Jag drog ner handtaget på dörren, den var inte låst. Hallen var dystert mörk och man kunde höra ett sorl från tv:n inne i vardagsrummet, han var hemma alltså. Med tysta rörelser fick jag av mig min skinnjacka som satt som fast klistrad på huden efter att ha cyklat hem i regnet, skorna gnisslade mot golvet och jag stannade upp, hörde han mig? Jag tog på mig skolväskan och försökte smyga mig upp för trappan till mitt rum. Jaså nu är du hemma, var har du varit hela dagen? sa han trött och lite sluddrigt, man hörde på hans röst att han precis vaknat efter att ha sovit framför tv:n. Jag kom precis hem från skolan, jag var tvungen att stanna kvar och göra klart ett arbete som ska vara inlämnat nästa vecka sa jag snabbt. Det var en lögn, jag stannade alltid kvar i skolans bibliotek extra länge för att slippa komma hem så tidigt, det var lugnare så. Han lyssnade inte på svaret utan gick mot kylen och öppnade en av flaskorna och tog sig en klunk, Du vet att om du ska bo här får du vara hemma och hjälpa till också, inte bara springa omkring till grannarna. Det var ju inte självvalt att bo med dig tänkte jag för mig själv men sa inget, utan lät honom fortsätta sin predikan om ansvaret jag hade i hemmet. Ansvar vad vet han om ansvar tänkte jag när jag äntligen hade kunnat komma därifrån. Jag gick in på mitt rum och stängde dörren och alla ljud från nedervåningen blev tystare men hans högljudda skratt trängde sig fortfarande igenom dörren. Det är så svårt att fokusera sig här hemma, alltid var det ljud och oväsen, var det inte från tv:n så var det från mina tankar. Jag skulle kunna ringa Lisa men det var alldeles för sent för det nu, eller snarare det skulle vara konstigt om jag ringde vid den här tiden, utan någon direkt anledning. Man skulle nog kunna kalla Lisa min närmsta vän, vi umgås alltid i skolan, tillsammans med de andra tjejerna och om helgerna så är det henne jag umgås med. Jag kallar henne inte min bästa vän för jag har ingen bästa vän. Jag anser om man ska vara någons bästa vän så behöver man veta allt om den personen, jag kanske är hennes bästa vän men hon är inte min. Jag hittar alltid på anledningar för att slippa träffa henne, jag föredrar faktiskt att vara själv. Hon pratar alltid om hur jobbiga hennes föräldrar är eller om hur hennes pojkvän inte förstår henne, men jag diskuterar aldrig mitt privatliv, hon vet inte ens vad mina föräldrar heter och hon är alldeles för självupptagen för att ens fråga. Hon har nog faktiskt aldrig frågat mig om mina föräldrar eller om något för den delen. Fast om hon skulle frågat så hade jag troligtvis ljugit i alla fall, så vad spelar det för roll? 1

Det här med att ljuga har börjat komma naturligt för mig, det har alltid varit en del av mitt liv, jag ser det som en livsnödvändighet. Varför behöver människor veta en massa saker om en egentligen? Om jag skulle berätta att min pappa tröstar sig med alkohol och min mamma söker bekräftelse hos andra, skulle det knappast få någon att må bättre. En gång när Lisa och jag var på fest så hade jag druckit lite för mycket, jag anförtrodde mig till Lisa om att pappa drack en hel del alkohol. Hennes min förändrades och blev allvarlig och hon började prata om att jag kanske borde gå till en psykolog eller prata med någon. Då insåg jag mitt misstag, jag märkte hur hon förändrades och började behandla mig som att jag vore någon söndrig sak, men jag är inte söndrig, jag kanske bara inte är så hel som alla anser att jag borde vara. Jag hatar när människor ska försöka fixa mig som att det vore något fel på mig, det är inte jag som har alkoholproblem eller bekräftelsebehov. Så jag gjorde det som kändes mest naturligt för mig, jag började ljuga. Jag sa att det inte var så farligt utan att jag överdrev, att han bara drack något glas om helgerna och så fortsatte lögnerna hela den kvällen, jag gjorde allt för att reparera det misstaget jag begått. Det visade sig dock att Lisa också druckit lite för mycket den kvällen så hon kom inte ihåg samtalet vi hade haft. Hon nämnde i alla fall inte något mer och hon har inte frågat om mina föräldrar efter det. Jag har haft min mattebok uppslagen en timma nu och inte gjort ett enda tal, kanske bättre att jag går och lägger mig istället för att sitta här och grubbla kommer inte göra att jag klarar matteprovet på måndag i alla fall. Jag tassar ut i hallen och hör hans snarkningar, han har somnat framför tv:n igen. Han ser inte lika arg och ledsen ut när han sover, hans ansikte har fyllts av ett avslappnat lugn. Jag går försiktigt förbi soffan där han ligger, på min väg mot toaletten. Han verkar vara i en djupsömn så jag stänger av tv:n och lägger en filt över hans ben, han blir väldigt varm när han sover och blir alltid arg på mig när jag lägger filten över hela hans kropp. Men rummet är inte det varmaste och hans hud är iskall så helt utan täcke bör han nog inte sova. Han har väldigt kort temperament min pappa och blir arg över småsaker väldigt fort, han har aldrig något mellanläge utan antingen är han arg eller glad, inget däremellan. Jag funderar oftast över hur han var när han var mindre, vad det är som gjort honom till den han har blivit? 2

De är ett väldigt omaka par mina föräldrar, pappa den tyste buttre och min mamma den högljudda glada. Olika är bra men när man inser att man inte har något gemensamt med den man är gift med kan det ju inte gå mer än åt helvete. Så att hon valde att resa iväg, kom inte som en chock för mig i alla fall. Jag var delaktig i deras vrak till äktenskap och jag fick se hur de sakta bröt ner varandra som människor. De här senaste nätterna har det varit svårt att sova, jag tror att pappa också haft det svårt då han inte legat i sängen på hela veckan. Det har redan gått en vecka sen hon bestämde sig för att dra. Det finns så många obesvarade frågor, varför valde hon att lämna på det sättet? När pappa var på jobbet och jag var i skolan, ingen lapp utan bara tomma garderober och två ringar på bordet. Jag kom hem först den dagen och jag visste att pappa skulle bli förbannad, så jag bestämde mig för att åka till Lisa en stund så han fick smälta nyheten ifred. När jag kom hem senare den kvällen så låg det tomma spritflaskor på bordet och trasiga tallrikar på golvet i köket, vid det tillfället önskade jag att hon tagit med mig. Det ska bli skönt att lämna det här stället och de här människorna, kanske gör jag som mamma och bara drar någon dag? Varje gång jag tänker på att flytta får jag ont i magen, jag vill så gärna flytta men jag känner också en viss skuld. En skuld över att bara lämna allt, jag vet ju att han inte kommer bli bättre när jag flyttar utan snarare sämre och han kommer nog totalt sluta sig och tappa all kontakt med världen. Men å andra sidan, varför bryr jag mig när jag inte har fått den omtanken från honom? Mina föräldrar har alltid bråkat men det var inte alltid över pappas problem, utan pengar, mig och mamma. Bråken om mig var ofta ganska korta, jag var aldrig något stort samtalsämne. Det handlade ofta inte om mig specifikt utan snarare om sakerna runtomkring, skolan, hur mycket jag kostade varje månad, när jag skulle ha nya kläder och om jag verkligen skulle få fortsätta spela handboll, då det var en sådan börda att skjutsa mig jämt. De försökte alltid prata om mig när jag inte var i rummet, men eftersom alla deras samtal slutade i bråk så var det nästan svårt för mig att inte höra allt de bråkade om. Men de flesta bråken handlade om dem och i början mest saker kring mammas beteende. Mamma har aldrig varit en typisk hemmafru. Laga mat och städa var något hon överlät till pappa, även att han var den enda av de två som jobbade. Hon är mest intresserad av nöjen i form av kläder, frisyrer och andras trånande blickar. Hon är alltid väldigt elegant klädd min mamma med blusar i alla dess färger och kjolar som var av den längre modellen. 3

Ansiktet är alltid väldigt sminkat fast på ett diskret sätt, med neutrala färger som passar hennes ljusa hudton och sedan ett väldigt starkt rött läppstift för att väcka lite uppmärksamhet. Hon ville alltid visa sig från sin bästa sida oavsett vart vi skulle, hon hade en del lokala män som hennes hemliga beundrare. Vet dock inte om man egentligen kan kalla dem hemliga då hon ofta var på hembesök hos dem, alla visste vad som hände bakom de stängda dörrarna förutom pappa. Jag kollade på min mobiltelefon och såg att klockan slagit två, kanske dags att försöka sova lite nu och inte ligga här och fundera. Jag satte igång klockradio som fanns på mitt nattduksbord vid sängen och hittade en klassiskmusik kanal där jag stannade. Jag lät det bli det sista jag hörde innan jag sakta somnade in till tonerna av fiolspel. Jag vaknade som efter en utekväll, huvudet tungt som bly och munnen alldeles torr. Medans jag försökte få upp mina svullna ögon kunde jag urskilja att jag inte var ensam i rummet, det stod någon längst nere vid sängkanten. Det var en kvinna som jag kände igen, mamma var tillbaka och jag visste inte om jag skulle känna mig lättad, arg eller ledsen. Milla, vill du följa med ner på nedervåningen, vi behöver prata lite med dig sa hon med en ljus och kvittrande röst. Milla, hon visste att jag hatade det smeknamnet som jag haft sedan jag var liten och hon väljer att använda det nu, efter att ha varit borta en vecka utan att höra av sig. Jag vände mig om i sängen och låtsades att jag inte hörde henne, tror hon verkligen att jag ska göra som hon säger efter vad hon gjorde, vad förväntar hon sig egentligen? Man kunde höra hur hon gick nervöst runt i rummet, Matilda, klockan är mycket och vi behöver prata med dig, klä på dig och kom ner till köket, sa hon nu med bestämdhet i rösten och gick ut genom dörröppningen ner för trappan. Jag var arg men också nyfiken, var har hon varit och varför kom hon tillbaka? Med ett djupt andetag tog jag på mig min morgonrock och gick sakta ner mot köket. Båda två satt på varsin stol i köket, pappa han hade bytt ut den träningsoverall han bott i den senaste veckan mot ett par jeans och en ren skjorta. Mamma harklade sig, Milla, jag förstår att denna vecka måste varit omtumlande för dig men det ska det bli ändring på nu, jag kommer inte längre bo kvar här utan jag och Hans har bestämt oss för att flytta ihop sa hon raskt med en nervös blick mot pappa. Man kunde se hur pappas glada ansikte totalt slog om och blev en arg grimas. Han slog näven i bordet och gick ut från köket bort mot verandadörren utan att säga ett ljud och smällde igen den så hårt att glaset skallrade. 4

Jag stod tyst kvar vid dörröppningen till köket med en förvånad min och försökte hitta några passande ord att säga, men inget kom ut. Hans, han som var chef för den lokala fiskaffären, jag hade ingen aning om att de träffades. Dock så var det inte speciellt konstigt då han var en av hennes största beundrare och han såg alltid väldigt trånande ut, varje gång vi mötte han på gatan. Mina tankar avbröts av mammas nervösa röst Ja, Milla bara så du vet var det här inget jag planerade men vi har träffats ett tag nu och du vet ju hur pappa är, han skulle aldrig förstå och han blir ju så arg över allt. Det blir bättre så här och du får komma och hälsa på när du vill. Hans bor rätt trångt och han har ju egna barn så det blir ju lättare för dig om du stannar här med pappa, han behöver någon som ser efter honom lite. Jag kunde inte hjälpa att tycka synd om pappa, han var inte världens trevligaste människa men det var mamma som gjort honom till den han är. Så kommer hon hem efter att ha varit borta en vecka och säger att hon både varit otrogen och att hon ska lämna honom för en annan. Jag säger inget till henne utan vänder mig om i dörrhålet och går tillbaka upp för trappan till mitt rum. Jag slänger igen dörren och lägger mig under täcket i sängen, jag kanske behöver prata med någon trots allt? Erika Sjögren, Litteraturvetenskap 1, HT2015 5