EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B131 1998 GEOGRAFISKA OCH TOPOGRAFISKA FAKTORERS PÅVERKAN PÅ MARKKEMIN I LILLA EDETS KOMMUN

EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B131 1998 GEOGRAFISKA OCH TOPOGRAFISKA FAKTORERS PÅVERKAN PÅ MARKKEMIN I LILLA EDETS KOMMUN Katarina van Berlekom Department of Physical Geography GÖTEBORG 1998

GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för geovetenskaper Naturgeografi Geovetarcentrum GEOGRAFISKA OCH TOPOGRAFISKA FAKTORERS PÅVERKAN PÅ MARKKEMIN I LILLA EDETS KOMMUN Katarina van Berlekom ISSN 1400-3821 B131 Projektarbete Göteborg 1998 Postadress Besöksadress Telefon Telfax Earth Sciences Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-773 19 51 031-773 19 86 Göteborg University S-405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg SWEDEN

SUMMARY... 2 SAMMANFATTNING... 2 FÖRORD... 3 INLEDNING... 4 Bakgrund... 4 Syfte och frågeställningar... 4 Jordmånsbildning och markprocesser... 4 Vad är markförsurning?... 6 Buffertsystem... 6 Antropogen försurning... 7 Effekter av markförsurning... 7 Allmänt om orsaker till markförsurning... 8 LILLA EDETS KOMMUN; BESKRIVNING AV UNDERSÖKNINGSOMRÅDET... 9 Geografiskt läge... 9 Geologi, jordarter och jordmåner... 9 Klimat... 9 Luftföroreningar... 11 Skogen och markanvändning... 11 METOD OCH PROVTAGNING... 13 Provtagningarnas tidpunkt och omfattning... 13 Provytornas placering... 13 Provtagning... 13 Analyser... 15 ph-bestämningar av humusprover... 15 Utvärdering och gruppindelning... 15 RESULTAT... 16 Samband mellan olika markkemiska parametrar... 16 Totala utbyteskapaciteten CEC... 17 p H... 18 Utbytbara baskatjoner och basmättnad... 19 Natrium... 21 Kalium... 22 Kalcium... 23 Magnesium... 23 Aluminium... 23 Utbytbart väte... 24 DISKUSSION... 27 Olika faktorer som kunnat påverka markkemin... 27 Jämförelse med andra undersökningar... 28 SLUTSATSER OCH SAMMANFATTNING... 31 Jordmåner... 31 Allmänt om markkemin... 32 Samband... 32 LITTERATURLISTA... 33 1

SUMMARY Influence of geographical and topographical factors on soil chemistry in the municipality of Lilla Edet, SW Sweden. Emission and deposition of sulphur and nitrogen has led to marked acidification of forest soils in south-west Sweden. This can for example be seen by a lowered ph. Acid deposition has also led to leaching of base cations and lowering of base saturation can be seen. Most forest soils in Sweden are also naturally acid because of bedrock and soils poor in calcium in combination with spruce and pine as the dominating tree types. This study has focused on how different factors can affect the soil chemistry. Studied factors are soil type, soil thickness, altitude, orientation and placement of sample plots within the investigated area. Soil chemistry where analyzed in samples taken from 131 sample plots within the community of Lilla Edet. The samples were taken during the autumn of 1992 and considers analyzes of ph, sodium, potassium, calcium, magnesium, aluminium and carbon, from one soil-horizon (B-horizon). The soil are acid with ph around 4 and have a very low base saturation, few sample plots have a base saturation of more than 10 %. It is not possible from this study to establish which factors that affects the soil-chemistry the most. The long term deposition of sulfur and nitrogen exceeding critical loads has probably led to severe soil acidification and leaching of base cations. SAMMANFATTNING Utsläpp och nedfall av främst svavel och kväve har lett till att skogsmarken i sydvästra Sverige har blivit kraftigt försurad. Detta märks bl a annat genom sänkta ph-värden. Nedfallet har också gjort att marken urlakats på mineraler och baskatjoner så att en minskning av basmättnaden i mineraljorden har konstaterats på många håll. I Sverige är dessutom de flesta marker naturligt sura på grund av kalkfattig berggrund och mineraljord i kombination med barrträd som dominerande skogsbildande vegetation. I uppsatsen studeras ett urval av olika faktorer som kan påverka markkemin. Faktorerna som har studerats är jordmån, humustyp, jordmäktighet, höjd över havet, läge i terrängen (sluttningsläge) och läge inom undersökningsområdet. Markkemiska parametrar analyserades i prover tagna i 131 olika barrskogsytor inom Lilla Edets kommun. Proverna togs under hösten 1992 och analyserna omfattade ph, och utbytbara halter av natrium, kalium, kalcium, magnesium och aluminium. Även kolhalterna analyserades och proverna togs från en markhorisont (B-horisont) i mineraljorden. Markerna är sura med ph-värden runt 4 i mineraljorden och har mycket låg basmättnad, få ytor har en basmättnad på över 10 %. Det går utifrån denna undersökning inte att finna någon tydlig korrelation mellan de valda faktorerna och markkemin. Troligtvis har nedfallet av svavel och kväve som under många år överskridit de kritiska belastningsgränserna gjort att marken blivit mycket försurad och urlakad på baskatjoner. 2

FÖRORD Detta arbete har utförts vid Naturgeografiska Institutionen, Göteborgs Universitet som ett 20 poängs projektarbete. Undersökningen har gjorts i samråd med Lilla Edets kommun, Börje Ahlkvist, Skogsvårdsstyrelsen, Mikael Axelsson och Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Lennart Olsson, till vilka jag vill framföra ett stort tack. Ett varmt tack till min handledare Björn Holmer som visat ett stort tålamod och uppmuntrande intresse och pekat på möjligheter till förbättringar. Tack till min syster Sofia van Berlekom för korrekturläsning och goda råd när det gäller kemi. Tack även till Anders Johansson för hjälp med att scanna in bilder. 3

INLEDNING Bakgrund Försurningen började uppmärksammas i mitten på 1970-talet och redan då kunde skador på sjöar konstateras i Lilla Edets kommun. Grundvatten undersökningar har visat att 2/3 av kommunens yta är försurningsdrabbad eller mycket försurningskänslig. En inventering av skogsskador i mitten på 1980-talet i kommunen visade att en stor andel av skogen uppvisade barrförluster. Miljönämnden ville för att fortsätta tidigare undersökningar för att kartlägga försurningsläget i kommunen också undersöka markförsurningen. Metodiken för undersökningen utarbetades av författaren i samråd med Skogsvårdsstyrelsen då någon liknande undersökning på kommunnivå inte gjorts tidigare. Provtagning och utvärdering av markanalyser utfördes av författaren. Syfte och frågeställningar Det ursprungliga syftet med undersökningen och provtagningen var att få fram en heltäckande bild av försurningsläget i kommunen avseende skogsmark och resultatet var att marken är mycket försurad inom hela kommunen (Berlekom, 1993). Syftet med det här arbetet är att visa vilka faktorer som inverkat på markemin och graden av en eventuell påverkan. För detta ändamål har provtagningsresultaten från de olika ytorna sorterats in i grupper efter jordmån, jordart, läge i terrängen, höjd över havet, läge inom undersökningsområdet och humustyp. Grupperna jämfördes sedan med varandra för att försöka få fram vilka faktorer som påverkar markkemin och om det finns någon verifierad fördelning. Klimatet, (temperatur, nederbörd, humiditet och atmosfäriskt nedfall), geologiskt underlag (jordart, bergart, vittring, näringsämnen, vattenbindning) och topografin (grundvattennivån, vattenrörelser och energiinstrålning) är de viktigaste faktorerna som påverkar jordmånsbildningen och därmed markkemin. Jordmånsbildning och markprocesser Jordmån är den översta delen av en jordart som är påverkad av klimat och organismer. Geologi, topografi och människans markanvändning inverkar också på jordmånsbildningen. Olika jordmåner känns igen på sina markprofiler där fyra huvudtyper av horisonter kan ses. Uppifrån räknat finns först ett förnalager (L), sedan urlakningshorisont (A), därefter anrikningshorisont(b) och underst det i princip opåverkade underlaget (C). Podsoler känns igen på ett blekjordsskikt (A2) under förnaskiktet och därunder en ofta rostfärgad anrikningshorisont. Brunjordar har ett mullager (A1) och en mer chokladbrun anrikningshorisont. Berggrunden och jordarten är utgångsmaterialet vid jordmånsbildning och har genom sin kemiska sammansättning och vittringsförmåga direkt inverkan på jordmånen. Kalkstenar men även grönstenar är lättvittrade och ger markprofilen ett tillskott av i första hand kalcium men 4

även magnesium (gäller särskilt grönstenar). Graniter och gnejser är mer svårvittrade och innehåller mest kalium. Kalkstenar och grönstenar ger vid vittring oftast upphov till brunjordar med högt ph och hög basmättnad medan podsoler med lägre ph och basmättnad oftast bildas på gnejser och graniter. Klimatet påverkar jordmånen dels direkt och dels genom inverkan på vegetationen. Direkta effekter har främst nederbörd och temperatur vilka t ex kan styra vittringens intensitet och hastighet. Nederbörd som perkolerar ned genom markprofilen transporterar även humusämnen och vittringsprodukter. Inverkan på vegetationen har inte bara temperatur och nederbörd utan också strålningsförhållanden. Varmare klimat ger längre vegetationsperiod och större produktion av biomassa och därmed mer förna. Förnamängden avgör hur mycket organiska syror som bildas vid nedbrytningen av organiskt material, vilket har effekter på jordmånsbildningen. Topografin kan påverka jordmånsbildningen mest genom vattnets rörelser i marken. När vattnet rör sig genom en sluttning orsakar det ökad vittringshastighet och vattnet blir efterhand näringsrikare när det rinner ned. Topografin påverkar också klimatet t ex genom att syd- och västsluttningar har bättre temperaturklimat och ibland även högre nederbörd Markens organiska material, förnan, består främst av döda växtdelar och delas in i grupper beroende på sammansättning och surhetsgrad. Grupperna är mår, moder, mull och torv. Mår bildas främst under barrskog och ljunghedar där förnan blir sur med litet innehåll av baskatjoner. Nedbrytningen går långsamt under sådana förhållanden, vilket leder till ackumulation av organiskt material. Mår kan i sin tur delas in i två grupper, mår 1 och mår 2, där mår 1 är mindre aktiv med mycket långsam nedbrytning. I mår 1 är F-skiktet (förmultningshorisont med endast svagt sönderdelade och nedbrutna växtdelar) tjockare än H-skiktet (humusämneshorisont bestående av strukturlös humus). Mår 2 är mer aktiv och eftersom nedbrytningen av förna går snabbare är H-skiktet tjockare än F-skiktet. Moder är en övergångsform mellan mår och mull och nedbrytningen går snabbare än i mår. Moder innehåller mer baskatjoner och har högre ph samt har en rikare markfauna. Mull bildas på fritt dränerade basrika jordar främst under lövskog. Nedbrytningen går fort och på grund av att ph är högre trivs daggmaskar som ger en god omblandning. Torv bildas om det organiska materialet ackumuleras under fuktiga och anaeroba förhållanden. Uppväxande barrskog har en naturligt försurande verkan dels genom bildningen av sur förna från nedfall av döda barr och dels genom vegetationens upptag av baskatjoner, som är viktiga näringsämnen, och som mellanlagras i biomassan. Vid skogsbruk förs biomassa bort från ekosystemen. Detta minskar marken förråd av baskatjoner och dess syraneutraliserande förmåga. Förändringar i markanvändningen kan också påverka markkemin och leda till försurning, t ex vid granplantering av tidigare jordbruksmarker eller minskat lövinslag i barrskogar (Lundmark 1986, Troedsson 1973). 5

Vad är markförsurning? Jordmånsprocesserna ger i Sverige upphov till mer eller mindre sura jordmåner, podsoler och brunjordar. I en podsol kan ph-värdena vara mycket låga utan att marken är försurad, därför är enbart ph inte är något bra mått på markförsurning. Istället kan man definiera markförsurning som en minskning av markens syraneutraliserande förmåga, ANC (acid neutralizing capacity). ANC = p + - e - Där p + är markens totala innehåll av metallkatjoner och e - markens totala innehåll av anjoner. Till ANC hör fasta element såväl som utbytbara joner och joner i lösning i markvattnet. Minskning av ANC genom t ex urlakning eller genom växternas näringsupptag är en viktig del av den naturliga jordmånsbildningen. Vittring av markens mineraler står för en stor del av ANC-minskningen eftersom det totala förrådet av baskatjoner i marken minskar genom vittringen då baskatjoner frigörs och tas upp av växter eller lakas ur till grundvattnet. En minskning av ANC betyder inte att ph automatiskt minskar, förhållandet mellan ANC och ph beror på vilket buffertsystem som dominerar i marken (Berdén et al. 1987). Buffertsystem Buffertsystem motverkar förändringar av ph vid syra- eller bastillförsel. Vid kontinuerlig tillförsel av syra kan dock ett buffertsystem utarmas så att ph sänks och ett annat buffertsystem tar vid. Detta är en mycket schematisk framställning, de olika buffertsystemen överlappar varandra. Silikatvittring sker i alla ph-intervall men är den dominerande buffringsmekanismen i nedan angivna intervall (Ulrich 1991). Karbonatbuffring vid ph 8,6-6,2 Tillförsel av syra till kalksten ger följande reaktion CaCO 3 + 2 H + Ca 2+ + H 2 CO 3 Denna reaktion sker så länge det finns kalk i marken och går mycket fort. Tillförd syra neutraliseras snabbt och kalkrika jordar har stor buffringsförmåga. Silikatvittring vid ph 6,2-5,0 Silikatvittring pågår egentligen i alla ph-intervall men i detta intervall dominerar den som buffertsystem och är den viktigaste processen för tillförsel/frigörelse av baskatjoner från mineralkornen. Silikatvittring kan framställas schematisk på detta sätt: MeSiO + H + Me + + HSiO Me = metalljon om man inkluderar aluminium som ingår i de flesta silikater blir formeln följande: MeAlSiO + H + Me + + HAlSiO 6

Katjonutbyten vid ph 5,5-4,2 När försurningen fortsätter i detta ph-intervall minskar basmättnaden eftersom baskatjonerna som sitter adsorberade till markkolloiderna successivt ersätts av vätejoner och aluminiumjoner. Om basmättnaden blir mycket låg, 5-10%, fungerar inte katjonutbytena som buffertsystem utan aluminiumbuffringen tar vid. Aluminiumbuffring vid ph 4,2-3,8 Aluminiumjonerna börjar lösas ut redan vid ph 5,5 men då endast i små mängder. När ph sjunkit till 4,4 går upplösningen betydligt snabbare och vid ph - värden lägre än 4,2 dominerar aluminium på markkolloidernas utbytesplatser. Al(OH) 3 + 3 H + Al 3+ + 3 H 2 O Järnbuffring vid ph < 3,8 Vid mycket sura förhållanden bildas Fe 3+ genom upplösning av järnoxider, men det är ovanligt eftersom aluminiumbuffringen är mycket stabil. Antropogen försurning Utsläpp av försurande ämnen, främst svavel- och kvävoxider har under några decennier hunnit orsaka kraftigare och mer djupgående försurning än de naturligt försurande processer som pågått i tusentals år. Framför allt märks detta i markens djupare skikt dit trädens rötter inte når, dvs biologiska processer kan inte förklara försurning av markens djupare skikt. I rostjorden är ph-värden betydligt högre i norra Sverige där nedfallet av försurande ämnen är mindre än i södra Sverige där de största effekterna av markförsurning har uppmätts. ph-värdet i regnvatten i södra Sverige är ungefär 4,2 mot övriga delar 4,7 (SNV, Monitor 1991). De syror som tillförs marken har bildats i atmosfären där utsläppen av svavel- och kvävoxider reagerat under inverkan av solljus till svavel- och salpetersyra. Den atmosfäriska svavelsyran kommer förr eller senare i kontakt med vatten och sönderdelas då i vätejoner och sulfatjoner. Vätejonerna är de som direkt orsakar försurning i mark och vatten. Sulfatjonerna är i sig inte skadliga för skogen och till att börja med fastläggs en hel del i marken. Vid fortsatt tillförsel blir marken mättad och utflödet av sulfatjoner blir lika stor som tillförseln. Eftersom sulfatjonen är negativt laddad tar den med sig positivt laddade joner för att bibehålla laddningsbalansen i marken och de joner som följer med är ofta viktiga näringsämnen för vegetationen (Nihlgård 1985). Effekter av markförsurning Effekterna av markförsurning kan indelas i tre faser. Första fasen innebär troligen främst ökad tillväxt på grund av kväveutsläpp och frigörelse av näringsämnen till följd av ökad vittring och katjonutbyten. Nästa fas domineras av katjonförluster så att brist på viktiga näringsämnen kan börja uppträda. Den tredje och sista fasen innebär att oorganiskt aluminium blir lättrörligt i marken (Ulrich 1991). Som en följd av hög syrabelastning, framför allt i södra Sverige, har markerna börjat utarmas på baskatjoner. Eftersom berggrunden i Sverige generellt är kalkfattig har karbonatbufferten utarmats och silikatvittringen håller inte takten med förlusten av katjoner som sker i katjonutbytena. Detta märks på de låga basmättnaderna som förekommer på många håll. Normalt bör 7

basmättnaden i översta mineraljorden vara minst 20% för att näringstillgången för vegetationen skall vara tillräcklig i ett långsiktigt perspektiv (Nihlgård 1991). Fortsatt syratillförsel leder till att aluminium börjar förekomma som lättrörliga joner, att så är fallet märks när aluminium upptar en allt större del av CEC, dvs den totala katjonutbyteskapaciteten (Ulrich 1991). Allmänt om orsaker till markförsurning En minskning av ph och/eller basmättnadsgrad i skogsmark har skett i stora delar av Centraloch Nordeuropa, förmodligen även i Kanada och USA. Basmättnad är ett mått på markens innehåll av baskatjonerna kalcium, magnesium, natrium och kalium. En sammanfattning av faktorer som kan orsaka ph-sänkningar i marken: - ökad deposition av försurande ämnen - minskad deposition av syraneutraliserande ämnen - ökad primärproduktion och biomasseuttag - ökad nitrifikation eller svaveloxidation - förändringar i markanvändningen, ex plantering av barrträd m m - minskad förnanedbrytning - ökad produktion och vertikal rörelse av organiska syror - minskad silikatvittring (Berdén et al. 1987) Orsakerna till markförsurning är alltså dels beroende på naturliga processer i skogliga ekosystem och dels beroende på mänskliga aktiviteter. 8

LILLA EDETS KOMMUN; BESKRIVNING AV UNDERSÖKNINGSOMRÅDET Geografiskt läge Lilla Edets kommun är beläget ca 50 km nordost om Göteborg. Kommunen sträcker sig ca 30 km i sydlig-nordlig riktning och följer i princip Göta Älvdalen som går genom hela kommunen. Där kommunen är som bredast är den ca 20 km i öst-västlig led. I söder gränsar kommunen mot Ale och norr mot Trollhättan. Gränsen mot i väster går mot Uddevalla och Stenungsund, i öster Alingsås. Geologi, jordarter och jordmåner Berggrunden i Lilla Edets kommun består främst av graniter och gnejser samt en del pegmatiter, vilka alla är sura bergarter med relativt litet innehåll av lättvittrade baskatjonrika mineral. På några håll finns inslag av grönsten som är en basisk bergart med stort innehåll av mer lättvittrade kalcium- och magnesiummineral. Grönstenar förekommer fläckvis i ett bälte som sträcker sig från sydväst mot nordost öster om Göta Älvdalen. Ett större område finns också vid Öresjö i norra delen av kommunen. Runt Hjärtum, beläget drygt 5 km nordväst om centralorten Lilla Edet på västra sidan av Göta Älv och söderut, utgörs berggrunden av pegmatit (Samuelsson 1985, 1988). Den vanligaste jordarten inom kommunen är lera (fig 1). Den täcker hela Göta Älvdalen och lägre belägna områden. Lera förekommer upp till 110-120 meter över havet (möh). Lerjordar utnyttjas främst som jordbruksmark men några prover har tagits i skogsmark på lerjordar. De högre belägna områdena har endast ett tunt jordtäcke, vanligtvis bestående av morän eller så saknas jordtäcke helt. Mäktigare jordtäcken, > 1 m tjockt, finns bl.a. vid Hjärtum och strax söderut där det består av morän. Moränen är framförallt sandig-moig och har inom området inget kalkinnehåll förutom vid förekomst av skalförande skikt. Ytterligare söderut finns det isälvsavlagringar på en del olika håll. Isälvsavlagringarna har i stor utsträckning utnyttjats till sand- och grustäkt så att större delen av skogsmarken återfinns på moräner, en stor andel på tunna eller mycket tunna jordlager (Fredén 1984, 1986). Jordmånerna i området utgörs främst av svaga podsoler, dvs podsoler med tunna blekjordsskikt och övergångsjordmåner som saknar utvecklat blekjordskikt men uppvisar en rostfärgad anrikningshorisont (B-horisont). I lerjordarna är jordmånsbildningen ännu svagare på grund av jordartens täthet, oftast uppträder endast en mycket svagt färgad B-horisont (SNA 1990). Klimat Den uppmätta årsnederbörden (1961-1990) uppgår till ca 900 mm per år i kommunens västra del och i övrigt till ca 800 mm per år. Mest nederbörd kommer under perioden septembernovember, men även juli och augusti är nederbördsrika. 9

Fig.1 Jordartskarta (efter Fredén 1984, 1986) 10

Totalt sett dominerar vindar från väst och sydväst, men dominerande vindriktning är olika under olika årstider. Under vintern dominerar sydvindar och under sommaren västvindar. Höst och vår har ungefär samma fördelning av sydvindar, sydväst- och västvindar. Lokalt, framför allt beroende på terrängformerna kan i vissa fall helt andra fördelningar av vindriktningarna förekomma. Snötäcke finns i medeltal under 55-85 dagar om året. Första snötäcket infaller i början av december och sista snötäcket under andra halvan av mars. Under denna period förekommer ofta blidväder i perioder med barmark (Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1975, SNA 1995). Luftföroreningar Depositionen av försurande ämnen, framförallt kväve och svavel har mätts kontinuerligt i länet sedan 1987. Under denna tid har i länet nedfallet av svavel uppgått till 10-24 kg svavel per hektar och år och kvävenedfallet i storleksordningen 8-17 kg per hektar och år. För Lilla Edets kommun uppgår svavelnedfallet till 12-14 kg per hektar och år och kvävenedfallet är ca 14 kg per hektar och år (fig 2). Nedfallet är störst i de sydvästra delarna och avtar något mot nordost (Länsstyrelsen i Älvsborgs län 1993). Detta kan jämföras med de mål för kritisk belastning som tagits fram av Naturvårdsverket, dvs den deposition marken långsiktigt beräknas tåla utan skador på marken och växt- och djurlivet (Nilsson 1986). I Götaland är målet att depositionen skall minska till 5 kg svavel/- hektar och år och för kväve anges 10 kg/hektar och år. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser dock att depositionen av varken svavel eller kväve bör överstiga 5 kg/hektar och år, då länet har en stor andel känsliga naturtyper (Länsstyrelsen i Älvsborgs län 1993). Skogen och markanvändning Skog täcker ca 60 % av kommunens yta och uppgår till 18 000 hektar. Gran är det vanligaste trädslaget men tall förekommer främst på lite torrare och magrare marker. Björk är det vanligaste lövträdet. Ädellövskog utgör mindre än 5 % av den totala skogsarealen. Erfarenheter från fältarbetet och data från ÖSI -87 (Översiktlig SkogsInventering) visar att andelen gammal skog (>100 år) är liten, den största delen av den produktiva skogsarealen upptas således av yngre och medelålders skog. 1985-1987 gjordes en inventering av skogsskador i kommunen genom flygfotografering och uppföljande fältkontroller. Medelvärdet för hela kommunen visade att hälften av de undersökta ytorna hade barrförluster mer än 30% och 14% av bestånden hade barrförluster som överskred 60%. Barrförlusten bör enligt denna inventering av skogsskador inte överstiga 30-40% och har de överstigit 60% anses trädet ha svårt att återhämta sig och riskerar att dö inom en fem till tioårsperiod (Miljö- och Hälsoskyddsnämnden, Lilla Edet 1987). Enligt Skogsstyrelsens bedömningsgrunder anses äldre barrskog med mer än 20% barrförluster vara skadad. Enligt en undersökning som utfördes 1988-1989 har 30% av den äldre granskogen i länet barrförluster som översteg 20% (Axelsson 1992). 11

Fig 2. Nedfall av svavel och kväve (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1993) 12

METOD OCH PROVTAGNING Provtagningarnas tidpunkt och omfattning Provtagningarna genomfördes under hösten 1992 från slutet av augusti till början på december av författaren. Provtagning bör ske under den period när den biologiska aktiviteten är så liten som möjligt. Under denna period provtogs 131 olika ytor inom Lilla Edets kommun (fig 3). Då ett flertal ytor vid analys visade sig ha onormalt höga halter av utbytbart väte gjordes en omprovtagning av två ytor. Det visade sig senare att laboratoriet som utfört analyserna haft fel på en elektrod. Eftersom proverna sparades på laboratoriet kunde flertalet felaktiga provresultat analyseras om. Det gav lägre halter av utbytbart väte och högre halter av utbytbart aluminium vilket medförde en justering av basmättnaden. De ytor som fortfarande misstänks ligga fel, men inte analyserats om har uteslutits vid utvärderingen. Totalt har 123 ytor ingått i utvärderingen. Provytornas placering För att få en oberoende placering slumpades flertalet ytor ut med en noggrannhet av fem koordinater i rikets nät. Slumpningen gjordes på dator i Microsoft Excel. De ytor som inte hamnade inom kommunen eller i skogsmark rensades bort. Vid fältarbetena rensades även de ytor som inte låg i medel-ålders eller äldre skog bort. För att få en geografiskt jämnare ytfördelning placerades en del ytor utan avseende på annat än ytans placering i förhållande till övriga ytor enligt önskemål från miljö- och hälsoskyddsnämnden. I samband med undersökningen erbjöds enskilda markägare att delta, dessa markägare stod för lokaliseringen av 31 av provytorna. En markägare placerade sin yta inom ett nyligen avverkat bestånd. Denna yta har inte heller ingått i utvärdering eftersom markkemin påverkas kraftigt vid avverkning. Två ytor lades ut i samråd med Skogsstyrelsen och ingår i ett kalkningsförsök som Skogsstyrelsen driver i Västerlanda, ca 5 km söder om centralorten Lilla Edet och på västra sidan om Göta Älv. Proverna togs innan marken kalkades och har inte utvärderats för sig. I huvudsak är ytorna förlagda till medelålders (50-80 år) eller äldre >80 år) bestånd. Provtagning Varje provyta bestod av en kvadrat på 30 x 30 meter. Inom ytan togs 15 delprover av mineraljordens översta tio centimeter jämt fördelade över ytan eller där det var möjligt beroende på provytans beskaffenhet. I de fall jordtäcket var mycket tunt, dvs om mineraljorden var tunnare än tio centimeter, uppmättes jorddjupet i varje delprov. Proverna togs med kannborr med en invändig diameter på 3 cm. Delproverna blandades till ett samlingsprov som sändes till laboratorium för analys. Endast ett samlingsprov togs från varje yta. Eftersom varje samlingsprov består av 15 delprov ansågs detta ge en god bild av de genomsnittliga förhållandena i marken. Proven togs i podsoler av mineraljordens översta 10 cm, om blekjordsskiktet var tjockare än 2,5 cm togs proven under blekjorden. Ingen separat provtagning av blekjorden utfördes. I brunjordar och övergångsjordmåner provtogs mineral- 13

jordens översta 10 cm, dvs där humusinblandningen är försumbar. Detta innebär i de flesta fall provtagning av B-horisonter, i en del fall både A- och B-horisonter. Fig 3. Provytornas läge Samtidigt med mineraljordsprovtagningen togs humusprover för bestämning av ph, då även humustypen bestämdes genom att mäta de olika humusskiktens tjocklek, H-skiktet och F- skiktet. Humusprovtagningen begränsades till H-skiktet, dvs den horisont där det organiska materialet är så nedbrutet att det inte är möjligt att se dess ursprung. Provtagningsmetodiken har utgått från skogsstyrelsens rekommendationer (Liedholm 1988) men har modifierats så att endast ett samlingsprov togs per provyta och att provtagning bara gjordes i en nivå, i de tio översta centimetrarna av mineraljorden, dvs B-horisonten. 14

Analyser Mineraljordproverna sändes till Jordhälsans laboratorium i Kalmar för analys. Parametrar som analyserades var ph(h 2 O), ph(kcl), utbytbart väte och aluminium, dvs utbytesaciditeten, basmättnad och utbytbara baskatjoner (natrium, kalium, kalcium och magnesium. Totalhalten av kol analyserades också genom glödförlust. Analyserna gjordes i enlighet med Skogsstyrelsens rekommendationer (Liedholm 1988). ph-bestämningar av humusprover Humusproverna torkades vid 40 C till konstant vikt. 10 g humus skakades med 100 ml vatten resp saltlösning, 1M KCl, i en timme och fick stå och sedimentera minst 12 timmar varefter ph avlästes med glaselektrod (Bydén 1990). Humusproverna analyserades av författaren. Utvärdering och gruppindelning För att undersöka vilka faktorer som kunnat påverka markkemin delades materialet in i olika grupper som sedan jämfördes med varandra. De faktorer som tagits hänsyn till är jordmån, geografiskt läge, terrängläge och höjdläge samt humustyp. Eftersom berggrunden är tämligen enhetlig har någon gruppindelning efter geologi inte gjorts. I varje grupp ingår fem eller fler ytor, vid färre antal ytor gjordes ingen vidare gruppindelning. Då totala antalet ytor var färre öster om Göta Älv förekom inte ytor med alla faktorer i tillräckligt stort antal för att kunna göra gruppindelningen fullständig där. Jordmånerna delades nu in i fyra grupper: svag eller utebliven jordmånsbildning p g a jordartens täthet (lerjordar), brunjordar, övergångsjordar och podsoler. Eftersom brunjordarna och lerjordarna var så få till antalet kunde de endast delas in efter östliga och västliga ytor. Övergångsjordarna och podsolerna har vid gruppindelningen analyserats tillsammans eftersom någon märkbar skillnad i markkemi inte föreligger mellan dem. Denna gruppindelning innebär att provytorna kommer att finnas i flera olika grupper beroende på sorteringen efter jordmäktighet, terrängläge, höjdläge och humustyp. Provtorna är dock alltid indelade efter läget (västligt eller östligt) inom undersökningsområdet. Uppdelning i västliga respektive östliga ytor gjordes med hjälp av koordinaterna där ytor med y-koordinater i rikets nät lägre än 1284 räknas som västliga. I grova drag följer detta Göta Älv. Tio ytor i norra delen av området ligger visserligen väster om Göta Älv men har östliga koordinater. Det kan diskuteras om dessa ytor snarare borde räknas som västliga än östliga med de har fått stå kvar som östliga. Lerjordar förekommer vidare främst i anslutning till Göta Älvdalen vilket innebär att avståndet mellan västliga och östliga ytor oftast blir litet. Podsolerna och övergångsjordarna delades alltså först in i västliga respektive östliga ytor därefter i grupper beroende på Jordmäktighet: 3 klasser, grunt, tämligen grunt eller mäktigt jorddjup Läge i terrängen: 6 klasser, plana ytor, höjdläge, nordsluttning, sydsluttningar, västsluttningar och östsluttningar Höjdläge: 3 klasser, < 90 m ö h, 90 120 m ö h, > 120 m ö h (i öster saknas ytor > 120 m ö h) Humustyp: 3 klasser, mår 1, mår 2 och moder (i öster saknas ytor med moder) 15

RESULTAT En sammanfattning av alla resultat redovisas sist i resultatredovisningen i tabell 5. Mer ingående redovisas ett urval av resultaten, hur de kemiska parametrarna varierat efter gruppindelning, läge i undersökningsområdet, jordmån, jordmäktighet, höjd över havet, sluttningsläge och humustyp. Parametrarna är ph, sammanlagda halten utbytbara baskatjoner (TEB), basmättnad, halterna av de enskilda baskatjonerna natrium, kalium, kalcium och magnesium, halten utbytbart väte och aluminium samt CEC. Värdena avser halter i mineraljorden. När det gäller ph har detta även mätts i humusen. Samband mellan olika markkemiska parametrar Aluminiumhalten i förhållande till utbytesaciditeten har en god överensstämmelse, en följd av att aluminium dominerar utbytesaciditeten och även CEC, korrelationen är 0,79. Aluminiummättnaden utgör i medel ca 70 %, dvs aluminium upptar ca 70 % av CEC. Det finns ett visst samband mellan ph(h 2 O) och utbytesaciditeten, dvs summan av väte och aluminium. I fig 4 kan man se en tendens till lägre ph när utbytesaciditeten stiger. Korrelationen är 0, 42. Vid de högsta värdena på utbytesaciditeten är ph-värdena genomgående låga och de högsta ph-värdena förekommer bara vid låga utbytesaciditeter där dock ph variationen är stor vilket tyder på att andra faktorer än utbytesaciditeten påverkar ph-värdet. 6,00 5,50 5,00 ph 4,50 4,00 3,50 0,00 20,00 40,00 60,00 80,00 100,00 120,00 Utbytesaciditet Fig. 4 ph i förhållande till utbytesaciditet I materialet saknas ytor med höga basmättnader, endast ett fåtal ytor har en basmättnad över 20%, utan de flesta ytorna har en basmättnad mellan 5-10% och ph-värden mellan 4-5 vilket också tyder på att ph inte bara påverkas av basmättnad och utbytesaciditet utan också kan vara beroende av andra faktorer. 16

6,0 5,5 5,0 ph 4,5 4,0 3,5 0 5 10 15 20 25 30 35 Basmättnad % Fig. 5 Förhållandet mellan ph(h 2 O) och basmättnad Totala utbyteskapaciteten CEC CEC är den totala summan av katjoner och beror på förekomsten av s.k. markkolloider, partiklar mindre än 1 µm i diameter, vanligtvis ler- eller humuspartiklar eller ler-humuskomplex. CEC kan bara bestämmas indirekt genom att summera halterna av de utbytbara katjonerna. CEC är högst i brunjordar och ligger på ungefär samma nivå i lerjordar, podsoler och övergångsjordar, något högre i lerjordarna än i de övriga. Fig 6 visar CEC i förhållande till kolhalten där CEC ökar med ökad kolhalt. Kolhalten är ett grovt mått på humusinblandningen så att med ökad humusinblandning och därmed fler markkolloider ökar CEC. Om inblandningen av organiskt material ökar kommer även CEC att öka, och om mängden baskatjoner inte ökar samtidigt kommer basmättnad och ph att sjunka. 140 120 100 CEC µekv/g 80 60 40 20 0 0 1 0 2 0 3 0 4 0 5 0 6 0 7 0 8 0 9 0 1 0 0 Kolhalt mg/g Fig 6. Förhållande mellan CEC och kolhalt 17

CEC varierar även med humustypen så att CEC är högre i ytor med moder än med mår 1 och 2, vilket kan vara ett tecken på att humusinblandningen i mineraljorden är större med ett mer aktivt humusskikt. p H I både mineraljord och humus uppmättes ph i vatten och i KCl-lösning. De genomsnittliga ph-värdena för de olika jordmånstyperna visas i fig 7. 5 4,5 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1 0,5 ph(h2o) ph(kcl) hum-ph(h2o) hum-ph(kcl) 0 BRUNJORD LERJORD PODSOL ÖVERGÅNGS JORD Fig. 7 Jordmånernas ph-värden När ph mäts i KCl fås en sur lösning vilket innebär att även hårt bundna vätejoner går i lösning som ger ett lägre ph-värde än när mätningen görs i vatten. En viss skillnad i ph-värden mellan de olika jordmånsgrupperna föreligger, med generellt något lägre värden i podsolerna. Observera att brunjordarnas ph-värden i mineraljoden inte skiljer sig mycket från de andra jordmånerna men att ph i humusen är relativt sett högre. Humus har i allmänhet lägre ph-värde än mineraljorden där ph i vatten ligger runt eller under 4 och ph mätt i kaliumklorid ligger runt eller under 3. Markens översta skikt är alltså mycket surt, vilket är det normala för svensk barrskog eftersom nedbrytningen av organiskt material leder till bildning av olika syror. I fortsättningen redovisas endast resultaten av ph mätt i vatten eftersom ph mätt i KCl varierar på ungefär samma sätt som ph mätt i vatten. De högsta ph-värdena har lerjordarna även om den genomsnittliga skillnaden mellan de olika jordmånerna är liten. Generellt är ph-värdena för respektive jordmånsgrupp högre i östra än i västra delen av kommunen, utom för lerorna där ph-värdena är högre i väster. 18

I mineraljorden i podsoler och övergångsjordar är ph som högst 5,0 och som lägst 4,3 och varierar något efter läget i terrängen. Lägst ph har ytor på nordsluttningar i väster och högst ph har plana ytor i öster. Förhållandet mellan olika terränglägen är olika i öster och väster och varierar mindre i öster än i väster. Höjden över havet verkar inte påverka ph i någon större omfattning. Humustypen tycks inte påverka ph vare sig i mineraljorden eller i humusen i övergångsjordar och podsoler, tabell 1. Teoretiskt borde humustypen moder ha högre ph än mår än vad som framgår av tabell 3. I väst syns ingen skillnad med jorddjupet för podsoler och övergångsjordar men i öst är ph högre på ytor med mäktigare jorddjup. Tabell 1. ph i mineraljord och humus efter humustyp. Humustyp ph i mineraljord väst/öst ph i humus väst/öst Mår 1 4,5 / 4,5 4,0 / 4,1 Mår 2 4,5 / 4,7 4,0 / 4,1 Moder 4,3 / - 4,1 / - ph i humusen variarier i huvudsak som ph i mineraljorden men ett par skillnader är att i både västliga och östliga ytor är ph i humusen lägre på högre höjder över havet. Utbytbara baskatjoner och basmättnad I fig 8 visas en sammanställning av de olika baskatjonernas halter i jordmånstyperna. Den totala halten utbytbara baskatjoner (TEB), utgörs av summan av utbytbart natrium, kalium, kalcium och magnesium. Halterna av TEB är allmänt sett låga. De högsta halterna förekommer i lerjordarna och de lägsta i podsolerna och övergångsjordarna. Skillnaden mellan övergångsjordar och podsoler är dock liten. Observera att brunjordsytorna endast har något högre baskatjonhalter än podsolerna och övergångsjordarna. Det framgår också av figur 8 att kalcium ihop med magnesium står för huvuddelen av TEB och att dessa halterna varierar mest och därmed mest står för skillnaderna i halter mellan de olika jordmånerna. Figuren visar vidare att avseende baskatjonhalter är skillnaden mellan podsoler och övergångsjordar försumbar. 19

3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 BRUNJORD LERJORD PODSOL ÖVERGÅNGS JORD Na+ K+ Ca 2+ Mg 2+ Fig. 8 Baskatjonernas halter i de olika jordmånerna Basmättnad innebär baskatjonernas procentandel av den totala katjonutbyteskapaciteten, CEC, dvs summan av TEB, utbytbara vätejoner och utbytbara aluminiumjoner. Av figur 9 framgår att basmättnaden är högst i lerjordarna och lägst i övergångsjordarna men att skillnaden mellan podsoler och övergångsjordar även här är mycket liten. 16 14 12 Basmättnad i % 10 8 6 4 2 0 BRUNJORD LERJORD PODSOL ÖVERG ÅNG S JORD Fig. 9 Jordmånernas basmättnad För att se eventuella effekter i gruppindelningen av terränglägen mm har podsoler och övergångsjordar sedan behandlats tillsammans. 20

En genomgående tendens för de olika jordmånsgrupperna, är att baskatjonhalterna och basmättnaderna är högre i östliga delar av kommunen än i de västliga delarna, se tabell 2. Övergångsjordar och podsoler i väster visar en viss tendens till lägre basmättnad och baskatjonhalt med ökad höjd över havet i både väst och öst, tabell 2. Tabell 2. Basmättnad och TEB i podsoler och övergångsjordar beroende på höjdläge. Höjdläge Basmättnad % väst / öst TEB µekv/g väst / öst < 90 m 8,3 / 11,2 5,1 / 5,6 90-120 m 8,2 / 9,2 4,1 / 5,7 >120 m 7,8 / - 4,4 / - Lerorna har inte kunnat delas upp efter höjdläge men förekommer aldrig över högsta kustlinjen. Övergångsjordar och podsoler har behandlats ihop och förekommer i alla höjdlägen utom på höjder över 120 meter i östra delen av kommunen. Avseende läge i terrängen har nordsluttningar och ytor i höjdlägen i väst de lägsta basmättnaderna och baskatjonhalterna är lägst på plana ytor och sydsluttningar. I öster har västsluttningar högst basmättnad och baskatjonhalt. Avsevärt lägre basmättnad har sydsluttningar i öster vilket innebär att basmättnaden varierar mer i öster än i väster i olika terränglägen, i väster mellan 7,5 % och 8,6 % men i öster mellan 7,8 % och 11,7 %. När det gäller övergångsjordar och podsoler visar tabell 3 att både baskatjonhalterna och basmättnaderna avtar något med mäktigare jorddjup i väst men halterna och basmättnaderna ökar med ökande jordmäktighet i öst. Tabell 3. Jordmäktigheten och basmättnad och baskatjonhalt i podsoler och övergångsjordar Jordmäktighet Basmättnad % Väst / öst TEB i µekv/g väst / öst Al 3+ µekv/g väst / öst Grunt 8,8 / 8,5 5,0 / 5,0 36,0 / 42,8 Tämligen grunt 7,9 / 10,9 4,4 / 5,8 37,7 / 37,1 Mäktigt 8,0 / 12,5 3,8 / 6,3 34,9 / 34,5 Basmättnaden och baskatjonhalterna tenderar att vara högst i ytor med moder som humustyp och lägst i ytor med mår 1 som humustyp både i öst och väst. Höjden över havet ger samma variationer i väster som öster för basmättnaden, dvs att basmättnaden är lägre på högre höjder, tabell 2. Jorddjupet och läget i terrängen visar däremot annat utslag i öster, där är basmättnaden högre på ytor med mäktigt jorddjup än i väster där ytor med grunt jorddjup har de högsta basmättnaderna, tabell 3. Natrium Berggrunden innehåller ofta små mängder natrium och vittring av markprofilen ger endast ett litet tillskott så det natrium som förekommer i skogsmark kommer huvudsakligen från nedfall 21

av marina salter. Nederbördsmängden kan påverka natriumhalterna, framför allt genom att mer nederbörd kan ge en utspädningseffekt. Avstånd från havet, dominerande vindriktning och läge i terrängen påverkar sannolikt hur mycket natrium som deponeras på olika platser. Depositionen är störst närmast kusten och avtar inåt landet. Variationerna i natriumhalt beroende på olika lägen hänger sannolikt ihop med hur pass utsatta olika lägen är för surt nedfall och hur depositionen av natrium variera beroende på ytornas läge i förhållande till dominerande vindriktningar. De högsta halterna förekommer i lerjordar vilket delvis kan förklaras av att lerorna i området är marint avsatta. Podsoler och övergångsjordar har ungefär samma natriumhalter, som är lägre än halterna i brunjordar och lerjordar. Brunjordar har något lägre halter än lerjordarna. Generellt för alla jordmånsgrupperna är att halterna är högre i öst än i väst, tabell 4, tabell 5. Tabell 4 visar också att sydsluttningar i både väst och öst har högre natriumhalter än de andra terränglägena. I öster har nordsluttningar påtagligt lägre halter än övriga lägen. Skillnaden i halter mellan olika terränglägen är också större i öster än i väster. Tabell 4. Baskatjonhalterna i podsoler och övergångsjordar beroende på terrängläge Terrängläge Na µekv/g väst / öst K µekv/g väst / öst Ca µekv/g väst / öst Mg µekv/g väst / öst Höjdläge 0,7 / 0,9 0,7 / 1,1 1,6 / 2,0 1,1 / 1,3 Nordsluttning 0,8 / 0,7 0,8 / 0,9 1,6 / 1,6 1,2 / 1,5 Plan 0,8 / 0,9 0,7 / 1,3 1,4 / 2,0 1,0 / 1,3 Sydsluttning 0,8 / 1,2 0,9 / 1,3 1,4 / 1,5 1,1 / 1,3 Västsluttning 0,8 / 1,1 0,8 / 1,2 1,5 / 2,3 1,2 / 1,9 Östsluttning 0,7 / 0,9 1,1 / 1,0 1,6 / 2,0 1,3 / 1,4 I podsoler och övergångsjordar är natriumhalterna högre på högre höjder över havet i väster. I öster är halterna högre på lägre terrängnivåer. I väster har ytor med tunt jordtäcke högre natriumhalter än ytor med mäktigare jorddjup, i öster är det tvärtom, ytor med mäktigt jorddjup har högre natriumhalter. Jordmäktighet, läge i terrängen och höjden över havet ger alltså olika utslag beroende på ytornas läge inom undersökningsområdet. Kalium Berggrunden är i allmänhet rik på kalium och kaliumhalterna är oftast något högre än natriumhalterna. Genom vittring av mineraler i berggrunden och jordarten frigörs kalium till markprofilen. Variationerna i kaliumhalt beror förmodligen främst på hur olika lägen utsatts för försurande nedfall eftersom kaliumtillgången i marken bör vara ganska likartad oavsett läge inom undersökningsområdet. De högsta halterna förekommer i lerorna, men även brunjordar har relativt höga halter. Halterna för alla jordmånsgrupperna överlag högre i östra delen av kommunen än i den västra. 22

I podsoler och övergångsjordarna i väst har ytor med tunnare jordtäcke högre kaliumhalter och tvärtom i öster med högre kaliumhalter i ytor på mäktigare jorddjup. I östra delarna av undersökningsområdet är kaliumhalterna något högre än i väst när det gäller olika terränglägen för podsoler och övergångsjordar. På östsluttningar är dock halterna högre i öster än i väster. I höjdlägen och på plana ytor är halterna låga i väster. I öster är halterna lägst på nordsluttningar och högst på sydsluttningar. På höjder och plan är halterna låga. Även kaliumhalterna varierar mer i öster än i väster när det gäller läge i terrängen, tabell 4. I både väst och öst sjunker halterna med ökad höjd över havet. Kalcium Kalcium utgör ca 40 % av baskatjonhalten och tillförs marken främst genom vittring av kalciumrika mineral i berggrunden och i mineraljorden. Variationer i kalciumhalter beror främst på eventuella förekomester av kalciumrika mineral i jordart och berggrund och på depositionen av försurande ämnen. Kalciumhalterna är genomgående högre i östra delen av kommunen än i den västra, i brunoch lerjordar är dock skillnaden inte särskilt stor. När det gäller läge i terrängen för podsoler och övergångsjordar är halterna lägst på sydsluttningar i väster och högre på plana ytor och nordsluttningar men högst på västsluttningar i öst, se tabell 4. I väster är halterna högre på ytor med grunt jorddjup och i öster tvärtom. Även höjden över havet har olika tendenser i öster respektive väster, med högre kalciumhalter på lägre höjder i väster och tvärtom i öster. Magnesium Magnesium tillförs marken genom vittring av magnesiumrika mineral och genom deposition av marint magnesium. Grönstenar är ofta ganska magnesiumrika och förekomsten av spridda grönstensinslag i östra delen av kommunen påverkar förmodligen magnesiumhalterna i kombination med att depositionen av marint magnesium är större i väster än i öster. Magnesiumhalterna varierar i stort sett på samma vis som kalciumhalterna. Undantaget är läget i terrängen och att den genomsnittliga skillnaden mellan västliga och östliga ytor är mycket liten. Dock är skillnaden mellan västliga och östliga leror relativt stor. De lägsta magnesiumhalterna förekommer på plana ytor i väster. Högsta halterna i väster är på östsluttningar. I öster är halterna högst på sydsluttningar och lägst på västsluttningar, se tabell 4. Aluminium Aluminium förekommer i stora mängder i marken men är hårt bundet vid höga ph-värden. När ph sjunker börjar aluminium att frigöras och kommer att uppta allt större del av den totala katjonutbyteskapaciteten. I fig 10 visas aluminiumhalterna i de olika jordmånerna samt halterna av utbytbart väte och TEB. 23

Aluminium i sig orsakar inte försurning men vid tillförsel av vätejoner från deposition av försurande ämnen reagerar vätejonerna med aluminiumhydroxid varvid aluminiumjoner frigörs och vätejoner konsumeras. Aluminiumjonerna kan då finnas lösta i markvattnet eller bindas till markkolloiderna på bekostnad av baskatjonerna som istället lakas ut och försvinner från marken till grundvattnet. 45 40 35 30 µekv/g 25 20 TEB H Al 15 10 5 0 BRUNJORD LERA PODSOL ÖVERGÅNGSJORD Fig. 10 Halter av utbytbara väte-, aluminium- och baskatjoner (TEB) Anmärkningsvärt är att brunjordarna har de högsta aluminiumhalterna. Eftersom brunjordar oftas utbildas på marker med god tillgång på baskatjoner och i skogar med lövinslag med mindre sur förna är denna jordmån normalt den som har högst ph och basmättnad samt låga aluminumhalter. Lerjordar och podsoler och övergångsjordar har ungefär samma halter, men variationen är stor inom olika grupper. För podsoler och övergångsjordarna är aluminiumhalterna oftast högre i väster än i öster. När det gäller läge i terrängen varierar aluminiumhalterna mest i öster med de högsta halterna på ytor i höjdlägen och de lägsta på västsluttningar. I väster har västsluttningar de högsta halterna och plana ytor de lägsta. Ökad jordmäktighet innebär lägre aluminiumhalter, vilket är särskilt tydligt i öster men syns även i väster, se tabell 3. Lerorna har högst aluminiumhalter i öster och brunjordar har högst i väster. Aluminiumhalten varierar betydligt mellan de olika grupperna, men aluminiummättnaden (andelen aluminium av den totala utbyteskapaciteten) är tämligen konstant, ca 70 %. Utbytbart väte 24

I humusskikten dominerar vätejoner utbytesaciditeten, men i mineraljorden minskar vätejonshalten som en följd av vätejonens reaktion med aluminiumhydroxid, då vätejoner konsumeras och aluminiumjoner frigörs. Halterna är något högre i väst för brunjordar, podsoler och övergångsjordar, men inte för lerorna. I podsoler och övergångsjordar ökar vätehalterna med höjden över havet, både i väster och öster där även ökat jorddjup tycks innebära lägre vätehalter. Högre halter förekommer på nordoch östsluttningar och lägre på västsluttningar i väster. I öster har östsluttningar de högsta halterna och nordsluttningar de lägsta. Tabell 5 Sammanfattning av resultat från gruppindelning JORDMÅN Na K Ca Mg H Al BS ph µekv/g µekv/g µekv/g µekv/g µekv/g µekv/g % väst/öst väst/öst väst/öst väst/öst väst/öst väst/öst väst/öst väst/öst BRUNJORD 1,0/1,4 1,1/1,6 2,3/2,4 1,8/1,8 14,9/11,4 47,1/41,2 9,1/12,7 4,5/4,9 LERJORD 1,0/1,2 1,2/1,5 2,7/2,8 2,1/2,7 7,9/10,4 35,7/44,0 14/12,5 4,8/4,6 PODSOLER 0,8/0,9 0,9/1,1 1,5/2,1 1,2/1,2 14/11,1 37,2/38,2 8,0/10,5 4,5/4,6 OCH ÖVER- Mår 1 0,8/1 0,8/1,3 1,4/1,5 1,1/1,4 11,5/10,4 36,2/38,5 8,0/8,6 4,5/4,5 GÅNGS- Mår 2 0,8/0,9 0,8/1,1 1,6/2,3 1,2/1,5 15,0/11,4 36,9/38,2 8,0/11,1 4,5/4,7 JORDAR Moder 0,9/ - 1,0/ - 1,9/ - 1,4/ - 17,2/ - 37,8/ - 8,2/ - 4,3/ - Höjd 0,7/0,9 0,7/1,1 1,6/2,0 1,1/1,3 16,3/11,2 37,7/41,5 7,5/9,2 4,6/4,6 NSL 0,8/0,7 0,8/0,9 1,6/1,6 1,2/1,5 17,8/8,4 38,2/31,6 7,6/11,7 4,3/4,7 Plan 0,8/0,9 0,7/1,3 1,4/2,0 1,0/1,3 12,0/9,7 34,5/36,4 8,0/10,6 4,5/4,8 SSL 0,8/1,2 0,9/1,3 1,4/1,5 1,1/1,3 11,3/12,5 36,5/51,8 8,1/7,8 4,4/4,6 VSL 0,8/1,1 0,8/1,2 1,5/2,3 1,2/1,9 8,6/8,9 39,0/29,4 8,6/11,3 4,6/4,5 ÖSL 0,7/0,9 1,1/1,0 1,6/2,0 1,3/1,4 18,5/13,0 35,00/39,9 8,2/9,3 4,5/4,6 < 90 0,7/1,0 1,1/1,2 1,9/2,0 1,5/1,5 9,8/10 43,6/36,9 8,3/9,2 4,5/4,7 90-120 0,8/0,8 0,8/1,0 1,4/2,3 1,1/1,5 13,7/13,4 34,1/40,9 8,2/9,2 4,5/4,5 > 120 0,8/ - 0,8/ - 1,6/ - 1,2/ - 15,6/ - 38,7/ - 7,8/ - 4,5/ - G 0,8/0,9 0,9/1,1 1,9/1,7 1,4/1,4 14,9/12,2 36,0/42,8 8,8/8,5 4,5/4,5 TG 0,8/0,9 0,9/1,1 1,5/2,3 1,2/1,5 15,3/11,2 37,7/37,1 7,9/10,9 4,5/4,6 M 0,8/1,1 0,9/1,3 1,3/2,3 1,0/1,6 10,9/9,1 34,9/34,5 8,0/12,5 4,5/5,0 Kommentarer till tabellen: Värden som har markerats med fetstil är de högsta för respektive grupp och kursiverade värden är de lägsta. Först redovisas de olika jordmånstyperna uppdelade i östliga och västliga ytor. Antalet provytor med brunjord eller lerjord var så få att någon ytterligare uppdelning inte kunde göras. För podsoler och övergångsjordar redovisas först gruppindelning efter humustyp, där humustypen moder endast förekom i de västliga ytorna. Terrängläget anges sedan där Höjd är ytor belägna på höjder, NSL är nordsluttningar, Plan är plana ytor, SSL är sydsluttningar, VSL är västsluttningar och ÖSL är östsluttningar. 25

Höjden över havet anges i tre klasser < 90 möh, 90-120 möh och > 120 möh, där saknas ytor belägna över 120 möh i öster. Jordmäktigheten har också delats in i tre klasser, G är grunt jorddjup, TG är tämligen grunt jorddjup och M är mäktigt jorddjup. TEB som är summan av baskatjonerna natrium, kalium, kalcium och magnesium respektive CEC som är summan av TEB plus väte och aluminium redovisas inte i denna tabell. 26