RAPPORT. Redovisning av regeringsuppdrag Inventering av behovet av och möjligheterna till restaurering av övergödda havsvikar och kustnära sjöar

RAPPORT Redovisning av regeringsuppdrag Inventering av behovet av och möjligheterna till restaurering av övergödda havsvikar och kustnära sjöar

Titel Produktion Inventering av behovet och möjligheterna till restaurering av övergödda havsvikar och kustnära sjöar. RU 51b. Vattenmyndigheten för Södra Östersjöns vattendistrikt Redaktör Carina Pålsson Grafisk form Alexander Eriksson Upplaga 150 Tryck Högskolans tryckeri i Kalmar

Förord Regeringsuppdraget Inventera behovet av och möjligheterna till restaurering av övergödda havsvikar och kustnära sjöar, har i Södra Östersjöns distrikt utförts av de fyra fastlandsanknutna kustlänen Östergötland, Kalmar, Blekinge och Skåne i samordning av Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt. Arbetet har finansierats av Naturvårdsverkets Havsmiljöanslag med 1 000 000 kr. Samråd med Naturvårdsverket och Fiskeriverket har skett under arbetets gång genom kontakter, möten och kommentarer på projektplaner. Vidare har Naturvårdsverket och Fiskeriverket getts möjlighet att inkomma med synpunkter på rapporten. Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns Vattendistrikt har slutfört uppdraget och överlämnar rapporten. Dea Carlsson Vattenvårdsdirektör Södra Östersjöns vattendistrikt

Innehåll Sammanfattning 7 Uppdraget 9 Avgränsningar 10 Målsättningar 10 Bakgrund_och_nulägesbild 11 Grunda mjukbottnar 12 Grunda hårdbottnar 12 Musselbottnar 13 Metodik 15 Övergripande sammanställningav restaureringsinsatser 15 Ekonomisk granskning av musselodling samt insamling av alger 15 Urval av tänkbara restaureringsinsatser 16 Identifiering av objekt med åtgärdsbehov - övergödning 16 Vattenförekomstnivå - kustvatten 16 Vattenförekomstnivå - sjöar 17 Objektnivå 18 Identifiering av objekt med åtgärdsbehov - biologisk mångfald 18 Resultat:_sammanställning_av_restaureringsinsatser 19 Identifierade restaureringsinsatser 19 Kustnära sjöar och kustmynnande vattendrag 19 Grunda hårdbottnar 26 Grunda mjukbottnar 28 Generella åtgärder 31 Prioriterade restaureringsinsatser 37 Resultat:_objekt_med_åtgärdsbehov 39 Kustvattenförekomster med åtgärdsbehov övergödning 39 Fallstudier av vattenförekomster 39 Sjöar med åtgärdsbehov 42 Objekt med åtgärdsbehov övergödning och biologisk mångfald 42 Slutsatser_och_rekommendationer 51 Prioriterade restaureringsinsatser 51 Behovet av utvärdering av genomförda insatser 53 Behovet av data och vikten av noggrann planering 53 Kustmiljögrupper 53 Slutsatser och förslag 54 Referenser 55

Bilaga_1._Ekonomisk_granskning_av_musselodling_samt_insamling_av_alger 60 Insamling av landspolade makroalger längs med kusten 60 Skörd av flytande alger i havet 61 Musselodling 62 Bilaga_2._Torsåsprojektet 63 Bilaga_3._Kustvattenförekomster 64 Bilaga_4._Fallstudier 67 Vattenförekomst Inre Slätbaken 67 Vattenförekomst Svensksundsviken 72 Vattenförekomsterna Inre och Yttre Gamlebyviken 76 Vattenförekomsterna Västra sjön och Hossmoviken 80 Vattenförekomst Hallarumsviken 84 Vattenförekomst Inre Pukaviksbukten 87 Vattenförekomst Östra Sydkusten 90 Vattenförekomst Höllviken 93 Referenser 96 Bilaga_5._Kustnära_övergödda_sjöar 97 Bilaga_6._Restaureringsinsatser_i_sjöar 97 Bilaga_7._Restaureringsinsatser_i_kustmynnande_vatten 98 Bilaga_8._Restaureringsinsatser_i_kustvattnet 108 Bilaga_9._Restaureringsinsatser:_biologisk_mångfald 110

Sammanfattning Östersjön som helhet är hårt belastad av gödande ämnen, ett överutnyttjat fiske och utsläpp av förorenande ämnen, vilket har resulterat i en näringsväv som är i obalans med algblomningar, sviktande fiskbestånd och alltmer utbredda döda bottnar. För att komma till rätta med situationen krävs storskaliga nationella och internationella utsläppsminskningar enligt beting i åtgärdsprogram framtagna inom arbetet med vattenförvaltningen och Baltic Sea Action Plan (BSAP). På senare år har även möjligheterna att påskynda Östersjöns tillfrisknande med hjälp av restaureringsmetoder diskuterats allt oftare. Detta uppdrag syftar till att undersöka behovet av, och möjligheterna till, restaureringsinsatser som kan minska belastningen av gödande ämnen samt stärka den biologiska mångfalden i övergödda havsvikar och kustnära sjöar. En översiktlig genomgång av ett stort antal restaureringsinsatser har gjorts i syfte att uppskatta effekter och kostnader av insatser, samt lyfta fram insatser som är av speciellt intresse i Södra Östersjöns distrikt. Möjliga restaureringsinsatser presenteras i text och tabeller uppdelat på olika biotoper. Baserat på uppdragets formulering samt insatsernas effekter bedöms orsaksbehandlande, långsiktigt varaktiga restaureringsinsatser i kustmynnande vattendrag och sjöar vara av speciellt intresse att genomföra. Detta eftersom vattenuppehållande insatser i vattendragen behandlar en av orsakerna till problemen, den minskade graden av självrening och retention av näringsämnen. Åtgärder i de kustmynnande vattendragen gynnar även den biologiska mångfalden och är i många fall fördelaktiga för friluftslivet. I ett flertal vattendrag föreslås även insatser (omlöp, biotopvård m m) för att specifikt gynna den biologiska mångfalden. Föreslagna restaureringsinsatser i sötvattenshabitat kan ofta utföras baserat på befintliga kunskapsunderlag. I specifika fall föreslås också musselodlingar, insamling av landspolade alger, insatser vid vägbankar, restaurering av bottensediment, slåtter och ökat bete av vass m m. Gemensamt för flera av dessa åtgärder är att de, använda på rätt sätt, kan bidra med bortförande av näring. En annan intressant restaureringsinsats, av vilken erfarenheterna i Östersjön är mycket begränsade, är biomanipulering. En genomgång har gjorts av distriktets kustvattenförekomster (av SMHI definierade vattenenheter inom vattenförvaltningsarbetet) och sjöar. Av kustvattenförekomsterna bedöms ett förhållandevis stort antal vara restaureringsvänliga med stort åtgärdsbehov i dagsläget avseende övergödning, enligt uppsatta kriterier för status och effekt av utsläppsminskningar på land. Detaljerade beskrivningar med förslag på tänkbara restaureringsinsatser ges för några av dessa vattenförekomster. I övriga vattenförekomster görs beskrivningar av ett urval av mindre objekt (enskilda vattendrag eller havsvikar) och tänkbara restaureringsinsatser i dessa. Även ett antal kustnära sjöar bedöms vara övergödda och i behov av insatser. Tänkbara restaureringsinsatser i dessa beskrivs översiktligt. Baserat på erfarenheter uppkomna under arbetets gång dras följande slutsatser: Behovet av insatser i syfte att minska belastningen av näringsämnen och stärka den biologiska mångfalden i distriktets kustmynnande vattendrag och kustvatten är stort. Borttagande av vandringshinder samt restaurering av sötvattenshabitat (kustmynnande vattendrag, våtmarker, sänkta sjöar) i syfte att återställa den naturliga reningsförmågan och skapa förutsättningar för en hög biologisk mångfald och en förbättrad rekrytering av vårlekande rovfisk bör prioriteras jämte arbetet med utsläppsminskande åtgärder vid källan. Det finns ett behov av vetenskaplig utvärdering av åtgärdsprojekt, speciellt beträffande årestaurering, musselodling, insamling av landspolade alger och biomanipulering. Det finns även behov av utvärdering av vanliga insatser såsom muddring och slåtter av vass. Vidare finns det ett behov av större krav på, och möjligheter till, förstudier och uppföljning i samband med genomförandet av restaureringsinsatser. Ett sådant långsiktigt arbetssätt fodrar kontinuerliga ekonomiska medel.

Det finns ett behov av satsningar på infrastruktur kring, och möjliggörande av, ett kretsloppsanpassat användningsområde för de näringsämnen som kan skördas i samband med odling av musslor och insamling av landspolade alger. I samband med restaurering av sötvattenshabitat kan konflikt med befintliga dikningsföretag uppstå. En prioritering av provtagning och fortsatt utveckling av modeller (belastning, vattenutbyte mellan kustvattenförekomster m m) är av stor vikt för att kunna föreslå rätt insats. Vi rekommenderar en fortsättning av detta arbete i ett eller flera pilotområden bestående av ett kustvattenområde och tillhörande avrinningsområde. I dessa pilotområden kan arbetssätt och behov undersökas i form av detaljerade förstudier inkluderande provtagning följd av väl underbyggda förslag på restaureringsinsatser. Detta följt av förankringsarbete, genomförande av åtgärder och uppföljningsprogram samt utvärdering. I ett sådant projekt ges möjlighet att använda och vidareutveckla erfarenheter och kunskaper från regeringsuppdraget Finn de områden som göder havet mest och detta uppdrag. Ett fortsatt arbete möjliggör utförligare uppskattningar av kostnader av restaureringsinsatser inkluderande förankringsarbete, projekteringar, eventuella markersättningar m m. Fintrådiga alger. Foto: Krister Sand.

Uppdraget Beställare av detta regeringsuppdrag (51b) är Miljödepartementet. Genom regeringsbeslut har Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt getts en samordnande roll i genomförandet av uppdraget. Vidare är fyra av distriktets kustlän; Östergötland, Kalmar, Blekinge och Skåne, utpekade som genomförare. Slutrapport för uppdraget ska lämnas i december 2008. Uppdraget är beskrivet enligt följande i utdrag ur: Ändring av regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Länsstyrelserna, 2007-06-20: Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län skall, i syfte att minska belastning av haven med växtnäringsämnen och stärka den biologiska mångfalden, inventera behovet av och möjligheterna till restaurering av övergödda havsvikar och kustnära sjöar. De länsstyrelser som är vattenmyndigheter i Västerhavets, Södra Östersjöns och Norra Östersjöns vattendistrikt skall samordna arbetet, ta fram en lista för prioriterade sådana insatser inom respektive distrikt, samt göra en översiktlig bedömning av kostnaderna för genomförande av restaureringsinsatserna. Uppdraget skall genomföras i samråd med Naturvårdsverket och Fiskeriverket. Uppdraget skall redovisas till regeringen (Miljödepartementet) den 31 december 2008. Utifrån vår tolkning avser uppdraget havsvikar och kustnära sjöar som är övergödda som ett resultat av hög belastning från tillrinning eller direkta utsläpp samt vikar, kustmynnande vattendrag och sjöar som har modifierats med negativa konsekvenser för näringsretention eller biologisk mångfald som följd. Vid framtagandet av förslag på restaureringsinsatser har de insatser prioriterats som bidrar till att minska näringsbelastningen och/eller påverkar den biologiska mångfalden positivt, det sistnämnda ex v genom att möjliggöra en ökad rekryteringsframgång hos kustlekande fisk. En grundläggande tanke har varit att de praktiska restaureringsinsatserna, i så stor utsträckning som möjligt, bör utformas så att naturligt fungerande miljöer återskapas, så långt möjligt. Uppdraget i Södra Östersjöns vattendistrikt har genomförts av en projektgrupp bestående av Sofia Bastviken (Östergötlands län), Ulf Lindahl (Blekinge Figur 1. Uppdragets geografiska avgränsning. län), Agnes Ytreberg (Skåne län) och Carina Pålsson (projektledare, Kalmar län). Projektgruppen har haft ansvar att samordna övriga kompetenser som finns inom respektive länsstyrelse för att uppdraget ska kunna genomföras med bred förankring och god kompetens. Projektgruppen har haft stöd i Vattenmyndighetens kansli och ett nära samarbete har även skett med arbetsgrupperna i Norra Östersjöns och Västerhavets distrikt. En referensgrupp som har varit knuten till projektgruppen har bestått av Pär Persson (miljökontoret, Helsingborgs kommun), Jonas Edlund (tekniska kontoret, Norrköpings kommun), Bo Karlson (miljöinspektör, Karlskrona kommun), Gun Lindberg (miljö- och byggnadskontoret, Västerviks kommun), Åsa Felix Hjalmarsson (LRF Sydost) och Per Larsson (Högskolan i Kalmar). Kontakter med referensgruppen har främst skett på individnivå. Styrgruppen har utgjorts av Dea Carlsson (vattenvårdsdirektör Södra Östersjön), Markus Forslund (naturvårdsdirektör Länsstyrelsen i Blekinge), Tommy Hammar (miljövårdsdirektör Länsstyrelsen i Kalmar) samt Jan Hällgren (miljövårdsdirektör Länsstyrelsen i Östergötland). Uppdraget har genomförts i samverkan med Naturvårdsverket och Fiskeriverket. Tomas Nitzelius från Naturvårdsverkets havsmiljöenhet och Maria Hellsten från Fiskeriverket har varit kontaktpersoner

på respektive myndighet. Vidare har Fiskeriverkets kustlaboratorium och sötvattenslaboratorium bidragit med underlagsmaterial och kunskaper rörande åtgärder som syftar till att stärka den biologiska mångfalden. Förutom detta regeringsuppdrag genomfördes även parallellt regeringsuppdraget Finn de områden som göder havet mest i Södra Östersjöns vattendistrikt. De två uppdragen har starka kopplingar till varandra och arbetet har skett i kontinuerlig dialog. Avgränsningar Uppdraget är geografiskt avgränsat till de fastlandsknutna kustlänen inom Södra Österjöns vattendistrikt, som sträcker sig från Motala ströms avrinningsområde i norr till Rååns avrinningsområde i söder (Figur 1). Målsättningar Uppdragets huvudsakliga mål är att: Identifiera havsvikar och kustnära sjöar i behov av restaureringsinsatser Undersöka möjligheterna till restaureringsinsatser som syftar till att minska belastningen av gödande ämnen samt stärka den biologiska mångfalden Om möjligt, identifiera och föreslå kostnadseffektiva restaureringsinsatser Om möjligt, peka på kompletterande åtgärder som syftar till att förstärka och/eller bibehålla effekten av de föreslagna restaureringsinsatserna Blåstång. Foto: Krister Sand. 10

Bakgrund och nulägesbild Östersjön som helhet är hårt belastad av gödande ämnen, ett överutnyttjat fiske och utsläpp av förorenande ämnen, vilket har resulterat i en näringsväv som är i obalans med algblomningar, sviktande fiskbestånd och alltmer utbredda döda bottnar. I Egentliga Östersjön, vilken är den havsbassäng som större delen av kustvattnet i Södra Östersjöns vattendistrikt tillhör, anses övergödningen vara det största hotet mot den biologiska mångfalden följt av överfiske och spridning av främmande arter (Bernes, 2005). I kustzonen är även fysisk exploatering ett stort hot. Enligt de preliminära beräkningarna gjorda av HELCOM (2007a) måste utsläppen av gödande ämnen till Egentliga Östersjön minska med 94 000 ton kväve (N) och 12 500 ton fosfor (P), och det är Sveriges ansvar att reducera utsläppen med 8 100 ton kväve och 290 ton fosfor (Naturvårdsverket, 2008). Åtgärder i syfte att åstadkomma denna belastningsminskning ska vara genomförda 2016. Dagens övergödningssituation i distriktets kustvatten är ett resultat av Östersjöns generella tillstånd (HELCOM, 2007a), lokala punktutsläpp direkt till kustvattnet och av att en ökande mängd näringsämnen når kustvattnet via de kustmynnande vattendragen. Den ökade uttransporten av näringsämnen beror på utsläpp och läckage från bl a jordbruk, punktkällor och tätorter samt att avrinningsområdenas självrenande förmåga har minskat. Under många decennier har våta marker dränerats och torrlagts för att vinna odlingsmark, och åar och bäckar har rätats, breddats, fördjupats och kulverterats för att förbättra vattenavledningen. Vidare har många sjöar sänkts och ett flertal har torrlagts helt (Hagerberg et al., 2004). Den omfattande fysiska modifieringen och torrläggningen av vattendrag, sjöar och våtmarker har inneburit en sänkning av grundvattennivåerna, en negativ påverkan på den biologiska mångfalden, en ökad översvämningskänslighet och inte minst, en ökad uttransport av näringsämnen till kusten (Djupfors Schwab, 2007). Då kustnära våtmarker och översvämningsområden även är viktiga lekplatser för varmvattenanpassade sötvattensarter som gädda och abborre har också antalet lämpliga lekhabitat minskat (Sandström, 2003). Nationellt uppskattas att en fjärdedel av landets våtmarksareal har försvunnit genom dikning och uppodling et c. En övervägande del av de kvarvarande våtmarkerna är i varierande grad påverkade av mänskliga ingrepp (Naturvårdsverket et al., 2007). I mer bebyggda områden längs kusten är den opåverkade andelen ännu mindre och i Skåne återstår bara en tiondel av den ursprungliga våtmarksarealen från tidigt 1800-tal (Hagerberg et al., 2004). Förutom de effekter av övergödningen, såsom algblomningar och en ökad produktion av fintrådiga alger och vass, som är synliga med blotta ögat, så påverkas även den biologiska mångfalden och förutsättningarna för ett hållbart nyttjande av havets resurser negativt (Miljövårdsberedningen, 2005). En hög biologisk mångfald är centralt för ett ekosystems förmåga att bibehålla sin struktur och funktion vid störning (Zweifel, 2008 och referenser däri). Detta innebär att ett balanserat system har större motståndskraft mot förändringar som ex v introduktion av en främmande art eller ett förändrat klimat. En del arter har dragit nytta av de ökade näringshalterna medan andra minskar eller till och med försvinner helt. I delar av distriktet (främst Kalmarsundsområdet) syns en kraftig tillbakagång av gädda och abborre på grund av en försämrad yngelproduktion (rekrytering). Omfattande undersökningar har genomförts för att analysera de bakomliggande faktorerna och flera tänkbara orsaker har förts fram. En bidragande orsak kan vara att spigg, som trivs bra i övergödda vikar med mycket fintrådiga alger, hindrar en återhämtning av de svaga gädd- och abborrbestånden i Kalmarsund genom att äta deras ägg, larver och tidiga yngelstadier (Miljövårdsberedningen, 2005). Studier visar även att problemen är kopplade till storskaliga förändringar i djurplanktonsamhället. Troligtvis har ett överfiske på rovfisk såsom torsk, i kombination med övergödningen, bidragit till att skapa en rad förändringar (så kallade kedjereaktioner) i Östersjöns ekosystem genom att förskjuta balansen mellan arterna (Miljövårdsberedningen, 2005). Den minskade tillgången av lämpliga lek- och uppväxtområden (kustnära våtmarker, kustmynnande vattendrag och skyddade vikar) förstärker troligen problembilden för gädda och abborre (Sandström, 2003; Ljunggren et al., 2005). De kustmynnande vattendragen och de produktiva grundområdena längs distriktets kust har en stor mångfald av naturtyper både över och under vattenytan och utgör livsmiljöer för många växt- och djurarter, varav många är hotade. Samtidigt är dessa områden 11

också mycket känsliga för, och påverkade av, mänsklig aktivitet. För att vända den negativa trenden och åstadkomma en varaktig förbättring av vattenmiljön krävs storskaliga utsläppsminskningar och ett långsiktigt hållbart fiske. Utöver dessa insatser kan man även genomföra väl planerade restaureringsinsatser i syfte att påskynda en återhämtningsprocess eller återskapa en förlorad miljö. Då effekterna av påverkan, och inte minst möjliga restaureringsinsatser, varierar beroende på biotop följer en kort beskrivning av några vanliga miljöer i distriktets kustvatten. Grunda mjukbottnar En mycket vanligt förekommande miljö i distriktets kustvatten är grunda mjukbottnar (0-10 m). Karakteristiskt för dessa är att de har skyddade lägen med en låg till måttlig vågexponering, vilket möjliggör sedimentation. Eftersom många grunda vikar är naturligt skyddade från exponering är mjukbottnar vanligt förkommande i dessa miljöer. Bottensubstrat och organiskt innehåll varierar och bottnarna kan vara leriga eller sandiga. Även vegetationen kan variera avsevärt och bottnarna kan vara helt fria från vegetation, delvis eller helt täckta av tillfällig vegetation i form av lösliggande makroalger, alternativt delvis eller helt täckta av fastsittande vegetation, ex v nate, sjögräs, slingor eller kransalger (Tema Nord, 2001). Vegetationens sammansättning beror bl a på salthalt, exponeringsgrad och bottensubstrat men vanligtvis finns fastsittande vegetation inte djupare än 3-4 m. Grunda mjukbottnar är en mycket värdefull och varierande biotop med en mångfald som ger liv åt ett stort antal arter. Basen är den goda tillgången på solljus och näringsämnen som leder till en hög produktion (www.marbipp.se). Förekomsten av fisk och ryggradslösa djur är oftast större i områden med vegetation (Boström & Bonsdorff, 1997 & 2000) och generellt är de grunda mjukbottnarna mycket viktiga lek- och uppväxtområden för flera fiskarter, bl a abborre och gädda. Detta gäller inte minst de grundaste och mest skyddade områdena. Anledningen till detta är i första hand att dessa områden värms upp snabbt på våren och därmed har betydligt högre vattentemperaturer än djupare och mer exponerade områden, vilket gynnar de små larverna och ynglen som behöver de högre temperaturerna för att växa fortare (Sandström, 2003). Grunda mjukbottnar är också viktiga födosöksområden för många fågelarter. Generellt är grunda mjukbottnar känsliga för övergödning eftersom sedimenten har en stor förmåga att binda både näring och gifter (www.marbipp.se). En ökad belastning av näringsämnen leder till en ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger eller vass som ofta resulterar i en ökad igenväxning, ökad mängd organiskt material i sedimentet och som en påföljd, försämrade syreförhållande till följd av en ökad nedbrytning. Även fysisk exploatering i form av anläggande av bryggor och hamnar samt muddring och grumling i samband med båttrafik kan påverka de grunda mjukbottnarnas produktivitet och artrikedom negativt (Tema Nord, 2001). En mycket speciell variant av vegetationsklädda grunda mjukbottnar är de ängar som bildas av ålgräs (Zostera marina), som är det största sjögräset i Sverige. I distriktets kustvatten bildar ålgräs vidsträckta ängar på framförallt exponerade och sandiga bottnar i Kalmarsund och på Skånes ost- och sydkust samt på mer skyddade leriga bottnar i Blekinge skärgård (Boström et al., 2003; Tema Nord, 2001). Djuputbredningen varierar men är maximalt 10 m. Ålgräsängar och andra grunda vegetationstäckta miljöer är mycket produktiva och fyller många viktiga funktioner, bl a som uppväxtmiljö för fisk och ryggradslösa djur och som födosöksområde för fågel (svanar och gäss) och vuxna fiskar (torsk, ål, tånglake, m fl). Andra viktiga funktioner är att stabilisera sedimentet, fungera som substrat för mindre organismer och utgöra en kolkälla för omkringliggande vatten (www.marbipp.se). Även ålgräsängarna påverkas negativt av övergödningen, bl a genom påväxt av snabbväxande fintrådiga alger och minskad djuputbredning som resultat av ett försämrat siktdjup (Boström et al., 2003). Ett annat hot mot ålgräsängar är slitage på grund av rekreationsaktiviteter (Tema Nord, 2001). Grunda hårdbottnar Även grunda hårdbottnar är vanliga längs kusten i Egentliga Östersjön och Öresund. Utmärkande för hårdbottnar är att de har ett bottenmaterial med större fasta partiklar som grus, stenar, block eller klippbottnar medan vågexponeringen kan variera. Bottnarna har ofta en tydligt zonerad vegetation som kännetecknas av flerårig såg- och blåstång (maximalt djup ca 10 m) följt 12

av andra brunalger och rödalger på större djup. Även blåmussla och havstulpan är vanliga. Tångbältet, som har en hög produktion och en hög biologisk mångfald med mellan 20 och 30 arter av makrofauna i en tångruska, har en viktig roll (Kautsky & Kautsky, 2000). Det utgör substrat och föda åt ett stort antal mindre organismer (mikroalger, blåmusslor, snäckor, havsgråsuggor och småfisk m fl), det fungerar som lekmiljö för ex v strömming, och barnkammare och skafferi för bl a gädda, abborre, spigg, tångspigg, simpor och tånglake. I Öresundsområdet lever även många läppfiskar (stensnultra, berggylta och blågylta m fl) i tångbältet. Liksom ålgräsängar är tångbältet också en viktig kolkälla för omgivande miljöer. En följd av övergödningen är att blås- och sågtång har minskat i både vertikal och horisontell utbredning under de senaste decennierna (Kautsky et al., 1986) och i skärgården syns effekterna av övergödningen tydligt då snabbväxande fintrådiga grön- och brunalger har blivit allt vanligare i tångbältet (Tema Nord, 2001). Anledningarna till den minskade utbredningen tros vara många och komplexa; de snabbväxande algerna gynnas av högre närsaltskoncentrationer och kan stjäla ljuset genom att växa på tången, de fintrådiga algerna hindrar nya blåstångsplantor (kemiskt och fysiskt) från att sätta sig på botten (Eriksson & Johansson, 2003; Råberg et al., 2005; Korpinen & Jormalainen, 2008), det försämrade siktdjupet har påverkat blåstångens djuputbredning negativt (Kautsky et al., 1986), en förändrad artsammansättning av fiskbestånden (överfiske) har lett till ett ökat antal havsgråsuggor och ett högre betestryck på tången (Engkvist et al., 2000; Nilsson et al., 2004) och en ökad sedimentation av organiskt material kan hindra blåstångens rekrytering (Berger et al., 2003). En nackdel med ett skifte från ett tångdominerat samhälle till ett samhälle dominerat av fintrådiga alger kan vara att flora och fauna minskar (Wikström & Kautsky, 2007). Det kan även innebära att viktiga lekområden för fisk minskar i utbredning (Pihl et al., 1994). Andra hot mot grunda hårdbottnar och framförallt tångbälten är muddring, båttrafik och utsläpp av gifter såsom klorat och båtbottenfärger. Musselbottnar På bottnar med god vattenomsättning kan blåmusslor (Mytilus edulis) finnas i mycket stort antal. Detta gäller både hårdbotten och mjukbotten förutsatt att där finns stenar eller skal som de kan fästa på. I distriktet finns extremt täta musselbottnar (s k musselbankar) framförallt på grunda områden i Öresund. Blåmusslan är Östersjöns vanligaste art och i egentliga Östersjön finns musslor på nästan alla bottnar utom väldigt mjuka, ner till ca 30 m djup (Tema Nord, 2001; www. marbipp.se). Musselbottnar är en viktig biotop och musslorna ökar den biologiska mångfalden genom att fungera som substrat och gömsle för alger och små organismer. Blåmusslan är också viktig föda för ex v sjöstjärna (Öresund) samt ejder och alfågel, som båda är beroende av musslor. Även dykänder och många fiskar (tånglake, rödspotta m fl) äter musslor (www. marbipp.se). Blåmusslorna fyller också en viktig funktion som filtrerare då de renar vattnet från alger och andra partiklar och förser bottnarna och dess övriga invånare med näringsrik avföring. Eftersom musslorna är filtrerare gynnas de av en måttlig övergödning och en ökad mängd mikroalger. Istället är de främsta hoten mot musselbottnar muddring med efterföljande stor sedimentation eller annan fysisk påverkan (Tema Nord, 2001). Även kemiska föroreningar kan vara ett hot, inte minst i Egentliga Östersjön där blåmusslan redan är stressad som ett resultat av de låga salthalterna (www.marbipp.se). 13

Hårdbotten. Foto: Krister Sand. 14

Metodik En översiktlig genomgång av ett stort antal restaureringsinsatser har gjorts i syfte att uppskatta effekt och kostnad av insatser, samt lyfta fram insatser som är av speciellt intresse i distriktet. Några restaureringsinsatser, som identifierats som intressanta men i stor avsaknad av sammanställd information, gällande kostnader och genomförande i Östersjön, har granskats utförligare. De kustvattenförekomster som utifrån uppsatta kriterier bedöms vara potentiellt mer övergödningskänsliga än övriga vattenförekomster har identifierats liksom kustvattenförekomster som bedöms ha stort åtgärdsbehov i dagsläget avseende övergödning och i vilka restaureringsinsatser bedöms vara möjliga. Detta i syfte att finna områden med påverkan som är möjlig att åtgärda genom lokala restaureringsinsatser. Sjöar har identifierats med resultat från statusklassningen. Även mindre objekt (främst enskilda vikar och kustmynnande vattendrag) med behov av restaureringsinsatser har identifierats. Övergripande sammanställning av restaureringsinsatser En del av detta uppdrag är att föreslå lämpliga restaureringsinsatser. Som bas för urval av tänkbara insatser har vi gjort en översiktlig genomgång av ett stort antal restaureringsinsatser i vilken vi bl a har nyttjat material från Naturvårdsverkets regeringsuppdrag 16 och 28 och erfarenheter från forskningsprojektet Marbipp. Eftersom de flesta insatserna är tillämpbara inom samtliga distrikt har samarbete skett mellan distrikten. Genomgången är inte användbar som en heltäckande litteraturstudie utan har gjorts i syfte att spegla olika restaureringsinsatsers för- och nackdelar, långsiktighet, samt om möjligt, genomförandekostnad. Då förutsättningar för användande och effekter av restaureringsinsatser varierar mellan olika områden som ett resultat av lokala förhållanden är beskrivningarna generaliserade. En begränsande faktor har varit den bristande tillgången på uppföljningsdata. Detta eftersom det vid restaureringar sällan genomförs uppföljning i form av kontinuerlig provtagning och utvärdering. Vidare har restaureringsåtgärder i svenska vatten främst genomförts i sjöar och erfarenheter från marina eller bräckta miljöer är mycket begränsade. Svårigheterna med att överföra erfarenheter från limniska system till marina eller bräckta beskrivs bl a i Rydin (2008) och de mest uppenbara skillnaderna är storleken, saliniteten och de hydrologiska förhållandena (skiktningar, strömmar et c). Detta i kombination med att Östersjöns ekosystem har ett komplicerat beroendeförhållande mellan arter, innebär att det är svårt att förutsäga resultat av insatser. Internationellt finns det större erfarenhet av restaureringsinsatser även i marina miljöer och stora resurser satsas på restaurering av bl a sjögräsängar och korallrev (www.marbipp.se). Kostnader för insatser är mycket svåra att uppskatta då de ofta varierar utifrån varje restaureringsobjekts specifika förhållanden. Mot denna bakgrund ges inte uppskattningar av kostnader för alla specifika objekt. Istället ges kostnadsuppskattningar i form av beskrivningar av schablonkostnader och i vissa fall, som exempel från specifika projekt. Det ingår inte i vårt uppdrag att granska åtgärder som syftar till att minska utsläppen från ex v jordbruk, punktkällor och enskilda avlopp. För detta hänvisas till åtgärdsprogram enligt vattenförvaltningsförordningen och uppdraget Finn de områden som göder havet mest. Varje restaureringsinsats har bedömts vara orsakseller symptombehandlande beroende på om insatsen riktas mot orsakerna till, eller symptomen av, problemen. Insatserna presenteras i text och tabellform utifrån vilken biotop de förväntas återställa. Ekonomisk granskning av musselodling samt insamling av alger Under arbetets gång har musselodling, insamling av landspolade alger och insamling av flytande alger identifierats som intressanta insatser i stor avsaknad av sammanställd information gällande kostnader och genomförande i Östersjön. För dessa insatser har därför ekonomiska beräkningars utförts av en miljöekonom. Resultat och bakgrundsdata för dessa beräkningar finns i Bilaga 1 och hänvisas till i de löpande texterna avseende respektive insats. Även erfarenheter från ett ideellt projekt, Torsåsprojektet, har sammanställts (Bilaga 2). 15

Urval av tänkbara restaureringsinsatser Baserat på uppdragets formulering och den övergripande sammanställningen av restaureringsinsatser föreslås insatser som anses vara prioriterade inom distriktet. Beträffande förslag på tänkbara restaureringsinsatser är det viktigt att påpeka att det behövs en mer detaljerad utredning på vattenförekomst- respektive objektnivå än vad som är möjligt att genomföra inom detta uppdrag för att med säkerhet kunna säga vilken eller vilka insatser som är genomförbara med gott resultat vid en given plats. Av speciellt intresse är mer detaljerad data avseende intern och extern belastning, källfördelning och vattenutbyte samt utförlig provtagning i kustvattnet och tillrinnande vattendrag. Vidare ingår det inte i detta uppdrag att förankra insatser med markägare och andra berörda. Av dessa anledningar benämns föreslagna restaureringsinsatser som tänkbara. Identifiering av objekt med åtgärdsbehov - övergödning Kustmorfologin inom och mellan distriktets kustlän skiljer sig betydligt beroende på varierande geologi. I Östergötland och norra Kalmar län är kusten finflikig och stundtals kuperad med en rik skärgård och djupa, trösklade vikar. Längre söderut i Kalmar län och i östra Blekinge blir landskapet flackare och den grundare, mer exponerade moränskärgården tar över. I Skåne dominerar öppna, exponerade vikar. Den stora variationen innebär att problematiken kopplad till övergödning ser olika ut i de olika delarna av distriktet, vilket i viss mån avspeglas i metodiken med att identifiera områden med stort åtgärdsbehov. Arbetet med att identifiera objekt med åtgärdsbehov avseende övergödning har gjorts på två skalor; storskalig vattenförekomstnivå 1 enligt den geografiska indelning av kustvattnet och sjöar som används inom vattenförvaltningsarbetet, och småskalig objektnivå motsvarande mindre områden såsom vikar eller mynnande vattendrag. Syftet är att ge en storskalig bild av vilka vattenförekomster som har stort åtgärdsbehov och visa på samlade insatser i ett urval av dessa och även föreslå exempel på restaureringsinsatser på en mindre skalnivå (enskilda havsvikar, kustmynnande vattendrag och Enligt definitionen i Vattendirektivet (Artikel 2) är en ytvattenförekomst en avgränsad och betydande ytvattenförekomst som till exempel en sjö, ett magasin, en å, flod eller kanal, ett vatten i övergångszon eller en kustvattensträcka. sjöar som ej är definierade vattenförekomster). Detta eftersom det kräver mycket stor arbetsinsats och detaljinformation att ge en heltäckande bild över samtliga mindre objekt med stort åtgärdsbehov längs distriktets kust. En viktig aspekt vid identifiering av vattenförekomster och mindre objekt med stort åtgärdsbehov är att skilja på belastningssituationer och effekter som är möjliga att åtgärda genom lokala restaureringsinsatser relativt effekter som kan hänföras till utsjöpåverkan. Med detta som utgångspunkt är vattenförekomster och mindre områden med liten utsjöpåverkan och stor sötvattenspåverkan prioriterade. Vattenförekomstnivå - kustvatten För att identifiera de kustvattenförekomster som potentiellt kan vara mest övergödningskänsliga från landbaserad påverkan har vi använt oss av en GIS analys av vågexponeringsdata (SAKU) för att beräkna hur stor procentuell andel av varje vattenförekomst som har ett skyddat läge. Detta för att urskilja vattenförekomster med potentiellt stor landpåverkan som ett resultat av liten vattenomsättning från vattenförekomster med exponerat läge och därutav stor utsjöpåverkan. Analys av vågexponering ger ett mått på vilka vattenförekomster som, baserat på sitt skyddade läge, kan förväntas vara mest känsliga för lokala övergödningskällor. De vattenförekomster som, baserat på vågexponeringsdata, bedöms vara relativt skyddade från vågexponering (generellt > 50 % skyddade) har definierats som potentiellt mest övergödningskänsliga vattenförekomster (Tabell 1). Utifrån uppdragets formulering har vi avgränsat urvalet till de vattenförekomster som är fastlandsanknutna. I syfte att försöka hitta de kustvattenförekomster som i sin helhet har bäst fysiska förutsättningar för positiv effekt av lokala åtgärder mot landbaserade utsläpp har vi gjort en bedömning av vilka vattenförekomster som är mest restaureringsvänliga avseende övergödande ämnen. Detta definierat som vattenförekomster i vilka restaureringsinsatser som syftar till att minska näringsbelastningen från land bedöms kunna ge positivt resultat. Bedömningen är gjord baserad på resultat från SMHI s modell HOME Vatten genom att i modellen simulera en 10 % belastningsminskning av kväve och fosfor från land. Utifrån simuleringsresultaten har de vattenförekomster valts ut i vilka denna belastningsminskning ger en effekt motsvarande > 1 % minskning av halterna av total kväve och/eller total 16

Tabell 1. Uppsatta kriterier för identifiering av de kustvattenförekomster som bedöms vara potentiellt mest övergödningskänsliga, mest restaureringsvänliga och med stort åtgärdsbehov i dagsläget. Parameter Villkor Utfall Skydd mot vågexponering Effekt av simulering minskad belastning av N och P >50% av vattenförekomsten är skyddad >1% effekt på kväve och/eller fosforhalter i vattenförekomsten Potentiellt mest övergödningskänslig Mest restaureringsvänlig Ekologisk status Sämre än måttlig Stort åtgärdsbehov i dagsläget Status näring Sämre än måttlig Stort åtgärdsbehov i dagsläget Belastning från landbaserade källor Hög Stort åtgärdsbehov i dagsläget fosfor i hela vattenkolumnen på årsbasis (Tabell 1). Vi har även tittat på förekomst och storlek av mynnande vattendrag, kustzonens markanvändning, och länsspecifika underlag (planeringsunderlag för våtmarker, kommunala inventeringar, fältbesök) för att bedöma om restaureringsinsatser kopplade till detta uppdrag är av intresse att genomföra. Specifika underlag varierar något mellan länen. På vattenförekomstnivå har vi även gjort en bedömning av vilka kustvattenförekomster som i sin helhet har stort åtgärdsbehov i dagsläget. De främsta kriterierna (Tabell 1) för denna bedömning är hur påverkad biologin är (ekologisk status) samt hur höga halterna av närsalter är (status näringsämnen). Då majoriteten av distriktets kustvattenförekomster är påverkade av övergödning och har måttlig ekologisk status enligt bedömningsgrunderna knutna till Vattenförvaltningsförordningen har vi valt ut vattenförekomster som i dagsläget har otillfredsställande eller lägre status gällande sammantagen ekologisk status och/eller kvalitetsfaktorn näringsämnen. Som ett komplement till urvalet baserat på resultat från statusklassningen har vi gjort en analys på vattenförekomstnivå av ytrelaterat läckage av kväve och fosfor från kustnära delavrinningsområden (data från PLC 5 2 ) och ytrelaterad belastning av kväve och fosfor från landbaserade källor (HOME Vatten 3 ). Detta för att finna de vattenförekomster som är hårt belastade från landbaserade källor (Tabell 1). PLC 5-datan avseende ytrelaterat läckage från land visar nettoläckage per ytenhet efter retention, exklusive punktkällor som industri och reningsverk. Data gällande belastning per vattenförekomst kommer från SMHI s modell HOME Vatten och bygger på en 2 PLC5 står för Pollution Load Compilation 5, som är en rapportering producerad av HELCOM i syfte att beskriva föroreningsbelastningen på Östersjön. Modell framtagen av SMHI som kan användas för tillståndsbeskrivning för kustzonen, samt för scenarioberäkningar av effekten av olika åtgärder. sammanställning av PLC 5 på kustvattenförekomstnivå, vilket ger ett mått på total belastning (antropogen + bakgrund) av kväve och fosfor från land. Belastning från utsjön och transporter mellan vattenförekomster ingår inte, vilket är en begränsning som innebär att en vattenförekomst kan vara hårdare belastad från landbaserade källor än vad analysen anger. Inte heller intern belastning ingår. I syfte att ta hänsyn till vattenförekomstens storlek i förhållande till antalet ton N och P som den belastas med har ytrelaterad belastning (kg/km 2 ) räknats ut med hjälp av respektive vattenförekomsts yta. Baserat på belastningsdata har vattenförekomster med en ytrelaterad belastning av > 2 000 kg N/km 2 /år och 50 kgp/km 2 /år samt med måttligt höga eller högre förluster (>8 kg P/km 2 /år respektive >200 kg N/km 2 /år) av kväve och fosfor från angränsande landområden bedömts ha stort åtgärdsbehov även om status är måttlig. Sammantaget bedöms kustvattenförekomster vars status (ekologisk status och/eller näringsämnen) är otillfredsställande eller sämre att ha ett stort åtgärdsbehov i dagsläget. Förutom dessa vattenförekomster bedöms ytterligare några ha stort åtgärdsbehov i dagsläget utifrån en hög belastning från landbaserade källor. Detaljerade beskrivningar av bakgrund och tänkbara restaureringsinsatser i ett urval av de vattenförekomster som bedöms ha stort åtgärdsbehov i dagsläget görs i fallstudier (på sidan 67, Bilaga 4). Tänkbara restaureringsinsatser i övriga vattenförekomster beskrivs på objektnivå i enskilda vikar eller kustmynnande vattendrag. Vattenförekomstnivå - sjöar Begreppet kustnära sjö används för den första sjön som är en definierad vattenförekomst uppströms kusten. Identifiering av övergödda kustnära sjöar har gjorts utifrån påverkansgrad (statusklassningsmaterial gällande ekologisk status och näringsämnen). Kustnära sjöar (vattenförekomster) som har sämre status än god för ekologisk status och/eller näringsämnen bedöms vara i stort behov av åtgärder. Ingen bedömning har gjorts utifrån kväve- och fosforbelastning. Under arbetets gång har det framkommit att antalet befintliga övergödda kustnära sjöar i distriktet är relativt begränsade. Exempel på tänkbara insatser i ett urval av dessa sjöar presenteras översiktligt. Förutom de övergödda 1

kustnära sjöarna kan även ett antal sjöar som i nuläget är helt eller delvis sänkta eller utdikade vara av intresse för restaurering. I samband med fallstudier av kustvattenförekomster lyfts några mindre sjöar fram (ej vattenförekomster alternativt utdikade sjöar) eftersom de är kopplade till utvalda kustvattenförekomster. Objektnivå Förutom vattenförekomsterna som i sin helhet bedöms ha stort åtgärdsbehov finns det ett stort antal mindre vikar och kustmynnande vattendrag som är påverkade av lokala övergödningskällor och/eller har modifierats med negativa konsekvenser för näringsretention som följd. I dessa enskilda objekt saknas ofta provtagning och övrig övervakning. Identifiering av dessa objekt har skett m h a länsspecifika underlag och kunskaper (biotopkarteringar, fiskevårdsplaner, inventeringar av lek- och uppväxtområden för kustlekande fisk, planeringsunderlag för våtmarker, historiska kartor, åtgärdsplaner för biologisk återställning, kommunala inventeringar, resultat från basinventering, fältbesök et c), PLC 5 data avseende ytrelaterat nettoläckage av kväve och fosfor från land, GIS-skikt över vågexponering (SAKU), GIS-analys av grunda områden (0-10 m djup) och i vissa fall resultat från statusklassningsarbetet. Beträffande objekt i kustvattnet är målsättningen att välja ut havsvikar med stor sötvattenspåverkan och liten utsjöpåverkan. Detta eftersom den lokala belastningen av övergödande ämnen kan förväntas vara högre i områden med stor tillrinning och/eller avsnört läge. Många av de utpekade objekten finns i vattenförekomster som bedömts vara övergödningskänsliga (ovan) men som inte nödvändigtvis är mest restaureringsvänliga eller i stort behov av åtgärder i sin helhet. Utpekade vattendrag och havsvikar beskrivs översiktligt med förslag på tänkbara restaureringsinsatser. Identifiering av objekt med åtgärdsbehov - biologisk mångfald Utöver de mindre objekt som belastas och påverkas av övergödande ämnen från landbaserade källor ingår det även i uppdraget att identifiera havsvikar och kustmynnande vattendrag som har behov av restaureringsinsatser för att stärka den biologiska mångfalden. För att identifiera dessa objekt har vi använt länsspecifika underlag (biotopkarteringar, fiskevårdsplaner, inventeringar av lek- och uppväxtområden för kustlekande fisk, åtgärdsplaner för biologisk återställning och historiska kartor). Utpekade vattendrag och havsvikar beskrivs översiktligt med förslag på tänkbara restaureringsinsatser. 1

Resultat: sammanställning av restaureringsinsatser Restaureringsinsatser presenteras övergripande i text och tabell utifrån biotop uppdelat på kustmynnande vattendrag och kustnära sjöar, grunda hårdbottnar, grunda mjukbottnar och generella insatser. Baserat på uppdragets formulering samt insatsernas effekt anses orsaksbehandlande, långsiktigt varaktiga restaureringsinsatser i kustmynnande vattendrag och sjöar vara av speciellt intresse. I specifika fall kan även musselodlingar, insamling av landspolade alger, slåtter av vass, restaurering av bottensediment och försök med biomanipulering vara av intresse. Identifierade restaureringsinsatser Restaurering i sin snävaste definition innebär att man återställer ett påverkat system till sin ursprungliga form, innan det påverkats av människan (Bradshaw, 1997). I realiteten är detta sällan möjligt och restaureringsinsatser kan ses mer som rehabiliteringsinsatser genom vilka man i största möjliga utsträckning försöker återställa grundläggande processer inom ramen för de begränsningar som finns. Som bas för identifiering av lämpliga insatser har vi gjort en översiktlig genomgång av ett stort antal restaureringsinsatser. Oftast är det mer ekonomiskt lönsamt och långsiktigt hållbart att hindra föroreningarna vid källan och därmed hindra att kustvattenmiljöerna påverkas negativt. Därför vill vi poängtera att restaureringsinsatser i syfte att motverka övergödningen har störst förutsättning att lyckas om de föregås av, eller kombineras med, utsläppsminskningar av gödande ämnen. Nedan presenteras olika restaureringsinsatser utifrån biotop. Genomgången av restaureringsinsatser är inte tänkt som en heltäckande litteraturstudie utan är endast användbar som en översiktlig granskning i syfte att spegla restaureringsinsatsernas användbarhet, långsiktighet och, om möjligt, genomförandekostnad (schabloner) utifrån nuvarande information. Beskrivningarna, vilka lyfter fram effekter och erfarenheter samt långsiktighet och förutsättningar, är översiktliga och generaliserade eftersom förutsättningar för användande och effekter av restaureringsinsatser kan variera avsevärt mellan olika områden som ett resultat av lokala förhållanden. En sammanfattning av restaureringsinsatsernas förväntade effekt (indirekta effekter inte inkluderade) och kostnader presenteras i tabellform för insatser i kustmynnande vattendrag och sjöar (Tabell 2 och 3) och kustvattnet (Tabell 4 och 5). Kustnära sjöar och kustmynnande vattendrag Kustnära våtmarker och Hästskovåtmarker effekt och erfarenhet: våtmarker har många funktioner och är biologiskt viktiga för att fånga upp näringsämnen och för den biologiska mångfalden (Tabell 2). Kustnära våtmarker kan även vara viktiga rekryteringsområden för bl a gädda och abborre som är beroende av varmare vatten under sin lek- och uppväxttid (Sandström, 2003; Ljunggren et al., 2005). Pågående studier i Kalmar län visar att anlagda våtmarker kan fungera som värdefulla lek och uppväxtområden för gädda. En nyanlagd våtmark i närheten av Mönsterås producerade ca 60 000 gäddyngel till utanförliggande kustmiljö redan första säsongen (T. Borger, muntligen). Forskning visar att stärkta bestånd av rovfisk kan mildra övergödningssymptomen i kustvattnet genom fiskens strukturerande roll i ekosystemen (Eriksson et al., opublicerat). Våtmarkers förmåga att rena bort näringsämnen sker på flera sätt (ex v upptag i biomassa, sedimentation, denitrifikation). Våtmarkerna dämpar vattenflödet i avrinningsområdet och ökar därmed tiden för reningsprocesserna att verka. Reningsprocesserna är beroende av koncentrationen av näringsämnen och för en god vattenrenande effekt ska våtmarken placeras så att den tillförs höga koncentrationer. För att våtmarken ska vara kostnadseffektiv, genom att rena en stor mängd kväve och fosfor, ska våtmarken tillföras höga koncentrationer av både kväve och fosfor i det tillrinnande vattnet, och tillföras ett relativt högt vattenflöde (Tonderski et al., 2002). Reningseffektiviteten beror även på i vilken form näringsämnena förekommer, t ex 1

Våtmark. Foto: Jens Morin. Våtmark. Foto: Jens Morin. löst eller bundet till partiklar, och därmed vilka reningsprocesser som sker (Andersson et al., 2005). Uppgifter om reningskapaciteten av näringsämnen i våtmarker varierar mycket mellan olika utvärderingar och olika typer av våtmarker. Variationen för kväveavskiljning sträcker sig från 0 (ibland även negativ) till flera ton per hektar och år. Antalet utvärderingar av hur mycket fosfor som avskiljs i en våtmark är färre och kunskapen mindre. Eftersom avskiljning av kväve och fosfor är beroende av många olika faktorer beskrivs avskiljningen bäst med en ekvation som beskriver ett samband mellan koncentration, vattenflöde och våtmarksyta (Tonderski et al., 2002). Generellt för våtmarksdammar (1-2 m djupa) som tillförs dräneringsvatten från södra Sveriges odlingslandskap ligger uppskattad effekt inom intervallet 150-500 kg kväve/ha/år respektive 5-20 kg fosfor/ ha/år (Tabell 2; Naturvårdsverket, 2007; Wallenberg et al., 2008). Anläggningskostnaden varierar beroende på förutsättningar, som möjligheten att dämma eller om det krävs schaktning och borttransport av massor. Kostnaden för grävning och borttransport är ca 25-30 kr/m 3 vilket ger en kostnad på ca 220 000 kr för en våtmark på 1 ha (T. Facchini, muntligen). Då alla våtmarker inte kräver grävning uppskattas medelkostnad per hektar till ca 75 000 kr i Östergötland, Kalmar och Blekinge län (S. Louhi, J. Sannestam och J. Bergman, muntligen). Motsvarande kostnad i Skåne är 100 000 kr per hektar (G. Regnell, muntligen). Reningskostnad för kväve (Tabell 3) varierar mycket men vissa studier tyder på en kostnad motsvarande 31-37 kr/kg N (Ekologgruppen, 2004; Persson et al., 2005; Naturvårdsverket, 2007) och 1125 kr/kg P (Naturvårdsverket, 2007). Även anläggande av mindre våtmarker vid mynnande dräneringsrör (hästskovåtmarker) minskar mängden lättlösligt kväve och partikelbundet fosfor som når vattendraget (Djupfors Schwab, 2007). Hästskovåtmarker bromsar även upp flödet från dräneringsröret, vilket leder till minskad erosion och minskad sedimenttransport till vattendraget. Rätt belägna kan hästskovåtmarker vara effektiva kvävefällor (Tabell 2 och 3). långsiktighet och förutsättningar: Orsaksbehandlande. En våtmark blir en bättre kvävefälla med åren. Eftersom syrebrist och organiskt material är förutsättningar för denitrifikation blir reningen effektivare genom att mycket organiskt material sedimenterar och skapar syrefattiga sediment. Reningen av fosfor i en våtmark blir däremot sämre med åren eftersom partikulärt fosfor som sedimenterar och finns kvar i våtmarken åter kan frigöras (Leonardsson, 1994). De fosforrika sedimenten måste då tas bort för att uppnå god reningsförmåga igen. En våtmark vars huvudsyfte är att rena vatten till havet, en sjö eller en skyddad vik bör anläggas där andelen jordbruksmark uppströms är stor (mer än 70 %, Jordbruksverket, 2004). För att nå största effekt bör den även anläggas nära viken, sjön eller havet (Tonderski et al., 2002). Våtmarker högt upp i avrinningsområdet, långt ifrån kusten, kan dock göra miljönytta som flödesutjämningsmagasin eller för att rena vatten till sjöar och vattendrag. Vid återskapande av våtmarker är det av stor vikt att nyttja historiska kartor. För att en våtmark ska bli lyckad som lekplats för fisk krävs det en årlig uppvandring av moderfisk. Precis som laxfiskar återvänder vissa sötvattensarter för att leka på den plats där de vuxit upp (Sandström, 2003). Våtmarkens optimala utformning varierar beroende på målart men att återskapa naturliga förhållanden så långt som möjligt ger alltid bra resultat (T. Borger, 20