Inventering av mossor och lavar vid Ekebysjön Henrik Weibull, Naturcentrum AB, C.W.Borgs väg 4, 444 31 Stenungsund, Henrik.Weibull@naturcentrum.se På uppdrag av John Tapper, Danderyds kommun, har Henrik Weibull inventerat naturvårdsintressanta arter i moss- och lavfloran runt Ekebysjön. Området inventerades genom selektivt sökande efter naturvårdsintressanta arter, substrat och strukturer, t.ex. död ved och gamla lövträd. Fältinventeringen genomfördes under november 2005. Andreas Malmqvist har artbestämt vissa lavar. Namnen på mossor följer Söderström & Hedenäs (1998) och namnen på lavar Nordin m.fl. (2004) eller Foucard (2001). Rödlistade, signal- och andra naturvårdsintressanta arter finns listade under särskild rubrik. [S] betyder att arten är signalart i Skogsstyrelsens nyckelbiotopinventering (Nitare 2000) och text i fet stil anger artens kategori i rödlistan (Gärdenfors 2005).
Ekebysjön och dess våtmarker Ekebysjön är dämd och vattenståndet fluktuerar sannolikt mycket lite över året. I vassbården runt sjön förekom spridda fläckar med mossor, bl.a. spjutmossa Calliergonella cuspidata och lerkrokmossa Drepanocladus aduncus, som båda trivs i näringsrika till övergödda våtmarker. Denna miljö undersöktes bara med ett par stickprov p.g.a. otillgängligheten och att inga naturvårdsintressanta arter förväntades i den miljön. Strandskogen runt Ekebysjön Strandskogen runt sjön domineras av klibbal, men trädfloran är artrik med t.ex. glasbjörk, hägg, ek, alm, ask och lönn. Runt sjön finns en del död klibbal, men bestånden är relativt likåldriga eller mycket unga och har inte utvecklat särskilt stora socklar. I bottenskiktet förekommer ett antal storvuxna, vanliga våtmarksmossor som skedmossa Calliergon cordifolium, palmmossa Climacium dendroides, stor kvastmossa Dicranum majus, skuggstjärnmossa Mnium hornum och sotvitmossa Sphagnum papillosum. Tyvärr saknas mer krävande sumpskogsarter, vilket säkerligen beror på den nästan obefintliga naturliga vattenståndsfluktuationen. I de något torrare 2
delarna där inslaget av ädla lövträd är större finns en del mer intressanta epifyter, särskilt bland mossorna. Spridda runt sjön hittades de något vanligare arterna späd krypmossa Amblystegium serpens, parkgräsmossa Brachythecium populeum och dvärghättemossa Orthotrichum pumilum. På stubbar och annan död ved växte stubbspretmossa Herzogiella seligeri spridd runt sjön. Liten vaxlav Dimerella pineti var en vanlig lav på bark av främst klibbal runt hela sjön. Norr om sjön hittades stubbfläta Hypnum pallescens och lundpraktmossa Plagiomnium cuspidatum på stambaser och färska lågor. Grå vårtlav Acrocordia gemmata och trädbaslav Anisomeridium polypori var de mest ovanliga lavarna, och den västliga arten hårhättemossa Orthotrichum diaphanum hittades på en hägg. Väster om sjön, strax norr om utloppet hittades den relativt vanliga sumpskogsarten stor fickmossa Fissidens adiantoides. På något torrare liggande block förekom spridda fläckar av den relativt sällsynta arten klängmossa Homomallium incurvatum. På en alm alldeles norr om utloppet hittades de mindre vanliga arterna skogshättemossa Orthotrichum stramineum och lundlaven Bacidia subincompta. Söder om sjön hittades handbålmossa Riccardia latifrons på en blött liggande låga. Det är en av mycket få fuktkrävande levermossor som hittats i området. Öster om sjön hittades sparsamt med krusig ulota Ulota crispa på en klen videbuske, och även snövit ticka Tyromyces chioneus (artbestämd av Klas Jaederfelt) på en klen ek. Skötseltips För att få en mer varierad och naturlig sumpskogsflora behöver sjön få en större och helst naturlig fluktuation i vattenstånd. Det skulle gynna ett antal översvämningskrävande mossor direkt, men även indirekt tack vare att en hel del träd skulle dö p.g.a. periodvis översvämning. Med tiden kommer fler träd att dö och bidra till en mer artrik moss- och lavflora, men inte alls lika effektivt som en ändring av vattenregimen. Sluttande hällar under äldre askar Söder om sjön, strax utanför det markerade området hittades ett par låga hällar med mycket förna på. Rakt ovanför växer ett par grova askar vilka bidrar med en både näringsrik och ph-höjande förna. Där hittades den relativt sällsynta klängmossa Homomallium incurvatum och den rödlistade filthättemossa Orthotrichum urnigerum. Båda dessa är karakteristiska för silikatsten som påverkas av förna från rikbarksträd som ask, alm och lönn. Men förekomsten av filthättemossa var liten och den lever lite farligt där eftersom hällarna är små. 3
Skötseltips Här är det viktigt att askarna och även andra rikbarksträd får finnas kvar på platsen och tillåtas bli riktigt gamla. Filthättemossa verkar dessutom gynnas av ett relativt slutet trädskikt. Bråvallaberget Ek- och hasselbacke På västra sidan och en smal remsa söder om berget finns ett glest ek- och hasselbestånd med inslag av andra lövträd. Där växer åtminstone två mycket grova ekar. Lavfloran är utarmad med en hel del halvdöda lavbålar, men där hittades i alla fall några bålar av grå nållav Chaenotheca trichialis, som verkar vara den enda knappnålslaven (Caliciacén) i området. Även på alm och lönn var epifytfloran sparsmakad. Talldominerad skog på berget Större delen av berget domineras av halvöppen till sluten tallskog med en hel del gran och inslag av klenare ekar och senvuxna aspar. I de centrala delarna hittades 4
ett antal stora tuvor av den västlig signalarten blåmossa Leucobryum glaucum (se foto), men i övrigt var moss- och lavfloran relativt trivial. På en del platser fanns öppna hällar med hårbjörnmossa Polytrichum piliferum, islandslav Cetraria islandica, gulvit renlav Cladonia arbuscula, grå renlav Cladonia rangiferina och bägarlavar Cladonia spp. På ett par tallar hittades tallticka Phellinus pini, bl.a. en fruktkropp som var 22 cm bred! Enligt Nitare (2000) kan den bli upp till 20 cm bred och ända upp till 50 år gammal. Nordsluttningen med branta klippor De branta delvis exponerade klipporna på nordsidan av berget är till viss del påverkade av sprängning. Där förekom en hel del relativt vanliga silikatarter som strumaklipptuss Cynodontium strumiferum, tallvitmossa Sphagnum capillifolium, bergraggmossa Racomitrium heterostichum, glatt navellav Umbilicaria polyphylla och påskrislavar Stereocaulon spp. Men på ett par platser hittades även arter som parkgräsmossa Brachythecium populeum, blommossa Schistidium apocarpum och trådbryum Bryum flaccidum, som indikerar lite mineralrikare förhålllanden. Skötseltips I tallbeståndet bör de gamla träden, särskilt de senvuxna, få tillåtas att bli ännu äldre. Graninblandningen kommer sannolikt att öka med tiden, och därför bör kanske ett visst uttag av gran göras för att bibehålla värdena som tallskog. De lövdominerade delarna bör hållas fria från gran. 5
Stora hagmarken väster om Ekebysjön Betad hagmark Den stora, glest trädbevuxna och betade hagmarken väster om sjön är ett av områdets vackraste miljöer. Där är tall och vårtbjörk de vanligaste trädslagen, men det finns även rikligt med asp, ek och en. Det är en mycket trevlig trädbevuxen hage, men med få naturvårdsintressanta mossor och lavar, trots en förhållandevis god tillgång på död ved, främst av asp och björk. På en tredelad tall hittades tallticka Phellinus pini (se foto) och på en handfull asplågor förekom relativt rikligt med barkticka Oxyporus corticola. Eftersom en del av träden verkar gamla finns det sannolikt goda förutsättningar för en intressant flora av marklevande svampar. Hagmarken har troligen en spännande insektsfauna tack vare den goda tillgången på död ved och vedlevande svampar, samtidigt som den är tillräckligt gles för att släppa ner solljus. I sydvästra delen hittades även ett större bestånd med parkgröe Poa chaxii. Små sumpskogar I de centrala delarna av den trädbevuxna hagmarken ligger ett par mindre sumpskogar. De är delvis betespåverkade, och den större har även spår av annan (okänd) påverkan i form av djupa fåror. Klibbal är det dominerande trädslaget, men 6
där finns även sälg och glasbjörk. I den bitvis mer än halvmeterhöga översvämningszonen fanns mycket sparsamt med mossor, främst vattenkrypmossa Leptodictyum (Amblystegium) riparium. På ovansidan av socklarna växte palmmossa Climacium dendroides, granvitmossa Sphagnum girgensohnii, spärrvitmossa S. squarrosum och signalarterna källpraktmossa Pseudobryum cinclidioides och bandpraktmossa Plagiomnium elatum. På den sparsamt förekommande döda veden av klibbal och sälg hittades signalarten stubbspretmossa Herzogiella seligeri. På en lutande alstam växte signalarten flagellkvastmossa Dicranum flagellare, som bara förekommer på död ved och torvjord, enligt Nitare (2000). Liten vaxlav Dimerella pineti förekom rikligt på främst klibbal. Skötseltips Hagen bör fortsätta skötas som idag, med bete och den döda veden bör tillåtas ligga kvar till nytta för svampar och insekter. 7
Ekebygravfältet N om vägen Närmast vägen finns några mycket grova träd, bl.a. en alm och några ekar. Epifytfloran var mycket utarmad och artfattig, men på den grova almen hittades åtminstone dvärghättemossa Orthotrichum pumilum. Däremot var mossfloran betydligt mer spännande på bar jord med bl.a. mindre allmänna till tämligen allmänna arter som gruskammossa Abietinella abietina, åkerknölbryum Bryum rubens, åkerjordmossa Dicranella staphylina, lundfickmossa Fissidens bryoides coll., lerfickmossa F. taxifolius, jordkrusmossa Weissia controversa och styverlav Peltigera didactyla. Dessutom hittades de sällsyntare arterna praktbryum Bryum elegans, ängstuss Tortula modica och citronkrusmossa Weissia longifolia, särskilt på de sydvända sluttningarna av det gamla dike som går genom delar av området (se foto). Denna mossflora på bar, solexponerad jord har minskat i utbredning p.g.a. omfattande igenväxning av betesmarker. De små, kortlivade arterna klarar inte alls konkurrensen från snabbväxande kärlväxter. Eftersom de flesta av dessa kortlivade arter är aktiva under vinter (åtminstone den snöfria delen) och vår skulle man kunna hitta ytterligare intressanta arter vid ett annat tillfälle. 8
Skötseltips Området bör betas även i fortsättningen. Ett relativt hårt bete är att föredra eftersom det håller jordfläckarna fria från igenväxning av kärlväxter, och dessutom bidrar till spridningen av arterna via djurens klövar. Tallholme N om området Norr om sjön, strax utanför det markerade området ligger en gles tallholme med en del döende aspar. Där hittades signalarterna barkticka Oxyporus corticola och blodticka Gloeoporus taxicola, på en asp- respektive tall-låga. Skötseltips Tall och asp bör tillåtas att bli gamla och dö. Rödlistade, signal- och andra naturvårdsintressanta arter Lavar Anisomeridium polypori (= A. nyssaegenum) (trädbaslav) hittades på alm och ask i sumpskogen norr om sjön (se karta). Arten är känd från 12 socknar i Stockholmstrakten enligt Aronsson m.fl. (1998). Bacidia subincompta (en lundlav) hittades på en alm strax väster om sjön, tillsammans med skogshättemossa Orthotrichum stramineum (se karta). Arten är känd från 14 socknar i Stockholmstrakten enligt Aronsson m.fl. (1998). Mossor Bryum elegans (praktbryum) förekom sparsamt på solexponerad bar jord tillsammans med bl.a. ängstuss Tortula modica i Ekebygravfältet. Torra backar etc., troligen ej sällsynt enligt Krusenstjerna (1964), men arten har sannolikt försvunnit från många lokaler p.g.a. igenväxning av betesmarker. Dicranum flagellare (flagellkvastmossa) [S] hittades på en lutande klibbalstam, vilket är ovanligt eftersom arten bara förekommer på död ved och torvjord enligt Nitare (2000). Herzogiella seligeri (stubbspretmossa) [S] hittades på död ved av lövved på ett flertal platser spridda i större delen av det inventerade området. En vedlevande art med västlig utbredning i Sverige. Homomallium incurvatum (klängmossa) hittades spridd i den södra halvan av området (se karta), där den växte på silikatblock och hällar påverkade av förna från rikbarksträd som ask, alm och lönn. Sällsynt, men glest spridd över Stockholmstrakten enligt Krusenstjerna (1964). 9
Hypnum pallescens (stubbfläta) hittades på död lövved och stambaser av lövträd i sumpskogen norr om sjön. En mestadels vedlevande art med östlig utbredning. Leucobryum glaucum (blåmossa) [S] förekom relativt rikligt på marken i de högst belägna delarna av tallskogen på Bråvallaberget (se karta). En marklevande art med västlig utbredning i Sverige. Orthotrichum diaphanum (hårhättemossa) hittades på en lutande grov hägg i sumpskogen norr om sjön (se karta). Arten är mycket sällsynt i östra Svealand. Krusenstjerna (1964) har noterat arten från ett 10-tal lokaler i Stockholmstrakten, men skriver även att den troligen är (1964!) utgången från området. I övrigt har arten en sydvästlig utbredning i Sverige. Orthotrichum stramineum (skogshättemossa) hittades på en alm, tillsammans med Bacidia subincompta (se karta). Arten är sällsynt i Stockholmstrakten och endast känd från ett 20-tal socknar, enligt Krusenstjerna (1964). Arten verkar trivas på lövträd i halvöppna till slutna skogar, gärna på lokaler med gynnsamt klimat, d.v.s. relativt hög luftfuktighet. Orthotrichum urnigerum (filthättemossa) [NT, Missgynnad] förekom sparsamt på ett par låga hällar med mycket förna på under ett par grova askar alldeles utanför området i söder (se karta). Arten är karakteristisk för silikatsten som påverkas av förna från rikbarksträd som ask, alm och lönn. Men till skillnad mot klängmossa Homomallium incurvatum som har liknande ekologi, verkar filthättemossa svårspridd och har bara hittats på ett 20-tal platser efter 1970 (Hallingbäck 1998). Plagiomnium elatum (bandpraktmossa), V hittades på flera socklar av klibbal i sumpskogen i hagmarken väster om sjön. Arten förekommer i mineralrika kärr och sumpskogar. Pseudobryum cinclidioides (källpraktmossa, se foto nedan) [S] hittades på ett antal socklar av klibbal i sumpskogen i hagmarken väster om sjön (se karta). Arten förekommer ofta i källpåverkad sumpskog och verkar undvika kalk (Nitare 2000). Tortula modica (= Pottia intermedia) (ängstuss) förekom relativt rikligt på solexponerad bar jord tillsammans med bl.a. citronkrusmossa Weissia longifolia i Ekebygravfältet (se karta). Lerig jord, rar och endast funnen i 9 socknar i Stockholmstrakten enligt Krusenstjerna (1964). Arten har sannolikt försvunnit från en del lokaler p.g.a. igenväxning av betesmarker. 10
Ulota crispa (krusig ulota) [S] hittades på vide Salix sp. i östra änden av sjön. En epifytisk art med västlig utbredning i Sverige. Weissia longifolia (=Astomum crispum) (citronkrusmossa) förekom relativt rikligt på solexponerad bar jord tillsammans med bl.a. ängstuss Tortula modica i Ekebygravfältet (se kartan för den senare). Gräsbevuxen lermark (diken, örtbackar etc.) rar och endast funnen i 6 socknar i Stockholmstrakten enligt Krusenstjerna (1964). Arten har sannolikt försvunnit från en del lokaler p.g.a. igenväxning av betesmarker. Svampar Oxyporus corticola (barkticka) [S] hittades på tre platser (se karta) på relativt nyfallna asplågor. Phellinus pini (tallticka) [S] hittades på tre platser (se karta) på levande tallar. En av fruktkropparna på Bråvallaberget var mycket stor. Figur 1. Karta över det inventerade området kring Ekebysjön med förekomsterna av de mest intressanta arterna markerade. Lavarna A = Anisomeridium polypori och B = Bacidia subincompta. Mossorna C = Homomallium incurvatum, D = Leucobryum glaucum, E = Orthotrichum diaphanum, F = Orthotrichum stramineum, G = Orthotrichum urnigerum, H = Pseudobryum cinclidioides och I = Tortula modica. Svamparna J = Oxyporus corticola och K = Phellinus pini. 11
Referenser Aronsson M., Herber I. & Sundin R. (red.) 1998. Stockholmstraktens lavar. Del IV: Racodium Xylographa. Botaniska Sällskapet i Stockholm, Sundbyberg. Foucard T. 2001. Svenska skorplavar och svampar som växer på dem. Interpublishing, Stockholm. Gärdenfors U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hallingbäck T. (red.) 1998. Rödlistade mossor i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Krusenstjerna E.v. 1964. Stockholmstraktens bladmossor. Botaniska Sällskapet i Stockholm, Stockholm. Nitare J. (red.) 2000. Signalarter. Indikatorer på skyddsvärd skog. Flora över kryptogamer. Skogsstyrelsen, Jönköping. Nordin A, Thor G. & Hermansson J. 2004. Lavar med svenska namn tredje upplagan. Svensk Botanisk Tidskrift 98: 305 368. Santesson R, Moberg R., Nordin A., Tønsberg T. & Vitikainen O. 2004. Lichenforming and lichenicolous fungi of Fennoscandia. Museum of Evolution, Uppsala University. Söderström L. & Hedenäs L. 1998. Checklista över Sveriges mossor 1998. Myrinia 8: 58 90. Faktaruta: Den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005) Rödlistan är en förteckning över arter som bedöms löpa risk att försvinna från landet. Arterna placeras i kategorier som speglar försvinnanderisken. Kategorierna är: RE Försvunnen (Regionally Extinct) CR Akut hotad (Critically Endangered) EN Starkt hotad (Endangered) VU Sårbar (Vulnerable) NT Missgynnad (Near Threatened) DD Kunskapsbrist (Data Deficient) DD innehåller arter som kan passa in i vilken som helst av de andra kategorierna, men där utdöenderisken inte gått att bedöma. Dessutom, utanför rödlistan, finns kategorierna LC Livskraftig (Least Concern) för arter som inte kan placeras i någon av ovanstående och NE Ej bedömd (Not Evaluated) för arter som inte kunnat bedömas. 12