande, och nästan uteslutande från högerhåll. En sund kritik av Bush är absolut nödvändig ur ett radikalt och liberalt perspektiv. Man ska aldrig lita på politiker, ens när de gör rätt saker under lång tid. Bush ska få veta när han beter sig som en socialist, som till exempel när han lägger sig platt för kraven på ökad offentligfinansiering av amerikansk sjukvård. En liberal rörelse för Bush måste villkora stödet hårt och har en viktig uppgift att se till att kriget mot terrorismen inte leder till att staten flyttar fram positionerna. Det kommer att bli liberalers uppgift att se till att Bush håller vad han lovar angående fortsatta skattes ä n k n i n g a r, ökad frihandel, bättre villkor för invandrare och en fortsatt hård linje mot de krafter i världen som önskar en återgång till medeltiden. Så länge liberaler ogenerat använder vänsterns retorik ena dagen och svart-vit sekteristretorik den andra tror jag att en självständig och liberal Bush-kritik är i stort sett omöjlig. Då kan man verkligen fråga sig hur vi motiverar vår politiska existens. Danjell Elgebrandt är civilekonom. 10

3 4 april: L i b e rtarian Intern a t i o n a l s V å r k o n f e rens i Leiden Härmed inbjuds ni till Libertarian Internationals Vårkonferens 2004, den 3e och 4e april i Leiden, i Holland. Leiden är en trevlig gammal medelstor stad med ca 100 000 invånare, med månghundraåriga a n o r. Under den romerska tiden var Leiden en viktig handels- och mötesplats och kallades L u g d u n u m B a t a v o ru m. Leiden har också Nederländernas äldsta universitet. Det grundades 1575 av William av Orange som en hedersbetygelse till folket i Leiden för deras motstånd under det spanska förtrycket på 1570-talet. Det sägs att folket hade att välja mellan ett universitet och skattebefrielse, och att de valde universitetet. Universitetets motto är Praesidium Libert a t i s ( F r i h e t e n s fäste), och det är där konferensens kommer att hållas. Leiden ligger bara 20 minuters resväg från flygplatsen Schiphol utanför Amsterdam, varifrån tåg avgår var tionde minut. Om plats på hotel behöver bokas, kontakta Hubert Jongen (tlibra@westbrabant.net) för lämpliga tips. Mer turistinformation och historiska fakta, tag en titt på: h t t p : / / w w w. h o t e l s - h o l l a n d. c o m. Det finns ett begränsat antal platser på konferensen så boka i god tid. Konferensen organiseras av L i b e rtarian Intern a t i o n a l o c h L i b e rtarisch Centrum Nederland, i nära samarbete med The Frédéric Bastiat Foundation, Contra Legem, FREE EUROPE, MeerVr i j h e i d, The Libertarian Alliance, Centre for the New Euro p e. Fullständig bokningsinformation finns på: h t t p : / / w w w. l i b e r t a r i a n. n l Boud ewijn Boucka ert: Ett Europ a av medborg are och sa mhällen Boudewijn Bouckaert undervisar i juridik vid Universitetet i Ghent i Belgien. Tim Bremmers: EULEC Tim Bremmers har en bakgrund inom polisen och kommer att tala om harmoniseringen av polis- och rättsväsendet inom EU och dess inverkan på rätten till privatliv och egen kultur. Frank van Dun: Org aniserat kaos D r. Frank van Dun har examina i juridik och filosofi och undervisar i rättsfilosofi vid Universitetet i Ghent i Belgien och Maastricht i Holland. Hans specialitet är naturrätt, klassisk liberalism, libertarianism och lagstyre. Den stora d e b atten: Är EU d en b ästa vä g en till ett friare Europ a eller bör vi lä mna unionen nu? Detta kommer att bli en öppen debatt mellan Jacques de Guenin, Albert Spits och publiken. Jacques de Guenin är en tidigare direktör vid Exxon Corporation, tidigare borgmästare i Saint- L o u b o u e r, ordförande för Cercle Frédéric Bastiat och författare till en bok om anti-globalisterna i AT TA C. Albert Spits tillhör ledningen för the Frédéric Bastiat Foundation i Holland. Han är finansanalyt i k e r, specialist på den Österrikiska Skolan och EUpolitik (speciellt frihandel). Edouard Fillias: Hur m an m arkna dsför friheten och övertyg ar m assorna. Edouard Fillias ordförande för och grundare av L i b e rté, j'écris ton nom (Freedom jag skriver ditt namn), en fransk klassiskt liberal organisation som samlade ett hundra tusen människor i en manifestation mot strejkande offentliganställda fackliga aktivister i juni 2003. Bekräftade talare 45 minuter per anförande inklusive frågestund. Pa mela Hemelrijk: Bankettalare Pamela Hemelrijk är journalist och återkommande skribent i ett flertal tidningar. Hon skrev nyligen det anitsocialistiska manifestet. Christian Michel: Brott som e g endom, en lib ertariansk syn p å b estraffning Christian Michel föddes i Paris för 60 sedan. Efter att ha hoppat av Sorbonne Universitetet byggde han upp ett framgångsrikt företag med 12 kontor i Europa. Efter att ha sålt sitt företag flyttade han till London i juni 2000. Han driver websiten L i b e r a l i a som har blivit en av de främsta källorna för information om libertarianism i Europa. Hugo van Reijen: In- och utvandring Hugo van Reijen är en affärsman med mångårig internationell erfarenhet. han kommer att dela med sig av denna, speciellt angående invandringsproblematiken. Butler Shaffer: En cost/ b enefit analys av d et andlig a livet Butler Shaffer undervisar i juridik vid Southwestern University School of Law i Los Angeles i K a l i f o r n i e n. Hans anförande kommer att handla om hur speciellt libertarianer bör koncentrera sitt tänkande på mer andliga frågor och betrakta våra materiella och andliga behov som odelbara. Chris Ta me: Nya hot mot friheten och utm aning ar för lib ertarianer Chris R. Tame är grundaren av och ledaren för L i b e rtarian Alliance i Storbritannien. Han organiserade den libertarianska världskongressen i London 1984 och har genom åren arbetat för ett flertal frihetliga organisationer. Chris Tame är en av de mest kända libertarianska publicisterna och debattörerna i Storbritannien. 11

Ett liberalt stöd till Israel AV JO H A N WE N N S T R Ö M För d en som före drar frihet fra mför förtry c k o ch d e mokrati fra mför diktatur är d et inte sv årt att v älja sid a i konflikten i M ella nöstern. Trots sin a brister är Isra el ett la nd som bygger p å resp e kt för m ä nniskors rättigheter o ch la gstyre. Mellanöstern är, liksom länge Asien, en samlingsplats för diktat u r e r. I Syrien, Iran, Saudiarabien och Libyen, för att nämna några, tillåts inte människor att tänka fritt, att kritisera, eller för den delen välja, sina politiska företrädare och leva i frihet. Västerut ligger Israel, en liten judisk stat, inte större än Småland, som vilar på västerländska demokratiska värderingar och som månar om de mänskliga rättigheterna. Det är en stat där både araber och judar deltar i det fria parlamentariska arbetet och det enda landet i Mellanöstern där muslimska kvinnor får rösta och kandidera till offentliga uppdrag. Men dessvärre är Israel också en stat som, trots sin demokrati, får utstå mycket spott och spe, från vänstern och från högern. Den svenska liberala högern har alltid fördragit demokrati framför diktatur, och trott på den fria människans kraft och skaparglädje för att ytterst skapa ett gott samhälle. Därför höjer vi inte på ögonbry n e n när de palestinska terroristgrupperna, flera av dem marxist-leninistiska organisat i o n e r, och de arabiska förtry c k a r s t a t e r n a, omhuldas av vänstersympatisörer eftersom den totalitära idén ligger närmare vänstern än den frihetliga. Därför är det både förvånande och skakande när enskilda företrädare för den nya högern, den nyliberala rörelsen, i Sverige menar att stöd till den israeliska staten är orättfärdigt (givet naturligtvis att man överhuvud taget anser att stater är önskvärda men det är en helt annan diskussion). Överdriven kritik Vissa högersympatisörer använder äganderättsargument för att kritisera Israels inkräktande på palestinsk mark och sluter ytterst upp kring vänsterns hållning i Mellanösternfrågan. Ibland går dessa individer så långt i sin kritik att man förnekar Israels status som demokrati, applåderar International Solidarity Movement, vars volontärer hetsar till upplopp i de ockuperade områdena och skyddar terrorister, eller uttalar förståelse för terroristaktiviteter mot israeliska mål. För en liberalt sinnad person är det visserligen lätt att finna brister i det israeliska samhället; kibbutztraditionen; det kollektiva jordbruket med oavlönat arbete och gemensamt ägande av mark vilka utgör grunderna till den israeliska socialismen och det långa socialistiska maktinnehavet som präglat den israeliska ekonomin. Det är bara sedan knappt tio år tillbaka som man trevande börjat se sig om efter en marknadsekonomi sedan fackföreningsrörelsens, Histadrut, stora politiska inflytande har börjat minska. Allt detta går naturligtvis emot den idétradition som präglar den nya högern, som tror på den fria marknadens och den fria människans oöverträffade kraft. Te rro r i s t e rna, påhejade av en korrupt palestinsk adminis - tration, och finansierade av stater som Syrien, Saudiarabien och Iran, är inte ute efter hämnd för israeliska raketat - t a c k e r, de dödar för att de vill m ö rda judar. Reformer känns avlä gsna Men samtidigt får man inte glömma bort att Israel har det som vi håller allra högst; demokratin. Sedan har ett uttalat stöd till entreprenörsandan på bara 56 år byggt upp detta land till en framgångssaga av västliga mått. Men när den demokratiska ordningen hotas av terrorism och krig saknar den israeliska socialistiska traditionen relevans. Dessutom finns det, så länge Israel utsätts för ständiga attacker, ett mycket begränsat politiskt utrymme för h ö g e r r e f o r m e r, en minimering av statsstyret och facket, skattesänkningar och implementeringen av marknadsekonomi. Trots socialismen har Israel från statens grundande 1948, byggt sina institutioner på demokratisk väg, med en tregrenad maktdelning och individuella fri- och r ä t t i g h e t e r. Den israeliska samhällsordningen står i bjärt kontrast till den övriga arabvärlden, och skulle kunna vara en fantastisk inspiration till det nya Afghanistan och Irak. Terrorns grund är hatet mot jud ar Man kan då fråga sig varf ö r Mellanösternkonflikten har pågått nästintill oupphörligt i snart 56 år; demokratier skyr ju krig. En del talar om våldet i Mellanöstern som en våldsspiral med hämnd, efter hämnd, efter hämnd. Sanningen ligger dock långt från detta resonemang. Konflikten inleddes en vårdag 1948 av ett anfallande arabsamfund, ledda av Egypten, Jordanien, Syrien och Irak, som inte kunde tolerera utropandet av en självständig judisk stat på vad man ansåg vara arabisk mark. Lyckligtvis lyckades Israel motstå anfallet. Resultatet hade annars blivit att den nya israeliska staten gått under mindre än ett dygn efter det internationellt erkända utropandet. De arabiska krigsherrar som gick i strid mot Israel återuppstod nästan ett halvt sekel senare i de självmordsbombare som hemsöker familjerestauranger i Haifa och allmänna bussar i Jerusalem. Vad såväl liberala betraktare som andra bör reflektera över är att skälet till våldet inte handlar om vad Israel gör eller inte gör. Terroristerna, påhejade av en korrupt palestinsk administration, och finansierade av stater som Syrien, Saudiarabien och Iran, är inte ute efter hämnd för israeliska r a k e t a t t a c k e r, de dödar för att de vill mörda judar. Mördarna finner precis som många terrorister världen över stöd för sina handlingar i religiösa skrifter, i detta fall Koranen, som i passager jämställer judar med apor och svin (5:65, 2:61, 7:166), och Hadith, som menar att det är muslimers uppgift att förfölja och döda j u d a r. Lib eraler m åste ta avstånd från rashat Efter att nazismen och kommunismen nedkämpats uppstod den fundamentalistiska islamismen som en direkt arv t a g a r e. De tre ideologierna förbinds i judehatet 12

och att de sätter kollektivet framför människan. Islamismen, vilken förordar fört ryck och folkmord, är motbjudande och kan beskådas i Teherans fängelsehålor, på gatorna i Jerusalem där självmordsbombare drar fram och i ruinerna efter tvillingtornen på Manhattan. De liberala krafterna måste bekämpa islamisterna, precis som man gjort med nazisterna och kommunisterna. Denna nya kamp borde locka flertalet liberaler till att sluta upp bakom Israel, en demokratisk motvikt till den arabiska kommunism som islamismen utgör. Liberaler förstår också att friheten aldrig kan tas för given, och att Israel måste utöva ett starkt försvar för att säkra sina gränser och den i arabvärlden unika demokratin. Och när fienden använder sig av okonventionella metoder, och ger sig på civila, till och med gamlingar och barn, krävs ett mer bestämt svar. Utan rätten till liv ing en ä g and erätt Kritiken mot säkerhetsstängslet och bosättningarna som kränkning av äganderätten bygger på en missuppfattning av den nyliberala ideologin. Rätten till ägande utmynnar från den osvikliga rätten till l i v, finns inte livet finns inte heller ägandet. Säkerhetsstängslet räddar bevisligen liv då det håller självmordsbombare och mördare från Västbanken ute från Israel. Det menar jag är viktigare än att den palestinska äganderätten till marken eventuellt skulle kränkas. Israel ersätter ekonomiskt de jordbrukare som får sin mark exproprierad. Sedan skall man också komma ihåg att det är svårt att fastställa vem som egentligen har rätt till dessa områden. Folkrättsligt tillfaller de Israel, bland annat eftersom det aldrig har funnits en palestinsk stat (samtidigt som varken Jordanien eller Egypten gör anspråk på Västbanken eller Gazaremsan). Kritiken av bosättningarna som förs fram av Israelkritiker från både vänsteroch högerlägret är dock legitim. Bosättningarna bör avlägsnas. Men samtidigt måste man ha i åtanke att den israeliska regeringen inte kan utkämpa ett krig på två fronter; ett mot fanatiska terrorister och ett mot fanatiska bosättare. Först när terrorismen mot Israel upphör är det realistiskt att anta att bosättarna avhyses, vilket Ariel Sharon också har gjort klart. Sharon var den som bryskt evakuerade bosättningarna i Sinai 1982. Eftergifter till p a l e s t i n i e r, i form av nedmontering av b o s ä t t n i n g a r, innan terrorn mot Israel upphört skulle också ses som en svaghet, och det är troligt att mer våld, istället för fred, skulle följa. Lib eralt stöd till antilib eralism Liberala tänkare, som till exempel Ay n Rand, med erfarenhet från Sovjet, talar om frihet som det absolut viktigaste för människan. Ayn Rand Institute, som skall f ö rvalta Rands filosofiska arv, instämmer i att det är liberalt att stödja Israels existens och agerande statens uppenbara socialistiska beteende till trots. För att skapa fred i Mellersta Östern är det viktigaste att befria, demokratisera och liberalisera arabvärlden. Genom en sådan process kan fred mellan israeler och palestinier spira och ett demokratiskt Palestina uppstå. En demokratisering av Mellanöstern och ett demokratiskt Palestina skulle sannolikt göra slut på konflikten. Demokratier krigar som bekant inte. Inom den svenska liberala högern, exempelvis inom Fria Moderata Studentförbundet och Moderata Ungdomsförbundet, finns det nyliberaler som fått den liberala ideologin om bakfoten och stöder den palestinska sidan, trots dess antiliberala aktioner. Demokratin är oavvislig i det liberala tankesättet och följaktligen skall vi också försvara demokratier när de står under hot, vare sig det är Taiwan eller Israel. Den nyliberala rörelsen i Sverige måste återupptäcka ordet liberal och visa att vi inser vikten av frihet och demokrati i Mellersta Östern, att vi förstår Israels situation och att vi sympatiserar med och stödjer kampen mot radikala terrorister som den israeliska regeringen för. Det finns ändock en medelväg för de liberaler som tvekar att ge Israel sitt uttalade stöd, nämligen att ge stöd till de liberala muslimska krafterna i Mellanöstern. Det bästa svaret på den radikala islamism som hotar såväl Israel som muslimer är liberalismen, och att göra frihetliga muslimska strömningar kända i väst, och stödja de arabiska liberalerna är därför det minsta den nya högern kan göra för att leva upp till mottot om frihet. Johan Wennström, är samordnare i Moderata Ungdomsförbundets Israelgrupp 13

Till de oförsvarbaras försvar M e l l a n h a n d e n AV WA LT E R BL O C K M e l l a n h ä n d e rn a bruk ar ofta b etra ktas som onö dig a o ch im pro duktiv a, n ärm a s t en form a v p arasiter som skor sig p å d e v ärnlösa konsum entern a. Det sägs att mellanhänder utnyttjar oss. Till och med värre än andra p r o f i t ö r e r, som åtminstone erbjuder någon sorts tjänst. Mellanhanden betraktas som fullkomligt improduktiv. Han köper en produkt som någon annan har tillverkat och säljer den till ett högre pris, utan att ha lagt till någonting annat än en extra kostnad för konsumenten. Om det inte fanns några mellanled skulle varor och tjänster vara billigare, utan vare sig reducerad kvalitet eller kvantitet. Även om den här synen är populär och allmänt förekommande, är den felaktig. Den visar på en chockerande okunskap om mellanhändernas ekonomiska funktion. Mellanhänderna utför helt klart en tjänst. Om de försvann skulle hela beställningskedjan kastas in i kaos. Utbudet av varor och tjänster skulle minska, om de ens skulle finnas tillgängliga, och mängden pengar som skulle behöva spenderas på att köpa dem skulle öka o h e j d a t. Produktionsprocessen för en typisk vara består av råmaterial som måste samlas in och bearbetas. Maskiner och andra produktionsfaktorer måste införskaffas, monteras, repareras och så vidare. När slutprodukten är klar måste den paketeras, transporteras och lagras. Man måste göra reklam för den och sälja den. Register måste föras, rättsligt arbete måste utföras och finanserna måste vara i god ordning. Produktionen och konsumtionen av vår typiska vara skulle kunna visas på följande s ä t t : 1 0 9 8 7 6 5 4 3 2 1 Nummer tio representerar det första steget i produktionen av varan, och nummer ett det sista steget, när varan befinner sig i händerna på konsumenterna. Steg två till nio visar mellanstegen i produktionen. Alla dessa hanteras av mellanhänder. Exempelvis skulle nummer fyra kunna vara reklammakare, återförsäljare, grossist, arbetare, agent, förmedlare, finansiär, montör eller skeppare. Oavsett vilken som är hans specifika titel eller funktion så köper den här mellanhanden från nummer fem och säljer den vidare till nummer tre. Utan att specificera eller ens veta säkert vad han gör, så är det uppenbart att mellanhanden utför ett nödvändigt arbete på effektivt sätt. Om det inte var en nödvändig tjänst skulle nummer tre inte köpa produkten från nummer fyra för ett högre pris än för vilket han kunde ha köpt den från nummer fem. Om nummer fyra inte utförde en värdefull tjänst skulle nummer tre rationalisera bort mellanhanden och köpa direkt från nummer fem. Onödig a mellanhänder försvinner På samma sätt är det uppenbart att nummer fyra utför ett effektivt arbete, eller åtminstone ett mer effektivt arbete än nummer tre skulle kunna göra själv. Om han inte gjorde det skulle nummer tre rationalisera bort mellanhand fyra och utföra arbetet själv. Det stämmer också att även om nummer fyra utför ett nödvändigt arbete på ett effektivt sätt tar han inget överpris för sitt arbete. Om han gjorde det skulle det löna sig för nummer tre att kringgå nummer fyra och antingen utföra arbetet själv eller anlita en annan mellanhand. Om nummer fyra tjänade en högre vinst än man tjänade i övriga steg, skulle entreprenörer från andra steg tendera att byta till det stadiet, och driva ner vinsten tills den var på samma nivå som vinsten i de andra stegen (med en givet risk och osäkerh e t ). Förbud stör och förstör Om mellanledet nummer fyra förbjöds på grund av en rättslig åtgärd, skulle hans arbete vara tvunget att utföras av mellanled tre, mellanled fem eller andra, alternativt skulle arbetet inte bli utfört. Om mellanled tre och mellanled fem tog över arbetet skulle kostnaden för produktionen öka. Det faktum att de har handlat med mellanled fyra så länge som det var lagligt tyder på att de inte kan göra samma arbete lika bra, det vill säga för samma pris eller lägre. Om det fjärde steget helt försvann, och ingen tog över dess funktioner, skulle produktionsprocesserna störas allvarligt på den punkten. Trots den här analysen kommer många människor fortsätta att tycka att det är någonting renare och mer direkt i utbyten som inte innefattar ett mellanled. 14

Kanske kommer problemen med, vad ekonomer kallar double coincidence of wants, att ta ifrån dem den synen. Föreställ dig situationen för en person som äger en korg med gurkor som han skulle vilja byta mot en kyckling. Han kyckling. Om han gjorde så skulle det inte längre vara nödvändigt för honom att hitta en kycklingägare som ville ha gurkor. Vilken kycklingägare som helst skulle kunna fungera, vare sig han tycker om gurkor eller ej. Uppenbarligen förenklas handel betydligt när mellanhanden införs. Han gör double coincidence of wants onödiga. Istället för att tära på konsumenten är det mellanhanden som i flera situationer gör handel som konsumenten önskar möjlig. måste hitta någon som har en kyckling och som är beredd att byta den mot en korg med gurkor. Föreställ dig hur osannolikt det vore att möta en person med en sådan matchande vilja. Faktum är att sådana double coincidence of wants är så ovanliga att båda två naturligt skulle söka sig till ett mellanled, om det fanns ett sådant. Till exempel skulle gurkägaren som ville ha en kyckling, kunna sälja sina varor till en mellanhand för en mer marknadsgångbar vara (guld) och sedan använda guldet för att köpa en Mellanle d en b ehövs Några av attackerna på mellanleden baseras på de argumenten som finns representerade i brevidstående diagram. Under tidigare perioder (representerade av diagram ett) var priserna på varor låga och mellanledens andel också. Sedan (diagram två) ökade mellanledens andel av värdet på slutprodukten vars pris även ökade. Exempel som de här användes för att bevisa att de höga köttpriserna på våren 1973 berodde på mellanled. Men de bevisade, om något, snarare motsatsen. Andelen som gick till mellanleden hade visserligen ökat, men endast eftersom deras insatser hade ökat. En ökad andel utan en ökad insats skulle helt enkelt bara höjt vinsten och lockat fler entreprenörer till marknaden. Deras inträde skulle ha sänkt vinsterna. Alltså, om andelen vinst som går till mellanleden ökar måste det bero på deras produktivitet. Exempel på det här fenomenet finns i ö v e rflöd i företagsekonomiska årsböcker. Vem kan förneka att varuhus och stormarknader spelar en större roll idag (och tar en större marknadsandel) än mellanhänderna förr i tiden. Trots detta leder varuhus och stormarknader till en ökad effektivitet och lägre priser. Dessa nya former av återförsäljning kräver mer utgifter för mellanleden i produktionen, men ökade effektivitet leder till lägre priser. Walter Block är chefsekonom vid kanadensiska Frazer Institute och är författare till boken Defending the Undefendable ur vilken denna essä är hämtad. 15

Tolkiens konservativa a n a r k i s m AV PE R ER I C S O N Ka n en a n arkist v ara konserv ativ? I fa ntasins v ärld är allt möjligt! Nä, John Ronald Reuel To l k i e n, mannen bakom Sagan om ringen, var inte nyliberal. Inte liberal i någon rimlig bemärkelse över huvud taget, faktiskt. Däremot hade han vissa anarkistiska böjelser som gör honom intressant för libertarianer. Frihet kan betyda olika saker. I likhet med alla moderna libertarianer var Tolkien anhängare av en långtgående politisk frihet. I likhet med vissa libertarianer, exempelvis de paleolibertarianer som i dag befolkar sajter som Lewrockwell. com, tog han också för givet att det finns en naturlig och önskvärd koppling mellan politisk frihet, kristen tro och ett traditionsbundet borgerligt s a m h ä l l s l i v. Litterär klassik er Sagan om ringen har i flera omröstningar utnämnts till ett av 1900-talets främsta litterära verk. Filmerna har inte gjort Tolkiens skapelse mindre p o p u l ä r. Svenska läsare har länge fått hålla till godo med Åke Ohlmarks träaktiga och egensinniga översättning av Sagan om ringen, men en ny är på väg. Till dess kan det vara klokt att läsa To l k i e n på originalspråket. Vad stod då han för, denne språkvetare som vann så stora framgångar som föregångsman inom den genre som har kommit att kallas fantasy? Katolik. Konserv a t i v. Tw e e d k o s t y m. De tre orden säger mycket om JRR Tolkien. Han var en djupt troende och grundligt reaktionär gentleman med konventionell klädsmak. Tolkien tyckte inte bara illa om bilar och skorstenar, utan också om moderna författare som William Shakespeare. Är det inte lite förv å n a n d e att en sådan person kunde skriva böcker som fortfarande älskas av miljoner människor och som ligger till grund för sedelprasslande framgångar på biograferna? Egentligen inte. Tolkiens budskap är tidlöst och allmängiltigt. Många kan hitta något att inspireras av i hans värld. Sagan om ringen innehåller inga, eller nästan inga, direkta hänvisningar till kristendomen, men författarens katolska tro anger grundtonen i hela romanprojektet. Sagan om ringen utspelas i en forntida värld, före Kristus. Men Tolkien ansåg att hans sagor och myter måste spegla den moraliska och religiösa sanningen, om än bara underförstått och inte uttry c k l i g t som i en allegori. Maktanalys och sa mhällelig dim ension Tolkiens rika fantasivärld innehåller element som bör kunna intressera även den som är mer inriktad på politiska frågeställningar än teologiska. Inte minst libertarianer brukar uppskatta maktanalysen och den samhälleliga dimensionen i To l k i e n s verk. Vad ska vi då kalla honom? K o n s e rvativ anarkist, kanske. Etiketter blir lätt missvisande. Konservatism är av många skäl en problematisk beteckning. Men om man med konservatism menar en attityd som går ut på att de eviga tingen bör värnas och att sanningen bör sökas bakom ideologers försök att komprimera verkligheten i slagord och paragrafer kan Tolkien utan tvekan kallas konserv a t i v. En sådan åskådning kan naturligtvis skilja sig högst väsentligt från vad som kommer till u t t ryck inom ramen för konservativa partiers politik. Tolkiens kristna och värdeorienterade konservatism är förenlig med många olika politiska system. Själv tycks han ha lutat åt en form av monarkistisk minimalstat eller en anarkism som möjligen kan ha hämtat inspiration från medeltida gillegem e n s k a p. Fridfull idyll som liknar n attv ä ktarstaten Tolkiens böcker befolkas av många märkliga folk. Författaren själv tycks ha känt sig mest befryndad med hoberna. Hoberna är påtagligt småborgerliga typer och de lever i samhällen som för tankarna till ett lantligt och fridfullt England som väl aldrig riktigt har funnits, men som många av oss kan drömma om. Släktbanden, liksom måltiderna, är utomordentligt viktiga. Produktionen är småskalig och arbetstakten maklig. Ett prov på hobens småborgerliga mentalitet finns redan i inledningen av boken Bilbo, där hjälten gästas av trollkarlen Gandalf och ett gäng matglada dvärgar som vill dra med den godmodigt piprökande hoben på äventyr: Han tyckte om gäster, men han ville gärna vara bekant med dem innan de kom, och han föredrog att inbjuda dem själv. Nu slogs han av en fasans tanke att kakorna skulle ta slut. Bilbo framstår inte precis som en äventyrlig radikal. Men det kan förstås bero på att han redan lever i ett frihetligt samhälle som han på det hela taget är tillfreds med. Han representerar ett borgerskap som har funnit sig tillrätta i ett borgerligt samhälle. Tonvikten hamnar då på bevarande, snarare än förändring. Beskrivningen av hobernas traditionella samhällsskick i inledningen av Sagan om ringen för tankarna till en nattväktar- 16

stat. I Fylke finns bara två ämbetsverk, postväsendet och polisen, av vilka postverket var det ojämförligt viktigaste och flitigast utnyttjade. Poliserna har inga unif o r m e r, bara en fjäder i hatten, och de tjänstgör i praktiken som ett slags kreatursskötare, mer upptagna med att söka vilsekomna djur än att jaga bovar. Polisernas brist på sysselsättning kan antas ha något att göra med hobernas kloka sätt att se på lagarna och makten. Medborgarna tyngs inte av några onödiga p a r a g r a f e r. Någon regering kunde man under ifrågavarande tid knappast tala om i Fylke, skriver Tolkien. De olika familjerna skötte var och en sina angelägenheter, och det som mest upptog deras tid var att vårda sitt lantbruk och äta upp dess produkter. Formellt är detta hobsamhälle ett jarldöme, med en fylkesjarl som presiderar vid tingen och fungerar som hövding vid milismönstring och som överbefälhavare i krig. Men, noterar Tolkien, då såväl mönstring som väpnade styrkor bara förekom i yttersta nödfall och dylika nödfall ej längre i n t r ä ffade, hade jarldömet blivit endast en hög titel. Se dvanerätt grund a d i n aturrätten Sina viktigaste lagar tillskriver hoberna en vördad, men sedan nästan tusen år död, konung, och de följde av egen fri vilja dessa, d ä rför att detta var Lagen, deras urgamla och rättvisa lag. Hoberna tycks betrakta lagen och rättvisan som närmast oföränderliga rättesnören. Deras sedvanerätt har nära koppling till naturrättsetik. Lagen är något man f ö rvaltar och tillämpar, inte något som skapas eller förändras av politiker. Det finns många sorters anarkister, precis som det finns många slags demok r a t e r. Tolkien tycks inte ha känt någon som helst samhörighet med våldsinriktade vänstermän som Michail Bakunin. Men det anarkistiska inslaget i Tolkiens värld är ändå i en mening starkt. Vi vet också att f ö rfattaren själv resonerade i sådana term e r. Mina politiska åsikter, tillkännagav f ö rfattaren i ett brev till sonen Christopher, lutar mer och mer åt anarki (i filosofisk mening, vilket betyder avskaffande av kontroll, inte skäggiga män med bomber). Hobernas lantliga tillvaro är utan tvivel anarkistisk i betydelsen att det saknas en styrande centralmakt med tillhörande byråkrati av modernt snitt. Därmed inte sagt att deras leverne är kaotiskt eller tygellöst. Nej, deras samhälle är strikt välordnat Skäggig man (dock utan bomb) som bekämpar staten. på ett sätt som vi i mindre idyllisk form kan känna igen från de isländska sagorna eller skildringar från den tidiga medeltidens fria städer. Traditionen, sederna och de nära gemenskaperna fyller den funktion som ministrar och statliga verk med minst sagt blandat resultat försöker efterlikna och överträffa i vår egen tid. I ringens värld är ondskan skrämmande, men i gr u n d e n impotent. Makten skapar inte, den är parasitär och kan bara riva ner och förstöra. Ring en symboliserar statens m akt En ordning som kombinerar långtgående politisk och ekonomisk frihet med ett mycket traditionsbundet samhällsliv tilltalar säkerligen inte alla libertarianer. Men för den som förenar ett vaktslående om bestående värden med en strävan efter minsta möjliga inslag av tvångsmakt framstår Tolkiens vision som sympatisk. Till det anarkistiska inslaget i To l k i e n s värld kan också den radikala kritiken av makten räknas. Sagans härskarring är maktens ring. Alla lockas av dess kraft men ingen kan undkomma att fördärv a s av beröring med den. Inte ens den som vill använda ringen för att göra gott kan undfly maktens djupt korrumperande inverkan. Tvärtom. Därför reagerar den gode trollkarlen Gandalf mycket starkt när han vid ett tillfälle erbjuds ringen: Fresta mig inte! Jag önskar ej bli lik själve Mörkrets herre. Ser du, ringens budskap till mitt hjärta är misskund, misskund med de hjälplösa, och vilja att endast göra vad gott är. Fresta mig inte! Jag vågar inte ta den, inte ens om jag bara skulle hålla den dold utan att använda den. Begäret att använda den skulle bli för stort för min viljestyrka. Den fria viljan är c entral För en varmt troende katolik som To l k i e n måste det ha framstått som naturligt att göra den fria viljans betydelse till ett centralt inslag i Sagan om ringen. Försynen v e r k a r, men tillvaron är inte ödesbestämd, utan påverkas i hög grad av individernas val. Det gäller både hjältar och skurkar. Mörkrets tjänare väljer att gå en väg, ljusets väktare väljer en annan. Frestelser att göra avsteg från den rätta vägen finns alltid och ibland blir de övermäktiga. Sagan om ringen är i många avseenden en mörk berättelse. Men det finns också hopp. I ringens värld är ondskan skrämmande, men i grunden impotent. Makten skapar inte, den är parasitär och kan bara riva ner och förstöra. Motstånd i det godas tjänst är möjligt och meningsfullt, även i en fallen värld. Också ludenfotade små hober som undrar när det vankas middag härnäst kan välja att försöka åstadkomma stordåd i kampen för det rätta. Per Ericson är ledarskribent i Svenska Dagbladet. E-post: per.ericson@svd.se 17

I n t e r v j u I n t e rvju med Anne-Marie Pålsson IN T E RV J U A D AV KR I S T I A N TI G E R Hur liberal är du? är en flummig fråga. Samtidigt kan man få ganska bra svar på den. Exempelvis det moderaten Anne- Marie Pålsson ger: Jag kan ha en skyldighet att med mina skattepengar finansiera yttre och inre försvar, sjukvård på grundläggande nivå och skolgång. Med detta följer motsvarande rättigheter. Sedan ska inte staten göra mer. Allt annat ska vara den enskildes individuella ansvar. Detta låter ju ganska bra; inte som Murray Rothbard, men knappast som en moderat riksdagsledamot heller. Men Anne-Marie Pålsson är dock något kluven. Hon är ingen tokliberal för saker och ting är inte helt okomplicerade. Men vi tar det från början. Sin liberala övertygelse har främst att göra med hennes ursprung och inte så mycket med liberala tänkare eller teoretiker, menar hon (även om hon påpekar att hon tycker väldigt mycket om John Stuart Mill). Mina föräldrar har varit egna företagare och har sina rötter bland självägande b ö n d e r. Kommer du från den miljön så vill du klara dig själv. Då vill du inte ha någon överh ö g h e t. Va rför bytte nationalekonomen och universitetsdocenten Anne-Marie Pålsson den akademiska världen mot den politiska? När man gör upp bokslut över sitt liv så ska man kunna konstatera att man har gjort en förskräcklig massa saker och ha skaffat sig erfarenheter från många olika områden. Jag hade hållit på med teoretisk politik i så många år och kunde lika gärna prova att göra det på riktigt. Samtidigt ser hon krasst på den verklighet som präglar riksdagens arbete. Att som enskild ledamot kunna göra speciellt stor skillnad tror hon inte riktigt på. Sitter man i opposition i riksdagen kan man inte uträtta mycket stort. Man får ju inte igenom någonting. Man kan gräla och säga nej till allt socialdemokraterna kommer med; inte så ruskigt konstruktivt. Man får inte tro att man ska kunna vända upp och ner på saker och ting på kort tid. Men kan man sätta igång en process så tror jag att man får vara oerhört nöjd. Hon berättar att vistelsen i riksdagen fått henne intresserad av statskunskap och hur den svenska grundlagen fungerar. Lite i förbifarten nämner hon att hon läser mycket i ämnet och gör anteckninga r. Anteckningar, som eventuellt, efter att hon slutat i riksdagen, kan komma att spridas till en större krets. Moderaterna har sedan några månader en ny partiledare: Fredrik Reinfeldt. Anne-Marie Pålsson vågar inte sia i om valet av honom var bra eller dåligt. Det får framtiden utvisa. Hela poängen med politiken är ju att få ett maktskifte, lyckas Reinfeldt få till stånd ett sådant så har han lyckats. Även om detta innebär en politisk kursändring till det sämre? Egentligen. Enligt Pålsson är maktskiften i sig centrala. Vår uppgift är att se till att socialdemokraterna inte cementerar makten, för då kommer de att som personligheter och politiker bli fullständigt deformerade. Hela samhället kommer att präglas av socialdemokratiskt tänkande. Folk kommer inte att våga engagera sig för andra värderingar för då vet man att ens karriärvägar är begränsade. Alla väljare som röstar på oss vill ju faktiskt ha ett maktskifte. Har vi inte det som mål förvaltar vi uppdraget dåligt åt våra väljare. Dessutom kan statens storlek påverkas av maktskiften i sig, menar hon. När man som exempelvis i USA har frekventa maktskiften så blir sannolikt resultatet en betydligt mindre politisk sekt o r. När du inte vet vem som kommer att sitta vid makten nästa gång så kanske du inte är så pigg på att låta den politiska sfären bre ut sig. Men vet man att man kommer att sitta vid makten, ja då vill man ju att politiken brer ut sig. Samtidigt medger hon att de få maktskiften som vi faktiskt fått inte varit speciellt lyckade. Under de borgerligas få inhopp under de senaste 70 åren så har man ju inte kunnat uträtta så mycket. Man kanske inte var tillräckligt rustade. Man har inte kunnat samarbeta särskilt väl och haft interna splittringar. Hade man suttit i regeringsställning oftare hade man haft e rfarenhet och rutin för det. Inför folkomröstningen om EMU-medlemskapet var Anne-Marie Pålsson den enda moderaten i riksdagen som vågade trotsa partiledningen. Ja, det var ju inte så populärt. Jag fick ju inte veckans ros för att ha uppfört mig väl, säger hon och skrattar. Takhöjden inom den moderata riksdagsgruppen varierar enligt henne beroende på vilken fråga det gäller. I EMU-frågan fanns det knappt någon luft under taket alls. Man förv ä n t a- des inte inta en uppfattning som var i strid med partilinjen. Hennes skeptiska inställning till EMU bottnar inte så mycket i ekonomiska resonemang på den punkten delar hon i stort moderaternas åsikter. Skälen är istället politiska och har att göra med den utveckling som EU-samarbetet fått. Beslut som egentligen borde fattas nationellt har förts över på EU-nivå. När jag ser på EU idag ser jag en organisation som inte alls är särskilt liberal eller bygger på speciellt marknadsmässiga p r i n c i p e r. Istället präglas väldigt mycket av gammalt tyskt och franskt planeringstänkande. Jag är inte alls säker på att det är ett EU som jag vill ha ett fördjupat samarbete m e d. Pålsson är inte speciellt förvånad över resultatet i folkomröstningen. Folket reagerade som man ofta gör inför en obekant situation; man är förändringsobenägen om inte den situation man ställs inför har en tydlig premie. 18

Inför EMU-valet så hade Sverige en högre tillväxt än de flesta EU-länderna, vi hade en inflation som låg på en låg och behaglig nivå och en relativt stabil krona. Va rför skulle vi byta bort något som var säkert mot något som var osäkert? Hon jämför med EU-valet då situationen var radikalt annorlunda: Sverige var i en djup ekonomisk kris och en förändring var inte skrämmande utan framstod som ett bättre alternativ. Då fanns premien där. Hon värjer sig mot en del alltför radikala liberala förslag. Narkotikalegaliseringen är ett exempel. Hon känner till att forskning som har gjorts på området har visat på fördelar men är långt ifrån någon övertygad narkotikaliberal. Med risk för att göra Nyliberalens läsare besvikna så måste jag säga att jag har svårt att sätta ner foten i den här frågan. Den är så komplicerad och svårbemästrad i sig. Här vill jag se och kunna mer, men i varje fall så har jag ju en öppen hållning till det hela. Ö v e rhuvudtaget så liknar Pålssons inställning i narkotikafrågan hennes inställning i flera andra frågor. Hon talar om att balans mellan rättigheter och skyldigheter måste finnas. Liberalism handlar ju om frihet att välja. Men dess spegelbild är mitt ansvar för mitt handlande. När liberaler bara talar om frihet att välja utan att koppla detta till ansvaret gör man det förstås väldigt enkelt för sig och riskerar med viss rätt att få stämpeln tokliberal. Den som kräver en liberalisering av exempelvis narkotika, måste för att vara konsekvent samtidigt kräva av knarkarna att det tar eget ansvar för sitt liv och inte påtvingar mig något ansvar för detta. Ett annat exempel är fri invandring. Visst, om jag fritas från betalningsansvar så är folk välkomna hit. Man kan som på väldigt många områden se att systemet vi byggt upp i Sverige har ju blivit ett h i n d e r. Det hindrar fritt beteende, hindrar fri rörlighet och hindrar marknadslagarna. Och där sitter man Men hon tillägger att å andra sidan kan man ju krascha systemet. Tillåter man helt oreglerad in- och utvandring så kommer de som betalar mest skatt att lämna landet och alla som vill ha förmåner flyttar hit. För mig är kanske den fysiska flytten rätt knepig, men om jag tekniskt kan jobba för ett företag som har sitt säte i England och det räcker att vara där en gång i veckan för att flytta hela min skattekraft dit. Då kraschar systemet. Vore jag 30 så skulle jag tycka att det vore jättebra; då skulle jag ju precis börja slanta in till systemet. Vore jag 70 skulle jag inte vilja krascha det system som jag äntligen skulle börja få ta del av förmånerna av. Anne-Marie Pålsson hamnade på Frihetsfrontens lista över de mest liberala riksdagsledamöterna inför valet 2002. Jag var så mallig, säger hon och sträcker på sig. För att betona att hon på intet sätt är någon vanlig socialdemokratisk moderat bara för att hon tvekar i exempelvis narkotikafrågan, tar hon några andra exempel. Som vi har det idag får man ju knappt misslyckas i skolan. Misslyckas man en gång får man göra om det en, två eller tre gånger på komvux. Jag kan tänka: gör vad du vill, skolka eller spela dataspel under din skoltid, det bryr jag mig inte om. Men om du vill göra om skolgången så får du faktiskt betala den själv. Bort med den kommunala vuxenskolan alltså. Vill du spela korpfotboll och bry t e r benet och sjukskriver dig. Visst, gör det men överför inte kostnader på någon a n n a n. En rätt radikal reformering av sjukförsäkringen med andra ord. Jag har frihet att läsa på universitet om jag är tillräckligt begåvad, men jag har inte frihet att få betala för mig. Privatisering av universitetsväsendet får man hoppas. Sånt är lite enklare än knark, avslutar hon. Anne-Marie Pålsson befinner sig åldersmässigt nästan precis mellan 30 och 70; mellan 30-åringen som vill krascha systemet och 70-åringen som vill ta del av systemets förmåner. Här kanske den Pålssonska kluvenheten har sin klangbotten; det svenska systemet tvingar även en god liberal till betydande kompromisser. Såvida man inte vill krascha det. Jag känner några som vill det. Kristian Tiger är journalist. UPPDATERAD J U B E L - C D Köp Frihetsfrontens CD-rom med alla nummer av Nyliberalen som kommit ut från 1993 fram till nr 2 2003. I detta unika material hittar du artiklar av skribenter som John-Henri Holmberg, Sven Ry d e n f e l t, Johan Norberg, Ingemar Nordin, Walter Block och många andra. Läs om varför bostadsre g l e r i n g a r orsakar bostadsbrist, nazismens och kommunismens gemensamma ideologiska grund, varför frihandel är bättre än protektionism, om Ayn Rand och objektivismen och mycket mer. Denna ideologiska skattkista kostar bara 150 kronor att beställa från Frihetsfro n t e n. Sätt in pengarna på pg 449 71 84 4 och var noga med att ange vad du beställer och till vilken adre s s. 19

P o rt r ä t t Den nye To ry l e d a re n AV SE A N GA B B Se d a n d e förlora d e v alet 1997 h ar d et brittisk a konserv ativ a p artiet letat efter n å g on som k a n le d a d e m tillb a k a till re g eringsm a kten. Komm er d en ny e le d are n att ly c k as d är så m å ng a a ndra missly c k ats? Den sjätte november 2003 blev Michael Howard ledare för det brittiska konservativa partiet. En fråga som är värd att ställa sig är om, och i vilken utsträckning, det här kan ses som positivt ur ett libertarianskt perspektiv. För partitrogna konservativa, den sortens människors som vill att det ska gå bra för partiet, oavsett vad det förespråkar, är det utan tvivel bra. Howard är tveklöst den bästa ledaren partiet har haft sedan Margaret Thatcher avsattes 1990. Va r j e onsdag eftermiddag tar han med sig en verbal machete till Tony Blair i underh u- set, och skär snabbt sönder honom till ett n e rvvrak. Han har tagit ett skoningslöst tag om parlamentsgruppen och tvingat den att dela hans stenhårda vilja att vinna. På ett sätt tillsätts han vid ett gott tillfälle. Blairregeringen blir mer och mer misskrediterade p.g.a. sina inrikespolitiska misslyckanden och den allt större farsen kring deras påståenden om irakiska massförstörelsevapen. Men tidigare konserv a t i- va partiledare har haft goda tillfällen som de har låtit passera. Howard, däremot, är intelligent nog att känna igen tillfällena och för att dra omedelbara fördelar, för att ta över makten, av dem. Han är en strålande partiledare för alla som önskar de k o n s e rvativa tillbaka vid makten vid nästa v a l. Bekla glig a antilib erala tend enser För libertarianer måste bilden bli mer komplex. Under tiden han var inrikesminister i den senaste konservativa regeringen var Howard tydligt antiliberal. Han övergav den gamla commonlaw-principen att en åtalad har rätt att hålla tyst. Han introducerade stränga penningtvättlagar och gav polisen utökade befogenheter i det misslyckade kriget mot droger. Han gjorde det möjligt för dem att utföra omotiverade övervakningsuppdrag i hemmen hos misstänkta brottslingar. Han startade försöken att införa identitetskort. Å andra sidan, var han, och är fortfarande, en övertygad ekonomisk liberal som tror på låga skatter och minimala r e g l e r i n g a r. Han var en nyckelspelare för T h a t c h e r-årens reformer, och han kan förväntas rulla tillbaka många av de statliga i n t e rventionerna som infördes av Blairregimen. Även om den nuvarande regeringen för en bättre ekonomisk politik än tidigare Labourregeringar, har den ökat de totala skatteinkomsterna med femtio procent sedan 1997, och reglerat nästan varje del av det ekonomiska livet. De här skatterna och regleringarna har förstört de långsiktiga tillväxtutsikterna för den brittiska ekonomin. Att de inte har skapat en utflyttning av kapital och arbete visar bara på den ännu värre ekonomiska politiken som de flesta andra EU-regeringar f ö r. Hursomhelst, i en värld där kapital är nästan helt rörligt och där till och med arbete kan exporteras utan större kostnader eller problem kommer den nuvarande brittiska regeringens politik förr eller senare att tydligt påverka jobben och tillväxten. Howard vet detta och han har beslutsamhet nog för att handla så fort han kan vinna ett val. Nej till d et c etralisera d e monstret EU Men det bästa för libertarianer är frågan om europeisk integration. Som den nu ser ut är den Europeiska Unionen en skrämmande ickeliberal institution. Den är oförklarlig för väljarna och för opartiska bedömare och den arbetar för att minska friheten och valfriheten över hela Europa. Visserligen har EU inneburit frihandel inom sina gränser och en grad av ekonomisk integration som gör ett krig mellan de europeiska stormakterna svårt att föreställa sig, har också skapats. Men detta skulle kunna ha uppnåtts utan de enorma kostnaderna som införts från Bryssel den gemensamma jordbrukspolitiken, euron och nu konstitutionen. Det kan finnas libertarianska skäl att ha till en europeisk union, men de skälen rättfärdigar inte den union som vi har idag. Varje politiker som kan förväntas bekämpa det här centraliserade monstret förtjänar stöd från libertarianer. Förne dring eller exit? Samtidigt som Howard poängterar att han inte vill att Storbritannien skall lämna EU förespråkar han ett fortsatt nej till EMU, folkomröstning om varje konstitution som EU skulle föreslå en folkomröstning som han vet skulle förloras av federalisterna och en genomgående omförh a n d- ling av de viktigaste fördragen. Eftersom det sista aldrig skulle godkännas av Frankrike och Tyskland skulle han finna sig själv tvungen att välja mellan förnedring och att ta Storbritannien ut ur EU. Han är alltför intelligent för att inte veta det. Således kan vi dra slutsatsen att han skulle gå in i förhandling med vackra ord, men med avsikten att hitta en ursäkt att lämna EU. Howard är inte perfekt men han är bättre än Tony Blair. Det här är bra för Storbritannien, bra för Europa, och särskilt bra för friheten. Men förvänta er inte för mycket av mannen. Trots allt är han bara en politiker. Sean Gabb är kommunikationsansvarig för brittiska Libertarian Alliance. Han deltog som expert på brittisk politik i den svenska kampanjen mot EMU. 20