Mina minnen! Del 2 En sammanställning av minnesbilder av Kennert Gustafsson. Norrgatan 27. Vintern 1950

Mina minnen! Del 2 En sammanställning av minnesbilder av Kennert Gustafsson Norrgatan 27. Vintern 1950

Mina minnen 2! Det här är del 2 av min sammanställning av minnesbilder. Denna del börjar 1947 då familjen flyttade till Växjö och vidare framåt genom ungdomsåren. Den utgörs av händelser, episoder, miljöer, mina upplevelser, människor jag träffat. Ja allt sådant som fastnat i minnet och som på något sätt har påverkat och format mig. De är nedtecknade i den ordning de dykt upp i minnet och gör på intet sätt anspråk på att vara högklassig litteratur, bara nedtecknade minnesbilder. Inte heller kan jag garantera att allt till punkt å pricka överensstämmer med verkligheten. Minnen har ju en benägenhet att färgas med åren, dels av vad andra berättat för mig, dels av hur jag själv vill minnas det hela. INNEHÅLLSFÖRTECKNING MINA MINNEN 2!...1 Farfars hus...2 Den nya skolan...3 Torghandeln...4 Sommarminne...5 Norrtullskolan...6 Golfbanan i Teaterparken...7 Skolorkestern...7 Teaterparken...9 Black Out...10 Springschasen...12 Gullvivan...14 Luxor Radio...15 Badhuset...17 Teatern...18 Den första kameran...19 NSK-Verken...20 Kompisgänget...21 De första Jobben...22 Medvetna val... 23 Konfirmationen... 24 Tjejerna... 24 Teaterminnen... 25 Mård... 28 Yrkesskolan 1951... 31 Dansskolan... 31 Orkestrarna... 32 Ingmar Nordström... 32 Ritaren: 1954... 33 GEWE-Foto... 33 Novellen... 35 Caddyn... 36 Mönstring 1955... 37 Lumpen på Lv2 i Linköping 1956... 38 Rörmokare 1956-57... 39 Malmö Lv4 1957-58... 40 MUCK... 45 Karta över centrala Växjö... 49 Jag har försökt strukturera innehållit lite: Text med denna stil är själva berättelsen, miljöbeskrivningar så som jag minns dem samt mina tankar och minnen. Text med indragen kursiv stil är förklaringar, kommentarer och fotnoter som jag tyckt att jag borde ha med för att förtydliga min berättelse för yngre läsare. Mina minnen 2.doc 1

Målningar och teckningar i denna berättelse är utförda av Växjökonstnären Mats Aronsson. Foton är mina egna om inte annat anges. Huset på Norrgatan 27 som det såg ut när vi flyttade dit på vår-vintern1947 Farfars hus När Farfar lämnade arrendet på Marklanda 1939, flyttade han först till sonen Gunnar och hans hustru Emma på Kvälleberg i Öjaby. Där bodde han en kort tid medan han letade efter ett hus i Växjö. Ganska snart fann han vad han sökte och flyttade till en liten lägenhet på bottenvåningen i huset. Ett hus med stor trädgård som låg centralt men ändå tämligen avskilt. Han hade köpt fastigheten Tullen 2, belägen alldeles bakom Teatern i Växjö. Lite kuriöst är att fastigheten hade två fastighetsbeteckningar. Eftersom tomten låg mitt i skarven mellan kvarteren Tullen och Teatern fick fastigheten även beteckningen Teatern 4. Det var en liten hyresfastighet med fyra lägenheter plus två enkelrum på vinden. På gården fanns det en liten verkstadsbyggnad där plåtslagare Knut Strååt hade sin verksamhet. På tomten fanns också några uthus med vedbodar, dass och vindsmagasin. Men det bästa med fastigheten var, den flera tusen kvadratmeter stora, trädgården där farfar odlade grönsaker. Som gammal bonde hade han gröna fingrar och hans morötter och rödbetor hörde till dom finaste som fanns att köpa på torget i Växjö. Han saluförde nämligen sina grönsaker där. Varje onsdag och lördag var det torgdag i Växjö och tidigt på morgonen på sommaren drog han iväg dit med sin dragkärra. Mera därom senare. Det var hit vi flyttade när vi lämnade Lunnatorp. Den 14 mars 1947 gick flyttlasset till Norrgatan 27 i Växjö. Vi flyttade in i en trerumslägenhet på bottenvåningen med fin utsikt mot teaterparken. Huset var omodernt och saknade centralvärme, men det var rätt vanligt på den tiden. Husen värmdes med kakelugnar och vedspisar. Vi hade dessutom en sågspånskamin kopplad till kakelugnen som tändes på kvällen och sedan sakta brann till långt fram på natten. Vid läggdags var det därför alltid mycket varmt i rummen, men eftersom huset var dåligt isolerat blev det ofta ganska kallt fram emot morgonen, när det var kallt ute.. Mina minnen 2.doc 2

Hur som helst så fann vi oss snart tillrätta i vår nya miljö och vi barn började utforska omgivningarna för att se om den hade något spännande att erbjuda. Utsikten från farstun på Norrgatan 27 med Brandstationen i bakgrunden Den nya skolan Så var det då dags att gå till den nya skolan. Vi blev placerade på Bäckaslövsskolan som ligger på Väster nästan på gränsen till Söder i Växjö. Det gjorde att vi hade ganska långt till skolan flera kilometer men det var vi ju vana vid från Hjortsberga. Det är en pampig byggnad, Bäckaslövsskolan. Fyra våningar i sten. Förmodligen byggd på nittonhundratiotalet. I källaren låg slöjdsalarna och skolköket. Sedan tre våningar med stora ljusa skolsalar. Mellan våningarna löpte breda trappor av sten av en sort som var full med fossiler av allehanda urtidsdjur. Tvärs över skolgården låg gymnastiksalen i en särskild byggnad. Till denna skola kom vi, Ingrid och jag, blyga och försagda och inte så lite nervösa. Undrande över hur det skulle bli här. Men vi blev väl mottagna av både lärare och klasskamrater och undringarna gick snart över och spänningen släppte. Inte så lite imponerade och lite stolta var vi, över att få gå i en så fin skola. Det var annat än den lilla röda träbyggnaden i Hjortsberga. Nu bodde vi i stan och var nu riktiga sta`boar. Det var något dé. Inga lantisar längre utan fint folk i stan. Redan första skolda n träffade jag en klasskompis som bodde i samma kvarter som jag. Det var Rolf Cederblad, som bodde på Västra Esplanaden 12, bara två hus ifrån oss. Det var på den gården Clarins toffelverkstad låg, och där, på andra våningen bodde Rolf. Hans pappa var grovarbetare och hette Oskar, mamma hette Vivan och var expedit i Axel Olsons Speceriaffär på Storgatan. Jag tyckte det lät fint med en pappa som var byggjobbare och nästan ännu finare med en mamma som stod i affär och sålde mat. Jag tyckte då att alla som bodde i stan hade så fina jobb. Där var det ingen som var bonde eller skogs- arbetare eller något annat som man var på landet. Rolf förblev bästa kompisen för mig genom alla åren i Växjö. Mina minnen 2.doc 3

På denna skola gick jag sista delen av tredje klass samt fjärde klass med Paul Nordlund som lärare. Magister Nordlund var en vänlig man som dock kunde bli riktigt arg om vi inte uppförde oss så som det förväntades av en skolelev på 40-talet. Han var en mycket duktig tecknare och hade illustrerat många sagoböcker, som vi kunde se i låneböckerna i skolbiblioteket. Klass 4 på Bäckaslövsskolan 1948. Det är jag som har skolmössa till höger i övre raden. Rolf är nr 4 från vänster i övre raden. Magistern är Paul Nordlund. Torghandeln Farfars stora intresse var den välskötta trädgården. Där odlades grönsaker som sedan såldes på torget. Mest var det morötter, rödbetor, palsternackor, dill och persilja och ibland rabarber, svarta och röda vinbär samt hallon. Farfars grönsaker var av den allra högsta kvalitet och var mycket eftertraktade av stadens fina damer. Det var Onsdagar och Lördagar som var torgdagar i Växjö. Varje tisdag och fredag ägnades åt att skörda grönsaker. Att dra upp morötter och rödbetor och skölja dem rena i den stora vattentunnan och sist bunta dem i lagom knippen Allt som skulle med till torget gjordes i ordning och bars ner i källaren i avvaktan på morgonen. Där var det fuktigt och svalt och perfekt klimat för grönsakerna. Många var de mornar jag minns, då jag steg upp i ottan. Ut i den tidiga sommarmorgonen för att hjälpa Farfar med att lasta dragkärran med de doftande, lite fuktiga grönsakerna. Redan klockan sex vandrade vi iväg med lasset på kärran till torget. För de torghandlare som inte hade egna torgstånd, fanns det långa torgbord uppställda framför Stadshotellet. Där hade farfar sin plats och där bullade vi upp alla morots- och rödbetsknippen, dillen och persiljan och bären, om det var den årstiden. Det var här vid långbordet som bönderna sålde sina ägg. Några sålde hemystad ost och hemkärnat smör andra trädgårdsodlare sålde snittblommor. Där fanns också några hantverkare som sålde korgar och vispar. Det var alltid slut på farfars varor redan tidigt på förmiddagen, och vi kunde packa ihop och gå hem. Alltför mycket av fritiden gick således inte förlorad på grund av dessa morgnar. Jag tyckte alltid om detta arbete med farfar, trotts att han ofta var ganska sträng och fordrande, men han kunde också vara glad och skojsam. Det är roliga minnen och jag är glad att jag har fått uppleva dem. Mina minnen 2.doc 4

Även Far arbetade med torghandel. Dels med att hjälpa farfar med grönsaksodlingen, men även som potatishandlare eller som medhjälpare till en trädgårdsmästare som hade torgstånd med grönsaker och frukt. Han höll på med detta under många år, ända tills värken och en benamputation satte stopp för det. Sommarminne En av somrarna i slutet av 40-talet var ovanligt varm och solig. Detta förde dock med sig att det var ovanligt mycket åskväder också. Dagarna brukade börja med strålande sol från en klarblå himmel. Så såg det ut till framemot middagstid. Då började det bildas små vita molntussar här och var på himlen. Dessa varma dagar var det ju självklart att vi sökte oss till sjö och bad. På den tiden var bad, detsamma som Helgehus i Öjaby. Det var nog den populäraste badplatsen för Växjöborna då. Vi brukade samlas ett stort gäng på förmiddagen, med badgrejer och saftflaska på pakethållaren och under stoj och glam cyklade vi iväg mot Helgehus. Färden gick via Storgatan ut förbi regementet I11, genom Helgevärma där man passerade broarna över Helge å och Räppe kanal. Det var ganska svettigt i solgasset för det var mer än sex kilometer dit och jag minns hur luften dallrade över asfalten som nästan smälte i hettan. Det var därför en otroligt skön känsla när man kom fram, att få kasta av sig kläderna och hoppa på huvudet i det svala vattnet. Efter att man svalkat av sig ordentligt, var det skönt att sätta sig i skuggan under björkarna och läppja på saftflaskan. Eller om man var i den lyckliga positionen att man hade råd att köpa sig en kall läsk eller glass i serveringen då var lyckan fullständig. Under björkarna vid uteserveringen på Helgehus fanns det en stor nätbur som hyste något så ovanligt som en apa. Det var en schimpans som hette Sussi. Barnen älskade henne och hon förnöjde badgästerna med sina konster under många somrar. Vi som bodde vid Teatern kunde ibland se apan även när det inte var badsäsong. Det var nämligen så att Fru Thoren som drev Thorens Speceriaffär som låg alldeles intill teatern, där hon också bodde på övervåningen. Hon drev också Helgehus på somrarna och på vintern bodde Sussi hos henne i lägenheten. Då kunde vi ibland se Sussi då hon rastades på taket till lagret där. Framåt eftermiddagen, när vi fått nog av bad och sol begav vi oss hemåt på våra cyklar. Nu hade molntussarna på himlen vuxit till sig och började torna upp sig till stora skräckinjagande åskmoln. Värmen var tryckande och det dröjde inte lång stund förrän man var genomsvett igen. På avstånd kunde det första dova mullret höras och vi snabbade på tramptagen för att hinna hem innan regnet kom. Mina minnen 2.doc 5

Det var ungefär likadant varenda eftermiddag den sommaren. Någon gång mellan 3 och 6 kom åskvädren rullande med blixt och dunder och skyfall som pågick under någon timme och sedan sakta drog bort. Vi bodde ju granne med brandstationen och det var alltid spännande att se om det blev någon utryckning. Då, när vi hörde alarmsignalen från tornet i Brandstationen, visste vi att åskan slagit ner någonstans. Sedan väntade vi tills vi hörde de stora portarna slås upp, bilarna startades med ett rytande och sedan följde vi ljudet av sirenerna för att bedöma i vilken riktning de körde och gissade sedan var det brann någonstans. För det mesta var det någonstans utåt landet, men det förekom också att åskan slog ner i stan, som den gången då linberedningsverket på öster antändes av blixten. Det var ganska sent på kvällen och vi kunde se eldskenet på himlen under flera timmar. Norrtullskolan Femte klass gick jag i Norrtullskolan i Växjö. Jag antar att det blev för många femteklassare på Bäckaslövsskolan och eftersom jag egentligen hade mycket närmare till Norrtull så blev det jag som fick flytta på mig. Det hade jag egentligen inget emot eftersom skolvägen nu blev mycket kortare. Det innebar förstås ny lärare, Magister Augustsson, och nya klasskamrater men jag fann mig snart tillrätta även i denna skola och trivdes bra även där. uppifrån Klass 5 Norrtullskolan 1949. Jag står längst till vänster i andra raden Ett av mina bästa ämnen i skolan var uppsatsskrivning. Detta trotts att ämnet Modersmål som det hette på den tiden, var det tråkigaste jag visste. Det var den teoretiska språkläran som jag aldrig fick in i min skalle. Men just att få skriva ner fantasier och tankar gillade jag och var ganska bra på det dessutom. En uppsats som jag kommer ihåg särskilt var en berättelse som hette En tioöring berättar En saga som också var en dokumentär skildring. Den handlade om hur jag vaknade en natt och hörde några underliga ljud från min pengabörs som låg på bordet intill sängen. Jag satte mig upp och lutade mig fram och lyssnade och fick då höra en sällsam historia. Det var en tioöring som berättade sin levnadshistoria för kopparslantarna. Om hur det började i Sala silvergruva, via smältverket där hon fick sällskap av nickel och en del andra metaller. Sedan till valsverket och vidare till myntverket där hon fått sin fina form och blanka lyster. Mina minnen 2.doc 6

Hur hon vandrat runt i samhället, ur hand i hand mellan olika människor, sparbössor, affärer och banker. Hur hon blivit älskad av en fattig flicka som hittat henne på vägen där en rik dam tappat den och som föraktfullt sagt Äsch, låt den ligga, Det är inte mödan värt att kröka rygg för en tioöring. Det blev en beskrivning av hur mynttillverkningen går till och hur bankväsendet fungerar och samtidigt en sedelärande berättelse. Det blev som vanligt en ganska lång berättelse. Läraren vi hade just då var Överlärare Georg Lücklig som vikarierade för Augustsson som var sjuk. Han blev väldigt förtjust i min berättelse och jag fick läsa upp den inför hela klassen. Han tog den också med sig till lärarrummet och läste upp den där. Golfbanan i Teaterparken Plåtslagare Knut Strååt hade anlagt en minigolfbana i teaterparken, en sådan bana som idag kallas bangolf. På gräsmattan mellan Teatern och Badhuset hade han byggt en 18-håls miniatyrgolfbana, som från första början blev mycket populär. Där var alltid fullt med folk på sommarkvällarna. Jag kan ännu höra de karaktäristiska ljuden från banan som strömmade in genom de öppna fönstren, varma sommarkvällar. Svissjandet från bollen när den snurrade runt i spiralen. Plåtljudet när den gick igenom kanonen eller dunket när den slogs in i slutmålet. Eller de glada tillropen och skratten från spelarna. Här fick jag jobb en sommar i slutet på 40-talet. Knut frågade mej om jag kunde passa banan åt honom en dag, för han skulle till doktorn. Jodå, det skulle jag visst kunna. Det skulle bli kul. Nu kunde jag spela gratis hela dagen. Och det gjorde jag, när jag inte sålde bollar och klubbor till spelsugna besökande. Strååt var tydligen nöjd med min insats, för han erbjöd mig att jobba kvar hela sommaren som banskötare. Det var ett ganska behagligt jobb, fast inte så lättsamt som jag först trodde. Banorna var av kolstybb och krävde mycket omvårdnad. Var det torrt och soligt skulle banorna vattnas. Stybben var mjuk och märken efter bollarna i banan skulle jämnas ut och lagas. Banorna skulle sopas rena från löv och annat skräp ett par gånger om dagen. Men det blev ändå tid till åtskilliga golfrundor varje dag och jag blev rätt skicklig fram emot hösten. Det blev dock lite för mycket av det goda och jag ledsnade på att spela och lade av helt med golf. Skolorkestern I början av höstterminen i fjärde klass tillfrågades vi i skolan om vi ville lära oss spela något instrument. Det ville jag naturligtvis och jag anmälde mig direkt. Efter några dagar kom det en ny förfrågan om vi var musikintresserade och ville lära oss spela. Jag tyckte det var konstigt, jag hade ju redan anmält mig. Men för säkerhets skull så anmälde jag mig igen. Så en dag kom det en kallelse till musikövning i musiksalen, en eftermiddag efter skolan. Full av förväntan infann jag mig i musiksalen i god tid och träffade mina blivande musikvänner. Det förrättades upprop av musikdirektör Ullbrandt som var ledare för regementsmusiken på I11, vid sin sida hade han Musikfanjunkare Karl-Johan Bergmarker. De hälsade oss välkomna till Växjö Folkskolors Blåsorkester. Därefter fördelades de olika instrumenten. De största och kraftigaste bland oss fick de tyngsta instrumenten, såsom bastuba och bastrumma. Därefter kom basuner och tromboner, så trumpeter och horn och sist klarinetter och flöjter till de minsta av oss. Jag tilldelades ett althorn. Ett trumpetliknade mässingsinstrument med tre ventiler och lite varmare ton än trumpeten. Mina minnen 2.doc 7

Jag var väldigt stolt och glad över att ha blivit uttagen som medlem i skolorkestern. Det var inte alla som fick den äran. Jag cyklade hem med mitt blanka fina instrument i en tygpåse på styret och visade upp det både visuellt och akustiskt för alla i kvarteret antingen de ville det eller ej. Jag terroriserade alla i huset under lång tid framöver med mitt idoga övande. Som jag nämnde tidigare, anmälde jag mig två gånger till musikskolan. Jag hade tydligen inte hört upp ordentligt då, för efter några veckor kom det ytterligare en kallelse till inskrivning i musikskolan, denna gång till mandolinkursen. Först trodde jag att det blivit något fel, jag ville inte spela mandolin. Jag talade om för magistern att jag redan var med i skolorkestern och därför inte kunde spela mandolin också, men han lyssnade inte på det örat. Han sa, Eftersom Du anmält dig till mandolinskolan, så får Du allt fullfölja det också. Det var inget att göra åt. Bara till att börja öva mandolin också. Jag höll nog på med det den höstterminen, men jag kände att detta var ingenting för mej och inför vårterminen lade jag av och lämnade tillbaka instrumentet. Mandolinspel var för tjejer och inget för tuffa killar. Desto roligare var det med skolorkestern. Så småningom hade vi lärt oss så mycket att vi kunde börja samöva som en orkester. Jag beundrar Bergmarkers tålamod, hur stod han ut med ljudet från sexton ostämda felspelande mässingsinstrument i en trång källarlokal med sten i golv, väggar och tak. Ett fruktansvärt oljud de första repetitionerna. Så småningom blev det dock mindre och mindre av missljud i orkestern och fram på vårkanten lät det riktigt bra. Nu skulle vi bara lära oss att marschera samtidigt som vi spelade. Det skedde på gården vid Bäckaslövsskolan. En eftermiddag på våren ställde vi upp i kolonn fyra och fyra och började marschera, först utan instrument tills vi kunde gå någorlunda i takt och hålla rak linje. Efter några veckor skulle vi så spela samtidigt som vi marscherade. Kaos! Det är det enda ordet Kaos. Antingen spelade vi rätt och marscherade fel eller så höll vi takten och linjen men spelade fel. Fy fan va svårt. Det här lär vi oss aldrig. Vi spelade och marscherade, marscherade och spelade. Tragglade det om- och omigen. Svettades och svor och gick tills vi hade skoskav. Men övning ger färdighet och en dag upptäckte vi att det lät bra samtidigt som vi höll takten och kunde hålla linjen rak. Vilken känsla. En underbar lyckokänsla infinner sig när man äntligen, efter allt slit, kan spela tillsammans och allt fungerar och låter bra. Jag såg det på Bergmarker, som oftast var ganska allvarlig och sträng, han log med hela ansiktet och man såg att även han var nöjd. Mina minnen 2.doc 8

Min musiklärare C-J Bergmarker musicerande som clown under ett karnevalståg i Växjö Foto: Tore Sjöstrand. På examensdagen den sommaren marscherade hela skolan, med Skolorkestern i täten, från Bäckaslövsskolan till Domkyrkan i Växjö. Detta var något av ett gesällprov för oss, och vi klarade det med glans. Dessutom spelade vi några psalmer inne i domkyrkan den dagen. Det var tyvärr enda gången jag spelade på en examen. Året efter låg jag hemma i sängen med påssjuka och kunde bara höra orkestern när den tågade förbi på Storgatan. Vid de spelövningar då hela orkestern var samlad, brukade vi på eget bevåg, försöka oss på att spela jazz, före och efter den obligatoriska övningen. Jag kommer framförallt ihåg When the saints go marching in och Give me five minutes more. Det var inte alltid så uppskattat av Bergmarker och Ullbrandt men vi hade roligt, och det var ju det viktigaste. Efterhand som vi blev mera samtränade fick vi fler spelningar, både i och utanför skolan. Vi var på julfester i Folkets Hus, 50-årsuppvaktning för Överlärare Georg Lycklig, Luciafester i skolan mm. Vi var till och med i Alvesta och spelade i ett karnevalståg som utgick från Torget och gick till Folkets Park. En mycket marig marsch för det var långt, flera kilometer, och vi var helt slutkörda när vi kom fram. Förmodligen var vi inte särskilt välljudande under den sista delen av marschen, men roligt hade vi. Åren i skolorkestern har givit mig mycket som jag haft glädje av senare i livet och dessutom många glada och roliga minnen som jag ofta återvänder till. Teaterparken Denna park mellan Teatern o Badhuset blev vår stora lekplats under uppväxtåren. Det var här vi träffades och cyklade ikapp och lärde oss att sladda med cykeln. Marken var på sina ställen alldeles söndersliten av sladdspår efter vår framfart. Det var också här vi lekte gömme som det hette då. Här fanns många stora träd med tjock stam, här fanns torgvagnar uppställda i väntan på torgdagarna. Det fanns stora vedtravar både vid badhuset och vid Teatern. Allt detta gjorde att det fanns gott om gömställen och det i sin tur gjorde att det kunde vara rätt svårt att leta upp alla gömda. Mina minnen 2.doc 9

Det var också här jag flög mina modellplan. På femtiotalet var det en ganska utbredd hobby bland småpojkar att bygga modellplan. Alla möjliga slags modeller. Från de enklaste byggsatserna med Swing-line-modeller, eller handsnidade modeller i balsaträ, och de lite mer avancerade modellerna av balsafaner med utsågade spant och ribbor som kläddes med japanpapper som sedan fernissades. Var man riktigt avancerad försåg man planet med en motor och styrning med linkontroll. Själv höll jag mig till de enklare Swing-line-planen. De var billiga, starka och lättbyggda. Flygplanskroppen bestod av en bräda som man sågade till efter en ritning. Vingarna sågades till ur en bit stark fanér och limmades fast vid flygplanskroppen. Sedan klippte man ut tryckta bilder av kroppen och vingarna och klistrade på sidorna och på över- och undersidan av vingarna. Nu kunde man se vilket plan det föreställde. Därefter fäste man två stycken, fem meter långa, linor i vingspetsen och knöt fast ett handtag i andra änden och så var det färdigt och man kunde provflyga sitt verk. Det var spännande att se om man fått rätt balans på planet vilket var nödvändigt för att det skulle vara lättfluget och inte störta hela tiden. Själva flygningen gick till så att man ställde sig mitt på en fri gräsyta utan träd och buskar. Man fattade om linorna så att planet hängde fritt över marken när man sträckte upp armen. Sedan började man sakta snurra runt med planet som steg av centrifugalkraften samtidigt som man matade ut mer lina. Så småningom flög planet runt, runt i en tio meters radie och man kunde börja öva avancerad flygning. Med hjälp av styrlinorna kunde man få planet att dyka och stiga på olika sätt och efter mycket övning (och många misslyckanden) kunde man till och med göra looping. Jag mins speciellt modellen av Flygande tunnan, J 29:an som då var ett under av teknik och ingenjörskonst och Sveriges trumfess i skyn. Men jag byggde också Mustang och Spitfire två legendariska jaktplan från andra världskriget. Den andra typen av modellplan som jag byggde, var små modeller i skala ungefär 1:100, d.v.s. cirka 9 12 cm långa modeller, noggrant utskurna ur block av balsaträ. Det var ett pillejobb och det gällde att hålla tungan rätt i munnen så att man inte skar bort för mycket. När snidandet och limmandet var klart gällde det att måla också. Även detta ett pillejobb. Det var ju viktigt att modellen verkligen liknade originalet, med nationsbeteckningar och flottiljtillhörighet och liknande på rätt ställe. Som mest hade jag nog cirka 20 modeller av olika typ och till dessa byggde jag ett flygfällt av en masonitskiva, omkring 60 x 120 cm stort, som var placerat på ett skåp på mitt rum. Där fanns det hangarer, servicebilar, tankbilar, brandbilar o liknande. De flesta planen stod på marken men vissa hänge i sytrådar över fältet och några av reaplanen var fästa i änden på en vitmålad ståltråd som utgjorde kondensstrimma. Jag tyckte själv att det såg riktigt naturtroget ut. Speciellt när ljuset i rummet var släckt och endast lamporna i hangarerna och banljusen var tända. Det var 1,5-voltslampor som var kopplade till ficklampsbatterier som gömts i en av hangarerna. Black Out En händelse som, visade det sig så småningom, skulle komma att få stor betydelse i mitt liv, inträffade en dag vid denna tiden. Det var i samband med att jag höll på med mina modellbyggen som jag drabbades av, vad man idag kallar för en blackout. Jag tuppade helt enkelt av medan jag satt och kretade på ett av mina modellplan. Man hittade mig en dag liggande medvetslös på Mina minnen 2.doc 10

golvet mellan arbetsbordet och sängen. Jag blödde lite ifrån munnen efter att ha bitit mig i tungan. Man lyfte upp mig på sängen och ringde efter en taxi och far åka till lasarettet med mig. Själv minns jag ingenting av allt detta, utan det är sådant man berättat för mig. Läkarna hittade inget akut fel på mig just då, men de ville utreda ytterligare eftersom de hade sina misstankar åt ett visst håll och så småningom blev jag inlagd för en ordentlig undersökning. Man tog alla prover och gjorde alla rutinundersökningar som var standard på sjukhusen på fyrtiotalet. Men man fann inget onormalt. Eftersom jag bitit mig i munnen när jag tuppade av, misstänkte man att det kanske kunde röra sig om epilepsi. Det är visst vanligt att man biter sig i läppen eller tungan vid sådana anfall. Därför ville man göra en så kallad luftskalle på mig. Bara ordet fick det att gå rysningar genom mig, och jag såg för min inre syn hur man pumpade upp luft i huvudet tills det såg ut som en stor ballong. Bilden var inte helt fel, visade det sig. Undersökningen gick till så att man stack in en stor nål i ryggmärgen och blåste in luft som sedan letade sig upp i huvudet och lade sig som en luftkudde mellan hjärnan och hjärnhinnan. Därefter röntgade man huvudet från alla möjliga vinklar. Den inpumpade luften var till för att man skulle kunna se eventuella utbuktningar på hjärnan, tumörer. Det var det man letade efter. Detta var det smärtsammaste jag dittills hade upplevt. När man började pumpa in luft kom en huvudvärk smygande i takt med att luftmängden och trycket ökade. Den ökade och ökade tills jag trodde att huvudet skulle sprängas. Jag trodde på allvar att jag såg ut som en ballong vid det laget. Sedan upp på röntgenbordet medan dunket i skallen var så intensivt att jag trodde att hela sjukhuset skulle höra det. Det var en ohygglig plåga att vända på huvudet för att röntgen skulle komma åt alla sidor av skallen. Jag tror att jag svimmade flera gånger under tiden som undersökningen pågick. Det var en stor lättnad när man var färdiga och jag lyftes över till en säng. Visserligen var huvudvärken fortfarande intensiv, men nu fick jag i alla fall ligga stilla och det lättade något. På eftermiddagen den dagen kom Sigge och Bernt och hälsade på mig. Jag försökte dölja hur dålig jag var genom att sätta mig upp och försökte prata. Men yrseln och illamåendet blev övermäktigt och jag kräktes rakt ut över sängen och jag sjönk ihop i en kvidande hög i bädden. Kompisarna flydde därifrån i tron att det nog var sista gången de sett mig. De trodde att jag var dödssjuk. Visserligen kände jag mig också, dödssjuk men mitt tillstånd ansågs helt normalt efter en sådan undersökning, sades det mig. Jag fick smärtstillande tabletter och efter några dagar så minskade värken och jag fick åka hem. Men helt utan huvudvärk var jag nog inte förrän efter några veckor. Man slutade efter några år med denna typ av undersökningar eftersom den var för smärtsam för patienterna. Jag är glad att ingen idag behöver utsättas för denna tortyr numera. Röntgenproverna visade inte på något allvarligt. Möjligen kunde man ana en antydan till en begynnande expansiv process i vänstra främre hemisfären som det formulerades i journalen. Det betyder att man kunde ana en liten utbuktning i trakten av den vänstra tinningen. För att fullfölja utredningen ville man nu skicka mej till Lunds Lasarett för en s.k. EEGundersökning. Man försäkrade mig att den testen skulle inte alls göra ont. Man skulle bara mäta den elektriska aktiviteten i hjärnan genom att fästa ett antal elektroder på huvudet. Jag fick lägga mig på en brits och ett stativ med massor av snören kördes fram. Man satte ett stort hårnät på huvudet med små knappar insydda med jämna mellanrum. Knapparna som vilade mot huvudet, anslöts till alla snörena som ledde till ett stort instrument som såg ut som en orgel tyckte jag. Men istället för tangenter fanns där en Mina minnen 2.doc 11

lång pappersremsa. När doktorn körde igång maskinen började ett antal pennor, en för varje snöre, att rita kurvor på pappersremsan. Detta papper kallades för ElectroEcefalloGram. Därav namnet EEG. Inte heller denna undersökning gav något påtagligt resultat och så småningom tonade minnet av min Blackout bort. Men lång senare skulle minnet av den åter dyka upp. På ett sätt som ingen kunnat förutse. Springschasen Vid ett tillfälle någon gång under 1948 följde jag med far till en gammal affärsbekant till honom. Han hette Conrad Pettersson och var grosshandlare, med kontor och lager i hörnet av Norrgatan och Bäckgatan. Det var margarin från Margarinfabriken Victoria och jäst från Svenska Jästbolaget som var huvudnäringen men i liten omfattning även choklad, och när det vid sällsynta tillfällen kommit en båt med bananer till Sverige, även sådana. Det var en vänlig, rundnätt och godmodig man som bjöd på hallonbåtar. Tydligen gjorde jag gott intryck på honom för han frågade om jag inte ville börja arbeta hos honom under sommarlovet. Han behövde någon som kunde leverera mindre order av jäst och margarin till stadens affärer och bagerier. Jovisst, jag var intresserad och dagen efter började jag köra omkring med firmans tvåhjuliga paketcykel. En grå Monark med stora pakethållare både bak och framtill. På en skylt under ramen stod det Victoria margarin. Det var väldigt tungt för en elvaåring att cykla med upp till 40 kilo jäst på pakethållarna till, exempelvis Widerstedts bageri på öster. Österbacken är lång och brant och när det var snömodd fick jag ibland be om hjälp av någon förbipasserande för att skjuta på. Folk var inte så stressade på fyrtiotalet och hade tid att vara hjälpsamma. För mig blev belöningen, vid leveransen, ofta dricks i form av godis eller kakor. Detta passade mig förträffligt eftersom jag var en riktig liten godisgris och kanske kakmonster som man säger idag. Jobbet gjorde att jag lärde känna alla bagare, conditorer och specerihandlare som fanns i Växjö på 40- och början på 50-talet. Det var Ångbageriet och Systrarna Talls hembageri på söder, Ströbergs Charkuteriaffär och Nya Norrs Livs på Norr. Det var Mjölkaffären på Ulriksbergspromenaden, Stora Bageriet och Hennings Conditori på Väster. På öster fanns Widerstedts Bageri och Östregårdsgatans Speceriaffär. Nere i de centrala delarna av stan fanns ju conditorierna, Broqvists på Kronobergsgatan, Skåres på Kungsgatan, på Storgatan fanns Tuna Conditori, Askelyckan, Grand och Druvan. På Klostergatan, Börjes Conditori och Kaffestugan och närmast av alla, på Bäckgatan i samma gård som Conrad Petterssons låg Idealcaffét. Det fanns många, många fler som jag glömt namnen på. Det vimlade av speceriaffärer och charkuteriaffärer i stan på den tiden. Bara runt Teatertorget fanns tre speceriaffärer. Thoréns, Gösta Jonssons och Ivar Karlssons. En i var hörn av torget. På Storgatan från Linnégatan till Oxtorget fanns Bergstrands vid torget, Lindgren & Brandt s, Axel Olssons och dessutom minst fyra charkuteriaffärer. För distributionen till landsbygden hade firman en stor vit skåpbil som det stod Jästbolaget och Viktoria margarin på. Den framfördes av Gösta Pettersson som var brorson till Conrad Pettersson. Han var vegetarian vilket var ganska ovanligt på den tiden och ansågs som lite märkvärdigt. Det innebar bland annat att han hade vitlök i mjölken som han drack till smörgåsarna på lunchrasten. Hytten i bilen hade tagit lukt av flera års vitlöksanvändning och var helt inpyrd med dessa dofter. Senare övertog Göstas son Åke, jobbet som chaufför. Det första jobbet på morgonen bestod i att lasta turbilen. Då fick jag, inne på lagret, langa ut margarin- och jästkartonger genom ett fönster till Gösta eller Åke som tog Mina minnen 2.doc 12

emot utanför och bar det till bilen. Det handlade om mer än ett ton varje dag som skulle lyftas fram. Dessutom skulle det som inte sålts under dagen, lastas tillbaka in igenom fönstret till lagret, på kvällen när bilen kom hem. Fönsterkarmen var alldeles nersliten efter många års hasande med kartonger ut och in varje dag. Det hände vid några tillfällen att jag fick åka med på några av turerna. Man hade fasta turer, en heldagsrunda för var dag i veckan. Jag tyckte om dessa turer, eftersom jag fick uppleva större delen av länet och dess landsbygd och småorter. Det fanns knappt en lanthandel eller bagare i hela länet som jag inte besökt och levererat margarin eller jäst till. Det händer än idag när jag kör omkring i Småland, att jag träffar på affärer eller före detta affärer som jag känner igen från den tiden. I det blå huset t.v. var Grosshandlare Petterssons verksamhet inrymd. Genom fönstret t.h om trappan langades jäst- och margarinkartonger ut och in. Tyvärr finns det inte så många lanthandlare kvar, men de som finns är desto roligare att återse. Grosshandlare Pettersson bodde en trappa upp över kontoret. Där residerade hans hustru Aida eller Fru grosshandlare Conrad Pettersson som hon titulerade sig själv när hon ringde och beställde lunch. Hon var en liten mager, vithårig dam som var mycket mån om att bli titulerad och behandlad så som det anstår en fin grosshandlarefru. Det ingick i mina arbetsuppgifter att varje dag cykla till köksingången på Frimurarrestaurangen och hämta den beställda lunchen. Det var ingen lyxmat de beställde utan vanlig husmanskost och jag känner än idag dofterna från grytorna där jag stod och väntade vid ytterdörren, medan matkantinerna fylldes med kålsoppa med klimp eller fläsk med löksås. Och det skulle alltid vara med efterrätt. Oftast saftsoppa, pannkaka eller ris á la Malta. Men det roligaste i jobbet var nog ändå när vi fick hem ett parti med bananer. Det hände kanske bara en gång om året och då skulle det lilla partiet fördelas bland stadens affärer i proportion till hur mycket margarin man handlat. Det betydde att de Mina minnen 2.doc 13

minsta affärerna kanske bara fick 10 kilo medan de stora, som Lindgren & Brandt s fick 100 kilo. Då blev det många mil på paketcykeln för att köra ut ett par ton bananer snabbt. Det måste gå snabbt för bananer är ju en utpräglad färskvara och något kylrum hade vi inte. Men det var alltid något av feststämning när bananerna kom och lukten av banan ger mig fortfarande glada minnen. Jag blev kvar på Jästbolaget i flera år, även under terminerna. Då cyklade jag till jobbet direkt från skolan och schasade till sex eller sju på kvällen. Detta hade inte varit tillåtet idag. Men jag tror inte att skolungdom tar skada av att jobba några timmar om dagen, och lära sig att pengar är något man måste arbeta för att förtjäna. Åtminstone har jag enbart goda erfarenheter av detta. Tyvärr fick min chef Conrad Pettersson en hjärtinfarkt en dag och avled några dagar senare på lasarettet. Det blev brorsonen Gösta som övertog rörelsen och jag var inte intresserad av att jobba under honom, därför lämnade jag företaget med omedelbar verkan. Gullvivan Nästa jobb blev i en blomsteraffär. Det kom sig av att Far tillfälligt arbetade för en trädgårdsmästare som hette Fridolf som brukade stå på torget och sälja sina produkter. Men inför julen ett år hade han åtagit sig att arrangera julgrupper, sådana med hyacinter och tulpaner i korgar eller krukor, för Gullvivans blomsteraffär som låg på Storgatan, för övrigt i samma hus som Fogelbergs Damkonfektion där Mor arbetade som sömmerska. Där satt Far och Fridolf i den hyacintdoftande källaren hela dagarna och skapade de vackraste julgrupper. När jag en dag var där och hälsade på dem på jobbet, kom chefen för blomsterhandeln, Fritz, ner och frågade om jag kunde tänka mig att jobba nu inför julen med att leverera blommor. Det kan bli ganska lönande, sa han, för folk blir glada när de får blommor och så här inför julhelgen lite extra generösa med dricksen. Det lät ju frestande så jag accepterade på stående fot och började omedelbart det nya jobbet. Det var till att lasta den stora korgen full, framtill på cykeln. För att inte skadas av kölden var blommorna väl emballerade i flera lager tidningspapper innanför det vackra omslagspapperet med gullvivor på. Man samlade alla leveranser till en viss stadsdel i en kartong som cyklades ut och avlämnades till - oftast lyckliga mottagare -, sedan tillbaka och hämta en ny laddning. På så sätt betade man av stadsdel efter stadsdel. Och det var lönande. Folk var generösa med dricks. Dessutom var det roligt att få glädja så många människor med blommor. Naturligtvis blev det fortsatt anställning efter julen. Jag jobbade nog kvar där åtminstone ett år. Speciellt roligt var det vid alla studentexamina i maj juni. Då var det åter högsäsong för blomsterhandeln. Det var flera hundra studenter som skulle uppvaktas med blommor. Många av dem fick massor av blommor. Jag brukade göra så, när jag hade flera buketter till samma hus, att jag lämnade en bukett och fick dricks för den. Sedan körde jag några andra ärenden och återvände så med nästa bukett och fick återigen dricks. På så sätt fördubblade jag inkomsten. Man får inte vá dum, inte. Det tråkigaste jobbet var att leverera kransar till begravningar. Det kunde vara ganska kusligt att ensam gå in i Skogslyckans eller Tegnérkyrkogårdens kapell en mörk vinterdag. Det hände en gång när jag levererade kransar till Tegnérkyrkogården. Det var på senhösten och det blåste och regnade ute. Jag skulle lägga kransen vid rätt bår i likrummet, som låg nere i källaren. På darrande ben tog jag mig ner för trappan till det dåligt upplysta utrymmet. För säkerhets skull lät jag ytterdörren vara öppen. Mina minnen 2.doc 14

Det fanns flera kistor där och jag gick och läste på namnetiketterna på kistorna för att hitta min kund. Plötsligt blåste ytterdörren igen med en förfärlig smäll. Jag hoppade nog en halvmeter högt i ren förskräckelse. Jag trodde hjärtat skulle stanna av ren rädsla. Kvickt slängde jag ifrån mig kransen vid närmaste kista och rusade sedan skräckslagen upp för trappan tänk om dörren gått i lås Hjälp. Paniken växte och jag snubblade uppför de sista trappstegen. I rädslan fumlade jag med låset, det ville inte öppna sig, jo äntligen kunde jag låsa upp och rusade ut i det fria. Jag smällde igen dörren och kastade mig snabbt på cykeln och trampade därifrån så fort jag orkade. Om kransen hamnade vid rätt kista vet jag inte, men jag gick inte ner för att kolla. Och just då hade jag inte gjort det om man så erbjudit mig en miljon. Jag vet inte vad jag var rädd för, men det kändes kallt och otäckt att veta att det låg döda människor i de där kistorna och höststormen och den tilltagande skymningen gjorde inte saken roligare. Luxor Radio Efter en tid som blomsterbud tyckte jag att det var dags att prova på något annat. Jag fick nys om att det kanske fanns ett jobb i Luxors radioaffär i stan. Det lät intressant och jag sökte upp Sven Classon, som var föreståndare för affären. Jodå, mycket riktigt. Man hade behov av ett varubud. Men han sa att radioapparater och radiogrammofoner och sådant var tunga grejer och han tyckte att jag såg lite klen ut för så tunga lass. Men jag talade om för honom att jag minsann varit springschas sedan jag var elva år och kört ut tunga jäst och margarinkartonger över hela stan, så några radioapparater skulle nog inte bli något problem för mej. En baggis tyckte jag. Okej då, tyckte han, du får jobbet. Men skyll dej själv om Du förlyfter dej. Efter en kort uppsägningstid, jag tror inte det var mer än en vecka, så började jag på Luxor. Det var ett kul jobb. Visserligen blev det många, mycket tunga cykeltransporter med radiogrammofoner uppför t.ex. Österbacken. Och sedan skulle åbäkena bäras in i lägenheterna också, ibland flera våningar upp i trånga trapphus. Det var svettigt. Men det gav också benmuskler. Men mellan transporterna fick jag sitta i radioverkstan och lära mig göra enklare radioreparationer under Birger Ljunggrens sakkunniga ledning. Eller också fick jag Mina minnen 2.doc 15

stå i affären och sälja grammofonskivor. Det var 78-varvare, s.k. stenkakor på den tiden, som var mycket ömtåliga och sköra och som måste hanteras med varsamhet. Men det var något av ett drömjobb för en musikintresserad yngling som jag. Ibland bjöds artister in för att signera skivor i affären. Detta skedde i allmänhet i samband med att artisten uppträdde någonstans i närheten. De mest kända artisterna som besökte oss var The Delta Rythmen Bojs som just släppt sin skiva Flickorna i Småland med den charmiga svängelska dialekten. De var omåttligt populära och vi höll på att bli nertrampade i affären, av alla fans som ville se dem. Grabbarna i bandet var mycket vänliga och charmiga och vi hade väldigt trevligt när vi fikade, sittande på kartonger och radioapparater i radioverkstan. Själv fick jag fribiljett till deras föreställning i Växjö Folkets Park. Jag på Luxor-cykeln. Mina minnen 2.doc 16

Luxoraffären som jag arbetade i var inrymd i denna fastighet i hörnet av Bäckgatan och Storgatan Badhuset I samma kvarter som vi bodde låg badhuset, eller Varmbadhuset som det officiellt hette. Det var en stor röd tegelbyggnad med svart tegeltak. Det fanns två avdelningar därinne, en som kallades Lilla Bassängen på bottenvåningen och där vi brukade bada när vi var små och en som kallades Stora Bassängen där de äldre badade. I slutet av fyrtiotalet värmdes både huset och badvattnet med ved som eldades i panncentralen i källaren. Det gick åt väldiga mängder ved för att värma en så stor byggnad och dessutom flera bastur som värmdes med ånga. Därför låg det ett stort vedupplag bakom badhuset. Det var vedtravar som var höga som hus, i långa rader. Det var en kär lekplats för oss ungar i kvarteret. Det var visserligen förbjudet att klättra på vedstaplarna men det gjorde ju bara att det blev ännu mer spännande. Ett populärt nöje bland de lite äldre pojkarna var att på tisdags eller torsdagskvällen, när det var mörkt ute, klättra högst upp för att se in i till stora bassäng-rummet. Där låg vi sedan och kikade på flickorna och tanterna som hade badkvällar tisdagar och torsdagar. Det var ju strängt förbjudet och mycket upphetsande. Men det gällde att vara tyst och försiktig så inte vaktmästare Thor upptäckte oss. För då blev det ett tvärt slut på nöjet. Då gällde det att kvickt som ögat ta sig ner och in i teaterparkens skyddande mörker. Mina minnen 2.doc 17

Tegelhuset t.h är Gamla Badhuset och den gula byggnaden bakom trädet t.h är Teatern. I parken mellan Badhuset och Teatern låg en gång minigolfbanan som jag skötte en sommar I byggnaden som visar gaveln bakom teatern bodde min kompis Bernt. Teatern Vår närmaste granne, teatern, kom att spela en stor roll under min uppväxttid. Denna gamla ärevördiga byggnad som i slutet på 40-talet var ganska nersliten var i behov av en snar renovering. Den var uppförd år adertonhundrafyrtionio som finns angivet på fasaden MDCCCXLIX med förgyllda romerska siffror Byggnaden hade fortfarande sin egen panncentral, med en ångpanna i källaren och stora vedtravar utanför. Det var plåtslagare Strååt som ansvarade för eldningen. När det inte var någon teaterföreställning på gång, så stod byggnaden kall och värmdes bara upp inför teaterpremiärer eller konserter. Baksidan på teatern, som vette mot vårt hus, låg lite undanskymt och lockade därför till sig stans alla lodisar och ölgubbar som vi sa. Av den tidens kändisar bland ölgubbarna var Kicki Lundgren den som alla kände till. Han var lång och mager och stammade när han blev lite upprörd. Han var ett riktigt original och hade en mycket karaktäristisk gång, lite ryckig men mycket rakryggad och nästan lite bakåtlutad. Man såg på långt håll när Kicki kom lullande. En annan var Jarl, en liten muskulös karl, som var stensättare när han undantagsvis arbetade, raka motsatsen till Kicki. Det såg ut som Fyrtornet och släpvagnen när de båda kom. Några andra var Yngve räv och Löjen. Det var ett gäng på fyra-fem vinddrivna själar som allt som oftast höll till bakom vedtravarna med sina ölflaskor, inköpta på Bayerska Bryggeriet som låg på andra sidan Teatertorget. Vi ungar brukade roa oss och oroa gubbarna med att smyga på dom som vi sa eller kasta småsten eller pinnar på dem över vedtravarna. Men vi höll oss alltid på behörigt säkerhetsavstånd för att inte bli infångade när de satte efter oss, högljutt svärande Mina minnen 2.doc 18

och skrikande. Det var lätt att springa ifrån dem, fulla och vingliga som de var. Men allra argast blev de när vi stulit deras tomflaskor som de försökte gömma mellan vedträna i stapeln. Våra flaskletningsexpeditioner dit resulterade ofta i ett par tre tompavor som vi pantade på Bayerska Det blev ju några ören till godisinköp i kiosken i Busstationen på Busstorget. Teatern, med sitt scenutrymme med ridå-vinden, omklädningsloger, foajén med första och andra radens korridorer, parketten med alla dörrarna till korridorerna. Allt gjorde huset till en mystisk och spännande plats. Normalt kunde ingen obehörig komma in under dagtid, men eftersom Stråt var vaktmästare utnyttjade han en del av scenkällaren som förråd för golfbanan och således hade han lärt mig hur man öppnade dörren som utgjorde det två våningar höga fondintaget. Jag kunde således ta mig in när jag ville. När jag kände för lite spänning och spökkänsla smög jag mig in och tassade runt i de tysta mörka lokalerna. Det var lätt att låta fantasin skena iväg i dunklet uppe på scenvinden. Svagt såg man alla repen i linspelen förlora sig i skuggorna på scengolvet lång därnere. Eller krypa upp i en fåtölj i någon av logerna och sitta där och fantisera om att spännande händelser utspelade sig på scenen nedanför. För att inte tala om spänningen när någon av teaterns personal hade något ärende dit på dagen. Då gällde det att inte bli upptäckt och tyst som en mus smyga sig undan tills faran var över. Den första kameran Redan som 12-åring blev jag intresserad av fotografering. Jag hade länge gått och tittat i skyltfönstren och funderat över vilken kamera jag skulle köpa. Jag jobbade ju redan då och hade sparat så mycket att jag skulle kunna köpa en kamera. Problemet var att den kamera som jag helst ville ha, kostade dubbelt så mycket som jag hade sparat ihop. På den tiden låg det en liten fotoaffär på Klostergatan som innehades av Tore Sjöstrand och hans fru. Den Tore Sjöstrand som tog guldmedalj i OS 1948. En dag tog jag mod till mig och stegade in till Tore och bad att få titta på några kameror. Det fanns flera som inte kostade mer än vad jag hade i börsen. Men den jag gillade bäst, en liten Italiensk spegelreflexkamera av märket Ferrania kostade 98 kronor. Jag vände och vred på den, kikade i sökaren och klickade på avtryckaren. Tore förstod att det var den jag ville ha och sa att det var att bra val och tyckte att jag skulle köpa den, och han erbjöd mig att köpa den för 90 kronor. Men då var jag ju tvungen att klämma fram sanningen, - Jag har inte så mycket pengar - Hur mycket Har Du då? Frågade Tore - Femtio kronor! - Men då tycker jag att vi gör såhär. Du betalar mig femtio kronor nu och sedan tio kronor i månaden i fyra månader. Blir inte det bra? Jo det lät ju väldigt bra och jag slog till direkt. Överlycklig över den fina kameran. Det blev min första avbetalningsaffär och jag var mycket noga med att följa avbetalningsplanen. Punktligt, den första dagen i månaden fick Tore sina tio kronor tills allt var betalt. Vi blev riktigt goda vänner Tore och jag, en vänskap som höll i sig under alla år som jag bodde kvar i Växjö. Efterhand som åren gick växte kraven på kamera och jag bytte upp mig till bättre och bättre utrustning flera gånger, alltid hos Tore Sjöstrand. Mina minnen 2.doc 19

Här sitter jag i Teaterparken och spanar in något motiv. I bakgrunden ses t.v. Badhuset, bakom ryggen skymtar golfbanan och byggnaden t.h. är Teatern NSK-Verken Alldeles intill Teatern, på södra sidan, ligger en liten verkstadsbyggnad och ett antal mer eller mindre förfallna uthus. Detta var en gång Nilsson & Karlssons Snickeriverkstad eller som Bernt brukade kalla det NSK-Verken. Bernt var son till Nilsson som ägde fastigheten och verkstaden och dessutom drev en begravningsbyrå i huset. Bernt kom att bli en av mina bästa vänner från tonåren och framåt. Han arbetade i snickeriverkstan på sommarloven och lärde sig yrket från grunden som lärling. På fritiden ägnade han sig mycket åt att läsa. Mest faktaböcker och geografiska beskrivningar. Han var tidigt en bra schackspelare och kunde också bridge och canasta. Detta gjorde honom till något av en allvetare i våra ögon, och var det något man undrade över var det bara att fråga Bernt. Han visste oftast svar på det mesta. Eller också så tog han reda på det i någon bok. Däremot kan man inte beskylla honom för att vara särskilt ordningsam. Det var för det mesta ganska stökigt i hans rum och man fick ofta röja undan skjortor och strumpor från stolen innan man kunde sätta sig. Var han fått sitt ordningssinne ifrån behövde man inte fundera över. Det räckte med att titta ut på gården, på uthusen och virkesupplagen som fanns där. Det var ofta en enda röra och ganska förfallet redan då. Pappa Nilsson var inte heller mycket för att städa och hålla ordning. Bernts rum låg på tredje våningen vid gaveln som vette mot vårt hus. Vi kunde därför ropa till varandra genom fönstren, han i sitt rum och jag i mitt. Det var inte mer än femtio meter emellan. Så kom vi på att vi kunde telegrafera till varandra. Med ficklampor morsade vi till varandra. Fördelen var att vi inte behövde öppna fönstren och kunde då meddela oss med varandra även under vintern. Så en dag fick Bernt en riktig telegrafnyckel av sin morbror. Den kom från ett skrotat bombplan och var helt funktionsduglig. Den måste ju få komma till användning på något sätt, så vi beslutade att dra en telegrafledning mellan våra rum. Vi mätte upp Mina minnen 2.doc 20