Feminism Det finns feministiska inslag hos radikala filosofer långt tillbaka i tiden, inte minst under 1700-talets upplysningsera. Men det första genombrottet kom på 1800-talet. En viktig person var den liberale filosofen John Stuart Mill som skrev "Förtrycket av kvinnorna" och blev en av de första att hävda att kvinnor borde ha samma rättigheter som män, och t o m i det brittiska parlamentet så tidigt som 1867 lade fram ett förslag om kvinnlig rösträtt. Det första stora genomslaget för dessa idéer om kvinnans frigörelse (emancipation) och lika rättigheter kom dock i samband med den bredare kampen för allmän rösträtt i slu tet av 1800-talet och början av 1900-talet. I samband med ryska revolutionen tog kvinnokampen nya steg framåt. Utöver kvinnlig rösträtt byggde man daghem för att ge kvinnor samma rätt till arbete som män, och de fick också - i varje fall formellt - rätt till lika lön. Feminismen i modern tid har gradvis förändrats från att ha varit en del av en huvudsakligen socialistisk idé, där 81
feminister internt kritiserade både socialdemokratiska och kommunistiska partier för att bortse från vad de kallade det dubbla förtrycket av kvinnor. Kvinnorna led, menade man, under samma klassförtryck som arbetarklassens män, men dessutom under ett könsförtryck som utövas även av just dessa arbetarklassens män. Numera har olika varianter av feminism slagit igenom både i borgerliga, främst liberala, och socialistiska organisationer, men på senare tid också format sina egna politiska partier. En viktig fråga för feminismen har alltid varit fredsfrågan. Krig har varit männens angelägenhet, men kvinnor och barn har fått lida, menade man, och många suffragetter engage rade sig också i kampen mot första världskriget. Efter andra världskriget gick många kvinnoorganisationer, i Sverige inte minst det socialdemokratiska kvinnoförbundet, i spetsen för nedrustningskampen, särskilt kampen mot kärnvapen. En annan stridsfråga sedan suffragetternas tid, som har levt långt in i vår tid, handlar om själva synen på könen. Många tidiga suffragetter menade att det kvinnliga könet var moraliskt överlägset, och att det var männens våldsamma natur som var orsaken till krig, förtryck och annat elände. Liknande teser kritiserades Gudrun Schyman för i vänster partiet, bl a efter sitt beryktade taliban-tal, där hon hävdade att det egentligen inte var någon skillnad på kvinnoförtryck et i talibanernas Afghanistan och i Sverige - det var mest en fråga om grader i helvetet. Denna moderna feminism har ofta också gjort gemensam sak med olika sexuella minoriteter, t e x om s k HBT-personers rättigheter (HBT = homo-, bi- och transsexuella). Andra menade att många suffragetter snarare försökte efterlikna männen och få chansen att leva ett likadant liv som de. 82
Denna debatt kom igång på allvar under 1950-talet i och med den franska författarinnan Simone De Beauvoirs bok "Det andra könet". Hon menade att grundproblemet är att samhället alltid utgår från det manliga som normaltillstån det, och så kommer kvinnan i andra hand. Kvinnan defi nieras i förhållande till mannen, som svagare osv, och blir därmed fast i en annan roll, den kvinnliga könsrollen (genus) - istället för att definieras som ett eget självständigt kön med egna karaktärsdrag, lika goda som mäns. Många feminister menar att det moraliskt och politiskt inte är någon skillnad på könen, utan att det är könsrollerna som så ofta har format män till förtryckare. Befriade från dessa roller skulle män och kvinnor kunna vara jämställda och spela en lika positiv roll, oavsett sitt biologiska kön. Vad alla feminister dock är överens om är att samhäl let över hela världen har byggts upp på ett sätt som utgår från männen som norm och som diskriminerar och un derordnar kvinnor. Detta kallas ibland patriarkat, ibland könsmaktsordning, och måste förändras på många fronter. Huvudfrågor som praktiskt taget alla feminister brukar kunna enas om är; lika lön och lika ekonomiska rättigheter, lika rätt till arbete och utbildning, vilket bl a kräver utbyggd barn- och äldreomsorg, rätt till familjeplanering, tillgång till preventivmedel och rätt till fri abort, kamp mot pornografi och andra former av sexuellt utnyttjande, kamp mot våld mot kvinnor. 83
Ledande personligheter. Systrarna Pankhurst. Systrarna Emmeline och Christabel Pankhurst ledde de brittiska suffragetterna, dvs förkäm parna för kvinnlig rösträtt. Deras rörelse spred sig över stora delar av Europa och USA. Först med kvinnlig rösträtt blev Nya Zeeland 1893 - i Sverige dröjde det till 1921. Alexandra Kollontaj. Minister i Lenins första Sovjetregering 1917, som genomdrev byggandet av barnhem, kvinnlig rösträtt och likalöneprincipen (fast det var si och så med genom slaget) i det socialistiska Sovjetunionen. Hon var under andra världskriget Sovjets ambassadör i Sverige. Hon ville inte kalla sig feminist, eftersom begreppet då mest förknippades med liberaler, men utvecklade mycket av det som sedan blev de socialistiska feministernas dagordning. Simone De Beauvoir. Fransk författarinna och filosof, som tidigt reagerade mot sin borgerliga och katolska uppväxt miljö, och blev ateist med en ytterst kritisk syn på äktenskap och moderskap. Hennes mest berömda bok "Det andra kö net" är än idag en av feminismens viktigaste. Hon skrev på senare år också mycket om förtrycket mot de äldre. 84
Gudrun Schyman. Den f d partiledaren för vänsterpartiet gick i spetsen för feminismens starka genomslag i Sverige under 2000-talet, då även socialdemokratin och några av de borgerliga partierna anammade begreppet feminism. Schyman ansåg dock att vänsterpartiet inte kunde spela den roll som behövdes för att få fullt genomslag för feminismen, som inte skulle få begränsas av traditionella partilinjer, utan tog initiativ till bildandet av FI, Feministiskt Initiativ. FI var dock inte först på plan. Isländska Kvinnolistan (Kvennalistinn) bildades redan 1983 och kom då också in i det isländska parlamentet (Alltinget). 85