och bostadsanpassn ing

Tekniska hjälpmede l och bostadsanpassn ing För äldre med funktionsnedsättning i ordinärt boende en kunskapsöversikt Författare: Inga-Lill Boman, Louise Nygård, Lena Borell Sektionen för arbetsterapi, NVS, Karolinska Institutet

Hjälpmedelsinstitutet (HI) 2007 Författare: Inga-Lill Boman, Louise Nygård, Lena Borell Foto: BrandXPictures Ansvarig informatör: Lisbeth Säther Ansvarig handläggare: Claes Tjäder ISBN: 91-85435-33-3 URN:NBN hi-2007-07309-pdf Best nr: 07309-pdf Publikationen är endast utgiven i elektronisk form och kan hämtas som pdf-dokument på HIs webbplats, www.hi.se/publicerat. Den kan också beställas i alternativa format från HI.

Tekniska hjälpmedel och bostadsanpassning för äldre med funktionsnedsättning i ordinärt boende en kunskapsöversikt Författare Inga-Lill Boman, Louise Nygård, Lena Borell Sektionen för arbetsterapi, NVS, Karolinska Institutet Hjälpmedelsinstitutet

Förord Med denna kartläggning vill vi ge en samlad översikt över hur kunskapsläget ser ut idag inom området ordinärt boende och äldre. Vilka faktorer bidrar till att äldre med funktionshinder kan bo kvar hemma respektive flyttar från det egna boendet? Äldre flyttar till särskilda boenden för att de är i stort behov av vård och tillsyn på grund av sjukdom och flera funktionsnedsättningar. Ofta i kombination med att anhöriga inte längre orkar stå för omvårdnaden. Andra skäl är att de känner sig otrygga och ensamma. Med rätt utformat teknikstöd i bostaden kan äldre och personer med funktionsnedsättningar hålla kontakt med omvärlden och sköta en stor del av vardagsbestyren. Eftersom andelen äldre ökar så ökar också kraven på hjälpmedel och annat teknikstöd samt anpassning av bostäder. Det finns behov av att utveckla ny kunskap som kan komma äldre med olika former av funktionsnedsättningar till godo i form av goda lösningar på praktiska vardagliga problem framför allt i den privata bostaden. Författare är Inga-Lill Boman, arbetsterapeut Danderyds sjukhus AB och doktorand Sektionen för arbetsterapi, NVS, Karolinska Institutet i Stockholm, Louise Nygård, docent Sektionen för arbetsterapi, NVS, Karolinska Institutet samt Lena Borell professor Sektionen för arbetsterapi, NVS, Karolinska Institutet. Karolinska Institutet har beviljats utvecklingsmedel för denna kunskapsöversikt från Hjälpmedelsinstitutet. Rapporten ingår som en del i ett nordiskt projekt NordBo. Hjälpmedelsinstitutet är samordnare för NordBo, vars syfte är att lyfta fram frågor om boende för äldre med funktionsnedsättningar. Stockholm januari 2007 Hjälpmedelsinstitutet Claes Tjäder 4

Sammanfattning I Sverige finns omkring 1,5 miljoner människor äldre än 65 år och av dessa är 400 000 över 80 år. Inom tio år förväntas gruppen över 65 år utgöra 25 procent av Sveriges befolkning. Många äldre upplever att bostadens tillgänglighet minskar ju äldre de blir. Det kan vara en följd av att drabbas av nedsatt funktionsförmåga och försämrad hälsa. Att äldre ska kunna bo kvar i eget boende så länge som möjligt är vanligtvis vad de äldre själva och närstående önskar. Den föreliggande kunskapsöversikten baseras på behovet av att utveckla ny kunskap som kan komma äldre med olika former av funktionsnedsättningar till godo i form av goda lösningar på praktiska vardagliga problem framför allt i den privata bostaden. Mer specifikt är syftet att ge en samlad översikt över kunskapsläget inom området ordinärt boende och äldre samt att genom denna översikt särskilt identifiera och beskriva faktorer som kan bidra till att äldre med funktionshinder kan bo kvar hemma respektive kommer att flytta från det egna boendet. Studier som redovisas här rapporterar exempelvis att: 1). Bostadsanpassning och tekniska hjälpmedel kan bidra till ökad förmåga att utföra vardagliga aktiviteter och öka upplevelsen av självständighet. 2). Anpassningar kan minska fysiska och psykiska belastningar, minska hjälpbehovet samt avlasta närstående. 3). De äldre känner sig trygga och kan lättare genomföra sina dagliga aktiviteter är ett annat resultat av genomgången. De rapporterade studierna visar att anledningen till att äldre flyttar till särskilt boende är att de är i stort behov av omvårdnad på grund av sjukdom. Sammanställningen visar även att det endast finns ett mycket begränsat antal studier som undersökt om tekniska hjälpmedel och bostadsanpassningar kan bidra till att förhindra/uppskjuta flytt från ordinärt boende till särskilt boende. Forskningsfrågan har helt enkelt inte hittills varit föremål för undersökning. Rapporten redovisar också att: 1). Hjälpmedel ska vara individuellt anpassade. 2). Äldre och närstående bör erbjudas hjälp och stöd att lära sig använda det förskrivna hjälpmedel. 3). Traditionella trygghetslarm är endast effektiva om personen har fysisk och kognitiv förmåga att använda och själv trycka på larmknappen. 4). Det är vanligt att äldre med demenssjukdom får tekniska hjälpmedel för sent i sjukdomsprocessen. 5). Vid 5

förskrivning av hjälpmedel är det viktigt att beakta individens funktionsnedsättning, miljön, uppgiftens krav och hjälpmedlets utformning. Ökade krav på goda underlag (evidens) för kommande användning av samhälleliga resurser borde självklart leda till studier av effekterna av bostadsanpassning och förskrivna hjälpmedel när det gäller kvarboende. Framtida studier bör inriktas på att särskilt undersöka om ny IT baserad teknik kan bidra till ökad självständighet och möjliggöra kvarboende, samt om äldre med funktionshinder har beredskap och intresse av att lära sig att använda ny teknik. Den upplevda nyttan och användbarheten av den nya tekniken måste också studeras. 6

Innehåll Sammanfattning...5 Inledning...8 Syfte...9 Frågeställningar...9 Metod...10 Resultat...11 Studier som undersökt tekniska hjälpmedel och kvarboende...11 Studier som undersökt självständighet i aktiviteter med stöd av tekniska hjälpmedel...12 Studier om tillgänglighetsproblem och hinder i ordinärt boende...13 Studier om bostadsanpassning och kvarboende...14 Ökad självständighet och trygghet/säkerhet - ett resultat av bostadsanpassning...15 Studier av vilka faktorer som kan påverka kvarboende - ur ett brukarperspektiv...15 Studier som undersökt faktorer som kan påverka flytt till särskilt boende...16 Studier som undersökt nyttan och värdet av tekniska hjälpmedel vid rehabilitering...17 Studier som undersökt nyttan av elektroniska och IT-baserade hjälpmedel vid rehabilitering efter stroke...19 Studier som undersökt användande av förskrivna tekniska hjälpmedel...20 Studier som undersökt risk för fall och tekniska hjälpmedel/bostadsanpassning...21 Studier som undersökt tekniska hjälpmedel, ny teknik och bostadsanpassning vid demenssjukdom...22 Riktlinjer för analys och beslut angående teknik för personer med demenssjukdom...25 Diskussion...26 Referenser...32 Bilaga 1...42 7

Inledning I Sverige finns omkring 1,5 miljoner människor som är äldre än 65 år och av dessa är cirka 400 000 över 80 år. Dessa äldre-äldre beräknas inom tio år vara 25 procent fler än idag. Då förväntas gruppen över 65 år utgöra 25 procent av Sveriges befolkning (Statistiska Central Byrån, 2006). Den medicinska och tekniska utvecklingen bidrar till att allt fler överlever svåra olyckor och sjukdomar ofta med funktionsnedsättningar som följd. Fler äldre personer med funktionshinder bor också kvar hemma längre idag. Många äldre och kroniskt sjuka personer föredrar att bo och vårdas i sitt hem framför att vistas i särskilda boendeformer (SABO & Svenska Kommunförbundet, 2004). Samtidigt som rätten till och tillgången på platser i särskilda boendeformer diskuteras intensivt (Regeringens proposition 2005). Rätt till särskilt boende gäller personer som till följd av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande vård och omsorgsinsatser (prop. 1996/97:b 124). Antalet särskilda boenden har på senare år minskat i Sverige, 100 400 personer bodde permanent i särskilt boende i oktober 2005. Det är en minskning med 15 procent mot år 2000 (Socialstyrelsen, 2005). I dag är det främst personer med svår demens och mycket vårdkrävande som får en plats i särskilt boende. Det medför att rehabilitering, sjukvård och omsorg sker alltmer i hemmet och stora krav ställs på en fungerande omsorg i hemmiljön. Utvecklingen har medfört att hemtjänstpersonal fått allt svårare att tillgodose alla äldre personers behov av omsorg, vård och rehabilitering. Resurserna räcker helt enkelt inte till i kommunerna. Närstående har i allt större utsträckning tagit ett ökat ansvar för omhändertagandet av sina närstående i hemmet trots att de själva kan ha en bräcklig hälsa (Socialstyrelsen, 2005). Det ökande antalet äldre ensamboende eller med närstående kvarboende i det egna hemmet, förutsätter att det finns fungerande hjälpmedel och bostadsanpassningar som kan kompensera för olika funktionsnedsättningar och öka möjligheterna till kvarboende (Dahlin-Ivanoff, Iwarsson, & Sonn, 2006; Tinker et al., 2004). Lagen om bostadsanpassningsbidrag har som sitt mål att genom bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Kommunen ansvarar för bostadsanpassningar som är fasta installationer i ordinärt boende. Gränsdragningen 8

mellan vad som är hjälpmedel och vad som räknas som bostadsanpassning är ibland otydlig (SOU 2004:83). Cirka tio procent av befolkningen i Sverige använder någon form av hjälpmedel (SOU 2004:83). Av dessa förskrivs 70 procent till personer över 65 år. Landstinget finansierar tekniska hjälpmedel som ej utgör fast utrustning i det egna boendet. Syfte Perspektivet i den föreliggande kunskapsöversikten baseras på ett intresse av att utveckla ny kunskap som kan komma äldre människor med olika former av funktionsnedsättningar till godo i form av goda tekniska lösningar och andra insatser relaterade till anpassning av miljön i allmänhet och framför allt i den privata bostaden. Ett första steg i att utveckla ny kunskap är att undersöka kunskapsläget. Mer specifikt är syftet att ge en samlad översikt över kunskapsläget inom området ordinärt boende och äldre samt att genom denna översikt särskilt identifiera och beskriva faktorer som kan bidra till att äldre med funktionshinder kan bo kvar hemma respektive kommer att flytta från det egna boendet. Frågeställningar Följande frågeställningar har varit vägledande för studien: 1. I vilken utsträckning kan tekniska hjälpmedel och anpassningar av bostaden bidra till att förhindra/uppskjuta en flytt från ordinärt boende till särskilt boende? 2. I vilken omfattning kan ensamboende respektive anhöriga stödjas till kvarboende med hjälp av bostadsanpassning och/eller tekniska hjälpmedel? 3. Kan bostadsanpassning, ny teknologi och tekniska hjälpmedel bidra till att personer med demenssjukdom eller andra kognitiva problem kan bo kvar hemma med bibehållen kvalitet? 4. I vilken omfattning har nyttan och värdet av tekniska hjälpmedel undersökts i utvärderingar av rehabilitering till exempel vid stroke eller vid rehabilitering efter höftfraktur? 9

Metod Metoden för att söka litteratur, artiklar, rapporter och annan dokumentation genomfördes på följande sätt: Databassökning i databaser. Databaser som har använts är AMED, CINAHL, PubMed och PsycINFO Manuell sökning efter genomläsning av referenslistor i relevant litteratur och artiklar Manuell sökning på namngivna forskare och författare av relevant litteratur och artiklar Sökning på Internet genom sökmotorn www.google.se Sökning på Internet efter forskningsrapporter inom Sverige vid universitet, forskning och utvecklingscentra samt statliga instanser Sökord som har använts i databassökningen är: assistive devices, assistive devices and cognition, environmental design, environmental design and cognition, environmental design and disability, housing adaptations, home modifications, home modification and cognition, home environment, design, modification, home environment and modification, home environment and independent living, home environment and hospitalisation, home environment and aging in place, aging in place, aging in place and assistive technology, aging in place and independent living, older adults and elderly, home environment, older adults and elderly and independent living, hip fracture and devices, hip fracture and older people, hip fracture and older people and rehabilitation. I bilaga 1 redovisas sökord och antal träffar. Sökningar i databaser resulterade i 599 träffar, vilka samtliga har gåtts igenom. För att kartläggningen skulle vara möjlig att genomföra baseras urvalet av vetenskapliga studier på innehållet i abstraktet och inte den fullständiga artikeln. Av dessa 599 artiklar valdes 29 artiklar som antogs kunna besvara frågeställningarna. Därefter gjordes en manuell sökning i referenslistor i utvalda artiklar och på namngivna forskare och författare av relevant litteratur. Den manuella sökningen resulterade i 25 vetenskapliga artiklar, ett kapitel i bok, samt en avhandling som antogs kunna besvara frågeställningarna. Artiklar skrevs ut elektroniskt då det var tillgängligt, i annat fall rekvirerades de via fackbibliotek. Boken rekvirerades också. Huvuddelen av litteraturen har varit engelskspråkiga. Studier om ny teknik har huvudsakligen fokuserat på yngre. Dessa studier har tagits med eftersom äldre förmodligen kan ha stor nytta av ny tekniken. 10

Sökningar med sökmotorn www.google.se resulterade i 143 träffar. Av dessa 143 forskningsrapporter valdes en forskningsrapport som antogs kunna besvara frågeställningarna utifrån rapportens titel. Sökord som användes var: forskningsrapport äldreteknik, forskningsrapport äldre bostadsanpassning, forskningsrapport äldre kvarboende samt, forskningsrapport äldre tekniska hjälpmedel kvarboende. Sökningar på Internet efter forskningsrapporter inom Sverige vid universitet, forskning och utvecklingscentra samt statliga instanser resulterade i 26 rapporter. Av dessa valdes fem rapporter som antogs kunna besvara frågeställningarna utifrån rapportens titel eller abstrakt om det var tillgängligt. Läroböcker (text books) inom området har inte inkluderats i undersökningen. Här redovisas ett urval av resultat som framkommit i svenska och internationella tillgängliga forskningsrapporter och vetenskapliga publikationer. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständigt heltäckande redovisning av området tekniska hjälpmedel och bostadsanpassning för äldre med funktionshinder i ordinärt boende. Resultat Studier som undersökt tekniska hjälpmedel och kvarboende Studier visar att behovet av tekniska hjälpmedel ökar med ålder (McCreadie & Tinker, 2005; Ivanoff & Sonn, 2005). En förklaring är antagligen att äldre får flera fysiska funktionsnedsättningar, såsom dålig syn och nedsatt gångförmåga (Dahlin-Ivanoff & Sonn, 2004). Studier inom området visar att många äldre blir beroende av hjälp och stöd att utföra dagliga aktiviteter (Iwarsson & Isacsson, 1997; Iwarsson, Isacsson & Lanke, 1998). Forskning som explicit undersöker i vilken utsträckning tekniska hjälpmedel och bostadsanpassningar kan bidra till att förhindra/uppskjuta en flytt från ordinärt boende till särskilt boende är förvånande få. McCreadie och Tinkers (2005) studie visar att tekniska hjälpmedel har potential att minska diskrepansen mellan en persons förmåga och miljöns krav och därmed göra det enklare för människor att bo kvar i ordinärt boende. I vilken utsträckning tekniska hjälpmedel kan minska diskrepansen beror på individens intresse och vilja att lära sig använda tekniska hjälpmedel, men även andra faktorer har stor betydelse (Kapur, Glisky, & Wilson, 2002; Tinker et al., 11

2004). En av de viktigaste faktorerna är om personen upplever att hjälpmedlet kan erbjuda säkerhet och trygghet (Mann et al., 1999; Wielandt & Strong, 2000). En annan viktig faktor är om hjälpmedlet kan erbjuda den form av stöd som personen önskar (Gitlin, Luborsky & Scemm, 1998). I en pågående studie av Lilja och medarbetare (Petersson et. al in press) visar de preliminära resultaten att äldre med funktionshinder i första hand väljer att använda tekniska hjälpmedel för att kompensera en funktionsnedsättning, därefter när det inte längre räcker som stöd väljer man att ansöka hos kommunen om en bostadsanpassning. Dessa resultat pekar på en stegvis utveckling där användning av hjälpmedel föregår en anpassning av bostaden. En amerikansk studie av Mann och kollegor (1999) visade att tekniska hjälpmedel kan bidra till ökad självständighet för äldre personer samt minska hjälpbehovet och avlasta närstående, vilket kan bidra till att en flytt till särskilt boende skjuts upp. Resultatet visade även att tekniska hjälpmedel och bostadsanpassningar kan medföra att en försämring av hälsan fördröjs, samt att antalet fallolyckor kan reduceras vilket i sin tur kan minska kostnader för hemtjänst och personlig assistans. En svensk äldreforskare Thorslund och kollegor (2005) anser inte att en ökad användning av tekniska hjälpmedel och bostadsanpassning i sig som en enskild insats skulle kunna förhindra eller skjuta upp en flytt till särskilt boende. Thorslund (2005) menar att det behövs en kombination av flera olika typer av insatser för att möjliggöra ett kvarboende av hög kvalitet. En studie av Kraskowsky & Finlayson (2000) undersökte vad som påverkade om äldre använde sina hjälpmedel eller ej visade bland annat att användandet av hjälpmedel till en början efter förskrivning är ganska hög (mellan 47-82 procent) men att användandet minskar över tid. Studier som undersökt självständighet i aktiviteter med stöd av tekniska hjälpmedel Flera studier har, liksom de ovannämnda visat att tekniska hjälpmedel kan bidra till ökad förmåga att utföra vardagliga aktiviteter och därmed också bidra till ökad självständighet i det dagliga livet (Agree, 1999; Gosman-Hedström, 2003; Hoeinig, Taylor, & Sloan, 2003; Mann, 2001; Sonn, & Grimby, 1994; Wressle & Samuelsson, 2004). Agree (1999) fann exempelvis att tekniska hjälpmedel förbättrade förmågan att utföra vardagliga aktiviteter för äldre personer med medelsvår till måttlig funktionsnedsättning, vilket också bidrog till en ökad självständighet. 12

I en amerikansk studie undersökte Hoenig och kollegor (2003) om tekniska hjälpmedel kunde minska antalet assistenttimmar för personer över 65 år som hade svårigheter att utföra personliga aktiviteter i det dagliga livet, (P-ADL). I studien intervjuades 2368 individer om de använde tekniska hjälpmedel. Studien visade att personer som använde tekniska hjälpmedel behövde färre assistenttimmar jämfört med dem som inte använde hjälpmedel. Personer med kognitiva funktionsnedsättningar använde dock tekniska hjälpmedel endast för några få vardagliga aktiviteter som de hade svårigheter att utföra och en del använde inte alls det förskrivna hjälpmedlet. En anledning till att några av deltagarna inte använde hjälpmedlet kan ha varit svårigheter att lära sig använda hjälpmedlet (Hoenig, Taylor, & Sloan, 2003). Andra studier har dock visat att personer med minnesnedsättning kan lära sig använda ny teknik med hjälp av en adekvat inlärningsmetod (Boman et al., 2006; Kim et al., 2000; Wilson et al., 2001; Wright et al., 2001). Personer med minnesnedsättning bör erbjudas individuell anpassad träning för att lära sig att använda hjälpmedlet. Brukaren bör också vara motiverad och intresserad av att använda hjälpmedlet (Eriksson et al., 2004). Vid förskrivandet av hjälpmedel är det viktigt att beakta flera olika faktorer såsom personens funktionsnedsättning, miljön, uppgiftens krav och hjälpmedlets utformning (Gosman, et al., 2002; McCreadie & Tinker, 2005). Studier om tillgänglighetsproblem och hinder i ordinärt boende Ett flertal internationella och svenska studier har visat att människor kan uppleva att bostadens tillgänglighet minskar ju äldre de blir (Iwarsson & Wilson, 2005; Sonn, Grimby & Svanborg, 1996; Verbrugge & Jette, 1994). En del av förklaringen är antagligen att äldre får fler funktionshinder och därmed blir begränsade av den fysiska utformningen av bostaden (Fänge, 2004; SABO & Svenska Kommunförbundet, 2004). De hinder som finns i hemmiljön påverkar även anhöriga och många stödjer sina närstående och kompenserar för hinder som finns i miljön. En studie av Thorslund och kollegor (2005) visade att äldre flyttat till särskilt boende på grund av hinder i boendet så som trappor och avsatser inne och utanför bostaden. I ENABLE-AGE projektet (Nygren, Johannisson, & Iwarsson, 2004) framkom att äldre personer som upplevde hemmiljön som användbar, tillgänglig och meningsfull var mer oberoende av hjälp i dagliga aktiviteter. I studien framkom även att olika hinder i hemmiljön och tillgänglighetsproblem 13

skulle kunna åtgärdas med bostadsanpassning för att öka självständigheten. Hinder i hemmiljön var: kranar och reglage i kök och hygienrum badkar trappor trösklar vid entré nivåskillnader till soputrymme ojämna gångvägar utomhus Vidare framkom andra tillgänglighetsproblem i hemmiljön, såsom högt placerade väggskåp/hyllor i kök, avsaknad av utdragbar inredning i bänkskåp i kök och tvättstuga, samt avsaknad av stödhandtag vid WC/dusch/badkar. I en studie av Söderberg (2005) intervjuades 43 äldre personer i Haninge kommun som ansökt om särskilt boende för att bostäderna och bostadsområdena inte var tillgängliga, vilket bidrog till att de inte kunna leva ett självständigt liv. En mängd olika anledningar rapporterades till varför de ansåg att de inte kunde bo kvar i eget boende, exempelvis: svårigheter att själv ta sig ut, att kunna utföra ADL aktiviteter, svårigheter att laga mat, oro inför att inte själv kunna kalla på hjälp vid behov, samt ängslan inför att dö hemma. De önskade att få närhet till sjukvård, att få vara nära andra människor och att få hjälp och service. De var missnöjda med befintlig hemtjänst. Det framkom att närstående ansåg att den anhörige inte klarade sig själv längre. En del äldre upplevde att de fick ett för stort antal hjälpmedel förskrivna, vilket gjorde att det blev omöjligt för dem att lära sig att hantera alla hjälpmedel. Det som var tänkt att underlätta försvårade istället vardagen. Studier om bostadsanpassning och kvarboende Studier som visar i vilken utsträckning bostadsanpassningar kan bidra till att äldre kan bo kvar hemma, samt minska fysiska och psykiska belastningar för de närstående saknas i stor utsträckning. Arman och Lindals projekt (2005) speglar vad fyra äldre personer med funktionshinder och fyra anhöriga ansåg vara de viktigaste förändringarna efter anpassningen. Respondenterna uttryckte att de efter bostadsanpassning kunde utföra personlig hygien mer självständigt och att de inte kände sig som en belastning för anhöriga på samma sätt som tidigare. De som fått badkaret borttaget var mycket nöjda eftersom de inte längre behövde oroa sig för att ramla eller fastna i badkaret och inte kunna ta sig upp. Samti- 14

digt uttryckte respondenterna rädsla över att hemmet skulle förvandlas till något som liknade en institution. Ökad självständighet och trygghet/säkerhet - ett resultat av bostadsanpassning Flera studier genomförda företrädesvis i Nordamerika har undersökt på vilket sätt bostadsanpassningar kan minska konsekvenserna av en funktionsnedsättning och bidra till ökad självständighet samt minska kostnader för hemtjänst, (Allen, 1996; Lansley, McCreadie, & Tinker, 2004; Mann, Ottenbacher, Fraas, Tomita & Granger, 1999; Smideman, 2001; Verbrugge & Jette, 1994). I en svensk studie av Petersson och kollegor (in press) undersöktes effekten av bostadsanpassningar för äldre personer med funktionshinder. De fann så som tidigare studier även rapporterat att bostadsanpassning bidrog till att individerna kunde utföra aktiviteter i det dagliga livet med ökad självständighet och säkerhet. Bostadsanpassningen hade störst inverkan på aktiviteter relaterade till hygien i badrum och att ta sig in och ut ur sin bostad, vilket även överensstämmer med tidigare studier av Fänge & Iwarssons, (2005); och av Mann et al., (1999). Fänge och Iwarssons, (2005) undersökte om 131 personer i åldern 24-93 som sökt bostadsanpassning blev mer självständiga i vardagliga aktiviteter efter att de fått bostadsanpassning. Studier av vilka faktorer som kan påverka kvarboende - ur ett brukarperspektiv Även forskning som visar vilka faktorer som kan påverka och avgöra om äldre har möjlighet till kvarboende saknas. I den aktuella sökningen återfanns endast en amerikansk studie som intresserat sig för frågan ur ett brukarperspektiv. En enkätundersökning som Mastrian (2001) utfört i USA undersöktes vilka faktorer som var viktiga för att klara ett självständigt boende. 335 personer i åldern 19 till 95, (medelålder 54,8) deltog i studien. I studien deltog flest kvinnor, (80,6 procent). Deltagarna skattade vilka aktiviteter inom P-ADL, (såsom bada, klä på sig, toalettbesök, förflyttning etc.) som var viktiga för att klara ett självständigt boende, samt instrumentella aktiviteter I-ADL, (såsom att göra inköp, körförmåga, telefonera, hushållsarbete, ta mediciner etc.). Vidare skattade deltagarna vilka funktioner (höra, se, omdömesförmåga, fatta beslut) som var viktiga för att klara ett självständigt boende samt vilka faktorer i miljön som kan vara ett hinder för självständigt boende. Skattningarna gjordes enligt en tregradig skala: mycket viktigt, ganska viktigt eller inte alls viktigt. Alla deltagare skattade att det var mycket viktigt 15

att klara att ta mediciner för att klara ett självständigt boende. Deltagarna ansåg att det var viktigt att klara att telefonera, att klara toalettbesök, att låsa och låsa upp dörren självständigt. De tyckte att det var mycket viktigt att ha en god synförmåga och att kunna städa och gå i trappor och kunna ta ett bad självständigt. Deltagarna skattade även vilka sjukdomar/funktionsnedsättning (uppräknade i enkäten) som kan påverka förmågan att klara ett självständigt boende. Alla deltagare skattade att Alzheimer var den sjukdom som kan påverka förmågan att klara ett ordinärt boende mest. Pareser och frakturer var de funktionsnedsättningar som ansågs kunna påverka ett ordinärt boende mest. Studier som undersökt faktorer som kan påverka flytt till särskilt boende I de flesta fall är det ett mycket stort behov av tillsyn och vård som leder till ett beslut om flyttning till särskilt boende (Check, Ballantyne, & Roder- Allen, 2005; Thorslund et al., 2005; Åsell-Otmalm, 2005). Nedanstående studier rapporterar om orsaker till flytt från det egna hemmet till särskilt boende utan att närmare ange huruvida hemmet var bostadsanpassat eller vilka hjälpmedel den boende hade tillgång till. Lundh, Sandberg och Nolan, (2000) intervjuade 14 anhöriga som nyligen varit med om att flytta en make/maka till särskilt boende. I studien framkom att anhörigas beslut att låta sin närstående flytta till särskilt boende hade växt fram genom en insikt om att de inte längre orkade ta hand om sin make/make. De hade ofta hjälpt sin närstående under en lång tid ofta 24 timmar om dygnet och var utmattade. Andra skäl som framkom i en enkätundersökning med 32 äldre i Sundsvall som flyttat till äldreboenden var att många önskade att få mer lättillgänglig hjälp och de kände sig ensamma och otrygga (Åsell-Otmalm, 2005). Ytterligare skäl som framkommit var att man vårdats på akutsjukhus och inte längre klarade att bo i ordinärt boende på grund utav en funktionsnedsättning och sjukdom (Thorslund et al., 2002; Åsell-Otmalm, 2005). Westlund och Persson (2004) undersökte vad som var huvudorsaken till att äldre flyttat till särskilt boende i Kalmar län under första halvåret 2004. Huvudorsaken till 45 procent av flyttningarna var demenssjukdom (orienteringsfunktionshinder, enligt Bergerskalan, steg 4). Personer med orienteringsfunktionshinder, som vid demens behöver handgriplig, praktisk hjälp för att klara vardagssysslor eftersom de inte kan handla enbart utifrån 16

muntliga instruktioner, de klarar inte heller tids- och rumsorientering. 35 procent av de äldre hade omfattande omvårdnadsbehov, främst på grund av en eller flera somatiska och kroniska sjukdomar, såsom hjärt-lung, njursjukdom samt stroke med oförutsägbart hjälpbehov flera gånger per dygn då den äldre själv måste kalla på hjälp. Återstående 20 procent flyttade på grund av andra omständigheter i samverkan med varandra. Generellt orsakades flyttningarna av mycket stora omsorgsbehov. Resultatet från ovan beskrivna studie överensstämmer med en australiensk studie av Check, Ballantyne och Roder-Allen, (2005). I studien undersöktes vilka faktorer som bidrar till att äldre personer flyttar från ordinärt boende till särskilt boende i södra delen av Australien. Djupintervjuer gjordes med 31 personer över 65 som inom en snar framtid skulle flytta till särskilt boende. Intervjuer gjordes även med tio anhöriga. Resultatet visade att de flesta deltagarna ville vara självständiga så länge det var möjligt och de ville själva bestämma när det skulle flytta till särskilt boende. Främsta anledningen till att de behövde flytta till särskilt boende var att de hade ett ökat behov av vård och omsorg. Westlund och Persson (2004) fann att den karakteristiska flyttaren är en ensamboende, kvinna, över 80 år, mer än hälften vistades på ett korttidsboende innan flytt till särskilt boende. Resultatet överensstämmer med andra studier av Hellström (2003) och the Study of Living Conditions of the Oldest Old, SWEOLD (Thorslund, Lennartsson, Parker & Lundberg, 2004). Studierna har visat att hälsoproblem bland äldre-äldre har ökat under de senaste åren, speciellt bland kvinnor. Äldre kvinnor har fler medicinska symptom och funktionsnedsättningar än män. Sammanfattningsvis visar studierna att äldres flytt till särskilt boende föregåtts av ökat hjälpbehov, vård och tillsyn, ofta i kombination med att anhöriga inte längre orkar påverkar givetvis också när man flyttar. Andra skäl som framkommit är känslor av otrygghet och ensamhet. Huruvida boendemiljön med eller utan anpassning och med hjälpmedel eller med avsaknad av hjälpmedel, bidrog till att uppskjuta en flytt ger studierna inte svar på. Antagligen för att forskarna inte undersökt just detta i de ovan rapporterade studierna. Studier som undersökt nyttan och värdet av tekniska hjälpmedel vid rehabilitering Studier som undersöker nyttan och värdet av tekniska hjälpmedel i utvärderingar av rehabilitering vid stroke eller vid rehabilitering efter höftfrak- 17

tur för äldre personer är få (Day, et al., 2001; Gosman-Hedström et al., 2002; Petersson, 2005). Gitlin (1996) utgör ett undantag då hon undersökte effekten av tekniska hjälpmedel vid rehabilitering efter stroke och höftfraktur. I studien deltog 86 patienter över 55 år som rehabiliterades efter stroke eller höftfraktur. De fick 642 hjälpmedel förskrivna under vårdtiden på sjukhus. Resultatet visade att tekniska hjälpmedel var effektiva vid rehabilitering efter stroke och höftfraktur och de understödde därmed rehabiliteringsprocessen. Hälften av hjälpmedlen användes alltid eller ofta och en uppföljning visade att användning av hjälpmedlen ökade över tid. Strokepatienter bör få fortsatt stöd och träning att lära sig använda tekniska hjälpmedel när de skrivs ut efter rehabiliteringsperioden enligt en studie av Chiu och Man (2004). 53 strokepatienter fick träning att lära sig använda tekniska hjälpmedel under rehabiliteringen, hälften av deltagarna fick även fortsatt träning i hemmet. De förbättrades signifikant jämfört med kontrollgruppen som inte fick träning i hemmet. Häggblom-Kronlof och Sonn (1999) undersökte hur äldre kvinnor värderade sina tekniska hjälpmedel. Studien visade att kvinnorna upplevde att de fått möjlighet att ta kontroll över vardagliga aktiviteter med stöd av hjälpmedlen. En del kvinnor upplevde att de var påtvingade att acceptera hjälpmedlet vilket medförde en känsla av ofullständighet å andra sidan gav det trygghet och säkerhet. Inställningen till och synen på hjälpmedel har också studerats i samband med rehabilitering. I en studie av Gosman-Hedström och kollegor (2002) framkom att en del äldre ville klara sig själva utan hjälpmedel, medan andra kunde ha svårigheter att lära sig använda hjälpmedlet på grund av kognitiv funktionsnedsättning. Pettersson (2005) undersökte hur personer som fått stroke upplevde sina hjälpmedel. Resultatet visade att deltagarna ansåg hjälpmedlen vara både något positivt och underlättande samtidigt som det också kunde vara negativt. Några deltagare upplevde att det var pinsamt att använda hjälpmedlen och obehagligt när de väckte uppmärksamhet för att de hade hjälpmedel. Vidare sågs hjälpmedlen ibland som en ständig påminnelse om funktionshindren. Jahlenius (2005) fann i en kartläggning att personer med kognitiva funktionsnedsättningar (exempelvis efter stroke) inte får tillgång till de tekniska hjälpmedel som de behöver för att kunna fungera självständigt. Jahlenius (2005) påpekar vidare att vid förskrivning av hjälpmedel är det viktigt att rehabiliteringspersonal beaktar varje persons individuella behov 18

och motivation att använda hjälpmedel för att mer självständigt kunna utföra aktiviteter. Andra faktorer som måste beaktas vid utprovning är funktionsnedsättningens grad, hemmiljön och hjälpmedlets utformning (Gitlin, et al., 1998; Häggblom- Kronlöf, & Sonn, 1999; Gosman-Hedström et al., 2002; Miskely, 2001). Studier som undersökt nyttan av elektroniska och IT-baserade hjälpmedel vid rehabilitering efter stroke Studier som undersökt nyttan av ny teknik för personer med kognitiva funktionsnedsättningar efter stroke eller traumatisk hjärnskada har visat exempel på att elektroniska hjälpmedel kan bidra till ökad självständighet, bättre vardagsfunktion, trygghet och säkerhet och livskvalitet för personer med kognitiva funktionsnedsättningar efter förvärvad hjärnskada (Boman et al., 2006; Cash, 2004; Christenson, 1998; Harmer & Bakheit, 1999; Lange, 2002; Shone Stickel et al., 2002). Ett flertal studier har visat att elektroniska hjälpmedel som använts för att påminna om exempelvis; aktiviteter och avtalade möten är effektiva (Kim et al., 1999; Kapur, Glisky, & Wilson, 2002; Kim et al., 2000; Wade & Troy, 2001; Wilson et al, 2001; Wright et al., 2001). Hur elektroniska hjälpmedel skulle kunna underlätta för personer med olika typer av funktionsnedsättningar och sjukdomar att bo kvar i det egna hemmet samt minska bördan för närstående diskuteras i några studier (Harmer och Bakheit 1999; Shone Stickel et al., 2001). LoPresti Mihailidis och Kirsch (2004) fann att traditionell rehabilitering för personer med minnesnedsättning kunde effektiviseras med elektroniska minneshjälpmedel genom att patienterna kunde delta i träningen mer självständigt och kontexten där uppgifterna skulle utföras kunde utökas. Kapur och kollegor (2004) har på samma sätt visat att elektroniska minneshjälpmedel och datorer är effektiva hjälpmedel i rehabilitering för personer med minnesnedsättning efter förvärvad hjärnskada. Ehrenfors och Gudjonsdottir (2005) visade i en rapport från Hjälpmedelsinstitutet hur personer med minnesproblem ofta måste hantera situationer där ett hjälpmedel skulle kunna förhindra komplicerade situationer. Ett exempel på en sådan situation är när man behövde komma ihåg muntlig information som givits vid exempelvis läkarbesök. På rehabiliteringsmedicinska kliniken på Danderyds sjukhus finns en träningslägenhet utrustad med olika elektroniska (IT- baserade) hjälpmedel. 19

Slutenvårdspatienter med förvärvad hjärnskada (exempelvis efter stroke) kan bo i lägenheten under fem dagar under rehabiliteringsperioden för att utreda hur de klarar att självständigt utföra aktiviteter i det daliga livet i eget boende. Under boendeperioden bedöms patienten med olika instrument och observationer av en arbetsterapeut. De olika elektroniska hjälpmedlen är kopplade till ett loggningssystem som registrerar hjälpmedlen. Eriksson och kollegor (2004) undersökte hur patienterna upplevde boendet i träningslägenheten och hur de anpassade sig till miljön och de olika elektroniska hjälpmedlen. Alla patienter i studien lärde sig hantera tekniken och dra nytta av den, trots kognitiva problem. De kände sig trygga med larmfunktionerna, hushållsaktiviteter kunde utföras bättre och mer självständigt med hjälp av elektroniska hjälpmedel. En ytterligare studie har genomförts i anslutning till träningslägenheten vid Danderyds sjukhus där 16 personer med förvärvad hjärnskada efter stroke eller traumatisk hjärnskada i åldern 25-76 deltog (Boman et al., in manus). Resultatet visade att deltagarna fick bättre insikt om sin förmåga och kapacitet, vilket medförde att förskrivning av hjälpmedel, ansökan om bostadsanpassning, planering av hemtjänst eller personlig assistans kunde sättas in i ett tidigare skede under rehabiliteringsperioden. Sammantaget visar resultatet att vårdtiden kan förkortas och att kostnaderna för rehabilitering därmed minskar. Studier som undersökt användande av förskrivna tekniska hjälpmedel Ett flertal studier har visat att hjälpmedel som förskrivits verkligen användes i hög utsträckning (Gitlin et al., 2001; Gosman-Hedström et al., 2002). Gosman-Hedström och kollegor (2002) undersökte frekvensen av användandet av tekniska hjälpmedel för äldre som drabbats av stroke. Bedömningar gjordes vid tre och tolv månader efter insjuknandet. Efter tre månader använde 76 procent av de 116 personer, som ingick i studien, ett tekniskt hjälpmedel och 82 procent använde åtminstone ett tekniskt hjälpmedel efter 12 månader. Efter 12 månader var 41 procent självständiga eller behövde minimal assistans i ADL enligt Functional Independent Measure, FIM (Grimby et al., 1996). Deltagarna i studien intervjuades och det framkom att de hade stor nytta av hjälpmedlen i vardagliga aktiviteter. De hjälpmedel som användes mest var badbrädor och gånghjälpmedel, vilket stämmer överens med andra studier (Dahlin-Ivanoff & Sonn, 2004; Gitlin et al., 2001; Lansley et al., 2004; Mann et al., 1999). I studien framkom dessutom att äldre som rehabiliterades på en strokeavdelning fick 20

tekniska hjälpmedel förskrivna i ett tidigare skede än de som inte rehabiliterats på en strokeavdelning. Det innebar att de fick träning att utföra dagliga aktiviteter med hjälp av de förskrivna hjälpmedlen under rehabiliteringen, vilket förmodligen innebar att de blev mer självständiga. Ett viktigt resultat som framkom var att uppföljningar behövde utföras en lång tid efter insjuknandet för att bedöma behovet av ytterligare hjälpmedel. Resultatet överensstämmer med en longitudinell studie av Sörensen (2003). I Sörensens studie (2003) undersöktes frekvensen av användandet av tekniska hjälpmedel hos personer med funktionsnedsättning efter stroke tre till fem år efter insjuknandet. Studien visade att behoven av hjälpmedel var bestående och behovet av hjälpmedel ökar med tiden. I studien deltog 155 personer i åldern 33-95 (medelålder 71). Vid utskrivning förskrevs ett eller flera hjälpmedel till 75 procent av deltagarna. Efter tre till fem år var det endast fem personer som inte hade något hjälpmedel. 84 procent av hjälpmedlen användes regelbundet och på det sätt som det var avsett. De hjälpmedel som användes mest var rollator andra typer av gånghjälpmedel rullstol badbräda toalett- och hushållshjälpmedel Studier som undersökt risk för fall och tekniska hjälpmedel/bostadsanpassning Höftfrakturer bland äldre är en av de för samhället mest kostsamma behandlingarna (Räddningsverket, 2002). Risken att drabbas av höftfraktur ökar med åldern. Antalet höftfrakturer ökar i Sverige vilket bland annat beror på ökad medellivslängd hos befolkningen. 1/3 av alla fallolyckor sker i hemmet bland personer över 75 år. Dessutom är många äldre rädda för att falla, vilket i sin tur är en risk för att falla (Lyons et al., 2006). Förekomsten av hjälpmedel i hemmet ökar efter en fallolycka (Hagsten, 2004). Tekniska hjälpmedel har en viktig roll för att äldre som fallit och drabbats av höftfraktur ska kunna utföra vardagliga aktiviteter mer självständigt (Stenvall et al., 2005, Hagsten, Svensson, & Gardulf, 2004). Hagsten med flera (2004) fann att hälften av deltagarna i en studie av personer som drabbats av höftfraktur (100 personer >65 år) behövde hjälp med bostadsanpassning och tekniska hjälpmedel för att underlätta återgång till eget hem. Så många som 90 procent av deltagarna behövde fallförebyggande åtgärder som att ta undan löst liggande mattor och flytta sladdar. 21

Säkerheten i hemmet kan förbättras med stöd av bostadsanpassning och samtidigt reducera antalet fallolyckor (Cumming et al., 1999). Äldre som drabbas av höftfraktur får nedsatt rörelseförmåga vilket påverkar förmågan att utföra dagliga aktiviteter (Norton et al., 2000; Stenvall, et al., 2005). Studier som undersökt tekniska hjälpmedel, ny teknik och bostadsanpassning vid demenssjukdom I flera EU-projekt har ett antal olika tekniska hjälpmedel utvecklats och prövats under senare år. Hjälpmedlen är bland annat locator ( sakfinnare ), medicinkarusell, automatisk nattlampa, påminnare, dörralarm, anpassad telefon, bildtelefon (se exempelvis Astell, 2005; 2006; Cash 2003; 2004; Gilliard & Hagen, 2004; Hagen et al., 2004). Kännedomen om hjälpmedel för personer med demens var överlag liten, både hos personerna med demens och deras vårdare. Därför konkluderades att nationell information och förteckning över hjälpmedel behövs. Denna slutsats kom också en svensk kunskapsöversikt fram till vid samma tidpunkt (Starkhammar & Dahlenborg, 2002). Andra aspekter som underströks, baserat på EU-projekten, var motivationen hos brukarna och stödet ifrån omgivningen, liksom ifrån hälsovården (Astell, 2006). Erfarenheterna i ENABLE visade att cirka tre veckor var tillräckligt för brukarna att pröva hjälpmedlet och att hjälpmedlet ansågs mera användbart om det erhölls tidigt i demensutvecklingen. Vikten av att beakta många olika aspekter då utfall prövas underströks (Hagen et al., 2004). Sammanfattningsvis visade utvärderingarna av ENABLE projektet att tekniken kunde integreras och användas och att både närstående och personer med demens upplevde att de var till nytta (Gilliard & Hagen, 2004). Nationella skillnader fanns dock, liksom individuella. Nedsatt rumslig orientering medför ofta problem för personer med demens, deras närstående och vårdare. En häftig debatt har förts i litteraturen angående så kallad electronic tagging, där den eventuella nyttan i form av säkerhet har vägts mot integritetskränkning och kontroll (Astell 2005; 2006; Cahill 2003; Bail, 2003; O Neill 2003; Hughes & Louw 2002). Det har poängterats att de etiska principerna måste föregå varje enskilt beslut om sådana åtgärder, så att de aldrig används som en allmän lösning. I en studie på en sluten avdelning prövades ett elektroniskt system för tillgänglighetskontroll, det vill säga alla på avdelningen bar ett chip i ett halsband. Chippet gav var och en tillträde till relevanta utrymmen (Margot & 22

Nygård, 2006). Studien visade att tillgänglighetstekniken kunde underlätta de boendes känsla av trygghet och territorialitet, exempelvis genom att de egna rummen skyddades från andras intrång. De lärde sig också relativt snabbt att hitta på avdelningen och tekniken verkade i längden understödja deras möjligheter att anpassa sig till att bo i den nya miljön. Däremot framkom det att tekniken också var sårbar, exempelvis genom tekniska problem eller genom att dessa chip lätt bytte plats från en person till en annan, exempelvis mellan boende och närstående på besök. I Sverige har ett fåtal studier av hjälpmedel för personer med demens genomförts. I en klinisk prövning av fem fall visade Nygård och Johansson (2001) på den individuella variationen om och hur olika slags problem med tidsuppfattning kunde avhjälpas med teknik. Olika slags tidshjälpmedel prövades, baserat på individernas problem. Analysen visade att problem med att veta när, det vill säga att passa tider, i vissa fall kunde åtgärdas med tidshjälpmedel om brukarnas motivation och engagemang var starkt. Däremot kunde problem att uppskatta tidens längd inte åtgärdas med hjälpmedel, och för vissa av de fem fallen visade sig hjälpmedlen inte komma till användning alls. I Finland prövades en anpassad telefon med positivt resultat för några fall med demens och deras familjer (Topo et al., 2002). I en annan fallstudie visade sig en vanlig persondator vara till hjälp då den användes för att ge en ensamboende person med demens information om tid på dygnet, väl synlig och ständigt påslagen, med individuellt anpassad information inprogrammerad av en närstående (Baruch et al., 2004). I ett pågående projekt har användningen och nyttan av den i Sverige så vanliga spisvakten, som varnar och/eller stänger av spisen om den glömts på, undersökts. Studien visade att det finns utvecklingsmöjligheter i hur spisvaktens möjligheter till anpassning används för att möta olika individers resurser och problem. Kunskapsutveckling och dialog mellan olika aktörer som är involverade då äldre personer med minnesproblematik får spisvakten och sedan ska använda den rekommenderades, exempelvis mellan arbetsterapeuter, hemtjänst, demenssjuksköterskor, installatörer och tillverkare (Nygård, Starkhammar & Lilja, in press). Trygghet och säkerhet genom spisvakten verkar vara den viktigaste aspekten, snarare än att personerna ska kunna fortsätta använda spisen. Både brukare och deras närstående visade sig vara mycket marginellt involverade då spisvakt introduceras i hemmet, och uppföljning saknades, enligt en annan studie i Stockholmsregionen (Starkhammar, 2006, magisteruppsats KI). Spisvakten visade sig i 23

denna studie inte enbart vara ett stöd den medförde också nya problem och åtföljande försök att lösa dessa hos brukarna och deras närstående. I Gitlins (2001) studie, gjord i USA, fick personerna med demenssjukdom bostadsanpassning och stöd gavs även till närstående i ett tidigt skede. Individerna med demenssjukdom blev mer självständiga i I-ADL och närstående upplevde en minskad oro. Andra studier, genomförda i Sverige har visat att personer med grav demenssjukdom inte kan bo kvar i ordinärt boende, inte ens med intensiva insatser från hemtjänst, om inte en anhörig kan ansvara för tillsyn dygnet runt (Thorslund et al., 2002; Westlund & Person, 2004). Det har även gjorts studentarbeten. Blomqvist & Månsson, (2005) utförde en enkätundersökning som besvarades av 29 hjälpmedelskonsulenter i en telefonintervju. Det framkom att tekniska hjälpmedel som förskrivits till personer med demenssjukdom i ordinärt boende kunde bidra till ökad aktivitetsförmåga och självständighet, vilket i sin tur bidrog till att individerna kunde bo kvar hemma, enligt de deltagande konsulenterna. Ett viktigt hjälpmedel enligt samma undersökning var trygghetslarm, som kunde bidra med att ge såväl personen själv som närstående trygghet. Vidare framkom det i studien att det var viktigt att ha närståendes stöd vid introduktion av tekniska hjälpmedel. De intervjuade ansåg att tekniska hjälpmedel förskrevs för sent i sjukdomsprocessen och oftast när närstående var helt slutkörda. Första kontakten tas ofta när personen behöver larm och då är det för sent med andra hjälpmedel. Blomqvist och Månsson (2005) argumenterar för att arbetsterapeuter bör kontaktas redan när en demensdiagnos ställs för att adekvata interventioner ska kunna sätts in i ett tidigt skedde. En amerikanske randomiserad studie av Gitlin (2001) har påvisat samma resultat. I Anderssons och Liljas undersökning (C -uppsats, Karolinska Institutet 2006) visade det sig svårt att hitta arbetsterapeuter som förskrev kognitiva hjälpmedel trots att olika sökvägar över hela landet prövades. Vilket även bekräftas av Jahlenius (2005) studie. Bland de 31 arbetsterapeuter, som identifierades av Andersson och Lilja (2006), förskrevs hjälpmedel till personer med demens varje månad eller mer sällan. Hjälpmedlen förskrevs i syfte att: ge stöd till minnet 24

öka eller bibehålla självständighet aktivitetsförmåga trygghet/säkerhet möjliggöra kvarboende Vanligast var hjälpmedel för tid och passiva larm. Andersson & Lilja (2006) konkluderar: En förutsättning för att det kognitiva hjälpmedlet skulle fungera bra för personen med demens var att det fanns gott om tid för arbetsterapeuterna till introducering och flera uppföljningar, att förskrivningen skedde i rätt sjukdomsskede och att personen med demens var motiverad. Erfarenheterna från ENABLE projektet (Hagen et al., 2004) visade att cirka tre veckor var tillräckligt för brukarna, som alla hade någon form av demenssjukdom, att pröva hjälpmedlet. Hjälpmedlet ansågs mera användbart om det erhölls tidigt i demensutvecklingen. Riktlinjer för analys och beslut angående teknik för personer med demenssjukdom Inom EU har ett flertal samlade insatser gjorts för att särskilt utveckla teknikanvändningen för personer med demens. Från projektet Technology, Ethics and Dementia, TED, där sex europeiska länder samarbetade i tre år, presenterades riktlinjer för kliniskt resonerande då teknik används för personer med demens, med tonvikt på etiska aspekter (TED, 1999). Motsvarande utgavs på svenska av Stakes i Finland 2000 (Mäki et al., 2001). I ENABLE-projektet utvecklades ett antal produkter speciellt med tanke på brukare med demens. Produkterna prövades i Storbritannien, Irland, Norge, Litauen och Finland. Produkterna var bildgrammofon, natt- och dag-kalender, finnare av borttappade saker, monitor för vattenkranar, medicinpåminnare, automatisk nattlampa, programmerbar telefon, och gasspismonitor (Enable slutrapport 2004; Gibbs et al., 2003). Denna tillämpning utgick ifrån processen som utvecklats i TED-projektet, och följande karakteristika krävdes av tekniken enligt TED 1999 och Orpwood et al., (2003, sid 264). Tekniken ska: ge en känsla av oberoende till användaren stödja användaren att göra val ha en positiv inverkan på användarens liv stödja kvarvarande förmågor och inte understryka förlorade förmågor stödja brukarens självbild som en person med förmågor, inte behandla honom/henne som en handikappad person påminna brukaren om tidigare välbekanta lösningar 25

Vara effektiv genom information som alltid är synlig och tillgänglig ENABLE-projektet resulterade också i erfarenheter av design, brukarmedverkan i design, bedömning av behov, implementeringsprocessen och utvärderingen. Slutsatser angående design av produkter, baserat på medverkan av närstående (Orpwood et al., 2004, sid 274-5) var att: ingen inlärning ska behövas den stödjande tekniken ska ha ett bekant utseende hjälpmedlet ska inte ta bort användarens kontroll användaren ska behöva interagera så lite som möjligt med det nya hjälpmedlet hjälpmedlet ska göra användaren mer säker, dvs. inte hota eller skrämma Att använda närstående i processen att utveckla hjälpmedel ansågs mycket positivt, dels för att kunskap om brukarnas behov blir kända och dels genom att produkten kan utvecklas till en bättre prototyp innan den prövas av brukarna. Den kliniska prövningen av prototyper medför annars ofta etiska problem då outvecklade produkter måste prövas av sårbara brukare (Orpwood et al., 2003). I ENABLE anpassades riktlinjerna för Design for all till användare med demens. Designen bör utgå ifrån jämlikhet och flexibilitet i användande, enkel och intuitiv utformning, information som kan uppfattas, tolerans för misstag, liten fysisk ansträngning, storlek och utrymme för åtkomst och användning (Bjoerneby et al., 2003). Diskussion Inledningsvis ställdes fyra frågor som utgångspunkt för den genomförda kunskapsöversikten. 1) I vilken utsträckning kan tekniska hjälpmedel och anpassningar av bostaden bidra till att förhindra/uppskjuta en flytt från ordinärt boende till särskilt boende. 2) I vilken omfattning kan ensamboende respektive anhöriga stödjas till kvarboende med hjälp av bostadsanpassning och/eller tekniska hjälpmedel? 3) Kan bostadsanpassning, ny teknologi och tekniska hjälpmedel bidra till att personer med demenssjukdom eller andra kognitiva problem 26