Sveriges åtagande i Baltic Sea Action Plan

Sveriges åtagande i Baltic Sea Action Plan rapport 5985 JULI 2009

Sveriges åtagande i Baltic Sea Action Plan NATURVÅRDSVERKET

Beställningar Ordertel: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99 E-post: natur@cm.se Postadress: CM Gruppen AB, Box 110 93, 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln Naturvårdsverket Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: registrator@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se ISBN 978-91-620-5985-9 ISSN 0282-7298 Naturvårdsverket 2009 Tryck: CM Gruppen AB, Bromma 2009 Omslagsfoto: SeaWiFS Project, NASA/Goddard Space Flight Center, and ORBIMAGE, Maria Fant, Naturvårdsverket

Förord Östersjöländernas miljöministrar och EU-kommissionen beslutade i november 2007, inom ramen för HELCOM, om en gemensam åtgärdsplan, Baltic Sea Action Plan (BSAP). Planen gäller för Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt. Målet med planen är att uppnå god ekologisk status till år 2021. Denna rapport utgör slutredovisningen av regeringsuppdraget till Naturvårdsverket att i samråd med Jordbruksverket och andra berörda myndigheter utarbeta en nationell plan för Sverige. En första delrapport lämnades i maj 2008. Rapporten innehåller förslaget till nationell åtgärdsplan för att uppfylla det svenska åtagandet. Där det har varit möjligt har åtgärdernas kostnader uppskattats eller deras konsekvenser analyserats. Konsekvensanalyserna har samlats i en underlagsrapport (NV rapport 5984). Arbetet med planen har fördelats så att deltagande myndigheter själva tagit fram och därmed ansvarar för åtgärderna inom sina respektive verksamhetsområden. Där ansvaret har varit otydligt har Naturvårdsverket utvecklat åtgärden. Åtgärder inom övergödningsavsnittet har tagits fram av Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Vattenmyndigheterna. För åtgärder inom området biologisk mångfald och fiske svarar Fiskeriverket, Naturvårdsverket, och SGU. På motsvarande sätt har Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket arbetat med området farliga ämnen. Sjöfart och maritima frågor har behandlats av Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Kustbevakningen, Transportstyrelsen och Fiskeriverket. Att utveckla utvärderingsinstrument och metoder, slutligen, har varit en uppgift för Naturvårdsverket, SMHI och Fiskeriverket. Naturvårdsverket har samordnat och lett processen. Stockholm i juli 2009 Maria Ågren 3

4

Innehåll FÖRORD 3 INNEHÅLL 5 SAMMANFATTNING 6 SUMMARY 10 GEMENSAMT ÅTGÄRDSPROGRAM I SAMMANDRAG 14 Genomförandet 14 Svenska åtgärder för att uppfylla åtagandet i BSAP 15 Värdet på havets tjänster mycket större än bevarandekostnaderna - samhällsekonomisk analys av de svenska åtgärderna 57 FÖRDJUPAD ÅTGÄRDSBESKRIVNING 70 Myndigheternas beskrivning och analys 70 Övergödning 70 Farliga ämnen 154 Biologisk mångfald 174 Sjöfart 237 Utveckling av utvärderingsinstrument och metoder 256 Ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad 266 Finansiering 268 Implementering och översyn 268 Bilaga 1 Referenser och underlag 269 Bilaga 2 Indelning av jordbrukets stödområden 271 Bilaga 3 Akronymer 272 Bilaga 4 Numrering av åtgärder 276 5

Sammanfattning Målet för Östersjöländernas miljöministrars och EU-kommissionens gemensamma åtgärdsplan, Baltic Sea Action Plan (BSAP) för Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt är att få god ekologisk status i dessa havsområden till år 2021. Målet har fyra delmål: Östersjön opåverkad av övergödning, liv i Östersjön opåverkat av farliga ämnen, en gynnsam bevarandestatus av Östersjöns biologiska mångfald och miljövänlig sjöfart i Östersjön. Planen innehåller ca 150 åtgärder och består av fyra huvudsegment och fyra andra segment eller avsnitt. Huvudsegmenten behandlar övergödning, farliga ämnen, biologisk mångfald inklusive fiske och maritima frågor (sjöfart, olyckor, räddningstjänst m.m.). De fyra övriga avsnitten tar upp utveckling av utvärderingsinstrument och metoder, ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad, finansiering samt genomförande och revidering av planen. Enligt planen ska Östersjöländerna ta fram nationella genomförandeplaner till år 2010. Planerna ska utvärderas vid ett ministermöte 2013. För övergödning gäller att åtgärderna ska vara genomförda år 2016 med undantag för vissa av de åtgärder som avser sektorn avloppsvatten. Där har andra tidplaner lagts fast i rekommendationer som redan har antagits. De åtgärder som tas upp i planen innebär så vitt Naturvårdsverket kan bedöma att åtagandet i BSAP kan uppfyllas i alla delar utom när det gäller läckaget av kväve till Kattegat och fosfor till Egentliga Östersjön. Målet att i tillräcklig omfattning minska belastningen av närsalter på havet är det som ställer störst krav på åtgärder och då i första hand med avseende på jordbrukssektorn och avloppsreningsverken. Många av de framtagna åtgärderna rymmer stora osäkerheter och stor variation. Därför är det mycket angeläget att precisera och revidera planen. Planen bygger på den bästa kunskap som är tillgänglig i dag. Flera av åtgärderna finansieras redan eller börjar finansieras i år via havsmiljöanslaget. Men detta motsvarar bara en liten del av den totala kostnaden på flera miljarder kronor per år för samtliga de åtgärder som redovisas i planen. ÖVERGÖDNING Den största utmaningen i BSAP är att minska belastningen av näringsämnen. Sverige ska enligt den preliminära bördefördelningen mellan länderna minska sin belastning av kväve med ca 21 000 ton och av fosfor med 290 ton per år till år 2021. För kväve gäller detta Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt, medan det enligt bördefördelningen för fosfor inte krävs någon ytterligare minskning till Öresund och Kattegatt. Betinget för Sveriges del kan komma att justeras ner något. När detta skrivs pågår förhandlingar om att revidera belastningsberäkningarna Eftersom en betydande del av den totala belastningen av kväve och fosfor utgörs av naturlig belastning (bakgrundsbelastning), inriktas BSAP på de antropogena källorna. Det handlar i huvudsak om utsläpp från jordbruket och kommunala reningsverk. Också enskilda avlopp, skogsindustrin och skogsbruket bidrar, men i 6

lägre grad. Dessutom står utsläpp till luft för en betydande del av den antropogena belastningen. De åtgärder som nu redovisas innebär en möjlig minskning av belastningen med ca 15 500 ton kväve och ca 170 ton fosfor. Det krävs alltså ytterligare åtgärder, och det även för att klara eventuella nya lägre belastningsvärden. Åtgärdskatalogen är mycket omfattande, framför allt i fråga om jordbruket, med allt från utökad areal för skyddszoner och biogasproduktion av flytgödsel till fler våtmarker i odlingslandskapet. Bland övriga åtgärder mot övergödning finns ökad kväverening i reningsverk, minskade närsaltsutsläpp från industrin främst skogsindustrin, minskade kväveoxidutsläpp till luft från industri, vägtrafik och sjöfart, förbättrad rening av enskilda avlopp och storskalig musselodling. Åtgärderna ska i huvudsak vara genomförda senast 2016. Det är tveksamt om detta låter sig göras med tanke på att t ex prövning av reningsverk och industrier tar lång tid. FARLIGA ÄMNEN En del av planens åtgärder mot farliga ämnen är starkt knutna till EU-arbetet, och genomförandet är beroende av EG-lagstiftningen på detta område. För flera av de prioriterade giftiga ämnena kan utsläppen mycket väl vara större från länder som Sverige och Finland än från länderna i det tidigare östblocket. Ett exempel på sådana ämnen är perfluorerade ämnen Beräkningarna av användning och utsläpp av de ämnen som prioriterats i planen är mycket osäkra. Detsamma gäller kännedomen om vilka effekter dessa ämnen kan ha på livet i havet. En viktig del av planen handlar därför om att förbättra kunskaperna om spridningen av giftiga ämnen i Östersjön och att ta fram verktyg för att bättre kunna kartlägga eventuella skadeverkningar. BIOLOGISK MÅNGFALD OCH FISKE Segmentet biologisk mångfald, inklusive fiske, innehåller åtgärder av olika karaktär. Många ska genomföras i samarbetet inom olika internationella organisationer. De åtgärder som föreslås inom området biologisk mångfald är inriktade på bl.a. marina skyddsområden och utveckling av kunskapsunderlag i form av marina landskaps- och habitatkartor. En betydande del av åtgärderna inom fisket hänger samman med Sveriges åtagande inom den gemensamma fiskeripolitiken. De innehåller bl.a. skydds- och förvaltningsåtgärder som t ex fiskefria områden, förvaltningsplaner för torsk och ål och förbättrad övervakning. SJÖFART OCH MARITIMA FRÅGOR Många av aktiviteterna i sjöfartsavsnittet utvecklas i HELCOM:s arbetsgrupper Maritime och Respons och är till sin karaktär gränsöverskridande. Det gäller t.ex. frågor om fartyg i sjönöd, om oljespill eller om olika övervakningssystem. Ett fåtal åtgärder är rent nationella till sin karaktär. Däribland kan nämnas att ta hand om 7

marint skräp. Av stor betydelse för hela Egentliga Östersjön är att minska sjöfartens utsläpp av kväveoxider i rökgaserna. ÖVRIGA AVSNITT De fyra övriga avsnitten innehåller utveckling av utvärderingsverktyg och metoder, allmänhetens deltagande och ökande medvetenhet, finansiering, samt genomförande och revidering av planen. Övervakning, utvärdering och dataförsörjning till modeller är viktiga element i ett genomförande av BSAP. Samtidigt drar sådana aktiviteter ofta stora kostnader. Det är därför viktigt att granska behov och relevans när nya eller reviderade instrument, modeller och metoder föreslås. De två sista segmenten har inte bedömts relevanta för den svenska planen och tas därför inte upp. Det bör påpekas att flera av de föreslagna åtgärderna också har föreslagits inom ramen för de fördjupade utvärderingarna av miljömålen, liksom i Aktionsplan för havsmiljön,och i En sammanhållen svensk havspolitik (prop. 2008/09:170) m.fl. SAMHÄLLSEKONOMISK KOSTNAD OCH NYTTA Värdet av havens många tjänster överstiger vida kostnaderna för att bevara dem (NV rapport 5937). Som vanligt är nytta svårare att beräkna i kronor än vad kostnaden är. Nyttan av att övergödningen minskar tillfaller i första hand dem som på något sätt kommer i kontakt med kuster och hav eller på annat sätt drar nytta av de ekosystemtjänster som havet tillhandahåller. Det handlar då främst om yrkes- och fritidsfiskare, turistnäringen, det rörliga friluftslivet och de som bor i de berörda områdena. Nyttan av att reducera fosforutsläppen tillfaller alla. Minskade fosforutsläpp är en långsiktigt mycket viktig fråga, eftersom fosfor är en ändlig men livsnödvändig resurs. Färre farliga ämnen i miljön ger gynnsamma hälsoeffekter för människor och djur. Biologisk mångfald stärker motståndskraften i ekosystemen och främjar ett hållbart resursutnyttjande. Färre olyckor, bidrag till minskad övergödning och minskad risk för spridning av invasiva främmande arter är exempel på positiva effekter av åtgärder inom sjöfartens område. Bättre kunskap ökar förståelsen för ekosystemtjänsterna och för hur de påverkas av mänskliga aktiviteter. Därigenom ökar också förståelsen för behovet av att genomföra åtgärder. Bättre kunskap leder till mer kostnadseffektiva åtgärder. Kostnaden för de redovisade åtgärderna beräknas uppgå till ca 2-2,5 miljarder kronor per år de närmaste 20 åren. För att uppfylla hela övergödningsbetinget kan ytterligare flera miljarder komma att behövas. Osäkerheten i dessa siffror är mycket stor. Det är alltså att få bukt med övergödningen som är svårast, och står för långt över 90 procent av de uppskattade kostnaderna. Kostnaderna för att uppfylla åtagandena inom de andra områdena stannar vid drygt 200 miljoner kronor om året fram till åtminstone 2013, varav åtgärderna för att trygga den biologiska mångfalden och att hållbarhetsanpassa fisket står för merparten. 8

Staten kommer antagligen att behöva stå för en betydande del av kostnaderna. Valet av styrmedel kommer att påverka såväl vem som får stå för kostnaderna gällande enskilda åtgärder, som den slutliga kostnaden. 9

Summary The objective of the common action plan adopted by the environment ministers of the Baltic Sea countries and the European Commission (The Baltic Sea Action Plan (BSAP) for the Baltic Proper, the Danish Straits and the Kattegatt) is to achieve good environmental status in these marine areas by 2021. This objective consists of four intermediate objectives: a Baltic Sea unaffected by eutrophication, Baltic marine life unaffected by hazardous substances, a favourable conservation status for the Baltic Sea s biodiversity and environmentally friendly shipping in the Baltic Sea. The plan details around 150 activities and consists of four main and four subsidiary sections. The issues addressed by the main sections are eutrophication, hazardous substances, biodiversity and fisheries and, lastly, maritime issues (shipping, accidents, the rescue service etc.). The remaining four sections address the development of evaluation instruments and methods, awareness raising and capacity building, financing and, lastly, the implementation and review of the plan. According to the plan, the Baltic Sea countries are required to draw up national implementation plans by 2010. The effectiveness of the national plans will be evaluated at a ministerial meeting in 2013. As regards eutrophication, measures must be implemented by 2016, with the exception of certain measures relating to wastewater treatment plants, for which other timetables have been set in recommendations already adopted. As far as the Swedish EPA is able to gather, the measures included in the national plan will mean that the commitments undertaken as part of the BSAP will be realisable in all respects, except as regards leakage of nitrogen into Kattegatt and of phosphorus into the Baltic Proper. The objective which calls for the most urgent action is that of adequately reducing the nutrient load on the sea. This primarily concerns the agricultural sector and wastewater treatment plants. Since many of the measures proposed involve significant uncertainties and a wide degree of variation, it is important to clarify and review this proposal for a national plan. Many of the measures are already being funded, or will begin to receive funding this year, from the appropriation for marine environment. However, this represents only a tiny fraction of the total annual cost of all the measures included in the plan, estimated at several billion Swedish kronor. EUTROPHICATION The greatest challenge involved in implementing the BSAP is reducing nutrient load. According to the preliminary burden-sharing arrangement between the countries, Sweden must reduce its nitrogen load by approximately 21 000 tonnes a year and its phosphorus load by 290 tonnes a year, every year between now and 2021. The nitrogen load reduction concerns the Baltic Proper, the Danish Straits and the Kattegatt, whereas no additional reduction in phosphorus is required in neither the 10

Danish Straits nor the Kattegatt. It is possible that the requirement imposed on Sweden may be relaxed somewhat. The load calculations were being reviewed at the time of writing. Given that natural (or background) load constitutes a significant share of the total nitrogen and phosphorus loads, the BSAP is focused on anthropogenic sources.these are primarily discharges from agriculture and municipal wastewater treatment plants. Single-family homes and forestry are also contributors, albeit to a lesser extent. In addition, air emissions account for a significant share of the anthropogenic load. The measures outlined here could bring about a load reduction of approximately 15 500 tonnes of nitrogen and approximately 170 tonnes of phosphorus. Hence, further action is necessary, even if lower load values are agreed upon. The list of actions is very comprehensive indeed, particularly when it comes to agriculture, and involves everything from extending the limits of the buffer zones, through the production of biogas from liquid manure, to extending wetlands in farmland areas. Other measures to tackle eutrophication include increasing nitrogen treatment for wastewater treatment plants, reducing nutrient discharges from industry in particular from the forest industry, reducing NO x emissions into the air from industry, road transport and shipping, improving sewage treatment of single-family homes and large-scale mussel farming. In principle, these measures must be implemented by no later than 2016. Whether that is achievable is debatable, given that the testing of individual treatment plants and industries is time-consuming. HAZARDOUS SUBSTANCES Some of the plan s measures to reduce hazardous substances are strongly linked to EU-level activities, which is why their implementation is dependent on EG legislation in this area. For some of the prioritised hazardous substances in BSAP Sweden and other western countries may have a higher load such as perfluorinated compounds. The uncertainty is high concerning the calculations of use and emissions of the substances prioritised in the plan. The same applies to what is known about the possible effects of these substances on marine life. Therefore, a substantial part of the plan is devoted to enhancing knowledge about the spread of hazardous substances into the Baltic and to developing tools for the improved mapping of any adverse effects. BIODIVERSITY AND FISHERIES The area of biodiversity, including fisheries, is subject to a wide variety of measures. Many of them will be implemented as part of collaborative efforts organised by various international organisations. The proposed measures relating to biodiversity are focused on, amongst other concerns, marine protection areas and on developing a knowledge base in the form of marine landscape and habitat maps. A significant majority of the measures relating to fisheries are linked to the commitments undertaken by Sweden as part of the Community fisheries policy. 11

These include, amongst other measures, protection and management measures such as no-take zones, cod and eel management plans and improved control measures. MARITIME ACTIVITIES Many of the activities envisaged by the shipping section will be developed by HELCOM s Maritime and Response working groups and are of a cross-border nature. They concern such issues as vessels in distress, oil spills and different monitoring systems. A small number of actions are of a purely national nature, such as management of marine litter. Reducing shipping emissions of nitrogen oxides in flue gases is of major importance to the entire Baltic Proper. OTHER ISSUES The remaining four sections deal with the development of models and evaluation tools, public participation and awareness raising, financing and, lastly, implementation and review of the plan. Monitoring and evaluation of, and provision of data for models are important elements of the implementation of the BSAP. However, as such activities often involve high costs, it is important to study the need for, and relevance of, any new or revised model proposed. The final two sections are not considered to be relevant to the Swedish context and are therefore not addressed here. It should be pointed out that many of the proposed measures have also been proposed as part of a more thorough evaluation of environmental targets, the Marine Environment Action Plan and A Coherent Swedish Marine Policy (prop. 2008/09:170) etc. THE COST AND BENEFIT TO SOCIETY AND THE ECONOMY The value of the many benefits of the sea far outweighs any costs arising from its conservation (NV report 5937). As usual, however, it is more difficult to express benefits in terms of money than to express costs. Reducing eutrophication brings benefits primarily to anyone who is in some way connected with the coast or the sea or benefit from its ecosystem services. This primarily concerns professional and recreational fishermen, the tourist industry, outdoor leisure activities and anyone who lives in the affected areas. Reducing phosphorus discharges brings benefits to everyone and is, in the long term, a very important concern, because phosphorus is a vital, albeit finite, resource. Reducing the presence of hazardous substances in the environment has beneficial effects on human and animal health. Biodiversity strengthens the resilience of ecosystems and promotes the sustainable use of resources. Reducing the number of accidents and helping to reduce eutrophication and the risk of the spread of invasive alien species are examples of some of the positive effects of the measures proposed for shipping. Improving knowledge increases understanding of ecosystem services and of how they are affected by human activities. By the same token, we also gain greater understanding of the need to take action. Improved knowledge leads to more cost-effective measures. 12

The estimated cost of the proposed measures amounts to around SEK 2-2.5 billion annually over the next 20 years, but a few more billions may be needed to implement all the actions envisaged for combating eutrophication. There is much uncertainty attached to these figures. As stated above, tackling eutrophication will be the hardest challenge, amounting to more than 90 procent of the cost estimates. The cost of implementation of the commitments undertaken in the other areas is stable, at just over SEK 200 million a year until at least 2013. Protecting biodiversity and making fishing sustainable account for the greatest shares of this cost. The Swedish state will probably need to bear a substantive share of these costs. The choice of instruments will have an impact both on who bears the costs of individual actions and on who bears the final cost. 13

Gemensamt åtgärdsprogram i sammandrag Miljöministrarna i länderna kring Östersjön och EU-kommissionen beslutade den 15 november 2007 om ett gemensamt åtgärdsprogram för att nå god miljöstatus år 2021 i Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt (BSAP). Planen består av fyra huvudsegment och ytterligare fyra avsnitt. Huvudsegmenten behandlar övergödning, farliga ämnen, biologisk mångfald, inklusive fiske, och maritima frågor (sjöfart, olyckor, räddningstjänst m.m.). De fyra övriga avsnitten tar upp utveckling av utvärderingsverktyg och modeller, allmänhetens deltagande och ökande medvetenhet, finansiering och slutligen genomförande och revidering av planen. Enligt planen accepterar länderna beskrivningen av miljösituationen i Östersjön, Öresund och Kattegatt, liksom ett antal formulerade miljömål. Vad gäller övergödningen har man kommit överens om en provisorisk fördelning för hur mycket utsläppen ska minskas till de olika bassängerna från respektive land, de s.k.bördekraven (betinget). För att genomföra planen åtar sig länderna att ta fram nationella åtgärdsplaner som kan bedömas gemensamt av HELCOM under 2010. Inom övergödningsavsnittet ska de flesta av åtgärderna vara genomförda år 2016. Till miljöministermötet år 2013 ska det göras en samlad utvärdering av åtgärdernas effekter. Genomförandet Naturvårdsverket fick i regleringsbrevet för 2008 i uppdrag att i samråd med Jordbruksverket och andra berörda myndigheter utarbeta en nationell åtgärdsplan i två steg för att uppfylla Sveriges åtagande i BSAP. Det första steget redovisades i maj 2008 och innehöll konkreta nationella åtgärdsförslag och så långt möjligt ungefärliga kostnader för dem. I steg två, dvs. denna redovisning, har åtgärderna bearbetats ytterligare och ett fåtal nya har tillkommit. Konsekvensbedömningar, kostnadsuppskattningar och annat underlag redovisas också. De fullständiga konsekvensanalyserna finns i en underlagsrapport (NV rapport 5984). Åtgärderna är numrerade kronologiskt i den ordning som de är upptagna i de olika segmenten i BSAP. E står för övergödning, H för farliga ämnen, B för biodiversitet, M för sjöfart, A för utvärderingsinstrument och metoder och AC för ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad. Mindre justeringar i numreringen har gjorts, och det framgår på aktuella ställen i texten. Redovisningen har utarbetats genom en samrådsgrupp med berörda myndigheter som deltagare. Myndigheterna är Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen, Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Fiskeriverket, Energimyndigheten, Försvarsmakten, Skogsstyrelsen, SMHI, SGU och Vattenmyndigheterna Södra Östersjön, Norra Östersjön och Västerhavet. 14

Arbetet med planen har fördelats så att de deltagande myndigheterna själva tagit fram och därmed svarar för åtgärder inom sina respektive verksamhetsområden. Där ansvaret varit otydligt har Naturvårdsverket utvecklat åtgärden. Naturvårdsverket har haft projektlednings- och samordningsansvar. Samrådsmöten har dessutom hållits med berörda branschorganisationer, Sveriges Kommuner och Landsting och icke-statliga organisationer (NGO) via Havsmiljörådet. Med Jordbruksverket, Fiskeriverket, Sjöfartsverket och LRF har hållits bilaterala överläggningar. Inom havsmiljöområdet finns ett stort antal pågående och avslutade regeringsuppdrag, liksom handlingsplaner och andra processer som behandlar behovet av åtgärder. De nu föreslagna insatserna kan därför överlappa eller dubblera åtgärder som har redovisats i andra sammanhang. Exempel på sådana parallella aktiviteter är Fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålen (Miljömålsrådet 2007), Aktionsplan för havsmiljön (Naturvårdsverket 2006), En nationell strategi för havsmiljön (Miljödepartementet 2005), Strategi för hållbart fiske (Miljövårdsberedningen 2006), den svenska redovisningen av data till HELCOM PLC 5 och andra rapporter om främst jordbruket och dess miljöpåverkan. De senare har Jordbruksverket och Naturvårdsverket utarbetat. Mellan redovisningen av del 1 och denna rapport har dessutom en havsproposition lagts fram och antagits av riksdagen (prop:2008/09:170). I propositionen finns många av åtgärderna från del 1 medtagna. Översynen av EU:s jordbruks- och fiskepolitik, Vattenförvaltningsförordningen och det marina direktivet, liksom arbetet med en Östersjöstrategi är andra exempel på processer med nära koppling till BSAP. Svenska åtgärder för att uppfylla åtagandet i BSAP Eftersom många av de ca 150 åtgärderna beskrivs ganska detaljerat gör vi här en översiktlig genomgång av dem. En mer ingående beskrivning finns i fördjupningsdelen på sid. 70. Flera av de föreslagna åtgärderna har tidigare tagits upp inom ramen för de fördjupade utvärderingarna av miljömålen, liksom i Aktionsplan för havsmiljön, propositionen En sammanhållen svensk havspolitik (prop. 2008/09:170) m.fl. I del 1 numrerades aktiviteterna. Numreringen har, med undantag för några justeringar, bibehållits i slutrapporteringen. Den stämmer dock inte helt med den numrering som senare tagits fram inom HELCOM. I bilaga 4 jämförs de båda. I avsnittet övergödning har åtgärder från de mest belastande sektorerna, Jordbruk (E 5), Avloppsreningsverk (E 3a) och i viss mån skogsbruk (E 9) delats upp i flera grupper. De föreslagna åtgärderna bedöms som genomförbara i dag, även om en del är svåra att genomföra eller kräver mycket tid och resurser i form av omprövningar av befintliga tillstånd, ökad energiåtgång etc. Potentiella åtgärder bedöms vara möjliga men svåra att genomföra på grund av höga kostnader, outvecklad eller svår teknik, bristande kunskaper om effekter eller andra svårigheter. Det bör också observeras att effekterna av åtgärderna i många 15

fall inte kan adderas rakt av, eftersom det i vissa fall rör sig om alternativa åtgärder som alltså delvis kan ersätta varandra.. Lovande åtgärder är i dagsläget inte möjliga att genomföra, men kan bli det på sikt. Inom övergödningssegmentet finns också två scenarier: Ett för utsläpp till luft, som bygger på redan beslutade men ännu inte genomförda begränsningar, och ett för jordbrukssektorn som utgår från en väntad prisutveckling på spannmål. De kostnader som anges i övergödningsdelen kan i en del fall ha räknats om till årlig kostnad i konsekvensanalysen (NV rapport 5984) för att möjliggöra jämförelser mellan åtgärder. Övergödning SVERIGES BETING Det övergripande målet enligt BSAP är ett Östersjön på 1950-talets eutrofieringsnivå. För att uppnå detta tillstånd har länderna kommit överens om att senast år 2016 ha vidtagit åtgärder mot såväl luftburen som vattenburen belastning med näringsämnen för att till år 2021 nå målet god ekologisk miljöstatus.det innebär bland annat att koncentrationen av närsalter ska ligga nära de naturliga nivåerna, klart vatten, naturliga syrenivåer och naturlig spridning och förekomst av växter och djur. Det krävs kraftfulla insatser från alla länder för att nå målen. Planen bygger på den bästa kunskap som är tillgänglig i dag. Det innebär att underlaget fortlöpande kommer att ses över för att man vid behov ska kunna revidera mål och åtgärdsprogram. När det gäller övergödning innehåller planen ett delvis nytt angreppssätt. Baserat på den totala belastning som Östersjön tål om det ska gå att nå de miljömål som HELCOM tidigare har beslutat, har en bördefördelning gjorts för ländernas minskning av belastningen med näringsämnen (fosfor och kväve). De mål som avses gäller bl.a. siktdjup och näringskoncentrationer. Bördefördelningen är preliminär och kommer att justeras. Avsikten är att en definitiv fördelning ska beslutas vid miljöministrarnas möte i maj 2010. Den årliga minskningen för de olika havsområdena ska vara: För Egentliga Östersjön 8 100 ton kväve av en total belastning på 18 200 ton och 290 ton fosfor av en total belastning på 460 ton För Öresund 1 700 ton kväve av en total belastning på 4 300 ton För Kattegatt med 11 100 ton kväve av en total belastning på 20 400 ton. Enligt den preliminära bördefördelningen ska Sverige alltså minska sin antropogena belastning med 20 800 ton kväve och 290 ton fosfor per år fram till år 2021. BSAP kräver ingen ytterligare minskning av fosforbelastningen i Öresund och Kattegatt. Aktionsprogrammet gäller öppet hav. Därför kan fosforbelastningen på dessa bassänger ändå behöva minskas med tanke på situationen i kustnära områden som avsnörda havsvikar och skärgårdsområden. NUVARANDE BELASTNING OCH AVRÄKNING FRÅN BETINGET Inom HELCOM har en plan tagits fram hur översynen av de preliminära belastningsbetingen ska göras. Den ska genomföras stegvis och inledas med en ny refe- 16

rensnivå för belastningen under perioden 2000-2006. Den ska också ta med luftnedfallet direkt på havsområdena från varje land. Ett förslag till ny bördefördelning ska läggas fram för beslut på HELCOM:s miljöministermöte år 2010. Samtidigt pågår en översyn av det vetenskapliga underlaget för bedömning av Östersjöns måltillstånd. Dessutom arbetar man med att utveckla Baltic Nest Institutes (BNI) marina modell, något som kan påverka betingen på lite längre sikt. I figur 1 redovisas källfördelningen av den antropogena belastningen (nettobelastningen) av kväve på Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt för år 2006 enligt beräkningarna för rapporteringen till PLC5. Depositionen avser nedfallet på svenska sjöar från både svenska och utländska källor. Egentliga Östersjön 18 200 ton N 4% 2% Figur 1 32% 47% Jordbruk Skogsbruk Dagvatten Deposition Reningsverk Industri Enskilda avlopp 12% 1% 2% 2% 0% Öresund 4 300 ton N 4% 1% Kattegatt 20 400 ton N 24% 22% 0% 48% 0% 0% 74% 21% 1% 3% I figur 2 redovisas källfördelningen av den antropogena belastningen (nettobelastningen) av fosfor på Egentliga Östersjön enligt beräkningarna för rapporteringen till PLC5. 17

Egentliga Östersjön 460 ton P 13% Figur 2 11% 24% 45% Jordbruk Skogsbruk Dagvatten Reningsverk Industri Enskilda avlopp 7% 0% E1 Belastningsminskningar och kvarvarande åtgärdsbehov Efter bördefördelningen i BSAP år 2007 pågår en revidering av belastningsnivåerna. Hur detta påverkar bördefördelningen är dock fortfarande oklart. För Sverige har belastningen sjunkit tack vare redan genomförda åtgärder. De nuvarande belastningsnivåerna tar inte hänsyn till luftutsläpp. Det påverkar också de nya beräkningarna där utsläpp till luft ingår. De föreslagna åtgärdernas belastningsminskningar fördelade på respektive havsområde redovisas tabell 1. Där visas också resterande åtgärdsbehov (brist) efter avräkning av de åtgärder som genomförts under perioden 2000-2006. Belastningsminskningar genom dessa åtgärder redovisas som minskning av dels vattenburen, dels luftburen belastning från svenska källor. Mer detaljerade tabeller med kostnadsberäkningar finns i konsekvensanalysen för övergödning i NV rapport 5984. 18

Tabell 1 visar Sveriges beting när det gäller näringsämnen till Östersjön. Av tabellen framgår också hur mycket Sverige redan har gjor, hur långt man kommer med föreslagna och potentiella åtgärder till år 2016 och hur mycket som sedan återstår att göra Belastning (ton/år) Egentliga Östersjön Öresund Kattegatt Kväve Fosfor Kväve Kväve Beting enl. prel. bördefördelning 8 100 290 1 700 11 100 Minskad belastning 2000-2006 2 300 10 600 1 300 Kvarvarande beting enligt nya beräkningar 5 800 280 1 100 9 800 2006 Redan genomförda samt föreslagna 7600 170 1700 6100 och potentiella åtgärder till 2016 1 Belastningsminskning med framtagna +1800-110 +600-3700 åtgärder i förhållande till kvarvarande beting enligt nya beräkningar 2006 Scenario, spannmålspriser 1500 55-650 1600 I tabell 2 visas beräkningen av det samlade kvarvarande betinget för alla havsområdena. Tabell 2 Kväve (ton/år) Fosfor (ton/år) Beting enligt prel. bördefördelning 20 800 290 Förändrad belastning 2000-2006 - 4 200-10 Kvarvarande beting enligt nya beräkningar 16 600 280 2006 Redan genomförda samt föreslagna 15 400 170 och potentiella åtgärder Belastningsminskning med framtagna åtgärder i förhållande till Kvarvarande beting enligt nya beräkningar 2006-1 200-110 E2a. Införliva identifierade åtgärder i Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram Det har inte fullt ut varit möjligt att föreslå hur denna åtgärd ska genomföras. 1 Det är något missvisande att addera föreslagna och potentiella åtgärder eftersom de i flera fall överlappar 19

De nu föreslagna åtgärdsprogrammen innehåller åtgärder som beräknas minska belastningen till Egentliga Östersjön med ca 110 ton fosfor. Kväveåtgärder har inte kvantifierats separat i åtgärdsprogrammen, utan enbart som en bieffekt av åtgärder mot fosforutsläpp. De kommer därför i realiteten att vara betydligt mer omfattande. Som bieffekt till åtgärderna för minskad fosforbelastning beräknas belastningen av kväve minska med 670 ton till egentliga Östersjön och med 380 ton (utan Göta Älv) eller 1 100 ton (inklusive Göta Älv) till Kattegatt. För Öresund finns inga uppskattningar. E2b1 och E2b3 flyttade till E9 E2b. Reducera utsläppen av kväveoxider De redan skärpta avgaskraven på vägfordon och styrmedel som NOx-avgiften för vissa industrianläggningar gör att utsläppen väntas minska med ca 1 000 ton deponerat kväve på Egentliga Östersjön till år 2020. Åtgärderna har också andra positiva effekter som minskad övergödning på land, minskad försurning av både mark och vatten, minskad klimatpåverkan och inte minst minskad ohälsa genom bättre luftkvalitet. Det senare är det som framför allt framträder i kostnadsnyttoanalyserna. Ökade reningskrav på den nationella sjöfarten skulle kunna leda till att 100 ton mindre kväve når Egentliga Östersjön. Inget styrmedelsförslag har dock utarbetats. Om Östersjön blir ett Emission Control Area (ECA-område) enligt International Maritime Organisation kan utsläppen i hela regionen minska med uppemot 100 000 ton NOx till år 2020. jämfört med om inga ytterligare styrmedel vidtas. Då behöver ECA träda i kraft år 2016 för Östersjön. Minskningen skulle motsvara cirka 2 000 ton mindre kväve till Egentliga Östersjön. Kostnaden för att reducera sjöfartens utsläpp är omkring 5 kr/kg kväveoxider eller runt 100 kr/kg kväve till Egentliga Östersjön. E3a. Minska utsläppen från avloppsreningsverken Sverige har redan infört kraftfulla reningsåtgärder i avloppsreningsverken. I alla verk utom de minsta (mindre än 2 000 personekvivalenter, pe) renas fosfor till 96 procent. I de största verken renas kvävet till knappt 73 procent. Möjligheten att ytterligare minska kväve- och fosforbelastningen i alla verk utom de minsta har undersökts. De föreslagna åtgärderna vid reningsverken innebär att användningen av kolkälla, energi och fällningskemikalier ökar. Denna ökade användning har kostnadsberäknats, men inte kostnaderna för andra negativa effekter (exempelvis klimatpåverkan). Eftersom förutsättningarna för ytterligare utsläppsminskningar skiljer sig för olika verk måste verken bedömas enskilt, och det är resurskrävande. 20

KVÄVE Om de reningsverk som har en belastning på minst 10 000 pe skulle genomföra åtgärder som innebär att de når en reduktionsnivå på omkring 80 procent för kväve beräknas kvävebelastningen minska med drygt 3 000 ton/år till en årlig kostnad på omkring 190 miljoner kronor. Den genomsnittliga kostnaden för att minska kvävebelastningen från olika storleksklasser av reningsverk har beräknats ligga mellan 38 och102 kr/kg kväve. Inom varje storleksklass skiljer sig förutsättningarna och därmed kostnaderna för enskilda verk.. Om ytterligare åtgärder krävs skulle det vara möjligt att också de mindre reningsverken (<10 000 pe) genomför åtgärder för att nå en reningsnivå på 80 procent för kväve. Kvävebelastningen beräknas då minska med ca 1 200 ton. Den årliga kostnaden för detta har beräknats till omkring 240 miljoner kronor, medan den genomsnittliga kostnaden ligger mellan 120 och 330 kr/kg för de olika storleksklasserna. Dessa kostnader bedöms vara underskattade bland annat eftersom kostnader för bemanning för de åtgärder som kräver det inte har räknats in. Som ett alternativ kan det också vara möjligt att för de största reningsverken (>100 000 pe) gå längre än 80 procents avskiljning av kväve. Den tekniskt möjliga gränsen innebär att en utgående halt på 2 mg kväve per liter nås. Även om reningsverken inte når så låga nivåer finns det en potential att minska utsläppen mer än vad 80 procents kväverening innebär. Det har inte gjorts några beräkningar för vad detta skulle innebära i form av minskad belastning och kostnader. FOSFOR Genom att öka doseringen av fällningskemikalier vid vissa reningsverk som belastar Egentliga Östersjön och som har en utgående halt över 0,2 mg fosfor per liter kan man minska fosforbelastningen. Om doseringen höjs för dessa verk så att de når en utgående halt på 0,2 mg fosfor per liter har belastningsminskningen beräknats till drygt 15 ton fosfor till en genomsnittlig kostnad av 180 kr/kg fosfor. Den årliga kostnaden är 2,8 miljoner kronor. Om ytterligare åtgärder krävs kan en kombination av åtgärder för olika verk användas så att merparten av alla verk når ca 0,1 mg fosfor per liter i utgående vatten. Den totala belastningsminskningen till Egentliga Östersjön uppskattas då bli 40 ton fosfor till en genomsnittlig kostnad av 6 000 kr/kg fosfor. Om bara de åtgärder som har störst effekt tas med nås en belastningsminskning på ca 35 ton till en genomsnittlig kostnad av 4 300 kr/kg fosfor. Ett annat alternativ skulle vara att införa efterfällning vid de reningsverk som belastar Egentliga Östersjön och år 2006 hade halter över 0,2 mg fosfor per liter och saknade efterfällning. De skulle då nå en utgående halt på 0,2 mg fosfor per liter. Belastningen beräknas minska med 5 ton fosfor. Den årliga kostnaden för detta beräknas uppgå till 24 miljoner kronor vilket ger en genomsnittlig kostnad på ca 5 000 kr/kg. Det bör påpekas att siffrorna är grova och bara kan användas för att ange storleksordningen på medelkostnader för olika verk. Åtgärder som ökad fällningsdos för att öka fosforreduktionen eller komplettering med kolkälla för att miska kvävereduktionen är relativt snabbt införda åtgär- 21

der, medan större utbyggnader och kompletteringar med ytterligare filtersteg etc. knappast hinner genomföras före 2016. Reningsverken är dessutom tillståndspliktiga verksamheter, och det krävs tillståndsändringar eller nya tillstånd enligt miljöbalken för en ombyggnad av något slag. Ska åtgärder drivas igenom med hjälp av att initiera omprövningar i varje enskilt fall tar det lång tid och mycket resurser i anspråk. Det kommer bl.a. därför inte att gå bygga ut reningsverken till senast 2016. Va-planer, omhändertagande av dagvatten, våtmarker i anslutning till reningsverk och att begränsa bräddningar är ytterligare åtgärder som tas upp i rapporten. E3b. Förbättra reningen av enskilda avlopp Utsläpp från fritids- och permanentboende med enskilda avlopp söder om Dalälven utgör 70 procent av samtliga enskilda avlopp i landet. Uppskattningsvis ca 40 procent av anläggningarna fungerar sämre än de lägsta kraven. Kommunerna har således ett stort arbete framför sig. I första hand bör krav ställas på att anläggningarna uppnår godtagbar standard. I andra hand bör fastigheter i områden med stor känslighet och/eller stor påverkan ha anläggningar med längre gående rening. Åtgärden är främst intressant för att reducera fosfor. Minskningen av kväve ses som en bonuseffekt. Om alla enskilda avlopp åtgärdas i enlighet med lagstiftningen beräknas kvävebelastningen minska med ungefär 180 ton och fosforbelastningen med 33 ton, varav 18 ton till Egentliga Östersjön. Då har en reningsgrad på 25 procent antagits för kväve och 45 procent för fosfor. Eftersom det redan finns ett lagkrav kan belastningsminskningarna tillgodoräknas BSAP utan någon kostnad. Om fokus läggs på kvävereningsåtgärder utöver lagkravet vid de enskilda avloppen kan större utsläppsminskningar uppnås. Detta skulle innebära att rekommendationerna för hög skyddsnivå, 50 procents kväverening nås. Kvävebelastningen från enskilda avlopp uppskattas då minska med ytterligare ca 170 ton. Samtidigt skulle fosforbelastningen minska med ytterligare 15 ton, varav 9 ton till Egentliga Östersjön. Kostnadsökningen att gå från lagkravet till 88 procents kväverening har beräknats till 62 kr/kg kväve. Detta gäller under förutsättning att alla åtgärder genomförs samtidigt. Ska en reningsanläggning som redan uppfyller lagkravet kompletteras med ytterligare åtgärder ökar kostnaden. Om man i stället går in för åtgärder för att minska fosforläckaget utöver lagkrav minskar fosforbelastningen med ytterligare 15 ton, varav 9 till Egentliga Östersjön. Samtidigt skulle kvävebelastningen minska med ytterligare 33 ton. Den extra kostnaden för att komplettera markbädden med en fosforfälla samtidigt som investeringen görs för att uppfylla lagkravet har beräknats till 3 500 kr/kg fosfor. För att komplettera en befintlig anläggning som redan uppfyller lagkravet ökar kostnaden. E4. Förbjud fosfater i tvättmedel Förbudet infördes i Sverige den 1 mars 2008. Motsvarande förbud har nyligen införts för maskindiskmedel. Tillsammans beräknas dessa förbud leda till att belastningen på Egentliga Östersjön minskar med 13 ton fosfor/år. 22

E 5. Åtgärda närsaltsutsläpp från jordbruket Ett åtgärdsprogram genomförs sedan ca 20 år tillbaka för att minska växtnäringsförlusterna från jordbruket. Resultatet har lett till stora reduktioner av närsaltsläckaget. Redan genomförda åtgärder under 2005-2008 som ännu inte fått genomslag beräknas minska läckaget ytterligare. De ytterligare åtgärder som tas upp i det följande delas in i föreslagna, potentiella och lovande. Exempel på åtgärder som diskuteras men inte föreslås är omlokalisering av djurproduktion och att lägga mark i träda. Hur grödofördelningen förändras under den period som aktionsplanen för Östersjön ska genomföras kommer att påverka storleken på kväve- och fosforbelastningen och kan komma att betyda minst lika mycket som de åtgärder som ska genomföras enligt ett framräknat scenario. FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER Utökad satsning på Greppa Näringen Genom Greppa Näringen erbjuds lantbrukare rådgivning om olika åtgärder för att minska kväve- och fosforförlusterna på ett kostnadseffektivt sätt. Potentialen för utökad rådgivning kring växtnäringsfrågor är sannolikt störst i Östergötlands län och länen i Mälardalen. Genom den föreslagna utökningen beräknas kvävebelastningen till havet minska med 390 ton och fosforbelastningen till Egentliga Östersjön med 3 ton. Ammoniakavgången skulle minska med ca 35 ton. Den genomsnittliga merkostnaden för en utökning utöver dagens nivå beräknas till ca 21 miljoner kronor per år under perioden 2010-2013. Utvidga stödområdet och höj ersättningen för fånggröda och vårbearbetning Trots att betinget att minska kvävebelastningen till Egentliga Östersjön är stort är det bara en mindre del av de kustnära områdena med avrinning till Egentliga Östersjön som ingår i stödområdet för miljöersättningen för fånggrödor och vårbearbetning. Området bör utvidgas så att merparten av de berörda havsbassängernas tillrinningsområden ingår. För att öka anslutningen till stödformen och styra mot ökad vårbearbetning och fånggröda i kombination med vårbearbetning föreslås att ersättningen för dessa åtgärder höjs till 500 kronor per hektar respektive 1 500 kronor per hektar. Ersättningen för fånggröda som bryts på hösten föreslås bli oförändrad. Miljöersättningen förutsätts täcka kostnaden för lantbrukaren. Kostnaden för ökad anslutning blir totalt ca 70 miljoner kronor per år under perioden 2010-2013. Kvävebelastningen till havet beräknas minska med 375 ton. Ersättningen höjs också för redan anslutna arealer, och det innebär en kostnad på ytterligare 13 miljoner kronor per år 2010-2013. Detta ger ingen extra minskning av belastningen, men syftar till att hålla kvar nuvarande anslutning och den reduktion det innebär. 23

Inför ersättning för reglerbar dränering Med dämningsbrunnar på stamledningarna kan grundvattennivåer i ett dränerat fält regleras, och det kan minska framförallt kväveutlakningen från åkermark. Det saknas i stort sett praktiska erfarenheter av åtgärden i Sverige. Ytterligare försöksunderlag behövs. Vid en översiktlig kartering med hjälp av GIS bedömdes att ca 100 000 hektar i södra Sverige kan vara lämpliga för reglerbar dränering med avseende på jordart och lutningsförhållanden. Målet till år 2013 bör vara 2 000 hektar åkermark med reglerbar dränering. Den totala investeringskostnaden för att anlägga 2 000 hektar reglerbar dränering till 2013 med i genomsnitt 1,25 brunn per hektar uppgår till 20 miljoner kronor. Till detta kommer skötselkostnader på 1,5 miljoner kronor per år. Förslaget innebär att 90 procent av investeringskostnaden finansieras via investeringsstöd i landsbygdsprogrammet. Kvävebelastningen till havet kan minska med 22 ton. Reducerad jordbearbetning Med reducerad jordbearbetning avses här direktsådd eller bearbetning med tallrikar eller kultivatorpinnar, däremot inte grund plöjning. Reducerad jordbearbetning tas upp i den miljöinriktade rådgivningen. Åtgärden har inte bedömts vara lämplig för miljöersättning, eftersom den oftast är lönsam för jordbrukaren. Ytterligare teknikutveckling, rådgivning och information skulle kunna leda till att tekniken tillämpas på ytterligare 50 000 hektar vilket kan leda till att kvävebelastningen minskar med 250 ton. Begränsad stallgödselspridning sen höst och vinter Stallgödsel bör spridas vid tidpunkter då förlusterna av växtnäringsämnen minimeras. Sveriges tillämpning av nitratdirektivet på dessa punkter har inte ansetts vara tillräcklig, och förslag till kompletterande regler har tagits fram. De innebär förbud mot att sprida stallgödsel och organiska gödselmedel under december månad i de känsliga områdena. Det totala förbudet sträcker sig därmed från december till mitten av februari. Den totala kostnaden för den utbyggnad av den lagringskapacitet som behövs har beräknats till totalt 4-9 miljoner kronor på grund av förbudet under december och till 6-14 miljoner pågrund av begränsningen under hösten. Kvävebelastningen till havet beräknas minska med 18 ton. Begränsa spridningen av stallgödsel för höstsådd spannmål Att sprida stallgödsel på hösten inför sådd av spannmål anses numera vara ett mindre lämpligt alternativ. Mål som har satts upp för att minska denna spridning på frivillig väg har inte nåtts. De bestämmelser om spridning av stallgödsel som gäller för Skåne, Blekinge och Halland bör ändras. Lagringskapaciteten för stallgödsel kan delvis behöva byggas ut för att klara de ändrade bestämmelserna. Investeringsbehovet har uppskattats till 50-20 miljoner kronor. Kvävebelastningen på havet beräknas minska med 75 ton. På sikt kan också ett förbud övervägas för resten av de nitratkänsliga områdena om spridningen 24

inte minskar på frivillig väg. Kostnaden för att öka lagringskapaciteten uppskattas till 70-175 miljoner kronor. Kvävebelastningen på havet beräknas minska med 100 ton. Lämna avstånd vid spridning av gödsel intill sjöar och vattendrag Ett förslag har tagits fram som innebär krav på att ett skyddsavstånd ska tillämpas vid gödselspridning intill sjöar eller vattendrag i de nitratkänsliga områdena. En skattning är att ca 9 330 hektar kommer att beröras. Den totala kostnaden för lantbrukarna blir ca 15 miljoner kronor per år. Kvävebelastningen på havet beräknas minska med 20 ton och belastningen av fosfor till Egentliga Östersjön med 0,5 ton.. Teknik för bättre anpassning av kvävegödslingen Det är inte möjligt att i början av odlingssäsongen förutsäga är rätt gödslingsnivå. En viss säkerhetsgödsling kan förekomma. Det finns teknisk utrustning som läser av grödan och styr utmatningen av kompletteringsgivan. Denna utrustning är främst ett hjälpmedel för att jämna ut gödslingen i förhållande till det varierande behov som finns inom ett fält. Vid en ersättningsgrad på 25 procent av investeringskostnaderna och en volym på 100 sådana utrustningar stycken blir den totala belastningen på landsbygdsprogrammet 3,75 miljoner kronor. Effekten på havet skattas till 150 ton kväve till Kattegatt, 50 ton till Öresund och 100 ton till Egentliga Östersjön Högre ersättning och utökad areal för skyddszoner Skyddszoner är ett sätt att motverka fosforförluster från åkermark genom ytvattenavrinning. De utgör också en buffertzon vid spridning av mineralgödsel, stallgödsel och växtskyddsmedel. Arealen skyddszoner har minskat och väntas minska ytterligare. För att åter öka intresset för skyddszoner bör ersättningen höjas och stödområdet utvidgas. Miljöersättningen bör motsvara lantbrukarens kostnader för skyddszonen. Kostnaden för nyanslutning till programmet beräknas till 6 miljoner kronor per år. Fosforbelastningen beräknas minska med 1,5 ton, varav 1 ton till Egentliga Östersjön. Ersättningen höjs också för redan anslutna arealer. Det innebär en kostnad på ytterligare 14 miljoner kronor per år 2010-2013. Detta ger ingen extra minskning av belastningen, men syftar till att behålla nuvarande anslutning och den reduktion det innebär. Skyddszoner på erosionsbenägen mark En ersättning för skyddszoner i andra delar av fält än längs vattendrag bör införas. Miljöersättningen ska motsvara lantbrukarens kostnader för skyddszonen. Den genomsnittliga kostnaden för ersättningen 2010-2013 blir totalt ca 12,5 miljoner kronor per år. Fosforbelastningen beräknas minska med ca 4 ton till Egentliga Östersjön. Anlägg dammar för fosforavskiljning En möjlighet att avskilja fosfor som förloras från åkermark är att anlägga mindre våtmarker eller speciellt utformade dammar. Ersättning för våtmarker och dammar 25

är en åtgärd inom landsbygdsprogrammet. Ett rimligt mål bör vara att 200 hektar dammar kan anläggas till 2013. På lite längre sikt bör målet vara 500 hektar dammar för fosforavskiljning. Kostnaden för att anlägga totalt 500 hektar små våtmarker eller dammar under perioden 2010-2013 uppgår till totalt 150 miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för underhåll. Det föreslås att 90 procent av investeringskostnaden finansieras via investeringsstöd i landsbygdsprogrammet (2010-2013). Denna typ av dammar har hittills inte undersökts under svenska förhållanden, och det är osäkert vilken effekt de kan få.. Om 500 hektar fosfordammar anläggs kan fosforbelastningen minska med 12 ton, varav 8 ton till Egentliga Östersjön. En viss kväveavskiljning vantas också äga rum i dammarna. Biogasproduktion och spridning av rötad stallgödsel Biogasens största positiva miljöeffekter finns utan tvivel på klimatområdet, men rötning av stallgödsel bör vara positivt även utifrån utlaknings-, spridnings- och hälsosynpunkt. Särskilt stor potential för biogasproduktion bedöms Skåne och Västra Götaland ha, följda av Östergötland. Ett investeringsstöd på 30 procent av investeringskostnaden finns för gårdsbaserad biogasproduktion. Vid en utbyggnad av biogasproduktionen i sådan omfattning att hela investeringsstödet utnyttjas beräknas kvävebelastningen på havet minska med 120 ton Våtmarker i odlingslandskapet Det finns ett delmål till miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker som innebär att 12 000 hektar våtmarker och småvatten ska anläggas eller återställas i odlingslandskapet fram till år 2010. Det kan bli svårt att nå detta mål. Målet i landsbygdsprogrammet är att 6 000 hektar våtmarker ska anläggas eller restaureras under programperioden (2007-2013). Fram till 2008 har ca 700 hektar våtmarker tillkommit. För att underlätta anläggningen av våtmarker föreslås bl.a. att ersättningsnivån höjs från 90 till 100 procent för större våtmarker, att ansökningsförfarandet förenklas och skötselersättningen höjs. Att anlägga 6 000 hektar våtmarker beräknas minska kvävebelastningen till havet med 300 ton. Om 1 000 hektar våtmarker anlagts i slutet av 2009 blir den återstående totala investeringskostnaden för 5 000 hektar våtmarker under perioden 2010-2013 575 miljoner kronor. Förslagen för att underlätta anläggningen leder till att kostnaderna ökar med 7,5 miljoner kronor per år. POTENTIELLA ÅTGÄRDER Kvävegödsling under ekonomiskt optimal nivå Ett sätt att minska kväveutlakningen skulle vara att tillföra lägre kvävegivor än vad som är företagsekonomiskt optimalt. Om kvävegivor som är 30 procent lägre än rekommendationen skulle tillämpas till 800 000 hektar spannmål (brödveteodlingen undantas) så kan kvävebelastningen till havet minska 26

med 1 900 ton. Kostnaden för detta har uppskattats till 80 miljoner kronor per år. Ytterligare ökning av fånggrödeodlingen Om hela den teoretiskt potentiella arealen för fånggrödor utnyttjades skulle kvävebelastningen till havet kunna minska med 2 125 ton Den totala kostnaden för detta blir 450 miljoner kr per år. Val av styrmedel påverkar genomförandet.införs lagstiftning är det inte möjligt att ha kvar miljöersättningen för fånggrödor och vårbearbetning. Ytterligare ökning av arealen skyddszon Om skyddszoner anläggs på all åkermark längs vattendrag skulle fosforbelastningen kunna minska med 8 ton, varav 4,5 ton till Egentliga Östersjön. Kostnaden för detta beräknas till 40 miljoner kronor per år. All flytgödsel utnyttjas för biogasproduktion Kvävebelastningen till havet skulle kunna minska med uppskattningsvis ca 300 ton om all flytgödsel användes som råvara för biogasproduktion. I första hand skulle biogasproduktionen byggas ut med andra syften än att minska växtnäringsläckaget. Investeringskostnaden är hög (677kr/kg) men kan sannolikt delvis kompenseras med en inkomst från såld biogas. Anläggning av ytterligare 6 000 hektar våtmarker i odlingslandskapet Genom att bättre styra anläggningen av våtmarker till de områden där de ger högre kväve- och fosforreduktion kan man minska närsaltsbelastningen ytterligare. Belastningsminskningen beräknas till 1200 ton kväve och 0-60 ton fosfor varav 0-40 ton till Egentliga Östersjön Den totala investeringskostnaden för att anlägga 6 000 hektar optimalt placerade våtmarker utöver de 6 000 hektar som finansieras inom landsbygdsprogrammet har beräknats till 1 200 miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för underhåll och alternativvärde för marken motsvarande 22 miljoner kronor per år.detta ger en årlig kostnad på 77 miljoner kronor. Ytterligare areal reglerbar dränering De eventuella effekterna av reglerbar dränering på lustgasavgång och ökade fosforförluster måste utredas. Om dessa effekter inte bedöms ha för stor negativ inverkan skulle arealen för reglerbar dränering på lite längre sikt kunna öka med ytterligare 18 000 hektar till 20 000 hektar. Den totala investeringskostnaden för detta beräknas till 180 miljoner kronor. Den årliga skötseln beräknas kosta 13,5 miljoner kronor per år. Kvävebelastningen till havet skulle kunna minska med ytterligare 200 ton. ÖVRIGA LOVANDE ÅTGÄRDER Det finns ytterligare några lovande åtgärder inom jordbrukssektorn som innebär att kväve- och fosforbelastningen kan minska. Erfarenheten av och kunskapen om 27

dessa åtgärder är ännu mycket begränsade, och det krävs ytterligare försök och utvärderingar innan effekter och andra konsekvenser av dessa åtgärder är utredda. Dessa åtgärder är kalkfilter, kalkfilterdiken, strukturkalkning och våtkompostering av stallgödsel. De tre första åtgärderna riktas mot fosforförlusterna, medan den sista har effekt på både kväve- och fosforförluster. Hur miljötillsynen inom jordbruket kan bli mer effektiv, antingen den är av rådgivande eller mer kontrollerande karaktär, och bättre bidra till att minska fosfor- och kvävebelastningen från jordbruket behöver utredas. ANALYS AV ÅTGÄRDER SOM INNEBÄR STRUKTURELLA FÖRÄNDRINGAR I LIVSMEDELSPRODUKTIONEN Långliggande träda I delredovisningen av uppdraget (NV Rapport 5830) fanns en analys av hur mycket kvävebelastningen skulle kunna minska, liksom av kostnader och övriga konsekvenser, om all spannmålsareal i det område som berörs av BSAP i Sverige skulle läggas i långliggande träda. Tre scenarier analyserades där 230 000, 375 000 och 940 000 hektar mark för spannmålsodling antogs övergå till att bli långliggande träda. Kvävebelastningen till havet beräknades då minska med 3 000, 5 000 respektive 8 500 ton. Kostnaderna i form av produktionsbortfall uppskattades till 2 245, 3 286 respektive 7 723 miljoner kronor per år. Regional omfördelning av djurproduktionen Ett sätt att minska belastningen på havet som diskuteras ibland är att flytta den djurproduktion som bedrivs i djurtäta kustnära områden. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har beräknat hur en omlokalisering av djurhållningen från kustnära områden till inlandsområden skulle påverka belastningen med kväve och fosfor. Effekten på de tre havsbassängerna blir att kvävebelastningen till Kattegatt ökar med 400 ton och minskar till Öresund och Egentliga Östersjön med 750 respektive 450 ton när bara stallgödseln omfördelas. Flyttas även djuren minskar belastningen till Kattegatt med 280 ton, till Öresund med 130 ton och till Egentliga Östersjön med 330 ton. E5b. Flyttad till E9 E6. Implementera annex III i Svensk lagstiftning Genom gällande lagstiftning (miljöbalken, vissa förordningar och föreskrifter), allmänna råd och riktlinjer från Jordbruksverket bedöms annex III vara införlivat i svensk lagstiftning. 28

E7. Upprätta en HotSpot-lista över anläggningar med intensiv djurhållning Kriterierna för Hot Spot-listan har ännu inte fastställts slutgiltigt av HELCOM. Därför har inget land ännu kunnat uppfylla denna punkt. E8. Gemensam framställning från HELCOM angående EUs Health Check av åtgärder inom jordbruket Åtgärden genomförd. E9.Andra källor av betydelse E9a Skogsbrukets påverkan på övergödningen Det råder stor kunskapsbrist om hur olika skogsbruksåtgärder påverkar utlakningen av kväve och fosfor från skogsmarken och också vilken effekt olika motåtgärder har för att minska dessa förluster. Föryngringsavverkning är troligen den skogsbruksåtgärd som ger upphov till störst förluster, främst av kväve. Också kvävegödsling kan bidra till förslusterna. Enligt ett förslag till nytt delmål under Miljökvalitetsmålet Levande skogar ska skogsbruket verka för att ingen uttransport av organiskt eller oorganiskt material till vattendrag sker, och att minst 90 procent av sträckan vattendrag och sjökant som berörts av skogliga åtgärder har kantzoner med oförändrade eller utvecklade ekologiska funktioner. FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER Kantzoner mot vatten Trädbevuxna kantzoner mot vatten kan minska transporten av näringsämnen från skogsmarken till vatten, något som framför allt har betydelse i samband med föryngringsavverkning. Genom rådgivning skulle man kunna öka arealen kantzoner och därmed kväveretentionen. Kantzoner motverkar med största sannolikhet även fosforutlakningen. För att kunna beräkna nytta och kostnad med åtgärden, dvs. fungerande kantzoner på 90 procent av föryngringsavverkad areal där det är aktuellt med kantzoner, sätts i detta räkneexempel kantzonsbredden till 20 meter Kostnadsberäkningarna är i vissa delar osäkra och bygger på en rad antaganden och bedömningar. Resultatet ska därför ses mer som ett räkneexempel och en antydan om kostnadernas storheter. Den årliga kostnaden beräknas till ca 180 miljoner kronor. Kostnadsbedömning för utökad rådgivning saknas för närvarande. Enligt Skogsstyrelsens bedömning är kostnaden hög i förhållande till nyttan i form av minskad kvävebelastning på haven. Att lämna ekologiskt funktionella kantzoner ger dock också en rad andra positiva effekter på såväl vattenmiljön som livsmiljön i själva kantzonen. 29

POTENTIELLA ÅTGÄRDER Skärmställningar vid föryngringsavverkning Genom att skärmställningar ställs på föryngringsavverkade arealer av gran och tall kan kväveutlakning från skogsbruket minska Ett scenario skulle kunna vara att på 10 procent av den föryngringsavverkade arealen gran respektive tall i berörda områden ställs skärmställningar med 200 träd per hektar. Kostnadsberäkningarna ska ses som ett räkneexempel och indikation på kostnadernas storlek. Utifrån antagandet att halva Svealand och halva Götaland tillhör Kattegatts avrinningsområde och resterande halva av vardera landsdel tillhör Östersjöns avrinningsområde blir den årliga kostnaden för respektive avrinningsområde minst ca 60 miljoner kronor. ÅTGÄRDER SOM KAN PÅVERKA KVÄVE- OCH FOSFORBELASTNINGEN MEN VARS STORLEK I DAGSLÄGET INTE GÅR ATT UPPSKATTA Följande åtgärder har med största sannolikhet effekt på utlakningen av näringsämnen från skogsmark. Åtgärderna genomförs redan idag, men de har alla ytterligare potential. Däremot går det inte att få fram siffror på vad de skulle innebära i minskad kväve- och fosforbelastning. Mer växtliga och vitala skogar Anpassad hyggesutläggning Förkortad hyggesfas Ökat GROT-uttag Anpassad dikning och dikesrensning Minskade körskador E9b Minska närsaltutsläppen från industrin För att få till stånd åtgärder krävs omprövning, ibland via initiativärenden. Sådana ärenden är resurs- och tidskrävande. Skogsindustrin Genom fortsatta kontinuerliga förbättringar och genom kompletterande rening på några anläggningar inom skogsindustrin kan belastningen minska med ca 100 ton kväve till vardera Kattegatt och Egentliga Östersjön och med ca 10 ton fosfor till Egentliga Östersjön. Kostnaderna för kompletterande rening kan grovt uppskattas till ca 100 kr/kg kväve och 1 000 kr/kg fosfor. Järn och stålindustrin Genom bättre rening (0-utsläpp) av vatten från betningen eller införande av någon typ av syraåtervinning av betbaden skulle nettobelastningen till Kattegatt från en anläggning kunna minska med upp till ca 20 ton kväve. Nettobelastningen till Ös- 30

tersjön från två anläggningar skulle kunna minska med i storleksordningen 100 ton kväve. Kostnaderna för kompletterande rening är inte möjligt att ange. E9c. Reducera närsaltsbelastningen genom odling av musslor Genom att odla musslor för konsumtion eller för att använda som råvara i ekologiskt foder, gödselmedel inom ekologisk jordbruk eller för framställning av biogas kan man föra kväve och fosfor ur ekosystemet. I dag odlas musslor i större utsträckning endast i Skagerack där de bästa svenska förutsättningarna finns. I Kalmarsund och vid Åland pågår försöksverksamhet med att odla musslor. Försök ska också inledas utanför Trosa och i Bråviken. Om musselodling ska bedrivas i stor skala behöver kostnader, avsättningsmöjligheter, problem med miljögifter i musslor och konsekvenserna för andra intressen, t.ex. friluftsliv och sjöfart utredas ytterligare. I detta sammanhang bör man beakta en dom som Miljödomstolen i Vänersborg fällt. Resursåtgången för att framställa musselmjöl, gödselmedel eller biogas från musslor måste utredas och sättas i förhållande till vad som krävs för att framställa de produkter de ersätter om det ska gå att att bedöma konsekvenserna av en storskalig musselproduktion i Sverige. Någon form av ekonomiskt incitament behövs för att få till stånd en ökad produktion. Kattegatt: Vid en total odlingsyta på exempelvis 100 hektar tas 260-360 ton kväve årligen ur havsbassängen till en bruttokostnad av ca 85-120 kr/kg kväve. Öresund: Ingen stor potential för odling finns på grund av båttrafik och begränsad yta Östersjön: Vid en total odlingsyta på exempelvis 300 hektar som fördelas lika mellan norra och södra Egentliga Östersjön skulle totalt 180-270 ton kväve och 14-18 ton fosfor årligen kunna tas ur havsbassängen till en bruttokostnad av ca 140-230 kr/kg kväve eller 2 000-3 000 kr/kg forsfor. E9d Minskade utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar I underhandsdiskussioner med Näringsdepartementet och med delar av båtlivets intressenter gjordes under år 2008 uppskattningar av hur stor minskning av fosforutsläppen som skulle kunna åstadkommas om nästan allt toalettavfall togs i land. Kostnadrna för denna åtgärd får närmast betecknas som en gissning. Den gav vid handen att åtgärder för att minska fosforutsläppen (ca 4 ton årligen) med 90 procent skulle dra en årlig kostnad av 52 miljoner kronor eller 15 000 kronor per kilo. För denna kostnad reduceras också direktutsläppen av kväve med uppskattningsvis 32 ton, men en påtaglig del därav går tyvärr genom reningsverken och ut i vattnet. De nämnda talen är behäftade med en osäkerhet mellan ca halva och dubbla värdet. 31

ÖVRIGA ÅTGÄRDER SOM KAN PÅVERKA KVÄVE- OCH FOSFORBELASTNINGEN Vattenbruk dock ej musselodling Storskalig fiskodling kan ge upphov till närsaltsutsläpp från foderrester och fekalier, öka risken för spridning av sjukdomar och parasiter och påverka den genetiska variationen i lokala bestånd. Det är därför viktigt att fiskodlingar lokaliseras till bästa möjliga plats för att undvika att komma i konflikt med fiske, sjötrafik, naturvårdsintressen,friluftsliv eller behov av dricksvattenförsörjning. Det är dessutom viktigt att foderanvändning, metoder och odlingsteknik inom vattenbruket utvecklas mot minskad näringsbelastning och minimering av smittospridning så att odling kan bedrivas på ett ekologisk hållbart sätt i framtiden. Markavvattning och dikesrensning Det finns i dag stora brister i den grundläggande kunskapen när det gäller miljöpåverkan och åtgärder för att begränsa utsläpp av kväve och fosfor från diken. För att förbättra kunskapen och i förlängningen minska utsläppen av kväve och fosfor har Naturvårdsverket tagit initiativ till en forskningsstudie för kunskapssammanställning, ett uppdrag om tillsyn och egenkontroll och att försöka identifiera målkonflikter mellan produktions- och miljöintressen. E10. Åtgärda utsläpp från odling av energigröda I dag odlas nästan 3 procent av den svenska åkerarealen med energigrödor. Vilken inverkan en eventuellt ökad odling av energigrödor skulle få på växtnäringsförlusterna beror bl.a. på typ av energigrödor som odlas, var de odlas och vilka grödor de ersätter. En ökad odling av främst energivall men också salix kan leda till minskade kväve- och fosforförluster, medan en kraftig ökning av odlingen av energispannmål kan leda till betydande ökningar av kväve- och fosforförlusterna. E11. Initiera gemensamma åtgärder mot utsläpp från Vitryssland och Ukraina Sverige har påbörjat åtgärden. E12a. Länderna ska verka för att den luftburna belastningen på Östersjön beaktas vid revideringen av Göteborgsprotokollet inom UNECE: LRTAP-konvention samt revidering av EU:s direktiv för nationella emissionstak (NECD) Det är i dagsläget inte möjligt att driva frågan. E12b. Verka för att ta in utsläpp från fartyg i takdirektivet Det är i dagsläget inte möjligt att driva frågan. 32

Farliga ämnen En del av planens åtgärder mot farliga ämnen är starkt knutna till EU-arbetet, och genomförandet är beroende av EG-lagstiftningen på detta område. För flera av de prioriterade giftiga ämnena kan utsläppen mycket väl vara större från länder som Sverige och Finland än från länderna i det tidigare östblocket. Ett exempel på sådana ämnen är perfluorerade ämnen. Beräkningarna av användning och utsläpp av de ämnen som prioriterats i planen är mycket osäkra. Detsamma gäller kännedomen om vilka effekter dessa ämnen kan ha på livet i havet. En viktig del av planen handlar därför om att förbättra kunskaperna om spridningen av giftiga ämnen i Östersjön och att ta fram verktyg för att bättre kunna kartlägga eventuella skadeverkningar. Ett projekt går ut på att identifiera källor till giftiga ämnen. H1. Utveckla krav på effektivitetskriterier och utsläppsgränser för småskalig förbränning Redan utvecklat. Under kommande år bör Sverige kunna göra mer. Detta är sålunda ett område som bör följas upp. H2. Uppdatera HELCOM-rekommendationer Rekommendation 19/5, Strategi för farliga ämnen Sverige har tillsammans med Tyskland tagit på sig att vara lead country för arbetet med att revidera denna rekommendation. Rekommendation 24/5, Reducera utsläppen från deponier Aktiva deponier bedöms i dag inte vara betydande källor till utsläpp av farliga ämnen, men kunskapen behöver öka om de långsiktiga riskerna. För nedlagda deponier saknas i nuläget sammanställd kunskap om antal deponier och bedömning av miljöriskerna från dem. Förorenade områden i marin miljö behöver uppmärksammas mer än idag. Kunskapsbristen är stor och eventuella saneringsåtgärder mycket dyra. Rekommendation 24/4 Reducera utsläppen från järn och stålindustri Anläggningarna drivs med bra miljöteknik vad gäller tungmetaller. För kvicksilver och andra farliga ämnen pågår utredningar som förväntas leda till reduktioner. H3. Reducera utsläppen av farliga ämnen från förbränningsanläggningar inom energi- och industrisektorn De svenska utsläppen av tungmetaller och andra farliga ämnen och föroreningar bedöms vara låga från förbränningsanläggningar. Inga ytterligare åtgärder föreslås för närvarande. 33

H4. Identifiera källor för de prioriterade farliga ämnena eller ämnesgrupperna Inom ramen för Helcom genomförs projektet Control of hazardous substances in the Baltic region (COHIBA) som syftar till att försöka identifiera källor till de prioriterade farliga ämnena inom ramen för BSAP (se vidare H13 och H14). H5. Inför förbud eller restriktioner eller andra åtgärder mot användning av prioriterade farliga ämnen Se åtgärder under H6. H6. Tillämpa substitutionsprincipen för att ersätta utvalda farliga ämnen med ämnen med mindre farliga egenskaper På Kemikalieinspektionens hemsida finns ett antal databaser som syftar till att underlätta för företag, myndigheter och privatpersoner att hantera kemikalier och tillämpa substitutionsprincipen. H7. Utveckla tekniska riktlinjer för tillståndsbeslut för miljöfarlig verksamhet avseende farliga ämnen Redan genomfört. H8. Utveckla kapaciteten hos myndigheter och företag för identifiering och åtgärder mot farliga ämnen samt tillämpning av BEP (Best Environmental Practice) och BAT (Best Available Technique) Säkerhetsdatabladen behöver kvalitetssäkras och förbättras Förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll bör ses över för att inkludera förekomst av farliga ämnen. H9. Stimulera konsumenternas medvetande om farliga ämnen Se segmentet Medborgarnas engagemang och deltagande. H10. Inför relevant lagstiftning inkl. definitioner på farliga ämnen Åtgärden genomförs i Sverige genom att Reach ger en tydlig definition av vad som menas med farliga ämnen. H11. Ställ krav i åtgärdsprogram och tillståndsbeslut. Samverka med EU:s kemikaliemyndighet (ECHA) Naturvårdsverket bedömer att det går att ställa skarpare krav utöver de som finns i vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram. Inledningsvis är det viktigt att prioritera vilka regioner som har störst problem och ange de källor som har störst betydelse. De ämnen som listas i BSAP kommer att bevakas av remissmyndigheterna i samband med tillståndsbeslut. Sverige avser att samarbeta med ECHA via Kemikalieinspektionens löpande Reach-arbete genom att delta i ECHA:s kommittéer. 34

H12. Screening av förekomst och effekter av farliga ämnen i havet HELCOM genomför med finansiering från Nordiska Ministerrådet en screening av prioriterade ämnen främst i fisk i östra delen av Östersjön. Syftet är att få fram vilka halter av de prioriterade ämnena inom BSAP som hittas i fisk inom detta område. Finansieringen för motsvarande screening i centrala och västra Östersjön täcks för Sveriges del delvis av miljöövervakningen, men extra medel behövs. H13. Kartlägg utvalda ämnen i kommunala och industriella avloppsvatten Arbetet kommer att utföras inom ramen för projektet Control of hazardous substances in the Baltic sea region (COHIBA) som koordineras från Finlands Miljöcentral SYKE. Finansiering via Havsmiljöanslaget. H14. Inför whole effluent assessment för kontroll av komplexa avloppsutsläpp Komplexa avloppsutsläpp är avloppsvatten som innehåller en stor mängd kemiska föreningar som oftast bara delvis är kända, och där individuell bestämning av dem inte är praktiskt eller ekonomiskt möjlig. Arbetet drivs i HELCOM LAND som ska utarbeta förslag på pilotprojekt och på basis av dem eventuellt föreslå begränsningsvärden som grundar sig på persistens, bioackumulerbarhet och toxicitet. Arbetet kommer att utföras inom ramen för projektet COHIBA. Se vidare H13. H15. Utveckla produktregister Sverige har sedan länge ett produktregister som omfattar alla kemiska produkter som importeras till eller tillverkas i Sverige i större mängder än 100 kg om året. H16. Använd den information som REACH genererar för att minska belastningen på havet av farliga ämnen I Sverige svarar Reach-upplysningen på Kemikalieinspektionen på frågor från tillverkare, importörer, nedströmsanvändare och andra berörda parter om deras respektive ansvar och skyldigheter enligt Reach-förordningen H17. Införa restriktioner för användning av prioriterade farliga ämnen samt substitution inom lämpliga sektorer Situationen ser något olika ut för olika kemikalier, alltifrån näraligande frivillig utfasning (MCCP) till begränsningar snart (PFOA) eller viss fortsatt användning där restriktioner kan komma att behövas (deka BDE). H18. Inför restriktioner mot hexabromocyclododecan (HBCDD) Sverige har på EU-nivå nyligen fått gehör för att HBCDD uppfyller kraven för särskilt farliga ämnen enligt Reach. Det innebär att EU-gemensamma riskbegränsande åtgärder eller förbud är att vänta framöver. 35

H19. Förbjud endosulfan, pentabde och oktabde Dessa ämnen är i dag förbjudna inom EU. H20. Påbörja arbete med restriktioner avseende användningen av PFOS, NP/NPEs och SCCPs 2008 I Sverige finns redan restriktioner för dessa ämnen. H21. Överväg att införa restriktioner mot kadmium i gödselmedel Vid inträdet i EU hade Sverige restriktioner mot kadmium i handelsgödsel. Fosforgödseln fick innehålla maximalt 100 g kadmium per ton fosfor. Detta gränsvärde har Sverige fått behålla som undantag i avvaktan på harmonisering inom EU. Kemikalieinspektionen behöver i samarbete med Jordbruksverket mer i detalj utreda konsekvenserna av olika möjliga regleringar för kadmium i handelsgödsel för att kunna föreslå bästa möjliga lösning på EU nivå. H22. Inför stränga restriktioner för användning av kvicksilver i produkter och industriprocesser I Sverige har ett generellt förbud mot kvicksilver införts den 1 juni 2009. H23. Tillämpa samma regler som EU på produkter som marknadsförs globalt Rotterdamkonventionen och den tillhörande förordningen 304/2003 om export och import av vissa farliga kemikalier är ett sätt att uppfylla kraven enligt H23. H24. Inför Globally Harmonised System (GHS) för klassificering och märkning av kemikalier Är infört i Sverige, dock med vissa övergångstider. H25. Gör gemensamma insatser för att påverka arbetet med EU:s Bat reference dokument (BREF) Genom experter på Naturvårdsverket eller länsstyrelsen deltar Sverige aktivt och har deltagit i flera av de expertgrupper som arbetar för att få fram de s.k. BREFdokumenten om bästa teknik inom olika industribranscher. H26. Gör gemensamma insatser inom EU avseende uppdatering av listorna över prioriterade ämnen i vattendirektivet och i REACH Naturvårdsverket, Naturhistoriska Riksmuseet och Kemikalieinspektionen deltar alla i arbetet inom EU avseende uppdatering av listorna över prioriterade ämnen. H27. Gemensamma insatser avseende växtskyddsmedel och biocider påträffade i Östersjön. Gäller i huvudsak Ryssland. Formellt ska detta vara tryggat i Sverige via EUprocessen. 36

H28. Verka för och stöd insatser för att identifiera nya ämnen att inkluderas i Stockholmskonventionen samt Aarhusprotokollet till LRTAP (2001 Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants and the 1998 Aarhus Protocol on Persistent Organic Pollutants to the UNECE Convention on Long-Range Transboundary Air Pollution) Arbete pågår kontinuerligt och kriterier finns. H29. Ratificera Stockholmskonventionen och Aarhusprotokollet till LRTAP Sverige har ratificerat dessa konventioner. H30. Stöd aktivt och delta i genomförandet av the Strategic Approach on International Chemicals Management (SAICM). Kemikalieinspektionen deltar i arbetet med SAICM och arbetet koordineras av miljödepartementet. H31. Utveckla biologisk effektövervakning Sverige ingår som en part i BONUS projektet Biological Effects of Anthropogenic Chemical Stress: Tools for Assessemnt of Ecosystem Health (BEAST). Projektet leds av Finland och syftar till att få fram ett samordnat biologiskt effektövervakningssystem för Östersjön. Målet är att utveckla olika verktygslådor som ska gå att använda för att följa olika typer av påverkan på organismer i Östersjön. H32. Fortsätt HELCOM:s arbete avseende radioaktivitet Sverige följer HELCOM Recommendation 26/3 såväl vad gäller provtagning och analys som rapportering av resultat. Sverige arbetar aktivt för att begränsa utsläpp vid källan både från de kärntekniska och icke-kärntekniska anläggningarna. Biologisk mångfald och fiske Segmentet biologisk mångfald, inklusive fiske, innehåller åtgärder av olika karaktär. Många ska genomföras i samarbetet inom olika internationella organisationer. De åtgärder som föreslås inom området biologisk mångfald är inriktade på bl.a. marina skyddsområden och utveckling av kunskapsunderlag i form av marina landskaps- och habitatkartor. En betydande del av åtgärderna inom fisket hänger samman med Sveriges åtagande inom den gemensamma fiskeripolitiken. De innehåller bl.a. skydds- och förvaltningsåtgärder som t ex fiskefria områden, förvaltningsplaner för torsk och ål och förbättrad övervakning. 37

B1. Samarbeta inom HELCOM och med andra instanser för att utveckla och tillämpa principer för fysisk marin planering baserad på ekosystemprincipen till skydd för den marina miljön Utveckling Sverige deltar och arbetar aktivt inom HELCOM EU och VASAB med syfte att försöka sammanföra processerna till en uppsättning principer för MSP i Östersjön. Sverige bevakar att principerna utformas med bas i ekosystemansatsens principer. Sverige arbetar också aktivt för att MSP så långt möjligt integreras med kustzonsplanering och att kopplingen till planering på land uppmärksammas. Tillämpning En förutsättning för att faktiskt tillämpa och utveckla användningen av principer för MSP är att det finns ansvariga myndigheter och juridiska verktyg för planering för hela Sveriges sjöterritorium. Innan detta finns kan inte havsplanering i den ekonomiska zonen göras annat än som teoretiska övningar. B2. Redovisa hur HELCOM:s rekommendation 28E/9 angående bredskalig marin fysisk planering enligt INTERREG-IIB BALANCE införts i Sverige Sveriges arbete med framtagande och tillämpning av gemensamma principer tas upp i B1. För arbete med ett gemensamt planeringsunderlag ligger ansvaret på alla myndigheter med nationellt ansvar för marina data, SMHI, Sjöfartsverket, SGU, Naturvårdsverket att tillhandahålla, anpassa och konvertera data och kartunderlag till HELCOM. B3. Komplettera nätverket BSPAs med Natura 2000- områden och peka ut ytterligare BSPAs, speciellt i utsjöområden En ny översyn och komplettering av BSPA-nätverket kommer att göras under år 2009 tillsammans med en komplettering av OSPAS nätverk av marint skyddade områden. I första hand är det regeringens utpekande av ytterligare utsjöbankar som Natura 2000-områden i juli 2008 som kommer att ligga till grund för värderingen av nya områden. B4. Öka effekten av nätverket av skyddade marina områden till 2010 Majoriteten av de svenska BSPA- områdena är skyddade som naturreservat och/eller Natura 2000- områden. För dessa objekt anses skötselplaner för naturreservat eller bevarandeplaner för Natura 2000 uppfylla HELCOM:s krav på förvaltningsplan. För fyra av det fåtal stora BSPA- områden som inte uppfyller kravet har Naturvårdsverket under 2008 initierat ett treårig pilotprojekt kallat Samverkansplaner för värdefulla kust- och havsområden. Ett av syftena med projektet är att pröva nya arbetssätt (baserat på ekosystemansatsen) inom förvaltning av hav- och kustområden. Fokus ligger på lokal förankring, delaktighet och samverkan. 38

B5. Förbättra klassificeringen av habitat och arter till 2011 Med utgångspunkt i det första testet med underlag från Sverige och Finland utvecklas klassificeringen vidare genom internationellt samarbete mellan Östersjöländerna för att uppnå ett väl förankrat förslag till struktur och habitat som är kompatibelt med EU:s EUNIS system. B6. Förbättra och uppdatera HELCOM:s rödlista avseende habitat/arter till 2013 Sverige bör aktivt delta i HELCOM:s arbetsgrupper för rödlistan. Möjligheterna att utveckla datainsamlingen för arter och habitat som är dåligt kända bör utredas, liksom användbarheten av habitatanalyser för övervakning av sällsynta arter. B7a. Ta fram och utveckla Marina landskapskartor på befintlig underlagsinformation Marina landskapskartor är ett av underlagen för planering och beslut som avser nyttjande och skydd av sådana havsområden där fysiska faktorer som bottengeologi och hydrografi kan användas i modellering där inte biologisk information finns tillgänglig. Kartorna baseras på information från SGU, SMHI och Sjöfartsverket. Kartorna är avgörande för att bedöma var arter och habitat kan finnas. Åtgärd B7b omfattar habitat som utgör mindre enheter och modelleras på en mer detaljerad skala än landskapen i B7a. Arbetet kommer att pågå åtminstone fram till 2014. B7b. Identifiera och kartlägga potentiella och aktuella habitat t.ex. tång, ålgräs och blåmusslor samt uppväxtområden för kustfisk genom att utveckla modeller och andra verktyg och utveckla ett gemensamt angreppssätt för att minska negativ påverkan till 2013 Kartläggning av nyckelbiotoper (blåstång, blåmusslor, kransalger och ålgräs) samt habitat för fiskarter med en central roll i ekosystemet görs för svenska kusten med hjälp av GIS-baserade modeller. Som underlag används information från marina landskapskartor över fysiska faktorer och biologisk fältinformation. Arbetet bör så långt som möjligt samordnas mellan olika myndigheter så att enhetliga och jämförbara GIS- kartor tas fram. För att öka effektiviteten bör arbetet med att datalägga underlagsinformation i enhetliga databaser påskyndas. För att ta fram fiskhabitatkartor för hela Östersjön måste kompletterande inventeringar göras och befintligt datavärdskap för fisk utvecklas att också avse fiskyngel. Utöver detta måste regionala inventeringsinsatser koordineras och modelleringskapacitet byggas upp. B7c Demonstrationsprojekt för att sprida erfarenheter om lyckade angreppssätt för habitatrestaurering i kustzonen För att åtgärder skall kunna genomföras framgångsrikt och kostnadseffektivt krävs en grundlig utvärdering av redan genomförda åtgärder. Utvärderingen kommer att leverera erfarenhetsbaserad kunskap med rekommendationer om hur fortsatta åt- 39

gärder bäst bör genomföras genom att lyckade angreppssätt framförs som demonstrationsexempel. Därtill tas en strategi fram för optimal identifiering och lokalisering av områden för fortsatta åtgärder. B8. Initiera forskning om återinförande av värdefulla fytobentosarter på grunda bottnar i södra Östersjön Berör inte svenska vatten B9. En utvärdering av icke kommersiella fiskarters bevarandestatus produceras till 2011 i samarbete med relevanta organisationer Åtgärden sammanförs med B22b. Åtgärd B11a har också relevans för syftet. B10, B17:2f. Vidareutveckla ett samordnat rapporteringssystem och en databas om tumlares förekomst, bifångst och strandning till 2010 Sverige driver i ASCOBANS och HELCOM frågan om ett samordnat rapporteringssystem. För närvarande pågår samarbete mellan HELCOM och ASCOBANS om att ta fram en sådan databas. B11. Främjande av forskning för att utveckla ytterligare metoder för utvärdering och rapportering av fiskets effekter på den biologiska mångfalden. B11a. Utveckling och genomförande av alternativa metoder (ekologiska indikatorer) för bedömning av kustnära fiskbestånd och ekosystem Arbetet med att utveckla ekologiska indikatorer kan bedrivas av Fiskeriverket. Ekologiska indikatorer ger ökade möjligheter att utveckla en uthållig förvaltning av kustfiskebestånd. Den ger berörda myndigheter och enskilda brukare ett gemensamt underlag för att bedöma effekterna av specifika ingrepp och åtgärder på kustfiskfaunan. B11b. Experiment för att öka kunskapen om trofiska samband och därmed ge teoretiskt underlag för en ekosystembaserad förvaltning ( skarpsillprojektet ) inkluderande effekter av invandrande främmande arter. Skarpsillprojektet förväntas pågå fram till 2013. Undersökningen ska leda till en ökad förståelse för åtgärder som krävs för att återfå ett rovfiskdominerat ekosystem och de ekosystemtjänster som rovfiskarna levererar. Projektet gör det möjligt att utvärdera hur förvaltningsstrategier kan ge ett mer balanserat uttag av fisk från olika nivåer i näringskedjan. B12; B17:2.f Utveckling och genomförande av en effektiv uppföljning och rapportering avseende bifångster av fåglar och däggdjur. Kunskapen om bifångster av fågel inom både yrkes- och fritidsfisket är i dagsläget mycket bristfällig. En utveckling av ett effektivt rapporteringssystem förutsätter 40

därför som ett första steg insamling av data. Digitala kameror på fiskebåtarna bedöms vara bästa sättet för denna datainsamling. B13. Ansvariga myndigheter i samverkan med BSRAC och HELCOM samarbetar med medlemsstaterna för utvecklingen och genomförande av fiskeriförvaltningsåtgärder i MPAs i Östersjön med syfte att uppfylla 2010 målen. Vid det pågående arbetet med att bilda marina skyddsområden kommer det att behövas ett fortlöpande samarbete mellan Fiskeriverket, Naturvårdsverket och länsstyrelserna med att ta fram lämplig förvaltning av fiske om det bedöms finnas behov av det. Naturvårdsverket och Fiskeriverket har kommit överens om att bilda en särskild arbetsgrupp för att samarbeta kring MPA. Denna arbetsgrupp bör ta fram ett förslag till hur arbetet med skydd av fisk och förvaltning av fiske inom skyddade områden ska gå till. B14, B172f. Bevara livskraftiga populationer av säl genom att följa HELCOM:s rekommendationer för förvaltningsåtgärder och till 2012 slutföra nationella åtgärdsplaner samt genomföra icke letala åtgärder för att minska interaktionen mellan sälar och fiske Redskap och metoder för att minska omfattningen av bifångster utvecklas inom programmet Sälar och fiske. Andra exempel på åtgärder är utveckling av förvaltningsplaner och åtgärdsprogram, populationsövervakning, undersökning av bifångade och skjutna sälar och skydd av viktiga föryngrings- och viloområden. B15. Östersjön ska bli en modell för god förvaltning av mänsklig aktivitet i enlighet med ekosystemansatsen. En fiskeriförvaltningen ska utvecklas och införas baserad på ekosystemansatsen för att stärka balansen mellan hållbart nyttjande och skydd av marina naturresurser. B15a. Försöksinsatser med skarpsillsutfiskning med syfte att undersöka om metoden kan bidra till att återskapa ekologisk jämvikt i Östersjöns havsmiljö Redovisas under B11b. B15boch c. Områdesbaserad fiskeförvaltning med lokalt deltagande Fiskeförvaltningen bör skifta från att detaljreglera maskstorlekar och minsta landningsstorlekar till att som övergripande mål ha en områdesbaserad förvaltning. Delmålen inom denna områdesbaserade förvaltning kan avse detaljer om hur fisket skall bedrivas med de förutsättningar som råder i området. Lokala förvaltningsplaner bör utvecklas vidare och omfatta nyttjande av tid och rum i förvaltningen. (om- 41

rådesstängningar, områdesskydd, säsongsstängningar, zonering). Förvaltningsplaner bör i högre grad involvera intressenterna. B16. Vidta alla nödvändiga åtgärder så att alla exploaterade fiskarter utnyttjas uthålligt till 2021 (Se även B11b, B 17:1, B17:2 och B17:3) B16a. Ekonomiska incitament som söker balans mellan fiskeflottans kapacitet och den biologiska resursen Bidrag ges till skrotning av fiskefartyg. Skrotningen kommer att genomföras på frivillig bas. I programmet prioriteras att ha kvar fartyg som använder passiva redskap och som tillhör det kustnära fisket. B 16b har förts samman med B17:2 B17. Uppmana fiskemyndigheter i samarbete med BSRAC och HELCOM att vidta snabba åtgärder för att: B17:1. Utveckla och genomföra långsiktiga förvaltningsplaner för kommersiellt exploaterade fiskarter senast 2010 På senare år har förvaltningsåtgärder på gemenskapsnivån vidtagits som avsevärt begränsat och villkorat tillträdet till vissa fisken och områden. Generellt gäller att förvaltningsplanerna ännu inte präglas av ekosystemansatsen. I den bemärkelse integrerar de inte kunskaper om komplexa ekologiska samband som skulle skapa bättre förutsättningar för en samhällsekonomiskt optimal förvaltning. a) REVIDERING AV DEN INTERNATIONELLA AKTIONSPLANEN FÖR ÖSTERSJÖLAXEN (SALMON ACTION PLAN) Inom EU har en revidering inletts av den internationella aktionsplanen för Östersjölaxen (1997 2010). Fiskeriverket kommer att följa upp och aktivt delta i revideringsprocessen. b) MEDVERKAN I UTFORMNING AV EN FLERÅRIG FÖRVALTNINGSPLAN FÖR SILL OCH SKARPSILL Sill och skarpsill är viktiga kommersiella arter som i dag saknar förvaltningsplan, men där arbetet med att ta fram en plan påbörjats av Kommissionen. Fiskeriverket kommer att medverka i den processen. c) UTBYTE OCH SYNTETISERING AV EN KUNSKAPSBAS FÖR ATT TA FRAM RIKTLINJER FÖR EN FÖRVALTNINGSPLAN FÖR HAVSKRÄFTA I KATTEGATT Storleken på bestånden av havskräfta i Kattegatt hänger nära samman med fångsttrycket på torsk, eftersom de tas i ett blandfiske. En process för analys och utbyte av data och information mellan de nationer som nyttjar havskräftbeståndet i Katte- 42

gatt och Skagerrak bör sättas i gång i syfte att ta fram underlag så att en förvaltningsplan ska kunna upprättas. d) KARTLÄGGNING AV KUNSKAPSBAS OCH BEHOVSIDENTIFIERING FÖR ATT TA FRAMT RIKTLINJER FÖR EN FÖRVALTNINGSPLAN FÖR FLUNDRA OCH PIGGVAR När det handlar om flundra och piggvar i Östersjön är kunskapen i Sverige inte tillräcklig för att kunna vägleda en förvaltningsplan. Jämfört med det internationella fisket i Östersjön är de svenska fångsterna marginella. B17:2 Införa ytterligare fiskeåtgärder baserade på bästa vetenskapliga underlag för att a) ALL BIFÅNGST SOM INTE KAN SLÄPPAS TILLBAKS LEVANDE LANDAS OCH RAPPORTERAS SENAST 2012 Studier pekar på att ett utkastförbud i sig inte är någon garanti för att utkasten kommer att minska. Det är mycket dyrt att kontrollera att ett förbud följs. För att ge effekt behöver förbudet kompletteras med åtgärder som medför ökad selektivitet i fisket och minskade incitament att uppgradera fångsten. Några sådana åtgärder som Fiskeriverket föreslår är utredning och eventuellt avskaffande av MLS (Minsta Landnings Storlek), utveckling och införande av selektiva redskap, försök med områdesvisa stängningar och bifångstkvoter. b) KONTINUERLIGT UTFORMA STÄNGNINGAR, TIDSBESTÄMDA ELLER PERMANENTA AV TILLRÄCKLIG STORLEK FÖR ATT FÖRHINDRA FÅNGST AV LEKANDE OCH UNG FISK Fiskeriverket arbetar för att en utvärdering av de säsongsstängningar som införts i Östersjön beställs av KOM från ICES. Utvärderingen ska ligga till grund för en eventuell anpassning och vidare utvecklingsfas av metoden. Beställningen förutsätter att andra länder i Östersjön också visar intresse. c) ) SENAST 2012 UTPEKA YTTERLIGARE PERMANENTA STÄNGNINGAR AV TILLRÄCKLIG STORLEK FÖR ATT FÖRHINDRA BIFÅNGST AV ICKE MÅL-ARTER, SKYDDA VIKTIGA LEK- OCH FÖDOOMRÅDEN OCH SKYDDA EKOSYSTEMET (Se även B13) Fiskefria områden är ett effektivt styrmedel främst för relativt stationära arter. Då fiskeförbudet i dessa områden kommer att gälla allt fiske förväntas skyddet även utgöra ett skydd av ekosystemet och den biologiska mångfalden. De bestånd som Fiskeriverket pekat ut som skyddsvärda inom sitt regeringsuppdrag om att införa sex fiskefria områden till år 2010 är relativt stationära. Det handlar bland annat om torskbeståndet i Kattegatt, bestånden av torsk och piggvar i Havstensfjorden, gös i Stockholms skärgård och hummer vid de konstgjorda reven utanför Vinga på västkusten. 43

För att man ska få en god effekt i fredningsområdet är det viktigt att de regler som satts upp efterlevs. För att åtgärden skall kunna genomföras på ett kostnadseffektivt sätt krävs en grundlig uppföljning och utvärdering av den d) VIDAREUTVECKLA OCH INFÖRA ÄNDAMÅLSENLIG UPPFÖDNING OCH UTSÄTTNING AV LAX OCH HAVSÖRING FÖR ATT SÄKERSTÄLLA DEN GENETISKA VARIABILITETEN AV VILDSTAMMAR 2012 Fiskeriverkets nationella åtgärdsprogram för återuppbyggnaden av vildlaxälvar och arbetet med att etablera väl fungerande indexälvar kommer att prioriteras. e) OMEDELBARA ÅTGÄRDER FÖR ATT MINIMERA BIFÅNGST AV SMÅFISK OCH ICKE MÅLART 2012 (Se även B14) Fiskeriverket kommer att arbeta fram ett långsiktigt program för arbetet med skonsamma fiskeredskap och strategier för hur dessa ska minska bifångster och utkast. Jordbruksdepartementet har initierat ett internationellt samarbete för att finna en lösning på hur utkasten kan minimeras. f) UTVÄRDERA EFFEKTIVITETEN AV EXISTERANDE TEKNISKA ÅTGÄRDER 2008 FÖR ATT MINIMERA BIFÅNGST AV TUMLARE OCH INFÖRA NYA TEKNIKER OCH ÅTGÄRDER Se B:10, B12 och B14 B17:3(fd B17:2g) Fiskerimyndigheterna anmodas att vidta åtgärder för att: a) OMEDELBART SE TILL ATT TJUVFISKE, ICKE-REGLERAT FISKE OCH ICKE RAPPORTERAT FISKE UPPHÖR SAMT UTVECKLA LANDNINGSKONTROLL MM ENLIGT BSRAC- KONFERENSEN I MARS 2007 Fiskeriverket har fördubblat antalet kontrollanter, och metoder för landningskontroll har utvecklats. Fiskeriverket har i samråd med Kustbevakningen sett över fiskerikontrollens funktion och organisation och utarbetat en nationell handlingsplan för fiskerikontrollen 2008-2011. Inför 2009 har Fiskeriverket och Kustbevakningen utarbetat en gemensam tillsynsplan. Under 2009 kommer Fiskeriverket att fortsätta utveckla systemet för att identifiera och beivra överträdelser. Det kommer på sikt att leda till förbättrad efterlevnad av de regler som gäller för fiskets rapportering. Ett pilotprojekt för att säkerställa ursprung, laglighet och kvalitet och för ökad spårbarhet genomförs under 2010. Införande av AIS-transpondrar för båtar kan förbättra kontrollen och minska det olagliga fisket, förbättra sjösäkerheten, skapa kunskap om fiskens spridning, utgöra grund för ursprungsmärkning av den fångade fisken och minska den administrativa bördan för fiskare med fartyg under 15 meter. b) (fd B 17:2h) SNABB TILLÄMPNING AV EXISTERANDE LÅNGSIKTIGA FÖRVALTNINSPLANER FÖR TORSK OCH ÅL SENAST 2012 44

Flerårig plan för torskbestånden i Östersjön (EG förordning 1098/2007) (se även B16a) Genomförs för närvarande och kommer att utvärderas under 2010. Den nya förvaltningsplanen innebär en övergång från ett system som bygger på stoppdagar till ett system som utgår från ett visst antal möjliga fiskedagar per år för de fartyg som får ett särskilt tillstånd att fiska torsk. Återhämtningsplanen innehåller en fortsatt årlig minskning av antalet möjliga fiskedagar per fartyg med 10 procent. Återhämtningsplan för torsk i Kattegatt (EG förordning423/2004) Återhämtningsplanen har under de gångna åren inte tillämpats strikt. Nivåer för fiskeansträngningen beslutas årligen av ministerrådet per torskfångande redskapskategori. STECF har under åren utvärderat effekterna av torskåterhämtningsplanen och kommit till slutsatsen att den inte har bidragit till den förväntade sänkta fiskeridödligheten. Vid Ministerrådet i december 2008 beslutades att införa ett KWdagssystem som kommer att på ett radikalt sätt minska bl.a. torsfisket. Kommissionens förslag om kw-dagssystemet har redan införts. Sverige och Danmark har infört ett stängt område i sydöstra Kattegatt. Fiskeriverket kommer att säkerställa ett strikt genomförande av dessa åtgärder och följa upp deras effekt. Genomförande av en nationell förvaltningsplan för ål (se även B20a) I december 2008 lämnade Sverige en nationell förvaltningsplan för ål till EUkommissionen för godkännande. Planen innehåller följande åtgärder: 1. skärpta regleringar av fisket 2. utökade kontrollåtgärder 3. ökade utsättningar av ål 4. åtgärder för minska dödlighet hos blankål i vattendrag. Planen genomförs 2009-2016. En första rapport ska delges Kommissionen år 2012. En god övervakning av ålens beståndssituation samt regional samordning av förvaltning Att i detalj följa och analysera status hos ålbeståndet inom alla svenska habitat saknar ekonomisk realism. Mätstationer för rekryteringsövervakning, indexområde för fiskerioberoende beståndsövervakning föreslås, liksom utveckling av ett system som kopplar samman fångst av blank ål med uppväxtområde. B18 Ansvariga myndigheter bör införa angivna mål i bilagan till BSAP avseende åtgärder inom fiskeriförvaltningen Fiskeriverket har för avsikt att arbeta för målen, täcks av åtgärderna i planen. 45

B19. Gemensam skrivelse i EU om uthålligt fiske i samklang med BSAP Fiskeriverket och Naturvårdsverket bistår HELCOM med expertkompetens för att stödja processen med att ta fram en gemensam skrivelse. B20a. Utveckla nationella program för skydd av ål, EC Regulation No. 1100/2007 Åtgärden har genomförts i Sverige, se även 17:3b B20b. Klassificering och kartläggning av älvar med historisk och nutida förekomst av migrerande fiskarter, senast 2012 Fiskeriverket avser att göra en inventering av lämpliga vattendrag för lax, havsöring och ål under perioden 2009 2011. Arbetet inriktas på att bedöma nuvarande beståndsstatus och omständigheter som påverkar bestånden samt ange förutsättningar och åtgärder för att fisken ska kunna vandra upp, fortplanta sig och vandra ut. B 20c. Utveckling av planer för restaurering av lekområden och vandringsvägar för migrerande fiskarter i lämpliga vattendrag, senast 2010. Fiskeriverkets nationella åtgärdsprogram för återuppbyggnaden av Sveriges vildlaxälvar och arbetet med att etablera väl fungerande indexälvar kommer att prioriteras. Det gäller bl.a. återställning av lek- och uppväxtområden i såväl de större älvarna (Vindelälven, Piteälven och Kalixälven), som mindre älvar i Västerbotten och Norrbotten som har goda förutsättningar att producera vild lax och där det finns potential att utveckla ett fritidsfiske. B20d. Aktivt bevarandearbete i minst tio hotade vildlaxälvar i Östersjön samt återintroduktion av ursprunglig Östersjölax i minst fyra potentiella laxälvar, senast 2009 Återintroduktionsverksamheten bör utvärderas inom ramen för det nationella åtgärdsprogrammet för lax och vara kopplat till den planerade inventeringen av vattendrag med migrerande fiskarter. Detta avser Kågeälven, Moälven, Testeboån och Helge å. En översyn av förvaltningen och övriga faktorer som kan tänkas påverka de mycket svaga laxbestånden i Rickleån, Öreälven och Emån bör också genomföras. Dessutom bör åtegärder vidtas i aktuella vattendrag (utsättningar, utrivning av dammar, kraftverk, friköp av vatten vid utvandringsperioder m.m.) B21. Återinförande av stör Om stören anses historisk ha tillhört den svenska faunan annat än på randen av sitt utbredningsområde, finns anledning att planera och genomföra ett restaureringsprogram. Utan återutsättning är förutsättningarna för återetablering i Östersjön mycket dåliga. Före en återutsättning bör dock orsakerna till försvinnandet och förutsättningarna för återetablering utredas. 46

B 22 Kustfisk har en viktig roll för Östersjöns biodiversitet och stor social och kulturell betydelse Ansvariga myndigheter bör: a) ETABLERA ETT INTERNATIONELLT NÄTVERK FÖR ÖVERENSKOMMELSER OM RIKTLINJER FÖR EN EKOSYSTEMBASERAD FÖRVALTNING AV KUSTFISKE I ÖSTERSJÖN Ett nätverk bestående av pilotområden bör etableras. Inom nätverken byts erfarenheter och kompetens. Man gör gemensamma insatser för att analysera fiskproduktion baserat på habitatmodellering och utvecklar ekosystembaserade och adaptiva strategier för förvaltning. Till grund för nätverket bör arbetet som drivs inom HELCOM FISH ligga. En öppen informationsdatabas bör också etableras inom ramen för HELCOM. b) UTVECKLA LÅNGSIKTIGA PLANER FÖR SKYDD, MILJÖÖVERVAKNING OCH HÅLLBAR FÖRVALTNING AV KUSTFISK, INKLUSIVE HOTADE ELLER MISSGYNNADE ARTER OCH ANADROMA FISKARTER 2012 [inkluderar också B9] Inom ramen för HELCOM FISH utvecklas gemensamma riktlinjer för bland annat provtagning och övervakning av den biologiska mångfalden med tonvikt på kustfisk och kustfiske. Indikatorer, referensvärden och assessmentmodeller för kustfisk utvecklas under åtgärd B11:a. Inom åtgärden sammanställs befintlig information och kunskap för att ge en översikt över fiskbeståndens historiska och nuvarande status. Den genomförda analysen av fiskbeståndens status och de faktorer som påverkar bestånden ligger till grund för att upprätta förvaltningsplaner, inbegripet övervakningsprogram och skyddsåtgärder. c) UTVECKLA EKOLOGISKA INDIKATORER OCH METODER FÖR BEDÖMNING AV KUSTFISK INKLUSIVE REFERENSNIVÅER OCH VERKTYG FÖR UTVÄRDERING AV HÅLLBAR FÖRVALTNING AV KUSTFISKE 2012 Finns inkorporerat i B11 b. Sjöfart Många av aktiviteterna i sjöfartsavsnittet utvecklas i HELCOM:s arbetsgrupper Maritime och Respons och är till sin karaktär gränsöverskridande. Det gäller t.ex. frågor om fartyg i sjönöd, om oljespill eller om olika övervakningssystem. Ett fåtal åtgärder är rent nationella till sin karaktär. Däribland kan nämnas att ta hand om marint skräp. Av stor betydelse för hela Egentliga Östersjön är att minska sjöfartens utsläpp av kväveoxider i rökgaserna. M1, M2, M6 Ratificering av AFS- och MARPOL 73/78 konventionerna Sverige har redan ratificerat dessa konventioner. 47

M3. Ställ krav på att fartyg som anlöper hamn inte använder TBTantifouling Från och med den 1 januari 2008 råder totalförbud mot förekomst av tennorganiska föreningar som fungerar som biocider i påväxthindrande system på fartyg. För fartyg som är kortare än 24 meter, huvudsakligen fritids- och fiskebåtar, krävs varken besiktning eller certifiering. Dessa fartyg ska emellertid använda båtbottenfärger respektive antifoulingsystem som är godkända och följa gällande regelverk. M4. Aktivt stödja utvecklingen av TBT-fria antifoulingsystem Forskningsprogrammet Marine Paint vid Göteborgs Universitet och Chalmers kommer med stor sannolikhet inom några år att gör det möjligt att komponera nya formuleringar för båtbottenfärger. Naturvårdsverket har under 2008 och 2009 gett bidrag från havsmiljöanslaget till Håll Sverige Rent för att på olika sätt stimulera till ökad användning av båtbottentvättar. Genom det statligt bidraget för lokala vattenvårdssatsningar (LOVA) kan kommuner och ideella organisationer från och med hösten 2009 också ansöka om högst 50 procent av kostnaden för att bygga båtbottentvättar. M5. Effektivt införa AFS konventionen i Östersjön genom att utveckla system för kontroll av fartyg som inte uppfyller säkerhetskraven Ett kontrollsystem är utvecklat och i drift sedan flera år tillbaka. M7, M27. Samverka inom European Maritime Safety Agency, EMSA för satellitövervakning av oljespill Sedan april 2007 samordnas satellitövervakningen över Östersjön inom HELCOM och finansieras av EMSA. Detta utvecklas vidare inom ramen för Helcom Response ordinarie arbete. M8. Stöd kommuner och lokala frivilliga organisationer för att utföra strandstädning Problemet med ilandfört skräp är störst på Västkusten. Strandstädningar har genomförts under flera år, men ökade kostnader, svårigheter att få personal m.m. innebär att strandstädningen framöver kan vara hotad. M9a. Utvidga det för fiskare avgiftsfria omhändertagandet av ilandfört skräp med att även ge kompensation En bedömning och utformning av ett No-special-fee-system som också omfattar fiskefartyg, eller något annat lämpligt incitament förutsätter att man i ett första steg undersöker problemet och dess omfattning för att därigenom kunna göra en kostnadsuppskattning. 48

M9b. Tillämpa HELCOM rekommendation 28/10 avseende no-specialfee-system för fartygsavfall och marint skräp som fastnar i fiskenät. I BSAP har den tidigare rekommendationen om No-special-fee systemet (Rekommendation 28/1) utvidgats till att även omfatta skräp som fastnat i fiskares nät. Innan kartläggningen i M9a har genomförts kan inget förslag lämnas på hur de nya delarna i rekommendationen ska införas i Serige. M10. Utvidga mottagningssystemen för omhändertagande av fartygsavfall enligt no-special-fee-systemet Merparten av de svenska hamnarna har redan infört systemet. Sverige bör fortsätta arbeta för att ett enhetligt förfaringssätt utarbetas och tillämpas inom HELCOM och Europeiska unionen. M11. Förstärk tillsyn och samarbete för lagföring av illegal dumpning enligt Paris MoU Kustbevakningen deltar i detta arbete M12. Utveckling och användning av övervakningsinstrument för upptäckt av föroreningar från fartyg på havsytan samt utsläpp till luft från fartyg Ett flygburet instrument för mätning av rökgaser från fartyg är utvecklat. Det första instrumentet installeras under 2010. M13. Använda HELCOM AIS (Automatic Identification System) för utökad tillsyn och övervakning av fartyg enligt 1982 Paris MoU Kustbevakningen utvecklar för närvarande ett system (SJÖBASIS) där bl.a. AISinformation ingår, men som därutöver har annan information som kan användas för att nå målet. M14. Förstärk säkerheten vid vintersjöfart enligt HELCOM Rekommendation 28E/11 Sverige bör inom HELCOM verka för att isbrytningsverksamheten i Östersjön skall vara s.k. Core Service och därmed få fortsatt tillgång till satellitbilder. M15. Förstärk säkerheten vid vintersjöfart genom användning av utbildad besättning samt utnyttjande av islots Samarbete pågår mellan svenska isledningen och Lighthouse för utbildning av styrmän i isnavigering och mellan Sjöfartsverkets utbildningsenhet/arkösimulatorn och Transas för att få en simulator som kan användas för utbildning av isstyrmän till isbrytare. 49

M16. Överväga gemensam skrivelse till IMO 2008 om behovet av att modifiera AIS-informationen för att öka sjöfartsäkerheten och skyddet för miljön En gemensam skrivelse har lämnats till IMO. M17. Samarbeta kring Differential Global Navigation Satellite System, DGNSS, via AIS till stöd för navigering Det finns ingen samsyn om behovet av DGNSS via AIS inom Östersjön och det finns heller inget starkt behov av samordning. Generellt kan konstateras att behovet av korrektioner (DGNSS) minskar i takt med att satellitsystemen blir flera och bättre. M18. Överens om att ändra HELCOM överenskommelse om tillgången till AIS-information enligt HELCOM förslag Det nya avtalsförslaget har, såvitt känt, ännu inte godkänts av Ryssland och därför inte trätt i kraft. M19. Stöd IMO i införandet av ECDIS IMO har fattat ett beslut om krav på ECDIS (Elektroniska sjökort) för fartyg över en viss storleksklass och med en införandeperiod fram till 2018.Beslutet är en kompromiss som alltså inte omfattar alla fartyg och har en lång införandeperiod. M20-21. Antagande och införande av HELCOM RECOMMENDATION 28E/12 Strengthening of sub-regional cooperation in response field Riskanalyser Arbetet med att genomföra rekommendationens första steg Riskanalyser för sex områden i Östersjön har påbörjats med Danmark som projektledare. Kustbevakningen är ansvarig för två av dessa områden. Arbetet i steg två och tre kan startas först när riskanalyserna är klara 2010. M22. Främja ett effektivt samarbete vid fartygsolyckor I Sverige produceras tre lämpliga fartyg för ändamålet. I ett senare skede kan det bli aktuellt att samordna sådana resurser i särskilda pooler inom olika geografiska områden för att säkerställa en hög, ständig beredskap. M23. Östersjöländerna är överens om att övertyga fartyg i svårigheter att acceptera den bästa hjälpen för att minimera utsläpp av föroreningar Inom HELCOM Response pågår ett arbete med att utveckla ett system för gemensamma beslut och ageranden mellan ansvariga myndigheter i berörda länder för att uppnå att ett fartyg i svårigheter accepterar en erbjuden skyddad plats. 50

M24-25. Till 2009 utveckla och till 2010 anta en plan för skyddade platser för fartyg i svårigheter samt hur kostnaderna ska fördelas En överenskommelse på politisk nivå är nödvändig, sannolikt genom en HELCOM- rekommendation där alla länder förklarar sig beredda att samarbeta om presentation av befintliga nationella planer och att erbjuda en skyddad plats. Arbetet bedrivs inom Helcom Maritimes och Responses ordinarie ram där en särskild korrespondensgrupp med Kustbevakningen som ledare för närvarande bereder frågan i syfte att presentera förslag under hösten 2009. M26. Stöd och samarbete för att utveckla bestämmelser för ansvar och kompensation i samband med transport och farliga ämnen Detta arbete pågår löpande inom IMO och åtgärden är att se som en allmän rekommendation till samarbete mellan Helcom-länderna i denna fråga. M27. Använd satellitövervakning för att stödja åtgärder i händelse av oljeolyckor i Östersjön Se M7. M28a. Utveckla ett stöd för beslut om användning av dispergeringsmedel Ett delprojekt med Kustbevakningen som projektansvarig avslutades under hösten 2009. Resultatet av projektet gav inte tillräckligt bred information, och därför måste ytterligare tester genomföras. Resultatet är också presenterat för EU:s Sjösäkerhetsbyrå (EMSA) som uttryckte intresse för att föra projektet vidare på europeisk nivå. M28b. Utveckla teknologi för hantering av olyckor i svåra yttre omständigheter (mörker, hårt väder mm) Del av det ordinarie pågående arbetet inom HELCOM Response. M29. Samverka för utveckling av best practice för omhändertagande av föroreningar på stränderna Inom ramen för Central Baltic Intereg avser Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att arbeta med cross-border cooperation med inriktning på utbildning och övning av strandnära räddningstjänst. Se M8. M30. Integrera hanteringen av oljeskadad fågel i planerna för oljeskydd Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) verkar för närvarande för att oiled wildlife response skall finnas med i de kommunala oljeskyddsplanerna. En rapport som tagits fram visar att resurserna i Sverige för att ta hand om oljeskadade fåglar är små och ojämnt fördelade över landet. MSB och Naturvårdsverket föreslår i ett första steg att en utredning genomförs om hur andra länder finansierar kompensationsåtgärder för konsekvenser av oljeut- 51

släpp och vilka system som är lämpliga att införa i Sverige. I ett andra steg kan sedan åtgärderna införas. M31. Gemensam skrivelse till IMO 2009 avseende nya regler för fartyg enl. Annex IV, MARPOL 73/78 samt att Östersjön utpekas som Special Area avseende utsläpp av toalettavfall speciellt från passagerarfartyg Arbetet pågår inom HELCOM. M32. Uppmuntra hamnar och rederier till frivilligt omhändertagande av toalettavfall i hamnanläggningar Det finns en överenskommelse mellan Sjöfartsverket och ett antal rederier (framförallt färjetrafiken mellan Sverige och Finland). Enligt det ska toalettavfall från deras fartyg lämnas i land. M33. Genomföra åtgärderna i BSAP s road map i syfte att ratificera och införa Ballastvattenkonventionen Införandet avvaktar ratificeringen. När konventionen är ratificerad kan berörda myndigheter planera för hur samarbetet bör utformas. M34. I samarbete med OSPAR utreda och om möjligt peka ut områden utanför Östersjön för byte av ballast vatten Frivilliga riktlinjer är framtagna av OSPAR och HELCOM. Dessa riktlinjer träder i kraft 1 januari 2010 och avser skifte av barlastvatten för fartyg som går ut ur Östersjön och genom nordöstra Atlanten.. M35. Ratificera Ballast Water Management konventionen 2010 och inte senare än 2013 Enligt den avslutade Ballast Water Management-utredningen bör Sverige ansluta sig till konventionen. så snart det finns förutsättningar för det. M36. Inför ekonomiska stimuli för att minska utsläpp från fartyg, rekommendation 28E/13 Utveckla förslag om miljödifferentierat statligt stöd så att det blir miljöstyrande för NOx utan att fartyg riskerar att flaggas ut i betydande omfattning. Tidigare utredningar har belyst handel med utsläppsrätter, införande av tonnageskatt och miljödifferentiering av sjöfartsstödet. Ett uppdrag om minskade NOx-utsläpp ska redovisas av Sjöfartsverket hösten 2009. (Se även M38) M37. Minska svavelinnehållet i fartygsbränsle Vid det senaste mötet med IMO:s miljökommitté i oktober 2008 skärptes reglerna om svavelnivåer i fartygsbränslen såväl inom svavelkontrollområdena (SOxECA:s) som globalt, vilket är en stor framgång. I syfte att säkerställa efterlevnaden av sva- 52

veldirektivet och SOxECA-reglerna bör insatserna koncentreras på en utökad tillsyn av de fartyg som går in i SOxECA-området. M38. Reducera utsläppen av kväveoxider En av slutsatserna från ShipNoDeff-projektet ( se även M 39) är att utsläppen av kväveoxider från sjöfarten bör minskas påtagligt (ca 80 procent) för att minska utsläppsnivån med tanke på den väntade trafikökningen. Sverige bör även i fortsättningen verka för skarpare regler, men ekonomiska förutsättningar för industrin bör beaktas i detta arbete. Sjöfartsverket vill hänvisa till ett pågående regeringsuppdrag om att utreda konsekvenserna av skarpare utsläppsnivåer för svensk sjöfartsnäring som kommer att redovisas i oktober. M39. Beräkna övergödningseffekterna av kväveoxidutsläppen från fartyg Resultatet från ShipNODeff systemet för 2007 redovisades i Östersjöstaternas gemensamma inlaga till IMO om behov av ytterligare sänkningar (se M 38). Projektet ingår nu i ett större emissionsberäkningsprogram. M 40. Zero-discharge from offshore platforms Inte aktuellt i Sverige. Utveckla utvärderingsinstrument och metoder Övervakning, utvärdering och dataförsörjning till modeller är viktiga element i ett genomförande av BSAP. Samtidigt drar sådana aktiviteter ofta stora kostnader. Det är därför viktigt att granska behov och relevans när nya eller reviderade modeller och metoder föreslås. A1. Harmonisera metoder för att bedöma diffus belastning av närsalter En viktig del av harmoniseringsarbetet görs i samband med att data för PLC5 ställs samman. Där beskrivs den metodik som de olika länderna använder. A2 Utvärderingsmetoder för övergödning Inom HELCOM-projekten HELCOM EUTRO och EUTRO-PRO har länderna utvecklat en metod för utvärdering av övergödningssituationen, samt gjort en första tillämpning av den. Sverige har deltagit aktivt i projekten. A3. Vidareutveckla ekosystemmodeller A3a Vidareutveckling av Baltic Nest Baltic Nest Institute vidareutvecklar beslutsstödsystemet i samverkan med bl.a. SMHI och Fiskeriverket genom att vidareutveckla de olika underliggande modell- 53

systemen (biogeokemiska omsättningsmodeller, födovävsmodeller, statistiska fiskmodeller, ekonomiska konsekvensberäkningar) i relation till ett väntat klimat. A3b Vidareutveckla Sea Track Web Eftersom det inte finns något behov av att koppla ihop modellen HOME Vatten med modellerna för utsjön har den nu ersatts med Sea Track Web. Det är ett modellverktyg som ger prognoser över oljespill från fartyg i Nordsjön och Östersjön. Modellverktyget är utvecklat i samarbete med Kustbevakningen och Myndigheten för Säkerhet och Beredskap. Sverige har genom KBV och SMHI tagit ansvar för att utveckla och driva modellsystemet åt HELCOM och dess medlemsländer. Systemet genomgår nu en stor översyn och utveckling. A3c Operationella modeller av Kattegatts och Östersjöns ekosystem. SMHI och Fiskeriverket har under 2008 startat ett samarbete kring operationella modeller av Östersjöns ekosystem. Modellverktygen täcker dock inte Kattegatt, och en central del i arbetet är att utsträcka modellsystemet så att det också omfattar detta BSAP- område. A3d Utveckling av digital djupdatabas och modeller Sverige driver på för att ett uppdrag ska ges till BSHC (en samverkansgrupp för att arbeta med sjökarteringsfrågor, Baltic Sea Hydrographic Commission) och dess nationer med mål att ta fram en översiktlig och enhetlig (harmoniserad) djupdatamodell av Östersjön och en förvaltningsplan för modellen. A3e Bioekonomiska modeller som understöder beslut Inför inrättande av fiskefria områden behövs en heltäckande bedömning av hur fiskeföretagens ekonomi kommer att påverkas. Fiskeriverket kan ta del av de bioekonomiska modeller som Danmark utvecklar inom området. För att kunna använda dessa modeller behövs programvara, bl.a. GAMS, som stöder de modeller som utvecklas. A3f Spatiala analyser av fisket som understöd för fiskeriförvaltningsbeslut Reglering av tillträde och fiskeansträngning i tid och rum med tonvikt på områdesbaserade förvaltning förutses bli vanligare inom fiskeriförvaltningen. Denna utveckling förutsätter att GIS-baserade rutiner för rumsliga analyser av fisket och dess effekter på ekosystemet tas fram. Metoden är att bra sätt att göra viktigt information tillgänglig för olika intressenter. Data av olika slag från olika typer av källor ska identifieras och göras tillgänglig för rumsliga analyser. Variationen av tillgänglig data och deras källor är stor. Det gör arbetet komplext och stärker behovet av metodutveckling. 54

A4 Vidareutveckla information från ekosystemmodeller i samarbete Bör göras i samband med A 3. A5 Tematisk utvärdering av farliga ämnen i havet Sverige bidrar, precis som vid tidigare utvärderingar, med data och kunskap och deltar i olika referensgrupper i HELCOM:s utvärderingsarbete. A6, A7 Utveckla gemensamma utvärderingsverktyg för biologisk mångfald Ett första steg i denna utveckling har tagits inom HELCOM- projektet BIO genom att ett utvärderingsverktyg för biodiversitet har påbörjats. Verktyget är inriktat på indikatorer av tre typer; indikatorer som beskriver tillståndet hos arter, hos samhällen och i marina landskap. Närmast fortsätter utvecklingen av utvärderingsverktyg inom projektet HOLAS A8 Kontinuerligt mäta biodiversitetens bevarandestatus och effekterna av skyddsåtgärder Inom arbetet med Habitatdirektivet har uppföljning av bevarandestatus i Natura 2000- områden påbörjats, och utveckling av instrument för värdering av gynnsam bevarandestatus pågår. A9 Utvärdering av sjöfartens föroreningsbelastning 2010 Sjöfartsverket har rapporterat begärda uppgifter om sjöfart till HELCOM, som genomför utvärderingen. Ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad Insatser för information och kommunikatikon med allmänheten pågår fortlöpande inom flera olika områden. Det gäller t.ex. information till allmänheten och industrin om HELCOM:s rödlistade arter, informationskampanjer till tillverkare och leverantörer om farliga ämnen och utveckling av rutiner för att främja medborgarnas deltagande i beslutsfattandet. Dessa och flera andra aktiviteter faller väl inom ramen för Sveriges åtagande i BSAP AC1a. Främja medborgarnas deltagande i beslutsfattande I myndigheterna finns i regel etablerade rutiner för att involvera medborgarna. AC1b. Upplysning av allmänheten och relevant industri avseende HELCOM:s rödlistade arter Design och uppläggning av ett system som möjliggör kontinuerlig publicering av aktuell information om sällsynta arter och hotfaktorer kan bidra till att upplysa allmänheten. 55

AC2. Utveckla informationskampanjer om farliga ämnen och informera HELCOM Kemikalieinspektionen arbetar främst med tillverkare och leverantörer av kemikalier som målgrupp, men har också varit drivande i olika projekt för att stimulera konsumenternas medvetande om farliga ämnen. AC3. Fortsatt uppbyggnad av förmåga och kapacitet hos myndigheter och industri att hantera farliga ämnen Se redovisning under H 6,H 8 och H16. AC4. Engagera medborgarna i att upptäcka olagliga utsläpp från fartyg Medborgarna kan vända sig till Kustbevakningen när olagliga utsläpp upptäcks AC5. Öka allmänhetens medvetande om marine litter inkl. effekterna av spökgarn Det finns flera organisationer som med framgång ägnar sig åt att göra allmänheten medveten. Håll Sverige Rent och WWF är några av dem. AC6. Implementera ett program för medvetandegörande av internationella regler om avfall och avloppsvatten från fartyg inkl. dess ilandlämnande När svenska myndigheter träffar företrädare för sjöfartssektorn (seminarier, möten, telefonsamtal, mailväxling etc.) sprids infomation informellt och myndigheterna arbetar för att branschen ska bete sig ännu bättre. AC7. Stöd miljövänlig fritidsbåtverksamhet Sjöfartsverket har tillsammans med ett antal organisationer och myndigheter med intresse för att minska båtlivets miljöpåverkan (samtliga ingår i Båtmiljörådet) utarbetat ett miljöprogram för fritidsbåtar, med syfte att samordna arbetet med att minska miljöpåverkan från båtlivet. Finansiering Merparten av aktiviteterna i detta avsnitt har liten eller ingen relevans för det nationella genomförandet. Sverige driver frågan om en Östersjöfond och har avsatt medel för denna. 56

Värdet på havets tjänster mycket större än bevarandekostnaderna - samhällsekonomisk analys av de svenska åtgärderna Värdet av havens många tjänster överstiger vida kostnaderna för att bevara dem. Kunskapsluckorna till trots pekar allt på att det samlade värdet av havens ekosystemtjänster är så högt att vi inte har råd att låta dem gå förlorade. Vi måste agera nu (Naturvårdsverkets rapport 5937). Ett sätt att agera är att genomföra BSAP. Inom BSAP:s fem huvudsegment, övergödning, farliga ämnen, biologisk mångfald, sjöfart och forskning/medvetandegörande, föreslås ca 150 olika åtgärder. Staten kommer antagligen att behöva stå för en betydande del av kostnaderna för att genomföra dessa åtgärder. Valet av styrmedel kommer att påverka kostnaderna. Om åtgärderna kommer till stånd enbart genom subventioner, bärs kostnaden helt av skattebetalarna och inte av dem som genomför åtgärderna. Om åtgärderna däremot genomförs med hjälp av regleringar och helt utan subventioner bärs hela åtgärdskostnaden av förorenarna, och statens insats blir mindre Med de styrmedel som diskuteras i denna rapport kommer det att kosta två till två och en halv miljarder om året de kommande 20 åren att genomföra samtliga åtgärder i denna rapport. Därmed kan Sverige uppfylla sitt åtagande i BSAP med undantag för delar av övergödningsbetinget, som det för närvarande är formulerat. Att få bukt med övergödningen som är den svåraste delen av planen och står för långt över 90 procent av de uppskattade kostnaderna. ÖVERGÖDNING De omfattande utsläppsreduktioner som måste genomföras för att nå målen i fråga om övergödningen innebär att övergödningen kommer att minska också i sjöar och vattendrag i inlandet. Nyttan av att övergödningen minskar tillfaller i första hand dem som på något sätt kommer i kontakt med vattendrag, sjöar, kuster och hav. Det handlar då främst om yrkes- och fritidsfiskare, turistnäringen, det rörliga friluftslivet och de som bor i de berörda områdena. Att reducera fosforutsläppen är en långsiktigt mycket viktig fråga. Fosfor är en livsnödvändig men ändlig resurs, och användningen av den måste inriktas på att i så hög grad som möjligt sluta kretsloppet så att fosforn inte hamnar i havet och sedimenteras bort. Det gäller vare sig den används för odling eller för andra ändamål. När det gäller kväve finns ganska goda kunskaper om möjligheterna att minska utläckaget till havet. Exempel på åtgärder är att återskapa naturliga funktioner som våtmarker, och att med hjälp av fånggrödor undvika bar mark i jordbruket. Andra åtgärder för att minska kvävebelastningen kan handla om att styra vad som odlas på läckagekänsliga kustnära sandjordar och att uppnå balans mellan intensiv djurhållning och spridning av gödsel 57

Vad klarar vi av? Det svenska övergödningsbetinget för kväve till Öresund kostar runt 100 miljoner kronor om året. Att klara av kvävebetinget till Egentliga Östersjön kostar mellan en halv och en miljard kronor. Åtgärder för att klara ungefär halva betinget när det gäller kväveläckaget till Kattegatt kostar ytterligare en halv miljard om året. För ytterligare en dryg miljard om året klarar man ungefär halva betinget med avseende på fosforläckaget till Östersjön. Det betyder att för sammanlagt uppemot två och en halv miljard om året uppnås övergödningsbetinget i BSAP utom för kväve till Kattegatt och fosfor till Egentliga Östersjön. Där klaras bara ungefär hälften av betinget. Åtgärderna för att minska fosforutsläppen till Östersjön är både dyra och svåra att finna, men kan också begränsa utsläppen av kväve. En del av kvävebetinget för Östersjön kommer därför att uppnås genom dyrare åtgärder än de billigare sätt som finns om man ser enbart till kväve. Kostnaderna för allt detta hamnar i mångmiljardklassen. Men det är framför allt de åtgärder som ska reducera de sista par tusen tonnen kväve till Kattegatt och de sista hundra tonnen fosfor till Östersjön som gör att den sammanlagda kostnaden för BSAP riskerar att hamna på runt 5 miljarder kronor om året, eller till och med mer än så. Tabell 3 Kostnader och reduktion av betinget Egentliga Östersjön Öresund Kattegatt Kväve Fosfor Kväve Kväve Kvarvarande beting enligt nya beräkningar 2006 5 800 280 1 100 9 800 Föreslagna + genomförda åtgärder till 2016 fyller betinget upp till (%) Potentiella åtgärder fyller betinget upp till (%) Summa Föreslagna +Potentiella fyller betinget upp till (%) Årliga kostnader summa föreslagna + potentiella åtgärder ( totalt ca 2 1/2 Miljard ) Årliga kostnader vid antagande av 100% uppfyllelse av betinget för kväve i Kattegatt och fosfor i Östersjön Totalt årlig kostnad för att uppfylla hela betinget 74 32 64 28 57 34 91 35 130 61 155 63 ½-1 Miljard 1 miljard 100 miljoner Flera miljader (2-2 ½) - mer än 5 Miljarder ½ miljard Flera miljarder I ingen av bassängeran räcker enbart de föreslagna åtgärderna. Summeras föreslagna och potentiella åtgärder, klaras med råge betingen för kväve i Egentliga Östersjön och Öresund. De kan dock i praktiken inte adderas rakt av. 58

Hur klarar vi av det? Det är framförallt i jordbruket och i avloppsreningsverken som de stora möjligheterna finns att reducera närsaltsutsläpp. Också industrin och skogsbruket, innehavare av enskilda avlopp, liksom varje aktivitet som bidrar till luftutsläpp kommer att behöva genomföra alla åtgärder de kan för att minska utsläppen. En del åtgärder inom jordbruket, till exempel minskad jordbearbetning och en bättre anpassning av gödselgivor till specifika jordar och grödor, innebär en ren vinst för jordbrukaren om de genomförs. Andra åtgärder som ännu inte har hunnit analyseras, där tekniken inte provats i större skala, eller där kunskapen ännu är bristfällig, kan förhoppningsvis göra viss skillnad vad gäller både möjligheterna att uppfylla betingen och få ned kostnaderna. Musselodlingar och kalkfilterrening av fosfor är två sådana metoder. Att rena dagvatten kan vara ytterligare en framkomlig väg. Om minskningen ändå inte blir tillräcklig kan det till slut bli aktuellt att försöka minska bakgrundsläckaget av närsalter från all sorts mark, inte bara gödslad odlingsmark. Jordbruksverket har med utgångspunkt från OECD:s prognoser om världsmarknadsprisutvecklingen på livsmedel kartlagt vad nya relativpriser skulle betyda för det svenska jordbrukets utveckling. Enligt Jordbruksverket skulle de prognosticerade priserna kunna innebära en omställning av jordbruket som skulle öka läckaget av kväve till Öresund, men minska det till egentliga Östersjön och Kattegatt med sammanlagt över 3000 ton. Dessutom skulle fosforläckaget till Östersjön minska med 55 ton. Med en annan utveckling kan styrmedel behöva sättas in för att uppnå dessa förutskickade reduktioner av närsalter. Om det enda sättet att klara betingen visar sig bli att delvis lägga mark i träda kan det bli mycket dyrt, exempelvis i en situation med höga marknadspriser på jordbruksprodukter. Mellan åtgärder som innebär kostnadsbesparingar för jordbrukaren och delvis träda som kan bli en mycket dyr åtgärd, finns en rad andra förslag. Tabell 4 Framtagna åtgärder sorterade efter numrering Föreslagna åtgärder Kväve, fosfor i gult Åtgärd Kattegatt Öresund Egentliga Östersjön E2b Reduktion av NOx-utsläpp 1000 E3a Minskade utsläpp från avloppsreningsverk 10001-20000pe (presonekvivalenter) 300 44 350 20001-100000pe 590 60 630 >100000pe 470 20 640 Potentiella åtgärder Lovande, men mer kunskap behövs Kattegatt Öresund Egentliga.Östersjön 16 25**+ 7 59

Små anläggningar > 10000pe 563 37 630 Åtgärder för dagvatten 35 15 E3b Minskade utsläpp från enskilda avlopp 80* 7* 92* 26 E4 Fosfatförbud i tvätt medel 13 E5 Åtgärda närsaltutsläpp från Jordbruk Kompetensutveckling, Greppa Näringen Odling av fånggrödor och vårbearbetning 200 70 120+(35) 3 25 350 Reglerbar dränering (2000 ha) 8 4 10 Reducerad jordbearbetning 125 50 75 Skyddsavstånd vid spridning av gödsel Skyddszoner (höjd ersättn + erosionsbenägen mark) Ökade restriktioner för stallgödselspridning (2 åtg) Teknik för bättre anpassning av kvävegödsling Biogasproduktion och spridning av rötad stallgödsel 6 6 8 0,5 1+4 25+25+8 25+2 25+75+8 150 50 100 30 15 75 Våtmarker i odlingslandskapet 125 50 125 0-10*** Anläggning av dammar för fosforavskiljning Odling av fånggrödor, potentiell areal 25 25 75 8 77 7 89 900 225 1000 Reglerbar dränering (20000 ha) 72 36 90 Skyddszoner, potentiell areal 4,5 All stallgödsel används för biogasproduktion 100 75 130 Anläggning av ytterligare, 6000 hektar våtmark Kvävegödsling under ekonomiskt optimal nivå E 9 Övriga källor av betydelse E9a Skogsbruk- Kantzoner mot vatten 130 75 600 325 275 0-40*** 800 300 800 Skogsbruk- Skärmställlningar 13 8 E9b Minska utsläppen från (Skogs) industrin 100 100 10 60

E9c Reducera närsaltbelastningen genom musselodling E9d Minskade utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar 4 300 225 16 Totalt 2436 421 3985 90,5 Redan genomförda ändringar i jordbruket Föreslagna + potential + redan genomförda 290 250 330 8 6074 1669 7508 170 3348 998 3193 87,5 BETING enligt nya beräkningar 2006 Belastningsminskning med framtagna åtgärder i förhållande till Kvarvarande beting enligt nya beräkningar 2006 9800 1100 5800 280-3726 569 1708-110 Ändrad odling till 2020, scenario 1600-650 1500 55 Kalkfilter i dikesdammar Kalkfilterdiken Våtkompostering av flytgödsel Regional omfördelning av djurproduktionen x x x Lägga mark i permanent träda x x x x * Avser rening upp till lagkrav ** Om dessa genomförs minskar den föreslagna åtgärden med 16 ton *** medelvärdet har använts vid summering x x x ÖVRIGA HUVUDOMRÅDEN Bortsett från åtgärderna för att få bukt med övergödning stannar kostnaderna för BSAP vid ungefär 200 miloner kornor om året. Av det beloppet står åtgärderna för att trygga den biologiska mångfalden och hållbarhetsanpassa fisket för merparten Kostnader för att trygga den biologiska mångfalden och fiske i BSAPhavsområdet De föreslagna åtgärderna inom området biologisk mångfald kostar i genomsnitt drygt 150 miljoner kronor om året lite mer än fem år framåt. Staten föreslås stå för samtliga kostnader. Effekten av åtgärderna på andra näringar än fisket anses inte leda till några större samhällsekonomiska kostnader. 61

Åtgärderna är till nackdel för fiskerinäringen under perioden. men till fördel på längre sikt, eftersom överkapacitet är en del av problematiken. Några av de föreslagna åtgärderna innebär å andra sidan ett stöd åt fiskerinäringen, i och med att staten förväntas bistå näringen i dess omställning till ett hållbart fiske. I en särskild underlagsrapport ( NV rapport 5984) analyseras de åtgärder som berör fiskerinäringen. Den samhällsekonomiska vinsten av att komma till rätta med överfiske och bortfall av havsekosystemtjänster beskrivs också bland annat i Naturvårdsverkets rapport 5937, Vad kan havet ge oss. Nästan hälften av kostnaderna inom området biologisk mångfald har främst att göra med överetableringen i fiskerinäringen och behovet att reglera fiskeansträngningarna. Det har visat sig svårt, inte minst politiskt, att finna styrmedel som leder till att rätt åtgärder vidtas både effektfullt och kostnadseffektivt. Av åtgärdsförslagen är det framför allt skrotningsbidrag och kontrollåtgärder mot överfiske som kostar. När fisket efter några år förhoppningsvis har etablerat sig på en hållbar nivå kan antagligen en stor del av dessa kostnader falla bort. Den andra hälften av kostnaderna för den biologiska mångfalden hänför sig till karteringsbehov, där havsområden eller vissa nyckelarter i havsekosystemet behöver kartläggas. Staten kommer att behöva svara för dessa kostnader. Beroende på vad kartläggningarna kommer fram till kan kostnaderna sedan falla bort, till exempel när alla relevanta bottenavsnitt har undersökts. Det kan förstås också tillkomma kostnader, till exempel för intrångsersättning eller köp av mark med tillhörande vatten för att inrätta någon form av skydd eller för att restaurera vissa bottenavsnitt. Restaureringar kan vara kostsamma och kan totalt uppgå till flera hundra miljoner kronor. Sådana eventuella åtgärder ingår dock inte i själva BSAP, utan faller under miljömålsarbetet. 62

Tabell 5 Åtgärder och kostnader Biologisk mångfald och fiske Miljoner kronor Redan Sker Kostnad Per år Totalt Biologisk Mångfald klart inom ram B1 Utveckla Marin fysisk planering X 1 4 B2 Införa fysisk plan (Rek 28E/9) X 5 20 B3 Komplettera BSPA m. Natura 2000 X B4 Öka effekten av Nätverket X 4 12 B5 Förbättra klassificering habitat o art X 0,5 2 B6 Förbättra HELCOM s Rödlista X 0,17 0.51 B7a Ta fram Marina landskapskartor X 1 10 B7b Ta fram Habitatkartor X 20 115 B7c Demoprojekt Habitatrestaurering X 3 9 B10 Rapporteringssystem för Tumlare X B11A Fiskebeståndsbedömning X 1,5 6 B11B Trofiska samband, Skarpsillsprojekt X 13,5 67.5 B12 Rapportera och följa upp,bifångster X 4,5 18 B13 Genomföra fiskeriförvaltn.åtgärder X 4 17 B14 Bevara livskraftiga Sälpopulationer X 5 25 B15b Områdesbaserad fiskeförvaltning X 1 3 B15c Lokalt deltagande i 15 b X 2,5 12,5 B16a Ekon.incitament f balans ifiskeflotta X 40 200 B17:1 Förvalta kommersiella fiskarter X 1,3 4 B17:2a Ej släppa tillbaka bifångster X 1 3 B17:2b Utforma stängningar X 1 1 B17:2c Fler stängningar i nya områden X 11 66 B17:2d Säkerställa vilda Laxstammar X 2,5 10 B17:2e Minska bifångst av småfisk mm X 0,5 0,5 B17:3a Stoppa tjuvfiske X 14 99 B17:3b Genomför förvaltn planer Torsk o ål X 10 60 B18 Införa fiskeriförvaltn. mål X B19 Gemensam EU-skrivelse X B20b Kartlägg migrerande älvarter X 2 6 B20c Restaurera lekområden för dem X 1 2 B20d Aktivt bevara Vildlax i älvar X 2 12 B21+ Stören + Kustfiskkultur och biodiv X 5 24 B22 Summa 158 810 63

De totala kostnaderna för de åtgärder i BSAP inom huvudområdet biologisk mångfald som beskrivs fram till år 2016 uppgår till drygt 800 miljoner kronor. Ungefär 50 miljoner av dessa är redan finansierade och utlovade av staten i olika propositioner, via myndighetsanslag eller via pågående EU-projekt. Kostnader för åtgärder mot påverkan av farliga ämnen på BSAPhavsområdet De flesta av åtgärderna för att komma till rätta med hanteringen av farliga ämnen som berör Östersjön är av administrativ karaktär. I några fall har Sverige redan uppfyllt kraven i BSAP-planen. I fråga om andra åtgärder deltar Sverige redan i de internationella processer som anges i planen. I dessa och ytterligare fall kan de berörda myndigheterna genomföra åtgärderna inom ramen för sina ordinarie verksamheter. För några få punkter begär myndigheter extra anslag och i vissa fall anslag redan beviljats. De tillkommande kostnaderna för staten beräknas stanna vid ett par miljoner kronor per år. Den största enskilda posten är den biologiska effektövervakningen, som redan fått den miljon den kostar finansierad genom havsmiljöanslaget. De åtgärder som planeras inom ramen för miljökvalitetsmålet Giftfri miljö, och speciellt de som avser sanering av mark, kan komma att påskyndas som en följd av inventeringen av läckage till havet från deponier eller annan kontaminerad mark. Det skulle kunna leda till att planerade kostnader i miljardklassen skulle behöva tidigareläggas, trots att det ibland handlar om åtgärder som bedömts ligga långt fram i tiden. I BSAP ingår ännu bara själva inventeringen. I BSAP har man kommit överens om att fasa ut ett fåtal giftiga ämnen och införa strängare regler för andra. Det har inte bedömts få någon större betydelse för berörda näringar. Arbetet med utfasningen har i de flesta fall också redan inletts i Sverige. 64

Tabell 6 Åtgärder farliga ämnen Miljoner kronor Redan Sker inom Kostnad Per år Totalt Farliga ämnen klart ram H1 Småskalig förbränning X H2 Helcom rekommendationer X Strategi för farliga ämnen X Inventering av utsläpp fr deponier X 0,25 2 Järn och stålindustri X H3 Förbränningsanläggningar X H4 Prioriterade ämnen X H5 Förbud använda prio ämnen X H6 Substitution av farliga ämnen X H7 Tillståndsbeslut farliga ämnen X H8 Utveckla kapacitet farliga ämnen X H10 Inför relevant lagstiftning X H11 Krav i åtgärdsprogram och tillstånd X H12 Screening av förekomst o effekt? H13 Kartlägg avloppsvatten X 0,40 1,2 H14 Whole effluent assessment Se H13 H15 Utveckla Produktregister X H17 Restriktioner farliga ämnen X H18 Restriktioner HBCDD X H19 Endosulfan, pentabde, octabde X H20 PFOS, NP/NPEs, SCCP X 0,50 0,50 H21 Restriktioner Cd i gödsel X H22 Strängare restriktioner mot Hg X H23 EU regler för global export X H24 Införa GHS X H25 Påskynda framtagande av BREF X H26 Uppdatering prio listor X H27 Växtskydd och biocider Östersjön X H28 Identifiera nya ämnen X H29 Ratificera Stockholmskonventionen X H30 Genomföra SAICM X H31 Utveckla Biologisk effektövervakn X 0,3 1 H32 Fortsätta arbetet m radioaktivitet X Summa 1,45 4,7 65

Kostnader för åtgärder för att minska sjöfartens inverkan på BSAPhavsområdet Åtgärderna inom sjöfartsområdet är i minst lika hög grad som åtgärderna för att få bukt med farliga ämnen av administrativ karaktär. Också på sjöfartsområdet innebär det att Sverige i några fall redan har uppfyllt kraven, i andra att Sverige redan deltar i de angivna internationella processerna, och ofta att berörda myndigheter kan utföra åtgärder inom ramen för sina ordinarie verksamheter. För att kunna införa och hålla igång den föreslagna flygövervakningen behövs dock ny finansiering på 7 miljoner kronor per år. En ökad tillsyn över utsläpp av ballastvatten skulle för att bli effektiv också behöva ett par miljoner per år, något som skulle kräva ökade anslag. EU sponsrar troligen en del processer rörande t.ex. riskanalyser och transport av farliga ämnen, men Sverige får antagligen skjuta till några miljoner om året. Bedömningen är att kostnaderna för staten på hela sjöfartsområdet stannar på runt 15 miljoner kronor om året. För sjöfartsnäringen kommer eventuella beslut om att minska utsläppen av kväveoxider att föranleda kostnader, men hur stora de blir beror både på vad som beslutas internationellt eller nationellt och på hur styrmedlen utformas. Utsläppen från den nationella sjöfarten är relativt små, medan utsläppen från den internationella sjöfarten är mycket stora. Styrmedel som ska stimulera till åtgärder och få effekt utan att leda till utflaggning, måste därför bestämmas inom ramen för de internationella maritima organisationerna. Med tanke på att staten betalar ut stöd till sjöfartsnäringen kan statsfinanserna påverkas av valet och utformningen av styrmedel. Liksom det internationella flyget är den internationella sjöfarten gynnad på många sätt gentemot andra transportslag. Med tilltagande diskussioner om hur gods ska fraktas med så små miljökonsekvenser som möjligt kommer knappast sjöfartsnäringen att tappa konkurrenskraft framöver, även om miljökraven skärps. Det gäller särskilt som t.ex. kilometerskatt för lastbilstrafik införs i allt fler länder, Sjöfart som tar miljöhänsyn är ett både kostnadseffektivt och miljöeffektivt transportslag. För hamnarna kan beslut om att de ska ta hand om av avloppsvatten m.m. innebära merkostnader. Dessa kommer antagligen till viss del att överföras på sjöfartsnäringen och i förekommande fall på småbåtsturismen. 66

Tabell 7 Åtgärder inom sjöfarten Sjöfart Redan klart M1 Ratificera AFS konventionen X M2 Ratificera Marpol 73 konventionen X M3 Ställa krav att inte använda TBT X M4 Stödja utv av TBT alternativ X M5 Kontrollera fartyg enligt AFS konv (X) M6 Marpol 78 konventionen X M7, M27 Satellitövervakning av oljespill X Sker inom ram Miljoner kronor Kostnad Per år Totalt M8 Stöd till strandstädning (X) M9a Kompensation för Fishing for litter X 0,1 0,2 M9b Införa no-special-fee även för fisket (X) M10 Utvidga no-spec-fee fartygsavfall X M11 Förstärkt tillsyn mot dumpning X M12 Flygövervakning utsläpp X 7 21 M13 Använda Helcom AIS f. övervakning X M14 Bättre vintersäkerhet X M15 Utbildning och samarbete islots X M16 Skrivelse t IMO 2008 om sjösäkerh X M17 Samarbete DGNSS AIS X M18 Tillgång AIS info X M19 Införa ECDIS X M20-21 Helcom 28E/12 riskanalyser X 8 32 M22 Samarbete vid fartygsolyckor X M23 Acceptera bästa hjälpen X M24-25 Ersättning för skyddade platser X M26 Ansvar vid transport farliga ämnen (X) M28a Användnig av dispergeringsmedel X M28b Hantera olyckor X M29 Utveckla best practice strandstädn. (X) M30 Hantera oljeskadad fågel X M31 "Special area "Toalettavfall fartyg X M32 Uppmuntra hamnar ta emot avlopp (X) M33 Genomföra Road map ballastvatten X M34 Byte av Ballast riktlinjer till sjöfart (X) M35 Ratificera Ballastvattenkonv X M36 Incitament minska fartygsutsläpp (X) M37 Minska svavel i fartygsbränsle beslutat M38 Minska NOx-utsläpp (X) M39 Beräkna övergödning från fartyg X Summa 0 15 53 (Alla kryss inom parantes kan komma att innebära kostnader som överskrider ram, eller där inget sker utan finansiering) 67

Kostnader för att utveckla utvärderingsinstrument och metoder samt för ökad medvetenhet BSAP-havsområdet Inom planens avsnitt om utveckling av metoder och utvärderingsinstrument, respektive ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad för en bättre utveckling av miljön i Östersjön, beror statens kostnader på vilka andra forskningsfinansiärer som är villiga att bidra till utvecklingsarbetet. En del av åtgärderna tangerar åtgärder som behandlats inom de andra segmenten. Inte minst kan de ses som planeringsunderlag för att lösa övergödningsbetinget. Ett exempel är åtgärd A3a, som går ut på att utveckla forskningsmodeller för att bättre förstå övergödningsproblematiken och på så sätt hitta strategier för att så kostnadseffektivt som möjligt minska den. En betydande forskningsinsats för att bättre förstå Östersjön och vad som behöver göras för att bevara och vid behov återskapa dess havsekosystemtjänster kostar från tio miljoner kronor om året och uppåt. Övriga satsningar budgeteras för närvarnade till drygt 20 miljoner om året, men många av de önskvärda insatserna har då inte ens kostnadsberäknats. Ett annat exempel kan hämtas från området miljövänligt fritidsbåtliv. Det gäller omhändertagande av toalettavfall, något som skulle kunna kosta tiotals miljoner kronor om året. I ett första skede skulle kostnaderna antagligen få betalas av hamnarna. Sedan skulle de troligen via höjda hamnavgifter överföras på fritidsbåtägarna. De upptagna kostnadsposterna för de andra åtgärderna inom avsnittet Ökad medvetenhet uppgår till knappt fem miljoner kronor om året under i genomsnitt tre år. 68

Tabell 8 Åtgärder inom de två sista aktuella avsnitten Utveckling av utvärderingsinstrument och metoder Redan klart Sker inom ram I statsbudgeten Miljoner kronor Kostnad Per år Totalt A1 Harmonisera metod f närsaltsberäkn (X) A2 Utvärderingsmetod Övergödning X A3a Vidareutveckla BalticNest (X) A3b Vidareutveckla Sea Track Web X 2,3 4,6 A3c Östersjötrofimodeller X 2,5 5 A3d Utveckla Djupdatabaser X 14 70 A3e Fiskeekonomimodeller X 0,1 0,4 A3f GIS som stöd t fiskeförvaltningen X 2 6 A5 Temautvärdering farliga ämnen X A6-7 Biodiversitetsutvärderingsverktyg (X) A8 Mäta Biodiv.bevarandestatus (X) A9 Utvärdera Sjöfartsföroreningar (X) Öka medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad AC1a Främja Demokratisk beslutsprocess X AC1b Informera om arter på Helcomrödlista se B6 AC2 Farliga ämnen information X 0,3 1,2 AC3 Bättre förmåga hantera Farliga ämnen se H8 AC4 Upptäck Olagliga utsläpp (X) AC5 Ökad medvetenhet om Spökgarn (X) AC6 Fartygsavfall/avlopp X AC7 Stöd miljövänliga fritidsbåtar X Summa 0 21,2 87,2 (Alla kryss inom parantes kan komma att innebära kostnader som överskrider ram, eller där inget sker utan finansiering) 69

Fördjupad åtgärdsbeskrivning Myndigheternas beskrivning och analys Arbetet med åtgärdsplanen för att uppfylla åtagandet i BSAP har fördelats så att deltagande myndigheter själva tagit fram och därmed ansvarar för åtgärderna inom sina respektive verksamhetsområden. Åtgärder inom övergödningsavsnittet har tagits fram av Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Vattenmyndigheterna. För åtgärder inom området biologisk mångfald och fiske svarar Fiskeriverket, Naturvårdsverket, och SGU. På motsvarande sätt har Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket arbetat med området farliga ämnen. Sjöfart och maritima frågor har behandlats av Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Kustbevakningen och Fiskeriverket. Att utveckla utvärderingsinstrument och metoder, slutligen, har varit en uppgift för Naturvårdsverket, SMHI och Fiskeriverket. I detta kapitel beskriver och analyserar de medverkande myndigheterna åtgärder inom sina respektive verksamhetsområden mer ingående. De åtgärder som finns upptagna är genomarbetade i olika grad och därför beskrivs de i lite varierande struktur. För de åtgärder där konsekvensanalyser genomförts hänvisas till NV rapport 5984 för fylligare information. Övergödning E1 Belastningsminskningar och kvarvarande åtgärdsbehov Efter bördefördelningen i BSAP år 2007 pågår en revidering av belastningsnivåerna. Hur detta påverkar bördefördelningen är dock fortfarande oklart. För Sverige har belastningen sjunkit tack vare redan genomförda åtgärder. De nuvarande belastningsnivåerna tar inte hänsyn till luftutsläpp. Det påverkar också de nya beräkningarna där utsläpp till luft ingår. E2a. Införliva identifierade åtgärder i Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram Det har inte fullt ut varit möjligt att föreslå hur denna åtgärd ska genomföras. De nu föreslagna åtgärdsprogrammen innehåller åtgärder som beräknas minska belastningen till Egentliga Östersjön med ca 110 ton fosfor. Kväveåtgärder har inte kvantifierats separat i åtgärdsprogrammen, utan bara som en bieffekt av åtgärder mot fosforutsläpp. Kväveminskningen kommer därför i realiteten därför att bli betydligt mer omfattande. Med åtgärder för minskad fosforbelastning beräknas belastningen av kväve minska med 670 ton till Egentliga Östersjön och med 380 ton (utan Göta Älv) eller 1 100 ton (inklusive Göta Älv) till Kattegatt. För Öresund finns inga uppskattningar. 70

E2b. Reducera utsläppen av kväveoxider Möjligheterna att minska de svenska utsläppen av NOx har utretts och konsekvensanalyserats i samband med att underlag underlag har tagits fram till de fördjupade utvärderingarna av miljökvalitetsmålen (i huvudsak Bara naturlig försurning men också inom strategin för effektivare energianvändning och transporter (EET), den tillhörande,eet-strategin), samt EU:s CAFE -program och FN:s luftvårdskonvention. Nya underlag till de två sistnämnda processerna kommer att presenteras inom kort (vintern 2009/10) för att möjliggöra nya avtal på luftvårdsområdet. Både EU:s Climate and Energy Package och den ekonomiska nedgången gör att tidigare prognoser både vad gäller utsläpp, åtgärder och kostnader för dem behöver ses över. Varför? Utsläppen av NOx i Sverige, exklusive internationell sjöfart, uppgick till ca 165 000 ton år 2007. Detta motsvarar drygt 50 000 ton kväve. Kartläggningar visar att runt en tjugondel av de totala luftutsläppen från Sverige, cirka 3 000 ton kväve, faller ned på Egentliga Östersjön. Teoretiskt sett skulle alltså kvävetillförseln till Egentliga Östersjön minska med 3 000 ton om NOx-utsläppen till luft gick ner till noll. Men eftersom all förbränning leder till NOx-utsläpp och en del förbränning är oundviklig är detta inte realistiskt. Hur? Den neråtgående trenden för NOx-utsläppen har pågått sedan katalysatorn introducerades. Genom att liknande reningsutrustning har installerats i allt fler sektorer i samhället har minskningen gått från över 300 000 ton NOx-utsläpp per år till dagens nivå. De redan skärpa avgaskraven på vägfordon och styrmedel som NOxavgiften för vissa industrianläggningar gör att utsläppen väntas minska till drygt 100 000 ton år 2020. Detta motsvarar 2 000 ton deponerat kväve på Egentliga Östersjön, en minskning av deponerat kväve om cirka 1 000 ton från år 2007 och med ungefär 2 000 ton från år 2000. Genom ytterligare skärpta krav och beteendeförändringar kan utsläppen minska ytterligare något fram till år 2020. Huvudskälen för detta kommer knappast att vara minskad övergödning av haven utan snarare hälsovinster inom miljömålet Frisk luft och klimatpolitiken. På grund av rådande vindförhållande kan man inte räkna med någon påtagligt minskad belastning på Öresund och Kattegatt. Tabell 5 visar NOx-utsläppen för perioden 2000-2007 och prognoser för 2010-2020. 71

Tabell 9 NOx-utsläpp 2000-2007, prognoser 2010-2020 1000 ton 2000 2006 2007 2010 2015 2020 El och värme 9,4 12,8 12,6 14,3 14,8 14,7 Energiproduktion i bostäder och service 7,1 4,8 5,5 5,1 4,9 4,8 Energiproduktion i industri 17,3 18,2 17,5 17,1 17,3 15,9 Industriprocesser 13,8 13,9 13,9 14,1 13,4 12,4 Personbilar 55,9 28,1 25,6 20,6 18 15,3 Lätta lastbilar 6,7 5,9 5,8 4,9 4,2 3,5 Tunga lastbilar 50,6 44,9 45,3 37,3 30,2 23 MC och mopeder 0,1 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 Sjöfart inrikes 6,8 6 5,1 6,5 6,5 5,9 Flyg LTO inrikes+utrikes 1,1 1,2 1,2 1,1 1,1 0,9 Järnväg 1,6 1,4 1,4 0,9 0,6 0,4 Arbetsmaskiner 39,4 30,2 28,8 24,7 18,1 13,3 ( varav fiskefartyg 3,7) 2006 (varav militärt + fritidsbåtar 1,2) 2006 Andra stationära källor (raff, jord/skogsbruk) 2,5 2,8 2,4 2,7 2,6 2,4 SUMMA 212,3 170,4 165,3 149,5 131,9 112,7 Utrikes flyg, Cruise 8 8,6 9,4 8,8 9,3 8,3 Inrikes flyg, Cruise 2,1 2,1 2 1,7 1,6 1,2 Sjöfart utrikes (räknat på bunkrat bränsle) 100,9 147,4 151,3 154,5 158,2 145,8 Flera styrmedel, såsom en ytterligare breddning och höjning av NOx-avgiften än den som just beslutats, skulle kunna leda till att något tiotal ton mindre kväve når Egentliga Östersjön. Inget sådant förslag lämnas här, eftersom frågan nyligen utretts och avgiften höjts något. Ökade reningskrav på den nationella sjöfarten skulle kunna leda till att 100 ton mindre kväve når Egentliga Östersjön. Inte heller här har någor förslag till styrmedels utarbetats och konsekvensanalyserats. Sjöfartsverket kommer att belysa detta i ett regeringsuppdrag som redovisas i oktober 2009. Åtgärder för att minska utsläpp från sjöfarten är generellt billiga i jämförelse med åtgärder för att minska utsläppen från landbaserade källor. Sveriges samlade utsläpp av kväveoxider kan jämföras med utsläppen från Sveriges rapporterade internationella sjöfart (här mätt som emissioner från det bränsle som fartyg tankar i Sverige och som går till utländsk hamn). Redan år 2010 beräknas de överstiga utsläppen från alla nationella källor. Dessa utsläpp görs inte bara på svenskt vatten utan också på andra vatten. Mer intressant är den samlade sjöfarten på Östersjön som släpper ut omkring 400 000 ton NOx. Det motsvarar runt 12 000 ton kväve till Egentliga Östersjön. Minskade utsläpp från den internationella sjöfarten kan Sverige bara tillgodoräkna sig bara i mycket begränsad omfattning när det gäller den svenska kvoten i BSAParbetet. 72

För Egentliga Östersjön skulle en minskad kvävetillförsel givetvis vara till stor nyttan, och det borde leda till att alla länders kvävereningsbeting skulle kunna minska. Med tillgänglig reningsteknik kan NOx-utsläppen från sjöfarten minska med upp till 90 procent för de fartyg som ännu inte har någon rening. Kostnader och finansiering Att NOx-utsläppen minskar fram till år 2020 enligt tabell 5 bedöms komma till stånd på grund av rådande trender och redan fattade politiska beslut. Klimatpolitiken och miljöpolitiken för att möta ingångna avtal kring långväga transporterade luftföroreningar har alltså redan bäddat för dessa minskningar av NOx-utsläppen. De behöver alltså kostnadsföras på BSAP-kontot. Kostnaden för åtgärden blir omkring 5 kronor per kilo kväveoxider eller ca 100 kronor per kilo kväve till Egentliga Östersjön. Tidplan Miljö- och luftvårdspolitiken måste ligga fast eller skärpas fram till år 2020 för att nå NOx-utsläppsmålen i tabellen. När det gäller möjligheterna att få ned sjöfartens utsläpp kan eventuella nationella åtgärder och bilaterala överenskommelser genomföras när lämpliga förslag arbetats fram. Internationella överenskommelser som ECA där IMO bestämmer kan införaas tidigast 2016. för att det ska bli möjligt måste förarbetet påbörjas snart och vara klart ett par år före 2016 med hänsyn till alla ledtider. Nytta De redan skärpta avgaskraven på vägfordon och styrmedel som NOx-avgiften för vissa industrianläggningar gör att utsläppen väntas minska till drygt 100 000 ton till år 2020. Detta motsvarar 2 000 ton deponerat kväve på Egentliga Östersjön och innebär en minskning av deponerat kväve om cirka 1 000 ton från år 2007 och med ungefär 2 000 ton från år 2000 till år 2020. Förutom att allt kväve som inte når Egentliga Östersjön hjälper oss att nå BSAP-betinget, har alla NOx-minskningsåtgärder också andra nyttor som tidigare nämnts. De är bland annat minskad övergödning på land, minskad försurning av både mark och vatten, minskad klimatpåverkan och framför allt minskad ohälsa genom att luftkvaliteteten blir bättre. Det sistnämnda är vad som framför allt framträder i kostnads-nyttoanalyserna. Ökade reningskrav på den nationella sjöfarten skulle kunna leda till att 100 ton mindre kväve per år når Egentliga Östersjön.. Om Östersjön blir ett Emission Control Area (ECA-område) enligt International Maritime Organisation kan utsläppen i hela regionen minska med uppemot 100 000 ton NOx till år 2020 om ECA träder i kraft 2016 för Östersjön jämfört med om inga ytterligare styrmedel vidtas och än mer på längre sikt. Denna minskning skulle motsvara cirka 2000 ton mindre kväve till Egentliga Östersjön. E2b1 och E2b3 fkyttade till E9 73

E3a. Minska utsläppen från avloppsreningsverken Varför? För att minska utsläppen av näringsämnen från bebyggelse till havet har länderna enligt antagna rekommendationer i BSAP enats om att vidta åtgärder vid avloppsreningsverken samt hur de enskilda avloppen ska hanteras. Sverige har redan infört kraftfulla åtgärder som väl uppfyller rekommendationen för fosforrening i de reningsverk som tar emot avloppsvatten från 2 000 personekvivalenter (pe) och uppåt och vars utsläpp belastar Egentliga Östersjön. Reningsgraden för år 2006 var ca 96 procent reduktion av fosfor för samtliga reningsverk i Sverige och den totala belastningen (netto) till Egentliga Östersjön uppgick samma år till ca 110 ton enl PLC5. De flesta av de aktuella tillståndspliktiga avloppsreningsverken (>2 000 pe) uppfyller också kraven för kväverening enligt EU:s avloppsvattendirektiv. Det innebär att avloppsreningsverk större än 10 000 pe har särskild kväverening. För kväve är reningsgraden lägre jämfört med den för fosfor. Kvävebelastningen till egentliga Östersjön år 2006 var 5 800 ton kväve (netto) och till hela BSAP-området 11 300 ton kväve. Ytterligare åtgärder för att minska belastningen är möjligt. I nedanstående redovisning beskrivs översiktligt VA-planer, dagvatten, efterpolering och bräddningar. De tekniska åtgärder vid reningsverk som föreslås eller bedöms som potentiella behandlas mer i detalj. Hur? VA-planer Att genomföra en heltäckande VA-planering för kommunen är ett verksamt redskap för att styra och planera var åtgärderna ska sättas in för att få störst effekt till lägst kostnad. Den utredning som tagits fram visar att bra VA-planer kan innebära utsläppsminskningar på ca 2 ton fosfor per år och ca 13 ton kväve per år. Minskningarna härrör till största delen från förbättringar i det spillvattenförande systemet, dvs. från ledningsnät, pumpar och bräddpunkter. De årliga administrativa kostnaderna för framtagande och upprätthållande av en VA-plan har beräknats till mellan 100 000 200 000 kr per år och plan. Kostnaderna för själva åtgärderna är inte medtagna. Kostnadsskillnaderna beror till största delen på hur stor kommunen är och på ambitionsnivån samt på hur mycket av underlagsmaterialet som redan finns tillgängligt. Kostnaderna för att ta fram en VA-plan är höga. Trots detta bör en relevant VA-planering för hela kommunen tas fram och förankras i den kommunala översiktsplaneringen för att möjliggöra en prioritering av åtgärder för att minska belastningen från avloppssektorn. 74

Dagvatten Hur dagvattnet tas om hand hänger samman med en kommunal planering av vatten- och avloppssystemet och bör ingå i kommunens VA-plan. Vid nybebyggelse är lokalt omhändertagande av dagvatten kostnadseffektivt för minskning av fosfor- och kvävebelastningen. I befintlig miljö kan minskningen av fosfor genom infiltration av dagvatten från hårdgjorda ytor vara en möjlig åtgärd. Den specifika kostnaden beräknas från 15 000 kr/kg fosfor brutto vilket torde innebär ca 22 000 kr/kg fosfor netto som medel för Egentliga Östersjön. För minskning av kvävebelastningen kan infiltration av takvatten genom bortkoppling av stuprör (ca 1 000 kr/kg N brutto) och infiltration av dagvatten från hårdgjorda ytor (från ca 2 000 kr/kg N brutto ) vara möjliga åtgärder. Rening av dagvatten i dammar och våtmarker ger en specifik kostnad för reduktion av fosfor från ca 3 000 kr/kg P brutto och för reduktion av kväve en kostnad från ca 1 000 kr/kg N brutto. Avsättningsmagasin har en betydligt högre kostnad för avskiljning av näringsämnen jämfört med dammar (ca 400 000 kr/kg P brutto för fosfor respektive 150 000 kr/kg N brutto för kväve). Sammanfattningsvis bedöms nettobelastningen för fosfor från dagvatten till Egentliga Östersjön till 30 ton enligt PLC5. De beräkningar som gjorts visar att potentialen för dagvattenrening uppskattas till ca 50-80 ton fosfor som kan avskiljas vid källan (brutto) till en bruttokostnad mellan ca 3 000 17 000 kr/kg P. Åtgärderna bedöms kunna minska nettobelastningen med ca 40 procent av totala nettobelastningen av fosfor från dagvatten. Belastningen av kväve från dagvatten på egentliga Östersjön resp Kattegatt är 200 resp 300 ton kväve enligt PLC5. Kvävebelastningen från dagvatten till Öresund bedöms som försumbar. Potentialen för dagvattenrening av kväve har beräknats till ca 200-270 ton kväve totalt för hela området för en bruttokostnad mellan ca 1 000 kr 3 000 kr/kg N. Dessa åtgärder bedöms minska nettobelastningen av kväve från dagvatten med ca 15 procent. Alla kostnader är schabloniserade. Kostnaderna beror på lokala förutsättningar och valda åtgärder. Det är viktigt att komma ihåg att de olika åtgärderna ofta har olika kostnadsbärare. Åtgärder för lokalt omhändertagande i befintlig miljö bekostas ofta av fastighetsägaren, en exploatör eller när det gäller befintliga allmänna gator av skattekollektivet. Anläggningar som dammar och våtmarker i befintlig miljö bekostas ofta av VA-huvudmannen och finansieras därmed från VAkollektivet, alternativt av huvudmannen för väg eller gata. Efterpolering i våtmark Efterpolering i våtmark kan vara en bra åtgärd för att minska kväve och fosforbelastningen från reningsverk om de lokala förhållandena medger detta. Någon övergripande utredning som kan belysa åtgärdens potential finns inte. Några enstaka fall kan dock lyftas fram som exempel på kostnader och effekter i form av utsläppsminskningar. Eskilstuna avloppsreningsverk, Ekeby, byggde under 1997 och 1998 ut en våtmark på ca 40 ha som slutrening (www.vattenavlopp.info/vatmark/vatmark1.htm). 75

Området var tidigare jordbruksmark, och hade ett mäktigt lerlager som avskiljning mot grundvatten. Trots det var kostnaden för markarbeten och betongkonstruktioner betydligt högre än för markköpet. Uppräknat till 2008 års priser var investeringen totalt ca 19 Mkr. Man räknade med en avskiljning på 75 ton N och 1,2 ton P/år. Med en antagen driftskostnad (pumpning och rensning) kring 0,5 Mkr/år blir de specifika kostnaderna på plats ca 20 kr/kg N eller 1 200 kr/kg P beroende på vilken parameter som kostnaden beräknas för. Kostnaden för att minska belastningen på havet (Egentliga Östersjön) är i detta exempel ca 36 kr/kg N eller 3 600 kr/kg P till havet. Vid Ribersdals avloppsreningsverk i Markaryd byggde man år 2003 en våtmark på 2 ha. Den är inte helt bottentätad, men har ett definierat utlopp. Baserat på aktuella mätningar blir i detta exempel kostnaden för avskiljning till havet (Kattegatt) ca 71 kr/kg N eller 1 400 kr/kg P. Effekten av en våtmark beror helt på dess utformning och dimensionering och på vilken förbehandling avloppsvattnet genomgått, dvs. vilken halt som inkommande avloppsvatten har. Som exempel har Oxelösunds våtmark som är en av Sveriges först anlagda våtmarker, under åren 1994 1999 en reduktion för kväve på 35 50 procent och för fosfor ca 87 procent. Bräddningar Från avloppssystemet förekommer bräddningar av orenat avloppsvatten. Det kan vara bräddningar på grund av hydraliskt belastning eller p.g.a. haveri, underhållsarbete eller strömavbrott. Inom detta projekt har det inte varit möjligt att närmare utreda bräddningarnas omfattning och påverkan på BSAP-området. Vanligtvis anges volymen bräddat avloppsvatten utgöra i storleksordningen 1 procent av inkommande flöde med stora variationer mellan reningsverken. Utgående mängd av föroreningar via bräddningar är väsentligt större eftersom det bräddade vattnet inte har genomgått någon rening. Inläckaget i ledningsnätet är tidvis betydande och nästan dubbelt så mycket vatten hanteras vid reningsverken som den mängd som distribueras ut som dricksvatten. Den hydrauliska situationen i ledningsnäten förändras ständigt på grund av ny bebyggelse, ombyggnader, skador, sedimentering m.m. Detta medför att bräddningssituationen kan variera med tiden. Tekniska åtgärder på reningsverk Naturvårdsverket har låtit utföra beräkningar av hur stora mängder kväve och fosfor som reningsverken (större än 200 pe) inom Egentliga Östersjön, Kattegatt och Öresunds avrinningsområden kan minska belastningen till havet med, och kostnaden för dessa i kronor per kilo fosfor respektive kväve Även åtgärder ner till mycket låga utgående halter (2 mg/l N och 0,1 mg/l P) har tagits fram. Så låga utsläppshalter kan visserligen nås när allt fungerar som det ska, men är känsliga lösningar.enstaka bräddningar eller mindre tekniska fel kan innebära att man trots stora satsningar överskrider utsläppsmålet. Dessa åtgärder förordas därför inte. 76

Kväve Tre olika huvudalternativ lyfts fram för åtgärder för reduktion av kväve i utförda beräkningar. De tre alternativen kan inte summeras utan är just alternativ eftersom olika åtgärder ska genomföras beroende på vad slutmålet är och beroende på utgångsläget i det enskilda fallet. Alternativ 1 innebär att alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe och utan speciell kväverening genomför åtgärder som innebär att de når en kväveavskiljning på 70 procent. Åtgärden ger en total utsläppsminskning (netto) med 1400 ton N/år till en genomsnittlig kostnad av 140 kr/kg N, med stora kostnadsskillnader mellan verken, se tabellerna under respektive bassäng. Den relativt höga kostnaden beror på att det är de mindre reningsverken som återstår att bygga ut. Specifika utbyggnadskostnaderna blir höga för de minsta reningsverken eftersom minskningen i ton per verk blir liten och de totala kostnaderna är relativt lika. Om man bygger ut verk över 10 000 pe blir minskningen 580 ton N/år totalt till aktuella havsområden till en medelkostnad av 97 kr/kg N. Elenergianvändningen ökar med 3800 MWh/år för dessa verk. Merkostnaden för det ökade energibehovet är inräknat i kostnaden Alternativ 2 är det som föreslås och innebär att alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe genomför åtgärder så att de når en kväveavskiljning på 80 procent. Beroende på det enskilda reningsverkets utformning kan olika typer av åtgärder vara aktuella. Det har dock i samtliga alternativ antagits vissa förutsättningar som exempelvis att nitrifikationen räcker, att det går att öka recirkulationen mer och/eller att det finns utrymme för utbyggnad. Dessa förutsättningar gör att de uppskattade kostnaderna är ännu mer osäkra. Åtgärderna har valts så att kvävet i huvudsak förekommer i form av nitrat, vilket är betydligt bättre för de flesta recipienter än utsläpp av ammonium. Åtgärderna innebär en minskad belastning (netto) med 4300 ton N/år till en kostnad av 92 kr/kg N, men kostnadsskillnaderna är stora mellan olika verk, se tabellerna under respektive bassäng. Åtgärderna innebär ökad förbrukning av kolkälla i form av 7500 BOD motsvarande exempelvis 5000 ton metanol, och ca 25000 MWh el i ökad energiförbrukning. Merkostnaderna för detta är inräknat i de specifika kostnaderna. Alternativ 3 innebär att alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe genomför åtgärder så att de når ca 2 mg N/l i utgående vatten genom efterdenitrifikation. Man har även i detta alternativ förutsatt att det finns plats för behövlig utbyggnad i reningsverken. Dessutom går det inte att nå 2 mg/l N utan mycket bra partikelavskiljning. Således behövs komplettering med ett effektivt partikelfilter, ex.vis ett 2-media sandfilter och ibland ett enklare förfilter för större slammängder. Åtgärderna i alternativ 3 innebär en minskad belastning med 8800 ton N och eftersom partikelfilter behövs, blir den specifika kostnaden 97 kr/kg N, år. I detta alternativ ligger man nära den tekniskt rimliga gränsen och åtgärderna innebär samtidigt en ökad förbrukning av kolkälla i form av 24000 BOD och, om även 77

partikelfilter behövs, ca 67000 MWh el i ökad energiförbrukning. Merkostnaderna för kolkälla och ökat energibehov är inräknat i kostnaden. Mot bakgrund av ovanstående förordas inte detta alternativ. Fosfor Åtgärder för att minska belastningen av fosfor har beräknats för Egentliga Östersjön. Här har två haltnivåer valts, 0,2 mg/l P respektive 0,1 mg/l P i utgående vatten. Tio olika åtgärder har undersökts. De olika åtgärderna innebär stora skillnader i specifik kostnad. De fyra mest relevanta åtgärderna redovisas. Åtgärder för att minska utsläppsmängderna för fosfor är specifika för varje enskilt verk. Av den anledningen måste reningsverken hanteras individuellt för att komma fram till vilka åtgärder som är möjliga. Utöver de verk där de fyra redovisade åtgärderna har bedömts möjliga, finns ytterligare ett antal reningsverk där andra, men betydligt mera kostsamma åtgärder är möjliga. Dessa åtgärder (5 st) för ett 150-tal verk är inte redovisade här annat än summariskt. Reningsverk med Bio-P-processen ingår inte heller i denna redovisning på grund av den särskilda reningsprocess som dessa verk har. Det kan ändå vara motiverat att särskilt undersöka vilka möjligheter som finns för att minska utsläppen från dem. Vem? Kommuner, kommunala avloppsreningsverk, prövnings- och tillsynsmyndigheter samt Vattenmyndigheterna inom BSAPs avrinningsområde. Kostnader och finansiering Det bör påpekas att samtliga uppgifter om kostnader är grova och bara kan användas som storleksordningar på medelkostnader för olika verk. De egentliga kostnaderna vid enskilda verk varierar kraftigt beroende på olika förutsättningar. I de fall uppgifter har kunnats ta fram, så har även ett intervall för kostnaderna angivits. Generellt kan sägas att åtgärder på de största reningsverken närmast kusten ger de lägsta specifika kostnaderna, trots att dessa verk redan i dag är de som har den längst gående reningen. När det gäller kväve är det kostnadseffektivt att driva kväveavskiljningen enligt alternativ 2 och längre vid de största kustförlagda reningsverken (>100 000 pe), än att avskilja kväve på samtliga reningsverk över 2000 pe. Ju längre man driver kvävereningen desto lägre blir den specifika kostnad, på grund av att en stor mängd kväve renas bort. Dock skiljer sig kostnaderna avsevärt mellan stora och små reningsverk. Den absoluta kostnaden i pengar, och särskilt i andra resurser som kolkälla och elenergi blir väsentligt högre. Det är viktigt att belastningsminskningar, kostnader och resursbehov vägs samman. Minskad kvävebelastning ska vägas mot förbrukningen av betydligt mer energi och högvärdigt bränsle som metanol och etanol. Kostnaderna för de olika alternativen uppdelat på storleksklasser redovisas under varje bassäng. Normalt finansieras sådana kostnader genom VA-taxan. 78

Tidplan Beroende på vilka åtgärder som vidtas så kommer tidpunkten för när åtgärderna kan vara i drift att variera. Åtgärder som ökad fällningsdos för att öka fosforreduktionen eller komplettering med kolkälla för att miska kvävereduktionen är relativt snabbt införda åtgärder, medan större utbyggnader och kompletteringar med ytterligare filtersteg etc knappast hinner genomföras innan 2016. Reningsverken är tillståndspliktiga verksamheter för vilka ändringar eller nya tillstånd enligt miljöbalken behövs för en ombyggnad av något slag. Ska åtgärder drivas igenom, genom att initiera en omprövning i varje enskilt fall, har det visat sig att sådana processer tar mycket tid och resurser i anspråk. Det kommer bl.a. därför inte vara möjligt att hinna bygga ut reningsverken till senast 2016. Nytta Generellt sett är långt drivna åtgärder på de största kustnära reningsverken mest kostnadseffektivt. Åtgärderna bör dock inte drivas till den tekniska möjlighetens gränsland, eftersom driften av reningsverken då bli alltför instabilt och medför risk för driftsproblem som innebär ökade utsläpp. Ökningen av förbrukningen av elenergi, kolkälla och fällningskemikalier blir mycket stor i det fallet. För kväve bör i första hand åtgärder övervägas enligt alternativ två, på reningsverk över 10 000 pe. Vid verk över 10 000 pe finns stadigvarande personal som möjliggör en kontinuerlig driftskontroll, vilket saknas på mindre verk. Vid tillfällen för om- och nybyggnad av mindre reningsverk kan dock ytterligare åtgärder övervägas för att minska utsläppen även från dessa. Strängare krav kan också ställas på de allra största reningsverken över 100 000 pe. För fosfor bör ökad kemikaliedosering ner till halten 0,2 mg/l P genomföras för de verk där detta är möjligt enligt förslagsalternativ 1a. Se förslagen under respektive bassäng. EGENTLIGA ÖSTERSJÖN Kväve: Nedan anges minskningar och de specifika kostnaderna för tre alternativ för åtgärder på reningsverken. För varje åtgärd görs en uppdelning i reningsverkens olika storleksklasser 79

Tabell 10 Egentliga Östersjön Alt 1, 70 procent kväverening vid verk dimensionerade för mer än 2000 pe som idag saknar särskild kväverening Belastning pe 200-2 000* 2 001-10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 50 58 10 6 1 125 Minskat N till hav, ton/år 100 340 130 60 57 690 Kostnad, kr/kg N, 4 procent 350 160 110 170 120 180 Kolkälla, ton BOD/år ~0 ~0 ~0 ~0 ~0 ~0 Extra el, MWh/år 630 2100 950 690 640 5000 * Avser de reningsverk som tidigare klassats som tillståndspliktiga reningsverk och är dimensionerade för över 2000 pe, men som har en aktuell belastning mellan 200 2000 pe Egentliga Östersjön Alt 2, alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe når 80 procent kväverening. Detta alternativ föreslås för reningsverk större än 10 000 pe Belastning pe 200-2 000* 2 001-10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 50 62 26 23 9 170 Minskat N till hav, ton/år 130 500 350 630 640 2250 Kostnad, kr/kg N, 4 % 330 150 80 62 48 95 Kolkälla, ton BOD/år ~0 110 560 1700 2600 5000 Extra el, MWh/år 840 3100 2000 5000 2000 13000 * Avser de reningsverk som tidigare klassats som tillståndspliktiga reningsverk och är dimensionerade för över 2000 pe, men som har en aktuell belastning mellan 200 2000 pe Egentliga Östersjön Alt 3, alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe når utsläppshalten 2 mg N/l i utgående vatten. Detta alternativ föreslås inte. Belastning pe 200-2 000* 2 001-10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 50 62 26 23 9 170 Minskat N till hav, ton/år 170 660 570 990 2100 4500 Kostnad, kr/kg N, 4 %** 439 203 106 89 51 103 Kolkälla, ton BOD/år 190 890 1500 3600 7800 14000 Extra el, MWh/år*** 1500 18500 4100 9300 7600 41000 * Avser de reningsverk som tidigare klassats som tillståndspliktiga reningsverk och är dimensionerade för över 2000 pe, men som har en aktuell belastning mellan 200 2000 pe ** kostnaden inkluderar filter Möjliga åtgärder på reningsverken ner till haltnivån 2 mg/l kväve ger en minskad belastning på 4500 ton kväve per år. Den ökade åtgången av elenergi och kolkälla samt svårigheter med att uppnå en stabil drift vid så låga utsläppshalter bör dock beaktas. Åtgärder är mest kostnadseffektivt på de större kustnära reningsverken. På de allra största reningsverken kan reningen drivas längre till låga specifika kostnader. 80

Sammanfattningsvis föreslås att åtgärder enligt alternativ två genomförs på reningsverk större än 10 000 pe. Detta ger en minskad belastning på egentliga Östersjön på ca 1600 ton kväve till en specifik kostnad i medeltal mellan 48 80 kr per kilo kväve. På de största reningsverken, större än 100 000 pe, kan ytterligare sänkning av utsläppshalten under nivån i alternativ två, utan att närma sig den tekniskt möjliga åtgärdsgränsen (alt 3) övervägas. Överslagsmässigt bedöms detta kunna minska belastningen med ytterligare upp till tusen ton kväve. Uppgifterna här är mycket osäkra. Alternativt kan 80 procent rening införas på verk större än 200 pe Fosfor: Beroende av det enskilda reningsverkets tekniska utformning kan 0,2 mg/l fosfor i utgående avloppsvatten nås genom enbart ökad fällningsdos för vissa verk, medan det för andra verk krävs ytterligare fällningssteg. För 51 reningsverk nås 0,2 mg/l fosfor med enbart en ökad fällningskemikaliedos (alternativ 1 a). Nettobelastningen minskar genom detta med ca 16 ton fosfor till en specifik kostnad på ca 180 kr /kg. För denna åtgärd, blir skillnaden liten mellan de stora och de små reningsverken. Åtgärden innebär samtidigt ökning av fällningskemikalier, ex.vis. PIX 111, med 2 800 ton. Det innebär även en ökad slammängd. För resterande reningsverk (24 st) krävs ytterligare fällningsteg för att nå nivån 0,2 mg/l fosfor till en specifik kostnad av ca 5 000 kr /kg P. Nettobelastningen för dessa reningsverk minskar med ca 5 ton fosfor per år. För att nå haltnivån 0,1 mg/l fosfor måste åtgärder vidtas både i form av ökad dos fällningskemikalie samt ytterligare fällningssteg och/eller sandfilter. Den minskade belastningen uppgår till totalt ca 40 ton fosfor per år. Den specifika kostnaden för 52 verk (åtgärd 1 b) för att nå 0,1 mg/l fosfor är ca 3100 kr/kg fosfor och ger en minskning på ca 25 ton fosfor. För 25 verk som även kräver ytterligare fällningssteg (åtgärd 2b) blir den specifika kostnaden 7 900 kr/kg fosfor och minskningen 9 ton fosfor per år. För åtgärder som innebär utbyggnad av ytterligare fällningssteg (2a) eller nytt sandfilter (1b och 2b) blir skillnaden stor mellan stora och små reningsverk. För övriga undersökta åtgärder blir den specifika kostnaden mycket hög, upp till flera tiotusentals kronor per kg fosfor och år och dessa åtgärder beräknas sammantaget ge ytterligare 8 tons fosforreduktion. Dessa åtgärder ingår inte i redovisningen i tabellerna nedan. Inte heller ingår reningsverk som har Bio-P som reningsprocess. I tabellen nedan redovisas fyra åtgärderna för samtliga reningsverk som belastar egentliga Östersjön och med medelkostnaderna för dessa åtgärder. Kostnaderna vid enskilda verk varierar kraftigt beroende på olika förutsättningar och storleken på reningsverken. 81

Tabell 11 Minskning av utsläpp av fosfor till Egentliga Östersjön för de fyra ovan redovisasde åtgärderna, fördelade på olika storleksklasser, specifik kostnad och extra resursbehov. Belastning pe 200-2 001-2 000 * 10 000 Egentliga Östersjön 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt 1a 1 Antal verk 14 19 7 9 2 51 Ton P/år 0,36 0,89 0,55 2,5 11,3 15,6 4 % ränta, kr/kg P 200 300 370 200 160 180 Extra el, MWh/år ~0 ~0 ~0 ~0 ~0 ~0 Extra PIX111, ton/år 71 270 200 470 1 800 2 800 1b 2 Antal verk 15 19 7 9 2 52 Ton P/år 0,67 1,8 1,4 5,3 16,2 25,4 4 % ränta, kr/kg P 6 800 8 100 7 700 4 200 1 600 3 100 Extra el, MWh/år 180 590 590 1 500 2 600 5 500 Extra PIX111, ton/år 73 270 200 470 1 800 2 800 2a 3 Antal verk 6 9 5 2 2 24 Ton P/år 0,10 2,9 0,74 0,17 0,99 4,9 4 % ränta, kr/kg P 19 000 2 300 7 100 21 000 7 000 5 000 Extra el, MWh/år 120 370 260 160 250 1 200 Extra PIX111, ton/år 81 690 530 430 1 300 3 100 2b 4 Antal verk 6 10 5 2 2 25 Ton P/år 0,19 3,5 1,8 0,58 2,7 8,7 4 % ränta, kr/kg P 19 000 5 200 8 200 17 000 8 400 7 900 Extra el, MWh/år 180 900 760 630 1 800 4 300 Extra PIX111, ton/år 81 730 530 430 1 300 3 100 1. 1a = Ökad dosering av fällningskemikaliedos till haltnivån 0,2 mg/l P, verket har redan efterfällning 2. 1b = Ökad dosering av fällningskemikaliedos till haltnivån 0,1 mg/l P och kompletterande sandfilter. 3. 2a = Ökad dosering av fällningskemikaliedos till haltnivån 0,2 mg/l P och kompletterande fällning. 4. 2b = Ökad dosering av fällningskemikaliedos till haltnivån 0,1 mg/l P och kompletterande fällning och sandfilter. Sammanfattningsvis konstateras att genom att enbart höja fällningskemikaliedosen (1a) till haltnivån 0,2 mg/l fosfor, för alla verk där detta är tekniskt möjligt och som är dimensionerade för mer än 2000 pe, minskar belastningen med ca 16 ton P till en * Avser de reningsverk som tidigare klassats som tillståndspliktiga reningsverk (A-och B-verk) och är dimensionerade för över 2000 pe oberoende av aktuell belastning. 82

specifik kostnad mellan 160-300 kr per kg fosfor i medel för de olika storleksgrupperna för reningsverken. Samtidigt ökar användningen av fällningskemikalier och därmed ökar också slammängden något. Denna åtgärd förordas. Potentiellt kan ytterligare åtgärder enligt 1b, 2a och 2b vidtas, vilket ger en minskning med ca 40 ton till kostnader i medeltal mellan 3100-7900 kr per kg fosfor. För de minsta verken stiger den specifika kostnaden upp till i medeltal 19 000 kr per kg fosfor. ÖRESUND Kväve: De avloppsreningsverk vars utsläpp går till Öresund har byggt ut kvävereningen så att de uppfyller föreskriftens krav. Möjliga åtgärder redovisas i tabellerna nedan. Tabell 12 Öresund Alt 1, 70 procent kväverening vid alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe som idag saknar särskild kväverening Belastning pe 200-2 001-2 000 * 10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 3 2 0 0 0 5 Minskat N till hav, ton/år 13 14 27 Kostnad, kr/kg N, 4 % 190 140 160 Kolkälla, ton BOD/år ~0 ~0 ~0 Extra el, MWh/år 55 80 140 Öresund Alt 2, 80 procent kväverening vid alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe verk. Möjlig åtgärd som inte förordas. Belastning pe 200-2 001-2 000 * 10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 3 5 1 5 2 16 Minskat N till hav, ton/år 17 20 44 60 20 160 Kostnad, kr/kg N, 4 % 170 140 37 46 105 75 Kolkälla, ton BOD/år ~0 5 170 96 82 360 Extra el, MWh/år 81 120 130 500 420 1200 * Avser de reningsverk som tidigare klassats som tillståndspliktiga reningsverk (A-och B-verk) och är dimensionerade för över 2000 pe oberoende av aktuell belastning. * Avser de reningsverk som tidigare klassats som tillståndspliktiga reningsverk (A-och B-verk) och är dimensionerade för över 2000 pe oberoende av aktuell belastning. 83

Öresund Alt 3, alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe når utsläppshalten 2 mg N/l i utgående vatten. Möjlig åtgärd som inte förordas. Belastning pe 200-2 000 * 2 001-10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 3 5 1 5 2 16 Minskat N till hav, ton/år 24 43 62 220 450 800 Kostnad, kr/kg N, 4 %* 256 159 67 57 45 63 Kolkälla, ton BOD/år 22 90 230 600 1500 2400 Extra el, MWh/år** 200 380 340 1650 2400 5000 * Kostnaden inkluderar filter Potentiella åtgärder enligt alternativ 2 på reningsverk över 10 000 pe skulle endast ge ca 120 ton mindre kväve till Öresund till specifika kostnader i medeltal mellan 37 105 kr per kilo kväve. På de största reningsverken, större än 100 000 pe, kan ytterligare minskning av utsläppshalten under nivån i alternativ två, utan att närma sig den tekniskt möjliga åtgärdsgränsen (alt 3) övervägas. Överslagsmässigt bedöms detta kunna minska belastningen med ytterligare några hundra ton kväve. Uppgifterna här är mycket osäkra. Den ökade åtgången av elenergi och kolkälla bör beaktas. Fosfor Inga krav på fosforreduktion enligt BSAP finns för Öresund. KATTEGATT Kväve Nedan anges minskningar och specifika kostnaderna för de tre alternativa åtgärderna på reningsverken. För varje åtgärd görs en uppdelning i reningsverkens olika storleksklasser. Tabell 13 Kattegatt Alt 1, 70 procent kväverening vid reningsverk dimensionerade för mer än 2000 som idag saknar särskild kväverening Belastning pe 200-2 001-2 000 * 10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 33 44 6 3 0 86 Minskat N till hav, ton/år 69 330 120 210 730 Kostnad, kr/kg N, 4 % 340 130 68 45 110 Kolkälla, ton BOD/år ~0 ~0 ~0 ~0 ~0 Extra el, MWh/år 420 1700 550 980 3600 * Avser de reningsverk som tidigare klassats som tillståndspliktiga reningsverk (A-och B-verk) och är dimensionerade för över 2000 pe oberoende av aktuell belastning. 84

Kattegatt Alt 2, alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe når 80 procent kväverening. Detta alternativ föreslås för reningsverk större än 10 000 pe Belastning pe 200-2 000 * 2 001-10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 33 53 13 16 3 118 Minskat N till hav, ton/år 93 470 300 590 470 1900 Kostnad, kr/kg N, 4 % 310 120 55 41 98 89 Kolkälla, ton BOD/år ~0 110 470 400 1200 2200 Extra el, MWh/år 560 2400 1300 2600 3800 10700 Kattegatt Alt 3, alla reningsverk dimensionerade för mer än 2000 pe når 2 mg N/l i utgående halt, möjlig åtgärd som inte förordas. Belastning pe 200-2 000 * 2 001-10 000 10 001-20 000 20 001-100 000 >100 000 Totalt Antal verk 33 53 13 16 3 118 Minskat N till hav, ton/år 120 640 410 950 1400 3500 Kostnad, kr/kg N, 4 %* 366 149 73 55 72 93 Kolkälla, ton BOD/år 130 810 900 1800 4100 7700 Extra el, MWh/år** 1000 4400 2500 5100 7900 21000 * Kosnaderna inkluderar filter ** Extra el är schablonuppräknad för anlägggning inkl filter Möjliga åtgärder på reningsverken ner till haltnivån 2 mg/l kväve ger en minskad belastning på 3 500 ton kväve per år. Den stora ökningen av elenergi och kolkälla samt svårigheter med att uppnå en stabil drift vid så låga utsläppshalter bör dock beaktas. Åtgärder är mest kostnadseffektivt på de större kustnära reningsverken. På de allra största reningsverken kan reningen drivas långt till låga specifika kostnader. Sammanfattningsvis föreslås att åtgärder enligt alternativ två genomförs på reningsverk större än 10 000 pe. Detta ger en minskad belastning på Kattegatt på 1 300 ton kväve för en specifik kostnad till i medeltal mellan 55 98 kr per kilo kväve. På de största reningsverken, större än 100 000 pe, kan ytterligare sänkning av utsläppshalten under nivån i alternativ två, utan att närma sig den tekniskt möjliga åtgärdsgränsen (alt 3) övervägas. Överslagsmässigt bedöms detta kunna minska belastningen med ytterligare ett antal hundratals ton kväve. Uppgifterna här är mycket osäkra. Fosfor Inga krav på fosforreduktion enligt BSAP finns för Kattegatt. E3b. Förbättra behandlingen av enskilda avlopp Varför? Utsläpp från fritids- och permanentboende med enskilda avlopp lokaliserad söder om Dalälven utgör 70 procent av samtliga enskilda avlopp i landet. Enligt PLC5 85

rapporteringen 2006 så svarar de enskilda avloppen för 13 procent av belastningen av fosfor och 2 procent av kvävebelastningen till Egentliga Östersjön. Detta innebär 60 ton fosfor och 360 ton kväve. För Kattegatt bedöms de enskilda avloppen svara för 1 procent av kvävebelastningen, vilket utgör en nettobelastning av 180 ton kväve. I BSAP ställs inga krav på minskad belastning av fosfor på Öresund och Kattegatt. Baserat på genomförda inventeringar fungerar uppskattningsvis ca 40 procent av anläggningarna sämre än de lägsta kraven på fosforrening om 70 procent som ställs i Allmänna råden 2006:7. En fjärdedel av alla anläggningarna har enbart slamavskiljare trots att längre gående rening än slamavskiljare varit ett krav för anläggningar som har sitt utsläpp till vatten, sedan miljöskyddslagens tillkomst. Hur? Kustnära anläggningar med ringa retention och med den sämsta standarden bör åtgärdas upp till >90 procent fosforrening, vilket motsvarar hög skyddsnivå. Vattenförvaltningsförordningens åtgärdsprogram bör kunna användas som underlag för denna bedömning. Det behövs stimulanser då inget har hänt trots gällande lagstiftning. Bidrag är en väg att stimulera fastighetsägare att vidta åtgärder. Detta har utretts i regeringsuppdraget om bidragssystem 2006. Det nyligen tagna beslutet om ROT-avdrag har positiv betydelse. Tabellen nedan visar exempel på kostnadseffektiva åtgärder för att minska fosforutsläppet från enskilda avlopp i utredda alternativ. Åtgärder på enskilda avlopp är förenade med stora kostnader och eftersom det per anläggning bara reduceras en liten mängd fosfor, blir den specifika kostnaden per kilo fosfor mycket hög. Åtgärder på de anläggningar som enbart har slamavskiljare (ca 125 000 st anläggningar totalt) kan ändå motiveras i syfte att nå lagstiftningens krav. Nettobelastningen för att nå hög skyddsnivå (>90 procent P-reduktion) uppdelat per BSAP-bassäng presenteras i tabellen nedan. Underlaget bygger på förhållandena före 1 mars 2008, dvs före förbud mot fosfor i tvättmedel. Efter det att förbudet för fosfor i tvättmedel och maskindiskmedel har genomförts, kommer utsläppen från enskilda avlopp att minska i storleksordningen 20 procent. På samma sätt kommer den specifika kostnaden i kr per kg borttaget fosfor att öka med ungefär 20 procent. En omräkning har därför gjorts till förhållanden efter det att fosforförbudet i både tvätt- och maskindiskmedel genomförts. 86

Tabell 14 med nettobelastningsminskning per havsbassäng om åtgärder på anläggningar med enbart slamavskiljare uppgraderas med markbädd och fosforfälla (nybyggnation) (>90 procent fosfor reduktion). Fosforförbudet i tvätt- och diskmedel antas redan vara genomfört. Belastningsminskning Kostnad* Havsbassäng ton P ton N kr/kg P kr/kg N Eg. Östersjön 26 109 27 873 - Öresund 3 (ej krav enl BSAP) 9 - (5 144) Kattegatt 19 (ej krav enl BSAP) 94 - (5 786) * hela kostnaden fördelad på fosfor respektive kväve Vem? Fastighetsägare, kommuner, Länsstyrelser och Vattenmyndigheter. Kostnader och finansiering I den utredning som Naturvårdsverkets har tagit fram avseende kostnadseffektiva åtgärder på enskilda avlopp, har ett flertal åtgärder för att komplettera slamavskiljare beräknats, se tabell 11. I beräkningarna har hela åtgärdskostnaden belastat fosforreduktionen för Egentliga Östersjön och kväveminskningen ses som en bonuseffekt. För övriga två bassänger är hela kostnaden för åtgärden lagd på kvävereduktionen. Med de förutsättningar som finns från statistiken inom SMED har storleksordningen på utsläppsminskningen till respektive havsbassäng beräknats. Utgångspunkt för beräkningarna har varit VeVa-modellen vilken tillämpats i Stockholms län. En anpassning har härvid gjorts till andra delar av landet. Kostnaderna (kr/kg P, år) för att minska belastningen från enskilda avlopp styrs i stort av vilken reningsteknik som de befintliga anläggningarna har och vilken reningseffekt man ansätter för dessa anläggningstyper, dvs hur mycket fosfor som kan reduceras per anläggning. De lägsta kostnaderna omfattar kompletterande åtgärder till >90 procent P-reduktion på de fastigheter som idag bara har fungerande slamavskiljning. För att säkerställa hög skyddsnivå (>50 procent) för kväve krävs även urinseparering, sluten tank för WC-avlopp eller minireningsverk. Bristande datatillgänglighet och de stora osäkerheterna i schablonerna gör uppgifterna om kostnader och reningseffekter mycket osäkra och de bör betraktas som mått på storleksordningar på kostnader. Att åtgärda övriga befintliga anläggningar blir betydligt dyrare, eftersom reningseffekten i dessa redan före åtgärd är bättre än de som enbart har slamavskiljning. I utredningen har också en ansats gjort för att bedöma potentialen för inkoppling till kommunalt verksamhetsområde och till gemensamhetsanläggningar. Naturvårdsverket bedömer att underlaget och ansatsen i den delen vilar på alltför stora osäkerheter och schabloner för att kunna tas med i detta sammanhang. 87

Tabell 15 med nettobelastningsminskning, kostnad per kg renad P och år samt reningsgrad P och N, samtliga fastigheter inom BSAP. Fosforförbudet i tvätt- och diskmedel antas redan vara genomfört. Befintlig anläggning Slam avskiljare Slam avskiljare och markbädd Slam avskiljare Slam avskiljare och markbädd Slam avskiljare och infiltrations bädd Kompletterande Åtgärder % N Minskning (ton) Öre- Eg. Östersjön sund Reningsschablon Kattegatt Kostnad % P ton P ton N ton N ton N Kr/kg P Kr/kg N Markbädd och fosforfälla (nybyggnation) 30 95 26 109 9 94 27 873 6 275 Urin sortering, markbädd och fosforfälla /nybyggnation) 88 97 27 181 15 156 32 478 4 529 Sluten tank WC och infiltration BDT (nybyggnation) 95 90 25 197 16 170 34 309 4 028 Markbädd till kemfällning (komplettering kemfällning) 30 95 4 - - - 42 617 - Minireningsverk (nybyggnation) 50 92 26 90 7 78 43 389 11 714 Markbädd till fosforfälla (nybyggnation) 30 95 4 - - - 105 527 - Kemfällning, markbädd (nybyggnation) 76 88 4 - - - 349 148 - Tidplan Möjligheterna att genomföra en uppgradering av aktuella enskilda avloppsanläggningar till >90 procent forforreduktion för Egentliga Östersjön till år 2016 torde vara begränsade. Ett införande av stimulansåtgärder såsom t.ex. bidrag, skulle förmodligen forcera ett införande av effektivare reningsåtgärder. Härvid har det nyligen beslutade ROT-avdraget betydelse. Nytta Sammanfattningsvis för alla havsbassängerna är det tveksamt om åtgärder på enskilda avlopp ur BSAP-skäl är motiverade på grund av de höga specifika kostnaderna. Eftersom åtgärder behövs av andra skäl, förordas att åtgärder prioriteras på 88

de anläggningar som har enbart slamavskiljare och då i första hand kustnära anläggningar inom Egentliga Östersjöns avrinningsområde. EGENTLIGA ÖSTERSJÖN Om åtgärder för att nå >90 procent fosforreduktion genomförs för de enskilda avlopp med enbart slamavskiljare, har beräkningar genomförts som visar att fosforutsläppen skulle minska med 26 ton/år. Samtidigt skulle utsläppen av kväve minska med 109 ton/år. ÖRESUND De enskilda avloppen har inte bedömts ha någon betydelse för belastningen av Öresund. Öresund liksom Kattegatt skiljer sig från Egentliga Östersjön så till vida att klimatförändringen tenderar att innebära mera regn och våta förutsättningar för västra och södra delarna av landet. Om det har betydelse för näringstransporter och utsläpp är inte utrett. KATTEGATT Det finns inget beting inom BSAP att minska fosforbelastningen till Kattegatt. På grund av svårigheterna att nå kvävebetinget föreslås åtgärder på enskilda avlopp inom Kattegatts avrinningsområde. Kattegatt liksom Öresund skiljer sig från Egentliga Östersjön så till vida att klimatförändringen tenderar att innebära mera regn och våta förutsättningar för västra och södra delarna av landet. Om det har betydelse för näringstransporter och utsläpp är inte utrett. E4. Förbjud fosfater i tvättmedel Förbud mot fosfater i tvättmedel infördes i Sverige den 1 mars 2008. Enligt den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålen kan 30 ton fosfor per år från enskilda avlopp hänföras till användningen av fosfater i konsumenttvättmedel. Det motsvarar 1 procent av de svenska utsläppen av fosfor från mänsklig verksamhet. Nyligen har fosfater förbjudits också i maskindiskmedel, och enligt tidigare beräkningar skulle detta motsvara en utsläppsminskning av cirka 20 ton årligen. Dessa två förbud har därmed undanröjt det mesta av användningen av fosfater i rengöringsmedel. Den yrkesmässiga användningen motsvarade mellan 10-15 procent av den totala, och utsläppen till enskilda avlopp borde i de fallen vara liten. Användningen i övriga rengöringsmedel utgjorde före förbuden enligt kemikalieinspektionens produktregister cirka 10 procent av den totala användningen av fosfater i rengöringsmedel. Nytta Belastningen på egentliga Östersjön minskar med 13 ton fosfor/år 89

E 5.Åtgärda kväve- och fosforförluster från jordbruket PÅGÅENDE ÅTGÄRDER OCH UPPNÅDDA EFFEKTER Ett åtgärdsprogram genomförs sedan ca 20 år tillbaka för att minska växtnäringsförlusterna från jordbruket. Åtgärderna genomförs huvudsakligen genom lagstiftning (regler för lagring av stallgödsel och spridning av gödselmedel), informationsoch rådgivningsinsatser (t.ex. Greppa Näringen) och ekonomiska styrmedel (miljö ersättningar och skatt på mineralgödsel). Riksdagen beslutade 1988 att åtgärdsprogrammet skulle införas och vilka åtgärder det skulle omfatta. Åtgärderna innebar bl.a. krav på lagringskapacitet för stallgödsel, begränsad djurtäthet, avgift på kväve och fosfor i mineralgödsel, restriktioner för stallgödselspridning, krav på att marken ska vara höst- och vinterbevuxen och rådgivning om behovsanpassad gödsling. Ny kunskap, nya krav och nya möjligheter har lett till att åtgärderna kontinuerligt har reviderats och att nya har tillkommit. Åtgärder som direkt syftar till att minska ammoniakförlusterna infördes under mitten av 90-talet. EU:s nitratdirektiv kom att ställa ytterligare krav på hur spridning av gödselmedel och lagring av stallgödsel ska genomföras. Nitratdirektivets regler är numera också s.k. tvärvillkor för utbetalning av jordbruksstöd. Genom landsbygdsprogrammet kan ersättningar lämnas för miljöåtgärder som odling av fånggröda, skyddszoner och anläggning av våtmarker. Rådgivningen inom Greppa Näringen är delvis finansierad via landsbygdsprogrammet. Kväve- och fosforförluster från åkermark varierar med klimatfaktorer som avrinning, temperatur och tjälperiodens längd, liksom markförhållanden som jordart, mullhalt och genomsläpplighet. De grödor som odlas och andra odlingsåtgärder som t.ex. gödsling och jordbearbetning har också betydelse. Dessutom kan olika åtgärder vidtas som direkt syftar till att minska förlusterna. Alla dessa förhållanden varierar stort på regional nivå och även ända ner på fältnivå. För att beräkna den samlade kväve- och fosforbelastningen tillämpas modeller. En utförligare beskrivning av hur modellberäkningarna går till finns i Naturvårdsverkets rapport 5823 Läckage av näringsämnen från svensk åkermark (Naturvårdsverket, 2008 a). Läckaget från åkermark beräknas ha minskat med ca 8 200 ton kväve (14 procent) och ca 100 ton fosfor (6,6 procent) mellan 1995 och 2005. Belastningen på havet (från jordbruket) beräknas i två steg. Först beräknas hur mycket kväve och fosfor som lämnar jordbruksmarken. Därefter bestäms den avskiljning som sker i vattensystemen när kväve och fosfor transporteras till havet, s.k. retention. Jordbrukets belastning av kväve och fosfor till havet har beräknats vid några tillfällen (Naturvårdsverket, 1997, Naturvårdsverket, 2002, Naturvårdsverket, 2008). Den mänskligt orsakade belastningen av kväve till havet från åkermark (efter avdrag för den del som kan anses vara naturlig orsakad) beräknas ha minskat från 32 000 ton till 24 000 (25 procent) mellan 1985 och 1995. Den beräkningen omfattade inte norra Sverige. 90

Vid de senare tillfällena har beräkningsmetodiken succesivt utvecklats. Resultaten är därför inte direkt jämförbara. Mellan 1995 och 2005 beräknas den mänskligt orsakade belastningen till havet från jordbruksmark ha minskat med 3 100 ton kväve (12 procent) och 50 ton fosfor (7 procent) (Naturvårdsverket 2009). Anlagda våtmarker svarar för en liten del av den totala retentionen av kväve och fosfor. Effekten av våtmarker har inte beräknats specifikt vid modellberäkningarna. I en studie som behandlar just denna fråga och har genomförts av SMED redovisas att hittills anlagda våtmarker har reducerat kvävebelastningen till havet med 110 ton kväve och 9 ton fosfor En annan faktor som hittills inte har kunnat beaktas vid modellberäkningarna är minskad bearbetning av jorden. I dagsläget tillämpas reducerad jordbearbetning på ca 100 000 hektar, och det minksar läckaget av kväve med ca 500 ton och belastningen till havet med 380 ton kväve. BERÄKNAD FÖRÄNDRING AV LÄCKAGET AV KVÄVE OCH FOSFOR 2005-2008 De åtgärder som genomförs påverkar hur stor belastningen blir. Också vilka grödor som odlas har stor betydelse. Frikopplingen av jordbruksstöden och att prisnivån för vissa jordbruksgrödor varierat kraftigt de senaste åren har lett till förändringar av vilka grödor som odlas. Det har också påverkat kväve- och fosforbelastningen. För att bedöma storleksordningen på förändringen har Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) beräknat hur kväve- och fosforbelastningen kan ha ändrats till följd av den ändrade grödfördelningen mellan 2005 och 2008 (Johnsson m.fl., 2009). Beräkningen baseras på PLC5-beräkningar, och i detta fall har man bara beaktat förändringar av vilka grödor som odlas. Preliminära arealuppgifter användes för 2008, eftersom bara sådana var tillgängliga när beräkningen genomfördes. Beräkningen har också gjorts med utgångspunkt från 2007 års arealuppgifter. Läckaget från åkermark i det område som påverkar Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön beräknas ha minskat med ca 600 ton kväve och 15 ton fosfor mellan 2005 och 2008. Belastningen av kväve till Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön kan ha minskat med 90, 140 respektive 150 ton. Motsvarande siffror för fosfor blir 3,3 och 5 ton. SCENARIO FRAM TILL 2020 Hur grödfördelningen förändras under den period som aktionsplanen för Östersjön ska genomföras kommer att påverka kväve- och fosforbelastningen och kan komma att betyda minst lika mycket som de åtgärder som ska genomföras. Som ett underlag för Sveriges klimatrapportering gjordes en beräkning som visade hur odlingen av grödor och djurhållningen kan väntas utvecklas till år 2020 och hur detta skulle påverka förlusterna av växthusgaser från jordbruket. Utifrån de förutsättningar som antogs visade beräkningen att den odlade arealen och antalet djur kan väntas minska, samtidigt som produktionsvolymen hålls uppe genom ökad produktivitet. Förlusterna av växthusgaser minskar i förhållande till dagens nivå. Motsvarande beräkning har gjorts för hur förändringen av odlingen kan väntas påverka kväve- och fosforbelastningen från jordbruket. Hur beräkningarna genom- 91

förts redovisas i en promemoria från Jordbruksverket. Totalt kan läckaget från åkermark i det område som påverkar Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön beräknas minska med ca 5 200 ton kväve och 170 ton fosfor fram till 2020. Belastningen minskar genom att en mindre areal går åt för att producera spannmål och vallfoder. Samtidigt ökar arealen mark i träda. Genom en ökad odling av höstsäd och höstoljeväxter i sydligaste Sverige kan dock läckaget komma att öka där. Belastningen av kväve till Kattegatt och Egentliga Östersjön beräknas under dessa förutsättningar minska med 1 600 respektive 1 500 ton, medan belastningen av kväve till Öresund ökar med 650 ton. Belastningen av fosfor till Kattegatt och Egentliga Östersjön minskar med 40 respektive 55 ton, medan belastningen till Öresund ökar med 4 ton. FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER OCH ANALYS AV YTTERLIGARE POTENTIAL Eftersom de åtgärder som ger stor effekt och är mest kostnadseffektiva har genomförts under den period som åtgärdsarbetet hittills har pågått, kommer ytterligare åtgärder till stor del att handla om justeringar av dessa åtgärder eller nya åtgärder som ger relativt begränsade effekter i förhållande till det som redan genomförts. I tabell 12 visas vilka åtgärder som tagits upp och utvärderats i detta arbete. Förslag till genomförande redovisas för de flesta av åtgärderna. En osäkerhet i sammanhanget är att kunskapsunderlaget för vissa av de föreslagna åtgärderna är knapphändigt, samtidigt som erfarenheterna av dem under svenska förhållanden är begränsade eller saknas helt. Forskning om och utveckling av nya åtgärder pågår kontinuerligt i Sverige och andra länder. Utöver de åtgärder som föreslås finns en del som verkar lovande, men mer kunskap som styrker deras effekt behövs innan åtgärdsförslag kan lämnas. I delredovisningen av uppdraget (Naturvårdsverket, 2008) fördes fram ett antal förslag som innebär såväl ändringar av nuvarande miljöersättningar som nya sådana ersättningar. Här har dessa förslag anpassats till de förslag om ändringar i landsbygdsprogrammet som Jordbruksverket redovisade till regeringen med anledning av den senaste översynen av jordbrukspolitiken, den s.k. hälsokontrollen. 92

Tabell 16 Åtgärder som utvärderats. Minskad belastning av kväve och fosfor (ton) till havet för de föreslagna och potentiella åtgärderna. Åtgärd Föreslagna åtgärder kväve, fosfor (gulmarkerat) Kompetensutveckling, Greppa näringen Odling av fånggrödor och vårbearbetning Kattegatt Öresund 200 2 70 2 Eg Östersjön 120+35 3 25 350 Reglerbar dränering (2000 ha) 8 4 10 Reducerad jordbearbetning 125 50 75 Skyddsavstånd vid spridning av gödsel 6 0.5 6 0,5 8 0.5 Skyddszoner 0,5+1 1+4 Ökade restriktioner för stallgödselspridning 25+25+8 25+2 25+75+8 (2 åtg) Behovs- och platsanpassad gödselspridning 150 50 100 (N-sensor?) Spridning av rötrest baserad på 30 15 75 stallgödsel Anläggning av våtmarker 125 50 125 0-10 Anläggning av dammar för fosforavskiljning Kalkfilter i dikesdammar Kalkfilterdiken Strukturkalkning Våtkompostering av flytgödsel Odling av fånggrödor, potentiell areal 25 2 25 2 75 8 Potentiella åtgärder, kväve fosfor (gulmarkerat) Kattegatt Öresund Eg Östersjön 900 225 1000 Reglerbar dränering (20000 ha) 72 36 90 Skyddszoner, potentiell areal 3 0,5 4,5 All stallgödsel används för biogasproduktion 100 75 130 Anläggning av ytterligare, 6000 hektar våtmark 600 0-15 325 0-10 275 0-40 Underoptimala gödselgivor 800 300 800 Regional omfördelning av djurproduktionen Lägga mark i permanent träda Lovande, men mer kunskap behövs x x x x Strukturella åtgärder x x Summa Föreslagna åtgärder 752 297 1081 2172 961 2295 Föreslagna + potentiella åtgärder 3224 1258 3376 Redan genomförda ändringar 290 7 250 5 330 8 Summa Totalt 3514 1508 3706 Ändrad odling till 2020, scenario 1600-650 1500 40-4 55 93

I januari 2009 genomfördes en workshop vid Naturvårdsverket för att ta fram ytterligare åtgärder mot övergödning. Det var en stor och bred uppslutning i den grupp som diskuterade åtgärder i jordbruket med representanter från forskning, rådgivning, näringen, miljöorganisationer och myndigheter. Deltagarna uppmanades att efter workshopen komma in med konkreta skriftliga förslag till åtgärder som inte redan tagits upp i delredovisningen av uppdraget. Några sådana förslag kom in och har behandlats i det vidare arbetet. Ett annat underlag har tagits fram av en konsult och är en inventering av åtgärder som genomförts i övriga länder runt Östersjön. Den slutliga redovisningen inriktades på Danmark, Norge och Finland, eftersom det är där som åtgärdsarbetet kommit längst. Kväve- och fosforbelastningen på havet skulle kunna minska ytterligare om hela den tekniska eller fysiska potentialen för vissa åtgärder togs i anspråk. Denna potential har därför analyserats för vissa åtgärder. T.ex. har effekten av att utnyttja den potentiella arealen för fånggrödor och skyddszoner fullt ut beräknats. Sveriges lantbruksuniversitet har som ett underlag beräknat hur mycket kväveutlakningen från åkermark skulle minska om hela den (teoretiskt) potentiella arealen för fånggrödor utnyttjades. Linköpings universitet och SMED har beräknat hur mycket kväve- och fosforbelastningen på havet skulle kunna minska om ytterligare 6 000 hektar våtmarker anläggs utöver målet i landsbygdsprogrammet. Genom de föreslagna åtgärderna och analyserna av den potentiella effekten av vissa åtgärder redovisas hur långt det går att minska kväve- och fosforbelastningen utifrån den kunskap som finns i dagsläget. För de föreslagna åtgärderna redovisas också förslag till styrmedel för genomförande av åtgärderna. Det gäller främst ersättningar inom landsbygdsprogrammet och lagstiftning. För de åtgärder där den potentiella effekten analyserats förs ett resonemang om möjligheter till genomförande, men här redovisas inte förslag till styrmedel. STRUKTURELLA FÖRÄNDRINGAR I LIVMEDELSPRODUKTIONEN Brukandet av mark och djurhållning för livsmedelproduktion kommer alltid att innebära ett visst mått av kväve- och fosforläckage, även om åtgärdsarbetet ständigt effektiviseras. För att belastningen av kväve och fosfor från jordbruket ska kunna minska kraftigt fordras större ingrepp i livsmedelsproduktionen. I delredovisningen av uppdraget analyserades konsekvenserna av att lägga större delen av spannmålsproduktionen i permanent gräsbevuxen träda. Att omlokalisera djurproduktionen från djurtäta och kustnära områden till inlandsområden med lägre djurtäthet, längre avstånd till havet och högre retention brukar diskuteras som en möjlighet att minska förlusterna till havet. Det skulle dock kunna leda till att kväveoch fosforbelastningen ökar i inlandsområden och eventuellt påverka vattenstatus i sötvatten och grundvatten. 94

För att kunna bedöma potentialen av att omfördela djur mellan regioner har Sveriges lantbruksuniversitet beräknat hur en omlokalisering av djurhållningen från kustnära områden till inlandsområden skulle påverka förlusterna av kväve och fosfor. SLU har också beräknat effekten av att bara omfördela stallgödseln från kustnära områden till inlandsområden. Skillnaden mellan de två alternativen är att en omfördelning av djuren också påverkar vilka grödor som odlas. Beräkningarna visar att potentialen är relativt begränsad, motsvarande 700-800 ton minskad kvävebelastning på havet och en marginell minskning av fosforbelastningen. Det skulle vara möjligt att med olika styrmedel, t.ex. skärpning av djurtäthetskraven, minska djurhållningen i vissa regioner. Däremot kan det vara svårare att hitta styrmedel för att öka produktionen i inlandsområden med låg djurtäthet. Några av orsakerna till detta är att det kan saknas tradition för djurproduktion och att och lönsamheten är lägre i dessa områden. Att försöka genomföra en omfördelning av djuren skulle troligen leda till minskning av den inhemska djurproduktionen snarare än omfördelning. Att lägga mark i träda och att minska djurhållningen skulle minska den inhemska livsmedelsproduktionen. Om konsumtionsvanorna i Sverige inte ändras som en följd av detta kommer importen att öka för att kompensera för den minskade produktionen. Denna mat måste då produceras någon annan stans, och en del av den produktionen kommer att äga rum i Östersjöregionen. Effekten av åtgärderna på belastningen till Östersjön blir därmed betydligt mindre än vad beräkningarna för svensk del visar. Resultatet blir att miljöproblemen flyttas runt mellan länderna, samtidigt som belastningen av kväve och fosfor till Östersjön påverkas i mindre grad. Eftersom detta inte kan anses vara en konstruktiv lösning på problemet, föreslår vi inte några åtgärder som att lägga mark i träda eller att omfördela djur mellan regioner. ÅTGÄRDER SOM FÖRESLÅS Utökad satsning på Greppa Näringen Varför? Genom projektet Greppa Näringen erbjuds lantbrukare rådgivning om olika åtgärder för att minska kväve- och fosforförlusterna på ett kostnadseffektivt sätt. Verksamheten startade i södra Sverige och har hittills nått störst omfattning där. Nu behövs en fortsatt satsning där och en utökning i övriga områden som påverkar Östersjön. 95

Hur? Rådgivningen omfattar växtnäringsfrågor, säkrare hantering av växtskyddsmedel och framöver även klimatfrågor. Det här förslaget berör bara hur rådgivningen kan bidra till att nå kraven enligt BSAP och vattendirektivet. Lantbrukare i jordbruksintensiva områden kan välja mellan ett 20-tal olika rådgivningsteman och får återkommande besök på sin gård. Rådgivare med olika kompetens samverkar. Vid rådgivningsbesöken behandlas gödslings- och odlingsstrategier, utfodring och stallmiljö, anläggning av våtmarker och beräkning av gårdens växtnäringsbalans och utlakning av kväve. Efter 3-4 år görs en miljömålsavstämning på gårdsnivå. De utvärderingar som gjorts visar på minskade förluster av kväve till vatten och luft och av fosfor till vattendragen. Främst har företag med mer än 25 djurenheter eller 50 hektar åker i nitratkänsliga områden prioriterats. Potentialen för utökad rådgivning kring växtnäringsfrågor är sannolikt störst i Östergötlands län och länen i Mälardalen. Även i andra län som ännu inte deltagit i Greppa Näringen finns behov av verksamheten, bl.a. eftersom vattendrag med brister i vattenstatus har utpekats. Det gäller framförallt i Kronobergs, Jönköpings, Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län. Vem? Greppa Näringen drivs av Jordbruksverket i samarbete med LRF och länsstyrelserna. Olika rådgivningsorganisationer svarar för rådgivningsbesök m m. Kostnader och finansiering Verksamheten finansieras genom landsbygdsprogrammet och genom återföring av inbetalda miljöskatter. Den rådgivning som riktas till lantbrukare och som finansieras via landsbygdsprogrammet prioriteras i de regionala genomförandestrategierna. Den genomsnittliga merkostnaden för en utökning av verksamheten utöver dagens nivå beräknas till ca 21 miljoner kronor per år under perioden 2010-2013 Därtill kommer merkostnader för växtskydds- och klimatrådgivning. Tidplan Utökningen kan inledas 2010. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till 2013. Nytta Uppskattningsvis skulle det genom den utökning av rådgivningen som planerats vara möjligt att minska kväveutlakningen ca 650 ton och fosforförlusterna med 10 ton. Kvävebelastningen på havet skulle kunna minska med 200 ton till Kattegatt, 70 ton till Öresund och 120 ton till Egentliga Östersjön. Fosforbelastningen kan minska med 2 ton till Kattegatt, 2 ton till Öresund och 3 ton till Egentliga Östersjön. 96

Dessutom kan ammoniakförlusterna minska med 300 ton. Det skulle minska depositionen av kväve på Egentliga Östersjön med ca 35 ton kväve. Depositionen på övriga havsbassänger påverkas bara i mindre grad. Utvidga stödområdet och höj ersättningen för fånggröda och vårbearbetning Varför? Odling av fånggröda och jordbearbetning på våren istället för under hösten är två möjligheter att minska kväveutlakningen. Trots att betinget att minska kvävebelastningen till Egentliga Östersjön är stort, är det bara en mindre del av de kustnära områdena med avrinning till Egentliga Östersjön som ingår i stödområdet för miljöersättningen för fånggrödor och vårbearbetning. De senaste åren har intresset för odling av fånggröda och vårbearbetning minskat. Det beror bl.a. på att ersättningsnivån är lägre än tidigare. Hur? Miljöersättning kan lämnas inom landsbygdsprogrammet för dessa åtgärder. Området där ersättning lämnas är avgränsat till vissa s.k. stödområden i Skåne, Blekinge, Kalmar, Gotlands, Västra Götalands och Hallands län. Ersättningen är 800 kr per hektar för fånggröda, 300 kr per hektar för vårbearbetning och 1 300 kr per hektar för kombinationen fånggröda och vårbearbetning på samma mark. Området bör utvidgas så att merparten av de berörda havsbassängernas tillrinningsområden ingår. De nuvarande ersättningsområdena grundas på stödområden och län. Förslaget innebär att ersättning ska kunna lämnas också i stödområde 5a och 5b i Skåne, Blekinge, Kalmar och Gotlands län. Ersättningen bör utvidgas också till stödområde 5c, 5m och 9 i Östergötlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms och Södermanlands län, och till stödområde 4b. En karta som visar stödområdena finns i bilaga 2. I östra Sverige (Östergötlands län samt i länen i Mälarregionen) kan man generellt räkna med lägre effekter av åtgärderna fånggröda och vårbearbetning, eftersom grundutlakningen är lägre där. Vårbearbetning är främst knuten till lättare jordar, och kväveutlakningen är större på lättare jordar än på lerjordar. Det kan vara motiverat och ganska kostnadseffektivt med ersättning till åtgärderna vårbearbetning och fånggröda i kombination med vårbearbetning i östra Sverige, eftersom de främst kommer att genomföras på lättare jordar. Däremot är ersättning för fånggröda som bryts på hösten mindre kostnadseffektivt i detta område. I södra och västra Sverige är det fortsatt motiverat med ersättning för odling av fånggröda som bryts på hösten. En viktig faktor som påverkar lantbrukarens kostnader för att genomföra åtgärderna är spannmålspriset. Det har svängt betydligt under senare tid, och därför bör en ersättningsnivå eftersträvas som kan vara någorlunda långsiktig. För att öka anslutningen och styra mot ökad vårbearbetning och fånggröda i kombination med vårbearbetning föreslås att ersättningen för dessa åtgärder höjs till 500 kronor per hektar, respektive 1 500 kronor per hektar. Ersättningen för fånggröda som bryts på hösten föreslås bli oförändrad. 97

Vem? Ändringar av landsbygdsprogrammet är en process som berör regeringskansliet, olika myndigheter och organisationer. Förslagen beslutas nationellt av den s.k. övervakningskommittén och ska godkännas av EU-kommissionen. En förordningsändring behövs, liksom ändringar av Jordbruksverkets föreskrifter. Nytt informationsmaterial, ansökningshandlingar m.m. behöver tas fram av Jordbruksverket. Ändringarna påverkar också de myndigheter som administrerar stödet. Kostnader och finansiering Miljöersättningen förutsätts täcka kostnaden för lantbrukaren att odla fånggröda och vårbearbeta. Merkostnader för ersättningen uppstår för höjning av ersättningen för redan ansluten areal motsvarande ca 13 miljoner kronor per år. Kostnaden för nyanslutning i det nuvarande och det utvidgade stödområdet blir totalt ca 70 miljoner kronor per år vid full anslutning. De första åren under perioden 2010-2013 blir kostnaden (och effekten) dock något lägre, eftersom full anslutning inte beräknas nås förrän i slutet av perioden En utökning av stödområdet väntas leda till en viss ökning av de administrativa kostnaderna för berörda lantbrukare och administrationen av stödet i de nya områdena. Tidplan Ändringarna beräknas kunna träda i kraft inför odlingssäsongen 2010. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till 2013. Nytta Det fastlagda effektmålet för ersättningsformen kan nås. Dessutom beräknas kväveutlakningen (rotzonsutlakningen) minska med ytterligare ca 600 ton i det tillkommande stödområdet. Kvävebelastningen på havet beräknas därmed minska med 25 ton till Kattegatt och 350 ton till Egentliga Östersjön. Inför ersättning för reglerbar dränering Varför Reglerbar dränering har i några försök visat sig vara en lovande åtgärd för att minska framför allt kväveutlakningen från åkermark, men det saknas i stort sett praktiska erfarenheter av åtgärden i Sverige. Ersättning för investeringar i reglerbar dränering kan öka intresset för åtgärden och ge kunskap och erfarenhet inför en eventuell större satsning. Ytterligare försöksunderlag behövs om åtgärdens inverkan på kväveutlakningen liksom om dess inverkan på andra miljöeffekter som lustgasavgång och fosforförluster. Hur? Med dämningsbrunnar på stamledningarna kan grundvattennivåer i ett dränerat fält regleras. En förutsättning är att fältet är systemtäckdikat. När dräneringsbehovet är 98

litet, exempelvis under växtsäsongen, kan man dämma i brunnarna och på så vis förlänga vattnets uppehållstid i marken. Därmed kan regleringsmöjligheten också användas under växtsäsongen för att optimera vattentillgången i växande gröda. Vattennivån i dräneringsbrunnarna kan sedan sänkas inför sådd och skörd. Sand- och mojordar lämpar sig väl för åtgärden, medan tyngre ler- och mjälajordar är mindre lämpliga. Helst ska det finnas en naturligt högt stående grundvattenyta eller ett tätt jordlager på ett djup av en till tre meter. Markens lutning har central betydelse för möjligheten att utnyttja metoden. Lutningen avgör hur tätt reglerbrunnar behöver installeras och påverkar därmed kostnaderna. Det bör vara möjligt att söka ersättning för investering i reglerbar dränering. Ersättningen föreslås bli en åtgärd inom Utvald miljö i landsbygdsprogrammet. Omfattningen kommer därmed att kunna prioriteras på regional nivå av länsstyrelserna. Målsättningen till 2013 bör vara 2 000 hektar åkermark med reglerbar dränering. Vid en översiktlig kartering med hjälp av GIS bedömdes att ca 100 000 hektar i södra Sverige kan vara lämpliga för reglerbar dränering med avseende på jordart och lutningsförhållanden. Det finns samtidigt farhågor om att åtgärden genom förhöjd denitrifikation kan orsaka ökad lustgasavgång. Metoden kan också under vissa förhållanden leda till ökade fosforförluster. Vilka negativa miljöeffekter som åtgärden kan orsaka behöver belysas ytterligare i forskning och försök. Även kunskapen om åtgärdens effekt på kväveutlakningen behöver förstärkas. På lite längre sikt (till 2016) skulle målet kunna vara 20 000 hektar, men innan en utökad satsning övervägs behöver bättre kunskap om åtgärdens positiva och negativa miljöeffekter tas fram. Vem? Ändringar av landsbygdsprogrammet är en process som berör regeringskansliet, olika myndigheter och organisationer. Förslagen beslutas nationellt av den s.k. övervakningskommittén och ska godkännas av EU-kommissionen. En förordningsändring behövs, liksom ändringar av Jordbruksverkets föreskrifter. Nytt informationsmaterial, ansökningshandlingar m.m. behöver tas fram av Jordbruksverket. Ändringarna påverkar också de myndigheter som administrerar stödet. Kostnader och finansiering Kostnader uppstår bl.a. för speciella dräneringsbrunnar med reglerutrustning och för installation av desm. Vid en anläggning av 2 000 hektar reglerbar dränering till 2013 och med i genomsnitt 1,25 brunn per hektar uppgår investeringskostnaden till totalt 20 miljoner kronor per år under perioden 2010-2013. Skötseln av brunnarna beräknas kosta 1,5 miljoner kronor per år. En prövning behöver göras före ett beslut om stöd. Prövningen bör gå ut på att enligt vissa kriterier bedöma om åtgärden är lämplig på den aktuella marken. Åtgärden kan innebära vissa kostnader för planering och projektering för lantbrukaren och kostnader för prövning och hantering av ansökningar för stödmyndigheten. Den totala investeringskostnaden för att anlägga ytterligare 18 000 hektar blir 180 miljoner kronor. Om det antas att ersättningen blir 90 procent av invester- 99

ingskostnaden uppgår markägarnas del av kostnaden till 18 miljoner kronor. Skötsel av brunnarna beräknas kosta totalt 13,5 miljoner kronor per år. Tidplan Ändringarna beräknas kunna träda i kraft inför odlingssäsongen 2010. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till 2013. Nytta Om man räknar med en anläggning av reglerbar dränering på 2 000 hektar och en genomsnittlig minskning med 15 kg kväve per hektar skulle minskningen av kväveutlakningen från åkermark kunna beräknas till 30 ton. Kvävebelastningen på havet beräknas då minska med 8 ton till Kattegatt, 4 ton till Öresund och 10 ton till Egentliga Östersjön. Vid en anläggning av 20 000 hektar skulle kvävebelastningen på havet minska med 80 ton till Kattegatt, 40 ton till Öresund och 100 ton till Egentliga Östersjön. Inför reducerad jordbearbetning Varför? Med reducerad jordbearbetning avses mindre och/eller grundare bearbetning än vad som normalt tillämpas genom plöjning och efterföljande harvningar. Den teknik som avses är direktsådd eller bearbetning med tallrikar eller kultivatorpinnar, men däremot inte grund plöjning. Tekniken tillämpas idag i viss omfattning, eftersom kostnaderna blir lägre. Men samtidigt kan den innebära risk för lägre skörd. Hur? Reducerad jordbearbetning tas upp i den miljöinriktade rådgivningen. Åtgärden har inte bedömts vara lämplig som ett föremål för miljöersättning, eftersom den oftast är lönsam för jordbrukaren. Ersättningar ska grundas på kostnader för åtgärderna. Kostnader och finansiering En anledning till att minska jordbearbetningen är att kostnaderna för bearbetning blir lägre. Samtidigt kan metoden också innebära ökade kostnader för kemisk bekämpning och risk för lägre skörd. Oftast överväger dock kostnadsbesparingen. Vem? Teknikföretagen kommer att fortsätta utveckla tekniken. Förbättrat kunskapsunderlag tas fram av Sveriges lantbruksuniversitet och andra forsknings- och försöksorganisationer. Greppa Näringen och rådgivningsorganisationer tar upp åtgärden i den miljöinriktade rådgivningen. Tidplan Den areal där tekniken tillämpas väntas öka med minst 25 000 hektar i södra Sverige och minst i samma omfattning i resten av Sverige till 2016. 100

Nytta Om tekniken tillämpas på ytterligare minst 25 000 hektar i södra Sverige och i samma omfattning i resten av Sverige kan kväveutlakningen minska med 175-375 ton. Kvävebelastningen till havet kan antas minska med 125 ton till Kattegatt, 50 ton till Öresund och 75 ton till Egentliga Östersjön räknat på den högre potentialen. Begränsa stallgödselspridning sen höst och vinter Varför? Stallgödsel bör spridas vid tidpunkter då förlusterna av växtnäringsämnen minimeras. De åtgärdsprogram som medlemsländerna ska ta fram enligt EU:s nitratdirektiv ska innehålla förbud mot spridning av gödselmedel under vissa perioder och ytterligare begränsningar under perioder när det är mindre lämpligt att sprida stallgödsel. Sveriges tillämpning på dessa punkter har inte ansetts vara tillräcklig och denna åtgärd är ett av förslagen till kompletterande regler som har tagits fram. Hur? Det finns redan bestämmelser som förbjuder eller begränsar spridning av stallgödsel under vissa perioder i hela landet eller enbart i de känsliga områdena enligt nitratdirektivet. Förslag har tagits fram om förbud mot spridning av stallgödsel och organiska gödselmedel under december månad i de känsliga områdena. Det totala förbudet sträcker sig därmed från december till mitten av februari. Sedan tidigare råder förbud mot att sprida stallgödsel på bl.a. tjälad eller snötäckt mark oavsett tidpunkt. Förslaget innebär dessutom att spridning på hösten bara tillåts till växande gröda eller inför höstsådd i Västra Götalands och Östergötlands läns inland. Detta gäller sedan tidigare i Skåne, Blekinge och Hallands län samt i kustnära områden i det känsliga området. Vem? Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket kommer att kompletteras med de föreslagna bestämmelserna. Kostnader och finansiering Den berörda stallgödseln måste spridas vid andra tidpunkter. En del av gödseln kommer att behöva spridas under våren, och för en viss del av den behöver lagringskapaciteten byggas ut. Den totala kostnaden för utbyggd lagringskapacitet har beräknats till totalt 4-9 miljoner kronor på grund av förbudet under december och till 6-4 miljoner på grund av begränsningen under hösten. Tidplan Förbudet mot spridning under december kommer att träda i kraft den 1 januari 2010. Begränsningen av spridningen på hösten kommer att träda i kraft den 1 januari 2011. 101

Nytta Det är relativt begränsad areal som berörs av de båda bestämmelserna. Spridningsförbudet i december beräknas minska kväveutlakningen med ca 10 ton. Begränsningen av spridningen under hösten i delar av Västra Götalands och Östergötlands län beräknas minska kväveutlakningen med ca 20 ton. Kvävebelastningen på havet kan minska med 8 ton till Kattegatt, 2 ton till Öresund och 8 ton till Egentliga Östersjön. Begränsa spridningen av stallgödsel för höstsådd spannmål Varför? Spridning av stallgödsel på hösten inför sådd av spannmål anses numera vara ett mindre lämpligt alternativ, och en minskning av sådan spridning har tagits upp i flera utredningar som ett sätt att minska kväveutlakningen. Mål som har satts upp för att minska denna spridning på frivillig väg har inte nåtts. Ett förbud mot spridningen bör därför införas i södra Sverige. Jordbruksverket tog 2003 fram ett underlag för hur åtgärdsprogrammen skulle utformas i de nya känsliga områden som tillkom 2002 och 2003. Då övervägdes ett förbud mot spridning av stallgödsel inför sådd av spannmål på hösten. I stället formulerade Jordbruksverket tillsammans med Naturvårdsverket och Lantbrukarnas Riksförbund ett mål som gick ut på att spridningen skulle minska med 75 procent på frivillig väg till år 2007. Därefter skulle lagstiftning övervägas. Målet har inte nåtts. Nivån 75 procent i stället för 100 procent valdes eftersom spridning på lerjordar på våren kan leda till ökade utsläpp. Hur? Bestämmelserna om spridning av stallgödsel ändras så att spridning inför sådd av höstsäd inte längre blir tillåten i Blekinge, Skåne och Hallands län. Spridning på lerjordar bör däremot tillåtas. Undantaget för spridning av fastgödsel sent på hösten förutsätts vara kvar. Förbudet mot spridning inför sådd av höstsäd innebär att man på hösten i det aktuella området i fortsättningen bara kan sprida flytgödsel inför sådd av höstoljeväxter eller i växande gröda (vall). I resten av det nitratkänsliga området i Götaland bör rådgivningen inriktas på att fortsatt minska stallgödselspridningen inför sådd av höstsäd. I Västra Götalands och Östergötlands län kommer nya regler att träda i kraft från 2011. De kan leda till att lagringskapaciteten för stallgödsel behöver byggas ut. Ett förbud mot spridning av stallgödsel inför höstsäd i detta område skulle leda till att lagringskapaciteten skulle behöva byggas ut i ytterligare en omgång. Men om spridningen inför sådd av höstsäd inte når en acceptabel nivå i området bör ett förbud på sikt övervägas också här.. Vem? Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket behöver ändras. 102

Kostnader och finansiering Ytterligare restriktioner för spridning av stallgödsel på hösten leder till att stallgödseln behöver spridas vid andra tidpunkter och att lagringskapaciteten för stallgödsel delvis kan behöva byggas ut för att klara detta. Investeringsbehovet om spridningsförbud inför höstsådd införs har uppskattats till 50-120 miljoner kronor för Skåne, Blekinge och Hallands län. Till detta kommer årliga ökade läglighets- och maskinkostnader samt kostnader för markpackning. Investeringsbehovet i resten av det nitratkänsliga området i Götaland har uppskattats till 70-175 miljoner kr. Tidplan I Skåne, Blekinge och Hallands län bör bestämmelserna träda i kraft tidigast 1 januari 2012. Nytta Ett förbud mot gödselspridning på hösten inför sådd av spannmål i Skåne, Blekinge och Hallands län beräknas kunna minska kväveutlakningen med ca 100 ton. Kvävebelastningen till havet minskar då med vardera ca 25 ton till Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön. Om spridningen inför sådd av spannmål minskar i motsvarande omfattning i delar av de känsliga områdena i Götaland skulle kväveutlakningen kunna minska med ytterligare 150 ton. Kvävebelastningen till havet beräknas minska ytterligare med 25 ton till Kattegatt och 75 ton till Egentliga Östersjön. Inför teknik för bättre anpassning av kvävegödslingen Varför? När gödslingen planeras kan det genomsnittliga kvävebehovet för ett fält uppskattas utifrån förväntad skördenivå, erfarenheter av markens kväveleverans m.m. Väderförhållandena det enskilda året påverkar det tilolförda kvävets tillgänglighet, liksom frigörelsen av markväve och övriga odlingsbetingelser som påverkar den slutliga skördenivån och kvävebehovet. Det är därför inte möjligt att i början av odlingssäsongen exakt förutsäga rätt gödslingsnivå. Genom den variation som finns inom ett fält kan kvävebehovet i delar av fältet dessutom avvika från den genomsnittliga nivån. En viss säkerhetsgödsling kan förekomma, särskilt när stallgödsel används, eftersom kväveeffekten då är mer osäker. Rådgivningen ska hjälpa lantbrukaren att anpassa gödslingen bättre. Det finns också teknisk utrustning som utvecklats för att man bättre ska kunna anpassa bl.a. kvävegödslingen till variationen inom ett fält. Hur? Den statistik som finns om tillämpade gödslingsnivåer tyder på att det främst är på gårdar med stallgödsel som den största potentialen för bättre anpassning av gödslingen finns. Osäkerhet om stallgödselns kort- och långsiktiga effekt bedöms i en del fall leda till att onödigt höga kvävegivor med mineralgödsel tillförs. Vid odling 103

av brödvete finns det en generell osäkerhet inför möjligheten att nå mål om proteinhalt oavsett tillgången på stallgödsel. Det kan innebära en viss säkerhetsgödsling. Rådgivningen inom Greppa Näringen syftar bl.a. till att uppnå en bättre anpassning av gödslingen, t.ex. genom att beakta kväveeffekten från föregående års gröda och den kort- och långsiktiga effekten av stallgödsel. Greppa Näringen föreslås fortgå och utvidgas i områden med relevans för BSAP, se åtgärden Utökad satsning på Greppa Näringen. Det har utvecklats teknik som läser av grödan och styr utmatningen av kompletteringsgivan, den s.k. N-sensorn. Det är främst ett hjälpmedel för att jämna ut gödslingen i förhållande till det varierande behov som finns inom ett fält. Vid kompletteringsgödsling med kväve med denna teknik måste man först fastsställa det genomsnittliga kompletteringsbehovet. Tekniken leder därmed till en systematisk årlig behovsanpassning på fältnivå. Praktiska erfarenheter tyder på att medelgivan av kväve ofta blivit lägre än planerat när denna teknik har använts. Vem? Tekniken är i första hand lämplig för större lantbruksföretag och maskinstationer. Kostnader och finansiering En bättre fördelning av kvävet inom ett fält med hjälp av N-sensorn förväntas leda till ökad skörd. Den ökade skörden kan täcka en del eller hela kostnaden för användning av tekniken. Kostnaden för en N-sensor är ca 170 000 kr. Det bedöms vara möjligt att lämna investeringsstöd inom landsbygdsprogrammet för tekniken. Omfattningen prioriteras då regionalt av länsstyrelserna. Vid en ersättningsgrad på 25 procent av investeringskostnaderna och en volym på 100 stycken blir den totala belastningen på landsbygdsprogrammet 3,75 miljoner kronor. Tidplan Under år 2009 kommer tekniken uppskattningsvis att användas på totalt ca 50 000 hektar. Till 2016 kan den komma att tillämpas på 200 000 hektar. Nytta Rådgivning och tillämpning av denna typ av teknik leder till att den genomsnittliga kvävegivan vid spannmålsodling kan sänkas, och att utlakningen därmed minskar. På gårdar med stallgödsel är en större sänkning möjlig än på gårdar som främst använder mineralgödsel. Den beräknade minskningen av kväveutlakningen fördelas mellan rådgivning och tillämpning av tekniken. Effekten av rådgivning ingår i den effekt som redovisas för åtgärden Utökad satsning på Greppa Näringen. Utlakningen minskar också genom en bättre anpassning av gödslingen till variationer inom fält med hjälp av N-sensorn. Potentiell areal för tillämpning av tekniken vid spannmålsodling är den areal där man delar upp kvävegivan. Den kan uppskattas till 400 000 hektar. Om tekniken tillämpas på halva denna areal till 2016 skulle kväveutlakningen från åkermark till följd av en lägre genomsnittlig kvävegiva och en bättre anpassning inom fälten, 104

kunna minska med ca 400-500 ton. Tekniken kommer främst att användas i de utpräglade jordbruksområdena. Därmed kan effekten på havet skattas till 150 ton kväve till Kattegatt, 50 ton till Öresund och 100 ton till Egentliga Östersjön Lämna avstånd vid spridning av gödsel intill sjöar och vattendrag Varför? Spridning av gödselmedel intill sjöar och vattendrag kan öka risken för läckage till angränsade vatten. I samband med vissa spridningsmetoder finns också en risk att en mindre del av gödselmedlet hamnar direkt i vattnet. Spridning av stallgödsel på lutande mark intill sjöar och vattendrag innebär risk för växtnäringsförluster till vattnet genom ytvattenavrinning. Enligt nitratdirektivet ska spridning av gödselmedel intill vattendrag och på lutande mark regleras för att minska sådana risker. Den nuvarande svenska tillämpningen har ansetts vara för oprecis, och förslag till nya regler har tagits fram. Hur? Förslaget innebär att ett skyddsavstånd ska tillämpas vid gödselspridning intill sjöar eller vattendrag. Ingen spridning av stallgödsel, andra organiska gödselmedel eller mineralgödsel får ske inom 2 meter från en sjö eller ett vattendrag. Stallgödsel och andra organiska gödselmedel får inte heller spridas på åkermark intill vattendrag eller sjöar om åkermarkens lutning är större än 10 procent. Är lutningen större än 20 procent är spridning av stallgödsel och andra organiska gödselmedel redan i dag inte tillåten. Vem? Bestämmelserna kommer att införas i Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket. Kostnader och finansiering För lantbrukaren uppstår en kostnad i form av skördesänkning när grödan inte kan gödslas. En skattning är att ca 9 330 hektar kommer att lämnas ogödslade som ett resultat av kravet på 2 meters skyddsavstånd och att kostnaden blir 1 600 kr per hektar. Den totala kostnaden för lantbrukarna blir därmed ca 15 miljoner kronor per år. Ytterligare ca 1 200 hektar kommer att beröras av ett skyddsavstånd på 10 meter vid en lutning på mer än 10 procent intill sjöar och vattendrag. Sannolikt sprids inte gödsel på all denna areal idag, och det innebär att mindre areal berörs i praktiken. Tidplan Bestämmelserna ska träda ikraft 1 januari 2010. 105

Nytta Det saknas statistiska uppgifter om hur stor andel av mineralgödseln som sprids med olika spridare och i vilken grad kantspridningsutrustning används. Det finns inte heller undersökningar om i vilken grad lantbrukarna beaktar att kastvidden avviker från arbetsbredden när de sprider intill fältkanten. Ett räkneexempel kan ge storleksordningen på effekten av skyddsavstånd. Om man antar att mineralgödsel sprids med centrifugalspridare utan kantspridningsutrustning på 20 procent av den berörda arealen, att arbetsbredden är 12 meter och medelgivan 100 kg kväve per hektar, riskerar mellan 3 och 30 ton kväve att hamna utanför fältkanten beroende på i vilken grad man kör för nära (1-3 meter) kanten. Fosfor ingår inte alltid i gödselmedlet. Ibland sprids medel som innehåller enbart kväve eller kväve och kalium.om fosfor ingår i 50 procent av fallen och i proportionen 1:7 jämfört med kväve, riskerar mellan 0,2 och 2 ton fosfor att hamna utanför fältet. All växtnäring som hamnar utanför fältkanten kommer inte direkt i vattnet, men kan ändå utgöra en ganska stor miljörisk. Räknat på den högre potentialen skulle kvävebelastningen på havet i detta fall kunna minska med 6 ton till Kattegatt och Öresund och med 8 ton till Egentliga Östersjön. Fosforbelastningen skulle kunna minska med ca 0.5 ton till respektive bassäng. Inför högre ersättning för skyddszoner Varför? Skyddszoner är ett sätt att motverka fosforförluster från åkermark genom ytvattenavrinning. De utgör också en buffertzon vid spridning av mineralgödsel, stallgödsel och växtskyddsmedel. I stödområdet kan miljöersättning lämnas för skyddszoner som anläggs längs ett vattenområde (vattendrag, sjö, hav eller damm). Stödområdet omfattar i princip all åkermark i Götaland och en stor del av Svealand (stödområde 5 och 9). Målet för ersättningsformen är 7 000 hektar skyddszon. Under 2008 var den preliminära anslutningen 6 830 hektar. Åren 2004-2007 låg anslutningen mellan 9 000 och 9 500 hektar skyddszon. Arealen skyddszoner har minskat och väntas minska ytterligare.en starkt bidragande orsak till det minskade intresset är att ersättningen har sänkts från 3 000 kronor per hektar till 1 000 kronor per hektar. Den nuvarande ersättningsnivån grundas på ett genomsnittligt beräknat inkomstbortfall (uteblivet täckningsbidrag) på grund av att ingen gröda kan odlas på skyddszonen. Vid rådande prisförhållanden för spannmål och insatsvaror blir inkomstbortfallet så högt att ersättningen ter sig mindre intressant. För att åter öka intresset för skyddszoner bör ersättningen höjas till den tidigare nivån 3 000 kr per hektar. Då kan det också vara motiverat att höja målet till den nivå som anslutningen låg på under mitten av 2000-talet. Det innebär en ökning av målet med 2 000 hektar till 9 000 hektar. Stödområdet bör utvidgas och också omfatta område 4b. 106

Vem? Ändringar av landsbygdsprogrammet är en process som berör regeringskansliet, olika myndigheter och organisationer. Förslagen beslutas nationellt av den s.k. övervakningskommittén och ska godkännas av EU-kommissionen. En förordningsändring behövs, liksom ändringar av Jordbruksverkets föreskrifter. Nytt informationsmaterial, ansökningshandlingar m.m. behöver tas fram av Jordbruksverket. Ändringarna påverkar också de myndigheter som administrerar stödet. Kostnader och finansiering Miljöersättningen motsvarar lantbrukarens kostnader för skyddszonen. Merkostnader uppstår för höjd ersättning till den befintliga arealen motsvarande 14 miljoner kronor per år. Kostnaden för nyanslutning upp till den föreslagna målnivån blir 6 miljoner kronor per år. Förslaget leder inte till förändrade administrativa kostnader för jordbrukaren eller för stödadministrationen. Tidplan Ändringarna beräknas kunna träda i kraft inför odlingssäsongen 2010. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till 2013. Nytta Om arealen skyddszon ökar från 2008 års nivå, ca 6 800 hektar, till 9 000 hektar kan fosforförlusterna från åkermark minska med ca 2,5 ton. Fosforbelastningen på havet kan minska med 0,5 ton till Öresund och 1 ton till Egentliga östersjön. Inför skyddszoner på erosionsbenägen mark Varför? Skyddszoner kan motverka fosforförluster som görs på annat sätt än via fältkanter utmed vattendrag. Den nuvarande miljöersättningen som avser skyddszoner längs vattendrag behöver kompletteras med en ersättningsform för skyddszoner i andra delar av ett fält. Hur? Den föreslagna ersättningen ska kunna betalas ut i situationer där det finns en tydligt identifierad risk för fosforförluster knutna till ytvattenavrinning m.m. Den kan genomföras som en åtgärd inom ersättningsformen Utvald miljö i landsbygdsprogrammet. Omfattningen kommer därmed att kunna prioriteras regionalt av länsstyrelserna och vid behov kan ersättning ges i hela landet. Skyddszoner kan t.ex. prioriteras regionalt i områden där god status enligt vattendirektivet inte nås eller där tillförseln av fosfor behöver minska enligt BSAP. Vem? Ändringar av landsbygdsprogrammet är en process som berör regeringskansliet, olika myndigheter och organisationer. Förslagen beslutas nationellt av den s.k. övervakningskommittén och ska godkännas av EU-kommissionen. En förordnings- 107

ändring behövs, liksom ändringar av Jordbruksverkets föreskrifter. Nytt informationsmaterial, ansökningshandlingar m.m. behöver tas fram av Jordbruksverket. Ändringarna påverkar också de myndigheter som administrerar stöd. Kostnader och finansiering Miljöersättningen ska motsvara lantbrukarens kostnader för skyddszonen. Den ska täcka kostnader som förlorat täckningsbidrag från utebliven odling, högre brukningskostnad på omkringliggande mark och kostnader för att anlägga och sköta skyddszonen. Ersättningsnivån bör vara 4 000 kronor per hektar skyddszon. Kostnaderna vid ett mål om 5 000 hektar blir 20 miljoner kronor per år vid full anslutning. De första åren under perioden 2010-2013 blir kostnaden (och effekten) lägre, eftersom man inte räknar med att nå full anslutning inte i början av perioden. Den administrativa kostnaden för jordbrukaren väntas inte skilja sig från kostnaden för den generella miljöersättningen för skyddszoner. Däremot kan kostnaderna för stödadministrationen bli högre, eftersom skyddszonens placering i det här fallet behöver godkännas före ett beslut, och det kräver ett besök i fält av kontrollmyndigheten. Tidplan Ändringarna beräknas kunna träda i kraft inför odlingssäsongen 2010. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till 2013. Nytta Om anslutning blir 1 250 hektar skyddszon per år kan målet 5 000 hektar nås till 2013. Fosforförlusterna från åkermark skulle kunna minska med 10 ton. Fosforbelastningen på havet kan minska med 1 ton till Öresund och 4 ton till Egentliga Östersjön. Anlägg dammar för fosforavskiljning Varför? Våtmarker som anläggs för näringsretention syftar främst till att ta bort kväve. En möjlighet är att anlägga mindre våtmarker eller dammar som utformas speciellt för att avskilja fosfor som förloras från åkermark. Att anlägga våtmarker eller dammar kan finansieras genom landsbygdsprogrammet. Även om sådana våtmarker eller dammar är relativt små kan kostnaden per arealenhet bli hög. Taket för hur höga kostnader som kan ersättas per hektar begränsar för närvarande anläggningen av sådana dammar. Hur? Dammar för fosforavskiljning utformas så att partiklar kan sedimentera, och uppslamning och uttransport av bottenmaterial motverkas. Dammarna blir mindre än våtmarker som anläggs för kväveretention, men kostnaden per anlagd arealenhet blir i regel högre. För att anlägga våtmarker och dammar kan man få ersättning med maximalt 90 procent av de stödberättigande kostnaderna, men högst 200 000 108

kronor per hektar i Kalmar, Gotland, Blekinge, Skåne, Halland och Västra Götalands län och högst 100 000 kr per hektar för övriga län. Det maximala ersättningsbeloppet för små våtmarker och dammar bör höjas till 300 000 kronor per hektar. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till år 2013. Ersättning för våtmarker och dammar är en åtgärd inom ersättningsformen Utvald miljö. Omfattningen på insatserna prioriteras därmed regionalt av länsstyrelserna. Ett rimligt mål bör vara att 200 hektar dammar kan anläggas till 2013. På lite längre sikt bör målet vara 500 hektar dammar för fosforavskiljning. Vem? Ändringar av landsbygdsprogrammet är en process som berör regeringskansliet, olika myndigheter och organisationer. Förslagen beslutas nationellt av den s.k. övervakningskommittén och ska godkännas av EU-kommissionen. En förordningsändring behövs, liksom ändringar av Jordbruksverkets föreskrifter. Nytt informationsmaterial, ansökningshandlingar m.m. behöver tas fram av Jordbruksverket. Ändringarna påverkar också de myndigheter som administrerar stöden. Kostnader och finansiering Kostnaden för anläggning av totalt 200 hektar små våtmarker eller dammar under perioden 2010-2013 uppgår totalt till 60 miljoner kronor eller 15 miljoner kronor per år vid en genomsnittlig kostnad av 300 000 kronor per hektar. Den totala kostnaden för att anlägga 500 hektar uppgår totalt till 150 miljoner kronor vid samma genomsnittliga kostnad. Om det antas att ersättningen blir 90 procent av investeringskostnaden uppgår markägarnas del av kostnaden till 15 miljoner kronor. Det motsvarar en årlig kostnad på ca 1,2 miljoner kronor. Stödadministrationen kommer att få hantera fler ärenden i förhållande till den areal som anläggs, eftersom dammarna blir relativt små. Tidplan Ändringarna beräknas kunna träda i kraft inför odlingssäsongen 2010. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till år 2013. Nytta Denna typ av dammar har hittills inte undersökts under svenska förhållanden och det är osäkert vilken effekt de kan få. En preliminär uppskattning är att 200 hektar dammar skulle kunna avskilja 8 ton fosfor. Fosforbelastningen på havet skulle då kunna minska med 1 ton till Kattegatt, 1 ton till Öresund och 3 ton till Egentliga Östersjön. Med ett högre mål om sammanlagt 500 hektar skulle ytterligare 12 ton fosfor kunna avskiljas. Fosforbelastningen på havet skulle då kunna minska med ytterligare1 ton till Kattegatt, 1 ton till Öresund och 5 ton till Egentliga Östersjön. Man kan också räkna med en viss kväveretention i mindre dammar. Hur det fungerar under svenska förhållanden saknas det kunskap om, men enligt norska undersökningar kan 5-13 procent av inkommande kväve avskiljas i dammen. I delredovisningen gjordes en skattning av hur mycket kväve dammarna skulle kun- 109

na avskilja, men den skattade kväveretentionen blev orimligt hög. Om det antas att kväveutlakningen uppgår till 15 kg kväve per hektar, varje damm belastas från 50 hektar och avskiljningen är 7 procent skulle kväveretentionen kunna bli ca 250 ton kväve. Kvävebelastningen på havet skulle kunna minska med 25 ton till Kattegatt respektive Öresund och med 75 ton till Egentliga Östersjön Satsa på biogasproduktion och och spridning av rötrest baserad på stallgödsel Varför? Biogas framställs genom rötning av organiskt material. Rötning är en anaerob process där organiskt material bryts ned ofullständigt under bildning av bl.a. metan (CH 4 ). Beroende på processtemperatur brukar man tala om psykrofil (4-25ºC), mesofil (25-45ºC) och termofil (50-60ºC) rötning. Principiellt skiljer man också mellan torr- och våtrötning. Vid våtrötning, som är den utan jämförelse vanligaste metoden i Sverige, kan materialet pumpas och hanteras i flytande form. En annan skiljelinje går mellan kontinuerlig och satsvis rötning. Vid kontinuerlig rötning tillförs en mindre mängd nytt substrat en eller flera gånger per dygn, samtidigt som motsvarande mängd rötrest tappas av från reaktorn. Satsvis rötning ger en mer fullständig utrötning av materialet, medan kontinuerlig rötning ger högre gasproduktion per m 3 reaktorvolym och därmed bättre utnyttjande av det investerade kapitalet. Gasproduktionen blir också jämnare över tiden. Sverige ligger i dag relativt långt framme när det gäller att utnyttja biogas som energikälla. Enligt en rapport från bl.a. Svenskt Gastekniskt Center (SGC) (SGC m.fl., 2008) produceras biogas vid totalt 227 anläggningar runt om i landet. Av dem är138 reningsverk, 60 deponier, 3 industrier och 18 s.k. samrötningsanläggningar där olika typer av organiskt material behandlas. Småskalig biogasproduktion på gårdsnivå förekommer också (8 anläggningar), främst för produktion av el och värme. Intresset för gårdsbaserad biogasproduktion ökar, och flera anläggningar håller på att projekteras eller uppföras på olika håll i landet. Detta är delvis en följd av det investeringsstöd för gårdsbaserad biogasproduktion som infördes 1 januari 2009. Linné m.fl. (2008) har på uppdrag av Avfall Sverige, Svenska Biogasföreningen, Svenska Gasföreningen och Svenskt Vatten gjort en omfattande och detaljerad genomgång av den svenska potentialen för biogasproduktion från inhemska restprodukter, bl.a. växtodlingsrester och gödsel. Potentialen för biogasframställning från växtodlingsrester och gödsel redovisas länsvis baserat på tillgängliga mängder växtrester och gödsel från olika djurslag. Särskilt stor potential för biogasproduktion bedöms Skåne och Västra Götaland ha, följt av Östergötland. En beräkning av den totala potentialen för biogasproduktion från stallgödsel redovisas också i Jordbruksverkets rapport 2008:8 (Andersson, 2008). Båda beräkningarna ligger i nedre delen av det intervall som anges i SOU 2007:36, där bedömningen var att det skulle gå att producera 4-6 TWh biogas från gödsel. 110

Rötrestens växtnäringsinnehåll och övriga egenskaper beror på vad man stoppar in i anläggningen och under vilka betingelser rötningsprocessen drivs, dvs. hur väl utrötat materialet blir, hur mycket vatten det innehåller etc. I princip finns all växtnäring som fanns i de ingående råvarorna kvar i rötresten efter avslutad behandling. Det som händer i processen är att organiskt material bryts ner och växtnäringen omvandlas till mer lättillgänglig form. Försök och studier i Sverige och i andra länder visar att andelen ammoniumkväve och ph-värdet ökar vid rötning av flytgödsel (Sørensen & Birkmose, 2002, Baky m.fl., 2006, Möller m.fl., 2008). Rötrestens kväveeffekt har undersökts i olika försök bl.a. av Baky m.fl. (2006), Odlare (2005) och Birkmose (2007). Richert Stintzing (2005) har ställt samman resultat från fältförsök på fem olika platser i landet under åren 1993-2004 där rötrest använts som gödselmedel till vårsäd (havre och korn), höstvete, sockerbetor och potatis. Biogasens största positiva miljöeffekter finns utan tvivel på klimatområdet, men rötning av stallgödsel bör vara positivt också från utlakningssynpunkt. Jämfört med flytgödsel innehåller rötrest en större andel mineralkväve och har lägre ts-halt, dvs. är mer lättflytande. Därmed blir den lättare att sprida med god precision. Det blir också lättare att anpassa givan till grödans behov i både tid och rum. Ett högt växtnäringsutnyttjande som ger små mängder restkväve i marken efter skörd minskar risken för kväveutlakning påföljande höst och vinter. Risken för utlakning efter spridning av rötrest ligger troligen någonstans mitt emellan flytgödsel och mineralgödsel, något som bekräftas av danska mätningar (Sørensen & Birkmose, 2002). Ett högre ph-värde och en större andel ammoniumkväve än gödsel innebär en ökad risk för ammoniakavgång vid lagring och spridning. Å andra sidan är rötresten mer tunnflytande, och det gör att den snabbare tränger ner i marken efter spridning. I fältförsök har det enligt Bergström Nilsson (2008) uppmätts lika stora ammoniakförluster från spridning av rötrest som för nötflytgödsel. Amon m.fl. (2006a) pekar också på vikten av att lagra rötresten i täckta behållare för att minska ammoniakavgången vid lagring. Rötad gödsel luktar betydligt mindre än färsk gödsel när den sprids. Rötningen minskar också antalet sjukdomsframkallande mikroorganismer och ogräsfrön i materialet, särskilt om rötningen görs termofilt eller föregås av en hygienisering. Animaliska biprodukter i kategori III samt stallgödsel och mag-/tarminnehåll (som tillhör kategori II) måste enligt EG-förordning 1774/2002 hygieniseras vid minst 70ºC i minst en timme om råvaran kommer från flera gårdar eller slutprodukten (i detta fall rötresten) ska säljas eller avyttras till tredje part. Hur? Ett investeringsstödet finns för gårdsbaserad biogasproduktion. Stöd beviljas bara till anläggningar där minst 50 procent av råvaran består av gödsel, och rötresten lagras i täckta behållare. Ökat fokus på klimatfrågor och stigande energipriser bidrar också till det stora intresset för biogas. 111

Vem? Gårdsbaserade biogasanläggningar anläggs av lantbrukare m.fl. Anläggningarna delfinansieras via landsbygdsprogrammet. Ansökningar om stöd handläggs av Jordbruksverket. Kostnader och finansiering Kostnaden för att investera i en biogasanläggning på gårdsnivå varierar beroende på förutsättningarna och vad man avser att göra med gasen. Investeringsbehovet för större, gårdsbaserade anläggningar för kraftvärmeproduktion ligger enligt Jansson (2008) oftast i intervallet 200-400 euro per m 3 aktiv rötkammarvolym. En produktionskostnad för gasen på i medeltal 40 öre/kwh bedöms enligt samma författare som realistisk. Därtill kommer kostnader för distribution och eventuell uppgradering och försäljning. Investeringsstödet utgör 30 procent av investeringskostnaden med ett maxbelopp på 200 000 euro per företag under en treårsperiod. Totalt har 200 miljoner kronor avsatts under 5 år. I samband med den s.k. hälsokontrollen har dock Jordbruksverket lämnat förslag på att avsätta ytterligare 25 miljoner kronor per år under perioden 2010-2013. Med en genomsnittlig investeringskostnad på 300 euro per m 3 aktiv rötkammarvolym, bidragsnivån 30 procent och en valutakurs på 11,21 kronor per euro (2009-03-24) skulle det nuvarande och föreslagna investeringsstödet på totalt 300 miljoner kronor räcka till att bygga ut ca 297 000 m 3 rötkammarvolym, förutsatt att näringen står för resten av kostnaden och att pengarna huvudsakligen används för detta ändamål och inte till kringinvesteringar som uppgraderingsanläggningar, gasledningar m.m. Med 20 dygns uppehållstid och 50 procent gödsel i det ingående substratet skulle det ge kapacitet att behandla drygt 2,7 miljoner m 3 flytgödsel om alla anläggningar är i drift 365 dagar per år. Energimässigt skulle det motsvara drygt 370 GWh eller nästan 10 procent av den totala biogaspotentialen från gödsel. Med 75 procent gödsel blir den teoretiska behandlingskapaciteten drygt 4 miljoner m 3. Det totala investeringsbehovet uppgår till 1 000 miljoner kronor och den årliga investeringskostnaden blir ca 94 miljoner kronor. Jordbrukssektorns investeringskostnad (70 procent) uppgår till 700 miljoner kronor, och den årliga investeringskostnaden blir ca 66 miljoner kronor. Tidplan Investeringsstödet är möjligt att söka från 1 januari 2009. Nytta Det är rimligt att anta att rötning av flytgödsel ökar andelen ammoniumkväve med ca 10 procentenheter. Det motsvarar i snitt 0,4-0,5 kg kväve per ton gödsel som omvandlas från organiskt bunden till växttillgänglig form. Därav hade kanske 20 procent mineraliserats under spridningsåret ändå. Med en optimal spridningsstrategi skulle inköpen av mineralgödselkväve i bästa fall kunna minskas med 0,4 kg per ton rötad gödsel. 112

I praktiken har det dock visat sig att lantbrukarna inte alltid hanterar och sprider rötresten optimalt (Richert Stintzing, 2005). Vi räknar därför här med 0,3 kg per ton. På 2,7 miljoner ton flytgödsel (50 procent gödselandel) motsvarar det 810 ton kväve och på 4 miljoner ton (75 procent gödselandel) 1 200 ton kväve. Om vi antar att 15 procent av tillfört kväve utlakas skulle rotzonsutlakningen kunna minska med 120-180 ton om det föreslagna investeringsstödet utnyttjas fullt ut. Fördelningen av utsläppsreduktionen på olika havsbassänger beror på var i landet biogasanläggningarna placeras. Här antas att anläggningarna byggs i proportion till potentialen i olika län. Kvävebelastningen på havet skulle kunna minska med 50-75 ton till Egentliga Östersjön, med 10-15 ton till Öresund och med 20-30 ton till Kattegatt. Anlägg våtmarker i odlingslandskapet Varför? Det finns ett delmål till miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker som innebär att 12 000 hektar våtmarker och småvatten ska anläggas eller återställas i odlingslandskapet fram till år 2010. Delmålet kommer sannolikt inte att nås. Anläggning och restaurering av våtmarker i odlingslandskapet finansieras huvudsakligen genom landsbygdsprogrammet. Målet i programmet är att 6 000 hektar våtmarker ska anläggas eller restaureras under programperioden (2007-2013).Fram till 2008 har ca 700 hektar våtmarker tillkommit, och med nuvarande anslutningstakt kommer målet i landsbygdsprogrammet inte att nås. Våtmarker har flera viktiga funktioner som att hålla kvar vattnet i landskapet, ren vatten och främja biologisk mångfald. Våtmarker som anläggs för näringsretention behöver bli mer effektiva. Hur? Vissa åtgärder har vidtagits för att underlätta anläggningen av våtmarker. Numer räcker det med en anmälan till länsstyrelsen i stället för att söka tillstånd för att anlägga våtmarker under 5 hektar. Länsstyrelsen kan dock under vissa förhållanden förelägga verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd. För att höja effektiviteten av ersättningen har regeringen gett länsstyrelserna medel för uppsökande verksamhet och för att ta fram planeringsunderlag som visar lämpliga platser för att anlägga och restaurera våtmarker i landskapet. Inom landsbygdsprogrammet kan ersättning ges för kostnader för att anlägga och restaurera våtmarker. Det finns också en skötselersättning som ska täcka kostnader för skötsel av våtmarken och markens alternativvärde. År 2007 och 2008 anlades eller restaurerades knappt 350 hektar våtmarker per år med finansiering från programmet. Med den takten kommer mindre än hälften av målet att nås till år 2013. Erfarenhetsmässigt tillkommer dock fler våtmarker i slutet av perioden. Vi föelså en rad åtgärder för att öka anslutningstakten till programmet. För närvarande kan man få ersättning för 90 procent av kostnaden för att anlägga eller restaurera våtmarker. Vid vissa större våtmarksprojekt som initieras av 113

t.ex. länsstyrelse, kommun eller konsult kan den enskilde markägarens nytta av våtmarken vara begränsad och därmed också intresset att finansiera en del av kostnaden. Detta är en faktor som begränsar anslutningen. I vissa fall bör det vara möjligt att få ersättning för 100 procent av kostnaderna. I samband med ansökan om ersättning för anläggning eller restaurering av våtmarker ska en projektplan lämnas in till länsstyrelsen. Om ansökan beviljas kan också projekteringskostnader ersättas. Osäkerhet om en ansökan kommer att beviljas kan leda till att markägare avstår från att gå in i våtmarksprojekt, eftersom de får stå för hela projekteringskostnaden om det blir avslag. Det bör vara möjligt att få ersättning för projekteringskostnader även om ansökan om en miljöinvestering slutligen inte beviljas. Markens alternativvärde har ökat relativt kraftigt de senaste åren. Det har varit mer fördelaktigt att odla marken än att anlägga våtmark vid nuvarande nivå på skötselersättningen. En höjning av skötselersättningen är nödvändig för att öka takten i anläggningen av våtmarker. Skötselersättningen för åkermark bör höjas från 3 000 kronor per hektar till 4 000 kronor per hektar. Vem? Ändringar av landsbygdsprogrammet är en process som berör regeringskansliet, olika myndigheter och organisationer. Förslagen ska godkännas av EUkommissionen och nationellt av den s.k. övervakningskommittén. En förordningsändring behövs, liksom ändringar av Jordbruksverkets föreskrifter. Nytt informationsmaterial, ansökningshandlingar m.m. behöver tas fram av Jordbruksverket. Ändringarna påverkar också de myndigheter som administrerar stöd. Kostnader och finansiering Om 1 000 hektar våtmark har anlagts till slutet av år 2009 blir den återstående totala investeringskostnaden för att anlägga ytterligare 5 000 hektar våtmarker under perioden 2010-2013 575 miljoner kronor. Den årliga investeringskostnaden blir 27 miljoner kronor räknat utifrån en livslängd på 50 år och en ränta på 4 procent. Med nuvarande regler står markägarna för 10 procent av investeringskostnaden, dvs. 57 miljoner. Den årliga kostnaden för markägarna är 4 miljoner. Kostnaden för skötselersättning vid full utbyggnad (6 000 ha) är 18 miljoner kronor per år. Genom de föreslagna ändringarna från 2010 som rör projektering och höjd skötselersättning ökar kostnaderna med 2,5 respektive 5 miljoner kronor per år. Förändringarna innebär också att 11,5 miljoner kronor av investeringskostnaden från och med 2010 förs över från markägarna till staten. Om skötselersättningen höjs, behöver också ersättningen till redan anlagda våtmarker höjas. Det ger ingen ytterligare reduktion av näringsämnen, men nuvarande reduktioner genom våtmarker behålls. Den årliga kostnaden ökar med 6,4 miljoner kronor. Tidplan Ändringarna beräknas kunna träda i kraft inför odlingssäsongen 2010. Perioden för nuvarande landsbygdsprogram sträcker sig fram till 2013. De föreslagna åtgärderna 114

kan öka anslutningstakten, men de räcker troligen inte ensamma fram till målet 6 000 hektar våtmarker till 2013. Det är mer sannolikt att målet kan nås till 2016. Nytta Anlagda och restaurerade våtmarker bidrar främst till förbättrad vattenkvalitet och till att bevara den biologiska mångfalden. De kan dessutom minska risken för höga flöden och översvämningar. Alla våtmarker som anläggs inom landsbygdsprogrammet kommer inte att ha som huvudsyfte att rena näringsämnen. De kan t.ex. anläggas främst för att främja biologisk mångfald. Linköpings universitet och SMHI har gjort en beräkning som visar att belastningen på havet skulle kunna minska med 300 ton kväve om 6 000 hektar våtmark anläggs inom landsbygdsprogrammets ram (Tonderski m.fl., 2009). Kvävebelastningen kan minska med ca 125 ton till Kattegatt, ca 50 ton till Öresund och ca 125 ton till Egentliga Östersjön. Beräkningarna av fosforbelastningen är betydligt mer osäkra, men minskningen där skulle kunna bli mellan 0 och 21 ton, varav 0-10 ton till Egentliga Östersjön. POTENTIELLA ÅTGÄRDER I detta avsnitt analyseras potentialen för vissa åtgärder (fånggrödor, skyddszoner och spridning av rötrest baserad på stallgödsel) och effekten av att anlägga ytterligare 6 000 hektar våtmarker. Dessutom diskuteras effekten av att minska kvävegödslingen till 30 procent under den ekonomiskt optimala nivån. Kostnader för att genomföra åtgärderna redovisas. Möjligheterna att genomföra åtgärderna diskuteras, men inga förslag till styrmedel lämnas. Vissa av åtgärderna skulle kunna genomföras på lite kortare sikt (fånggröda och skyddszoner), medan andra åtgärder (våtmarker och biogasproduktion) skulle kräva längre tid och ytterligare investeringsstöd för att bli verklighet. Effekten av varje åtgärd har beräknats utifrån nuvarande förhållanden. Om alla åtgärderna ska genomföras kan effekterna av dem inte läggas ihop rakt av. Så t.ex. leder minskad gödslingsintensitet till mindre kväve i marken för en fånggröda att ta upp. Därmed minskar den beräknade effekten av fånggrödan. Ytterligare ökning av fånggrödeodlingen Nuvarande styrmedel för att stimulera fånggrödeodlingen är den miljöersättning som kan ges. Att odla fånggrödor innebär en kostnad för lantbrukaren, och den ska täckas av ersättningen. Stödområdet är begränsat till södra och västra Sverige där ersättningen bedöms vara mest kostnadseffektiv i ett regionalt perspektiv. Under rubriken Utvidga stödområdet och höj ersättningen för fånggröda och vårbearbetning, lägger vi ett förslag just om att utvidga stödområdet och höja målet för denna ersättningsform. Arealen skulle kunna öka ytterligare om fånggröda odlades i ett ännu större område och/eller styrmedlet blev mer tvingande. För denna tillkommande areal kan reduktionen av kväve per hektar väntas bli lägre, retention i de berörda områdena högre och kostnadseffektiviteten därmed lägre. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har på Jordbruksverkets 115

uppdrag gjort en beräkning för att försöka besvara frågan om hur mycket läckaget av kväve skulle kunna minska om all areal som är möjlig för odling av fånggröda togs i anspråk. Vid den senaste beräkningen av läckaget av kväve från svensk åkermark redovisades hur mycket miljöersättningen för fånggröda och vårbearbetning bidragit till att minska läckaget mellan 1995 och 2005. För en utförligare beskrivning av hur modellberäkningarna går till hänvisas till Naturvårdsverkets rapport 5823 Läckage av näringsämnen från svensk åkermark (Naturvårdsverket, 2008). Vid dessa beräkningar delas Sverige in i 22 läckageregioner. Här redovisas beräkningar av den möjliga effekten av att ha fånggröda på hela den areal där det är möjligt att ha fånggröda. Det gäller sådan där huvudgrödan följs av en vårsådd gröda. Beräkningarna baseras på grödfördelningen 2005. En annan grödfördelning kan ge en annan potentiell areal för odling av fånggröda. Beräkningar har gjorts för utlakningsregion 1a-12, som ungefär motsvarar det område som påverkar Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön. Två olika fall har beräknats, dels där all fånggröda bryts på hösten, dels där all fånggröda bryts på våren. En fånggröda som bryts på våren minskar läckaget av kväve mer än om den bryts på hösten. Att bryta en fånggröda på våren på en lerjord är oftast inte lämpligt, eftersom vårbearbetning på lerjordar kan ge upphov till markpackningsskador och sämre växtnäringsutnyttjande. Beräkningarna har redovisats för dels lättare jordar, dels lerjordar. Till lerjordarna räknas i det här fallet, sandy clay, sandy clay loam, clay loam, silty clay loam, silty clay och clay enligt det internationella klassificeringssystemet (FAO). Effekterna av att vårbearba utan fånggröda på all areal som är lämplig för detta har inte beräknats. Den beräknade potentiella arealen för odling av fånggröda år 2005 (inklusive den som redan odlades med fånggröda) uppgick till totalt ca 593 000 hektar. Av dem bestod ca 368 000 hektar av lättare jordar. I figur 3 och 4 redovisas arealen fördelad på regioner för lätta jordar respektive lerjordar. Ca 50 procent av den potentiella arealen på lätta jordar och 10 procent av den potentiella arealen på lerjordar utnyttjades för odling av fånggröda och/eller vårbearbetning 2005. I figurerna 3 och 4 visas hur stor del av den potentiella arealen i respektive område som inte togs i anspråk för miljöersättningen 2005. Miljöersättning kan för närvarande inte lämnas i område 4, 6 och 12. Övriga områden tillhör i varierande grad stödområdet för miljöersättningen. 116

hektar 90 000 80 000 70 000 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0 lätta jordar potentiell areal ej uttnyttjad areal 1a 1b 2a 2b 3 4 5a 5b 6 7a 7b 8 9 10 11 12 Figur 3 Potentiell areal för odling av fånggröda och del av denna som inte erhöll miljöersättning för fånggröda eller vårbearbetning 2005 på lätta jordar i läckageregion 1a-12 hektar 160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000 40 000 20 000 0 lerjordar potentiell areal ej uttnyttjad areal 1a 1b 2a 2b 3 4 5a 5b 6 7a 7b 8 9 10 11 12 Figur 4 Potentiell areal för odling av fånggröda och del av denna som inte erhöll miljöersättning för fånggröda eller vårbearbetning 2005 på lerjordar i läckageregion 1a-12 Skillnad i effekt mellan (minskad kvävebelastningen från åkermark) potentiell areal och utnyttjad areal redovisas i figur 5 och uppgår till totalt ca 3 400 ton. Av dem uppkommer 2 700 ton på lättare jordar och 700 ton på lerjordar. För lätta jordar antas att fånggrödan bryts på våren och för lerjordar på hösten. Vårbrytning av fånggrödor på lerjordar är mindre lämplig och är inte något realistiskt alternativ. 117

Belastningen av kväve till Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön skulle kunna minska med 900, 225 respektive 1 000 ton. ton kväve 700 600 500 400 300 200 100 lätta jordar lerjordar 0 1a 1b 2a 2b 3 4 5a 5b 6 7a 7b 8 9 10 11 12 Figur 5 Återstående potential för minskad kvävebelastning från åkermark genom odling av fånggröda (skillnad i effekt mellan potentiell areal och utnyttjad areal för miljöersättning 2005). Redovisat för lätta jordar och lerjordar i läckageregion 1a-12 Enligt ett alternativ där de inre delarna av Götaland och lerjordar i norra Götaland och Svealand inte ingår skulle belastningen av kväve till Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön istället minska med 700, 225 respektive 575 ton. (Det förslag som har lämnas om utvidgning av stödområdet innebär att en del av den potentiella arealen tas i anspråk. Det gäller främst för det tillkommande området i norra Götaland och i Svealand. För övriga områden i södra Götaland innebär förslaget i huvudsak ett närmande till anslutningsnivån 2005. Den här redovisade potentialen blir ca 100 ton lägre för båda alternativen om effekten av förslaget beaktas.) Den miljöersättning som betalas ut för odling av fånggröda baseras på den genomsnittliga kostnaden för att odla fånggröda. Om kostnaden antas vara 1 500 kronor per hektar för fånggröda som bryts på våren och 900 kronor per hektar för fånggröda som bryts på hösten, belopp som motsvarar förslaget till höjning av ersättningsnivån fr.o.m. 2010, blir den totala kostnaden för de två alternativen ca 265 respektive 450 miljoner kronor per år. 118

Tabell 17 Återstående potential för minskad kvävebelastning till Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön genom odling av fånggröda och kostnader för detta. Redovisat för två områden Hela området Kostnad, milj. kr Minskad kvävebelastning, ton Kostnad kr / kg N Exkl. Götaland inland + vissa lerjordar i vissa områden * Kostnad, milj.kr Minskad kvävebelastning, ton Kostnad kr / kg N Kattegatt 135 900 150 110 700 157 Öresund 33 225 147 33 225 147 Egentliga östersjön 285 1000 286 122 575 212 Totalt 453 2 125 213 265 1 500 177 För att uppnå den redovisade effekten fordras ett tvingande styrmedel, som t.ex. lagstiftning om att större delen av den vårsådda arealen ska föregås av fånggröda. Hur mycket som vårsås varierar från år till år, och effekten skulle därmed bli beroende av storleken på den vårsådda arealen. Odling av fånggröda minskar möjligheterna till mekanisk bekämpning av fleråriga ogräs. Fånggrödan kan också bli ett ogräs i efterföljande gröda. En inte önskvärd effekt är att den kemiska bekämpningen skulle öka betydligt om fånggrödeodlingen ökar i den omfattning som beskrivits. Miljöersättning kan inte lämnas för åtgärder som ingår i lagstiftningen. Om lagregler om fånggröda införs blir det inte möjligt att ge miljöersättningen för fånggrödor och vårbearbetning. Denna miljöersättning finansieras till hälften från EU. Ytterligare ökning av arealen skyddszoner Nuvarande styrmedel för att anlägga skyddszoner är miljöersättning. Att avsätta åkermark och anlägga en skyddszon innebär en kostnad för lantbrukaren, och den ska täckas av ersättningen. Ersättning lämnas i stödområdet 5 och 9. Det innebär att huvuddelen av åkermarken i Götaland och Svealand omfattas. I denna rapport föreslår vi undr rubriken Höj ersättningen för skyddszoner att ersättningsnivån ska ökas, stödområdet utvidgas och målet för ersättningsformen höjas. Dessutom föreslår vi en ny ersättningsform för skyddszoner på erosionkänslig mark. Dessa ska inte som skyddszonerna i nuvarande ersättningsform begränsas till vattendrag. Arealen skyddszon längs vattendrag skulle kunna öka ytterligare om styrmedlet blev tvingande. Skyddszoner har olika effekt beroende på var de anläggs. Risken för fosforförluster genom ytvattenavrinning beror bl.a. på lutning och jordartsför- 119

hållanden. På plana fält eller fält med liten lutning där ytavrinningen är liten har skyddszoner begränsad eller ingen inverkan, eftersom de huvudsakligen påverkar fosforförluster genom ytavrinning. Det är alltså inte bara arealen utan även placering och effektivitet hos de anlagda skyddszonerna som är betydelsefulla för åtgärdens effekter. Här görs en skattning av hur mycket belastningen av fosfor skulle kunna minska om all möjlig areal för skyddszoner längs vattendrag togs i anspråk. Vid den senaste beräkningen av läckaget av kväve och fosfor från svensk åkermark redovisades hur mycket miljöersättningen för skyddszoner har bidragit till att minska läckaget av fosfor mellan 1995 och 2005 (Naturvårdsverket, 2008). Som en utgångspunkt för beräkningen av skyddszonseffekten gjordes en analys av hur stor areal åkermark som låg inom 50 meter från ett vattendrag eller en sjö enligt den blå kartan. Arealen redovisas för de 22 läckageregioner som används vid beräkningarna. Denna areal har här använts för att skatta den potentiella arealen för skyddszoner längs vattendrag. I figur x redovisas den potentiella arealen skyddszon i läckageregion 1a-12, som ungefär motsvarar det område som påverkar Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön. Arealen beror på hur breda skyddszonerna antas bli. I figuren visas arealen vid 6 respektive 8 meters medelbredd. Vall och bevuxen träda kan anses ha samma effekt som en skyddszon. Man uppnår alltså ingen ytterligare effekt av en skyddszon på ett skifte med vall eller bevuxen träda, något som har beaktats vid beräkningen av den potentiella arealen skyddszon. Totalt uppskattas den potentiella arealen skyddszon till 26 000 respektive 35 000 hektar vid 6 respektive 8 meters medelbredd. På en viss del av den potentiella arealen finns redan skyddszoner. I figur y redovisas hur mycket fosforblastningen från åkermark skulle kunna minska med skyddszoner på all den mark som ännu inte tagits i anspråk (vid 8 meters medelbredd) och dessa skyddszoner i snitt reducerar fosforförlusterna från fältet med 0,5 kg fosfor per hektar skyddszon. Totalt skulle belastningen av fosfor från åkermark då kunna minska med 11,5 ton. Belastningen av fosfor till Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön skulle kunna minska med 3, 0,5 respektive 4,5 ton. Om skyddszonerna bara placeras där de kan förväntas ha god effekt skulle motsvarande totaleffekt kunna uppnås med en mindre areal. 120

hektar 12 000 10 000 6 m bred 8 m bred 8 000 6 000 4 000 2 000 0 1a 1b 2a 2b 3 4 5a 5b 6 7a 7b 8 9 10 11 12 Figur 6. Möjlig areal skyddszon längs vattendrag och sjö i läckageregion 1a-12 vid 6 respektive 8 meters bredd 3500 kg P 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 1a 1b 2a 2b 3 4 5a 5b 6 7a 7b 8 9 10 11 12 Figur 7 Återstående potential för minskad fosforbelastning från åkermark genom skyddszoner (skillnad i effekt mellan potentiell areal och utnyttjad areal för miljöersättning 2005) i läckageregion 1a-12 Den miljöersättning som kan betalas ut för skyddszoner baseras på den genomsnittliga kostnaden för att anlägga skyddszon och det inkomstbortfall som uppstår när ingen gröda kan odlas på skyddszonen. Om kostnaden för skyddszon antas vara 3 000 kronor per hektar zon, blir den totala kostnaden ca 69 miljoner kr per år, se tabell 14. 3 000 kronor motsvarar förslaget till höjd ersättningsnivå från och med år 2010, 121

Tabell 18 Återstående potential för minskad fosforbelastning till Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön genom skyddszoner längs vattendrag och kostnader för detta. Minskad fosforbelastning, ton /år Kostnad, milj. Kr/ år Kostnad kr / kg P Kattegatt 3 26 8 600 Öresund 0,5 3 6 300 Egentliga östersjön 4,5 40 8 600 Totalt 8 69 8 400 För att uppnå den redovisade effekten fordras ett tvingande styrmedel som t.ex. lagstiftning om att skyddszon ska finnas på större delen av eller all åkermark med öppen odling som gränsar till vattendrag (som är utmärkt på den blå kartan). Ett sådant generellt krav är enkelt att kontrollera och genomföra praktiskt, men skulle samtidigt innebära att skyddszoner anläggs även där risken för fosforförluster genom ytavrinning är låg och skyddszonerna därmed inte har någon effekt. Alternativet är att med lagstiftning styra skyddszonerna till platser i landskapet där de ger god effekt. Då skulle den beräknade effekten kunna uppnås till en lägre kostnad. En nackdel med en sådan lösning är att det sannolikt skulle leda till avsevärda administrativa kostnader och betydande gränsdragningsproblem med avseende på när skyddszoner måste anläggas eller inte. Miljöersättning kan inte lämnas för åtgärder som ingår i lagstiftningen. Med lagregler skulle det därför inte vara möjligt att ge miljöersättning för skyddszoner. Ersättningen finansieras till hälften av EU. All flytgödsel utnyttjas för biogasproduktion För åtgärden Biogasproduktion och spridning av rötrest baserad på stallgödsel har det beräknats hur mycket kväveutlakningen kan minska om biogasanläggningar byggs i en sådan omfattning att investeringsstödet i landsbygdsprogrammet utnyttjas fullt ut. Syftet med stödet är främst att öka produktionen av förnybar energi och minska utsläppen av växthusgaser. Att kvävebelastningen på havet kan minska i viss grad kan ses som en bonus. Detta förutsätter att rötresten lagras och sprids på ett sätt som ger låga ammoniakförluster. Om investeringsstödet utnyttjas fullt ut på detta sätt och råvaran till mellan 50 och 75 procent består av gödsel kan 20-29 procent av all flytgödsel utnyttjas som råvara för biogasproduktion. Kvävebelastningen till de berörda havsbassängerna beräknas då kunna minska med totalt 80-120 ton. Genom att andelen ammoniumkväve blir på hur stor andel som ska bestå av stallgödsel..kostnaden är beräknad på 122

en genomsnittligt investeringskostnad på 300 euro per m 3 aktiv rötkammarvolym. Kringinvesteringar som högre i rötresten än i stallgödsel antas att tillförseln av mineralgödselkväve kan minskas med 0,3 kg per ton flytgödsel som rötas. Om all flytgödsel utnyttjades som råvara för biogasproduktion skulle kvävebelastningen till havet kunna minska med ytterligare drygt 300 ton. Belastningen av kväve till Kattegatt skulle minska med 100 ton, till Öresund med 75 ton och med 130 ton till Egentliga Östersjön. Den totala investeringskostnaden när stödet utnyttjas fullt ut beräknas bli 1 000 miljoner kronor. Om all flytgödsel ska utnyttjas tillkommer investeringskostnader på 1 850-2 800 miljoner kronor, vilket motsvarar en årlig kostnad (privatekonomisk) på 175-265 miljoner kr. Den högre kostnaden uppstår om råvaran till 50 procent består av stallgödsel, något som kan vara en rimlig nivå att räkna med om det inte finns några stödvillkor som ställer krav uppgraderingsanläggningar, gasledningar m.m. har inte beaktats. Därtill kommer kostnader för el till pumpar och omrörare, daglig skötsel av anläggningen m.m. I första hand skulle en utbyggnad av biogasproduktionen göras med andra syften än att minska växtnäringsläckaget. En utbyggnad i den storleksordningsordningen skulle ta mycket lång tid och vara möjligt att genomföra till 2016. Anläggning av ytterligare 6 000 hektar våtmarker i odlingslandskapet Nuvarande styrmedel för att stimulera anläggning och restaurering av våtmarker i odlingslandskapet är de ersättningar för investering och skötsel av våtmark som finns i landsbygdsprogrammet. Målet i landsbygdsprogrammet är att 6 000 hektar våtmark ska anläggas under perioden 2007-2013. Anslutningstakten till programmet har hittills varit låg och ca 700 hektar har anlagts eller restaurerats under pereioden 2007-2008. Hur anläggningstakten ska kunna öka tas i upp i ett av förslagen till åtgärder: Våtmarker i odlingslandskapet. Också andra stöd, t.ex LIP, har funnits för anläggning av våtmarker. Det nya stödet för lokala vattenvårdssatsningar (LOVA ) är inte avsett direkt för våtmarksanläggning i odlingslandskapet, men kan bidra till att undanröja vissa hinder för att anlägga våtmarker och bidra till effektivare våtmarker. Minskningen av belastningen med kväve och fosfor genom en större areal våtmarker än de 6 000 hektar som är målet enligt landsbygdsprogrammet har också beräknats. I delredovisningen av uppdraget uppskattades att kväve- och fosforbelastningen till de berörda havsbassängerna skulle kunna minska med 1 200 ton kväve och 4 ton fosfor om ytterligare 6 000 hektar våtmarker skapades. För att få ett bättre underbyggt underlag av effekten av att anlägga nya våtmarker i den omfattningen har Linköpings universitet och SMHI på Naturvårdsverkets uppdrag genomfört en beräkning av detta. Beräkningarna har gjorts med HBV-NP modellen och utgått från PL5- uppsättingen av denna. För närmare beskrivning av beräkningarna hänvisas till Tonderski m.fl., 2009. Både effekten av att anlägga 6 000 hektar våtmarker inom landsbygdsprogrammet och ytterligare 6 000 hektar våtmarker har beräknats. De 123

våtmarker som anläggs inom landsbygdsprogrammet kan ha olika syften, t.ex. näringsretention och/eller att gynna biologisk mångfald. De planeringsunderlag som tagits fram av länsstyrelserna under de senaste två åren gör det möjligt att styra våtmarksanläggandet till lägen som ger högre effekt på transporten av kväve och fosfor. En del av de medel som finns inom landsbygdsprogrammet kommer antagligen också framöver att användas till att skapa våtmarker för att öka den biologiska mångfalden. I beräkningarna har det för de extra 6 000 hektar våtmarker antagits att de i hög grad styrs till lägen där effekten kan bli hög, dvs. till områden med högt läckage och låg retention. Fyra olika scenarier med olika typer av markanvändning (belastning) och olika effektivitet har beräknats. Resultatet vid en viktning av de fyra scenarierna pekar på att kvävebelastningen till havet skulle kunna minska med 1 200 ton om ytterligare 6 000 hektar våtmarker skapas. En regional fördelning har gjorts som inte fullt ut är anpassad till den aktuella indelningen i havsbassänger. En ungefärlig fördelning på havsbassängerna ger dock till resultat att belastningen av kväve skulle kunna minska med 600 ton till Kattegatt, 325 ton till Öresund och 275 ton till Egentliga Östersjön. Våtmarkernas effekt på transporten av fosfor har också uppskattats. Dessa beräkningar visar att retentionen av fosfor blir hög regionalt i området runt Mälaren, Östergötland och ytterligare några områden, dvs. i områden med lerjordar med högre läckage av fosfor. Men än så länge får resultatet tolkas med stor försiktighet, eftersom modellen är mer osäker för fosfor. En av osäkerhetsfaktorerna är just att det till stor del saknas kunskap om hur stor fosforavskiljningen är i våtmarker i svenska lerjordsområden. På sikt kommer kunskapsläget att förbättras eftersom forskning pågår. Beräkningarna tyder på att belastningen av fosfor till havet skulle kunna minska i storleksordningen 0-60 ton om ytterligare 6 000 hektar våtmarker anläggs. Belastningen av fosfor till Egentliga Östersjön skulle kunna minska med 0-40 ton fosfor. Om de redovisade effekterna ska uppnås behöver våtmarker anläggas på god jordbruksmark. Kostnaden, oavsett styrmedel, kommer att bli högre än genomsnittet för de våtmarker som hittills har anlagts, eftersom god odlingsmark tas i anspråk och det kan komma att kräva mer omfattande grävarbeten. Vid en genomsnittlig anläggningskostnad på 200 000 kr uppgår den totala kostnaden för att anlägga de 6 000 hektaren våtmarker till 1,2 miljarder kronor. Om man slår ut denna kostnad över 50 år blir den årliga anläggningskostnaden ca 56 miljoner kronor. Den årliga kostnaden för anläggning, markens alternativvärde och underhåll uppgår till ca 77 miljoner kronor. Kvävegödsling under ekonomiskt optimal nivå Gödslingsnivån till olika grödor styrs i dag på flera olika sätt. Jordbruksverket ger varje år ut Riktlinjer för gödsling och kalkning, som har en normerande verkan för gödslingen i Sverige. Avsikten med dessa råd är att de ska ligga till grund för en ekonomiskt optimal gödsling. 124

I riktlinjerna och i den miljöinriktade rådgivningen, Greppa Näringen, diskuteras hur man i det enskilda fallet kan anpassa gödslingen på bästa sätt med hänsyn till stallgödseltillgång, förfrukter och markens produktionspotential. I Jordbruksverkets föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket finns bestämmelser som begränsar tillförseln av kväve med gödselmedel i de känsliga områdena enligt nitratdirektivet. För resten av landet anges motsvarande begränsningar som ett allmänt råd. För närvarande utgår också en skatt (1,80 kr/kg kväve) på kväve i mineralgödsel för att minska användningen av kväve i jordbruket. Ett sätt att minska kväveutlakningen skulle vara att tillföra lägre kvävegivor än vad som är företagsekonomiskt optimalt. Beräkning av ekonomiskt optimal kvävegödsling görs med utgångspunkt från dos-responskurvor för kväve och skörd samt priskvot mellan kväve och skördeprodukt. Den kvävegiva där responskurvan har samma lutning som priskvoten är den ekonomiskt optimala kvävenivån. Detta är liktydigt med att värdet på skördeökningen av det sista kilot kväve ska vara lika stort som kostnaden för ett kilo kväve. Med priskvot avses kvoten mellan priset på kväve och priset på skördeprodukten. Vid ändrad priskvot förändras den ekonomiskt optimala kvävegivan. En höjd kvot motiverar en sänkning av kvävegivan och en sänkt kvot en höjning av kvävegivan. I en teknisk rapport från SLU (Johnsson m.fl., 2006) redovisas modellberäkningar av kväveutlakningen vid varierande gödslingsintensitet till höstvete och vårkorn i några områden i Sverige. I rapporten utgår man från de gödslingsnivåer som redovisas av Statistiska centralbyrån för år 2003 som normalgivor vid beräkningarna. Beräkningarna stämmer relativt väl överens med den genomsnittligt ekonomiskt optimala gödslingsnivån under perioden 2003-2008. I rapporten redovisas för vissa områden hur kväveutlakningen förändras om kvävegivan minskar respektive ökar i förhållande till normalgivan. T.ex. redovisas hur mycket kväveutlakningen minskar om kvävegivan minskar med 30 procent. I delredovisningen av uppdraget skattades effekten av att minska kvävegivan med 30 procent till all spannmålsareal i det område som berörs av aktionsplanen för Östersjön. Enligt den skattningen skulle kvävebelastningen från åkermark kunna minska med i storleksordningen 4 500 ton kväve. Kvävebelastningen på havet skulle då kunna minska med ca 1 000 ton till vardera Kattegatt och Egentliga Östersjön samt ca 400 ton till Öresund. För brödvete finns kvalitetskrav för proteinhalten. När kvävegivorna sänks med 30 procenmt är det inte möjligt att nå kraven på lägsta proteinhalt. Det innebär att det inte är möjligt att sänka gödslingen till all spannmålsareal utan att det påverkar den inhemska odlingen av brödvete. I dag odlas uppskattningsvis 200 000 hektar med brödvete, varav en viss del går på export. Om man undantar brödveteodlingen skulle belastningen från åkermark kunna minska med 3 600 ton. Kvävebelastningen på havet skulle då kunna minska med ca 800 ton till vardera Kattegatt och Egentliga Östersjön och ca 300 ton till Öresund. En minskning av kvävegödslingen med 30 procent ger vid en sammanvägning av effekterna för vårsäd och fodervete en skördesänkning med ca 550 kilo per hektar. Kostnaden i form av uteblivet täckningsbidrag uppgår till ca 80 miljoner kronor 125

per år för den berörda arealen (vid 2007-års prisförhållanden, som kan anses vara ett medelvärde för perioden 2003-2008). För att gödslingen ska minska till en nivå som är betydligt lägre än vad som är företagsekonomiskt optimalt fordras ytterligare styrmedel än de som tillämpas idag i form av gödslingsrekommendationer, föreskrifter och skatt. Miljöersättning för lägre kvävegivor än vad rekommendationerna anger kan vara ett sådant styrmedel. Om man ska kunna införa en miljöersättning för lägre kvävegivor än rekommendationerna behöver normer fastställas årligen för kvävebehov för olika grödor i olika regioner, liksom för hur andra kvävekällor än mineralgödsel, som stallgödsel och baljväxter m.m. ska beaktas. Dessa normer ska sedan underskridas med en viss angiven procentsats för att ersättning ska lämnas. På något sätt behöver lantbrukaren också visa att lägre kvävegivor tillämpas, t.ex. genom en gödslingsplan. En möjlighet är att inrätta en tilläggsersättning till den nuvarande ersättningsformen Miljöskyddsåtgärder. För den finns redan är ett krav på gödslingsplan. En ersättningsform för underoptimal gödsling kommer att kräva en omfattande administration och blir komplicerad att kontrollera. En mindre del av arealen är i dagsläget ogödslad och en del av arealen tillförs redan låga kvävegivor. För sådana arealer kan följden bli att ersättning betalas utan att någon miljöförbättring uppnås. Kostnaden för lantbrukaren består av uteblivet täckningsbidrag till följd av lägre skörd. Men åtgärden blir kostnadsneutral för jordbruket, eftersom ersättningen kompenserar för inkomstbortfallet. Ersättningen kan dock komma att innebära en ökad administration för lantbrukaren t.ex. för att visa vilken gödsling som tillämpas. Målet för miljöersättningen Miljöskyddsåtgärder är ca 600 000 hektar, men 2008 var anslutningen bara drygt 200 000 hektar. Kostnaden för ersättning vid en ersättningsnivå på 400 kronor per hektar och en anslutning på 600 000 hektar skulle uppgå till 240 miljoner kronor per år. I delredovisningen av uppdraget skattades den minskade kvävebelastningen från åkermark till 2 800 ton vid en anslutning om 600 000 hektar. Beaktas behovet av bibehållen proteinhalt i brödvete minskar potentialen till ca 2 100 ton. Sannolikt kommer anslutningen till en sådan ersättning att bli betydligt lägre. Vid en anslutning på ca 200 000 hektar, dvs. motsvarande nuvarande anslutning till ersättningen Miljöskyddsåtgärder, kan kvävebelastningen från åkermark i stället minska med ca 900 ton. Kvävebelastningen på havet skulle då minska med 200 ton vardera till Kattegatt och Egentliga Östersjön och 100 ton till Öresund. För att närma sig den beräknade potentialen skulle det fordras ett styrmedel som har en generell och bindande karaktär. Det skulle t.ex. kunna vara gödselräkenskaper eller en kraftig höjning av skatten på kväve i mineralgödsel. Gödselräkenskaper är ett system som tillämpas i Danmark för att undvika överdosering av kväve. Gödselräkenskaper förväntas leda till ökad kväveeffektivitet och minskad förbrukning av mineralgödsel. Förutsättningarna för att införa ett motsvarande system i Sverige har bl.a. behandlats i SOU 2003:9. Grunden för gödselräkenskaper är växtodlings- och gödslingsplanering utifrån fastställda kvävenormer för enskilda grödor. Utgångspunkten är grödornas kväve- 126

behov. Från detta behov görs avdrag för utnyttjbart kväve i stallgödsel. Skillnaden mellan behovet och tillgängligt kväve från stallgödsel utgör det möjliga utrymmet för att använda mineralgödsel. Sanktioner kan kopplas till inköp av mineralgödsel utöver det framräknade behovet. Om det finns en strävan att minska kvävetillförseln kan normerna för tillåten kvävegiva sänkas, t.ex. till 30 procent under den ekonomiskt optimala nivån,.för att möjliggöra fortsatt brödveteodling kan en viss del av arealen undantas och särskilda normer fastställas för den areal som är avsedd för brödveteodling. Förutsättningarna i Sverige för att införa gödselräkenskaper skiljer sig från dem i Danmark. I Sverige saknas i stort sett den försöks- och forskningsverksamhet som skulle krävas för att bl.a. kunna fastställa kvävenormer för olika grödor och utnyttjandegraden av kväve i stallgödsel. Det skulle också behövas ett bättre regionalt underlag eftersom förhållandena varierar mer i Sverige. För att utveckla underlag och anpassa systemet till svenska förhållanden skulle det krävas både personella och ekonomiska resurser under en längre period. Det kommer också att fordras stora resurser för administration och kontroll av systemet. Kostnader uppstår i form av uteblivet täckningsbidrag när normerna för kvävetillförsel sätts under den ekonomiskt optimala nivån. Många jordbrukare kan också komma att behöva hjälp med beräkningar och dokumentation eftersom systemet är komplext, och det leder också till kostnader. Den framräknande potentialen 3 600 ton för minskad kvävebelastning från åkermark skulle teoretiskt kunna uppnås genom gödselräkenskaper. Skatt på mineralgödselmedel har tagits upp i flera utredningar av bl.a. Jordbruksverket och i SOU 2003:9, Skatt på handelsgödsel och bekämpningsmedel. I denna utredning föreslogs att skattesatsen för mineralgödsel skulle hållas oförändrad. Man bedömde att en höjning inte påtagligt skulle förbättra skattens miljöstyrande effekt. Skatten borde heller inte sänkas, eftersom den ändå har en utlakningsbegränsande effekt som i så fall måste kompenseras med andra åtgärder. Utredningen slog också fast att skatten försämrat det svenska jordbrukets konkurrenskraft eftersom Sverige är det enda land som tar ut skatt på mineralgödselkväve. I vilken omfattning skatten påverkat konkurrenskraften var däremot svårt att bedöma. Priset på kvävegödselmedel och grödor varierar från år till år och därmed den ekonomiskt optimala gödslingsnivån för t.ex. spannmål. Hur mycket kvävepriset skulle behöva öka för att kvävegivorna till spannmål utan proteinbetalning ska minska 30 procent jämfört med den genomsnittliga ekonomiskt optimala gödslingsnivån under perioden 2003-2008 beror därmed på de prisförhållanden som råder vid tidpunkten för analysen eller de priser som antas. I samband delredovisningen av detta uppdrag gjordes en beräkning utifrån aktuella prisförhållanden av hur mycket kvävepriset skulle behöva öka för att de kvävegivor till spannmål som tillämpades skulle minska till angiven nivå. Det visade sig att vid ett spannmålspris i intervallet 1,40-2,00 kronor per kilo skulle skatten på mineralgödsel behöva öka med mellan 10 och 20 kronor per kilo kväve. Beräkningarna avser en genomsnittlig situation och beaktar inte att de ekonomiska förutsättningarna varierar mellan företagen. 127

Vid en höjning av skatten med 10 kronor per kilo kväve beräknades jordbrukets samlade kostnad i form av minskade täckningsbidrag i spannmålsodlingen till 1 000 miljoner kronor per år. Motsvarande kostnad vid en ökning av skatten till 20 kronor per kilo beräknas till 2 300 miljoner kronor per år. I dagsläget är kvävepriset högre och spannmålspriset lägre, och vid ett antaget kvävepris på 15 kronor per kilo skulle kvävepriset behöva öka med drygt 5 kronor per kilo för att nå den efterfrågade styreffekten. Kostnaden i form av uteblivet täckningsbidrag blir i detta fall lägre och beräknas uppgå till 500 miljoner kronor per år. Ett system där skattesatsen varierar från år till år baserat på rådande eller prognostiserade prisförhållanden skulle sannolikt bli komplicerat att genomföra. Vid samma skattesats skulle minskningen av kvävegivan bli olika stor olika år eftersom den ekonomiskt optimala kvävegivan varierar. Om kraven på lägsta proteinhalt i brödvete ska uppnås kan kvävegödslingen som nämnts inte sänkas med 30 procent. Vid en generell höjning av skatten uppstår då en extra kostnad för mineralgödsel för att upprätthålla gödslingsnivån så att brödvetekraven nås. Om brödveteodlingen fortsatt ska vara lönsam i en sådan situation fordras att prisnivån på spannmål med brödsädeskvalitet ökar så mycket att kostnadsnackdelen uppvägs. Sannolikt skulle i stället importen öka och den inhemska brödsädesodlingen minska kraftigt. Det är mycket tveksamt om det skulle vara möjligt att ha skilda skattesatser för mineralgödsel till spannmål med och utan proteinbetalning. Inget av de behandlade alternativen kan sägas vara ett effektivt styrmedel för att få till stånd en minskning av kvävegödslingen till en nivå betydligt under den ekonomiskt optimala. En miljöersättning kommer förmodligen att få en relativt begränsad anslutning och bli administrativt betungande att genomföra. För att kunna genomföra ett system med gödselräkenskaper krävs mycket kunskap och underlag som saknas idag och som skulle ta många år att fram. Detta system skulle fordra stora personella och ekonomiska resurser för administration och kontroll. En kraftig ökning av skatten på kväve i mineralgödsel är enklare ur administrativ synvinkel, men miljöstyrningen blir oprecis eftersom skattehöjningen skulle påverka jordbruksföretag i hela landet. En höjd skatt skulle också betyda mindre för företag med tillgång till mycket stallgödsel, dvs. de företag där de största riskerna för växtnäringsförluster finns. Att kraftigt öka skatten är heller ingen framkomlig väg om den inhemska brödveteodlingen ska finnas kvar. Effektivare miljötillsyn inom jordbruket Att tillsyn är ett viktigt verktyg för att nå miljömålen har bl.a. lyfts fram i miljömålsrådets rapport, Nu är det bråttom. Tillsyn kan ha en stödjande och rådgivande eller en mer kontrollerande karaktär. Sedan miljöbalken trädde i kraft och den operativa miljötillsynen överfördes från länsstyrelserna till kommunerna görs ingen systematisk uppföljning av miljö- 128

tillsynen. Tillsyns- och föreskriftsrådet genomförde senast 2003 en enkät 2 om tillsyn till alla länsstyrelser och kommuner. Av enkätsvaren framgår bl.a. antalet jordbruksföretag som inspekterats med hänsyn till de bestämmelser som syftar till att minska växtnäringsförlusterna. Svarsfrekvensen var 70 procent. Det antal som redovisas i följande tabelll gäller bara inspektioner som genomförts av dem som svarat på enkäten. Det finns ca 23 000 jordbruksföretag med djurhållning. Bestämmelse Bestämmelser om lagring av stallgödsel Djurtäthetbestämmelser Spridningsbestämmelser Bestämmelser om höst- och vinterbevuxen mark Antal 8 200 st 6 400 st 5 500 st 4 200 st Från och med den 1 januari 2009 har länsstyrelserna tagit över den djurskyddstillsyn som kommunerna tidigare svarade för,ofta samordnad med miljötillsynen. Eftersom detta hänt nyligen, är det ännu osäkert hur det har påverkat resurserna för miljötillsynen i kommunerna. Djurskyddstillsynen har ofta varit en draghjälp för miljötillsynen. I enkäten svarade 80 procent av kommunerna att miljötillsynen av djurhållningsverksamhet oftast samordnades med djurskyddstillsynen. Från år 2008 har länsstyrelsen tagit över ansvaret för tvärvillkorskontrollen. Inom växtnäringsområdet är det framförallt kraven på gödsellagring som inte har ansetts uppfyllda och som resulterat i avdrag på lantbrukarens stöd. Ca 6-8 procent av de kontrollerade företagen har haft någon överträdelse som rör gödsellagringen. Att det framförallt har noterat att krav kring gödsellagringen inte har uppfyllts och inte andra krav som rör exempelvis spridning har troligen att göra med att det är lättare att bedöma om kraven på gödsellagringen är uppfyllda. En tillsyn av mer stödjande och rådgivande karaktär innebär i första hand ett förebyggande arbete där lantbrukarna får hjälp med att förstå vilken lagstiftning som gäller, med riskvärdering och med att identifiera förbättringsåtgärder eller få ökade kunskaper om hur egenkontrollen kan tillämpas. En tillsyn av kontrollerande karaktär innebär mer av ren kontroll av att de bestämmelser som en verksamhet omfattas av efterlevs. Det är oklart vilken tillsynsmetod som ger störst miljönytta vid tillsyn av gödselspridning och stallgödselhantering. Enligt en studie som IVL har genomfört på uppdrag av miljömålsrådet bör dock tillsynen inriktas så att den förstärker kunskapen om miljölagstiftningen i stället för att vara enbart kontrollerande. Tillsynsmyndigheterna anser att stödjande och förebyggande inriktning på tillsynen ger mer i det långa loppet. Flertalet av kommunerna som ingått i studien pekar dessutom på en betydande resursbrist för tillsynsverksamheten. Studien gjordes innan djurskyddstillsynen flyttades från kommunerna till länsstyrelserna. 2 Tillsyns- och föreskriftsrådet, ToFR, Dnr 117-1646-03 129

Flertalet av de bestämmelser som idag reglerar växtnäringsförluster till mark och vatten handlar om under vilka tidpunkter och förhållanden som stallgödsel får spridas, att gödseln ska brukas ner inom en viss tid och vilken spridningsteknik som ska användas. Det innebär att det rent praktiskt kan vara svårt att kontrollera att bestämmelserna efterlevs, eftersom kontrollen då måste göras i samband med spridningen. En förstärkt tillsyn som inriktas på kontroll skulle troligtvis inte betyda några större vinster i minskad utlakning av växtnäring. Detta talar för en tillsyn med tyngdpunkten mer på stöd och råd samt egenkontroll. Några konkreta förslag är att: länsstyrelser och kommuner bör utifrån inriktning, metodik och frekvens följa upp den tillsyn de bedriver för att kunna använda erfarenheterna som ett underlag för hur tillsynen på bästa sätt ska genomföras framöver Jordbruksverket bör följa hur överflytten av djurskyddstillsynen till länsstyrelserna påverkar kommunernas resurser framöver för miljötillsynen det bör göras en studie av vilken betydelse miljötillsynens inriktning inom jordbruket har för miljönyttan av tillsynen. Det är framförallt kommunerna som genomför den operativa miljötillsynen på jordbruksföretag. Länsstyrelserna har ansvaret för tillsynen på större djurhållande företag. Länsstyrelsen kan överlåta denna tillsyn till en kommun, något som är relativt vanligt. Jordbruksverket är central tillsynsvägledande myndighet för verksamheter som rör jordbruket. Det innebär att Jordbruksverket har ett ansvar att utvärdera, följa upp och samordna den operativa tillsynen samt att ge stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna (länsstyrelser och kommuner). Länsstyrelserna är på samma sätt vägledande myndighet till kommunen för tillsynen i respektive län. Uppföljningen av tillsynen bör ligga inom länsstyrelsernas och kommunernas ordinarie tillsynsverksamhet. Likaså bör den föreslagna uppföljningen av kommunernas resurser för miljötillsyn rymmas inom Jordbruksverkets ordinarie verksamhet. Vid genomförande av den föreslagna studien kan vissa kostnader uppstå för t.ex. konsult eller universitet. Uppföljning av tillsynen utifrån inriktning, metodik och frekvens bör ske kontinuerligt. I och överflytten av djurskyddstillsynen till länsstyrelserna skett nyligen (fr.o.m. den 1 januari 2009) behöver den nya ordningen få verka en tid innan det är möjligt att följa upp och utvärdera betydelsen för miljötillsynen. Eftersom det i dagsläget saknas en samlad bild av miljötillsynens omfattning, överträdelser av olika bestämmelser m.m. är det inte möjligt att bedöma vilken effekt en förstärkning eller ändrad inriktning på tillsynen skulle få. ÅTGÄRDER SOM DET BEHÖVS MER KUNSKAP OM Kalkfilter Det går att använda olika typer av kalkhaltigt material för att minska fosforförlusterna genom att låta dräneringsvatten eller ytvatten passera någon typ av kalkfil- 130

ter. Metoderna bygger på att löst fosfor (H 2 PO 4 - ) binds till materialets yta genom adsorption eller utfällning. Kalkfiltrets möjlighet att binda fosfor beror på materialets specifika yta, struktur, partikelstorlek, porositet, ph och mängden reaktiva grupper. Vid avloppsrening tillämpas en metod med kalkkassetter. En kalkkassett består ofta av en säck med kalkhaltigt material som har placerats i en specialanpassad brunn och som går att byta ut då filtret är förbrukat. Tekniken bygger på att vattnet inte innehåller för stora mängder partiklar som kan sätta igen filtret. Vid avloppsrening är mängden partiklar i vattnet liten, mängden vatten som ska passera filtret är relativt liten och fosforhalten är relativt hög jämfört med om filtret ska användas på jordbruksmark. Detta gör att man får en låg genomströmning med en mycket hög reningsgrad när man använder kalkfilter vid avloppsrening. Nu testas filterkassetter för att rena dräneringsvatten från jordbruksmark. Den vattenmängd som kan passera genom filtren är begränsad och det begränsar i sin tur den areal vars dräneringsvatten kan renas. Ytterligare ett problem med denna typ av filter är risken för att filtret sätter igen vid stora mängder partiklar i vattnet. Detta måste undvikas genom bl. a. sedimentationsdammar före filtret, men det återstår att pröva om det fungerar tillfredsställande med dräneringsvatten från åkermark. Man behöver också testa hur filtren fungerar vid högt vattenflöde. Vid rening av dräneringsvattnet har man en stor mängd vatten men fosforhalten är låg. Detta ställer krav på att flödet genom filtret måste kunna ökas utan att funktionen hos filtret går förlorad. Det höga ph i utgående vatten måste också kunna justeras för att minska påverkan på biota i recipienten. Kalkfilter kommer troligen i första hand att vara aktuella där man har ett extremt högt fosforläckage från en begränsad areal. Med utgångspunkt från de pilotstudier som nu genomförs kommer en bättre utvärdering av systemets användning på jordbruksmark att kunna göras. Kalkfilterdiken En metod som utvecklats i bl.a. Finland bygger på att man blandar in osläckt kalk (CaO) i jorden vid återfyllning av täckdiken på lerjordar när täckdiken restaureras. Kalken som blandas in i jorden kan direkt binda fosfor på det samma sätt som i fråga om kalkfilter. Dessutom gör inblandningen av kalk att man får en bättre struktur i marken. Detta förbättrar infiltrationen och minskar ytavrinningen, och det minskar risken för fosforförluster. I Sverige har kalkfilterdike bara studerats på en försöksplats. Försöket pågick under tre år, och de långsiktiga effekterna har inte kunnat utvärderas. Enligt finländska erfarenheter kan medellivslängden för kalkfilterdiken vara längre än 10 år. Något behov av omdikning uppstår dock mer sällan eftersom täckdikningen kan ha en livslängd på upp mot 50 år. Strukturkalkning Strukturkalkning innebär att en strukturfrämjande kalktyp används som kalkningsmedel. Utöver ph-höjande verkan ger dessa kalktyper förbättrad struktur på lerjor- 131

dar. För bästa effekt förutsätts att kalken brukas in väl i matjordsskiktet. Den förbättrade strukturen medför att jordprofilen blir mer genomsläpplig utan att makroporflödet behöver öka. Måttlig hastighet på vattenflödet minskar den inre erosionen. Därmed kan partikeltransporten begränsas. Struktureffekten medför också att jordaggregaten hålls bättre samman, och det motverkar erosion. Det högre ph-värdet som kalkningen ger upphov till låser dessutom löst fosfor som kalciumfosfater. Fosfor från dessa föreningar kan lösas ut med hjälp av sura rotexudat. Preliminära resultat från utlakningsstudier tyder på väsentligt minskad fosforutlakning efter strukturkalkning på lerjord. Innan metoden kan anses vara generellt tillämplig behöver ytterligare studier genomföras. Våtkompostering av flytgödsel En teknik för våtkompostering av flytgödsel har utvecklats och marknadsförs bl.a. i Sverige. Genom denna teknik syresätts gödseln samtidigt som den rörs om. Tillförsel av syre startar en aerob nedbrytningsprocess i stället för den anaeroba som normalt sker i flytgödsel. I marknadsföringen hävdas att den våtkomposterade gödseln ger upphov till mindre lukt och att den ger möjlighet till bättre växtnäringsutnyttjande. Vissa inledande studier har genomförts för att belysa dessa effekter. Om och i vilken grad denna teknik kan bidra till att minska kväve- och fosforförlusterna kan inte anses vara klarlagt, utan behöver belysas ytterligare. ANALYS AV ÅTGÄRDER SOM INNEBÄR STRUTURELLA FÖRÄNDRINGAR I LIVSMEDELSPRODUKTIONEN Om kväve- och fosforförlusterna från jordbruket ska reduceras ytterligare utöver de föreslagna och potentiella åtgärderna kan det få stor inverkan på hur livsmedelsproduktionen kan bedrivas och på odlingslandskapets karaktär. Det kan också komma att påverka andra närliggande sektorer. Den minskning av belastning som redovisas för långliggande träda och omfördelning av djur och stallgödsel kan inte direkt adderas till effekten av de föreslagna och potentiella åtgärderna, eftersom förutsättningarna för dem kommer att förändras. T.ex. beror den minskade belastningen av att lägga mark i träda på att ingen odling sker. Effekten av övriga åtgärder beror på ändringar i odlingen och kan inte tillgodoräknas när det inte odlas. Långliggande träda I delredovisningen av uppdraget analyserades hur mycket kvävebelastningen skulle kunna minska, liksom kostnader och övriga konsekvenser om all spannmålsareal i det område som berörs av BSAP i Sverige skulle läggas i långliggande träda. Tre scenarier analyserades, där 230 000, 375 000 och 940 000 hektar för spannmålsodling antogs övergå till att bli långliggande träda. Kvävebelastningen till havet beräknades då minska med 3 000, 5 000 respektive 8 500 ton. En följd av detta skulle bli att importen ökar och ersätter inhemsk produktion. Sysselsättningen 132

i jordbruket beräknades i de olika scenarierna minska med 5 000, 9 000 respektive 19 000 årsarbeten. Om insats- och förädlingsled inkluderades blev minskningen 10 000, 18 000 och 38 000 årsarbeten. Kostnaderna i form av produktionsbortfall uppskattades till 2 245, 3 286 respektive 7 723 miljoner kronor per år. Scenarierna ska inte betraktas som åtgärdsförslag, utan syftade till att illustrera vad ett beting i denna storleksordning kan få för konsekvenser för jordbruket och samhällsekonomin. För utförligare beskrivning av scenarierna hänvisas till delredovisningen i Naturvårdsverkets rapport 5830. Regional omfördelning av djurproduktionen I hela Sverige finns bestämmelser som begränsar djurtätheten vid djurhållning. Företagen måste ha mark för att sprida stallgödsel. Det finns gränser för hur mycket stallgödsel som får spridas på den tillgängliga arealen. Jämfört med vissa europeiska regioner är djurtätheten i de mest djurtäta områdena i Sverige relativt måttlig. Ett sätt att minska belastningen på havet som diskuteras ibland är att omlokalisera djurproduktionen i djurtäta områden. Den skulle då flyttas från djurtäta och kustnära områden till områden med lägre djurtäthet och längre avstånd till havet. Djuren i sig är dock inte ett övergödningsproblem, utan det handlar mer om hur stallgödseln hanteras. Ett annat tillvägagångssätt skulle vara omfördela stallgödseln mellan regioner. Handel med och förmedling av stallgödsel förekommer redan idag på lokal nivå mellan företag med överskott och företag som behöver stallgödsel. För att få en uppfattning om den maximala potentialen av att omfördela djur eller stallgödsel mellan regioner har Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) på samrådsutredningens uppdrag beräknat hur en omlokalisering av djurhållningen från kustnära områden till inlandsområden skulle påverka belastningen av kväve och fosfor. SLU har också beräknat effekten av att den stallgödsel som sprids i kustnära områden i stället skulle spridas i inlandsområden. Här redovisar vi resultatet av beräkningarna. Möjligheter och konsekvenser av att omfördela stallgödsel regionalt behandlas också i detta avsnitt. Även de juridiska möjligheterna och den ekonomiska effekten av omfördela djur mellan regioner analyseras översiktligt. Beräkningar av inverkan på kväve- och fosforläckaget SLU beräknade alltså två alternativ. I det ena fallet antogs att djurhållningen var oförändrad. Det innebär att det bara var stallgödseln som omfördelades. I det andra fallet antogs att alla djur omfördelades, något som också påverkade odlingen så att vallodlingen upphörde i kustområdena och spannmålsarealen ökade i motsvarande grad. I inlandsområdena ökade vallodlingen och spannmålsodlingen minskade. Vid läckageberäkningarna delas landet in i 22 läckageregioner. I det här fallet antogs regionerna 1a-3 (kustnära områden i Halland, Skåne, Blekinge och Kalmar län samt hela Öland och Gotland) vara kustnära regioner. Region 4-6 samt 10 (slättområden i Västra Götalands, Östergötlands och Värmlands län, Mälar- och 133

Hjälmarbygden samt södra Bergslagen) klassades som inlandsregioner. Den totala mängden stallgödsel i kustregionerna fördelades till inlandsregionerna och andelen stallgödslad areal ökade där. I kustregionerna antogs att den tidigare stallgödslade arealen gödslades med mineralgödsel. Resultatet av beräkningarna jämfördes med tidigare beräkningar som gjorts för 2005. Inte oväntat minskade kvävebelastningen från åkermark i kustnära områden där kväve tillfördes med mineralgödsel i stället för stallgödsel, se figur 8. Samtidigt ökade kvävebelastningen i inlandsregionerna. Förändringarna på regional nivå blev störst när enbart stallgödseln omfördelades. När även djuren omfördelades blev förändringarna mindre. I kustnära områden berodde detta på att ökad spannmålsodling motverkade effekten av att stallgödseln togs därifrån. I inlandsregionerna motverkade ökad vallodling att de större mängderna stallgödsel gav högre kväveläckage, och nettot blev en liten minskning av kvävebelastningen i de flesta av dessa regioner. Totalt sett blev dock förändringarna ungefär lika stora i de båda fallen. Vid omfördelning av bara stallgödseln minskade kvävebelastningen från åkermark totalt med drygt 900 ton och om även djuren flyttade minskade belastningen med totalt ca 1 050 ton. Effekten på de tre havsbassängerna blir att kvävebelastningen till Kattegatt ökar med 400 ton och minskar till Öresund och Egentliga Östersjön med 750 respektive 450 ton när bara stallgödseln omfördelas. Flyttas även djuren minskar belastningen till Kattegatt med 280 ton, till Öresund med 130 ton och till Egentliga Östersjön med 330 ton. Beräkningarna gjordes även för fosfor, men då blev förändringarna betydligt mindre. Vid omfördelning av bara stallgödsel ökade den totala belastningen något (0,5 procent). Det berodde på att stallgödseln hamnade i områden med större risk för fosforförluster. I det fall där också djuren berördes blev fosforbelastningen från åkermark oförändrad. Transport av gödsel Det är stora mängder stallgödsel som produceras varje år. Enligt SCB spreds 18,5 miljoner ton stallgödsel år 2007. I de kustnära områden som omfattas av beräkningen spreds ca 4,2 miljoner ton stallgödsel. Inom ett mindre avstånd kan det vara företagsekonomiskt lönsamt att transportera gödseln, men vid längre avstånd ökar kostnaderna. Överslagsmässigt skattas kostnaden för att transportera gödsel från de kustnära områdena till 1 200-1 600 miljoner kronor per år beroende på avstånd. Att transportera gödsel i denna omfattning mellan regioner skulle innebära en omfattande process och leda till negativ miljöpåverkan i form av ökade utsläpp från transportfordon. 134

ton kväve 1000 800 600 Stallgödsel Djur (stallgödsel och odling) 400 200 0-200 -400 1a 1b 2a 2b 3 4 5a 5b 6 10-600 -800-1000 Figur 8. Förändring av kväveläckaget från åkermark vid omfördelning av stallgödsel eller djur (innebär även ändringar i odlingen) från område 1a-3 till område 4-6 och 10 Separering av stallgödsel och rötrest Ett alternativ till att transportera gödseln kan vara att processa gödseln på något sätt. En sådan metod är separering. Separering kan ske av både gödsel och rötrest från biogasproduktion. Vid separering får man en pumpbar lättflytande fraktion med lägre torrsubstanshalt och en fast mer eller mindre stapelbar fraktion. Procentuellt sett blir innehållet av fosfor och organiskt bundet kväve ofta högre i den fasta fasen, medan den flytande fasen innehåller en större andel kalium och oorganiskt kväve. Volymmässigt utgör den fasta fasen en mindre del, oftast bara 10-15 procent. Den flytande fasen utgör därmed den volymmässigt största fraktionen, och att transportera den mellan regioner skulle innebära motsvarande kostnader som att transportera stallgödsel. Till detta kommer också själva kostnaderna för separeringen. När man använder separering som en åtgärd för att minska stallgödselöverskott i ett område är tanken ofta att den flytande fasen ska spridas i närområdet och att den fasta fasen på något sätt ska vidareförädlas och föras bort från området, t.ex. som jordförbättringsmedel för trädgårdsodling. I Danmark talar man om att elda upp den fasta fasen. Separering av gödsel är mindre vanligt i Sverige. I Danmark har man däremot arbetat mer med separering. En viktig drivkraft är de höga markpriserna, som gör att separering kan vara ett lönsamt alternativ till att utöka spridningsarealen. Möjligheter och konsekvenser av att omfördela djur mellan regioner Det kan vara möjligt att införa restriktioner som ytterligare begränsar djurtätheten i vissa områden, t.ex. genom att skärpa de regler som begränsar djurtätheten. Däremot kan det vara svårare och förenat med några centrala problem att försöka öka djurproduktionen i områden där risken växtnäringsförluster är mindre. 135

Produktionsstöd är generellt sett inte tillåtna för ett enskilt medlemsland eller enligt WTO-regler. Miljöstöd är visserligen tillåtna enligt annex II i jordbruksavtalet och EU:s landsbygdsförordning, men man kan bara ersätta merkostnaderna för de åtgärder som finns i åtagandet. Det är osannolikt att ersättningar för att gynna produktionen i en viss region eller i områden med vissa jordartsförhållanden skulle kunna motiveras med hänsyn till bättre miljöförhållanden. Det är troligen svårt att få gehör för miljöaspekten,,eftersom utlakningen ökar på grund av stödet. Andra medlemsstater kommer inte att acceptera argumentet att miljön blir bättre i andra regioner och länder om ett stöd i Sverige kan konkurrera ut dessa länders produktion. Djurproduktionen i Sverige liksom i resten av EU och övriga världen uppvisar tydliga regionala specialiseringsmönster. Det beror delvis på naturgivna förutsättningar som arrondering, avkastning m.m. Så t.ex. har mjölkproduktion svårt att konkurrera med spannmålsproduktion på de allra mest högavkastande markerna i slättbygden. Samtidigt är den inte tillräckligt lönsam i skogsbygder med alltför dålig arrondering. Väl så viktigt som naturgivna förutsättningar är närhet till andra lantbrukare och till förädlings- och insatsindustri. Mycket tyder på att det finns stora ekonomiska fördelar av att bedriva animalieproduktion i närhet till andra lantbruk med samma inriktning och i närhet till insats- och förädlingsindustri (mejeri, slakteri). Orsakerna är kunskapsspridning, utbyte av erfarenheter och tillgång till arbetskraft och avbytare. Animalieproduktion kräver stor erfarenhet och kunskap, och sannolikheten att det ska finnas någon som har rätt kompetens och är villig att investera är betydligt lägre i områden där det finns få djurgårdar. (Förenklat uttryckt kommer djuren inte tillbaka till ett område de försvunnit ifrån). Kostnaderna för leveranser och uppsamling till förädling och för insatsvaror minskar också om det är nära mellan gårdarna och nära till förädlings- och insatsindustri. Priset på mjölkkvoter som kan ses som ett mått på lönsamheten visar sig vara högst i länder med hög djurtäthet. T.ex. i de mest djurtäta regionerna i Europa som Nord Brabant i Holland med över 2 000 djur per km 2 jämfört med några enstaka djur per km 2 i Sverige. ( I Skåne finns 65 djur per km 2 ). Studier pekar på att förekomsten av s.k. cluster är en viktig förklaring till mjölkproduktionens lokalisering. Vinsterna med cluster finns också i förädlings- och insatsledet. Det gäller särskilt i ett land som Sverige, där långa transportavstånd minskar konkurrenskraften betydligt om produktionen är utspridd över en stor yta. En stor del av djuren i Sverige finns i kustnära områden, bl.a. därför att jordbruksmarken finns där. I det kustnära område som omfattades av refererade beräkningarna ovan finns 24 procent av mjölkkorna, 20 procent av dikorna och nästan hälften av slaktsvinen. Sammantaget är produktionsvärdet i lantbrukarled av mjölk, nötkött, griskött och ägg ca 5 miljarder kronor i dessa områden. Dessa intäkter skulle alltså försvinna om produktionen lades ner i dessa områden. Dessutom minskar produktionsvärdet i förädlingsledet (slakteri, mejeri mm.) och sysselsättningen minskar i både primärproduktionen och förädlingsledet. Sysselsättningen skulle kunna minska med ca 7 000 årsarbeten. Det utgör 60 procent 136

av arbetskraften i primärproduktionen och18 procent av jordbrukets totala arbetsstyrka i detta område. Kostnaderna för minskad produktion är betydligt svårare att uppskatta och är i hög grad beroende av i vilken takt förändringar ska genomföras. Kostnaderna ökar om åtgärderna införs snabbt, eftersom investeringar som är bundna på lång tid förlorar i värde. Det gäller i synnerhet byggnader och stallar som har en lång livslängd. Men även för byggnadsinventarier och maskiner kan det vara svårt att hitta alternativ användning och det tar tid för arbetskraften att hitta alternativ sysselsättning. På kort sikt kan anpassningen bara bestå av att de rörliga kostnaderna (s.k. särkostnader 1) försvinner. De utgör ca 40 procent av intäkterna, och det innebär att kostnaderna på kort sikt skulle vara i storleksordningen 3 miljarder kronor. På sikt sjunker kostnaderna, eftersom byggnader och maskiner förlorar sitt värde och arbetskraft finner ny sysselsättning eller pensioneras. Å andra sidan har hänsyn här inte tagits till kostnader för anpassningar inom insats- och förädlingsindustrin som är beroende av jordbruket. Här berörs ungefär lika många sysselsatta som inom jordbruket. Dessutom berörs andra samhällsmål som landsbygdsutveckling och hävd av betesmarker. Det ökar kostnaden för åtgärden. Om man antar att djurhållningen upphör i de kustnära områdena i enlighet med beräkningen och djurantalet förblir oförändrat i inlandsregionerna, skulle kvävebelastningen på havet kunna minska med ca 400 ton. De kortsiktiga kostnaderna kommer då att vara ca 7 500 kronor per kg kväve. Att flytta djur från kustnära områden är ineffektivt som åtgärd för att minska övergödningen av flera skäl: Kostnaderna kan vara betydande att bryta sönder infrastruktur och cluster som byggts upp under lång tid. Produktionen kommer heller inte att uppstå i områden där den inte tidigare funnits utan betydande ekonomiska insatser. Styrmedlet är alltför oprecist: Djur i sig är inte ett övergödningsproblem. Problemet med djur och övergödning handlar om hanteringen av stallgödsel, och det är viktigt att rikta åtgärderna mot själva problemet. Om man riktar åtgärderna mot förekomsten av djur är risken stor att man skapar andra problem. Om kraftiga styrmedel ska användas för att få bort djur från kustnära bygder måste man ta hänsyn till övriga miljöeffekter. T.ex. behövs betande djur för biologisk mångfald i betesmarker och för ett variationsrikt odlingslandskap. I kustnära slättbygder finns en stor mängd betesmarker, och det är viktigt med varierande växtföljder. Belastning av fosfor till sjöar och andra vattendrag i inlandet kan också öka om man bara ser till belastningen till Östersjön när styrmedlen utformas. Att försöka stimulera ökad djurproduktion i områden med relativt sett mindre växtnäringsläckage är både juridiskt svårt och tveksamt ur effektivitetssynpunkt. 137

E5b. Flyttad till E9 E6. Implementera annex III i Svensk lagstiftning En del av BSAP innebär att del II i annex III i BSAP ska ändras. Annex III behandlar motåtgärder mot landbaserade utsläpp, och del 2 rör specifikt utsläpp från jordbruket. De aktuella ändringarna framgår HELCOM RECCOMENDATION 28E/4, som antogs på ministermötet i november 2007. I del 2 av annex III finns nu tio punkter som tar upp olika angreppssätt (basic principles) för att minska utsläppen från jordbruket. Länderna ska införliva dessa i den nationella lagstiftningen eller i riktlinjer utifrån rådande nationella förhållanden. Ämnen som tas upp i de tio punkterna är bl.a. djurtäthet, lokalisering av djurstallar, konstruktion av behållare för stallgödsel, spridning av organiska gödselmedel, höst- och vinterbevuxen mark och ammoniakavgång. Jordbruksverket har gått igenom frågan om annex III, inklusive de antagna ändringarna, är införlivat i svenska lagbestämmelser eller riktlinjer. Verkets bedömning är att genom gällande lagstiftning (miljöbalken, vissa förordningar och föreskrifter), allmänna råd och riktlinjer från Jordbruksverket är annex III införlivat i Sverige. E7. Upprätta en HotSpot-lista över anläggningar med intensiv djurhållning Kriterierna för Hot Spot-listan har ännu inte fastställts slutgiltigt av HELCOM. därför har inget land ännu kunnat uppfylla denna punkt. E8. Gemensam framställning från HELCOM angående EU:s Health Check av åtgärder inom jordbruket Åtgärden genomförd. E9.Andra källor av betydelse E9a Skogsbrukets påverkan på övergödningen Det råder stor kunskapsbrist om hur olika skogsbruksåtgärder påverkar utlakningen av kväve och fosfor från skogsmarken och också vilken effekt olika motåtgärder har för att minska dessa förluster. En anledning till att kunskap saknas är att det i dag inte finns något nationellt program för övervakning av vatten i det brukade skogslandskapet. Den forskning som ändå har gjorts tyder på att föryngringsavverkning är den skogsbruksåtgärd som ger upphov till störst förluster, främst av kväve till ytvatten. Det är också som beräknade förluster av kväve och fosfor från hyggen som skogsbrukets totala bidrag till belastningen på haven rapporteras idag (PLC5). Men till- 138

förseln av kväve och fosfor från hyggen har marginell betydelse för belastningen på Östersjön och Västerhavet (Löfgren, 2006; Stendahl & Hjerpe, 2007). Åtgärder för att motverka näringsutlakning i samband med föryngringsavverkning men också i samband med skogsmarksgödslinghar därför främst effekt lokalt. I sammanhanget är det dessutom viktigt att nämna att landets skogar till stor del fungerar som kvävefälla och därmed spelar en positiv roll genom att minska kvävebelastningen på haven. Åtgärder genomförs redan idag genom lagstiftning, informations- och rådgivningsinsatser samt utbildningar för att minska förlusterna av kväve och fosfor från skogsbruket. Enligt skogsvårdslagen har markägaren en frihet under ansvar att bruka skogen på ett sådant sätt att produktions- och miljömålen uppfylls. Enligt föreskrifterna till 30 skogsvårdslagen ska skador på vatten undvikas eller begränsas vid alla typer av skogsbruksåtgärder. Detta innebär att skogen bör brukas så att vattenkvalitet och biologisk mångfald i vattenmiljöer bevaras och främjas, bland annat genom att kantzoner med träd och buskar sparas i anslutning till sjöar och vattendrag i samband med föryngringsavverkning. Skogsstyrelsen har också gett ut allmänna råd (SKSFS 2007:3) om kvävegödsling av skogsmark. De avråder bl.a. från kvävegödsling i sydvästra Sverige på grund av den höga kvävedepositionen och därmed ökade risker för kväveläckage i samband med föryngringsavverkning. I sydöstra Sverige rekommenderas kvävegödsling med maximalt 150 kilo kväve per hektar under en skogsgeneration. Rekommendationen gäller då bara på marker där gran är det dominerande trädslaget och där grenar och toppar, inklusive barr, har skördats eller planeras bli skördade i samband med en föryngringsavverkning. Enligt ett förslag till nytt delmål under Miljökvalitetsmålet Levande skogar ska dessutom skogsbruket verka för att ingen uttransport av organiskt eller oorganiskt material till vattendrag sker och att minst 90 procent av sträckan vattendrag och sjökant som berörts av skogliga åtgärder har kantzoner vars ekologiska funktioner behålls eller utvecklas. I det följande redovisas kortfattat möjligheterna att minska utlakningen av näringsämnen, främst kväve, från skogsmark utöver de åtgärder som redan genomförs. För två åtgärder, skärmställningar vid föryngringsavverkning och kantzoner mot vatten, finns det underlagsdata som gör det möjligt att beräkna potentiell kvävereduktion men inte fosforreduktion. För övriga åtgärder saknas idag ett sådant underlag. För skogsmarksgödsling föreslås inga ytterligare åtgärder, eftersom risken för näringsutlakning är beaktad i Skogsstyrelsen allmänna råd, och Skogsstyrelsen utgår från att dessa följs. Dessutom är det framför allt i samband med föryngringsavverkning av gödslade bestånd som det finns potential att minska kväveutlakningen, och detta ingår i de redovisade åtgärderna. 139

FÖRESLAGEN ÅTGÄRD Kantzoner mot vatten Varför? Trädbevuxna kantzoner mot vatten kan minska transporten av näringsämnen från skogsmarken till vatten, något som framför allt har betydelse i samband med föryngringsavverkning. Kantzonens bredd, marklutning, jordart, markens genomsläpplighet och vattenhållande förmåga, uppehållstid, vegetationssammansättning och ålder på träd (ung skog är effektivare än äldre) m.m. har stor betydelse för retentionen av kväve. Under sommarhalvåret är växtupptaget viktigast, medan denitrifikationsprocessen dominerar under resten av året. En kantzon på mellan 10 och 30 m kan ha en betydande förmåga att ta upp kväve (Bergquist, 1999). Förmågan varierar dock med de nämnda faktorerna. Kantzoner motverkar med största sannolikhet även fosforutlakningen, främst genom att utlakningen av humus och risken för erosion minskar. Denna effekt är dock svårare att uppskatta än kväveretentionen eftersom det saknas uppgifter. Hur? I dag lämnas kantzoner på uppskattningsvis 50 procent av den föryngringsavverkade areal där det är aktuellt med kantzon (enligt Skogsstyrelsens polytax). I Skogsstyrelsens uppföljning noteras inte kantzonens bredd, utan snarare dess funktion. En grov uppskattning är att den genomsnittliga bredden är ca 10 m. Enligt en litteraturstudie av Bergquist (1999) är kväveupptaget 50 procent eller mer när kantzonen är mer än 10 m bred. Genom rådgivning skulle man kunna öka arealen av kantzoner som fungerar för kväveretention. I Miljömålsrådets förslag inom ramen för miljökvalitetsmålet Levande skogar föreslås delmålet att minst 90 procent av sträckan vattendrag och sjökant som berörts av skogliga åtgärder ska ha kantzoner vars ekologiska funktioner bibehålls eller utvecklas. Vad detta innebär i antal meter varierar beroende på bl.a. markens beskaffenhet och topografi. För att kunna beräkna nytta och kostnad med åtgärden, dvs. fungerande kantzoner på 90 procent av den föryngringsavverkade arealen där det är aktuellt med kantzoner, sätts i detta räkneexempel kantzonsbredden till 20 meter, Det antas leda till ett kväveupptag på ca 80 procent (baserat på Bergquist, 1999). I det senare antagandet ligger dock stor osäkerhet beroende på ståndortens beskaffenhet. Vem? Skogsstyrelsen (rådgivning), skogsbruket (rådgivning till viss del och genomförande). Kostnad och finansiering Kostnadsberäkningarna är i vissa delar osäkra och bygger på en rad antaganden och bedömningar. Det betyder att resultatet ska ses mer som ett räkneexempel och en indikation på kostnadernas nivå. 140

Rinnande vatten bedöms uppgå till cirka 50 000 mil totalt i landet. I beräkningen antas att 40 procent därav finns i Svealand och Götaland (kostnader finns redovisade per landsdel). Produktiv skogsmark utgör ca 60 procent av landarealen, och av den föryngringsavverkas årligen i genomsnitt (2003-2007) nästan en procent. Med en kantzon på 20 m på båda sidor om det rinnande vattnet innebär åtgärden att knappt 3 900 hektar skog årligen ska lämnas som kantzon. Av dessa lämnas redan idag drygt 1 000 hektar. Det innebär att åtgärden ger upphov till ytterligare ca 2 800 hektar. Det antas också att hälften av denna areal lämnas i Svealand och hälften i Götaland. Ytterligare ett antagande är att de berörda skogarna har genomsnittliga virkesförråd och trädslagsfördelning. Virkespriserna avser volymvägda genomsnittpriser för samtliga trädslag, sortiment och leveransformer uppdelade på Svealand och Götaland. Även drivningskostnaderna grundar sig på genomsnittskostnader för referensalternativet. I beräkningarna beaktas inte det värde för vidareförädling som går förlorat och det långsiktiga produktionsbortfall som lämnandet av kantzoner innebär. Den samhällsekonomiska kostnaden blir därför högre än vad som redovisas nedan. Den totala merkostnaden nominellt per år i dagens penningvärde blir för Svealand 81,3 miljoner kronor och för Götaland 98,8 miljoner kronor. Utifrån antagandet att halva Svealand och halva Götaland tillhör Kattegatts avrinningsområde och resterande halva av vardera landsdel tillhör Östersjöns avrinningsområde blir den totala kostnaden för respektive avrinningsområde ca 90 miljoner kronor. En kostnadsbedömning för utökad rådgivning saknas för närvarande. Tidplan Miljömålsrådets förslag gäller från år 2010. Här bör dock förtydligas att delmålet inte uttrycks som att kantzonerna bör vara 20 meter. Det är en bedömning som gjorts här för att göra det möjligtatt beräkna såväl nytta som kostnader. Nytta Av den totala föryngringsavverkade arealen i hela landet bedöms i storleksordningen 30 procent ligga i anslutning till vattendrag (enligt Skogsstyrelsens polytax), i den meningen att det inte finns något annat skogsbestånd mellan vattendraget och hygget. För att kunna beräkna nyttan av den föreslagna åtgärden antas att den föryngringsavverkade arealen fördelar sig på samma sätt för Kattegatts och Östersjöns avrinningsområden. Om 90 procent av denna areal har en kantzon som med de osäkerheter som behandlas under Hur? tar upp 80 procent av det kväve som frigörs vid föryngringsavverkning innebär det en minskad nettobelastning på i storleksordningen 130 ton för Kattegatt och 75 ton för Östersjön. Beräkningarna baseras på SMED:s belastningsdata från hyggen med en kväveretention på knappt 30 procent för Kattegatt och drygt 40 procent för Östersjön. Kantzonerna har troligen också effekt på fosforbelastningen till havet. Storleken på belastningsminskningen har dock inte beräknats på grund av bristande kunskap. 141

Enligt Skogsstyrelsens bedömning är kostnaden hög i förhållande till nyttan vad gäller minskad kvävebelastning på haven. Att lämna ekologiskt funktionella kantzoner har dock också en rad andra positiva effekter på såväl vattenmiljön som livsmiljön i själva kantzonen.. POTENTIELL ÅTGÄRD Skärmställningar vid föryngringsvverkning Varför? Genom att lämna skärmställningar vid föryngringsavverkning kan man motverka att kvävekoncentrationen i markvattnet höjs i samband med avverkningen (Akselsson m fl, 2007). Med en skärmtäthet på minst 200 träd per hektar, kan man helt motverka förhöjningen av kväveutlakning i föryngringsfasen(akselsson m fl, 2007). Utlakningen från hygget blir då i nivå med den från ett slutet bestånd. Kväveutlakning i samband med avverkning av skärmställningen undviks genom att den avverkas när det nya beståndet har etablerat sig. Hur? Årligen (genomsnitt 2003-2007) föryngringsavverkas cirka 21 000 hektar grandominerade skogar och 17 000 hektar talldominerade skogar i Svealand. I Götaland föryngringsavverkas cirka 34 000 hektar gran- respektive 6 000 hektar talldominerade skogar. Uppskattningsvis ställs inga granskärmställningar i dag. På 10 procent av tallföryngringsarealerna ställs skärmställningar, men där är det i genomsnitt bara 61 respektive 64 träd per hektar för Svealand respektive Götaland (enligt Skogsstyrelsens polytax). Vilken effekt dessa skärmar har på kväveutlakningen saknas det underlag för att bedöma. Genom rådgivning skulle man kunna öka arealen med tillräckligt täta skärmställningar ur kväveutlakningssynpunkt. Men risken för stormfällning måste beaktas, eftersom det inte enbart innebär ekonomiska förluster utan också att effekten av åtgärden (reducerad mängd utlakad kväve) kan gå förlorad. Ett räkneexempel skulle kunna vara att på 10 procent av den föryngringsavverkade arealen gran respektive tall i berörda områden ställs skärmställningar med 200 träd per hektar. Risken för stormfällning, som bland annat beror på trädslag, hur stort området är, var i terrängen skärmställningen är placerad (högt eller lågt), markens beskaffenhet m.m, är svår att fastställa. Uppskattningsvis kommer i genomsnitt 30 procent av tallskärmställningarna att stormfällas och 50 procent av granskärmställningarna. Vem? Skogsstyrelsen (rådgivning), skogsbruket (rådgivning till viss del samt genomförande). 142

Kostnad och finansiering Kostnadsberäkningarna är i vissa delar osäkra och bygger på en rad antaganden och bedömningar. Det betyder att resultatet ska ses mer som ett räkneexempel och en indikation på kostnadernas storheter. Det genomsnittliga virkesförrådet har antagits vara lika med genomsnittet för respektive landsdel och trädslag. Virkespriser avser volymvägda genomsnittpriser för samtliga leveransformer uppdelade på trädslag och sågtimmer respektive massaved. För referensen och första avverkningen av skärmställningsarealen antas sågtimmerandelen vara 70 procent. För de stormfällda skärmarna har antagits ett lägre timmerutfall. Drivningskostnaderna grundar sig på genomsnittskostnader som avser referensalternativet och för första avverkningen på skärmställningsarealerna. Därefter antas en högre drivningskostnad när skärmställningarna ska avverkas, eftersom kostnaderna per dagsverke ökar på grund av en mindre avverkad volym per tidsenhet jämfört med referensalternativet (föryngringsavverkning). Tabell 19. Totala merkostnader (miljoner kronor) nominellt per år i dagens penningvärde. Tall Gran Totalt Svealand 17 35 53 Götaland 6 62 68 Summa 23 97 120 Utifrån antagandet att halva Svealand och halva Götaland tillhör Kattegatts avrinningsområde och resterande halva av vardera landsdel tillhör Östersjöns avrinningsområde blir den totala kostnaden för respektive avrinningsområde ca 60 miljoner kronor. Skärmställningar innebär inte bara en merkostnader i samband med drivningen och lägre kvalitetsutfall på grund av stormfällning. Också andra skogsbruksåtgärder påverkas, som till exempel annan återväxtmetod, mer planering inom och mellan fastigheter för att minimera stormfällningar etc. Skärmställningar leder dessutom till ett långsiktigt produktionsbortfall bland annat på grund av att man inte använder förädlat plantmaterial. Hur dessa kostnader påverkas har inte kunnat beräknas eftersom osäkerheterna är alltför stora. Sannolikt blir dock effekten att merkostnaderna ökar ytterligare. Tidplan Eftersom de redovisade siffrorna snarast är ett räkneexempel för att ange en ungefärlig nytta och kostnad är det inte realistiskt att ange någon tidsplan. Nytta Nyttan av åtgärden är beräknad utifrån ett antal antaganden, och det innebär en stor osäkerhet i siffrorna. Dels görs antagandet att de skärmställningar som ställs idag inte har någon effekt på kväveutlakningen. I praktiken har de troligtvis en viss effekt. Dels baseras beräkningarna på den areal som återstår när risken för storm- 143

fällning har beaktats. Stormfällning har antagits ge samma kväveutlakning som föryngringsavverkning, dvs. alla träd stormfälls. I realiteten kommer en del träd att stå kvar. Underlaget för beräkningarna är utlakning från hyggen. För att beräkna belastningen på haven antas en kväveretention på knappt 30 procent för Kattegatt och drygt 40 procent för Östersjön (baserat på SMED:s belastningsdata). Med dessa antaganden innebär åtgärden en minskad nettobelastning på 13 ton för Kattegatt och 8 ton för Östersjön. Skärmställningar med tillräcklig trädtäthet kan, i de fall träden inte stormfälls, vara ett effektivt sätt att reducera utlakningen av kväve från skogsmark. Dessutom minskar skärmställningar generellt behovet av skyddsdikning (detta är inte beaktat i beräkningarna). Skogsstyrelsen bedömer dock att nyttan av åtgärden inte står rimlig i proportion till kostnaderna. Dessutom innebär skärmställningar ytterligare körning i beståndet (när skärmen ska avverkas), något som ökar risken för markskador, samtidigt som den ökade bränsleåtgången innebär en negativ klimatpåverkan. ÅTGÄRDER SOM KAN PÅVERKA KVÄVE- OCH FOSFORBELASTNINGEN MEN VARS STORLEK NU INTE GÅR ATT UPPSKATTA Följande åtgärder har med största sannolikhet effekt på utlakningen av näringsämnen från skogsmark. Åtgärderna genomförs redan idag, men de har alla ytterligare potential. Däremot går det inte att få fram uppgifter om vad det skulle innebära i minskad kväve- och fosforbelastning. Mer växtliga och vitala skogar Skogens kväveupptag står i direkt proportion till dess tillväxt. Växtliga och vitala skogar med god näringsbalans är därför en viktig förutsättning för att de ska fungera som effektiva kvävefällor. Detta kan man åstadkomma genom ändamålsenliga föryngringar, röjningar och gallringar, och med föryngringsavverkning vid eller strax efter medeltillväxtens kulmination. En avvägning mellan olika miljömål är nödvändig. Anpassad hyggesutläggning Hyggenas storlek och form ska anpassas till natur- och kulturmiljön. En begränsning av hyggenas storlek ska eftersträvas. Långa sluttningar kan avverkas i etapper så att både erosionsrisken och utlakningen av näringsämnen minskar. Andra etappen avverkas först när skogen på den först avverkade delen hunnit sluta sig. Förkortad hyggesfas Föryngringsavverkning är den skogsbruksåtgärd som ger upphov till störst kväveförluster till ytvatten. Genom att man återbeskogar snabbare och väljer den föryngringsmetod som är lämpligast för ståndorten kommer en del av det kväve som frigörs efter en slutavverkning att tas upp innan det lakas ut. Det bör dock beaktas att risken för angrepp av snytbagge ökar vid kortare hyggesvila. 144

Ökat GROT-uttag Uttag av grenar och toppar (GROT), framför allt då gröna barr tas med, innebär att kväve förs bort. Primärt har detta effekt på upplagringen av kväve i marken. På sikt är det också positivt från övergödningssynpunkt, eftersom utlakningen av kväve står i proportion till hur mycket kväve som är bundet i marken (C/N-kvoten). Uttag av avverkningsrester leder också till att övriga näringsämnen och kalkverkan förs bort, vilket är negativt för återhämtningen av försurningstillståndet både i skogsmark och på sikt i ytvatten. Detta måste beaktas, och åtgärder bör vidtas enligt Skogsstyrelsens rekommendationer. Anpassad dikning och dikesrensning Dikning i form av både tillfälliga skyddsdiken, nydikning (markavvattning) och rensning av befintliga markavvattningsdiken kan påverka näringsbelastningen på havet, främst av fosfor. Skyddsdikning och dikesrensning bör utföras så att läckage av näringsämnen och transport av slam till sjöar och vattendrag begränsas. Diken bör avslutas innan de når sjöar och vattendrag. Vatten från diken bör få översila mark eller passera en eller flera slamfällor innan det når recipienten. På erosionsbenägna marker bör skyddsdikning undvikas. Minskade körskador Körskador i anslutning till vattenmiljöer kan bland annat leda till ökad uttransport av näringsämnen till ytvatten. Körning i bäckfåror utöver vad som är nödvändigt för att passera vattendrag bör undvikas. Det gällar också körning på fuktig mark och vid sådan väderlek då kraftig spårbildning kan väntas. Tekniska hjälpmedel i form av portabla broar, markskonare m.m. bör användas för att minska risken för körskador. E9b. Minska närsaltutsläppen från industrin Varför? Den dominerande industribranschen vad gäller belastning av närsalter är skogsindustrin. Också järn- och stålindustrin har utsläpp av någon betydelse. SKOGSINDUSTRIN Totalt var utsläppen (vid källan) från skogsindustrin i hela Sverige år 2001 ca 3 000 ton kväve och 350 ton fosfor. Utsläppen år 2007 var 2 700 ton kväve och 310 ton fosfor. Sedan 1995 har utsläppen av kväve och fosfor minskat med ca 2 procent per år. Samtidigt har produktionen ökat med nästan lika mycket. Tabell 16 visar fördelningen av utsläppen till de olika havsområdena och i inlandet år 2007. Talen är ungefärliga. 145

Tabell 20 Kattegat Eg. Östersjön Bottniska Havet Totalt P kust 10 40 200 250 P inland 35 15 10 60 P totalt 45 55 210 310 N kust 150 270 1 500 1 920 N inland 500 130 150 780 N totalt 650 400 1 650 2 700 Hur? Genom fortsatta kontinuerliga förbättringar och genom kompletterande rening på några anläggningar inom skogsindustrin. För att få till stånd åtgärder kan det krävas omprövning, ibland via initiativärenden. Sådana ärenden är resurs- och tidskrävande. För de industrier som släpper ut sitt avloppsvatten till Bottniska Viken är det inte möjligt att utan detaljerade beräkningar bedöma hur mycket av närsalterna som belastar Egentliga Östersjön. Vem? Skogsindustrin, Naturvårdsverket, länsstyrelser, Vattenmyndigheten. Kostnader och finansiering Kostnaderna för kompletterande rening kan grovt uppskattas till ca 100 kronor per kilo kväve och 1 000 kronor per kilo fosfor. Nytta Om man räknar med ca 1 procent minskade utsläpp per år mellan åren 2000 och 2016 skulle utsläppen minska med ca 10 ton fosfor och 100 ton kväve för Östersjön och med ca 100 ton kväve för Kattegatt. Detta förutsätter kompletterande rening på några anläggningar. Tidplan I de fall omprövning av tillstånd genom initativärenden krävs tar detta flera år att genomföra. JÄRN- OCH STÅLINDUSTRIN Totalt var utsläppen (vid källan) från järn- och stålindustrin i hela Sverige 2004 ca 700 ton kväve. Hur? Genom bättre rening av vatten från betningen eller någon typ av syraåtervinning av betbaden. 146

Vem? Järn och stålindustrin, Naturvårdsverket, m.fl. Kostnader och finansiering Kostnaderna för kompletterande rening är inte möjligt att ange. Nytta Nettobelastningen till Kattegatt kan vid 100 procent rening minskas med ca 20 ton kväve genom åtgärder i en anläggning i Degerfors. Nettobelastningen till Östersjön kan minskas med ca 115 ton kväve genom åtgärder i två anläggningar som har Mälaren som recipient Tidplan Sammantaget drivs anläggningarna med bra miljöteknik. Det finns i dag ingen anledning att vidta några speciella åtgärder förutom de förbättringar som genomförs som resultat av om- och nyprövningar av verksamheterna. De förnyade prövningarna beror på nyinvesteringar och omprövning av inaktuella tillstånd. E9c. Reducera närsaltsbelastningen genom odling av musslor Varför? Genom att odla musslor som tas upp för konsumtion eller för att användas som råvara i ekologiskt foder, gödselmedel inom ekologisk jordbruk eller för framställning av biogas kan kväve och fosfor föras ur ekosystemet. Musselodlingar är därför en potentiell åtgärd för att bidra till att minska övergödningens negativa effekter under förutsättning, givetvis, att det finns en avsättning för de skördade musslorna. Hur? Musslor tar upp kväve och fosfor och binder dessa ämnen i sin kroppsvävnad. Vid en skörd av ett ton blåmusslor har det beräknats att mellan 8 och 12 kg kväve och 0,6 0,8 kg fosfor kan avlägsnas. Om musslor odlas och skördas i stor skala kan det vara ett sätt att avlägsna näringsämnen ur havsmiljön. I dag odlas musslor i större utsträckning endast i Skagerack där de bästa svenska förutsättningarna finns. Försöksverksamhet med att odla musslor pågår i Kalmarsund och vid Åland och ska även påbörjas utanför Trosa och i Bråviken. Musslor från framförallt Egentliga Östersjön är för små för att säljas som livsmedel,och därför måste alternativa användningsområden finnas för dessa musslor. De alternativ som är aktuella är att använda musslor som fodertillsats i hönsfoder, gödselmedel inom jordbruket eller för produktion av biogas. Genom att torka och mala musslor till musselmjöl kan man eventuellt använda dem som ersättning för fiskmjöl som proteinkälla i ekologiskt foder för exempelvis värphöns. Produktionen av musselmjöl kräver resurser i form av energi och transporter. Musslor kan också vara ett gödselalternativ för ekologiska lantbrukare och har i 10 års tid använts av lantbrukare på Orust. 147

För att undvika den obehagliga lukten när musslorna förruttnar kan man kompostera dem innan de används. Under komposteringen sker en betydande kväveavgång (totalkväve och ammoniumkväve). Det finns ingen direkt erfarenhet av att producera biogas av musslor i Sverige. Ett projekt pågår just nu i Trelleborg där tångs och algers lämplighet för rötning bedöms och tekniker för att rena algerna från tungmetaller tas fram. Potentialen för rening och rötning av tång och alger bedöms vara god, och resultaten från detta projekt är intressant också med avseende på musslor. Resursåtgången för att framställa musselmjöl, gödselmedel eller biogas från musslor måste utredas och sättas i förhållande till vad som krävs för att framställa de produkter de ersätter. Först då blir det möjligt att bedöma konsekvenserna av en storskalig musselproduktion i Sverige. Om musselodling ska bedrivas i stor skala behöver kostnader, avsättningsmöjligheter, problem med miljögifter i musslor och konsekvenserna för andra intressen, t.ex. friluftsliv och sjöfart, utredas ytterligare. I detta sammanhang bör man beakta den dom som miljödomstolen i Vänersborg fällt. Kostnader och finansiering Eftersom musselodlingar skapar en extern positiv effekt (närsaltsupptag) som inte reflekteras i marknadspriset på musslor finns det motiv för någon form av ekonomiskt incitament för att få till stånd en ökad produktion. Det ekonomiska incitamentet kan vara en direkt subvention eller någon form av handelssystem. De nya statliga bidragen till lokala vattenvårdssatsningar mot övergödning kan ses som en sådan subvention och kan förväntas leda till att fler musselodlingar kommer till stånd. Enligt beräkningarna ligger nettokostnaden för musselproduktion mellan 0,6 1,9 kronor per kilo musslor. Då räknas med försäljning till foderproduktion (0,75 kr/kg). Denna nettokostnad måste subventioneras om musselodlingar ska komma till stånd. Dessa kostnadsberäkningen bygger på en odlingsmetod (smart farm) som anses bättre lämpad för odling i mer öppna vatten, och som kommer att användas i odlingsförsök i Egentliga Östersjön. Vem? Vattenmyndigheter, länsstyrelser, kommuner, musselodlare. KATTEGATT Kostnader Eftersom de biologiska och miljömässiga förhållandena i Kattegatt liknar de i Skagerack kan vissa delar av kusträckan eventuellt vara lämpliga för musselodling. Utifrån de antaganden om tillväxttakt för musslor i Kattegatt som använts i andra analyser skulle årligen 2,6-3,6 ton kväve reduceras per hektar odling till en bruttokostnad mellan 85 120 kronor per kilo kväve. Om musslorna säljs för 0,75 kronor per kilo för produktion av musselmjöl ligger den samhällsekonomiska nettokostnaden för kvävereduktion mellan 25 och 35 kronor per kilo kväve. 148

Tidplan Det är inte möjligt att ange någon tidplan för odling i Kattegatt eftersom odlingserfarenhet därifrån saknas. Försök bör inledas för att säkrare kunna bedöma kostnader, effekter och potential. Dessutom bör konsekvenser av musselodling i större skala och lämpliga lokaliseringar utredas. Nytta Vid en total odlingsyta på exempelvis 100 ha innebär det att 260 360 ton kväve årligen tas ur havsbassängen. Samtidigt skulle fosforbelastningen minska med 18-24 ton ÖRESUND Det finns ingen erfarenhet av musselodling i Öresund. På grund av att vattenytan i Öresund är begränsad och hårt trafikerad av båttrafik har det antagits att musselodlingar inte har någon stor potential i havsbassängen. EGENTLIGA ÖSTERSJÖN Kostnaderoch finansiering Bruttokostnaden för kvävreduktion genom musselodlingar i Egentliga Östersjön ligger mellan 140 230 kronor per kilo kväve. Om hela kostnaden i stället läggs på fosforreduktion blir mellan 2 000 och 3 000 kronor per kilo fosfor. Säljs musslorna för 0,75 kronor per kilo för produktion av musselmjöl ligger nettokostnaden för reduktion mellan 75 och 140 kronor per kilo kväve eller 1 100 och 1800 kronor per kilo fosfor Tidplan Det är i dagsläget inte möjligt att ange någon tidplan. Flera odlingsförsök pågår eller är på väg att påbörjas i Egentliga Östersjön. Del två i projektet med musselodlingar i Kalmarsund kommer att slutföras i december 2009. När försöken utvärderats är kunskapen om förutsättningarna för musselodling i Egentliga Östersjön större och tillväxttakt och kostnader kan bedömas med större säkerhet. Den tillgängliga ytan för musselodling i Egentliga Östersjön behöver utredas innan potentialen för åtgärd kan kan beräknas. Dessutom bör konsekvenser av musselodling i större skala och lämpliga lokaliseringar utredas. Nytta Utifrån resultaten från försöksodlingarna i Kalmarsund och uppskattningar inför de provodlingar som ska genomföras utanför Trosa har den årliga kvävereduktionen i södra delen av Egentliga Östersjön beräknats ligga mellan 0,8 och 1,2 ton per hektar odlingsyta, och för den norra delen av havsbassängen är motsvarande siffra 0,4 och 0,6 ton per ha på grund av lägre tillväxttakt. Med en total odlingsyta på exempelvis 300 hektar som fördelas lika mellan norra och södra Egentliga Östersjön skulle totalt 180-270 ton kväve och 14-18 ton fosfor årligen tas ur havsbassängen. 149

E9d Minskade utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar I underhandsdiskussioner med Näringsdepartementet och med delar av båtlivets intressenter gjordes under år 2008 uppskattningar av hur stor minskning av fosforutsläppen som skulle kunna åstadkommas om nästan allt toalettavfall togs i land. Kostnadrna för denna åtgärd får närmast betecknas som en gissning. Den gav vid handen att åtgärder för att minska fosforutsläppen (ca 4 ton årligen) med 90 procent skulle dra en årlig kostnad av 52 miljoner kronor eller 15 000 kronor per kilo. För denna kostnad reduceras också direktutsläppen av kväve med uppskattningsvis 32 ton, men en påtaglig del därav går tyvärr genom reningsverken och ut i vattnet. De nämnda talen är behäftade med en osäkerhet mellan ca halva och dubbla värdet. ÖVRIGA ÅTGÄRDER SOM KAN PÅVERKA KVÄVE- OCH FOSFORBELASTNINGEN VATTENBRUK DOCK EJ MUSSELODLING Utveckla foderanvändning, metoder och odlingsteknik. Välj lämplig plats Varför Storskalig fiskodling kan ge upphov till närsaltsutsläpp från foderrester och fekalier, öka risken för spridning av sjukdomar och parasiter och påverka den genetiska variationen i lokala bestånd. Utsläpp från fiskodlingar kan alltså ge miljöproblem i form av övergödning och syrgasbrist både i odlingens närhet och i områden längre bort dit föroreningarna förs med vattenströmmen. Hur Det är viktigt att fiskodlingar lokaliseras till bästa möjliga plats. De kan annars komma i konflikt med fiske, sjötrafik, naturvårdsintressen eller friluftsliv. Mängden fisk, fiskstorleken, foderutnyttjande, typ av foder och utfodringssätt påverkar föroreningsmängden. Man ska heller inte placera fiskodlingar i närheten av dricksvattenintag, dels på grund av risken för bakteriespridning, dels på grund av risken för lukt och smakproblem till följd av algblomning. Det finns också risk för att antibiotika från en eventuell bekämpning av fisksjukdom kan föras med dricksvattnet. Det är dessutom viktigt att foderanvändning, metoder och odlingsteknik inom vattenbruket utvecklas mot minskad näringsbelastning och minimering av smittospridning så att odling kan bedrivas på ett ekologisk hållbart sätt i framtiden. MARKAVVATTNING OCH DIKESRENSNING Att markavvattning och dikesrensning medför läckage av såväl kväve som fosfor är väl känt. En stor del av läckaget från jordbruksmark och skogsmark avleds sannolikt i diken. 150

I Naturvårdsverkets arbete med vägledning för markavvattning (11 kap. miljöbalken) och verkets deltagande i Skogsstyrelsens regeringsuppdrag om dikesrensningens regelverk konstateras att det i dag finns stora brister i den grundläggande kunskapen när det gäller miljöpåverkan och åtgärder för att begränsa utsläpp av kväve och fosfor från diken. För att förbättra kunskapen och i förlängningen minska utsläppen av kväve och fosfor har Naturvårdsverket tagit initiativ till följande åtgärder: En forskningsstudie för kunskapssammanställning Syftet med studien är att ställa samman den kunskap som finns nationellt och när den är relevant också internationellt. Sammanställningen bör visa under vilka förutsättningar markavvattning och rensning leder till höjd produktion, förutsättningarna för närsaltläckage och vilka erfarenheter som finns av hur effektiva de åtgärder som vidtas för att begränsa närsaltläckage är. Utifrån resultaten avser Naturvårdsverket att initiera forskning för att komplettera de kunskapsbrister som har identifierats. Ett uppdrag om tillsyn och egenkontroll Uppdraget går ut på att utveckla och effektivisera myndigheternas tillsyn och verksamhetsutövarnas egenkontroll enligt gällande bestämmelser. Tillsyn och egenkontroll enligt 11 kap. MB och 26 kap. MB är eftersatt när det gäller markavvattning och rensning. Gällande bestämmelser kan användas för att minska läckaget av närsalter. Identifiera målkonflikter mellan produktions- och miljöintressen. Naturvårdsverket ser också att man framöver behöver idedntifiera målkonflikter mellan produktions- och miljöintressen. Miljöskyddshandläggare vid länsstyrelserna upplever ofta i arbetet att det finns konflikter för verksamhetsutövarna mellan produktionsintressen och miljöintressen. För att effektivisera arbetet är det viktigt att försöka ta reda på vilka intressekonflikter som finns och försöka lösa dem. Detta gäller såväl nationellt som arbete som styrs av EU. E10. Åtgärda utsläpp från odling av energigröda I dag upptas nästan 3 procent av den svenska åkerarealen av energigrödor. De grödor som odlas är främst spannmål för produktion av etanol eller för eldning, oljeväxter för framställning av RME och salix för eldning. I begränsad omfattning odlas även också för eldning och vall för biogasproduktion. Den totala arealen energigrödor i Sverige beräknades uppgå till 70 000 hektar år 2006. Vilken inverkan en eventuell ökad odling av energigrödor får på växtnäringsförlusterna beror bl.a. på vilka energigrödor som odlas, var de odlas och vilka grödor de ersätter. Vilka motåtgärder som är möjliga beroreockså på vilka grödor som odlas. 151

Vid odling av salix och vall är grödan etablerad på samma fält under några års tid. Det innebär att den kan växa och ta upp växtnäring under hela växtsäsongen. Under etableringsåret kan förlusterna bli högre, men salix och vall ger utslaget över hela omloppstiden låga förluster. Spannmål eller oljeväxter ger upphov till högre förluster. En ökad odling av dessa grödor för energiändamål kommer därför att leda till ökade växtnäringsförluster jämfört med nuvarande grödfördelning. Om spannmål och oljeväxter odlas i stället för motsvarande grödor som är avsedda för livsmedel och foder ökar förlusterna inte. Snarare skulle de kunna minska eftersom brödspannmål fordrar något högre kvävegivor för att uppnå fastställda proteinhalter. Vid odling av spannmål och oljeväxter för energiändamål är det samma typ av åtgärder som kan genomföras som vid livsmedelproduktion. Gällande lagstiftning och nuvarande miljöersättningar med syfte att minska växtnäringsförlusterna omfattar också spannmål och oljeväxter för energiändamål. Också de åtgärder som föreslås i denna rapport kommer att kunna tillämpas vid odling av dessa grödor. Salix och vall för energiändamål omfattas också av gällande lagstiftning och av miljöersättningarna i relevanta delar. Vissa av de föreslagna åtgärderna är inte tillämpliga vid odling av salix, t.ex. odling av fånggrödor. I en kommande rapport från Jordbruksverket inom ramen för projektet CAP:s miljöeffekter redovisas resultatet av scenarioberäkningar för odling av olika energigrödor. Scenarierna ska belysa vilka de ekonomiska och miljömässiga effekterna kan bli av att prioritera olika miljö- och energimål som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser och öka användningen av förnybar energi. Scenarierna utgår från ganska stora ökningar av energigrödeodlingen. Beräkningarna visar också hur odlingen av energigrödor skulle kunna inverka på odlingen av övriga grödor. Hur arealförändringarna av energigrödor och övriga grödor påverkar bl.a. kväve- och fosforförlusterna har beräknats. Kortfattat pekar resultatet på att en ökad odling av främst energivall men även salix kan leda till minskade kväve- och fosforförluster, medan en kraftig ökning av odlingen av energispannmål kan leda till betydande ökningar av kväve- och fosforförlusterna. E11. Initiera gemensamma åtgärder mot utsläpp från Vitryssland och Ukraina Vitryssland För Vitrysslands del har en planeringsfas inletts mellan Naturvårdsverket och det vitryska miljöministeriet för en insats med syfte att minska negativ miljöpåverkan av närsalter. Även om Vitryssland inte är medlem i HELCOM kan insatsen främja ett nära samarbete inom BSAP, och därmed på sikt minska övergödningen i Östersjön. Till detta kommer det starka intresset från vitrysk sida för att använda fosfor i jordbruket och för en anpassning till EU:s slamdirektiv. I den planerade insatsen väntas också ingå en anpassning av lagstiftning till EU:s direktiv, liksom kapacitetsutveckling och åtgärder för att minska negativ 152

miljöpåverkan av fosfor. Ett projekt för genomförande beräknas inledas under fjärde kvartalet 2009. Ukraina Inget samarbete inom HELCOM har initierats via Naturvårdsverket. Sida har fram till 2008 finansierat ett stöd i samarbete med Världsbanken med syfte att förbättra den kommunala vattenreningen i staden Lviv, i nordvästra Ukraina som ingår i Östersjöns avrinningsområde. Total budget för setta samarbete är ca 48 miljoner kronor, inklusive expertstöd och investeringar. E12a. Länderna ska verka för att den luftburna belastningen på Östersjön beaktas vid revideringen av Göteborgsprotokollet inom UNECE: LRTAP-konvention och revidering av EU:s direktiv för nationella emissionstak (NECD) Den svenska delegationen framför under möten inom CLRTAP och WPIEI- LRTAP att Sverige anser att den luftburna belastningen på Östersjön ska beaktas när Göteborgsprotokollet inom UNECE:s LRTAP-konvention revideras. Sedan BSAP beslutades har inte något möte kring revidering av EU:s direktiv för nationella emissionstak (NECD) hållits. Det beror på att EU-kommissionen ännu inte har lagt något förslag till revidering av protokollet och inga andra möten om direktivet har hållits. Därför har det ännu inte funnits något tillfälle att formellt framföra Sveriges åsikt om att effekten på Östersjön bör beaktas vid utformningen av NECdirektivet. E12b. Verka för att ta in utsläpp från fartyg i takdirektivet Sverige har bedömt att det med tanke på läget i processen inte för närvarande är rätt tillfälle att driva frågan om att inkludera delar av den internationella sjöfarten i NEC-direktivet. Om förhandlingsläget förändras så att detta bedöms möjligt kommer Sverige att åter aktualisera frågan för diskussion inom EU. 153

Farliga ämnen H1. Utveckla krav på effektivitetskriterier och utsläppsgränser för småskalig förbränning Danmark har uppdaterat rekommendation 28E/8 om utsläpp från småskalig förbränning. Rekommendationen kräver bland annat att alla HELCOM-länder senast under år 2008 ska utarbeta gränsvärden för utsläpp från småskaliga förbränningsanläggningar i samband med typgodkännanden av dessa anläggningar. Det finns sedan länge svenska bestämmelser 3 om energieffektivitet för förbränningsanläggningar och utsläppsgränsvärden för indikatorparametrar för pannor och kaminer. Naturvårdsverket anser att dessa regler uppfyller rekommendation 28E/8 från HELCOM. Under kommande år borde Sverige kunna göra mer. Detta är alltså ett område som måste följas upp. H2. Uppdatera HELCOM-rekommendationer Arbetet bör göras inom HELCOM LAND där tidplan och förslag till uppdatering bör diskuteras och föreslås till genomförandegruppen och HOD. Beslut bör tas av HELCOM:s kommissionsmöte 2009. Om detta ska ingå i åtgärdsplanerna bör diskuteras inom LAND och förslag till om/hur det ska göras bör lämnas till genomförandegruppen och HOD för beslut. Rekommendation 19/5, Strategi för farliga ämnen Rekommendationen är till sin utformning ett principdokument för hur HELCOM definierar begreppet farliga ämnen. Dokumentet beskriver också vilken typ av åtgärder som ska vidtas av HELCOM-länderna och vilken strategi som HELCOM har valt för att motverka skadliga effekter av farliga ämnen. I en bilaga till rekommendationen finns också en lista på vilka ämnen som HELCOM anser som mest relevanta för åtgärder. Rekommendationen behöver i dagsläget uppdateras med avseende på principer och definitioner. Bilagan behöver också uppdateras på grund av att vissa ämnen inte längre är aktuella. Nya ämnen har dessutom tillkommit på senare år. Sverige har tillsammans med Tyskland tagit på sig att vara lead country för arbetet med att revidera denna rekommendation. Arbete har påbörjats för att ta fram förslag på ny lista och en uppdaterad rekommendationstext. KemI ska presentera ett förslag till hur en ny version skulle kunna se ut vid det extra LAND-mötet 18-19 november 2009. 3 Boverkets byggregler (BBR 15 /BFS 1993:57 med ändringar t.o.m. BFS 2008:6) (finns även på engelska, på Boverkets hemsida: www.boverket.se) 154

Rekommendation 24/5, reducera utsläppen från deponier Aktiva deponier som tar emot avfall I Sverige finns i drift ca 50 deponier för farligt avfall, 220 för icke farligt avfall och 40 för inert avfall, totalt drygt 300 deponier. Samtliga dessa deponier omfattas av deponeringsförordningen som är Sveriges genomförande av deponeringsdirektivet. Deponeringsförordningen innebär krav på deponierna att samla upp lakvatten och krav på bottentätning och geologisk barriär m.m. Sedan deponeringsförordningen trädde i kraft år 2001 har en omställning av deponierna ägt rum. Från och med utgången av år 2008 ska samtliga deponier i drift som tar emot avfall uppfylla kraven i förordningen. De deponier som uppfyller kraven i deponeringsförordningen har ett gott skydd mot läckage av föroreningar som kan ge negativ miljöpåverkan. Naturvårdsverket har i Strategi för hållbar avfallshantering Sveriges avfallsplan, bedömt att aktiva deponier i dag inte är källor av betydelse för utsläpp av farliga ämnen, men kunskapen behöver öka om de långsiktiga riskerna. Nedlagda deponier Varför? Det finns ett stort antal äldre deponier som har avslutats enligt tidigare krav för deponering. Miljöskyddet vid dessa äldre deponier är generellt sämre än för dem som är i drift. Kunskapen om egenskaperna hos avfallet som deponerades i äldre deponier är också sämre jämfört med nuvarande kunskapsnivå. För nedlagda deponier saknas i nuläget sammanställd kunskap om antal deponier och bedömning av miljöriskerna från dessa. Hur? Kommunerna har ett ansvar att inventera och bedöma riskerna från äldre avfallsupplag genom kraven i föreskriften om kommunal avfallsplan (NFS 2006:6). Enligt föreskriften ska kommunerna lämna underlag till länsstyrelserna som ska ställa samman uppgifterna. Naturvårdsverkets bedömning utan någon djupare analys är att inventering och sammanställning av uppgifterna kan förbättras och att frågan om nedlagda deponier behöver aktualiseras. Kommunerna kan dock behöva stöd och vägledning i arbetet med att inventera nedlagda deponier. För en samlad bild av riskerna vid nedlagda deponier bör kommunernas inventering ställas samman. Vem? Kommuner, Länsstyrelser, Naturvårdsverket Kostnader och finansiering Kostnaderna för kommunernas inventering bör kunna täckas av avgifter för tillsyn. Utifrån sammanställningen kan en samlad bedömning göras av de nedlagda deponiernas risker för miljön i Östersjön. Kostnader för sammanställning och bedömning uppskattas till ca 300 000 kronor. 155

Att stödja kommunerna i deras arbete med att inventera och riskbedöma nedlagda deponier kräver en mer långsiktig insats. Naturvårdsverket har i dag avtal med Sveriges Geotekniska Institut för att ge tekniskt handläggarstöd till kommuner och länsstyrelser i ärenden som berör aktiva deponier. Ett liknande avtal med SGI för äldre deponier föreslås. Kostnaden för ett avtal med SGI eller någon annan konsult som stärker kommunernas arbete med inventeringar av nedlagda deponier beräknas till ca 200 000 kronor per år. Arbetsinsatsen från Naturvårdsverket uppskattas till ca 4 arbetsveckor. De åtgärder som kan behövas på deponierna drar den stora kostnaden. Om den samlade bedömningen visar att nedlagda deponier utgör en stor risk bör kostnaderna och förutsättningarna för att bekosta åtgärder utredas särskilt. Till följd av bestämmelserna som reglerar taxan för renhållning kan kommunerna ha svårt att täcka kostnaderna via renhållningstaxan. De medel som Naturvårdsverket fördelar för efterbehandling av förorenade områden kan bara användas till särskilt prioriterade objekt där det saknas ansvarig. Tidplan Att genomföra alla inventeringar och åtgärder till år 2016 är troligen inte möjligt. Förorenade områden Anslaget för efterbehandling av förorenade områden (EBH) ska användas för att åtgärda de förorenade objekt som direkt kan pekas ut som särskilt viktiga från hälso- och miljösynpunkt. Undersökningar pågår vid flera platser. Undersökningarna avser huvudsakligen läckage av kvicksilver och andra tungmetaller samt dioxin från förorenade områden och sediment. I Valdemarsviken pågår ett projekt som avser åtgärder för att minska utsläpp till Östersjön direkt från sediment. Naturvårdsverket har i detta projekt satsat 120 miljoner kronor för att ta bort stora mängder krom som kan spridas vidare ut i Östersjön. EBH har hittills i huvudsak varit inriktat på att kartlägga och åtgärda förorenad mark på land. Att åtgärda förorenade sediment är dessutom vanligtvis mycket dyrt, och det begränsar antalet projekt som hittills har kunnat genomföras. Bidrag för sedimentprojekt har under senaste 10-årsperioden lämnats till Örserumsviken (ca 110 miljoner kr), Valdemarsviken (ca 150 miljoner kr) samt sanering av insjösediment i Turingen (ca 60 miljoner kr) och Svartsjöarna (ca 120 miljoner kr). Bidrag för utredning har lämnats till flera objekt, bl a till Oskarshamns hamn (14 miljoner kr). Anslaget för EBH kan inte användas för en provtagning och planering för flera objekt samlat, även om en sådan inventering kan ge värdefull information om vilka objekt som påverkar miljön mest. Det gör det svårt för länsstyrelsen att göra prioriteringar och kostnadsuppskattningar, och det har bidragit till att länsstyrelserna i mycket begränsad omfattning mäktat med att undersöka förorenade sediment. Genom havsmiljöanslaget har förutsättningarna förbättrats. Naturvårdsverket har under 2009 gett bidrag till två olika pilotprojekt i två län med olika problembild 156

som syftar till att ta fram underlag för prioriteringar av EBH baserat på kostnadseffektivitet och effekten av olika åtgärder på tillståndet i Östersjön. Dumpade tunnor SGU genomförde under år 2006 sin reguljära kartläggning av havsbotten i Norra Bottenhavet och ombads att särskilt se över områden där det fanns uppgifter om att det dumpats tunnor med kvicksilverinnehåll. Det ledde till att ca 3 600 tunnor påträffades. Gamla uppgifter tyder på att det ska finnas ca 23 000 dumpade tunnor. Innehållet av kvicksilver har översiktligt beräknats till ca 8,7 ton. Under 2007 analyserades prover på vatten och sediment från området. Undersökningen visar att det inte finns något som tyder på att det undersökta området i Sundsvallsbukten vid tidpunkten för provtagningen utgjorde någon fara för allmänheten. Rekommendation 24/4 Reducera utsläppen från järn och stålindustri (Detta inkluderar inte information om metallverk t ex Rönnskär) Tungmetaller (ej kvicksilver) Järn och stålindustrin släpper ut stoft som innehåller tungmetaller. De flesta anläggningar har bra stoftrening, med utsläppsnivåer på mindre än 5-10 mg/m 3, men det finns några anläggningar med högre utsläpp. Reningen på anläggningarna förbättras kontinuerligt i samband med nyinvesteringar och prövning av verksamheten enligt svensk miljölagstiftning. Det görs också utsläpp av metaller till vatten. Halterna är normalt låga, men det handlar om stora flöden. Även där uppfyller anläggningarna kraven på BAT (best avaible technology) vid prövningstillfället. Sammantaget drivs anläggningarna med bra miljöteknik. Det finns i dag inte anledning att vidta några speciella åtgärder förutom de förbättringar som genomförs som resultat av om- och nyprövningar av verksamheterna. De görs som en följd av nyinvesteringar och omprövning av inaktuella tillstånd. Kvicksilver Storleken på kvicksilverutsläppen från anläggningarna varierar med typ av verksamhet och produkt. För flera anläggningar är osäkerheten stor om utsläppens storlek. Redovisade utsläpp varierar från några kilo till flera tiotals kilo för vissa anläggningar. På flera av dessa anläggningar pågår utredningar för att klarlägga storleken på utsläppen och möjliga åtgärder. Andra farliga ämnen och föreningar De ämnen som är aktuella för järn- och stålindustrin är dioxiner. Utsläppen från järn- och stålindustrin beräknas vara mellan 3-5 g WHO-TEQ/år inkluderande PCDD/PCDF och dioxinliknande PCB. Huvuddelen av dessa utsläpp kommer från två anläggningar. Vid båda anläggningar pågår utredningar för att klargöra vilka åtgärder som är möjliga att genomföra för att reducera utsläppen och kostnaderna. 157

H3. Reducera utsläppen av farliga ämnen från förbränningsanläggningar inom energi- och industrisektorn Tungmetaller Sammantaget är de svenska utsläppen av tungmetaller låga från förbränningsanläggningar, och inga ytterligare åtgärder föreslås för närvarande. En viss förbättring av stoftavskiljningen vid mindre, i allmänhet biobränsleeldade, anläggningar kan övervägas, men den potentiella effekten bedöms vara relativt marginell. Det är också tekniskt sett möjligt att åstadkomma vissa förbättringar av stoftavskiljningen vid tjockoljeeldning, men kanske inte realistisk med tanke på ofta korta driftstider och ändå relativt lågt utsläpp i utgångsläget. Den totala effekten skulle även här bli relativt marginell. Andra farliga ämnen ocn föreningar Sammantaget bedöms utsläppen av dioxiner och andra farliga ämnen från förbränningsanläggningar vara låga i normalfallet. Av betydelse är dock att anläggningarna drivs så att fullständig förbränning sker och att reningssystemet fortlöpande underhålls och sköts. Det bör också nämnas att kunskapsnivån hos driftpersonal i vissa delar är bristfällig och bör förbättras. Något särskilt åtgärdsprogram för reduktion av farliga ämnen föreslås inte i nuläget. H4. Identifiera källor för de prioriterade farliga ämnena eller ämnesgrupperna Inom ramen för Helcom genomförs projektet Control of hazardous substances in the Baltic region (COHIBA) som syftar till att försöka identifiera källor till de prioriterade farliga ämnena inom ramen för BSAP (se vidare H13 och H14). De organiska miljögifterna är fortfarande ett problem i Östersjön. Halterna av PCB i strömming minskar. Däremot har dioxinhalterna inte minskat under de senaste 15 åren. Det saknas i dag en förklaring till varför dioxinhalterna inte minskar i fet fisk, liksom kunskap om hur situationen kan förbättras. Generellt sett överstiger koncentrationen av dioxiner, dibensofuraner och dioxinlika PCBer de gränsvärden i fet fisk som satts av EU, ocj det leder till exportrestriktioner. Lufttransport kan påverka i en större skala, men eftersom det finns tydliga lokala och regionala skillnader i dioxinnivå i Östersjösediment tyder det på att även lokala källor kan ha betydelse. Ett av många forskningsprogram som ska ge mer kunskap initieras av Naturvårdsverket under 2009. Halterna av perfluorerade ämnen ökar i ägg från sillgrissla, och de senaste årens koncentrationer är de högsta som någonsin uppmätts i fågelägg. Trots utfasningen av PFOS och andra liknande ämnen 2002 minskar inte halterna. Spårning av källorna pågår och resultaten tyder på att tillförseln till Östersjön är ett resultat av en mängd diffusa källor, exempelvis floder, reningsverk och atmosfärisk deposition. Provtagningen har utökats till att även omfatta sill och strömming från sju 158

platser längs Sveriges kust. Systematiska långtidsstudier av perfluorerade ämnen i fisk kan bidra till den pågående debatten om långväga transporter av perfluorerade ämnen. När det gäller metallerna kadmium och kvicksilver har Naturvårdsverket under 2009 lagt ut ett uppdrag för att ta fram en förnyad beräkningsmetodik och data för bruttobelastningen för metallerna kadmium, kvicksilver, bly och nickel. Projektet omfattar bruttobelastningen från diffusa källor (skogsmark, jordbruksmark, deposition, dagvatten och vägmark) och punktkällor (reningsverk, industrier, gruvor och gruvdeponier, avfallsanläggningar, övriga C- och U-anläggningar samt enskilda avlopp). H5. Inför förbud eller restriktioner eller andra åtgärder mot användning av prioriterade farliga ämnen För Sverige är det aktuellt att arbeta med följande prioriterade ämnen: mellankedjiga klorparaffiner (se vidare H17) oktylfenol/oktylfenoletoxylater (se vidare H17) dekabde (se vidare H17) PFOS (se vidare H4 och H20) PFOA (se vidare H17 ) dioxiner (se vidare H4) nonylfenol/nonylfenoletoxylater (se vidare H20, H23 och H26) HBCDD (se vidare H18) kvicksilver (se vidare H2, under rubriken Rekommendation 24/4, och H22) TBT (se vidare M3 och M4) Kadmium När det gäller kadmium bör Sverige driva på att de överenskomna begränsningarna från programmet för Existerande ämnen ska genomföras och att de ska omfatta fler användningsområden. Särskild vikt ska läggas på att åstadkomma en EUgemensam haltgräns för kadmium i handelsgödsel och därmed förbättra skyddet för hälsa och miljö (se vidare H21). Sverige bör också verka för åtgärder på gemenskapsnivå som förebygger och begränsar utsläpp av kadmium vid källorna, såsom utsläppsbegränsningar vid kolförbränning, t.ex. genom ett gemenskapsgränsvärde för kadmiumutsläpp inom IPPC. Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen utrett möjlighet och konsekvenser av att inom EU förbjuda användningen av kadmium i batterier i sladdlösa handelsverktyg. (dnr M2007/848/Kk) Uppdraget rapporterades i slutet av 2008 (dnr 2009/230/Kk). H6. Tillämpa substitutionsprincipen för att ersätta utvalda farliga ämnen med ämnen med mindre farliga egenskaper På Kemikalieinspektionens hemsida finns ett antal databaser som syftar till att underlätta för företag, myndigheter och privatpersoner att hantera kemikalier. 159

Bland annat finns databaser angående gällande begränsningsregler, godkända bekämpningsmedel, harmoniserade klassificeringar, statistik och flödesanalyser etc. Det webbaserade verktyget PRIO är avsett för dem som vill påverka och arbeta förebyggande med att minska riskerna för människors hälsa och miljö från kemikalier. Verktyget är byggt som en steg för steg-guide som kan hjälpa användarna att ta fram beslutsunderlag till grund för prioriteringar. Sedan PRIO lanserades år 2004 har två nya omfattande EG-lagar trätt ikraft, Reach och klassificeringsförordningen, som medför att PRIO behöver kompletteras och anpassas. Med anledning av detta har PRIO utvärderats under hösten 2008. Undersökningen visar att PRIO är ett uppskattat verktyg. Nästan alla av de tillfrågade företagen känner till PRIO och de flesta av dem använder PRIO då och då. För länsstyrelserna och kommunerna visar utvärderingen att PRIO är till stor hjälp i tillsynsarbetet och möjliggör ett förebyggande arbete. PRIO används som en kunskapsbank och för att välja ut grupper av kemikalier att granska närmare i tillsynsarbetet. Flera länsstyrelser och kommuner har genomfört projekt för att främja användningen av PRIO inom företag. H7. Utveckla tekniska riktlinjer för tillståndsbeslut för miljöfarlig verksamhet avseende farliga ämnen Sverige har sedan 1969 med stöd av miljöskyddslagen och från 1999 med stöd av miljöbalken ett system för tillståndsprövning av miljöfarliga verksamheter. Naturvårdsverket bedömer att nuvarande hantering fyller de krav som kan ställas med anledning av BSAP. H8. Utveckla kapaciteten hos myndigheter och företag för identifiering och åtgärder mot farliga ämnen samt tillämpning av BEP (Best Environmental Practice) och BAT (Best Available Technique) Säkerhetsdatablad Varför? Tillverkare och importörer har det grundläggande ansvaret för att ta fram kunskap om de kemiska produkter som de släpper ut på marknaden. Överföringen av information är en nyckelfaktor i Reach-förordningen. Centralt i informationsflödet är säkerhetsdatabladen (SDB). Syftet med SDB är att göra det möjligt för användaren att vidta nödvändiga åtgärder till skydd för människors hälsa och miljön. De som hanterar kemiska produkter och som upptäcker brister i informationen ska förmedla sina upptäckter till leverantören så att företagen systematiskt ska förbättra kvaliteten på informationen. Säkerhetsdatabladen är idag ofta svårbegripliga för användaren och kan också vara felaktiga. Hur? Kemikalieinspektionen anser att användningen av och kvaliteten på SDB skulle kunna förbättras genom utbildning och information. Eventuellt skulle även särskilda tillsynskampanjer tillsammans med andra berörda myndigheter (AV, MSB, NV) samt branschorganisationer och arbetstagarorganisationer (t.ex. LO) vara verk- 160

ningsfulla för att öka användningen av SDB. I Reachutredningen framförs också förslaget att göra en översyn av reglerna om SDB som en viktig åtgärd för att uppnå bättre kvalitet och nytta av bladen. På Kemikalieinspektionens hemsida finns också ett antal databaser som syftar till att underlätta för företag, myndigheter och privatpersoner att hantera kemikalier (se vidare H6). Kostnader Tillsynsvägledning och utbildningsinsatser med avseende på användning och kvaliteten på säkerhetsdatabladen ingår i Kemikalieinspektionens löpande arbete, och omfattningen av sådana insatser bestäms av de totala budgetramarna. Förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll Varför? Vissa länsstyrelser och Kemikalieinspektionen har i olika sammanhang framfört önskemål om att förordningen (SFS 1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll ska ändras. Syftet med ändringen skulle vara att ge verksamhetsutövarna och tillsynsmyndigheterna bättre kunskap om vilka farliga ämnen som används, utan att för den skull ställa orimligt höga krav på verksamhetsutövarna. Naturvårdsverket har i ett yttrande över Kemikalieinspektionens utredning om Produktval, substitution och tillsyn ställt sig positivt till att utreda egenkontrollförordningen. Hur? Naturvårdsverket föreslår att en bred förstudie genomförs med följande innehåll: beskrivning av gällande krav på kunskap, dokumentation och registerföring när det gäller förekomst av farliga ämnen. (Miljöbalken, Reachförordningen, arbetsmiljölagstiftning m.m.) problemställningen sedd utifrån Reach-förordningens regelverk samt arbetet med regelförenkling den eventuella nyttan av att införa krav på särskild registerföring av kemiska ämnen enligt egenkontrollförordningen, och vilka konsekvenser detta skulle kunna få för näringslivet hinder, framgångsfaktorer och praktisk nytta av resultatet från projekt som redan genomförts inom området. (Exempelvis Kontroll av kemikalier i Jönköpings län under år 2004 ) tänkbara lösningar förutom ändring av förordningen om egenkontroll för att öka kunskapen om kemiska ämnen i produkter kartläggning av hur andra länder, särskilt runt Östersjön, ser på frågan beskrivning av konsekvenser för de olika tänkbara lösningarna för berörda. (verksamhetsutövare, tillsynsmyndigheter, ansvariga för uppföljning av miljömål, ansvariga för genomförande av direktiv osv.) 161

Vem? Naturvårdsverket i samråd med Kemikalieinspektionen Kostnader Tillsynsvägledning och utbildningsinsatser med avseende på användningen och kvaliteten på säkerhetsdatabladen ingår i Kemikalieinspektionens löpande arbete, och omfattningen av sådana insatser bestäms av de totala budgetramarna. H9. Stimulera konsumenternas medvetande om farliga ämnen Se segmentet Medborgarnas engagemang och deltagande. H10. Inför relevant lagstiftning inkl. definitioner på farliga ämnen Åtgärden genomförs i Sverige genom att Reach ger en tydlig definition av vad som menas med farliga ämnen. H11. Ställ krav i åtgärdsprogram och tillståndsbeslut. Samverka med EU s kemikaliemyndighet (ECHA) Krav på minskad belastning från identifierade källor ska ingå i Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram Naturvårdsverket bedömer att som vattenmyndigheternas åtgärdsprogram nu är utformade, kommer Sverige inte att kunna leva upp till Sveriges åtagande i BSAP. Naturvårdsverket har därför begärt 4 att vattenmyndigheterna låter regeringen ta ställning till inriktning och konkretion av åtgärdsprogrammen och till i vilken grad BSAP ska genomföras genom vattenförvaltningen. De åtaganden som fastställts för farliga ämnen enligt BSAP är inte direkt jämförbara med regleringen av särskilda farliga ämnen, respektive prioriterade ämnen i EG:s ramdirektiv för vatten med dotterdirektiv, men för de ämnen som är relevanta bedömer Naturvårdsverket att mer konkret utformade åtgärdsprogram mycket väl skulle kunna uppfylla kraven i BSAP. Vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram föreslås omfatta i princip alla vattenförekomster som inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god ekologisk och/eller kemisk status på grund av olika miljöproblem. Naturvårdsverket anser att åtgärdernas lokalisering har stor betydelse för deras kostnadseffektivitet och samhällsnytta. Inledningsvis är det viktigt att prioritera vilka regioner som har störst problem och ange de källor som har störst betydelse. 4 Dnr 529-1616-09, 529-1766-09, 529-1892-09, 529-3468-09, 529-3469-09Rv 162

Länsstyrelserna har med hänvisning till 11 kap. 7 RF 5 angett att åtgärder inom åtgärdsprogrammen inte kan inriktas mot anläggningar. Naturvårdsverket ser att kriteriet för att ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. miljöbalken skulle strida mot 11 kap. 7 RF bl.a. är att det rör sig om styrning av beslutsfattandet i ett individuellt ärende. Det blir således viktigt att tänka på hur man formulerar åtgärdsprogrammet. Men Naturvårdsverket bedömer att det går att åstadkomma betydligt skarpare formuleringar än de som finns i vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram utan att det kolliderar med regeringsformen. Att ange konkreta åtgärdsbehov i åtgärdsprogrammen leder med nuvarande lagstiftning inte automatiskt till att kraven gäller för den enskilde verksamhetsutövaren. Det betyder inte heller att åtgärdsprogrammet kan ändra på de lagliga förutsättningarna enligt miljöbalken, t.ex. 2 kap. och 24 kap 5, som innebär att det slutliga resultatet avgörs från fall till fall i sedvanliga tillsyns- och prövningsprocesser. Länsstyrelser och miljödomstolar ska ta hänsyn till krav på minskad belastning från identifierade källor i sina tillstånd för miljöfarlig verksamhet. I miljökonsekvensbeskrivningen till en ansökan om tillstånd för miljöfarlig verksamhet anges normalt de miljöfarliga ämnen som används i processen. Verksamhetsutövare gör i dag åtaganden om utfasning och substitution så långt det är rimligt och möjligt. De ämnen som listas i BSAP kommer att bevakas av remissmyndigheterna i denna process. För Sveriges del är detta ett redan pågående arbete. Av de allmänna hänsynsreglerna följer bl.a. en skyldighet för verksamhetsutövaren att ha den kunskap som krävs för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet. Kraven i de allmänna hänsynsreglerna preciseras för enskilda verksamheter i tillståndsvillkor och förelägganden. Naturvårdsverket har för verksamheter inom bl.a. skogs- och kemikalieindustrin drivit frågan om ett särskilt kemikalievillkor som syftar till att verksamhetsutövaren ska ha den kunskap som krävs för att bedöma riskerna med användningen av kemikalier på den egna anläggningen. Frågan om det är rimligt eller möjligt att föreskriva ett sådant villkor och hur villkoret i så fall ska utformas har inte slutligt avgjorts. Högsta domstolen har beslutat att ta upp ett mål om ett sådant villkor till prövning men har ännu inte meddelat dom. Samverkan med ECHA Sverige avser att samarbeta med ECHA via Kemikalieinspektionens löpande Reach-arbete genom att delta i ECHA:s kommittéer och genom att föreslå ämnen som skall vara föremål för tillståndsprövning (kandidatlistan) och ämnesutvärderingar. 5 Regeringsformen (1974:152) Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet ska i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag 163

Det ger i sin tur underlag för beslut om begränsningar av vissa ämnen och hur ämnen ska klassificeras med avseende på hälso- och miljöegenskaper. Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har ett pågående samarbete vad gäller miljöövervakning och har dessutom under 2009 startat en dialog om hur miljöövervakningsdata ska kunna användas i arbetet med Reach. Data från miljöövervakningen är ett viktigt underlag vid ämnesutvärderingar och i tillståndsprocessen. I det senare fallet är dataunderlag för ämnen som ska upp på kandidatlistan och begränsning eller förbud av särskild betydelse. Data från miljöövervakningen skulle även kunna användas av tillverkare och importörer som underlag för registrering. Om fler webbplatser för miljöövervakningsdata hos datavärdar också finns på engelska skulle det kunna ge möjlighet till till fler användare. H12. Screening av förekomst och effekter av farliga ämnen i havet HELCOM Varför? HELCOM genomför en screening av prioriterade ämnen främst i fisk i östra delen av Östersjön. Jukka Mehtonen är kontaktperson inom HELCOM för projektet. Syftet är att få fram vilka halter av de prioriterade ämnena inom BSAP som hittas i fisk inom detta område. Prover togs under hösten 2008, och resultaten kommer att redovisas under 2009. Sverige har därutöver också tagit referensprover vid Utlängan samt inom den nationella miljöövervakningen och kartläggningen. Kompletterande analyser enligt HELCOM:s screeningprogram bör utföras på utvalda svenska prover för att skapa en jämförbar screening över hela Östersjön. Vem? Länderna utför provtagningen. Samordning av provtagning och analyser utförs av en konsult. Utvärdering av resultat utförs av en utvärderingsgrupp. Finansiering Nordiska Ministerrådet finansierar screeningen för östra Östersjön. Den ovan föreslagna kompletterande screening, enligt HELCOM:s program för centrala och västra Östersjön, förutsätter finansiering för de delar som inte täcks av nationella miljöövervakningen och SGUs kartläggning. Den föreslagna kompletteringen omfattar analys av två djupare nivåer i 25 sedimentkärnor för studier av historisk belastning och referensvärden vad gäller metaller, näringsämnen och organiska miljögifter. Analyskostnad beräknas till 12 000 kronor per nivå, vilket innebär 600 000 kronor för 25 stationer. Proverna är redan tagna och finns arkiverade på SGU Tidplan Östra Östersjön: 2008-2009. Västra och centrala Östersjön samt Kattegatt: 2009-2010. 164

Nationellt Biota Mätningar görs regelbundet inom ramen för den nationella miljöövervakningen av ämnen som misstänks finnas i miljön och som kan leda till skada. I många fall tas prover i havsmiljön. Hur många prover och vilka prover som tas varierar mellan åren. Alla data lagras hos en nationell datavärd som för screeningdata är IVL, Svenska Miljöinstitutet AB. Sediment I akvatiska miljöer utgör sediment en sänka för metaller och organiska miljögifter. Det innebär att naturliga och antropogena källor samt flöden och förändringar i vattenmassan kan spåras och fastläggas i tiden. SGU genomför på uppdrag av Naturvårdsverket den nationella miljöövervakningen av metaller och miljögifter i sediment på 16 stationer i öppet hav inom svenskt territorialhav och svensk ekonomisk zon (EEZ). Av dessa stationer berör 14 den svenska delen av Östersjön/Kattegatt. Prover som tagits inom ramen för denna miljöövervakning, 2003 och 2008, har analyserats med avseende på 60 grundämnen och ca 50 organiska miljögifter. År 2008 analyseras dessutom de prioriterade 33 ämnena inom ramdirektivet för vatten. Därutöver har IVL, Svenska Miljöinstitutet AB analyserat nytillkomna miljögifter och Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) mäter radioaktiva ämnen. SGU är nationell datavärd för grundämnen, näringsämnen och organiska miljögifter i sediment från sjöar och hav. Dessa data är tillgängliga via Naturvårdsverkets och SGU:s webbplatser. Därutöver har SGU inom ramen för sin anslagsfinansierade kartläggning av havsbottnarna ett miljökemiskt program för grundämnen, näringsämnen och organiska miljögifter i sediment. Detta program utgör ingen miljöövervakning, utan avser endast en kartläggning av dessa ämnen inom svensk kontinentalsockel som utförs i takt med den maringeologiska kartläggningen. Kartläggningsprogrammets miljökemiska databas omfattar idag ca 80 000 analysdata samt ett stort antal sedimentprover i arkiv för eventuella framtida analyser av idag okända miljögifter. Arkiverade sedimentprover vid SGU och prover som kommer att tas inom ramen för den beskrivna nationella miljöövervakningen och kartläggningen kan framöver ställas till förfogande för screening av farliga ämnen inom centrala och västra Östersjön samt Kattegatt. H13. Kartlägg utvalda ämnen i kommunala och industriella avloppsvatten Arbetet kommer att utföras under 2009-2011 inom ramen för projektet Control of hazardous substances in the Baltic sea region (COHIBA) som koordineras från Finlands Miljöcentral SYKE. Kemikalieinspektionen medverkar som partner i projektet och Naturvårdsverket medverkar via konsult. 165

Kostnaden uppgår till 1,2 miljoner kronor som finansieras från Havsmiljöanslaget. H14. Inför whole effluent assessment för kontroll av komplexa avloppsutsläpp Med komplexa avlopp förstås i detta sammanhang avloppsvatten som innehåller en stor mängd kemiska föreningar som oftast bara delvis är kända, och där individuell bestämning av dem är inte praktiskt eller ekonomiskt möjligt Varför? Naturvårdsverket har i samarbete med flera medlemsländer inom OSPAR, bl.a. Nederländerna och Tyskland, utvecklat metodik för detta. Metodiken omfattar analyser av kända kemiska ämnen, vanliga miljöanalyser som TOC, COD, AOX osv. samt tester av nedbrytbarhet, potentiell bioackumulerbarhet, akut och kronisk toxicitet. Det är ofta motiverat att genomföra bestämningarna före och efter nedbrytbarhetstest. Arbetet drivs nu vidare i HELCOM LAND som ska utarbeta förslag på pilotprojekt och på basis av detta eventuellt föreslå begränsningsvärden utifrån persistens, bioackumulerbarhet och toxicitet. Hur? Arbetet kommer att utföras inom ramen för projektet Control of hazardous substances in the Baltic sea region (COHIBA). Se vidare H13. H15. Utveckla produktregister Sverige har sedan länge ett produktregister som omfattar alla kemiska produkter som importeras till eller tillverkas i Sverige i större mängder än 100 kg om året. Produktregistret innebär att Sverige har en unik möjlighet att ta fram tillförlitlig statisktik över den svenska kemikalieanvändningen, och uppgifterna ligger också till grund för uttaget av kemikalieavgifterna. Informationen i kemikalieinspektionens produktregister kan tillsammans med kunskaper om ämnenas egenskaper och farlighet används till att identifiera ämnen som kan vara problematiska för havsmiljön. Denna information jämförs med resultaten från Naturvårdsverkets miljöövervakning. På så sätt tas redan idag fram underlag för vilka ämnen som bör prioriteras både för miljöövervakning och åtgärder för att minska utsläpp och läckage till miljön. Detta ingår i KemIs löpande arbete, H16. Använd den information som REACH genererar för att minska belastningen på havet av farliga ämnen När det gäller Reach och den nya förordningen om klassificering, märkning och förpackning (CLP, se H24) har ett antal stödfunktioner byggts upp på olika myndighetsnivåer. ECHA (Europeiska Kemikaliemyndigheten) har bl.a. i uppdrag att ge medlemsländerna och EU-institutionerna bästa möjliga vetenskapliga och tekniska rådgivning när det gäller kemikalier som omfattas av Reach-systemet, att 166

bistå nationella hjälpcentraler och driva en hjälpcentral för dem som vill registrera ett ämne samt att informera allmänheten om kemikalier. ECHA kommer att föra ett offentligt register över klassificering och märkning, dit tillverkare och importörer ska rapportera sina klassificeringar. I Sverige svarar Reach-upplysningen på Kemikalieinspektionen på frågor från tillverkare, importörer, nedströmsanvändare och andra berörda parter om deras respektive ansvar och skyldigheter enligt Reach-förordningen. Kemikalieinspektionen deltar i arbetet med att utvärdera den information som tas fram av tillverkare och importörer för registreringen av ämnen. Ett första steg är utvärderingen av registreringsunderlaget där en bedömning görs om informationen i anmälan är komplett. Därefter kan en utvärdering göras av ämnen som har satts upp på en gemensam prioriteringslista på basis av information om fara, exponering samt total mängd av ämnet. Resultatet av en ämnesutvärdering kan bli att man identifierar till exempel behov av mer data, behov av annan klassificering, förbud eller begränsningar i användning eller att ämnet bör omfattas av tillståndsprövning. Se även H11 om samverkan med ECHA. H17. Införa restriktioner för användning av prioriterade farliga ämnen samt substitution inom lämpliga sektorer Varför? I BSAP anges att om relevanta utvärderingar år 2009 visar att det behövs åtgärder avseende olika farliga ämnen ska länderna vidta åtgärder och starta med mellankedjiga klorparaffiner (MCCP), oktylfenol (OP)/oktylfenoletoxylater (OPE) perfluoroktansyra (PFOA) och deka-brom-difenyleter (dekabde). Hur? Sverige arbetar med dessa ämnen inom EU, OSPAR och OECD. För MCCP ska hänsyn tas till slutsatserna i EU:s riskbedömning och eventuella kommande restriktioner. Kemikalieinspektionen driver på för ytterligare frivillig utfasning inom landet. Sverige har kommit längre än övriga EU men importerar fortfarande över 200 ton om året och exporterar åter en stor del av detta som innehåll i färdiga produkter. För Oktylfenol är det möjligt att använda sig av OSPAR:s slutsatser och peka på de restriktioner som finns via förordningen 648/2004 (Detergentförordningen om tvätt- och rengöringsmedel). Storbritannien har nyligen presenterat förslag till riskreducerande åtgärder för användningen av oktylfenol. Sverige bör stödja dessa initiativ. För närvarande pågår förberedelser för att inkludera även PFOA i de begränsningar som gäller för PFOS. Troligen kommer ett förslag till begränsningar relativt snart. Den totala användningen av flamskyddsmedlet dekabde i EU har uppskattats till 7500 ton/år (EU riskbedömningen 2003), varav 20 procent används av textilindustrin för vissa typer av draperier och tyg till stoppade möbler. Den resterande 167

mängden används i många olika typer av plaster i elektronik och elektrisk utrustning, som t.ex. kretskort och annan elektronik i datorer, TV-apparater, laserskrivare, vissa kopierings- och faxmaskiner, kopplingsdosor, sladdar och kablar. RoHS-lagstiftningen, direktiv 2002/95/EG, om förbud av användningen av vissa särskilt farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter, medför dock att användningen av dekabde kommer att upphöra i de flesta av dessa produkter. I Sverige upphävde regeringen den 8 maj 2008 det nationella förbudet mot dekabde. Det nationella förbudet omfattade bl.a. textilier och möbler (andra varor än fordon och elektronik som omfattas av RoHS) och hade varit i kraft sedan den 1 januari 2007. Kemikalieinspektionen har under 2008/2009 haft ett regeringsuppdrag att ställa samman den senaste forskningen kring miljö- och hälsorisker med dekabde, samt följa hur näringsliv och offentlig sektor arbetat med substitution av dekabde. De senaste uppgifterna i produktregistret visar att det under 2007 infördes ca 1,2 ton som flamskyddsmedel till Sverige för tillverkning av plast- och gummivaror. Det framgår inte vilken typ av varor det är. För de användningsområden som inte omfattas av RoHS kan man anta att användningen av dekabde i t.ex. storskaliga fasta industriverktyg och i fortskaffningsmedel såsom flyg och bilar förekommer i Sverige. Aktiv användning av dekabde i svensk textilindustri ska ha upphört 1998 genom frivilliga initiativ. DekaBDE kan möjligen förekomma i vissa importerade möbler och specialtextilier (t.ex. draperier/mörkläggningsdukar för offentliga lokaler). För att komma åt denna användning finns det t.ex. kriteriedokument utvecklade av Miljöstyrningsrådet som kan användas vid offentlig upphandling av textilier för att driva substitutionen, men det förutsätter att upphandlare har kännedom om dokumenten och att de används. I personbilsindustrin har det nyligen införts ett informationssystem som gör det möjligt att följa upp och kontrollera kemikalieanvändningen ned på komponentnivå. I systemet ingår ett flaggningssystem som ger information om ett visst artikelnummer innehåller ämnen som finns på den svarta eller den grå listan över reglerade substanser. DekaBDE finns på den grå listan, och måste alltså rapporteras. Slutsatsen är att dekabde finns i personbilars elektronik och kablage, men i liten utsträckning. Det är viktigt att följa minskningen av flamskyddsmedlets användning i Sverige. Om inte förekomsten i miljön av dekabde minskar under de kommande åren måste fler åtgärder vidtas. Vem? Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket H18. Inför restriktioner mot hexabromocyclododecan (HBCDD) Sverige har på EU-nivå bidragit med en riskbedömning av HBCDD, och föreslagit åtgärdsstrategier. Sverige har nyligen fått gehör för att HBCDD uppfyller kraven för särskilt farliga ämnen enligt Reach, och detta innebär att EU-gemensamma riskbegränsande åtgärder eller förbud är att vänta framöver. Sverige bör också ta fram ett förslag till begränsning av användningen av HBCDD i elektriska och elek- 168

troniska produkter, som i första hand ska vara underlag vid den kommande revideringen av RoHS-direktivet. Sverige bör i samband med översynen av RoHSdirektivet bevaka att åtgärder under Reach och under RoHS tillsammans ger en god skyddsnivå och att regelhanteringen blir enkel. H19. Förbjud endosulfan, pentabde och oktabde Dessa ämnen är i dag förbjudna inom EU. H20. Påbörja arbete med restriktioner avseende användningen av PFOS, NP/NPEs och SCCPs 2008 I Sverige finns redan restriktioner för dessa ämnen. För PFOS (perfluoroktansulfonat) finns ett nytt EU-direktiv som strikt reglerar kvarvarande användning. Utsläppen borde därmed vara tillräckligt reglerade i EU-länderna, men resultat från miljöövervakningen antyder att det förekommer långväga transport till Östersjön. Kemikalieinspektionen arbetar för att utöka förbudet mot NP/NPE (nonylfenol/nonylfenoletoxilater) i textilbearbetning till att gälla även importerade textilier. Sverige bör ta fram ett förslag till begränsning för att sätta ut textilier på marknaden som innehåller NPE. Nedbrytning av NPE är en trolig källa till förekomsten av NP i miljön. Trots en omfattande reglering av användningen av NPE på EU-nivå överstiger halterna av NP i svenska vatten fortfarande i många fall de miljökvalitetsnormer som satts i ramdirektivet för vatten. Förekomsten av NPE i importerade varor är idag, till skillnad från övriga kända källor till NP i miljön, inte reglerad. Den föreslagna regleringen förväntas medföra en minskning av halterna i miljön. Sverige producerar och exporterar NPE, och det kan finnas skäl att undersöka om denna export leder till en användning på global nivå som inte är i enlighet med EU:s regler (se H23). Vad gäller de kortkedjiga klorparaffinerna, SCCP (short-chain chlorinated paraffins) är de väsentliga användningarna förbjudna inom EU, och SCCP kan närmast betraktas som utfasade i Sverige till följd av lagstiftning och frivilliga överenskommelser. Kostnader och finansiering för H17-H20 Att genomföra förslagen till åtgärder under H17- H20 ingår till största delen i KemI:s löpande Reach-arbete, men omfattningen och möjligheterna att ta initiativ till att utreda olika problematiska ämnen och föreslå regleringar är beroende av bibehållna budgetramar. H21. Överväg att införa restriktioner mot kadmium i gödselmedel Kadmiumhalten i fosfatråvaran för handelsgödsel varierar mellan olika fyndigheter. Mineralfyndigheter som har fosfatmineral med lågt kadmiuminnehåll är starkt begränsade. Vid inträdandet i EU hade Sverige restriktioner mot kadmium i handelsgödsel, att fosforgödseln fick innehålla max 100 g kadmium per ton fosfor. Detta gränsvärde har Sverige fått behålla som undantag i avvaktan på harmonise- 169

ring inom EU. I arbetet med existerande ämnen inom EU har kadmium riskbedömts och en strategi för riskreduktion har tagits fram. I denna fastslås att man bör överväga att på gemenskapsnivå fastställa högsta tillåtna halter av kadmium i gödselmedel, med beaktande av de olika förutsättningarna i olika delar av gemenskapen. Inom EUs arbetsgrupp för gödselmedel pågår sedan ett par år ett arbete med att ta fram gemensamma gränsvärden för kadmium i handelsgödsel. Jordbruksverket och KemI deltar i detta arbete. Kemikalieinspektionen behöver i samarbete med Jordbruksverket mer i detalj utreda konsekvenserna av olika möjliga regleringar för kadmium i handelsgödsel för att kunna föreslå bästa möjliga lösning på EU-nivå. Det är till exempel möjligt att tillgången till handelsgödsel med lågt kadmiuminnehåll behöver förbättras genom att utveckla reningsteknik för fosfatråvaran. H22. Införa stränga restriktioner för användning av kvicksilver i produkter och industriprocesser Det finns övergripande mål inom EU om att minska användningen av kvicksilver som bör omsättas i lagstiftning i så stor utsträckning som möjligt för att en utfasning ska äga rum inom en rimlig framtid. För att uppnå EU:s mål, är det av yttersta vikt att EU självt fortsätter att begränsa användningen. I Sverige har ett generellt förbud mot kvicksilver införts den 1 juni 2009. Förbudet gäller även varor som innehåller kvicksilver. Förbudet innebär att kvicksilver, kvicksilverföreningar och beredningar inte får släppas ut på den svenska marknaden, användas i Sverige eller yrkesmässigt föras ut från Sverige. Varor som innehåller kvicksilver får inte släppas ut på den svenska marknaden eller yrkesmässigt föras ut från Sverige. Från förbudet undantas vissa användningar som omfattas av harmoniserade EG-regler, till exempel ljuskällor och andra elektriska och elektroniska produkter, batterier och fordon. Vid den pågående översynen av begränsningsdirektivets nuvarande regler bör Sverige driva långtgående begränsningar för användning av kvicksilver i mätinstrument. H23. Tillämpa samma regler som EU på produkter som marknadsförs globalt Sveriges export av nonylfenoletoxylater skulle eventuellt kunna uppfattas som ett brott mot den här överenskommelsen. Å andra sidan lyder nonylfenoletoxylater under de regler som export/importförordningen föreskriver vilket innebär att det importerande landet måste ge sitt samtycke innan leveransen kan skeppas. Rotterdamkonventionen och den tillhörande förordningen 304/2003 om export och import av vissa farliga kemikalier är därmed ett sätt att uppfylla kraven enligt H23. 170

H24. Införa Globally Harmonised System (GHS) för klassificering och märkning av kemikalier Den 20 januari 2009 trädde en ny EU-förordning om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar i kraft. I och med detta infördes FN:s Globalt Harmoniserade System för klassificering och märkning av kemikalier (GHS) i EU:s lagstiftning. Den nya förordningen (förkortad CLP= classification, labelling and packaging, på svenska: klassificering, märkning och förpackning) publicerades den 31 december 2008 och trädde i kraft den 20 januari 2009. För att företagen ska hinna anpassa sig till den nya förordningen fortsätter dock de nuvarande reglerna, EU:s ämnes- och preparatdirektiv (införda i KemI:s föreskrifter KIFS 2005:7), att gälla under en övergångsperiod: Senast den 1 december 2010 måste företagen ha gått över till den nya klassificeringsförordningen när det gäller ämnen och senast den 1 juni 2015 för blandningar. Företagen får dock tilllämpa den nya förordningen redan från att den trädde i kraft, i januari 2009. H25. Göra gemensamma insatser för att påverka arbetet med EU s Bat reference dokument (BREF) Sverige deltar genom experter på Naturvårdsverket eller länsstyrelsen och har deltagit aktivt i flera av de expertgrupper som arbetar för att få fram de s.k. BREFdokumenten om bästa teknik inom olika industribranscher. De färdiga dokumenten är ett resultat av det informationsutbyte som följer av IPPC-direktivet (2008/1/EG). H26. Göra gemensamma insatser inom EU avseende uppdatering av listorna över prioriterade ämnen i vattendirektivet och i REACH Vattendirektivet Direktivet om miljökvalitetsnormer för prioriterade ämnen publicerades i december 2008 och Naturvårdsverket har under 2009 ett regeringsuppdrag där det ska föreslås hur detta direktiv ska införlivas med svensk lagstiftning. Uppdraget ska redovisas i juni 2009. Naturvårdsverket deltar i Europeiska Kommissionens arbets- och expertgrupper för att utveckla en prioriteringsprocess för att uppdatera ämneslistan. Även Naturhistoriska Riksmuseet deltar i arbetet med tekniska guidelines som ska publiceras under våren 2009. Kommissionen planerar att lämna ett förslag till ny lista för prioriterade ämnen i slutet av 2010. REACH KemI har under våren 2009 i ett regeringsuppdrag redovisat en lista över ämnen som kan vara lämpliga för Sverige att driva i olika processer (t.ex. tillstånd och begränsningar) inom Reach. Listan ska innehålla resonemang om vilken process som är lämpligast och en motivering till att ämnet är mer eller mindre viktigt utifrån hälso-, miljö- och samhällsekonomiska aspekter. Nonylfenoletoxylater i textil ska ingå bland de övervägda ämnena och användningarna. 171

H27. Gemensamma insatser avseende växtskyddsmedel och biocider påträffade i Östersjön. Gäller i huvudsak Ryssland eftersom EU-direktiven angående växtskyddsprodukter och biocider är ämnade att ta miljöhänsyn. Formellt ska detta alltså vara tryggat i Sverige via EU-processen. Sverige har emellertid ofta en annan mening t.ex. vad gäller vissa antifoulingämnen och då är HELCOM ett lämpligt forum att framföra dessa synpunkter via samarbetet i HELCOM LAND. H28. Verka för och stödja insatser för att identifiera nya ämnen att inkluderas i Stockholmskonventionen samt Aarhusprotokollet till LRTAP (2001 Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants and the 1998 Aarhus Protocol on Persistent Organic Pollutants to the UNECE Convention on Long-Range Transboundary Air Pollution) Arbete pågår kontinuerligt och kriterier finns. H29. Ratificera Stockholmskonventionen och Aarhusprotokollet till LRTAP Sverige har ratificerat dessa konventioner. H30. Aktivt stödja och delta i implementeringen av the Strategic Approach on International Chemicals Management (SAICM). SAICM är en process som syftar till att kemikalier till år 2020 produceras och används på ett sådant sätt att utpekade skadliga effekter på människors hälsa och miljön blir så små som möjligt. Strategin har tre delar: högnivådeklaration, policystrategi och global handlingsplan. Ett viktigt resultat är en överenskommelse att tillgängliggöra relevant dokumentation om hälso- och miljöbedömningar av alla kemikalier i internationell handel och visa på information om innehåll av farliga ämnen i varor. Kemikalieinspektionen deltar i arbetet med SAICM och arbetet koordineras av miljödepartementet. H31. Utveckla biologisk effektövervakning Varför? I Sverige finns en pågående övervakning av biologiska effekter i den marina miljön. Övervakningen har utökats under senare år och sker på olika nivåer. På populationsnivå görs t.ex. beståndsuppskattningar av säl, havsörn och kustfisk. På individer studeras t.ex. tillväxt och reproduktionsvariabler på fisk, hälsotillstånd hos säl. Effekter av organiska tennföreningar studeras på snäckor. Även vitmärla undersöks med avseende på reproduktion. På subcellulär nivå finns bl.a. övervakning av enzymaktivitet t.ex. ERODaktivitet och andra biokemiska, fysiologiska och histologiska mätvariabler. När det gäller fisk samordnas mätningarna av bestånden, miljögiftshalter och fiskhälsa. Inom detta område pågår en ständig utveckling av nya metoder. 172

Hur? Sverige ingår som en part i BONUS projektet Biological Effects of Anthropogenic Chemical Stress: Tools for Assessemnt of Ecosystem Health (BEAST). Projektet leds av Finland och syftar till att få fram ett samordnat biologiskt effektövervakningssystem för Östersjön. Projektet har som målsättning att utveckla olika verktygslådor som ska kunna gå att använda för att följa olika typer av påverkan på organismer i Östersjön. Vem? Institutionen för tillämpad miljövetenskap ITM, Stockholms Universitet, deltar från svensk sida Kostnad och finansiering Naturvårdsverket bidrar till ITM:s arbete med totalt 1 miljon kronor från Havsmiljönanslaget Tidplan 2009-2011 H32. Fortsätt HELCOM:s arbete avseende radioaktivitet Arbetet med radioaktiva ämnen bedrivs inom HELCOM MORS-Project group och mätningar och analyser av prover fortsätter i samma omfattning som tidigare. Sverige följer HELCOM Recommendation 26/3 både vad gäller provtagning och analys som rapportering av resultat. Sverige arbetar aktivt för att begränsa utsläpp vid källan både från de kärntekniska och icke-kärntekniska anläggningarna. Som exempel kan nämnas att det pågår översyn av de föreskrifter som rör utsläpp av radioaktiva ämnen. Dessutom har utsläppsfrågorna och kravet på att använda bästa möjliga teknik, BAT för utsläppsreducering lyfts fram vid miljöprövningar av de kärntekniska anläggningarna. Tillsynen har satts i fokus som en viktig och prioriterad fråga för den nya strålsäkerhetsmyndigheten. 173

Biologisk mångfald B1. Samarbeta inom HELCOM och med andra instanser för att utveckla och tillämpa principer för fysisk marin planering baserad på ekosystemprincipen till skydd för den marina miljön Varför? Det saknas i realiteten en havsplanering i Östersjön för god hushållning med naturresurser och det förorsakar problem för olika aktörer, allmänna intressen och miljön. En planering baserad på ekosystemansatsens principer är ett sätt att bidra till en långsiktig hushållning med resurser och hållbar utveckling kring Östersjön med utgångspunkt i ekosystemets bärförmåga. Regeringen har i prop. 2008/09:170 En sammanhållen svensk havspolitik särskilt lyft fram vikten och betydelsen av marin planering och förvaltning. En utveckling av fysisk marin planering är viktigt för arbetet med åtgärdsplaner enligt EU:s marina direktiv, men framförallt för att uppfylla målen inom EU:s maritima strategi och Östersjöstrategin. Marin fysisk planering måste utvecklas på transnationell nivå, varför HELCOM här bör få en central roll. Hur? HELCOM HABITAT 10/2008 tog initiativ till en workshop för utarbetande av HELCOM principer för Maritime Spatial Planning (MSP) som genomfördes januari 2009. Målet är att principerna ska antas på HELCOM ministermöte 2010. Parallellt har DG MARE presenterat en EU Roadmap för MSP. Under 2009 kommer arbete pågå inom EU med att tydligare definiera de föreslagna principerna. Ytterligare en parallell process pågår inom VASAB som hösten 2008 presenterade ett eget förslag till principer för MSP. - Sverige deltar och arbetar aktivt inom alla dessa processer med syfte att försöka sammanföra processerna till en uppsättning principer för MSP i Östersjön och bevakar att principerna utformas med bas i ekosystemansatsens principer - arbetet berör flera arbetsgrupper inom HELCOM varför föreslagna principer bör stämmas av med svenska representanter i de olika grupperna och föras upp till HELCOM HOD - tillämpningen av principerna testas genom ett fåtal konkreta gränsöverskridande pilotprojekt med syfte att regionalisera principerna och göra de tilllämpbara(b2). Resultaten från INTERREG IIB BALANCE bör ligga till grund för projekten både vad gäller kunskapsunderlag och planeringsprocess. Pågående projekt är BaltSea Plan som syftar till att ta fram underlag, principer och testa tillämpning av marin planering i Södra Östersjön. Tyskland är lead, men Naturvårdsverket ingår som partner. Utöver detta är Kvarken, Stockholms skärgård - Skärgårdshavet och Kattegatt områden som kan lämpa sig för att testa tillämpningen av marin fysisk planering. 174

Det är viktigt att utvärdera hur tillämpningen av principerna svarar upp mot de behov som finns i olika EU direktiv och strategier. - Sverige arbetar aktivt för att MSP så långt möjligt integreras med kustzonsplanering och att kopplingen mellan planering på land. Kustvatten och öppet hav alltid tas med i de projekt där Sverige medverkar. Det bör därför finnas en tydlig koppling till den kommunala planeringen i arbete med fysisk marin planering. En förutsättning för att faktiskt tillämpa och utveckla användningen avprinciper för MSP är att det finns ansvariga myndigheter och juridiska verktyg för planering för hela Sveriges sjöterritorium. Innan detta finns kan inte havsplanering i ekonomiska zonen utföras annat än som teoretiska övningar. Vem? För arbetet med förankring av principerna i Sverige innan HELCOM ministermöte svarar representanter för HELCOM HABITAT samt HELCOM HOD. Ingen myndighet har utsetts att ha ansvar för havsplanering. Enligt Prop. 2008/09:170 En sammanhållen svensk havspolitik ska detta vidare utredas. Miljödepartementet måste därför ha huvudansvaret för åtgärden. Departementet bör ta stöd av lämpliga myndigheter, främst Naturvårdsverket, Boverket, Transportstyrelsen, Sjöfartsverket och Fiskeriverket. För att genomföra marin fysisk planering krävs också att alla andra aktörer är med i processen som t.ex. Energimyndigheten, regioner och länsstyrelser, kommunerna, fiske, sjöfartsnäringen etc. Kostnader och finansiering Arbetet med att definiera principer för MSP ryms inom befintliga budgetramar. Finansiering för genomförande av pilotprojekt kan sökas främst genom Interreg, men även andra finansiärer kan sökas, som tenderprojekt hos GD mare, Nordiska ministerrådet m.m. Medfinansiering om minst 50 procent bör vara ett mål för samtliga pilotprojekt. Oberoende av källan till extern finansiering kommer det att krävas statlig medfinansiering. Beroende av storleken på projekten och antal stater och partner som ingår bör det räknas minst 200 000 kronor för att ta fram en projektansökan och 2-5 miljoner kronor för svensk medverkan i pilotprojekten. Finansieringen är både till myndigheternas medverkan, och till övriga svenska aktörers medverkan. Kostnaderna för att genomföra havsplanering i Sveriges territorium är svåra att beräkna utan att först genomföra planering i och där värdera behoven av kunskapsunderlag, samrådsprocesser och uppföljning. Tidplan 2009-2012. Nytta Gemensamma principer för fysisk marin planering kommer att underlätta det transnationella arbete som är nödvändig för fysisk planering i öppet hav. Havsplanering 175

bör bidrar till bättre hushållning med resurser och långsiktig hållbar utveckling, men även en snabbare hantering av olika ärenden. Det finns dock inga beräkningar på den samhällsekonomiska nyttan. Nyttan av pilotprojekten är däremot mer konkret även om den är svår att värdera monetärt. I de områden där försökt till fysisk planering genomförs kommer det förutom att ett planeringsunderlag tas fram, även bli en satsning på kunskapsunderlaget i dessa områden. Det kan också användas som underlag för åtgärder, tillståndsansökningar och övrig ärendehantering. Dessutom etableras kontaktnät och samarbetsforum inom de geografiska områdena. B2. Redovisning hur HELCOMs rekommendation 28E/9 angående bredskalig marin fysisk planering enligt INTERREG-IIB BALANCE införts i Sverige Varför? HELCOM:s rekommendation 28E/9 anger att gemensamma principer för marin fysisk planering (MSP) ska utvecklas och att samarbete och utveckling av nödvändigt dataunderlag och information ska stärkas. Arbetet ska ta utgångspunkt i de resultat som BALANCE projektet har lagt fram. Syftena med MSP anges i B1 Hur? Sveriges arbete med framtagande och tillämpning av gemensamma principer tas upp i B1. Arbetet med att ta fram planeringsunderlag nationellt och internationellt är ständig pågående men behöver systematiseras och standardiseras. Kartunderlaget INTERREG IIB BALANCE har övertagits av HELCOM och bör utgöra grunden för vidare arbete med gemensamt kartunderlag för Östersjön vad gäller marina landskapskartor och habitat. Vidare arbete med detta anges i B5 och B7. Regeringen beskriver i prop. 2008/09:170 En sammanhållen svensk havspolitik behoven av och formerna för utveckling av kunskap till stöd för förvaltning och planering. Det är viktigt att de åtgärder och insatser som beskrivs i propositionen genomförs, men att ansvariga myndigheter får ett tydligt uppdrag att se till att insamlad data tillhandahålls fritt till HELCOM och andra myndigheter som ansvarar för eller ingår i arbete med marin planering. En frisläppt djupinformation är synnerligen viktig för att det ska gå att utföra marin planering. Vem? För arbete med principerna se B1. För arbete med gemensamt planeringsunderlag ligger ansvar på alla myndigheter med nationellt ansvar för marina data, SMHI, Sjöfartsverket, SGU, Naturvårdsverket att tillhandahålla, anpassa och konvertera data till HELCOM. Myndigheterna ska även tillhandahålla kartunderlag och data till pilotprojket för marin fysisk planering som initierats av eller där svenska myndigheter är part. 176

Kostnader och finansiering Kostnaderna för utarbetande och tillämpning av principer för MSP se B1. Kostnaderna för att bygga upp och tillhandahålla planeringsunderlag för marin havsplanering är svårt att totalt uppskatta. Det kan till stor del förutsättas att karteringarna och dataframtagande behöver tas fram för andra ändamål inom havsförvaltningen och en stor del av dessa kostnader redovisas i B7a och b, men att extra kostnader kan tillkomma för att anpassa, sammanställa och konvertera data så att de är lämpliga som planeringsunderlag. I Havsmiljöutredningen SOU 2008:48 uppskattades kostnaderna för att bygga upp databasportalen och för datahållning till ca 4-5 Mkr per år. Särskilda kostnader kan tillkomma för att tillhandahålla underlaget till HELCOM eller andra databasvärdar för Östersjön i rätt format. Tidplan 2009-2012, men behöver ständigt pågå med tillförsel av nya dataunderlag Nytta Se B1 B3. Komplettera nätverket med BSPA med Natura 2000 områden och peka ut ytterligare BSPA, speciellt i utsjöområden Varför? Kompletteringar behövs för att uppnå målet om ett representativt och koherent nätverk. Det befintliga nätverket når inte upp till detta mål, särskilt inte vad gäller utsjöområden. Hur? Sverige genomförde en översyn och komplettering av den svenska delen av BSPAnätverket under 2006-07. Resultatet rapporterades till HELCOM maj 2007. En ny översyn och komplettering av BSPA-nätverket kommer att utföras under 2009 tillsammans med en komplettering av OSPAS nätverk av marint skyddade områden. I första hand är det regeringens utpekande av ytterligare utsjöbankar som Natura 2000-områden juli 2008 som kommer att ligga till grund för värderingen av nya områden. Vem? Naturvårdsverket, Miljödepartementet. Kostnader och finansiering Översynen 2009 bedöms inte medföra extra kostnader. Däremot medför det stadsfinansiella kostnader att skydda och förvalta områden. Framförallt finansieras detta arbetet genom anslag 34:3 anslag för biologisk mångfald. (Bedömda kostnader finns att hämta i arbetet med fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålet Hav i balans) 177

Tidplan 2009 Nytta Arbetet bidrar till att skydda marina livsmiljöer och arter. B4. Öka effekten av nätverket av skyddade marina områden till 2010 Varför? Det är mycket viktigt att skyddade marina områden utgör ett funktionellt nätverk som skyddar alla arters behov under hela deras livscykel. Det medför att nätverket behöver vara representativt, dvs. att alla förekommande livsmiljöer skyddas, samt att det utformas så att det finns ett utbyte mellan områdena. Det finns ett behov av att se över och förbättra förvaltningen av marint skyddade och utpekade områden så att de uppfyller den funktion och de bevarandemål som området anses ha. Hur? En bedömning av ekologisk koherens av BSPA-nätverket och Natura 2000 måste utföras samlad för hela HELCOM-området och Sverige. HELCOM BIO har analyserat biodiversitet och skydd i Östersjön utifrån BSPA-nätverket. Naturvårdsverket tar fram analyser av nationell representativitet och samstämmighet. En sådan analys utfördes inom ramen för den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård, men behöver följas upp med nya analyser senast 2010. Majoriteten av de svenska BSPA-områdena är skyddade som naturreservat och/eller Natura 2000-områden. För dessa objekt anses skötselplan för naturreservat eller bevarandeplan för Natura 2000 uppfylla HELCOMs krav på förvaltningsplan. Det finns dock ett fåtal stora BSPA- områden som inte uppfyller kravet. I fyra av dessa områden har därför Naturvårdsverket under 2008 initierat ett treårigt pilotprojekt kallat Samverkansplaner för värdefulla kust- och havsområden. Projektet är ett nationellt pilotprojekt som finansieras av Naturvårdsverket men drivs av länsstyrelserna i Västernorrlands, Stockholms, Östergötlands, Blekinge och Västra Götalands län. Målet är att varje pilotprojekt ska mynna ut i en fastställd samverkansplan som grund för den framtida förvaltningen av området och som även uppfyller HELCOM:s krav på förvaltningsplaner. Ett av syftena med projektet är att pröva nya arbetssätt (baserat på ekosystemansatsen) inom förvaltning av hav- och kustområden. Fokus ligger på lokal förankring, delaktighet och samverkan. Vem? Berörda länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Fiskeriverket, Boverket, Riksantikvarieämbetet och övriga intressenter. 178

Kostnader och finansiering Bedömd kostnad är 3-5 miljoner kronor per år i tre år. Finansiering sker med anslag 1:3, anslag för Biologisk Mångfald. Tidplan 2008-2010. Nytta Förutom att se till att områdena uppfyller HELCOM:s krav på förvaltningsplaner till 2010 utvecklas nya arbetssätt med bas i ekosystemansatsen och lokal förankring som ett komplement till det befintliga områdesskyddet i stora värdefulla kust- och havsområden. B5. Förbättra klassificeringen av habitat och arter till 2011 Varför? För att få till stånd ett enhetligt hierarkiskt klassificeringssystem för Östersjön som är kompatibelt med EUNIS-systemet som EU har utarbetat. Hur? Utveckla förslaget till ett EUNIS-klassificeringssystem anpassat för Östersjöns marina miljöer. Med utgångspunkt i det första testet med underlag från Sverige och Finland utveckla klassificeringen vidare genom internationellt samarbete mellan Östersjöländerna för att uppnå ett väl förankrat förslag på struktur och habitat. Vem? Naturvårdsverket, SGU, Fiskeriverket i samarbete med HELCOM. Kostnader och finansiering 2 miljoner kronor Tidplan 2008-2011 Nytta Ett enhetligt klassificeringssystem underlättar vidare samarbete mellan Östersjöländerna för en samstämning målbild och gemensamma åtgärder i arbetet med skydd och förvaltning. Dessutom är det en viktig del i EU:s MSD. B6. Förbättra och uppdatera HELCOM s rödlista avseende habitat/arter till 2013 Varför? För att rödlistan för Östersjöområdets arter och habitat ska kunna användas i förvaltningsarbetet måste den vara aktuell och baserad på relevant information. Därför behöver nuvarande rödlista uppdateras. Rödlistan behöver också spridas till bland 179

annat livsmedelsindustri och restauranger (se även AC1 om upplysning av allmänheten). Hur? Sverige bör aktivt delta i HELCOM:s arbetsgrupper för rödlistan. Möjligheterna att utveckla datainsamling för arter och habitat som är dåligt kända utreds liksom användbarheten av habitatanalyser för övervakning av sällsynta arter. Vem? Artdatabanken samordnar arbetet med stöd av svenska experter från bland andra CBM, Fiskeriverket och Naturvårdsverket. Kostnader och finansiering Kostnaderna uppskattas till 0,5 miljoner kronor. Åtgärden är för närvarande ofinansierad. Tidplan 2009-2011. Nytta En uppdatering av nuvarande rödlista förväntas skapa underlag för en effektivare förvaltning av hotade arter och biotoper. B7a. Ta fram och utveckla Marina landskapskartor på befintlig underlagsinformation Varför? Marina landskapskartor kan användas som en del av den nödvändiga informationen vid integrerad havsförvaltning och tillämpning av ekosystemansatsen. De utgör också ett av underlagen för planering och beslut som avser nyttjande och skydd av sådana havsområden där fysiska faktorer som bottengeologi och hydrografi kan användas i modellering när biologisk information inte finns tillgänglig. Kartorna innefattar fysiska faktorer som t.ex. geologi, och är avgörande för var arter och habitat kan finnas. Åtgärd B7b omfattar habitat vilket utgör mindre enheter och modelleras på en mer detaljerad skala än landskapen i B7a Hur? SGU har i uppdrag att till år 2014 systematiskt kartera ett antal av bl.a. Naturvårdsverket prioriterade havsområden i skala 1: 100 000. Geologisk information finns i skala 1:100 000 och 1:500 000 täckandes hela den svenska kontinentalsockeln till år 2009. De till år 2009 befintliga maringeologiska kartorna bör användas tillsammans med de kartor som SGU kommer att producera årligen i framtiden som det primära underlaget för framställandet av marina landskapskartor på den översiktliga nivån. Metodiken kommer att vara liknande den som utvecklades inom det Interreg- 180

finansierade projektet BALANCE där SGU deltog som ledare för delprojekt 1 med syfte att bygga upp en metadatabas. SGU har under 2007 och 2008 fått i uppdrag av Naturvårdsverket att analysera och konvertera maringeologisk information till biologiskt anpassade begrepp med koppling till EUNIS. Därför föreslås också att tillsammans med geologisk nomenklatur använda modellerade EUNIS-substrat i framställandet av marina landskapskartor. SMHI har tillgång till de hydrografiska parametrar som ingår och har indelat svenskt hav i havsområden som kan användas i framtagandet av de Marina landskapen. Förbättrad djupinformation tas fram av Sjöfartsverket, se A 3d Vem? SGU, SMHI, Naturvårdsverket, Sjöfartsverket. Kostnader och finansiering SMHI beräknar kostnaden för att ta fram parametrarna fotiska zonens djup, salthalt och temperatur, bottenström, istäcke och vågexponering med hjälp av modelldata som är validerade och anpassade till mätdata. Till 510 000 kronor. Havsområdesindelningen är klar att levereras via ett licensavtal år 2009. SGU beräknar kostnaderna för löpande modellförbättringar och produktion av de marina landskapskartorna till 500 000 kronor per år och SMHI beräknar uppdatering av parametrar (efter löpande modellförbättringar) till 510 000 kr per år. Tidplan SGU: 2010 och framåt. SMHI: 2020 B7b. Identifiera och kartlägga potentiella och aktuella habitat t.ex. tång, ålgräs och blåmusslor samt uppväxtområden för kustfisk genom att utveckla modeller och andra verktyg och utveckla ett gemensamt angreppssätt för att minska negativ påverkan till 2013 Utveckling av habitatkartor Varför? En god kartläggning och klassificering av habitat och arter behövs för att uppnå och säkerställa en god bevarandestatus av Östersjöns biologiska mångfald samt ett långsiktigt hållbart fiske. Habitatkartor utgör ett viktigt verktyg inom den integrerade havsplanering, som utgör en central del i EUs maritima politik, Marina direktivet och i havsmiljöpropositionen. Åtagandet är i enlighet med HELCOM:s rekommendationer och med de inledande ekologiska målsättningarna inom BSAP att medlemsländer senast år 2010 skall ha upprättat ett nätverk av BSPAs, Natura 2000- och Emerald-områden i Östersjön, år 2012 ska ha etablerat en gemensam grund för arbetet med havsplanering, samt år 2013 ska ha identifierat och kartlagt viktiga nyckelhabitat och rekryte- 181

ringshabitat för kustfisk. Utvecklingen av marina habitatkartor utgör ett fundament för att uppnå dessa mål. Hur? Kartläggning av nyckelbiotoper (blåstång, blåmusslor, kransalger och ålgräs) samt habitat för fiskarter med en central roll i ekosystemet görs för svenska kusten inom BSAP-området med hjälp av GIS-baserade modeller. Som underlag används information från marina landskapskartor över fysiska faktorer (exempelvis djup, exponeringsgrad, bottensubstrat, fysikalisk-kemiska data) samt biologisk fältinformation, för att ge en bild av sannolikheten för utbredning av olika typer av habitat. Den fortsatta utvecklingen av GIS-baserade modeller bör så långt som möjligt samordnas mellan olika myndigheter så att enhetliga och jämförbara GIS-kartor tas fram. För att öka effektiviteten i arbetet med GIS-modellering bör arbetet med att datalägga underlagsinformation i enhetliga databser påskyndas. För att ta fram fiskhabitatkartor för hela Östersjön måste kompletterande inventeringar utföras och befintligt datavärdskap för fisk utvecklas att även inkludera fiskyngel. Utöver detta måste regionala inventeringsinsatser koordineras och modelleringskapacitet byggas upp. Vem? Naturvårdsverket, Fiskeriverket, SMHI (som ansvarig för den nationella databasen). Kostnader och finansiering Naturvårdsverkets ram har budgeterats till 11 miljoner kronor för 2008 och ca 12 miljoner kronor för 2009 för utveckling av marina landskap och habitatkartor. För att utföra detaljerade habitatmodeller i ett genomsnittligt kustlän uppskattas kostnaden till ca 2 miljoner. För åren 2010-2015 behövs 5 miljoner kronor per år. För att täcka hela svenska havsområdet med en detaljeringsnivå där habitat kan modelleras behövs ytterligare ca 70 miljoner. Fiskeriverket beräknar kostnaderna för utveckling av fiskhabitatkartor för svenska havsområdet till 3 miljoner kronor per år för 2009-2015. Av dessa medel avser hälften utökade inventeringsinsatser och ett utvecklat datavärdskap. Resterande medel avser kapacitetshöjning avseende modellering, koordinering av insatser mm. Fiskeriverket bidrar idag med ca 0,5 miljoner kronor per år till kostnaderna genom myndighetsmedel och tillfälliga forskningsprojekt. Den totala kostnaden för perioden 2009-2015 beräknas uppgå till 15 miljoner kronor. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Tidplan 2009-2015 Nytta Detaljerade kartor över utbredningen av nyckelbiotoper och viktiga fiskhabitat i Östersjöområdet är av fundamental betydelse för att uppnå åtaganden gällande 182

förvaltning och rumslig planering i Östersjöregionen. Även för det särskilda arbetet med områdesskydd och fiskeriförvaltning i de nationella miljömålen och BSAP har habitatkartor en avgörande betydelse. Ökad kunskap kring habitatets betydelse för fiskproduktion utgör en viktig del arbetet med att integrera fiske- och naturvårdssektorerna in enlighet med ekosystemansatsens målsättningar. Kartor och analyser som produceras görs tillgängliga som underlag för marin planering, framför allt inom arbetet med områdesskydd, fiskeriförvaltning och habitatrestaurering. Kunskap om utbredningen av nyckelbiotoper och viktiga fiskhabitat kan inkorporeras i översiktsplaner och därmed minimera miljökostnaderna för exploatering av den marina miljön. Mottagare av resultaten finns såväl internationellt inom HELCOM/ICES som nationellt hos Fiskeriverket, Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner. Pedagogiska kartor som beskriver det marina landskapet har även ett stort värde för den bredare allmänheten som då kan få ökad förståelse för marina miljöer. Klassificering Hur? Första förslaget av ett EUNIS-klassificeringssystem anpassat för Östersjöns marina miljöer, med speciellt fokus på habitat förekommande längs Sveriges och Finlands kust kommer att tas fram genom internationellt samarbete. På så sätt kan ett väl förankrat förslag på struktur och habitat uppnås. Nästa fas är att ta fram habitat som är typiska för Östersjön och som tillsammans täcker in huvuddelen av Östersjöns marina miljöer. Se B5. B:7C DEMONSTRATIONSPROJEKT FÖR ATT SPRIDA ERFARENHETER OM LYCKADE ANGREPPSSÄTT FÖR HABITATRESTAURERING I KUSTZONEN Varför? Kustmynnande sötvatten utgör viktiga lek- och uppväxtområden för Östersjöns kustnära rovfiskar som abborre, gädda, gös. Sådana miljöer är nyckelhabitat för dessa arter och utgör refugier när rekryteringen i brackvattnet inte fungerar. Dessa habitat har under århundraden varit utsatta för ett högt exploateringstryck. Stora arealer och många vandringsvägar för fisk har försvunnit för att ge plats för bland annat jordbruksmark, dammar och vägtrummor. På grund av vikande fiskbestånd har behovet av konkreta åtgärder för att förbättra de kustnära arternas levnadsmiljö ökat. Exempel på sådana åtgärder är rensning av igenväxta områden, muddring av sund, grävning av våtmarker och införandet av vandringskanaler. För att åtgärder skall kunna genomföras framgångsrikt och kostnadseffektivt krävs en grundlig utvärdering av redan genomförda åtgärder. Utvärderingen kommer att leverera erfarenhetsbaserad kunskap med rekommendationer om hur fortsatta åtgärder bäst bör genomföras, genom att lyckade angreppssätt framförs som demonstrationsexempel. Därtill tas en strategi fram för optimal identifiering och lokalisering av områden för fortsatta åtgärder. 183

Åtagandet är en fundamental del av det långsiktiga målet inom BSAP att försäkra att naturliga och nära naturliga marina landskap är adekvat skyddade och att förstörda områden är restaurerade år 2021. Hur? Fiskeriverket har genomfört utvärderingar av åtgärder riktade mot gädda, med finansiellt stöd från bl.a. Naturvårdsverket. Dessa åtgärder utökas med inriktning på ytterligare arter, framförallt abborre. Ett fortsatt samarbete sker med lokala initiativtagare och projektägare, till exempel kommuner och fiskevårdsorganisationer i framförallt landsbygd och kustnära samhällen. Inom samarbetet förs lyckade exempel fram som demonstrationsobjekt. En viktig slutprodukt är riktlinjer för hur åtgärder för att restaurera värdefulla lekområden kan genomföras på bästa sätt. Rekommendationerna inkluderar strategier för att lokalisera lämpliga objekt för nya åtgärder, inkluderande hänsyn till synergieffekter med andra miljömål, till exempel reduktion av närsalter i våtmarker samt biologisk mångfald. Det av EFF prioriterade området Åtgärder av gemensamt intresse inbegriper åtgärder för att förbättra naturliga lek- och uppväxtmöjligheter för fiskarter av kommersiellt intresse. Förutsättningar för projektstöd inom EFF och andra finansieringsformer bör undersökas och projekt ansökan utvecklas. Vem? Fiskeriverket, tillsammans med Naturvårdsverket, länsstyrelserna, kommuner, fiskervårdsorganisationer, mark och vattenägarna. Kostnader och finansiering Total åtgärdskostnad för restaurering av kustmynnande vattendrag längs hela Östersjökusten uppskattades till ca 800 miljoner kronor enligt Fiskeriverkets och Naturvårdsverkets regeringsuppdrag angående rekryteringsskador (Jo2005/2552/JFS). Åtgärden är under år 2009 delfinanseriad av anslaget för fiskevårdsåtgärder med 0,8 miljoner kronor. I övrigt saknas finansiering. Fiskeriverket beräknar kostnaderna för demonstrationsprojektet till 3 miljoner kronor per år. Den totala kostnaden för perioden 2009-2012 uppgår till 9 miljoner kronor. Goda förutsättningar för delfinansiering bör finnas inom ramen för EFF (2007-2013). Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Nyttan av demonstrationsprojektet skulle bland annat vara att kommande fiskevårdsprojekt blir kostnadseffektiva och miljömässigt optimala, samt att sannolikheten ökar för att målsättningarna faktiskt nås. Demonstrationsprojektet kostnader uppskattas till totalt 9 Mkr under åren 2009-2012. Åtgärderna som vidtas i fiskevårdsprojekten antas bidra till ökade bestånd av kustfisk, vilket kan gynna både fritids- och yrkesfisket, och till positiva bieffekter såsom minskade övergödningseffekter på grund av ett ökat rovfiskbestånd och att 184

våtmarker som anläggs kan fungera som näringsfällor. Det totala resursbehovet för att genomföra fiskevårdsåtgärderna uppskattas till 823 miljoner kronor. Konsekvensanalysen tyder på att det bara krävs en blygsam kostnadsbesparing (1 procent) av fiskevårdsprojekten för att demonstrationsprojektet ska vara motiverat ur kostnadseffektivitetssynpunkt. Det torde vara rimligt att demonstrationsprojektet kan åstadkomma en sådan kostnadsbesparing, eftersom det sannolikt skulle medföra en påtaglig kunskapshöjning beträffande den optimala utformningen av olika fiskevårdsåtgärder. Konsekvensanalysen indikerar också att antalet fritidsfiskedagar måste öka med drygt 32 procemt som medelvärde för att nyttan ska överstiga kostnaden för fiskevårdsprojekten. Denna ökning av fiskedagar bör vara betydligt mer trolig om demonstrationsprojektet utförts och resulterat i riktlinjer för optimala lösningar för fiskevårdande åtgärder. Eftersom analysen endast omfattar fritidsfiskarnas användarvärden och inte andra nyttor, är ökningen i antal fritidsfiskedagar som krävs för samhällsekonomisk lönsamhet troligen överdriven. En fördjupad konsekvensanalys presenteras i bilaga xx Tidplan 2009-2012 Nytta Åtgärder för att restaurera förstörda rekryteringsmiljöer i sötvatten för kustfisk kommer att stärka fiskbestånden. Riktlinjer för utformning och lokalisering av lämpliga områden för fortsatta åtgärder kommer att gynna en miljömässigt och ekonomiskt optimal kanalisering av fortsatta satsningar på restaureringsåtgärder. Restaurering av kustnära våtmarker hör sannolikt även till de mest kostnadseffektiva åtgärderna för att minska näringsläckage till havet. Genom att våtmarker utformas för att både reducera näringsläckage och producera rovfisk, kan två välkända faktorer som leder till övergödningsrelaterade effekter i kustområdet motverkas genom samma åtgärd. Satsningar av denna typ kan förutom de avsedda miljöförbättringarna också bidra till lokal näringsutveckling i form av förbättrade förutsättningar för till exempel rekreation och fisketurism. B8. Initiera forskning om återinförande av värdefulla fytobentosarter på grunda bottnar i södra Östersjön Berör inte svenska vatten B9. En utvärdering av icke kommersiella fiskarters bevarandestatus produceras till 2011 i samarbete med relevanta organisationer Åtgärden sammanförs med B22b. Åtgärd B11a har också relevans för syftet. B10, B17:2f. Vidareutveckla ett samordnat rapporteringssystem och en databas om tumlares förekomst, bifångst och strandning till 2010 185

Sverige driver i ASCOBANS och HELCOM frågan om ett samordnat rapporteringssystem.för närvarande pågår samarbete mellan HELCOM och ASCOBANS om att ta fram en sådan databas. Sverige har dock utvecklat ett rapporteringssystem for observationer av tumlare (NRM). Även strandade djur rapporteras till Naturhistoriska Riksmuseet. I dagens läge involveras ett flertal organisationer i Sverige av data insamlingen. Åtgärder för att bedöma förekomst av tumlare är huvudsakligen Naturvårdsverkets ansvar. Naturvårdsverket genomförde 2007 en studie över potentiella tumlarhabitat i Öster-sjön. Studien ingår som en första del i SAMBAH-projektet, där Sverige deltar tillsammans med bl a Finland, Danmark och Polen. Inom projektet planeras akustisk inventering av tumlare i Östersjön, dvs utplacering av hydroforer som registrerar tumlarljud. Projekt som går ut på att registrera tumlarförekomst med hydroforer (PCL) vid fiskeredskap har genomförts i Hanöbukten och Kattegatt. Naturvårdsverket finansierar under 2009 ett projekt, som ska registrera tumlarförekomst och buller från båtar i Skälderviken. Alla dessa projekt bidrar till att ge ökad kunskap om tumlares förekomst i svenska vatten. I Egentliga Östersjön är tumlarna sparsamt förekommande och populationen består troligen endast av några hundratal individer. Traditionella inventeringar med båt och flyg har därför inte visat sig vara några bra alternativ. Rapportering av bifångster är Fiskeriverkets ansvar. Se B12; B17f Strandade tumlare rapporteras till Nordiska riksmuseet. För egentliga Östersjön gäller att hela djur tas in för dissektion och provtagning, för strandade tumlare från Öresund och Kattegatt gäller endast provtagning. B11. Främjande av forskning för att utveckla ytterligare metoder för utvärdering och rapportering av fiskets effekter på den biologiska mångfalden. B11a. Utveckling och genomförande av alternativa metoder (ekologiska indikatorer) för bedömning av kustnära fiskbestånd och ekosystem Varför? Traditionella dataintensiva beståndsskattningsmetoder (s.k. årsklassmodeller), bygger på att kommersiellt fiske är den huvudsakliga dödsorsaken i de studerade fiskbestånden och bortser från såväl artinteraktioner som inomartsdynamik. Dessa metoder lämpar sig därför sällan för kustnära fiskbestånd där tillgången till data oftast är begränsad, bestånden ofta är lokala och andra faktorer än fiske ofta kan vara betydelsefulla dödlighetsfaktorer För de kustnära bestånden finns ett behov att utveckla alternativa metoder som innehåller: (1) bedömningssystem baserade på ekologiska indikatorer, (2) regionala beskrivningar och bedömningar av Östersjöns olika fisksamhällen i enighet med ekosystemansatsen samt (3) enkla dynamiska modeller. Åtgärden är en förutsättning för att nå målsättningen med att utveckla metoder för beståndsbedömning och hållbar förvaltning av kustfisk till 2012. Åtgärden är 186

också grundläggande i arbetet med att förbättra bevarandestatusen av arter i Östersjön till 2015, inklusive arter med bestånd nu klassificerade i HELCOM listan som hotade eller minskande. Hur? Utifrån befintlig teori för enarts- och flerartsindikatorer samt enkla dynamiska modeller för kustnära fiskbestånd görs förutsägelser om samband mellan olika mått på tillstånd i såväl enskilda bestånd som i fisksamhällen och olika påverkansorsaker (t ex fiske, förorening, habitat). Förutsägelserna verifieras sedan mot data om kustfisk. I dessa analyser tas mätbara indikatorer fram, liksom tillhörande referensnivåer (nyckeltal). Indikatorerna kommer att kunna ge underlag för bedömning av yrkesoch fritidsfiskets effekter på kustfiskbeståndens status och hur abiotiska och biotiska förändringar i kustmiljön påverkar beståndsutvecklingen. Som utgångspunkt används befintliga data, enklare dynamiska modeller, resultat från vetenskapliga utvärderingar, erfarenheter från pågående EU-projekt (INDECO) och pågående utvecklingsarbete inom HELCOM. Vem? Fiskeriverket i samråd med Naturvårdsverket och i samarbete med ICES och HELCOM FISH. Kostnader och finansiering Under 2009 finansierar Fiskeriverket åtgärden med myndighetsmedel upp till 0,4 Mkr. Kostnaderna för att slutföra arbetet med ekologiska indikatorer beräknas till 1 Mkr/år under 2009-2010. Utöver detta beräknas kostnaderna för att utveckla regionala beskrivningar och enklare dynamiska modeller till ytterligare 1 Mkr åren 2010 2013, dvs total 6 Mkr för hela perioden 2009-2013. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys En kvalitativ analys indikerar att åtgärden förväntas ha positiva konsekvenser i form av ökade möjligheter till att utveckla en uthållig förvaltning av kustfiskebestånd. Den ger berörda myndigheter och enskilda brukare ett gemensamt underlag för att bedöma effekterna av specifika ingrepp och åtgärder på kustfiskfaunan. Både yrkes- och fritidsfisket har ett betydande direkt och indirekt ekonomiskt värde i kustzonen. Åtgärden förväntas därför att i sin förlängning ha en betydande positiv inverkan på nyttjandet av kustfisk som resurs. Utöver det ekonomiska värdet av fisket kommer också fiskens del av den biologiska mångfalden och dess strukturerande roll för ekosystemet i övrigt att gynnas. Åtgärden bedöms inte ha några negativa konsekvenser, eftersom den i första hand syftar till att öka kunskapen om den resurs som skall förvaltas. En kvalitativ konsekvensanalys utvecklas i NV rapport 5984 187

Tidplan 2008-2013. Nytta Ett praktiskt tillämpbart system för att bedöma kustnära fiskarters status ger det nödvändiga underlaget för en tillämpning av ekosystemansatsen i kustzonen. Ett sådant system ger också möjligheter att utveckla regional och lokal förvaltning av en av kustzonens mest värdefulla resurser. Med hjälp av ekologiska indikatorer kan man värdera olika mänskliga aktiviteters effekter på miljön för deras införlivande i framtida beslut samt utvärdera effekter av förvaltningsåtgärder. B11b. Experiment för att öka kunskapen om trofiska samband och därmed ge teoretiskt underlag för en ekosystembaserad förvaltning ( skarpsillprojektet ) inkluderande effekter av invandrande främmande arter Varför? Östersjön har genomgått ett dramatiskt ekologiskt skifte, från att vara ett ekosystem dominerat av stora rovfiskar under 1980-talet till ett system dominerat av djurplanktonätande arter så som skarpsill och spigg. Hur? Projektet syftar till att bidra till tillämpningen av ekosystemansatsen i förvaltningen av Östersjöns fiskbestånd genom att identifiera nyckelmekanismer som bestämmer strukturen och funktionen i ekosystemet. Projektet bygger på ett regeringsuppdrag till Fiskeriverket i samverkan med Naturvårdsverket. Förutsättningar för tillämpningen av resultaten erhålls genom att: (1) Utvärdera data från pågående övervakningsprogram för information om förekomsten och intensiteten av trofiska kaskader i Östersjön. (2) Utföra laboratorieexperiment för att bestämma tillväxt, födointags- och konkurrenskapacitet för olika fiskarter. (3) Utföra fältexperiment, inklusive ett reduceringsexperiment av mängden skarpsill i utsjöekosystemet, för att fastställa mekanismer som påverkar mängden rovfiskar på kusten och i utsjön. (4) Med information från (1) (3) utveckla födovävsmodeller för att identifiera och analysera de ekologiska mekanismer (såsom energiflöden mellan arter) som styr strukturen i kust- och utsjöekosystemet. Detta kommer att ge genomgripande ekologisk förståelse av väsentliga delar i Östersjöns ekosystem och ge kunskap om hur fiske påverkar systemet utöver de direkta effekterna på målarterna, vilket är en förutsättning för tillämpning av ekosystemansatsen. (5) Sätta detta i ett riskanalysperspektiv som gör det möjligt att bedöma de ekologiska och ekonomiska konsekvenserna av olika förvaltningsstrategier (inklusive en reducering av mängden skarspill) inom ramen av olika ekologiska och klimatologiska scenarier. 188

Skarpsillsprojektet kommer att genomföra ett antal olika riskanalyser. Specifikt kommer det att undersöka hur en förändring i den trofiska strukturen kan underlätta spridning och etablering av främmande arter som den Amerikanska kammaneten (Mnemiopsis gardeni). Vem? Fiskeriverket i samråd med Naturvårdsverket Kostnader och finansiering Åtgärdens totala kostnader för perioden 2008-2013 uppgår till ca 77 Mkr. Åtgärden är för närvarande delvis finansierad. Under 2008 har Naturvårdsverket bistått med 9,7 Mkr. Under 2009 förväntas Naturvårdsverket bistå med 10 Mkr och Fiskeriverket med 2 Mkr. Under förutsättning att Fiskeriverket fortsatt kan bidra med 2 Mkr/år åren 2010-2013, är 47 Mkr ofinansierat under samma period. Konsekvensanalys En kvalitativ konsekvensanalys indikerar att åtgärden förväntas ge positiva effekter i form av vetenskapligt underlag för en ekosystembaserad fiskeriförvaltning; framför allt en ökad förståelse av interaktionerna mellan arterna i ekosystemet vilket tillåter ett nyttjande av resurser i förening med bevarandet av biodiversitet; ett hållbart kommersiellt uttag av rovfisk vilket i sin tur kan leda till en mer livskraftig fiskenäring. Ytterligare konsekvenser av ett rovfiskdominerat system och medförande minskade mängder alger, är en ökad rekreation i form av sportfiske, bad och övrig turism och därmed en ökad avkastning för kust- och skärgårdssamhällen. En kvalitativ konsekvensanalys utvecklas i NV rapport 5984 Tidplan 2008-2013 Nytta Undersökningen skall leda till en ökad förståelse om åtgärder som krävs för att återfå ett rovfiskdominerat ekosystem samt de ekosystemtjänster som rovfiskarna levererar. Detta gör det möjligt att utvärdera hur förvaltningsstrategier kan ge ett mer balanserat uttag av fisk från olika nivåer i näringskedjan. B12; B17:2.f Utveckling och genomförande av en effektiv uppföljning och rapportering avseende bifångster av fåglar och däggdjur. Varför? En effektiv uppföljning och rapportering avseende bifångster av däggdjur och fåglar inom fisket förutsätter tillförlitliga rapporteringssystem och data. Kunskapen om bifångster av fågel inom både yrkes- och fritidsfisket är i dagsläget mycket bristfällig. 189

Fiskeriverket har tidigare använt sig av frivillig rapportering av bifångst av däggdjur och fåglar samt säl- och skarvskador i yrkesfisket. Detta system bedöms inte motsvara de behov som idag finns inom analys och förvaltning. Fiskeriverket har under 2008 sammanställt tillgänglig information om bifångsternas omfattning i fritidsfisket. Underlaget är svagt men undersökningen visar att nivån av bifångster inom fritidsfisket generellt är väl i nivå med bifångsterna inom yrkesfisket. För att säkerställa en tillräcklig kvantitativ bedömning av bifångster av fåglar och däggdjur inom fisket behövs information från såväl yrkes- som fritidsfisket inom ramen för ett effektivt rapporteringssystem. Åtagandet utgör ett fundament för att uppnå målsättningen om en signifikant reducering av bifångsten av däggdjur och fåglar till 2015. Hur? Utveckling av ett effektivt rapporteringssystem förutsätter som första steg data insamling. Erfarenheter från de olika försök (journalföring, telefonintervjuer, personliga observatörer och videoteknik) som har genomförts för att få in bifångstuppgifter pekar att, utifrån säkerheten av datan kombinerat med ekonomi, är hjälp av digitala kameror bästa sättet att registrera fångsten ombord på. Fiskeriverket har utvärderat ett videosystem för bifångstregistrering. Försöket har gett ett gott resultat och skett med acceptans av fiskerinäringen. Metoden är avsevärt billigare än att ha observatörer ombord på båtarna. En kostnadsuppskattning för vad ett system kostar är framtagen. Trots att kostnaderna för att följa enskilda fiskefartyg är relativt låg, beräknas kostnaderna för att driva en heltäckande rapportering av yrkesfisket för att säkerhetsställa sällsynta bifångster som ex för tumlare i Östersjön bli omfattande. För att kvantifiera bifångster av fåglar och däggdjur inom fritidsfisket inkluderas frågor om förekomsten av bifångster i de enkätstudier över fritidsfiskets omfattning som Fiskeriverket låter utföra. Därtill ska de initiativ som har tagits fram med att dokumentera fritidsfiske i olika samförvaltningsinitiativ stödjas och utvecklas till att även omfatta bifångster. En handlingsplan över hur bifångster ska reduceras inom både yrkes- fritidsfisket tas fram i samarbete med fiskets representanter och där blir ett rapporteringssystem en central punkt. Naturvårdsverket genomför, i samarbete med Högskolan på Gotland, studier av bifångst av fågel utanför Gotland. Naturvårdsverket genomför även inventeringar av övervintrande alfågel i södra Östersjön i samarbete med Lunds Universitet. Vem? Fiskeriverket i samarbete med Naturvårdsverket och med berörda intressenter. Kostnader och finansiering Kostnaderna för åtgärden beräknas till totalt 18 Mkr under sammanlagt fyra år. Huvuddelen av dessa kostnader avser leasing/köp av kamerasystem för bifångst uppföljning, medan en mindre del avser personal, hantering mm. Åtgärden är ännu 190

ofinansierad. Det kan finnas förutsättningar för att ansöka medel från Naturvårdsverket och EFF. Konsekvensanalys Kostnaden för observation av bifångst av tumlare har beräknats till ca 5400 kr ( 560) per fartyg och fiskedag inkl utrustning, analys och overheadkostnader. Detta kan jämföras med kostnaden per fiskedag med en observatör ombord som är ca 16000 kr per dag. Fiskeriverket bedömer att de 145 Mkr per år som beräknats för övervakning av bifångster av tumlare i Östersjön inte är en rimlig kostnad och sannolikt svårt genomförbart då det förutsätter att alla berörda fiskare deltar på frivilligt basis. Skulle kamera övervakning kunna utvecklas för att ge ett mått på all bifångst blir bedömningen annorlunda. De fem miljoner kr som krävs för att få en tillförlitlig uppskattning av tumlarbeståndet på västkusten kan dock vara rimligt. Detta kräver också att fiskarena medverkar då systemet måste bygga på frivillighet. Tidplan 2009-2012 Nytta Ett förbättrat rapporteringssystem för bifångster av fågel och däggdjur inom fisket är nödvändig för att kunna kvantifiera effekter på populationernas utveckling, samt för att kunna utvärdera ställda målsättningar om en reducering av bifångster. Ett tillförlitligt system för en sådan bedömning saknas i dagsläget. Genom att utveckla frågan i samarbete med intressenterna skapas incitament för att minska bifångster av däggdjur och fågel och lägga grunden för en uthållig minskning av bifångst i fisket i linje med delmål 4 för havet. För små populationer kan varje bifångst vara betydelsefull. Ett exempel på det är tumlaren, där osäkerhet råder om Östersjöpopulationen är genetiskt isolerad. I dagsläget måste försiktighetsprincipen råda vid förvaltning av arten i egentliga Östersjön. Även den etiska aspekten måste vägas in vid en analys av nyttan med att reducera bifångsterna av marina däggdjur och fåglar. B13. Ansvariga myndigheter i samverkan med BSRAC och HELCOM samarbetar med medlemsstaterna för utvecklingen och genomförande av fiskeriförvaltningsåtgärder i MPAs i Östersjön med syfte att uppfylla 2010 målen. Varför? Det finns olika former av skyddade områden i Östersjön: Natura 2000, naturreservat och nationalparker, medan betecknat MPA Dessa har traditionellt haft fokus på enskilda arter eller habitat och sällan integrerat fisk och fiske. Det finns också olika områdesbaserade förvaltningsformer som har fisk och fiske i fokus. Trålförbud i kustzonen, säsongs stängningar för fredning av lekmogen fisk och fiskefria område är typiska sådana. Ur en ekosystemansats perspektiv borde fisk och fiske integreras 191

som självklar komponent i arbetet med MPAs. En sådan process har lidit av den sektoriella fragmenteringen som nyligen belysts i den havspolitiska propositionen (2009). Å ena sida finns det behov att analysera de gamla traditionella områdesbaserade bevarandeplaner, utifrån ett ekosystemansats perspektiv och å andra sidan finns det behov att bedöma fiskets effekt på det som idag uppfattas vara bevarandevärdena. EU kommissionen och DG Mare har särskilt tryckt på behovet att ta fram förvaltningsformer för fiske i Natura 2000-områden. Arbetet med förvaltning av fiske i MPAs i Östersjön är ännu under en tidig utvecklingsfas och det finns ett stort behov av diskussion om rollfördelning och harmonisering mellan ansvariga myndigheter för naturvård respektive fiskeriförvaltning, både nationellt och internationellt. För att bl.a. uppnå aktivitet B4 har naturvårdsverket initierat ett projekt Samverkansplaner för värdefulla kust- och havsområden som syftar till att uppnå HELCOMs krav på förvaltning av områden som ingår i BSPA nätverket. Även här är det viktigt att få in kunskap om fisk och fiske i områdena och värdera behov av olika regleringar. Hur? Initiativet för modernisering och vidare utveckling av bevarandeplaner/ föreskrifter för MPA ligger hos Naturvårdsverket och främst Länsstyrelserna. Med utgångspunkt i deras beställning kan Fiskeriverket stödja en behovsanalys med nödvändig kunskapsbas om fisken och fiskets bedrivande och vid behov införa regleringar. Reglering av fiske inom skyddade områden bör ske med den lagstiftning som bäst uppfyller syftet med skyddet, men det bör alltid i första hand bedömas om syftet kan uppnås med stöd i fiskelagen (Skydd av marina områden med höga naturvärden, NV rapport 5739). Vid det pågående arbetet med bildande av områdesskydd, främst naturreservat med marin fokus, Kosterhavets nationalpark och Natura 2000 kommer det att behövas ett fortlöpande samarbete mellan Fiskeriverket, Naturvårdsverket och Länsstyrelserna med att ta fram lämplig förvaltning av fiske om det bedöms att det finns behov av detta. Naturvårdsverket och Fiskeriverket har kommit överens om att bilda en särskild arbetsgrupp för samarbete kring MPA. Denna arbetsgrupp bör ta fram ett förslag på hur arbetet med skydd av fisk och förvaltning av fiske inom skyddade områden ska ske. Arbetet som står framför Länsstyrelserna och Fiskeriverket avseende behovsanalys av fiskerireglering i marina naturreservat, nationalparker, Natura 2000 och utvecklingen av samverkansplaner för BSPA enligt åtgärden B4 är mycket omfattande och förutsätter resursförstärkning. I arbetet ingår lokala konsultationer, utveckling av förvaltningsplaner, konsekvensanalyser, tillträdesreglering och design och inrättande av uppföljningsprogram och kontroll, samt utvärdering. Arbetet förutsätter också fördjupade GIS-baserade analyser av fiskets bedrivande i dessa områden, metod som fortfarande är under utveckling. 192

Fiskeriverkets erfarenhet från Samförvaltningsinitiativet och fiskefria område kan ha direkt tillämpning i arbetet med att utveckla samverkansplaner för BSPA områden respektive bedömning och införande av fiskeregler i Natura 2000. I de fallen där skyddade områden berör fiske från andra länder krävs det internationella förhandlingar och harmonisering av regler och redskap. Detta förutsätts bli fallet i ett antal nya Natura 2000 område. I detta sammanhang bör arbetet ske i nära samarbete med de länder som berörs, EU-kommissionen, HELCOM och BSRAC. Vem? Naturvårdsverket, Länsstyrelserna, Fiskeriverket, BSRAC, HELCOM och andra relevanta intressenter. Kostnader och finansiering Kostnad för Fiskeriverkets samordning och medverkan i framtagande av 4 samverkansplaner för BSPA områden i enlighet med åtgärd B4 förutsätter personalförstärkning och uppskattas till 0,8 Mkr per år under 4 år eller total 3,2 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Naturvårdsverkets kostnader för samverkansplanerna tas upp under B4 och är finansierad via anslaget för biologisk mångfald. Framtagande av kunskap om fisk och fiskets bedrivande samt deltagande i behovsanalys av fiskerireglering i marina naturreservat och marina nationalparker förutsätter personal förstärkning på Fiskeriverket och beräknas uppgå till 1 Mkr per år under 4 år eller total 4 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Framtagande av kunskap om fisk och fiskets bedrivande, samt deltagande i behovs- och konsekvensanalyser av fiskerireglering, uppföljning och kontroll i Natura 2000 i område där även andra nationer fiskar förutsätter personalförstärkning på Fiskeriverket och beräknas uppgå till 1,6 Mkr per år under 4 år eller total 6,4 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. På Naturvårdsverket bedöms detta arbete initialt rymmas inom den ordinära verksamheten 2009, men kan behöva förstärkas med personella resurser under 2010-2012 med uppskattningsvis 1 Mkr per år, totalt 3 Mkr. Konsekvensanalys Områdesbaserad förvaltning som bygger på till området anpassade regleringar bedöms vara effektiva redskap för att skydda habitat och fisk, särskilt när det handlar om lokala bestånd eller stationära arter. Processen ditt är dock resurskrävande, särskilt om den ska bygga på en demokratisk deltagandeansats och inhämta lokalkunskap. I vissa fall kan ett alternativ till att skaffa information om tex hur högt ett hållbart uttag av fisk är vara att inte tillåta fiske, om värdet av fisket är mindre än kostnaden för att ta fram den information som krävs för att bedöma vad som är ett hållbart fisketryck. I många fall kan dock informationen vara viktig även för andra syften än för att bedöma storleken på fisket. 193

På kort sikt kan vissa fiskare drabbas negativt av inskränkningar i möjligheterna att fiska i ett område som ska skyddas. På lång sikt kan lönsamheten i fisket öka då fiskebestånden ökar, och ev. också ge mer stabila inkomster och förutsägbarhet, då uttaget av långsiktigt hållbara bestånd inte behöver variera lika drastiskt från år till år. I fisken där det råder hög konkurrens om fisken, kan ett sätt att värna om det lokala företagandet vara att begränsa rätten till det skyddade området och dess buffertzoner. Det kan vara viktigt att differentiera fiskemöjligheterna i olika områden för att få en så kostnadseffektiv resursanvändning som möjligt. MPA möjliggör en förvaltning baserad på ett ekosystemperspektiv och stämmer därför väl överens med det samhällsekonomiska perspektivet. Med ökade kunskaper om komplexa samband inom olika ekosystem skapas bättre förutsättningar för en samhällsekonomiskt optimal förvaltning. Tidplan 2009-2012. Nytta MPA möjliggör en förvaltning baserad på ett ekosystemperspektiv och skapar därför bättre förutsättningar för en samhällsekonomiskt optimal förvaltning. En samstämd målbild och samlat grepp på förvaltning av MPA i Östersjön förväntas öka MPAs effektivitet. B14, B172f. Bevara livskraftiga populationer av säl genom att följa HELCOMs rekommendationer för förvaltningsåtgärder och till 2012 slutföra nationella åtgärdsplaner samt genomföra icke letala åtgärder för att minska interaktionen mellan sälar och fiske Varför? Sälar är som toppkonsumenter en bra indikator på förändringar i havsmiljön. Därför ingår övervakning av populationerna som en viktig del i övervakningen. Insamling av döda sälar ger värdefull information för förvaltningen. I takt med det ökande sälbeståndet i Östersjön är åtgärder för att minska de negativa interaktionerna med fisket en förutsättning för att det kustnära fisket ska kunna överleva. Idag orsakar sälen skador på såväl fångst som fiskeredskap. Det finns ett starkt behov av att utveckla sälsäkra fiskeredskap och metoder för att avskräcka sälen från redskapen, både för att reducera förlusterna inom fisket och för att minska omfattningen av bifångster av marina däggdjur och fågel. Fiskeriverket har med finansiellt stöd av Naturvårdsverket arbetat med utveckling av redskap och metoder för dessa ändamål inom programmet Sälar och fiske. Hur? Utveckling av förvaltningsplaner och åtgärdsprogram Populationsövervakning Undersökningar av bifångade och skjutna sälar 194

Skydd av viktiga föryngrings- och viloområden Utveckling och introduktion av redskap som minskar bifångster Bidrag till fiskare för investeringar i sälsäkra redskap Ersättning till fiskare som drabbats av sälskador En kontinuerlig utveckling av nya redskap och modifieringar av gamla för att de skall klara den högre belastningen som sker av ökade sälstammar samt allt mer orädda sälar. De tre viktigaste komponenter är - Sälsäkra fasta redskap som push-up fällan konstruerad för laxfiskar att utvecklas för att ersätta garnfisket efter arter som strömming, sik och gös. - Utveckling och tester av sälsäkra betade fiskburar som alternativ till främst fiske efter torsk med garn och krok (se även B17:2:e). - Utveckling av teknik med sälskrämmor för att skapa sälfria områden där fiske kan bedrivas utan störning. Vem? Naturvårdsverket är förvaltande myndighet för de tre sälarterna i Östersjön, gråsäl, knubbsäl och vikare.fiskeriverket i samarbete med yrkes- och fritidsfisket. Kostnad och finansiering För de delar som genomförs av Naturvårdsverket har följande kostnader och finansiering identifierats: Förvaltning, monitoring och forskning rörande sälar beräknas kosta 5 Mkr per år och finansieras genom Naturvårdsverkets anslag. För de delar som genomförs av Fiskeriverket har följande kostnader och finansiering identifierats: Kostnaderna för utveckling av sälsäkra redskap beräknas till 5 Mkr per år eller total 25 Mkr för ett fem års period. Prop 2008/09:170 prioriterar frågan och identifierar finansieringen kan delvis ske genom EFF och anslaget 1:12 Havsmiljö Åtgärden är för närvarande inte finansierad i sin helhet. Konsekvensanalys Under 2001 beräknades antalet drunknade sälar i det svenska yrkesfisket överstiga 900 individer. En utveckling av sälsäkra redskap kommer att bidra till att bifångsten av säl reduceras betydligt, samtidigt som det småskaliga fiskets möjligheter att nå lönsamhet ökar. De direkta kostnaderna för förstörda redskap och skador på fångsten av säl beräknades 2005 till ca 55 miljoner kr för hela det svenska fisket. En grov uppskattning av kostnaderna för de färdiga redskapen är ca 13 Mkr per år. Redskapen bedöms, om de fungerar som de ät tänkt, kunna medföra att några hundratals färre sälar fångas i fiskeredskap varje år. Om åtgärden genomförs kommer det småskaliga kustfiske att få bättre förutsättningar för att finnas kvar. En studie på betalningsviljan för att bevara det småskaliga fisket indikerar att fungerande redskap skulle ge en netto nytta på ca 30 Mkr per år. Om redskapen fungerar bra och används i fisket kan man anta att statens ersättning för kostnader av sälskador skulle kunna minska. År 2008 uppgick stödet till 19 miljoner kr, och för år 195

2009 har stödet ökats med ytterligare ca 10 miljoner kr. En fördjupad konsekvensanalys finns i NV rapport 5984 Tidsplan 2009-2013. Nytta Förvaltningen får fördjupad kunskap om tillståndet i havsmiljön och om utvecklingen hos de olika sälpopulationerna. Åtgärderna inom fisket reducerar skadorna på marina däggdjur och fåglar och bidrar till en förbättrad lönsamhet inom framför allt det kustnära fisket, genom att omfattningen av skador på såväl redskap som fångster reduceras. Åtgärden bidrar därmed till att vidmakthålla en levande landsbygd och en miljöanpassad näring som annars är på väg att slås ut tillföljd av minskad lönsamhet. B15. Östersjön skall bli en modell för god förvaltning av mänsklig aktivitet och i enlighet med ekosystemansatsen och fiskeriförvaltningen ska utvecklas och införas baserad på ekosystemansatsen för att stärka balansen mellan hållbart nyttjande och skydd av marina naturresurser. B15a. Försöksinsatser med skarpsillsutfiskning med syfte att undersöka om metoden kan bidra till att återskapa ekologisk jämvikt i Östersjöns havsmiljö Redovisas under B11b. B15boch c. Områdesbaserad fiskeförvaltning med lokalt deltagande Varför? Nuvarande förvaltningsregim bygger på ett reglerat öppet tillträde och kvotbaserad uttagsreglering som grundas på enartsmodeller. Den helhetssyn på fiskeriförvaltningen som en ekosystem ansats i förvaltning av fisket (EAF) representerar, bör i allt väsentligt bidra till mer livskraftiga fiskbestånd och därmed också till att säkra produktionen av fisk som livsmedel. Förvaltningen bör även fokusera på ökad samverkan mellan intressenter. Östersjön har förutsättningar för lokal och regional förvaltning av fiske. Hur? För att möta både de inom-sektoriella och tvärsektoriella målen med en EAF bör förvaltningen skifta från att detaljreglera maskstorlekar och minsta landningsstorlekar till att som övergripande mål ha en områdesbaserad förvaltning. Delmålen inom denna områdesbaserade förvaltning kan fokusera på detaljer om hur fisket skall bedrivas med de förutsättningar som däri råder. Lokala förvaltningsplaner bör 196

utvecklas vidare och inkludera nyttjande av tid och rum i förvaltningen. (områdesstängningar, områdesskydd, sässongsstängningar, zonering). Förvaltningsplaner bör stödjas i indikatorer för ekosystemen i den geografiska regionen och i högre grad involvera intressenterna. Den europeiska finansieringen riktad till fiskesektorn har tidigare inte kunnat användas för mobilisering av lokala aktörer och deras engagemang i genomförande av åtgärder i linje med ekosystemansatsen. Den europeiska fiskerifonden (EFF) öppnar nya möjligheter för perioden 2007-2013. EFF öppnar för möjligheter till finansiering av samförvaltningsgrupper att arbeta utifrån ett rumsligt och integrerat perspektiv med hållbar utveckling av fiskeområde (axel IV). I de fall där det bildas fiskeområden för hållbar utveckling (enligt axel IV) kan dessa bli en utgångspunkt för arbetet med områdesbaserad fiskeriförvaltning. Arbetet förutsätter viss modellering och pilottester. Erfarenheten visar dock att mobilisering runt det lokala samförvaltningsarbetet behöver finansiellt stöd och projektsamordning - eller kanslistöd. Vem? Samförvaltningsgrupper som ansöker om medel, fiskeriverket i samarbete med Länsstyrelserna, samförvaltningsgrupper och i samråd med lokala universitet och högskolor. Kostnader och finansiering Den totala kostnaden för fiskeriverkets medverkan beräknas uppgå till 1 Mkr per år dvs. 3 Mkr för perioden 2010-2013. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Behov av särskilda medel för lokal projektsamordning /kanslistöd uppskattas till totalt ca 2,5 Mkr per år, dvs. 12,5 Mkr för perioden 2009-2013. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Det samhällsekonomiska värdet av ökat deltagande i förvaltning (oftast refererad som samförvaltning) beror både på i vilken mån resursräntan i fisket ökar, i vilken mån konsumentöverskottet av ekosystemtjänster ökar/bibehålls och storleken på transaktionskostnaderna för myndigheterna och för de deltagande parterna. Transaktionskostnader är kostnader för att få till stånd överenskommelser och kostnader för att övervaka och genomdriva att överenskommelserna hålls. Utifrån en områdesbaserad förvaltning kan man söka gemensamma bilder på problem och lösningar och förbättrar ofta samarbetet mellan den privata sektorn, forskarna och myndigheterna. Det ger ofta ökad kommunikation, förtroende och yrkes tillfredställning. Transaktionskostnader som uppstår vid samförvaltning är dels att myndigheterna till en början kan behöva lägga mycket resurser på att stötta uppbyggnaden av lokala organisationer som ska delta i samförvaltningen. Även på längre sikt kan stöd behövas. Dels kostar de möten som genomförs, och planering inför möten, i form av tid för deltagarna. Myndigheterna kan även behöva stötta med kompetens i fiskeriförvaltning. Givet att alla deltagande brukar- 197

grupper stöder de beslut som fattas inom samförvaltningen kan kostnaderna för att övervaka efterlevnaden av besluten bli låg, givet att tillträde till fisket och resursuttag är exklusivt för de deltagande brukargrupperna. Tidplan 2009-2013. Nytta Lokalt och regionalt anpassade förvaltningsåtgärder kan öka framgång och acceptans, särskilt i de områden där det förekommer lokala fiskbestånd och engagerade lokala intressenter. Den förväntade nyttan relateras också till samarbete mellan olika lokala aktörer och deras arbete för ett ansvarsfullt och miljövänligt fiske. B16. Vidta alla nödvändiga åtgärder så att alla exploaterade fiskarter utnyttjas uthålligt till 2021 (Se även B11b, B 17:1, B17:2 och B17:3) B16a. Ekonomiska incitament som söker balans mellan fiskeflottans kapacitet och den biologiska resursen Varför? Ett av de största hindren för ett uthålligt fiske i Östersjön är den överkapacitet som finns i de berörda ländernas fiskeflottor i förhållande till de årliga tillgängliga kvoterna. Om inte uttaget av till exempel torsk i Östersjön anpassas till vad bestånden långsiktigt klarar för att kunna upprätthålla livskraftiga bestånd finns risk för att bestånden fortsatt fiskas under biologiskt säkra gränser och i värsta fall att bestånden kollapsar. Om inte flottan minskar finns risk för fortsatt låg lönsamhet i fisket, vilket ökar trycket på beslutsfattarna att inte minska kvoterna. Hur? Regeringen avser att under perioden 2009 2015 skrota ca hälften av fiskeflottans kapacitet. För bottentrålare finns ett delmål om kapacitetsutförsel fastställt, motsvarande 13 procent till år 2010. EU:s fiskefond kommer att användas, men de medel som finns tillgängliga inom ramen för Sveriges operativa program kommer troligen inte att räcka till. Skrotningen kommer att genomföras på frivillig basis. I programmet ges prioritet att behålla fartyg som använder passiva redskap och som tillhör det kustnära fisket. Fiskeriverket har tagit fram en anpassningsplan för fiskeflottan i Östersjön och Västerhavet under perioden 2007-2013. Under 2009 har Fiskeriverket beviljat 6 större fartyg som fiskar torsk i Östersjön skrotningsbidrag motsvarande ca 10 procent av bottentrålarnas fartygskapacitet. Vem? Fiskeriverket. 198

Kostnader och finansiering Fiskeriverket har i planerna för Östersjön och Västerhavet totalt angett ett finansieringsbehov på totalt ca 279 Mkr, under perioden 2007-2013. Åtgärden är delvis finansierad med 152 Mkr. Det överskjutande beloppet om 127 Mkr är inte finansierad. Konsekvensanalys Under 2009 har Fiskeriverket beviljat 6 större fartyg som fiskar torsk i Östersjön skrotningsbidrag motsvarande ca 10 procent av bottentrålarnas fartygskapacitet. Fiskeriverket har beräknat att denna minskning innebär att ca 1200 ton av en fångstkvot motsvarande 2008-års nivå skulle kunna omfördelas till andra fartyg. Om fångsterna omfördelas till trålare i storleksklassen 12-24 meter skulle det framtida förädlingsvärdet per fartyg blir drygt två miljoner kr, vilket räcker till en normal företagsekonomisk vinst och möjlighet till återinvesteringar. Om fångsten istället skulle omfördelas till kvarvarande större trålare på 24-40 meter bedöms att förädlingsvärdet skulle öka med ca 50 procent. (Fiskeriverket 2008) Enligt Fiskeriverkets bedömning kommer de mål som regeringen satt upp för minskning av fiskeflottan inte att kunna nås på grund av brist på pengar. Det är dock troligt att de förvaltningsåtgärder som Fiskeriverket beslutat om för Östersjön och de ansträngningsbegränsningar (effort) som EU rådet infört i Kattegat, Skagerrak och Nordsjön ändå kommer att reducera den aktiva fiskeflottan. Fartygen kommer dock inte att tas ur produktionen eftersom det finns ett förväntningsvärde i dem. Fiskaren kommer att spekulera i att fartygets framtida värde kommer att öka på grund av olika myndighetsbeslut. De medel som finns tillgängliga kommer dock att tillåta en avsevärd skrotning, lönsamheten kommer att öka och överkapaciteten kommer att bli mer hanterlig. Utan åtgärder som möjliggör kompensation för de fiskare som lämnar fisket är risken att fler fiskare än optimalt stannar kvar i fisket trots dålig lönsamhet, vilket kommer att bidra till fortsatt låg eller negativ lönsamhet för många av fiskarena. Tidplan 2007-2013. Nytta Den förväntade effekten är en flotta som är i balans med resursen och som bedriver en ekonomiskt lönsam verksamhet. De biologiska resurserna kommer då snabbare att återhämta sig och kostnaderna för kontrollåtgärder kommer att kunna minskas. Tidigare åtgärd B 16b har sammanförts med B17:2 B17. Uppmana fiskemyndigheter i samarbete med BSRAC och HELCOM att vidta snabba åtgärder för att: 199

B17:1. Utveckla och genomföra långsiktiga förvaltningsplaner för kommersiellt exploaterade fiskarter senast 2010 På senare år har förvaltningsåtgärder på gemenskapsnivån vidtagits som avsevärt begränsat och villkorat tillträdet till vissa fisken och område. Dessa villkor ställs i mer långsiktiga förvaltningsplaner som reglerar fångstuttag och ansträngningsnivån i bestånden så att dessa utnyttjas hållbart. Generellt för denna åtgärd och alla delåtgärder nedan gäller att förvaltningsplanerna har ännu inte präglas av ekosystemansatsen och i den bemärkelse inte integrerat kunskaper om komplexa ekologiska samband som skulle skapa bättre förutsättningar för en samhällsekonomiskt optimal förvaltning. Fisken i de svenska vattnen rör sig över flera nationella gränser och/eller fiskas av fartyg från flertalet olika länder. Om Sverige genomför åtgärder unilateralt som syftar till att förbättra beståndssituationen så riskerar effekten att bli försumbar om inte andra länder också vidtar åtgärder. Från det perspektivet är det mer effektivt att samarbeta med andra länder och komma överens om förvaltningsplanernas grund innehåll. Förvaltningsplanerna kan öppna för nya alternativa förvaltningsformer. Hur olika fisken påverkas av förvaltningsplanerna beror på hur dessa utformas. Förvaltningsplanerna bör göra en distinktion mellan det småskaliga och det mer storskaliga fisket eftersom det småskaliga annars lätt slås ut, då det inte får tillräcklig tillgång på resursen. a) REVIDERING AV DEN INTERNATIONELLA AKTIONSPLANEN FÖR ÖSTERSJÖLAXEN (SALMON ACTION PLAN) Varför? Trots den positiva utvecklingen i de större laxälvarna kvarstår problemet med svaga vildlaxstammar i ett flertal mindre älvar. I Bottenvikens tillrinnande vattendrag är status hos öringbestånden nästan undantagslöst mycket svag och även flertalet bestånd i Bottenhavet är svaga. Hur? Inom EU har det påbörjats en revidering av den internationella aktionsplanen för Östersjölaxen (1997 2010). En samrådsprocess har påbörjats där KOM bjuder in olika intressenter att bistå med idéer och synpunkter om en framtida förvaltningsplan. Fiskeriverket har lämnat in synpunkter på det förslag på framtida förvaltningsplan som utgör grunden i samrådsprocessen, och även deltagit och framfört synpunkterna vid ett samrådsmöte som hölls i Bryssel i slutet av april 2009. Fiskeriverket kommer att följa upp och aktivt delta i revideringsprocessen. Förhandlingarna kan påbörjas under det svenska ordförandeskapet, men med stor sannolikhet slutföras tidigast under 2010. Vem? Fiskeriverket i samråd med berörda intressenter 200

Kostnader och finansiering Kostnaden för arbetet ryms inom Fiskeriverkets ordinarie verksamhet och budget. Konsekvensanalys Åtgärden är process inriktad och nyttan direkt kopplat till slutprodukten och dess genomförande. Tidplan 2009-2010 Nytta Nyttan är främst relaterade till överlevnad av den vilda laxen samt bevarande av de ekosystemtjänster som den levererar. Arten är mycket viktig målart för såväl yrkesfisket som fritidsfisket. b) MEDVERKAN I UTFORMNING AV FLERÅRIG FÖRVALTNINGSPLAN FÖR SILL OCH SKARPSILL Varför? Återhämtningsplaner och förvaltningsplaner är de redskap som den gemensamma fiskeripolitiken använder sig av för att komma till rätta med överexploatering av fiskbestånden eller där man vill reglera ansträngningsnivån. Sill och skarpsill är viktiga kommersiella arter som idag saknar förvaltningsplan. Hur? När det handlar om sill och skarpsill finns det god biologisk kunskap, data och biologiska råd. Processen med framtagande av fleråriga förvaltningsplan har redan påbörjats av Kommissionen. Inom ramen för de relevanta rådgivande nämnderna, BSRAC och den pelagiska RAC, har det bildats en gemensam arbetsgrupp för att diskutera utformning av planen. Ett samarbetsprojekt mellan forskare och fiskare om förvaltningsplan för sill: bilder på beståndssituationen och fisket (Joint Research Project JAKFISH/GAP) har påbörjats i Danmark. Fiskeriverket kommer att medverka i den processen som har påbörjats av Kommissionen och följa upp på nära håll arbetet inom ramen för de rådgivande nämnderna. Fiskeriverket anser Sverige bör medverka i JAK projektet. Vem? Fiskeriverket, SFR, Östersjö RAC, Pelagiska RAC. Kostnader och finansiering Kostnaden för medverkan i arbetet med framtagande av planen ryms inom Fiskeriverkets ordinarie verksamhet. 201

Kostnaden för medverkan av såväl Fiskeriverket som svenska fiskare i JAK projektet saknar finansiering och uppskattas till 1 Mkr för perioden 2009-2011. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Åtgärden är process inriktad nyttan direkt kopplat till slutprodukten och dess framtida genomförande. Den ekonomiska och sociala kostnaden som icke trovärdig data och rapportering medför är mycket hög. Deltagande i JAK är ett led i förbättringen av kommunikationen och förtroende mellan forskare och fiskare vilket på lång sikt kan leda till besparingar. Tidplan 2009-2011 Nytta Nyttan är främst relaterad till att upprätthålla en god beståndsstatus hos de pelagiska bestånden i Östersjön. Nyttan är också relaterad till det som ett samarbete mellan forskare och fiskare kan generera i form av kunskap, förståelse och förtroende. Varför? Havskräftan är ett kommersiellt bestånd i Kattegatt vars nyttjandegrad har ökat markant under de senaste åren och saknar idag förvaltningsplan. Beståndsstorleken av havskräftan i Kattegatt är tätt länkad till fångsttrycket på torsk eftersom dessa tas i ett blandfiske. Förvaltningsplaner är ett mycket viktigt redskap för att reglera fångstuttag samt ansträngningsnivån i bestånden så att dessa nyttjas på ett hållbart sätt. Syftet med en förvaltningsplan är att behålla bestånd inom säkra biologiska gränser. Hur? Den huvudsakliga komponenten i dagens förvaltningsplaner är mekanismer för att bestämma TAC:er, samt i flera fall mekanismer för att fastställa fiskeansträngning. En förutsättning för att upprätta en förvaltningsplan är att samla den befintliga informationen om ett bestånd i form av biologiska grunddata, landningsdata och data om utkast, fiskemönster och fiskeansträngningsnivå och omvandla dessa till reella och verksamma fiskeriförvaltningsåtgärder. När det handlar om havskräfta finns det god kunskap och data men en process för dess analys och utbyte av data och information mellan de nationer som nyttjar havskräftbeståndet i Kattegatt och Skagerrak bör sättas i gång. Detta kan göras genom en serie workshops som leder till syntes och tar fram underlag så att en förvaltningsplan skall kunna upprättas. Vem? Fiskeriverket inbjuder andra länder och aktörer. 202

Kostnader och finansiering Kostnaden för analys och syntetisering av data samt arrangemang och inbjudan till två workshops saknar finansiering och uppskattas till 1,5 Mkr för perioden 2010-2011. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Åtgärden är process inriktad och nyttan direkt kopplat till slutprodukten och dess genomförande. 2008 landades havskräfta fångat i Kattegatt för ett värde av 47 Mkr. Nytta Nyttan är främst relaterad till att upprätthålla en god beståndsstatus hos havskräfta men effekterna av att reglera fisket efter havskräfta kommer även att få effekter på Kattegattbeståndet av torsk eftersom dessa arter tas i ett blandfiske. Havskräftan har blivit en allt viktigare målart för yrkesfisket i takt med att torskbestånden sjunkit. c) UTBYTE OCH SYNTETISERING AV KUNSKAPSBAS FÖR FRAMTAGNING AV RIKTLINJER FÖR FÖRVALTNINGSPLAN FÖR HAVSKRÄFTA I KATTEGATT Varför? Havskräftan är ett kommersiellt bestånd i Kattegatt vars nyttjandegrad har ökat markant under de senaste åren och saknar idag förvaltningsplan. Beståndsstorleken av havskräftan i Kattegatt är tätt länkad till fångsttrycket på torsk eftersom dessa tas i ett blandfiske. Förvaltningsplaner är ett mycket viktigt redskap för att reglera fångstuttag samt ansträngningsnivån i bestånden så att dessa nyttjas på ett hållbart sätt. Syftet med en förvaltningsplan är att behålla bestånd inom säkra biologiska gränser. Hur? Den huvudsakliga komponenten i dagens förvaltningsplaner är mekanismer för att bestämma TAC:er, samt i flera fall mekanismer för att fastställa fiskeansträngning. En förutsättning för att upprätta en förvaltningsplan är att samla den befintliga informationen om ett bestånd i form av biologiska grunddata, landningsdata och data om utkast, fiskemönster och fiskeansträngningsnivå och omvandla dessa till reella och verksamma fiskeriförvaltningsåtgärder. När det handlar om havskräfta finns det god kunskap och data men en process för dess analys och utbyte av data och information mellan de nationer som nyttjar havskräftbeståndet i Kattegatt och Skagerrak bör sättas i gång. Detta kan göras genom en serie workshops som leder till syntes och tar fram underlag så att en förvaltningsplan skall kunna upprättas. Vem? Fiskeriverket inbjuder andra länder och aktörer. 203

Kostnader och finansiering Kostnaden för analys och syntetisering av data samt arrangemang och inbjudan till två workshops saknar finansiering och uppskattas till 1,5 Mkr för perioden 2010-2011. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Åtgärden är process inriktad och nyttan direkt kopplat till slutprodukten och dess genomförande. 2008 landades havskräfta fångat i Kattegatt för ett värde av 47 Mkr. Nytta Nyttan är främst relaterad till att upprätthålla en god beståndsstatus hos havskräfta men effekterna av att reglera fisket efter havskräfta kommer även att få effekter på Kattegattbeståndet av torsk eftersom dessa arter tas i ett blandfiske. Havskräftan har blivit en allt viktigare målart för yrkesfisket i takt med att torskbestånden sjunkit. d) KARTLÄGGNING AV KUNSKAPSBAS OCH BEHOVSIDENTIFIERING FÖR FRAMTAGANDE AV RIKTLINJER FÖR FÖRVALTNINGSPLAN FÖR FLUNDRA OCH PIGGVAR Varför? Flundra/skrubbskädda och piggvar är viktiga plattfiskar i Östersjön, både ekonomisk och ekologiskt. De totala landningarna i svensk yrkesfisket har fluktuerat och åldersstrukturen rapporteras ha förändrats. Flera faktorer rapporteras kunna ligga till grund för denna utveckling: tidigare fisketryck, minskad ansträngning, dåliga avsättningsmöjligheter, havsmiljöstatusen och övergödningen. Jämfört med det internationella fisket i Östersjön är de svenska fångsterna marginella. En förutsättning för att upprätta en förvaltningsplan är att kunskap i form av biologiska grunddata finns. När det handlar om flundra och piggvar i Östersjön är kunskapen i Sverige inte tillräcklig för att kunna vägleda en förvaltningsplan. Hur? Märkningsstudier visar på viss lokal anpassning men preliminära genetiska studier har inte påvisat någon differentiering. Den typen av kunskap ger anvisning om förvaltningens geografiska skala. 2005 gjorde Fiskeriverket en kartläggning av kunskap om plattfisk i Östersjön och denna bör kompletteras med en identifiering av kunskapsluckor för framtagande av underlag till en förvaltningsplan. Detta kan göras genom en serie workshops med syfte att utbyta kunskap om bestånden och fisket med andra länder runt Östersjön och identifiera nödvändiga steg i en process mot en förvaltningsplan. Vem? Fiskeriverket inbjuder forskare från andra länder. 204

Kostnader och finansiering Kostnaden för kartläggning av data samt arrangemang och inbjudan till två workshops uppskattas till 1,5 Mkr för perioden 2010-2012. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Syftet med åtgärden är att samla in kunskap och nyttan direkt kopplat till hur slutprodukten kan komma att användas i framtagande och genomförande av förvaltningsplan. 2007 landade det svenska yrkesfisket 40 ton piggvar och 193 ton flundra. Huvuddelen kommer från Östersjön. Jämfört med det internationella fisket i Östersjön är de svenska fångsterna marginella och ett samarbete är nödvändigt för att få mer kostnadseffektiva lösningar. Nytta Nyttan är främst relaterad till att upprätthålla en god beståndsstatus hos plattfiskar i Östersjön. Fisket på flundra och piggvar är intressant för såväl det kustnära fisket som fritidsfisket. B17:2 Införa ytterligare fiskeåtgärder baserade på bästa vetenskapliga underlag för att a) ALL BIFÅNGST SOM INTE KAN SLÄPPAS TILLBAKS LEVANDE LANDAS OCH RAPPORTERAS, SENAST 2012 Varför? I och med kommissionens meddelande om utkast och hur utkast skall minimeras i fiske för fiske samt i kommissionens förslag till ett nytt förordningspaket för tekniska bevarandeåtgärder i Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön har man i den gemensamma fiskeripolitiken banat väg för ett regimskifte där förvaltningen grundas på fångstdata istället för landningsdata. Detta ställer mycket högre krav på yrkesfisket att aktivt delta i processer som leder till mer selektiva fångstmetoder och kraftigt reducerade utkastmängder. För kommersiellt viktiga målarter har det inom EU:s lagstiftning hittills varit brukligt att reglera storleken på den art som landas genom minsta landningsstorlekar (MLS). Målsättningar med MLS är att denna sätts efter könsmognadsåldern hos målarten för att på så sätt någorlunda försäkra sig om att den fisk som fångas åtminstone har hunnit leka en gång. I Östersjön fångas piggvaren av yrkesfisket huvudsakligen med piggvarsgarn under lekperioden (maj-aug), främst i Hanöbukten och kring Öland och Gotland. Då hannar växer mindre än honor är 9 av 10 landade fiskar honor. Därför skulle fisket utan minimimått på lång sikt bättre stödja hållbara fångster. Målet med MLS har varit att fiskeredskapens selektivitet skulle utvecklas till att avspegla denna reglering. Dessvärre har detta inte varit fallet utan istället har det 205

lett till att fisk som fångas som är under MLS kastas överbord. MLS kan i viss mån ha spelat ut sin roll som incitamentsdrivande i utvecklingen mot mer selektiva redskap. Hur? Vad gäller Kattegatt där kommissionen nu föreslår att MLS för vissa viktiga kommersiella arter skall avskaffas (kolja, vitling, rödspotta och bleka) bör försök utföras för att testa effekten av ett sådant avskaffade med avseende på de eventuella beståndsbevarande effekterna. Effekter på val av redskap i en sådan situation bör också studeras. Avskaffande av minimimått ger naturligtvis bara effekt tillsammans med ett high-grading-förbud och ett sådant finns redan i Kattegatt. Östersjön omfattas av en egen förordning för tekniska regleringar. Där återfinns MLS för de viktigaste kommersiella arterna. Inget avskaffande av MLS är ännu föreslaget men processen med avskaffande av MLS för piggvar kan startas och försök med att kartlägga utkast kan utföras. Det föreslås därför att det i Östersjön skall bli obligatoriskt att i fartygets loggbok registrera alla fångster som kastas. Dessa data kan i sin tur ligga till grund för ytterligare åtgärder vad gäller tekniska regleringar såsom avskaffande av MLS, real-tidsstängningar vid ansamlingar av juvenil fisk samt tillåtna fångstsammansättningar. Vem? Fiskeriverket i samarbete med fiskarena Kostnad och finansiering Den totala kostnaden för en ettårig utredning om avskaffande av MLS med bland annat hjälp av observatörer beräknas uppgå till 1 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Kartläggning av utkast i egentliga Östersjön med hjälp av registrering i loggbok och uppföljning genom observatörer beräknas uppgå till 2 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Studier pekar på att ett utkastförbud i sig inte är någon garanti för att utkasten kommer att minska. Det är mycket dyrt att kontrollera att ett förbud följs, vilket kan antas innebära att utkast kommer att kunna ske utan att de upptäcks. För att ge effekt behöver förbudet kompletteras med åtgärder som medför ökad selektivitet i fisket och minskade incitament att uppgradera fångsten. Några åtgärder Fiskeriverket föreslår som bidrar till detta är utredning och eventuell avskaffning av MLS, utveckling och införande av selektiva redskap, försök med områdesvisa stängningar samt användande av bifångstkvoter. Tidplan 2010-2012. 206

Nytta Beslutet förväntas i kombination med kompletterande åtgärder minska mängden av utkast av kommersiellt viktiga arter samt bidra till ökad selektion. b) KONTINUERLIGT UTFORMA STÄNGNINGAR, TIDSBESTÄMDA ELLER PERMANENTA AV TILLRÄCKLIG STORLEK FÖR ATT FÖRHINDRA FÅNGST AV LEKANDE OCH UNG FISK Tidsbestämda stängningar Varför? I Sverige har man sedan länge infört en trålgräns som utesluter trålning från de kustnära ekosystemen. Likaså är visa kustnära arter fredad under framförallt lekperioden. Tidsbestämda stängningar kan också användas för att skydda ansamlingar av yngel- och juvenila stadier och lekmogen fisk. Medan tidsbestämda stängningar för att skydda yngel och juvenila (oftast refererad som Real Time Closures (RTC)) förutsätter komplementära åtgärder, minskat uttag och komplicerade kontrollsystem förväntas fredning under lek ge direkt positiv effekt. I Östersjön infördes i mitten av 90- talet säsongsstängning för fredning av lekmogen torsk. ICES har följt upp effekterna på det östra torskbeståndet av säsongstängning. Det finns dock, indikationer på att den geografiska positionen av det största området norr om Bornholm inte helt överlappar leken och att en full utvärdering skulle behövas för att bedöma områdets effektivitet och anpassningsbehov. Hur? Fiskeriverket arbetar för att en utvärdering av de säsongsstängningar som införts i Östersjön beställs av KOM från ICES. Utvärdering ska ligga till grund för en eventuell anpassning och vidare utvecklingsfas av metoden. Beställningen förutsätter andra länder i Östersjön också visar intresse. Vem? Fiskeriverket i samarbete med BSRAC och ICES. Kostnader och finansiering De totala kostnaderna för utvärderingen beräknas uppgå till 1 Mkr. Åtgärden är idag inte finansierad. Konsekvensanalys Metoden med skydd av yngel och juvenil fisk med hjälp av RTC har inte prövats i Östersjön. Tillfällig skydd kan medföra stora kontrollkostnader med risken att fisken fångas strax efter skyddet har upphört. Det finns risk att kontrollkostnaderna medför att nyttan med de tidsbestämda stängningarna understiger kostnader. Kontrollkostnaderna bör utvärderas. I en utvärdering av systemet bör man jämföra med alternativa åtgärder som kan få liknande effekter. 207

I Östersjön har man istället arbetat med säsongstängningar under lek och det mest kostnadseffektiva är att utvärdera deras effektivitet. För att säsongsstängningen skall vara kostnadseffektivt krävs en grundlig uppföljning och utvärdering av den. Utvärderingen kommer att leverera erfarenhetsbaserad kunskap och kunna ligga till underlag för rekommendationer om behov av anpassningar. Tidplan 2010-2012. Nytta Tillfälliga stängningar har mindre ekonomiska konsekvenser än permanenta. Att utvärdera hur redan införda tidsbestämda stängningar har fungerat ger en bra grund inför design och införande av framtida tidsbestämda stängningar. c) ) SENAST 2012 UTPEKA YTTERLIGARE PERMANENTA STÄNGNINGAR AV TILLRÄCKLIG STORLEK FÖR ATT FÖRHINDRA BIFÅNGST AV ICKE MÅL ARTER, SKYDDA VIKTIGA LEK OCH FÖDO OMRÅDE OCH FÖR ATT SKYDDA EKOSYSTEMET (Se även B13) Varför? Den svenska regeringen har fattat ett beslut om inrättande av fiskefria områden. Syftet är att dessa områden främst ska bidra till att minska risken för beståndskollaps, bygga upp fiskbestånd med diversifierad storleksfördelning och en naturlig genetisk sammansättning. Då fiskeförbudet i dessa områden kommer att gälla allt fiske, förväntas förbudet även utgöra ett skydd för ekosystemet och den biologiska mångfalden. Skyddet ska regleras med fiskerilagstiftningen, vilken dock inte reglerar andra verksamheter som kan påverka ekosystemet, inbegripet fisken. Samverkan med naturvårdande myndigheter är därmed en förutsättning för att områdesskydd skall få avsedd effekt. Hur? Fiskeriverket har fått i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket och länsstyrelserna utarbeta förslag till sex områden med permanent fiskeförbud, både kustnära och i utsjön, i vardera Östersjön och Västerhavet. Områden skall enligt regeringsuppdraget inrättas till 2010 och effekterna skall utvärderas till 2015. Efter en inledande konsultationsprocess och fördjupade studier har Fiskeriverket identifierat sex möjliga områden. Fem av dessa områden ingår i HELCOM:s geografiska ansvarsområde. Ett zonerat skyddsområde med ett fiskefritt kärnområde och en zon där leken är fredad har redan införts i södra Kattegatt för att skydda torskbeståndet i Kattegatt. Skyddsområdet utformades och infördes i samarbete med Danmark. 208

Ett framgångsrikt genomförande av fiskeförbud i två av de fyra resterande områdena, kan komma att involvera även andra medlemsländer i HELCOM, då områdena kan omfatta svensk ekonomisk zon och avtalsområden med grannländer inom territoriet. I det framtida arbetet ingår fortsatta internationella diskussioner och lokala konsultationer, konsekvensanalys av biologiska och socioekonomiska effekter, inrättande och långsiktig uppföljning av effekter. En utvärdering av effekterna av införandet av fiskefria områden är av stort betydelse för själva kunskapsutvecklingen om de skyddade bestånden och fördelar och nackdelar med tillämpningen av denna förvaltningsåtgärd. Utvärderingen förutsätter kontinuerlig uppföljning och inkluderar såväl biologiska som socioekonomiska aspekter. Lika viktigt är en god kommunikationsstrategi om resultaten och dess effekter på kort och långsikt. Utvärdering förutsätter en kontinuerlig uppföljning som grundas på viss metodutveckling och anpassade provfiskemetoder tex med moderna instrument för ekolodsintegrering. Målsättningen är att ta fram icke dödliga provfiskemetoder. Såväl genetiska studier och märkningsstudier kan också bli aktuella för att bedöma populationstillhörighet, vandringsmönster och beståndsstorlek. Vem? Fiskeriverket är ansvarig myndighet för detta uppdrag i samråd med Naturvårdsverket och Länsstyrelserna. För utsjöområdena krävs också regeringens medverkan för diskussioner med grannländer och EU. Uppdraget förutsätter även aktivt deltagande av olika kategorier fiskare och andra intressenter. Fiskeriverket har bildat en nationell referensgrupp där olika intressenter för fram synpunkter och ger råd under arbetets gång. Ett professionellt uppföljningsprogram och utvärdering av de fiskefria områdenas effekter förutsätter resursförstärkning på Fiskeriverket. Kostnader och finansiering Kostnaden för planering, utredning, genomförande och utvärdering av arbetet beräknas uppgå till 62,5 Mkr för perioden 2009-2015. Finansiering finns för verksamhet under 2009. Kostnaden för införskaffande av moderna ekolod instrument och genomförande av genetiska analyser tillkommer och uppgår till ca 3 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Fiskefria områden är ett effektivt styrmedel främst för relativt stationära arter. Om det bestånd man vill skydda rör sig över stora områden kan området behöva vara mycket stort för att ge någon effekt. Om området är mindre än fiskens uppehållsområde, så finns risken att fisken tas i fisket när det rör sig utanför det marina reservatet. De bestånd som Fiskeriverket pekat ut som skyddsvärda inom sitt regeringsuppdrag om att införa sex fiskefria områden till 2010 är relativt stationära. Det handlar bland annat om torskbeståndet i Kattegatt, bestånden av torsk och piggvar i 209

Havstensfjorden, gös i Stockholms skärgård och hummer vid de konstgjorda reven utanför Vinga på västkusten. För att få en god effekt i fredningsområdet är det viktigt att de regler som satts upp efterlevs. I bedömningen av vilka områden som utses är det viktigt att ta hänsyn till de eventuellt ökade kontrollkostnaderna och väga detta mot nyttan med regleringarna. I de av Fiskeriverket utpekade fiskefria områdena bedöms nyttan av åtgärden vara stor, då det i flera av fallen finns risk för beståndskollaps om inte bestånden skyddas från fiske. För att åtgärden skall kunna genomföras på ett kostnadseffektivt sätt krävs en grundlig uppföljning och utvärdering av den. Utvärderingen kommer att leverera erfarenhetsbaserad kunskap och kunna ligga till underlag för rekommendationer om behov av anpassningar. Det är inte alltid nödvändigt att införa fiskestopp för alla typer av fiske för att nå de mål man har med att införa fiskefria områden. T.ex. så kan redskap som inte fångar den fisk man vill skydda ur ett samhällsekonomiskt perspektiv vara rimligt att tillåta. I Kattegattområdet har Fiskeriverket t.ex. bedömt att det i en buffertzon till det fiskefria området bör vara förbjudet att fiska med torskfångade redskap under torskens lekperiod, men att fiske med andra redskap och under övriga delar av året går bra. För varje redskapstyp bör nyttan och kostnaderna för att införa en restriktion utvärderas. Att tillåta vissa redskapstyper kan öka kontrollkostnaderna, vilket också bör tas med i bedömningen. Tidplan 2007-2015. Utrednings och konsultationsarbetet har påbörjats. Områden ska inrättas till 2010 och deras effekter ska utvärderas till 2015. Nytta Fiskefria områden förväntas förbättra rekryteringen och bestånden och deras ålders- och storleksstruktur. Fiskefria områden förväntas också gynna fisket i kringliggande områden på sikt, genom spridning av larver och fisk från det stängda området. Då fiskeförbudet i dessa områden kommer att gälla allt fiske förväntas skyddet även utgöra ett skydd av ekosystemet och den biologiska mångfalden. d) VIDAREUTVECKLA OCH INFÖRA ÄNDAMÅLSENLIG UPPFÖDNING OCH UTSÄTTNING AV LAX OCH HAVSÖRING FÖR ATT SÄKERSTÄLLA DEN GENETISKA VARIABILITETEN AV VILDSTAMMAR 2012 Fiskeriverket bedömer att en genetisk säkerställning av vilda stammar förutsätter följande kunskap om genetisk status hos vild lax och havsöring. Varför? Den vilda laxen i Östersjön har under lång tid varit hotad. Trots att läget förbättrats för många bestånd under senare år är situationen för framförallt mindre laxförande älvar fortfarande problematisk. Små populationsstorlekar i kombination med stor mellanårsvariation i antal uppvandrande lekfiskar, innebär att flera bestånd riskerar 210

att utarmas genetiskt. Det finns även indikationer på att överlevnaden till havs minskat under senare år, vilket gör situationen än mer allvarlig. Dessutom finns det risk att vilda bestånd av lax och öring påverkas negativt som en följd av ekologiska och genetiska interaktioner med odlad fisk. Hur? Fiskeriverkets nationella åtgärdsprogram för återuppbyggnaden av vildlaxälvar och arbetet med att etablera väl fungerande indexälvar kommer att prioriteras. Fiskeriverket bedömer att en genetisk säkerställning av vilda stammar förutsätter kunskap om den genetiska statusen hos vild lax och havsöring. Följande delåtgärder bedöms nödvändiga. 1. Utredning om både ekologiska och genetiska effekter av interaktioner mellan vild och odlad fisk (till exempel genetisk introgression). 2. Förbättring av tillämpningen av befintligt regelverk. För att kunna få en striktare tillämpning av befintligt regelverk för utsättningar är det viktigt att effekterna av redan genomförda utsättningar utvärderas. Detta kan ske genom användning av befintligt material från långa märkningsserier och genetiska studier. 3. Utredning om möjligheten att minska omfattningen av kompensationsutsättningar och anpassa dem bättre till det aktuella fisketrycket. 4. Ekologisk och genetisk långtidsuppföljning i representativa indexvattendrag bör designas och insamling av material och drift i uppföljning av indexvattendrag startas. Uppföljningen förutsätter teknisk installation och avläsning. Vem? Fiskeriverket i samarbetet med universiteten. Kostnad och finansiering Delåtgärderna 2 och 3 ovan kan genomföras inom ramen för Fiskeriverkets verksamhet. Undersökningarna som nämns ovan saknar långsiktig finansiering. Beräknad kostnad för de genetiska studierna enligt del åtgärd 1 under perioden 2009-2012 är 4 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Beräknad kostnad för drift i uppföljning av minst 4 indexvattendrag enligt del åtgärd 4 beräknas kosta 1,5 mkr per år eller 6 Mkr för perioden 2010-2013. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Migrerande fiskarter är en viktig del av ekosystemet längs vattendragens avrinningsområde och i kustområdet. De är av stor betydelse för yrkesfiske, fisketurism och fritidsfiske i kustområdet och längs vattendragen. För många människor har laxen också ett stort värde i att bara finnas till (s.k. existensvärde) En betalningsviljestudie visade att hushållen i Sverige värderar en ökning av antalet uppvandrande vildlaxar i Vindelälven från 3000 till 4000 till mellan 100 och 500 miljoner 211

kr.(håkansson 2007). Åtgärden är av kunskapsbyggande karaktär. Därför har en fördjupad konsekvensbedömning inte gjorts. Tidplan 2009-2012 för de genetiska undersökningarna och 2009-2020 för fullständig genomförande. Inventering och planering av åtgärder i vattendrag genomförs 2010-2011 och åtgärder kan påbörjas 2010. Planering för installationen i indexälvarna kan utföras under 2009, men något byggande eller annan verksamhet kan inte påbörjas förrän 2010, under förutsättning att finansieringen då är klar. Nytta Bibehållen grad av genetisk variation och bevarande av unika lokala anpassningar i vilda lax och öringpopulationer. e) OMEDELBARA ÅTGÄRDER FÖR ATT MINIMERA BIFÅNGST AV SMÅFISK OCH ICKE MÅLART 2012 (Se även B14) Varför? Bifångst och utkast problematiken är ett hot mot den biologiska mångfalden. Utveckling av storleksselektiva redskap är särskilt viktigt i trålfisket eftersom dödligheten vid utkast av vissa arter är mycket hög. Tekniskt finns det möjligheter att öka trålfiskets storleks- och artsselektivitet och att utveckla mer selektiva redskap i Östersjön. Då EU reglerar användning av redskap vore kunskapsutvecklingen av nya skonsamma redskap gynnas av och göras mer kostnadseffektiva genom regionalt samarbete. Överenskommelsen med Danmark om införande av ett skyddade område med 3 zoner där fisket tillåts under vissa villkor visade till exempel på behov av harmonisering och fortsatt samarbete på redskapsfronten. Hur? Regeringen anser det angeläget att Fiskeriverket utarbetar ett långsiktigt program för arbetet med skonsamma fiskeredskap och strategier för hur dessa ska minska bifångster och utkast. Fiskeriverket kommer att arbeta fram ett sådant program. Såväl Baltic RAC som COM har nyligen belyst problematiken och efterfrågar kunskap och rådgivning, via ICES, om hur utkasten kan minimeras och Jordbruksdepartementet har initierat ett internationellt samarbete för att finna en lösning. Bacoma-trålens selektivitet kan till exempel förbättras. I mars 2009 gjordes ett första pilottestet av ett nytt Bacoma-lyft och ett samarbete har påbörjats med yrkesfiskarna en anpassad trål ska utvecklas, testas och utvärderas. Under 2009 kommer mer formella redskapsförsök att genomföras med observatörer ombord följt av dataanalyser och rapportering till JoDep, ICES och KOM. Det fortsatta arbetet kommer att bedrivas tillsammans med BSRAC och berörda Östersjöstater. 212

Det arbete som genomförs avseende forskning och utveckling samt införande av fiskeredskap bör också harmoniseras regionalt. Fiskeriverket kommer att aktivt medverka i den regionala processen som redan påbörjats i Östersjön. Detta skulle kunna utvecklas vidare till gemensamma projekt. Vem? Fiskeriverket, tillsammans med BSRAC och andra medlemsländer i HELCOM. Särskilt tonvikt bör ges till samarbete med Polen, Tyskland och Danmark. Kostnader och finansiering Kostnaden för framtagande av ett långsiktigt program för arbetet med skonsamma fiskeredskap och strategier rymmer inom Fiskeriverkets ordinarie verksamhet och budget. Kostnaden för utveckling, test och vetenskaplig utvärdering under 2009 beräknas uppgå till 1 Mkr. Prop 2008/09:170 prioriterar frågan och identifierar finansieringen kan delvis ske genom anslaget 1:12 Havsmiljö och EFF. Kostnaderna för genomförande fasen med fullt införande av det anpassade redskapet kan tidigast ske 2011 och med fördel medfinansieras genom EFF (2007-2013). Kostnaden för att utveckla samarbetsformer och projektförslag tillsammans med andra Östersjöländer beräknas uppgå till 0,5 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys En bättre och gemensam utveckling av skonsamma fiskeredskap är tänkt ska ha positiv effekt på fiskbestånd och ekosystem, inklusive havsbottnarna och marina däggdjur. En ökad selektivitet kan leda till att mängden utkast av fisk kan minska. Bristfällig storleksselektivitet orsakar tillväxtöverfiske, vilket innebär att beståndens produktivitet inte utnyttjas då alltför många unga fiskar dör innan deras potentiella tillväxt har realiserats. Ökad storleksselektivitet är dock inte ensidigt positivt då mer storleksselektiva redskap, i kombination med det gällande kvotsystemet (TAC), ger en ökad fiskeridödlighet hos de stora fiskarna (de reproduktiva individerna i ett bestånd), vilket äventyrar framtida produktion av ung fisk. Samtidigt som selektiviteten i fisket förbättras är det viktigt att vara medveten om påverkan på ekosystemen av att vissa storlekar selekteras bort ur redskapen. Förekomst av både mindre och större fiskar av samma art samt en balans i sammansättningen av olika arter inom ett område kan vara viktigt för att behålla ett stabilt ekosystem. Redskapsutveckling har tidiagare renderat såväl ökade lönsamhetssiffror (förädlingsvärde) som minskade lönsamhetssiffror Ett positiv exempel på utveckling av selektiva redskap som har spridits i regionen är rist inom räk - och på senare tid även kräfttrålfisket. Unilateralt införande av redskap kan dock vara problematiskt. Avsaknad av regional samordning i detta arbetsfält har i verkligheten medfört extra 213

utgifter för staterna när harmoniseringen i område som brukas gemensamt måste ske via regleringen av fisket. Det har också let till missnöje bland fiskarena som misstror andra länders fiskares redskap. Genom den regionala marknaden och gällande förvaltningssystem kan det lätt bli oväntade effekter av införande av nya redskap unilateralt Sammanfattningsvis kan man säga att, att Sverige och dess granländer har haft mindre och sinsemellan föga samordnad redskapsutvecklings verksamhet. Det har inte varit ett samhällsekonomiskt effektivt sätt att arbeta. Tidplan 2009-2012. Nytta Selektiva redskap förväntas minska utkast och förbättra rekryteringen och bestånden och deras ålders och storleksstruktur. Ett regionalt arbete kan öka effektiviteten och genomförandet. f) UTVÄRDERA EFFEKTIVITETEN AV EXISTERANDE TEKNISKA ÅTGÄRDER 2008 FÖR ATT MINIMERA BIFÅNGST AV TUMLARE OCH INFÖRA NYA TEKNIKER OCH ÅTGÄRDER Se B:10, B12 och B14 B17:3(fd B17:2g) Fiskerimyndigheterna anmodas att vidta åtgärder för att: a) OMEDELBART SE TILL SÅ ATT TJUVFISKE, ICKE-REGLERAT FISKE OCH ICKE RAPPORTERAT FISKE UPPHÖR SAMT UTVECKLA LANDNINGSKONTROLL MM ENLIGT BSRAC KONFERENSEN I MARS 2007 Nationell handlingsplan för effektivisering av svensk fiskerikontroll Varför? Fiskets rapportering och kontrollen av fisket har varit bristfälligt runtom i Europa. Ofullkomlig eller oriktiga fångstdata kan sätta på spel den kunskapsbasen som används för beståndsuppskattningar men också generera konflikter och orättvisor vid fördelning av resursen mellan olika fisketyper eller kategorier. Hur? För att åtgärda denna typ av brister har Fiskeriverket vidtaget en serie åtgärder. Bland annat har antalet kontrollanter fördubblats och metoder för landningskontroll utvecklats. Fiskeriverket har i samråd med Kustbevakning sett över fiskerikontrollens funktion och organisation och utarbetat en nationell handlingsplan för fiskerikontrollen 2008-2011. Planen redovisar för den samlade verksamheten inom fiskerikontroll och föreslår kontrollprioriteringar. 214

Inför 2009 har Fiskeriverket och Kustbevakningen utarbetat en gemensam tillsynsplan som anger hur den samlade resursen för fiskerikontroll skall användas. Planen anger vilka prioriteringar som är viktiga under 2009. Planen tar sin utgångspunkt i den strategiska Riskvärderingsplan som utarbetats. Vidare genomförs kontinuerligt analyser av brister i fiskets rapportering. Resultatet ligger sedan till grund för kontrollåtgärder och information till yrkesfiskare. IT-stöd samt nya rutiner kommer att effektivisera arbetet med såväl registreringen av fångstuppgifter som korskontroller av olika källor så som avräkningsnotor, loggboksblad, VMS. Under 2009 kommer Fiskeriverket fortsätta utveckla systemet för att identifiera och beivra överträdelser vilket på sikt kommer att leda till förbättrad efterlevnad av de regler som gäller för fiskets rapportering. En väsentlig del i den framtida fiskerikontrollen kommer att utgöras av systematik för ökad spårbarhet. Detta regleras såväl i den beslutade sk IUUförordningen men lyfts även fram i Kommissionens förslag till ny reglering av gemenskapens fiskerikontroll. Fiskeriverket har utvecklat en separat åtgärd för det. Vidare kommer verksamheten inriktas mot att bibehålla de förbättringar som genomförts och som lett fram till att Kommissionen numera anser att Sverige nu lever upp till de regler som gäller för genomförande av fiskerikontrollen. Vem? En effektiv fiskekontroll förutsätter samverkan mellan olika myndigheter. Fiskeriverket har tidigare samarbetat med Kustbevakningen och Länsstyrelserna. Det tidigare inledda samarbetet med Skatteverket, Tullverket och Polismyndigheten kommer att fortsätta. Kostnader och finansiering Fiskeriverkets kostnader för fortsatta förbättringarna har beräknats till totalt 96,7 Mkr för perioden 2009-2015. Fiskeriverkets kostnader för förbättringar för perioden 2010-2012 har beräknats till 34 Mkr och har lämnats i budgetunderlaget för nämnda period. Åtgärden saknar för närvarande finansiering. Konsekvensanalys Ett mer effektivt nyttjande av resurserna till fiskekontroll gör att kostnaderna för kontrollen kan minska, alternativt att man med samma mängd resurser kan få en större effekt av den kontroll som genomförs. En effektiv kontroll reducerar det olagliga fisket, vilket kan gynna beståndsutvecklingen och därmed fiskesektorn och samhället i stort. Det är viktigt att i utformningen av regleringar beakta de kontrollkostnader regleringarna medför, så att inte kontrollkostnaden blir orimligt hög i förhållande till den nytta regleringen ger. Tidplan 2009-2015. 215

Nytta Nyttan av fångstregistrering och fiskerikontroll är direkt relaterad till ansvarsfull förvaltning av resursen. Kontrollen har även en stor roll i motverkandet av konflikter mellan olika kategorier fiskande. Pilotprojekt för säkerställande av ursprung, laglighet och kvalitet [Ny Åtgärd] Varför? För att öka avsättningen för lagligt fångad fisk måste handeln med fisk kunna garantera fiskens ursprung, laglighet och kvalitet. Fiskets rapportering och kontrollen av fisket måste kunna verifieras och effektiviseras. Informationen kring hanteringen av fisk från det att den fångas tills den säljs till konsument måste vara transparent och tillgänglig för alla intressenter. Hur? En väsentlig del i den framtida fiskerikontrollen kommer att utgöras av systematik för ökad spårbarhet. Detta regleras såväl i den beslutade s.k. IUU-förordningen men lyfts även fram i Kommissionens förslag till ny reglering av gemenskapens fiskerikontroll. Under 2008 deltog Fiskeriverket i en förstudie som genomförs vid Chalmers Universitet med syftet att belysa möjligheterna att med användande av logistikteknologi skapa ett system för spårbarhet av fisk. Denna förstudie har under 2009 lagts till grund för ett forskningsprojekt vid Lunds Tekniska Högskola. Forskningsprojektets namn är Ökad transparens inom Supply Chain för fisk och fiskprodukter. Forskningsprojektet omfattar kedjan från fiskeansträngning till konsument (fiskdisk). Ansatsen bygger på orden ursprung, laglighet och kvalitet. Resultatet skall vara en spårbarhet som samtidigt kan garantera myndigheter, konsumenter och fiskhandlare fiskens ursprung, laglighet och kvalitet. Utgångspunkt tas i den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) och dess kontrollregim som syftar till att reglera dessa faktorer för gemenskapens fiskeindustri. Innan man introducerar systemet och går över till full genomförande fas måste resultatet från forskningsprojektet prövas i en mindre skala. Detta ska göras med hjälp av ett pilot projekt som planeras genomföras under 2010. Pilot projektet kommer också att genera underlag för att beräkna kostnaden för ett bredare införande. Vem? Ett lyckat införande av system för spårbarhet förutsätter samverkan mellan myndigheter, forskare, fiskare, fiskhandel, dagligvaruhandeln och konsumenter. Kostnader och finansiering Kostnaderna för genomförande av ett pilotprojekt under 2010 har beräknats till ca 2 Mkr. Åtgärden saknar för närvarande finansiering. 216

Konsekvensanalys Ett mer transparant sätt att sprida informationen om fisken från fångstplats till konsument ökar viljan att konsumera lagligt fångad fisk. Även konsumentens betalningsvilja och därmed fiskarens inkomst kan öka. Detta kommer i sin tur att minska avsättningsmöjligheterna för orapporterad eller på annat sätt illegalt fångad fisk. Det skapas också ökade möjligheter för et ökat eget ansvarstagande inom näringen och möjligheter till en effektivare och billigare fiskerikontroll. Tidplan 2010-2011. Nytta Nyttan av ökad spårbarehet är direkt relaterad till ansvarsfull förvaltning av resursen. Införande av transpondrar AIS för alla fiskebåtar Varför? Kunskap om fisket geografisk position och mönster är en viktig dimension i förvaltning. AIS (Automatic Identification System) är namnet på ett system som gör det möjligt att från ett fartyg identifiera och följa andra fartygs rörelser. Fiskets rapportering och kontrollen av fisket har varit bristfälligt runtom i Europa. Information om fångstplatser och om fiskets rumsliga mönster är nödvändig underlag för en effektiv förvaltning. Båtar mindre än 15 m har inte haft transpondrar och rapporterat därför sin fångst via telefonsamtal 2 timmar före landning något som har varit besvärlig för de kustnära fiskaren. AIS teknik kan både förenkla och effektivisera rapporteringen. Hur? En pilottest har genomförts i samarbete med samförvaltningsinitiativet Norra Bohuslän. Införande av AIS kan nu gälla allmänt för alla fiskebåtar som inte har VMS. Vem? Införande av AIS kommer att göras samarbete med fiskarenas organisationer Kustbevakningen och Länsstyrelserna Kostnader och finansiering AIS klass B-system uppskattas vara ca 10 000 kr per båt. Den totala kostnaden för att alla fartyg 10-15 meter installerar klass B-systemet ca 600 000 kr per år. Det antas att systemen i genomsnitt används i ca 10 år innan de byts ut. Den årliga kostnaden för fiskaren blir ca 1400 kr per fartyg med en AIS B-transponder. EU bidrag på upp till 70 procent av kostnaderna skulle kunna utgå för dess införande. Kontrollkostnaden för Fiskeriverket i form av en ökad administration bedöms kunna uppgå till ca 100 000 kr per år. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. 217

Konsekvensanalys Införande av AIS-transpondrar för båtar kan förbättra kontrollen och minska det olagliga fisket, förbättra sjösäkerheten, generera kunskap om fiskens spridning, utgöra grund för ursprungsmärkning av den fångade fisken samt minska den administrativa bördan för fiskaren med fartyg under 15 meter. Såväl den sektoriella som den samhällsekonomiska analysen visar på positiva effekter av införande av AIS. En mer utvecklad konsekvensanalys återfinns i NV rapport 5984. Tidplan 2010-2013. Nytta Nyttan av fångstregistrering är direkt relaterad till ansvarsfull förvaltning av resursen. Positionsrapportering har även betydelse för sjösäkerheten och kan utgöra underlag vid konfliktlösning. b) (fd B 17:2h)VIDTA SNABB IMPLEMENTERING AV EXISTERANDE LÅNGSIKTIGA FÖRVALTNINSPLANER FÖR TORSK OCH ÅL SENAST 2012 Flerårig plan för torskbestånden i Östersjön (EG förordning 1098/2007) (se även B16a) Varför? Det östra torskbeståndet i Östersjön har tidigare minskat kraftigt men denna trend verkar nu har upphört och lekbiomassan utgör nu ca 70 procent av den biologiskt säkra nivån. För att fortsätta återskapandet av Östersjöns torskbestånd måste i första hand fisket på dessa bestånd fortsatt begränsas och fiskeflottans kapacitet anpassas därefter (se B15a). Begränsningar i torskfisket bör kunna göras med en begränsad påverkan på det småskaliga fisket i södra Östersjön. Hur? Den nya förvaltningsplanen innebär en övergång från ett system som bygger på stoppdagar till ett system som utgår från ett visst antal möjliga fiskedagar per år för de fartyg som får ett särskilt tillstånd att fiska torsk. Återhämtningsplanen inkluderar en fortsatt årlig minskning av antalet möjliga fiskedagar per fartyg med 10 procent, tills fiskeridödligheten har nått en långsiktigt hållbar nivå (MSY). Planen innebär mer omfattande och effektivare kontrollåtgärder för att det olagliga fisket ska minimeras så snart som möjligt. Planen kommer att utvärderas under 2010. Fiskeriverket har vidtagit åtgärder för att planen inte ska ha en starkt negativ påverkan på de mindre kustnära fiskefartygen, som fiskar med bottensatta garn och långrevar och som är betydligt mer väderberoende än de större trålarna. Fiskeriverket har sedan den 1 januari 2008 beslutat att avsätta en viss andel av den svenska 218

torskkvoten till det kustnära garn- och krokfisket, för att gynna de mer småskaliga fiskefartygen med hemmahamnar i Östersjön. Incitament för skrotning av fartyg (enligt B16a) är direkt kopplad till denna åtgärd. Slutligen kommer Fiskeriverket att från och med 2009 genomföra en kraftig minskning av antalet fisketillstånd. Vem? Fiskeriverket. Kostnader och finansiering Kostnaden för arbetet ryms inom Fiskeriverkets ordinarie verksamhet och budget Kostnaderna och finansiering för skrotning av fartyg tas upp i B16. Tidplan 2009-2011. Nytta En återhämtning av torksbeståndet i Östersjön har en stor ekologisk och ekonomisk betydelse. Återhämtningsplan för torsk i Kattegatt (EG förordning423/2004) Varför? Kattegattbeståndet av torsk är utanför biologiskt säkra gränser och fisketrycket i området bedöms vara för högt. ICES har därför sedan 2000 rekommenderat ett fiskestopp. I december 2003 beslutades om en återhämtningsplan (rådsförordning (EG) nr 423/2004) från och med år 2004 för torsk i bl.a. Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Återhämtningsplanen har under de gångna åren inte tillämpats strikt. Nivåer för fiskeansträngningen beslutas årligen av ministerrådet per torskfångande redskapskategori. STECF har under åren utvärderat effekterna av torskåterhämtningsplanen och kommit till slutsatsen att denna inte har bidragit till förväntad sänkt fiskeridödlighet. Vid Ministerrådet i december 2008 beslutades ett införande av ett KW-dagssystem som kommer att på ett radikalt sätt minska bl.a. torsfisket. Hur? Kommissionens förslag om kw-dagssystemet har redan införts. Sverige och Danmark har infört ett stängt område i sydöstra Kattegatt. Fiskeriverket kommer att säkerställa en strikt genomförande av dessa åtgärder och följa upp deras effekt. Incitament för skrotning av fartyg (enligt B16a) är direkt kopplad till denna åtgärd. Vem? Fiskeriverket Kostnader och finansiering Kostnaden för arbetet ryms inom Fiskeriverkets ordinarie verksamhet och budget. 219

Konsekvensanalys Fiskeriverket har utvecklat en konsekvensbedömning som kombinerar en serie åtgärder i Kattegatt. Konsekvensanalys redovisas i bilaga XY Tidplan 2008-2012 Nytta Den förväntade effekten av åtgärderna är en återhämtning av torsken i Kattegatt. I kombination med andra åtgärder förväntas detta även öka fiskeföretagens lönsamhet. Genomförande av en nationell förvaltningsplan för ål (se även B20a) Varför? Det europeiska ålbeståndet befinner sig en djup kris. Sveriges regeringen anser att det är viktigt att återställa vandringsleder. 2007 fattade Fiskeriverket beslut om ålfiskeförbjud i Sverige. Småskaliga kust- och insjöfiskare, för vilka ål är en viktig del av ekonomin, kan dock få särskilt tillstånd för fortsatt ålfiske. EU antog år 2007 en rådsförordning (EG) nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål där varje medlemstat ges möjlighet att upprätta avrinningsområdesvisa planer för förvaltning av ålbeståndet. Målet med förvaltningen är minska dödligheten så att 40 procent av ålens biomassa i ett av människan opåverkat bestånd skall kunna lekvandra till Sargassohavet. I december 2008 lämnade Sverige en nationell förvaltningsplan för ål till EUkommissionen för godkännande. Vart tredje år ska medlemsstaterna rapportera till kommissionen om övervakning, effektivitet och resultat av vidtagna åtgärder inom ramen för den nationella ålförvaltningsplanen. Ett effektivt genomförande av planen förutsätter förstudier inför urval av åtgärder och restaurering och en god övervakning och uppföljning. Hur? Den svenska förvaltningsplanen består av fyra huvudinriktningar: skärpta regleringar av fisket och utökade kontrollåtgärder, ökade utsättningar av ål och åtgärder för minska dödlighet hos blankål i vattendrag. Hela Sverige betraktas som ett enda ålavrinningsområde för att vidtagna åtgärder ska bli maximalt kostnadseffektiva med störst effekt i form av ökad blankålsutvandring. Uppföljning och kontroll av vidtagna åtgärder är en viktig del av planen. Detta är viktigt för att kunna följa effekterna av förvaltningsåtgärderna, dra slutsatser om kostnadseffektiva insatser och kunna göra förvaltningen adaptiv. Särskild vikt bör läggas vid samverkan mellan myndigheter och intressenter utanför fiskesektorn som kan ha betydelse för ålens beståndssituation. 220

1. Skärpta regleringar av fisket Februari 2009 togs första steget i inom ramen för den svenska ålförvaltningsplanen som syftar till att halvera ålfisket framtill år 2013. Under 2009 ska fångsterna minskas med ytterligare omkring en femtedel jämfört med 2007 års nivå. Förutsättningarna för att bedriva ett ålfiske skiljer sig åt utefter kuststräckorna och i sötvattensområdena varför också bestämmelserna skiljer sig åt. I Östersjön infördes 2009 en begränsning i form av att fiskaren får en sammanhängande period om max 90 dagar då ålfiske får bedrivas. I Öresund höjs minimimåttet från 35 till 40 cm. Vidare införs krav på märkning av sumpar eller liknande anordningar då ål hålls levande i någon form av sump eller liknande anordning. I Kattegatt införs också ett förbud mot sumpning av ål från och med den 1 oktober till och med den 30 april. 2. Utökade kontrollåtgärder För att efterlevnaden av bestämmelserna ska kunna kontrolleras införs även vissa förändringar gällande licens och rapporteringskraven inom ålfisket. Fiskeriverkets och Kustbevakningens upprättar årligen en tillsynsplan där verksamhetens inriktning under året framgår. Kontroll av licensiering görs både administrativt och vid fältkontroll (till lands och till sjöss) genom avstämning av ålfångster funna i fält eller i fångstdokumentation, mot registret över fiskare med särskilt tillstånd för ålfiske. På motsvarande sätt görs en kontroll av effortbegränsningen genom avstämning av information i fält och i fångstdokumention mot den anmälan om fiske med ålfångande redskap som fiskaren lämnar. Även länsstyrelsens fisketillsynsverksamhet kan medverka i tillsynen i fält. 3. Ökade utsättningar av ål Målet beträffande glasålsutsättningar är att utsättningsvolymerna ska fördubblas inom planperioden. Uppföljning av utsättningsverksamhet är nödvändig för att kunna kvantifiera effekterna av utsättningar på framtida lekbiomassan. Fiskeriverket avser att fortsättningsvis märka all utsättningsål med strontiumsalt (som lagras upp i otoliterna) så att effekten kan följas upp. Tekniken måste dock förfinas. 4. Åtgärder för minska dödlighet hos blankål i vattendrag Ålförvaltningsplanen innehåller förslag på åtgärder för att så snart som möjligt reducera åldödligheten i krafverksturbiner. I en frivillig avsiktsförklaring deklarerar kraftindustrin att man tillsammans med Fiskeriverket inom en femårsperiod har målet att öka den nuvarande totala överlevnaden i de delar av svenska vattendrag där utvandrande ålar behöver passera minst ett kraftverk till minst 40 procent av den potentiella blankålsproduktionen. Minst fyra objekt per år borde åtgärdas. Vem? Arbetet med tillämpning och uppföljning av nationella ålförvaltningsplanen kommer att ledas av Fiskeriverket i samråd med Naturvårdsverket och länsstyrelserna, fiskets organisationer samt andra intressenter i ålfrågan. Andra myndigheter som 221

direkt berörs av arbetet med ålförvaltningsplanen är Vattenmyndigheterna, Miljödomstol, Kammarkollegiet, Kustbevakning och Energimyndigheten. Särskilda arbetsgrupper kommer att inrättas och Fiskeriverkets Rådgivande grupp för ålfrågor är ett viktigt organ för framtagandet av planen. Kostnader och finansiering 1. Införande av skärpta regleringar av fisket ryms inom Fiskeriverkets ordinarie verksamhet och budget. 2. Utökade kontrollåtgärder inom Fiskeriverket och Kustbevakningens ordinarie verksamhet och budget. 3. Kostnaden för utsättning av ca 2,5 miljoner ålyngel/år beräknas uppgå till 5-6 Mkr per år och kan delvis finansieras genom stöd från EFF, fiskevårdsmedel och anslaget för biologisk mångfald. Kostnad för utveckling av otolitkemisk tekning och märkning av alla ålyngel som sätts ut under ett tre års period beräknas uppgå till 4,7 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. 4. Kostnaderna för åtgärder i vattendrag är svåra att uppskatta och varierar beroende på vilken typ av åtgärd som avses. Åtgärdsarbetet bör generellt finansieras av energisektorn. Inom ramen för EFF (2007-2013) och under perioden 2009-2010 finns det förutsättningar för företag och regional aktörer att ansöka om konkreta biotop- eller vandringsförbättrande projekt. Den konkreta utformningen av dessa förutsätter ett förarbete för myndigheterna i form av planering, prioritering, uppföljning och utvärdering. Den beräknade kostnaden för detaljplanering av de enskilda åtgärder, urval och prioritering beräknas uppgå till 0,5 Mkr per år eller 1,5 Mkr för ett 3 års period. En viss del av arbete bör ses som pre- projekteringsarbete och skulle kunna integreras i EFF ansökan. Prop. 2008/09:170 identifierar finansieringen sker genom anslaget 1:12 Havsmiljö. Den beräknade kostnaden för uppföljning av effekterna på gulålsbestånden och lekflykten uppskattas till 0,3 Mkr per åtgärdad objekt och år. Kostnaden för att följa upp 12 objekt under ett tre års period beräknas till 10,8 Mkr. Prop. 2008/09:170 identifierar finansieringen sker genom anslaget 1:12 Havsmiljö. Naturvårdsverket har finansierat projekt för att främja nedvandring av fisk, och i synnerhet ål, med 2545000 kr under 2008. (från havsmiljöanslaget 34:12) Konsekvensanalys Om inte åtgärder vidtas för att minska den av människan orsakade dödligheten av ål är risken stor att ålen utrotas. Den stora nyttan med åtgärderna är att de bidrar till att förhindra att ålen utrotas. Ålen har i sig ett existens- och optionsvärde och bidrar till den biologiska mångfalden. Existensvärdet är det värde som individer sätter på en resurs som är oberoende av brukandet av resursen. Optionsvärdet är värdet av att ha möjlighet att nyttja resursen i framtiden. 222

Nästan alla ålfiskare är småskaliga fiskare. Åtgärderna kommer alltså att leda till en minskning av det småskaliga fisket i Sverige. Att bevara ålen medför att möjligheterna till ett fiske i framtiden, och därmed bevarandet av kulturvärden, kan förbättras. Den samhällsekonomiska kostnaden för utsättning av ål består i kostnaden för inköp, förflyttning och karantän av glasålarna. Kostnaden per glasål bedöms vara ca 6,25 kr per glasål. Med detta pris skulle kostnaden för ytterligare 1,3-1,5 miljoner glasål per år kosta ca 8,1-9,4 miljoner kr per år exkl skattefaktorer. Utökningen av utsättningarna bedöms medföra att ytterligare 185 000 ålar vandrar ut till havet årligen. Kostnaden per utvandrad ål blir då ca 44 51 kr. Större delen av kostnaden för att minska dödlighet hos blankål i vattendrag antas bäras av kraftbolagen, medan staten kan komma att stå för en mindre del av kostnaderna. För en bedömd investeringskostnad i sex avrinningsområden på ca 8-10 miljoner kronor per år och ett årligt bortfall av elproduktion värt ca 700 000 kr per år, räknat på 2005-års medelvärde för systempriset på el, bedömer Fiskeriverket att det angivna övergripande målet i EU:s ålförordning kan nås. Om överlevnaden vid utvandring ökas till minst 40 procent, från en dödlighet på ca 95-96 procent idag, ger detta ett tillskott i utvandring motsvarande 40 000 blankålar utöver de 100 000 naturligt utvandrade ålarna som kommer att undgå turbinförluster. Den sammanlagda effekten av åtgärderna i kraftverken blir då ca 140000 ålar per år. Utöver detta kan även andra migrerande fiskarter gynnas av de åtgärder som genomförs, då även deras överlevnad i turbinerna kan öka. En utvecklad konsekvensanalys presenteras i NV rapport 5984 Tidplan 2009-2016 En första rapport ska delges Kommissionen 2012. Nytta Ålen är en akut hotad art och åtgärden är avsedda att minska risken för att den ska utrotas. Ålen har ekonomiskt betydelse för det småskaliga kust- och insjöfisket fisket i Sverige. Restaureringsåtgärder förväntas leda till att även andra migrerande fiskarter gynnas. Bevarande av ålen och en förbättrad situation för andra migrerande fiskarter gör att den biologiska mångfalden gynnas. En god övervakning av ålens beståndssituation samt regional samordning av förvaltning Varför? Förvaltningen av ålen inom EU bygger på planer som hanterar delbestånd inom en ålförvaltningsenhet, som i Sveriges kan vara upp till ett helt medlemsland eller mindre geografiska enheter. Detta innebär att det finns en risk att fiske på vandrande blankål inom Östersjön äventyrar effekterna av de olika medlemsländernas nationella ansträngningar. Även om målen inom förvaltningsplanen uppfylls kan 223

ålarna fiskas upp efter att de lämnat den nationella förvaltningsenheten. Det är i dagsläget oklart hur ålar som växer upp inom olika delar av Östersjöbäckenet (längs kusterna eller i sötvatten) rör sig inom Östersjön, dels under invandringen och uppväxten, men också vid blankålsvandringen på väg ut ur Östersjön. Därför är det heller inte klarlagt var de ålar som fångas i blankålsfiske längs Östersjöns kuster egentligen har växt upp. Hur? Utöver förstudier inför urval av åtgärder och uppföljning av restaureringseffekter förutsätter ett effektivt genomförande av planen en god övervakning och uppföljning ab beståndsstatus, fångst och fiskeansträngning på nationell och regionalnivå. Detta är viktigt för att kunna följa effekterna av förvaltningsåtgärderna, dra slutsatser och kunna göra förvaltningen adaptiv. Vart tredje år ska medlemsstaterna rapportera till kommissionen om övervakning, effektivitet och resultat av vidtagna åtgärder inom ramen för den nationella ålförvaltningsplanen. Att i detalj följa och analysera status hos ålbeståndet inom alla svenska habitat saknar ekonomisk realism. Mätstationer för rekryterings övervakning, indexområde för fiskerioberoende beståndsövervakning föreslås samt utveckling av ett system som sammankopplar fångs av blank ål med uppväxtområde föreslås. 1. I dag finns det i drift 8 mätstationer för uppvandrande ål. Vidare registreras även ålyngel (inte bara glasål) i vattenintaget vid Ringhals kraftverk. Ytterligare två mätstationer för rekrytering bör etableras, en riktad glasål/yngeltrålning och en angränsande uppvandringsserie där Fiskeriverket själva driver uppsamlingen. 2. Ett system för övervakning inom ett antal indexområden för ål. Till en början föreslås fyra indexområden varav tre i Östersjön. Relativ beståndstäthet föreslås övervakade med provfisken. En möjlighet finns att studera ålarnas vandringar inom det studerade området genom märkning och återfångst. Rekryteringen av unga ålar uppströms från kusten föreslås övervakas genom befintliga eller nya uppvandringsfällor och utvandringen av blankålar övervakas genom utvandringsfällor eller märkning och återfångst. 3. I förtexten i Rådets Förordning (EG) nr 1100/2007, punkten 11, poängteras vikten av en gränsöverskridande samordning inom Östersjön. För att reda ut hur ålarna rör sig inom Östersjöbäckenet föreslås en studie med märkning och återfångst i hela Östersjöbäckenet. Minst 300 blankålar/år bör följas upp. Syftet skulle vara att kunna koppla samman uppväxtområden med fångst av ål, främst blankål. Denna information är nödvändig för att i nästa steg möjliggöra att förvaltningen av ål i hela Östersjön kan samordnas. Arbetet bör drivas av Sverige som är ledande land och påbörjas med två regionala arbetsmöte. Vem? Arbetet med övervakning av beståndsstatus och regional samordning av förvaltning kommer att ledas av Fiskeriverket i samarbete med andra Östersjöländer, ICES, 224

STEFC och i samråd med Naturvårdsverket, BSRAC, fiskets organisationer samt andra intressenter i ålfrågan. Kostnader och finansiering 1. Fiskeriverket finansierar i dagsläget yngeltrålningen IBTS som del av EUs DCR (Data Collection Regulation), registreringen av ål i Ringhals (som del av kontrollprogrammet för kärnkraftsverket) samt dataläggning av alla rekryteringsserier. Kostnaden för drift av två mätstationer för rekrytering beräknas uppgå till 0,65 Mkr per år under de första tre åren, samt ca 0,55 Mkr per år därefter. Kostnaden för perioden 2010-2013 uppgår till 2,5 Mkr. Finansiering saknas. 2. Kostnaden för beståndsövervakning i tre indexområden inklusive märkning uppskattas till 1,7 Mkr per år. Kostnaden för perioden 2010-2013 uppgår till 6,8 Mkr. Finansiering saknas.. 3. Fiskeriverket har för avsikt att tillsammans med andra Östersjöländer ansöka om medel ur Europeiska och eller internationella fonder som NEFCO. Kostnader för projektplanering och organisation av två regionala arbetsmöte uppskattas till 0,8 Mkr. Finansiering saknas. Konsekvensanalys En god uppföljning av åtgärdernas effekt är nödvändigt för att få information om vilka åtgärder som är ändamålsenliga och kostnadseffektiva. Utan uppföljning riskerar man förlora kunskap och satsa på åtgärder som inte ger bästa effekt. Om inte åtgärder vidtas för att minska den av människan orsakade dödligheten av ål är risken stor att ålen utrotas. I den svenska förvaltningsplanen betraktas hela Sverige som ett enda ålavrinningsområde, för att vidtagna åtgärder ska bli kostnadseffektiva med så stor effekt som möjligt i form av ökad blankålsutvandring. Det räcker dock inte med att Sverige genomför åtgärder, utan för att förbättra situationen är det nödvändigt att kraftiga åtgärder genomförs även i övriga EUländer och att länderna är medvetna och värnar om varandras insatser. Annars riskerar man att investeringarna på en förvaltningsenhet inte uppnår den förväntade effekten. Å ena sida består en stor del av fångsterna i det svenska blankålsfisket av ål som vuxit upp i andra Östersjöländers vatten och å andra sida kan den ålen som de svenska åtgärderna räddat fångats upp av. Åtgärdernas effekt på bestånden måste följas upp för att garantera att den av människan orsakade dödligheten av ål reduceras. Tidplan 2010-2013 Nytta Övervakning inom indexområdena förväntas ge svar på förvaltningsåtgärder inte bara inom det undersökta området, utan även på förändringar på en större geogra- 225

fisk skala. Resultaten förväntas även bidra till att verifiera modeller för den teoretiska produktionen blankål inom olika delar av det svenska utbredningsområdet. Den regionala samordningen är nödvändig för att resultatet av de nationella åtgärderna inte ska äventyras. B18 Ansvariga myndigheter bör införa angivna mål i bilagan till BSAP avseende åtgärder inom fiskeriförvaltningen Fiskeriverket har för avsikt att arbeta för målen, vilka täcks upp av åtgärderna i planen. B19. Gemensam skrivelse i EU om uthålligt fiske i samklang med BSAP Varför? I nuvarande grundförordning anges att vissa avsnitt av den gemensamma fiskeripolitiken måste ses över före utgången av 2012. HELCOM har fattat beslut om att yttra sig till Kommissionen. Hur? Kommissionen har presenterat en s.k. Grönbok om den gemensamma fiskeripolitiken med föreslag och frågor som siktar mot en reform. Fiskeriverket och Naturvårdsverket bistår HELCOM med expertkompetens för att stödja processen med att ta fram en gemensam skrivelse. Vem? Fiskeriverket med stöd av Naturvårdsverket. Kostnader och finansiering Kostnaderna för expertstöd beräknas till 0,5 Mkr. Fiskeriverkets kostnader rymms inom Fiskeriverkets budget. Konsekvensanalys Åtgärden är processinriktad och förväntas höja kvalitén på den gemensamma skrivelsen. Någon fördjupad konsekvensbedömning har inte gjorts. Tidplan 2009-2010 Nytta Skapa gemensam syp på problem och möjligheter med EU gemensam fiskeripolitik. 226

B20.a Utveckla nationella program för skydd av ål, EC Regulation No. 1100/2007 Åtgärden har genomförts i Sverige se även 17:3b B20.b Klassificering och kartläggning av älvar med historisk och nutida förekomst av migrerande fiskarter, senast 2012 Varför? Trots den positiva utvecklingen i de större laxälvarna kvarstår problemet med svaga vildlaxstammar i ett antal mindre älvar. Situationen för havsöringen är mycket allvarlig inom vissa områden, främst i Bottniska viken och ålens situation är allvarlig i hela Östersjön (se B 19). En betydande del av produktionen av och därmed fisket på dessa arter sker genom kompensationsodling och utsättning i utbyggda vattendrag. Det finns risk för ett överutnyttjande av det vilda beståndet vid ett fiske på blandbestånd och genetiska risker vid uppvandring av odlad fisk i vattendrag med naturlig produktion. I och med att drivgarnsfisket i södra Östersjön blivit förbjudet har fisket på blandade laxbestånd minskat drastiskt. Hur? Fiskeriverket avser att göra en inventering av lämpliga vattendrag för lax, havsöring och ål under perioden 2009 2011. Arbetet inriktas på att bedöma nuvarande beståndsstatus, omständigheter som påverkar bestånden och ange förutsättningar och åtgärder för att fisken skall kunna vandra upp, fortplanta sig och vandra ut. Inventeringen kommer även att inkludera mindre vattendrag med svaga vilda lax- och havsöringsstammar samt vattendrag där dessa arter tidigare förekommit och där det bedöms vara möjligt att återintroducera dessa. Naturvårdsverket har tillsammans med Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) finansierat studier for att kartlägga havsöringens vandringsmönster och genetik i vissa norrlandsälvar. Vem? Fiskeriverket. Kostnader och finansiering Kostnaden för karteringar och inventeringar beräknas uppgå till 2 Mkr per år dvs. 6 Mkr för perioden 2009-2011. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Dessa migrerande fiskarter är en viktig del av ekosystemet längs vattendragens avrinningsområde och i kustområdet. De är av stor betydelse för yrkesfiske, fisketurism och fritidsfiske i kustområdet och längs vattendragen. För många människor har lax och öring en också ett stort värde i att bara finnas till (s.k. existensvärde) En betalningsviljestudie visade att hushållen i Sverige värderar en ökning av antalet uppvandrande vildlaxar i Vindelälven från 3000 till 4000 till mellan 100 och 500 miljoner kr.(håkansson 2007). 227

Åtgärden är av kunskapsbyggande karaktär. Därför har en fördjupad konsekvensanalys inte utvecklats. Tidplan 2009-2011 Nytta Dessa migrerande fiskarter är en viktig del av ekosystemet längs vattendragens avrinningsområde och i kustområdet. De är av stor betydelse för yrkesfiske, fisketurism och fritidsfiske i kustområdet och längs vattendragen. B 20c. Utveckling av planer för restaurering av lekområden och vandringsvägar för migrerande fiskarter i lämpliga vattendrag, senast 2010. Varför? Vandringsfiskar är beroende av vandringsvägar mellan de miljöer där olika livsstadier uppehåller sig samt goda reproduktionsområden i vattendragen. Under industrialiseringen har man påverkat såväl fiskens möjligheter att nå lämpliga lek- och uppväxtområden i vattendragen, som vattendragens lämplighet som reproduktionsområden. Hur? Fiskeriverkets nationella åtgärdsprogram för återuppbyggnaden av Sveriges vildlaxälvar och arbetet med att etablera väl fungerande indexälvar kommer att prioriteras. Det gäller bl.a. återställning av lek och uppväxtområden i såväl de större älvarna (Vindelälven, Piteälven och Kalixälven), som i mindre älvar i Västerbotten och Norrbotten som har goda förutsättningar att producera vild lax och där det finns potential att utveckla ett fritidsfiske. I samband med det pågående arbetet att ompröva vattendomar granskas särskilt objekt som innebär vandringshinder för lax, havsöring och ål och därmed möjligheterna att i överenskommelse med kraftindustrin eller genom beslut i domstol åstadkomma fiskvandring förbi dessa objekt. Åtgärderna ovan inkluderar och påverkar även i hög grad havsöring även om artens särskilda behov av regleringar, åtgärder och uppföljning ytterligare bör beaktas i det nationella åtgärdsprogrammet. En nationell plan för att restaurera och öppna upp vandringsvägar för ål är under utarbetande (se B 19). Vattendrag mynnande främst i Bottenhavet och i Östersjön utgör också viktiga lekområden för icke laxartad fisk. Vattendragen har ofta rensats och dikats, varför främst lekhabitaten bör återställas. Verksamheten under B17;2d omfattar vattendrag med befintliga bestånd av lax och öring, medan här beaktas även andra arter, vilka har en avgörande roll i ett fungerande fisksamhälle och i ekosystemet. 228

Vem? Fiskeriverkets i samarbete med berörda intressenter och myndigheter. Kostnader och finansiering Kostnaderna för inventering, sammanställning, bedömning och rapportering av åtgärdsbehov i norra, mellersta och södra Sverige uppskattas till 2 Mkr för periden 2009-2010. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Dessa migrerande fiskarter är en viktig del av ekosystemet längs vattendragens avrinningsområde och i kustområdet. De är av stor betydelse för yrkesfiske, fisketurism och fritidsfiske i kustområdet och längs vattendragen. För många människor har laxen också ett stort värde i att bara finnas till (s.k. existensvärde) En betalningsviljestudie visade att hushållen i Sverige värderar en ökning av antalet uppvandrande vildlaxar i Vindelälven från 3000 till 4000 till mellan 100 och 500 miljoner kr.(håkansson 2007). Nyttan med åtgärderna utförs i fiskevårdssyfte och består till största del av att bestånden av de migrerande arter stärks genom restaurering av förstörda vandringsvägar. Vidare kan vissa av åtgärderna avsedda för fiskevård även ge andra miljöförbättringar. Tidplan 2009-2010 Nytta Dessa migrerande fiskarter är en viktig del av ekosystemet längs vattendragens avrinningsområde och i kustområdet. De är av stor betydelse för yrkesfiske, fisketurism och fritidsfiske i kustområdet och längs vattendragen. B20.d. Aktivt bevarandearbete i minst tio hotade vildlaxälvar i Östersjön samt återintroduktion av ursprunglig Östersjölax i minst fyra potentiella laxälvar, senast 2009 Varför? Trots den positiva utvecklingen i de större laxälvarna kvarstår problemet med svaga vildlaxstammar i ett antal mindre älvar. I Sverige har ett antal tidigare laxförande mindre vattendrag bedömts som potentiellt lämpliga för återintroduktion av lax. Även om en positiv utveckling skett under senare år, med en ökad naturlig reproduktion, förefaller flera potentiella vattendrag inte kunna uppnå en reproduktion av betydelse. Orsaken kan bl.a. vara förekomsten av vandringshinder. Hur? Vid inventeringen av vattendrag med migrerande fiskarter samt vid utvecklingen av planer för restaurering av lekområden och vandringsvägar kommer särskild vikt 229

att läggas på vattendrag med hotade fiskbestånd och de omständigheter som åstadkommit detta, t.ex. vandringshinder och begränsade uppväxtområden. Vid arbetet med omprövning av vattendomar kommer särskild vikt att läggas på objekt som innebär vandringshinder i vattendrag med hotade fiskbestånd. I samband med det arbetet bör följande genomföras: 1. En utvärdering av återintroduktionsverksamheten bör ske inom ramen för det nationella åtgärdsprogrammet för lax och vara kopplat till den planerade inventeringen av vattendrag med migrerande fiskarter. Detta avser Kågeälven, Moälven, Testeboån och Helge å. 2. En översyn av förvaltningen och av övriga faktorer som kan tänkas påverka de mycket svaga laxbestånden i Rickleån, Öreälven och Emån bör också genomföras. 3. Genomförande av åtgärder i aktuella vattendrag (utsättningar, utrivning av dammar, kraftverk, friköp av vatten vid utvandringsperioder m.m.) Vem? Fiskeriverket i samarbete med berörda länsstyrelser, vattenmyndigheter och lokala intressenter som älvföreningar, fiskevårdsområden m.fl. Kostnader och finansiering Kostnaderna beräknas med utgång i prioritering av 4 st potentiellt laxförande vattendrag och uppdelat på två perioder: 1. 2009-2010: Utvärdering av hittills utförda åtgärder i potentiella vattendrag (Kåge älv, Moälven, Testeboån, Helge å), samt klarläggande av orsaker till positiva/negativa resultat ca 0,9 Mkr 2. 2010 En översyn av förvaltningen och av övriga faktorer i Rickleån, Öreälven och Emån ca 0,6 Mkr. 3. 2010-2015: Genomförande och åtgärdskostnader i aktuella vattendrag ca 10,7 Mkr Sammanlagd kostnad för hela B20d beräknas till 12,2 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Dessa migrerande fiskarter är en viktig del av ekosystemet längs vattendragens avrinningsområde och i kustområdet. De är av stor betydelse för yrkesfiske, fisketurism och fritidsfiske i kustområdet och längs vattendragen. För många människor har laxen också ett stort värde i att bara finnas till (s.k. existensvärde) En betalningsviljestudie visade att hushållen i Sverige värderar en ökning av antalet uppvandrande vildlaxar i Vindelälven från 3000 till 4000 till mellan 100 och 500 miljoner kr.(håkansson 2007). Tidplan 2009-2015. 230

Nytta Dessa migrerande fiskarter är en viktig del av ekosystemet längs vattendragens avrinningsområde och i kustområdet. De är av stor betydelse för yrkesfiske, fisketurism och fritidsfiske i kustområdet och längs vattendragen. B21 Återinförande av stör Varför? När det gäller stören i Sverige har två frågor varit viktiga att utreda, dels vilken art det kan gälla (Atlantiska stören Acipenser oxyrinchus eller Europeiska stören Acipenser sturio), dels om arten haft en regelbunden reproduktion i landet eller inte. Den först nämnda frågan har besvarats tillfredställande av senare tids forskning; det är den Atlantiska stören, och det är den art man odlar och sätter ut i en del Östersjöländer. Den senare frågan är svårare att besvara och kräver en fördjupad utvärdering av de möjliga källor som finns (skriftliga belägg, arkeologiska fynd etc.) något som inte gjorts. Helt klart är att arten är helt försvunnen från svenskt vatten sedan början av 1900-talet. Emellertid har vuxna exemplar fångats vid ett fåtal tillfällen längs den svenska kusten och i Göta älv, Motala ström, Dalälven, Indalsälven och Ångermanälven. Det är dock osäkert om den lekte i dessa vattendrag. Utrotningen av stören i Östersjön är troligtvis orsakad av för hårt fisketryck i kombination med att de stora vattendragen har byggts ut eller blivit kraftigt förorenade. Om arten anses att historisk ha tillhört den svenska faunan, annat än på randen av sitt utbredningsområde, finns anledning att planera och genomföra ett restaureringsprogram för A. oxyrichus, dels för att medlemsländerna inom EU har en skyldighet att arbeta för att bevara akut hotade arter och dels finns det en ekonomisk aspekt genom att om man skapar ett biologiskt utrymme för ekologiskt hållbart fiske. Generellt finns det ett visst motstånd hos bevarandebiologer för att introducera främmande arter i akvatiska ekosystem eftersom främmande arter anses kunna ha en negativ effekt på ekosystemet. Emellertid är i detta fall tanken att man skall återintroducera en art, som tidigare funnits i ekosystemet. Det är därför viktigt att man i första hand introducerar stör i de vattendrag där man tidigare har fångat eller observerat den. Hur? Inom pågående miljömålsarbete samt inom ramen för andra BSAP åtgärder föreslås skydds och restaureringsåtgärder som eventuellt kan bidra till att möjliggöra en återetablering. Utan en återutsättningsåtgärd är förutsättningarna för återetablering i Östersjön väldigt dåliga. Innan någon återutsättning sker bör dock orsakerna för försvinnandet samt förutsättningarna för en återetablering utredas. Utredningsarbetet bör läggas upp i faser där resultaten från fas 1 och 2 blir avgörande för en eventuell fortsättning. Utredningasarbetet förutsätter utökade resurser. Följande innehåll föreslås. 231

1. Gå igenom litteraturen och museiuppgifter för att kartlägga tidigare utbredning, abundans och reproduktion av stör i Östersjön och på den svenska västkusten. Om artens tillhörighet till den svenska faunan kan anses säker och av större betydelse än ströförekomster i utbredningsområdets rand, bör man gå vidare, annars kan programmet avslutas i detta läge. 2. Gör en fysisk inventering av tidigare antagna lek och uppväxtområden i Sverige och i andra floder för att kunna utvärdera vilka fysiska (och legala) åtgärder som behöver genomföras i tex. Göta älv, Dalälven, Lagan, för att en återintroduktion skall lyckas.om artens tillhörighet till den svenska faunan kan anses säker (punkten 1) och om möjligheterna till återintroduktion anses tillfredställande (punkten 2) bör man gå vidare, annars kan programmet avslutas i detta läge. 3. Gör en noggrann genomgång av pågående europeiska program 4. Ta fram en strategi för hur man skall välja ut sättfisk. Frågor som måste ha ett svar är tex. varifrån skall man ta rommen, skall man odla sättfisken i Sverige eller köpa sättfisk från utländsk odlingar i så fall vilken, veterinärbesiktning, skall man sätta ut årsungar, eller 2- åringar? Vilka utsättningsmetoder skall man använda? Vilken tid på året (temp i vattnet)? 5. Välj ut 3-5 floder/älvar för ett restaureringsprogram 6. Ta fram ett detaljerat restaureringsprogram som omfattar planering, ekonomi/finansiering, fysisk restaurering, vilka lagstiftningsåtgärder behövs genomföras samt hur skall man utvärdera genomförda åtgärder. 7. Besluta om framtida genomförande Vem? Fiskeriverket i samarbete Naturvårdsverket med berörda länsstyrelser. I en utvecklingsfas bör lokala intressenter som älvföreningar, fiskevårdsområden samt vattenkraftsintressenterna och andra medlemmsländer inom EU Kostnader och finansiering Arbetet förutsätter utökade resurser. Kostnaderna för den föreslagna utredningen s första steg uppskattas till ca 0,3 Mkr i ett år, andra steget uppskattas kosta ca 0,6 Mkr/år i två år. Åtgärden är förnärvarande inte finansierad. Kostnaderna för själva genomförandet kan enbart uppskattas efter att utredningen har gjorts. Konsekvensanalys Åtgärden är i detta stadium av kunskapsbyggande karaktär. För att kunna planera, genomföra och bedöma framtida åtgärders kostnadseffektivitet krävs en utredning. Utredningen kommer att leverera kunskap och rekommendationer för hur eventuella fortsatta åtgärder bäst bör genomföras. Någon kostnad för eventuell restaurering 232

av vattendrag och fasta och rörliga kostnader för utsättningar har inte beräknats men kräver rimligen avsevärda belopp. Om återetableringen lyckas medför det att man på sikt kan etablera ett ekologiskt uthålligt fiske vilket medför att projektet kommer att bli en lönsam affär i slutändan. Det är dock svårt att beräkna intäkterna från fisket eftersom det idag inte säljs stör i butiker och att det inte föregår något fritidsfiske efter stör. I andra länder har stören dock ett högt kommersiellt värde både som fiskkött men framförallt så är det naturligtvis rommen som kommer att ha högt försäljningsvärde. Tidplan Utredningsfas: 2010-2012 Eventuell åtgärdsfas: 2013-2023 Nytta Nyttan av en återintroducering av stör är dels av bevarandebiologisk karaktär dels av socioekonomisk karaktär. Det bevarandebiologiska värdet är att en utrotningshotad art kommer att bevaras och förhoppningsvis kommer bestånden att vara så starka att de kan tåla ett uthålligt fiske. Den ekonomiska konsekvensen är att ett framtida fiske kommer att gynna lokalbefolkningen runt de vattendrag där stören återetableras. B 22 Kustfisk har en viktig roll för Östersjöns biodiversitet och stor social och kulturell betydelse Ansvariga myndigheter bör: a) ETABLERA ETT INTERNATIONELLT NÄTVERK FÖR ÖVERENSKOMMELSER OM RIKTLINJER FÖR EN EKOSYSTEMBASERAD FÖRVALTNING AV KUSTFISKE I ÖSTERSJÖN Varför? Östersjöns kustfiske består av en blandning av fiskarter, både marina och arter med sötvattensursprung. Förvaltningen av denna fiskresurs som nyttjas av såväl yrkessom fritidsfisket varierar mellan länderna runt Östersjön. Fisket består vanligen av ett blandfiske, dvs ett fiske som inte är artspecifikt. I takt med en ökad exploatering av kustområdena ökar behovet av en ekosystembaserad förvaltning av kustfisk. Bristen på data och ekonomiska begränsningar gör att det oftast inte är möjligt, eller ens önskvärt, att basera förvaltningen av kustfiskfaunan på traditionella enartsmodeller. Många av kustarterna är genetiskt separerade i lokala bestånd, t ex bedöms gäddbeståndens vara separerade inom en radie om ca 10 mil. Kustekosystemen påverkas av ett flertal olika miljöfaktorer drivna av förändringar i såväl avrinningsområdet som i utsjön, vilka i många fall kan ge synergistiska effekter på enskilda bestånd liksom på hela fisksamhällen. Samtidigt har fiskens struktureran- 233

de roll i kustekosystemet blivit alltmer uppmärksammad, särskilt rovfiskarnas betydelse för andra komponenter i ekosystemet. Hur? De varierande intressen som finns i kustzonen (t ex yrkes- och fritidsfiske, vattenbruk, bevarande, fritidsbåtar och marinor, transport och det rörliga friluftslivet) medför att intresset hos olika nyttjare i många fall divergerar och kan vara motstridiga. Som regel krävs det också en anpassning till lokala förhållanden. Grundläggande moment i förvaltningen av kustfiskbestånden är samverkan med nyttjaren, rumslig planering, analysmetoder och datainsamling, lokalspecifika referensvärden. Dessutom krävs det tydliga förvaltningsmål, metodik för prediktion samt en adaptiv tillämpning. För att underlätta utvecklingen av adaptiva förvaltningsstrategier för kustfiskbestånd runt Östersjön föreslås att ett nätverk bestående av pilotområden som fokuserar på dessa moment etableras. Inom nätverken sker utbyte av erfarenheter och kompetensutbyte, gemensamma insatser för analys av fiskproduktion baserat på habitatmodellering, samt en utveckling av ekosystembaserade och adaptiva strategier för förvaltning. Som grund för nätverket bör arbetet som drivs inom HELCOM FISH ligga. En öppen informationsdatabas bör också etableras inom ramen för HELCOM. Finansieringsskällor för nätverken bör undersökas och mobiliseras. Vem? Fiskeriverket och berörda intressenter inom ramen för HELCOM FISH. Kostnader och finansiering Kostnaderna för nätverket belastar i första hand respektive medlemsstat. Kostnaderna för svenskt deltagande beräknas till 0,8 Mkr per år under 5 år eller total 4 Mkr för perioden 2010-2014. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Ett stöd till de Baltiska länderna på 0,5 Mkr per år, totalt 6 Mkr bör mobiliseras. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Tidplan 2010-2014 Konsekvensanalys Etablering av ett nätverk bedöms på sikt kunna generera betydande samordningsvinster i arbetet med förvaltning av kustfisk och -fiske. Att utveckla kunskap, vägleda och stödja insatser i andra länder kan vara mycket kostnadseffektivt. Åtgärden är av processkaraktär som omfattar flertalet länder kring Östersjön och är därför svår att konsekvensbedöma i traditionell mening. Nytta Åtgärden förväntas öka informationsutbytet om alternativa förvaltningsåtgärder i kustzonen runt Östersjön. Genom att öka samordningen och utbytet mellan länder- 234

na skapas incitament för att snabbare utveckling av en ekosystembaserad förvaltning av kustfiskbestånd. Åtgärden innebär också att kunskapsöverföring mellan olika länder förbättras. I sin förlängning lägger åtgärden grunden för en uthållig förvaltning av Östersjöns kustfiskbestånd vilka idag saknar förvaltningsmål och åtgärder i stora delar av Östersjön. Nyttan av bättre kustfiskebestånd kommer att upplevas av både yrkesfisket och allmänheten, i och med att kustbestånden är viktiga för fritidsfiske och konsumeras ofta lokalt. Vattenägarna och fisketurismbranschen kommer sannolikt också att gynnas. b) UTVECKLA LÅNGSIKTIGA PLANER FÖR SKYDD, MILJÖÖVERVAKNING OCH HÅLLBAR FÖRVALTNING AV KUSTFISK, INKLUSIVE HOTADE ELLER MISSGYNNADE ARTER OCH ANADROMA FISKARTER 2012 [inkluderar också B9] Varför? En ekosystembaserad förvaltning av kustzonen och kustfiske förutsätter god kunskap om ekosystemets komponenter, funktion och mänsklig påverkan. Kunskapen om icke-kommersiella fiskarters status, dvs arter som idag inte är internationellt utvärderade inom ramen för ICES, är generellt sett låg. Dessa arter utgör huvuddelen av Östersjöns fiskfauna och bidrar till ekosystemets struktur och funktion samt till de tjänster ekosystemet levererar. Flera av dessa fiskarter är starkt påverkade av mänsklig aktivitet, bl a genom eutrofiering, habitatförändringar i kustzonen och i kustmynnande vattendrag, samt genom fiske och bifångst. För att ta fram förvaltnings- och bevarandeplaner krävs i ett första steg en analys och utvärdering av arternas historiska och nuvarande beståndsstatus. I ett andra steg ligger denna utvärdering till grund för framtagande av långsiktiga förvaltnings- och bevarandeplaner. Hur? Inom ramen för HELCOM FISH driver Fiskeriverket åtgärder som syftar till att utveckla gemensamma riktlinjer för bland annat provtagning och övervakning av den biologiska mångfalden med tonvikt på kustfisk och kustfiske. Indikatorer, referensvärden och assessmentmodeller för kustfisk utvecklas under åtgärd B11:a. Inom åtgärden sammanställs befintlig information och kunskap från historiska data, pågående internationell, nationell, och regional miljö- och resursövervakning samt övriga inventeringar (t ex inventeringar av utsjögrund) i syfte att ge en översikt över fiskbeståndens historiska och nuvarande status. I den mån data saknas används försiktighetsprincipen. Den genomförda analysen av fiskbeståndens status och de faktorer som påverkar bestånden ligger till grund för upprättande av förvaltningsplaner, inkluderande övervakningsprogram och skyddsåtgärder. 235

Vem? Fiskeriverket i samarbete med övriga Östersjö stater inom ramen för HELCOM FISH och HELCOM HABITAT. Kostnader och finansiering Under år 2009 finansierar Fiskeriverket åtgärden till en mindre del (0,3 Mkr) med myndighetsmedel, i övrigt är åtgärden ofinansierad. De årliga kostnaderna beräknas till 2,5 Mkr under 5 år. Total 12, 5 Mkr för hela perioden. Av dessa avser 2,0 Mkr sammanställning och analys av befintliga och historiska data och faktorer som påverkar bestånden, framtagande av åtgärdsplaner och förslag till övervakning, förvaltningsplaner och skydd. Ytterligare 0,5 Mkr avser medfinansiering av medverkan från de Baltiska Östersjöstaterna. Åtgärden är för närvarande ofinansierad. Konsekvensanalys Upprättande av planer för övervakning, skydd och förvaltning av kustfisk bedöms vara grundläggande för att kunna bevara kustzonens biologiska mångfald. Detta gäller särskilt som många fiskarter har en strukturerande roll i ekosystemet, och därmed påverkar ekosystemet i övrigt.. En konsekvensanalys presenteras i NV rapport 5984 Konsekvensanalysen bör läsas tillsammans med analysen för åtgärden B11 b. Tidplan 2009-2013 Nytta Åtgärden förväntas ge det nödvändiga underlaget för att kunna analysera ickekommersiella fiskarters status, vilka hot de utsätts för och hur de kan övervakas och förvaltas. Förvaltande myndigheter på nationell, regional och kommunal nivå får därmed ökade möjligheter att ta hänsyn till den akvatiska biologiska mångfalden i sina beslut. Nyttan av bättre kustfiskebestånd kommer att upplevas av både yrkesfisket och allmänheten, i och med att kustbestånden är viktiga för fritidsfiske och konsumeras ofta lokalt. Vattenägaren och fisketurismbranschen kommer sannolikt också att gynnas. c) UTVECKLA EKOLOGISKA INDIKATORER OCH METODER FÖR BEDÖMNING AV KUSTFISK INKLUSIVE REFERENSNIVÅER OCH VERKTYG FÖR UTVÄRDERING AV HÅLLBAR FÖRVALTNING AV KUSTFISKE 2012 Finns inkorporerat i B11 b. 236

Sjöfart M1, M2, M6 Ratificering av AFS- och MARPOL 73/78 konventionerna Sverige har redan ratificerat dessa konventioner. M3. Ställ krav på att fartyg som anlöper hamn inte använder TBTantifouling Sedan den 1 juli 2003 är det förbjudet att använda påväxthindrande (antifouling) system som innehåller tennorganiska föreningar om fungerar som biocider på alla svenska fartyg. Detta gäller oavsett fartygets (eller fritidsbåtens) storlek eller vilken trafik fartyget används till. Användning av påväxthindrande system omfattar applicering, ändring eller ersättning av detsamma. Dessa bestämmelser gäller även fartyg som för andra EU-staters flagga. Från och med den 1 januari 2008 råder det totalförbud mot förekomst av tennorganiska föreningar som fungerar som biocider i påväxthindrande system på fartyg. Det innebär att alla fartyg, registrerade inom eller som anlöper hamnar inom EU, oavsett storlek och trafik, måste ha avlägsnat sådana påväxthindrande system. Alternativt kan de täckas med en spärrbeläggning som förhindrar att tennorganiska föreningar kan läcka ut. Totalförbudet gäller alla fartyg som anlöper svenska hamnar, liksom hamnar inom den europeiska gemenskapen. Fartyg med en bruttodräktighet på 400 eller däröver ska besiktigas och sedan den 1 juli 2004 ha ett antifoulingcertifikat (International Anti-fouling System Certificate). Antifoulingcertifikat upphör att gälla när antifoulingsystemet ändras eller ersätts av ett annat system samt när fartyget byter flagg. Fartyg med en längd på 24 meter och däröver och en bruttodräktighet under 400 ska sedan den 1 juli 2003 medföra en försäkran om antifoulingsystem för sådana fartyg, som bevis på att fartyget uppfyller krav mot förbud mot applicering av och förbud mot förekomst av tennorganiska föreningar som fungerar som biocider. Försäkran ska fyllas i av fartygsägaren och ska åtföljas av lämplig dokumentation t.ex. kvitto på färg eller entreprenörsfaktura alternativt förses med lämplig påskrift. Dessa fartyg behöver inte besiktigas. För fartyg som är kortare än 24 meter, huvudsakligen fritids- och fiskebåtar, krävs varken besiktning eller certifiering. Dessa fartyg ska emellertid använda båtbottenfärger respektive antifoulingsystem som är godkända och följa gällande regelverk. M4. Aktivt stödja utvecklingen av TBT-fria antifoulingsystem Inget aktuellt FUD- projekt under 2009 finansieras av Sjöfartsverket, men verket deltar i styrgruppen till Båtriskprojektet som utförs av Stockholms universitet, institutionen för tillämpad miljövetenskap, och som finansieras av FORMAS. Dessutom pågår inom forskningsprogrammet Marine Paint vid Göteborgs Universitet och Chalmers forskning som med stor sannolikhet inom några år kommer att leda till möjligheten att komponera nya formuleringar i båtbottenfärger som med 237

minimala miljöeffekter ger avsedd effekt på båtskrov. Marine Paint finansieras i huvudsak av MISTRA. Naturvårdsverket har under 2008 och 2009 gett bidrag från havsmiljöanslaget till Håll Sverige Rent för att på olika sätt stimulera till ökad användning av båtbottentvättar. Genom det statligt bidraget för lokala vattenvårdssatsningar (LOVA) kan kommuner och ideella organisationer från och med hösten 2009 också ansöka om högst 50 procent av kostnaden för att bygga båtbottentvättar. M5. Effektivt införa AFS konvnetionen i Östersjön genom att utveckla system för kontroll av fartyg som inte uppfyller säkerhetskraven Hur? Ett system är utvecklat vilket fungerar enligt följande. Transportstyrelsen kontrollerar antifoulingcertifikat och försäkran om antifoulingsystem vid inspektioner av fartyg. Vid inspektioner och besiktningar tillämpas de bestämmelser som finns i "Paris Memorandum of Understanding on Port State Control", (Paris MoU). Paris MoU är en multilateral överenskommelse där 27 stater förbinder sig att tillämpa ett harmoniserat och effektivt kontrollsystem vid inspektioner av fartyg. Inspektioner som inbegriper kontroll av antifoulingsystem har företagits i Sverige sedan 2003 och hittills har ungefär 3000 inspektioner genomförts sedan dess. Om ett fartyg inte efterlever de bestämmelser som gäller avseende antifoulingsystem så finns möjlighet att varna fartyget, neka fartyget att anlöpa hamn, lägga nyttjandeförbud och/eller skicka en åtalsanmälan till åklagarmyndigheten. Detta framgår av lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg och förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg. Dessutom sprids information om gällande bestämmelser samt diskussioner med bl.a. svenska Redareföreningen som preventiva åtgärder för att öka medvetenheten om och efterlevnaden av regelverket om antifouligsystem. Vem? Transportstyrelsen Kostnader och finansiering Kostnader för hamnstatskontrollinspektionerna kommer bara att bli marginella, om man inte inför något obligatoriskt krav att ta prov på bottenfärgen. Normalt kontrolleras bara AFS-certifikatet. M7, M27. Samverka inom European Maritime Safety Agency, EMSA för satellitövervakning av oljespill Hur? Satellitspaning används både för att upptäcka illegala utsläpp och för att kartlägga olja som kommit ut på grund av en olycka. Sverige bedriver sedan många år en 238

omfattande flygövervakning kombinerad med satellitövervakning av svenskt ansvarsområde. Sedan april 2007 samordnas satellitövervakningen över Östersjön inom HELCOM och finansieras av EMSA. Vidareutveckling av detta sker inom ramen för Helcom Response ordinarie arbete. Vem? Kustbevakningen Kostnader och finansiering Kostnaderna ryms för närvarande inom Kustbevakningens budget och bedöms inte medföra några ytterligare kostnader för Sverige. Tidplan Pågår M8. Stöd kommuner och lokala frivilliga organisationer för att utföra strandstädning Strandstädningar har genomförts under flera år på västkusten. Mellan åren 1992-2002 samlades över 73 000 m3 avfall in på 300 km2 klippiga stränder. Ökade kostnader, svårigheter att få personal mm innebär att strandstädningen framöver kan vara hotad. Problemet är större på västkusten än på ostkusten. M9a. Utvidga det för fiskare avgiftsfria omhändertagandet av ilandfört skräp med att även ge kompensation Varför? Avfall inklusive spökgarn utgör ett hot för marina fåglar, däggdjur och fisk. En stor mängd avfall består av plast som flyter i vattenkolumnen som omvandlas till mikropartiklar och utsätts för mekanisk nedbrytning i strandzonen. Visst avfall kan vara toxiskt och försämra miljön. No-special fee-systemet tillämpas i de kommersiella hamnarna vilka inte är desamma som där yrkesfiskarna normalt landar sin fångst. Inom projektet Save the North Sea har bl.a. rymts en verksamhet Fishing for litter vilken innebar att fiskare tog hand om allt avfall de får upp i sina fiskeredskap och lämnar det avgiftsfritt i hamn istället för att låta det gå tillbaks i sjön. Hur? Idag fungerar systemet med mottagning av skräp och avfall så, inklusive spökgarn och annat avfall som fiskarena får upp i sina redskap,så att det är aktuell hamn eller kommun som står för kostnaden för att ta emot detta eller så ingår kostnaden i hamn avgiften som fiskaren betalar. Det finns i Sverige ett antal spridda hamnar där fiskarena landar sina fångster och arrangemangen avseende mottagning av avfall varierar. En bedömning och utformning av ett No-special-fee-system som också omfattar fiskefartyg eller annat lämpligt incitament åtgärd förutsätter att man 239

i ett första steg undersöker problemet och dess omfattning för att därigenom kunna göra en kostnadsuppskattning. Undersökningen skulle kunna bygga på intervjuer och genomföras av studenter. Vem? Fiskeriverket tillsammans med Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Sveriges kommuner och landsting och Sveriges Fiskares Riksförbund. Kostnader och finansiering Kostnaden för undersökningen/utredningen beräknas till total 0,2 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Konsekvensanalys Åtgärden förväntas ge ett minskat behov av strandstädning. En utvecklad konsekvensanalys bör vara en komponent i den utredningen som föreslås. Tidplan 2010-2011 Nyttan Genom att föra bort avfall från havet som fastnar i fiskarens redskap miniskas risk för att marina fåglar, däggdjur och fiskar ska utsättas för skada, nedbrytningsprocessen i vattnet eller vid strandzonen av plast och annat material hindras och strandstädningsbehovet reduceras. M9b. Införa HELCOM rekommendation 28/10 avseende no-special-feesystem för fartygsavfall. I BSAP har den tidigare rekommendationen om No-special-fee systemet (Rekommendation 28/1) utvidgats till att även omfatta skräp som fastnat i fiskares nät. Innan kartläggningen i M9a har genomförts kan inget förslag lämnas på hur de nya delarna i rekommendationen ska införas i Serige. M10. Utvidga mottagningssystemen för omhändertagande av fartygsavfall enligt no-special-fee-systemet Varför? Det svenska systemet för mottagning av fartygsavfall från 1980-talet har utgjort modell vid utformningen av den s.k. Östersjöstrategin och har därefter vidareutvecklats. Men för att strategin ska fungera och vara effektiv måste den konsekvent genomföras i alla länder runt Östersjön. Tyvärr finns det flera hinder för ett sådant väl fungerande system. Detta framförallt p.g.a. Östersjöstaternas olika tolkningar av regler om den obligatoriska iland lämningen av avfall, tillämpningen av avgiftssystemet och bestämmelserna om undantag. 240

Hur? Ett harmoniserat avgiftssystem i hela regionen är avsett att skapa en balanserad fördelning av avfallsmängderna mellan hamnarna i de olika länderna. Merparten av de svenska hamnarna har redan infört systemet. Sverige bör fortsätta arbeta för att ett enhetligt förfaringssätt utarbetas och tillämpas inom HELCOM och Europeiska unionen. M11. Förstärk tillsyn och samarbete för lagföring av illegal dumpning enligt Paris MoU Concentrated Inspection Campaigns genomförs av alla länder som ingår i Paris MOU (Memorandum of Understanding). De bestäms av Paris MOU Committee varje år och ingår i den normala hamnstatskontrollverksamheten. Samarbete gällande åtal av illegala oljeutsläpp startade inom HELCOM, men bedrivs numera inom Kommittén för bekämpning av organiserad brottslighet i Östersjöområdet. Kustbevakningen deltar i en expertgrupp för detta ändamål. M12. Utveckling och användning av övervakningsinstrument för upptäckt av föroreningar från fartyg på havsytan samt utsläpp till luft från fartyg Hur? Regeringen beslutar om flygburen mätning av rökgasutsläpp från fartyg samt inför denna uppgift i Kustbevakningens instruktion Östersjön är sedan 19 maj 2006 SOx Emission Control Area vilket anger att utsläppsbestämmelserna är extra stränga. Samma ambitioner finns beträffande utsläpp av NOx i Östersjöområdet. Avseende sensorer för mätning av utsläpp till luften från fartyg har Chalmers, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, VINNOVA samt Naturvårdsverket tillsammans utvecklat en prototyp för ett flygburet instrument för mätning av rökgaser från fartyg.. Syftet med detta projekt är att kunna kontrollera efterlevnaden av reglerna om svavel- och kväveoxidutsläpp i Östersjön genom mätning av rökgaser från fartyg i kombination med AIS-data. Vem? Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Naturvårdsverket. Kostnader och finansiering Kostnaden för projektet under tre år, ledande till ett system som bl.a. innefattar installation i ett av kustbevakningens flygplan, beräknas vara 21 Mkr, varav. 10 Mkr för 2010, 7 Mkr för 2011 och 4 Mkr för 2012. Finansiering måste ske genom 241

full kostnadstäckning för inköp av utrustning och installationer och kan inte tas inom Kustbevakningens ordinarie ram. Mätningarna kan i begränsad omfattning genomföras inom ramen för Kustbevakningens ordinarie flygövervakningsverksamhet En mätningsverksamhet i stor omfattning kräver tillskott av driftmedel. Tidplan 2010-2012.. M13. Använda HELCOM AIS (Automatic Identification System) för utökad tillsyn och övervakning av fartyg enligt 1982 Paris MoU Hur? Principiellt kan man använda AIS för övervakning av fartyg som bryter mot regelverk. Tekniskt kopplas AIS data till ett övervakningssystem för att larma om potentiellt farliga fartyg kommer in i området. Även inom det projekt som beskrivs under M 12 planerar man att använda AIS data. Inom Europa samordnas i realtid rapporteringsuppgifter, bl.a. om farligt gods på fartyg, genom Safe-SeaNet systemet. AIS-uppgifter används i det sammanhanget till att hålla reda på var fartygen befinner sig Kustbevakningen utvecklar för närvarande ett system (SJÖBASIS) där bl.a. AIS-information ingår men som därutöver har annan information som kan användas för att nå detta mål. Vem? Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Sjöfartsverket ansvarar för AIS och hamnstatskontroll (enligt Paris MoU). Kostnader och finansiering Tidplan Tillsyn och övervakning är pågående arbete. Utveckling av nya övervakningssystem bör diskuteras inom HELCOM MARITIME. M14. Förstärk säkerheten vid vintersjöfart enligt HELCOM Rekommendation 28E/11 För att förstärka säkerheten vid vintersjöfart föreslås följande: Det finns satellitbilder som tas ned av ESA (European Space Agency) och dessa finansieras av EU inom GMES (Global Monitoring for Environmental and Security). Grunden är att kärnverksamhet s.k. Core Service skall ha dessa gratis. Det pågår nu diskussioner om att verksamheter som använder dessa bilder operativt 242

skall betala för denna service. Inom isbrytningsverksamheten används dessa bilder operativt och isbrytningsverksamhet anses inte vara Core Service. Sverige bör inom HELCOM verka för att isbrytningsverksamheten i Östersjön skall vara s.k. Core Service och därmed få fortsatt tillgång till satellitbilder. Detta är ett av de bästa sätten att skydda miljön vintertid genom att se till att inga olyckor händer inom vintersjöfarten, man kan ju bara tänka vad ett haveri med ett stort tankfartyg i is i Finska Viken skulle få för konsekvenser. En annan positiv effekt både för miljön och säkerheten är om man vet var isen är samt var råksystemen finns så får det tillföljd att andelen emissioner från handelssjöfarten under vintertid kan minimeras eftersom fartygens förbrukning minskar om man kan framföra dem i lätta eller lindriga isförhållanden. M15. Förstärk säkerheten vid vintersjöfart genom användning av utbildad besättning samt utnyttjande av islots Hur? HELCOM bör verka för att besättningarna på fartyg som trafikerar Östersjön under vintersäsong skall ha en dokumenterad utbildning i isnavigering. Standarder för utbildning i isnavigering tas fram under ledning av finska isledningen tillsammans med Det Norske Veritas (DNV) och sjöbefälsskolorna i Åbo och Kalmar. För tillfället finns ett flertal kurser och utbildningsinstitut som erbjuder denna utbildning. Samarbete pågår också mellan svenska isledningen och Lighthouse för utbildning av styrmän i isnavigering samt mellan Sjöfartsverkets utbildningsenhet/arkö-simulatorn och Transas för att få en simulator som kan användas för utbildning av isstyrmän till isbrytare. Hemsidan www.baltice.org. har utvecklats i samarbete med övriga Östersjöländer för att förbättra säkerheten under isförhållanden. Vem? Sjöfartsverket, regeringen. M16. Överväga gemensam skrivelse till IMO 2008 om behovet av att modifiera AIS-informationen för att öka sjöfartsäkerheten och skyddet för miljön Sverige har koordinerat en Korrespondensgrupp som upprättats av IMO NAV, med syfte att ta fram förslag till förbättrade AIS-meddelanden. Gruppens rapport har nu lämnats till IMO för behandling vid nästa möte i IMO NAV (Juli 2009). Rapportens förslag överensstämmer med de förslag som framkommit i Baltic AIS Trial projekten. En gemensam inlaga till IMO från Helcom-länderna för att stödja Korrespondensgruppens rapport förbereds. Arbetet med att förbättra nyttan av AIS för Sveriges del kommer att fortgå under relativt lång tid. Just nu pågår arbete med en modernisering av AIS-systemet 243

för att förbättra funktionalitet och tillgänglighet. En utökad utsändning av väderinformation via AIS planeras.. Kostnader och finansiering Inga kostnader för 2010. M17. Samarbeta kring Differential Global Navigation Satellite System, DGNSS, via AIS till stöd för navigering De nuvarande installationerna ombord medger normalt inte att DGNSSkorrektioner som sänds via AIS verkligen kan utnyttjas ombord, förutom internt i AIS enheten. De finns normalt ingen sådan koppling för överföring av denna information från AIS-enheten till fartygets GPS, varför värdet av dessa utsändningar är begränsat. Inom IALA (International Association of Marine Aids to Navigation and Lighthouse Authorities) pågår utveckling av en rekommendation för hur utsändningarna lämpligen bör organiseras. Det finns ingen samsyn om behovet av DGNSS via AIS inom Östersjön och det finns inget starkt behov av samordning. Det kan avgöras lokalt - men där sändningar sker bör det göras enligt överenskommen standard. Generellt kan konstateras att behovet av korrektioner (DGNSS) minskar i takt med att satellitsystemen blir flera och bättre. Vem? Sjöfartsverket Kostnader och finansiering Inga åtgärder eller kostnader för 2010. M18. Överens om att ändra HELCOM överenskommelse om tillgången till AIS-information enligt HELCOM förslag Ett förslag har tagits fram inom HELCOM med syfte att möjliggöra användning av AIS information för flera ändamål än vad det nuvarande avtalet medger, som t.ex forskning inom sjösäkerhetsrelaterade områden. Det nya avtalsförslaget har, såvitt känt, ännu inte godkänts av Ryssland och därför inte trätt i kraft. M19. Stöd IMO i införandet av ECDIS Hur? IMO har fattat ett beslut om krav på ECDIS för fartyg över en viss storleksklass och med en implementeringsperiod fram till 2018.Beslutet är en kompromiss som alltså inte omfattar alla fartyg och med en lång införandeperiod. Kostnader och finansiering Inga extra kostnader för Sjöfartsverket. 244

M20-21. Antagande och implementering av HELCOM RECOMMENDATION 28E/12 Strengthening of sub-regional cooperation in response field M20-21 Riskanalyser Hur? Rekommendationen antogs vid Helcom Ministerial Meeting i Krakow.Arbetet med att implementera rekommendationens första steg Riskanalyser för sex områden i Östersjön har påbörjats med Danmark som projektledare och där Kustbevakningen är ansvarig för två av dessa områden. Vem? Kustbevakningen. Kostnader och finansiering Totalkostnaden för samtliga sex områden uppgår till 3.5 M Euro. Finansiering av de olika stegen sker delvis inom Baltic Sea Region Program. med varierande procentuella bidrag till respektive land, för Sverige 75procent i steg 1. Resterande finansiering sker av Kustbevakningen Arbetet i steg två och tre kan påbörjas först när riskanalyserna är klara 2010. För Sveriges del är dock fartyg för nödbogsering, brandsläckning och läktring under leverans 2009-2010 samt nybeställningar i övrigt lagda för leverans 2011-2012 som till del bedöms tillgodose de områdesvisa behoven. M22. Främja ett effektivt samarbete vid fartygsolyckor Hur? HELCOM Response har sedan länge ett väl utvecklat system för samarbete när det gäller olyckor. Assistans till fartyg i nöd är en del av detta, med inriktningen att bistå fartyg i behov av assistans på ett tidigt stadium, i syfte att förhindra att en incident utvecklas till en stor olycka. Aktuella åtgärder är: nödbogsering, i syfte att ta ett fartyg till en skyddad plats eller ta bort det från ett hotat område, kvalificerat brandsläckningsunderstöd till sjöss och nödläktring För närvarande pågår kapacitetsuppbyggnad i vissa länder. I Sverige produceras tre lämpliga fartyg för ändamålet Fartygen levereras 2009-2010. I ett senare skede kan det bli aktuellt att samordna sådana resurser i särskilda pooler inom olika geografiska områden för att säkerställa en hög, ständig beredskap. 245

Vem? Kustbevakningen. Kostnader och finansiering Finansieringen av fartygen sker genom beviljande investeringsmedel. Extra kostnader för internationellt samarbete i olika pooler kan för närvarande inte förutses. Ett sådant samarbete torde kunna bedrivas inom Kustbevakningens ordinarie ram. M23. Östersjöländerna är överens om att övertyga fartyg i svårigheter att acceptera den bästa hjälpen för att minimera utsläpp av föroreningar Varför? Av olika skäl, ofta kommersiella, väljer en befälhavare på ett fartyg i nöd ibland att bogseras till en annan, mer avlägsen plats än den som anvisats av behörig räddningsmyndighet och utsätter på så sätt miljön för onödiga risker eller onödig belastning. Hur? Inom HELCOM Response pågår ett arbete med att utveckla ett system för gemensamma beslut och agerande mellan ansvariga myndigheter i berörda länder för att uppnå att ett fartyg i svårigheter accepterar en erbjuden skyddad plats. Kostnader och finansiering Arbetet bedöms inte innebära några extra kostnader. Vem? Kustbevakningen.och Sjöfartsverket M24-25. Till 2009 utveckla och till 2010 anta en plan för skyddade platser för fartyg i svårigheter samt hur kostnaderna ska fördelas Varför? Östersjöns geografi innebär att en lämplig skyddad plats inte alltid kan erbjudas av det land där en incident uppstår. För att ett annat land skall vara berett att ta emot ett skadat fartyg bör det mottagande landet hålls skadelöst. Detta sker till del genom ett internationellt ersättningssystem (ansvarighetskonventionen och fondkonventionen) men de kostnader som inte ersätts genom detta, bör i rimlig grad ersättas av det land som från början hade ansvaret för olyckan. Hur? En överenskommelse på politisk nivå är nödvändig, sannolikt genom en HELCOM- rekommendation där alla länder förklarar sig beredda att samarbeta 246

gällande presentation av befintliga nationella planer och att erbjuda en skyddad plats. Arbetet bedrivs inom Helcom Maritime och Response ordinarie ram där en särskild korrespondensgrupp med Kustbevakningen som ledare för närvarande bereder frågan i syfte att presentera förslag under hösten 2009.. Kostnader och finansiering Ärendet är komplicerat och medföra kostnader i form av seminarier och workshops med deltagande av kvalificerad juridisk kompetens. Finansiering sker inom Kustbevakningens ram. M26. Stöd och samarbete för att utveckla bestämmelser för ansvar och kompensation i samband med transport och farliga ämnen Varför? Åtgärden är relaterad till arbetet med HNS-Konventionen. Hur? Detta arbete pågår löpande inom IMO och åtgärden är att se som en allmän rekomenndation till samarbete mellan Helcom-länderna i denna fråga. Vem? Sjöfartsverket är sammanhållande för Sverige vad gäller arbetet i IMO. Kostnader och finansiering? Samarbetet föranleder inga extra kostnader M27. Använd satellitövervakning för att stödja åtgärder i händelse av oljeolyckor i Östersjön Se M7. M28a. Utveckla ett stöd för beslut om användning av dispergeringsmedel Varför? Dispergeringsmedel kan under vissa betingelser vara den enda oljebekämpningsmöjligheten.för närvarande saknas erfarenheter av hur framgångsrik metoden är i bräckt vatten mot ryska oljor. Hur? Ett delprojekt med Kustbevakningen som projektansvarig avslutades under hösten 2009.Resultatet gav inte tillräckligt bred information varför ytterligare tester måste 247

genomföras. Resultatet är också presenterat för EU Sjösäkerhetsbyrå(EMSA) vilken uttryckte intresse att föra projektet vidare på europeisk nivå. Kostnader och finansiering Projektet samfinasierades av EU, Danmark,Finland Norge,Island och Sverige(Kustbevakningen). Inga ytterligare kostnader kan förutses. M28b. Utveckla teknologi för hantering av olyckor i svåra yttre omständigheter (mörker, hårt väder mm) Varför? Mörker, kyla, hårt väder är en del av de operativa betingelserna i våra vatten. Olycksriskerna är störst vid sådana omständigheter samtidigt som möjligheterna till motåtgärder minskar. Hur? Del av det ordinarie pågående arbetet inom HELCOM Response. Kostnader och finansiering Hanteras för svensk del inom ordinarie budgetprocess och Kustbevakningens ram. M29. Samverka för utveckling av best practice för omhändertagande av föroreningar på stränderna Hur? Räddningstjänsten hos kustkommunerna har ansvar för att skydda och sanera förorenade kustområden. Räddningsverket ska enligt sin instruktion stödja kommunerna i händelse av oljeutsläpp och enligt Lag om Skydd mot Olyckor (LSO) ersätta kommunerna för räddningstjänstinsatser och sanering Räddningsverket verkar i första hand för att kustkommunerna utbildas och övas så att man lokalt, regionalt, nationellt och internationellt gemensamt kan lösa framförallt stora oljeutsläpp i samverkan med Kustbevakningen. Nationella oljeskyddsförråd skall enligt oljeskyddsinriktningen 2010 ha sådana resurser att de tillsammans med regionala resurser ska klara stora oljeutsläpp (>10 000 ton olja) i strandzonen år 2010. Inom ramen för Central Baltic Intereg avser Räddningsverket att arbeta med cross-border cooperation med inriktning på utbildning och övning av strandnära räddningstjänst. Se M8. Vem? Räddningstjänsten i kustkommunerna, Räddningsverket. 248

Kostnader och finansiering Räddningsverket arbetar för att regionerna (kommunerna) skall ha en grundberedskap och för att finna en lämplig nivå för det nationella stödet. Kommunerna föreslås få pengar till en sådan beredskap och Räddningsverket för det kompletterande skyddet. M30. Integrera hanteringen av oljeskadad fågel i planerna för oljeskydd Varför? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) verkar för närvarande för att oiled wildlife response skall finnas med i de kommunala oljeskyddsplanerna. MSB samarbetar i dessa frågor med Naturvårdsverket och Oljejouren. Inom Helcom Response där KBV och MSB medverkar, arbetar man nu med hur oil wildlife skall integreras i den ordinarie oljeskyddsberedskapen. På uppdrag av Naturvårdsverket har rapporten Effect of cleaning and rehabilitation of oliled seabirds (Svenska Miljöinstitutet AB, IVL Arkiv nr U2379) tagits fram. Sammanställningen visar att effekten av att tvätta oljeskadade fåglar varierar beroende på faktorer som art (t.ex populationstillväxt och beteende), ålder och omgivande faktorer (t.ex. årstid, mängden olja och hur snabbt åtgärder kan sättas in). God kunskaper om rengöring och rehabilitering samt olika arters förutsättningar är grundläggande för att nå resultat. Rapporten visar också att resurserna i Sverige för att omhänderta oljeskadade fåglar är små och ojämt fördelade över landet. Hur? Enligt principen att förorenaren betalar så anser MSB och Naturvårdsverket att det borde vara brukare av olja som också betalar för konsekvenserna av oljeutsläpp. I Finland och USA finns oljeskyddsfonder som bland annat finansieras genom avgifter på import av olja. MSB och Naturvårdsverket föreslår i ett första steg att en utredning genomförs om hur andra länder finansierar kompensationsåtgärder för konsekvenser av oljeutsläpp och vilka system som är lämpliga att införa i Sverige. I ett andra steg kan sedan åtgärderna införas. Vem? MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) i samverkan med Naturvårdsverket. M31. Gemensam skrivelse till IMO 2009 avseende nya regler för fartyg enl. Annex IV, MARPOL 73/78 samt att Östersjön utpekas som Special Area avseende utsläpp av toalettavfall speciellt från passagerarfartyg 249

Hur? Arbetet pågår inom HELCOM. Sverige stöder planerna och åtgärderna för att minska utsläppen av toalettavfall från passagerarfartyg och färjor samt planerar att stödja denna gemensamma inlaga till IMO. Inlagan planeras sändas in till IMO MEPC 56. Se M32. Vem? Transportstyrelsen. Kostnader och finansiering Inga kostnader under 2009 M32. Uppmuntra hamnar och rederier till frivilligt omhändertagande av toalettavfall i hamnanläggningar Varför? I en finsk studie har man beräknat att ca 0,05 procent av det totala kväveutsläppet till vattnet i Östersjöområdet och 0,5 procent av fosforutsläppet härrör från fartygsspillvatten - fritidsbåtar ej inkluderade. Utsläppen beräknades enligt ett worst case scenario, dvs. att ingen reningsanläggning finns ombord på fartygen och att allt spillvatten släpps ut i vattnet. Slutsatsen i rapporten är att fartygens utsläpp av näringsämnen i Östersjöområdet utgör en ganska liten, dock ej försumbar del. Hur? Det finns en överenskommelse mellan Sjöfartsverket och ett antal rederier (framförallt färjetrafiken mellan Sverige och Finland) enligt vilken toalettavfall från deras fartyg lämnas i land. Vem? Transportsyrelsen,Sjöfartsverket, rederier, hamnägare och kommuner. Kostnader och finansiering Inga kostnader under 2009 M33. Genomföra åtgärderna i BSAP s road map i syfte att ratificera och införa Ballastvattenkonventionen Hur? Konkreta åtgärder identifierade i BSAP:s Road map bör genomföras i samarbete med berörda myndigheter bl.a. NV och SMHI. En del åtgärder har redan tidigare identifierats i rapporten Hav i balans samt levande kust och skärgård. Samtliga åtgärder i den nationella strategin för främmande arter, som för närvarande utvecklas, bör beaktas. 250

Vem? Inom ramen för remissarbetet bör berörda myndigheter planera för hur samarbetet mellan myndigheterna bör utformas. M34. I samarbete med OSPAR utreda och om möjligt peka ut områden utanför Östersjön för byte av ballast vatten Inom ramen för nu pågående samarbetet mellan OSPAR och HELCOM och de frivilliga riktlinjerna för Ballast Water Exchange (BWE) läggs fokus på att få fram teknik för behandling av barlastvatten eftersom skifte av barlastvatten är inte en särskilt effektiv metod för att förhindra transport och utsläpp av främmande organismer. Dessutom kan skifte av barlastvatten innebära en säkerhetsrisk för besättning och fartyg under vissa förhållanden. Sedan den 1 april 2008 har fartyg som går in i nordöstra Atlanten och som kommer från transatlantiska rutter och även från rutter som passerar västra Afrika möjlighet att tillämpa frivilliga riktlinjer för skifte av barlastvatten. Nyligen antogs även likartade frivilliga riktlinjer avseende skifte av barlastvatten för fartyg som går ut ur Östersjön och genom nordöstra Atlanten. Dessa riktlinjer träder i kraft 1 januari 2010. Riktlinjerna är framtagna av OSPAR och HELCOM. Information om detta finns på Transportstyrelsens hemsida. Avsikten är att information om detta ska läggas på Sjöfartsverkets hemsida så snart som möjligt. Eftersom det rör sig om frivilliga riktlinjer så finns inga bestämmelser om hamnstats- och/eller flaggstatstillsyn (kontroll). Hur detta ska hanteras håller på att undersökas. Vem? Transportstyrelsen, Naturvårdsverket. Kostnader och finansiering Troligtvis innebär detta inga kostnader för år 2009. Detta beror på om Transportstyrelsen väljer att utöva tillsyn eller inte. M35. Ratificera Ballast Water Management konventionen 2010 och inte senare än 2013 Enligt den avslutade Ballast Water Management-utredningen bör Sverige ansluta sig till konventionen. så snart förutsättningar härtill föreligger. M36. Inför ekonomiska stimuli för att minska utsläpp från fartyg, rekommendation 28E/13 Sverige använder ekonomiska incitament för att minska utsläpp till luft från fartyg och har arbetat fram förslaget till denna HELCOM-rekommendation. 251

Sjöfartsverket har också tillsammans med Naturvårdsverket, SIKA och Energimyndigheten utrett frågan om handel med utsläppsrätter för svavel- och kväveoxider för sjöfarten. Resultatet redovisades till regeringen 2007-05-02. Även inom IMO är frågan uppmärksammad och möjligheten att tillåta användning av ekonomiska styrmedel i form av begränsade försök med handel är numera under diskussion. Varför? Kommande internationella kravskärpningar på utsläpp av NOx kommer att ge påtaglig effekt först 2020 och därefter. Det är kostnadseffektivt att minska sjöfartens utsläpp av NOx i förhållande till andra sektorers. Ett alternativ är införandet av en tonnageskatt. Om tonnageskatten kan styras så att fler svenska fartyg kan förses med effektiv rening kan relativt stora vinster göras. Förslaget om att införa tonnageskattesystemet ligger för närvarande hos regeringen, men i utredningen har inte en eventuell miljödifferentiering utretts. Om det statliga stödet kan styras så att fler svenska fartyg kan förses med effektiv rening kan relativt stora vinster göras. En tidigare utredning (NV rapport 5706) har gjorts vad gäller miljödifferentiering av sjöfartsstödet. Förhållandevis stora utsläppsminskningar bedömdes kunna nås men till priset av betydande risk för utflaggningen av svenskflaggade fartyg. Risken för utflaggning bedömdes bli väsentligt mycket mindre om liknande system infördes gemensamt inom EU Hur? Utveckla förslag om miljödifferentierat statligt stöd så att den blir miljöstyrande på NOx och utan att fartyg i betydande omfattning riskerar att flaggas ut. Vem? Sjöfartsverket och Naturvårdsverket. Kostnader och finansiering Kostnaden för att utveckla förslaget är enbart administrativ. En kostnadsbedömning för själva införandet av åtgärder bör tas fram i förslaget i de fall kostnaderna inte redan är kända. Nytta Den uppskattade potentialen för minskade NOx-utsläpp från svenskflaggade fartyg inom svensk ekonomisk zon uppskattas till i storleksordningen 10 000 ton NOx vilket motsvarar ca 3 000 ton kväve (Källa NV rapport 5706).Närmare 17 procent av detta kan antas falla ner på Östersjön, varav ca 60 procent på egentliga Östersjön, dvs 300 ton kväve. Till detta bör läggas utsläppen utanför Sveriges ekonomiska zon som sker inom Östersjön. En grov bedömning utifrån detta räkneexempel är att belastningen sammantaget i Egentliga östersjön skulle kunna minska med ca 500 ton kväve från svenskflaggade fartyg. Bedömningen är att ingen eller endst en liten del av detta skulle kunna tillgodoräknas som minskade utsläpp från inrikas sjöfart som ingår i de 252

svenska utsläppen. Däremot skulle den minskade belastningen på Egentliga östersjön kuna bli betydligt större om fler länder inför ekonomiska incitament för miljöanpassning i sina statliga stöd till sjöfarten. M37. Minska svavelinnehållet i fartygsbränsle Varför? Utsläpp av svavel- och kväveoxider orsakar försurning i sjöar, vattendrag och jordar vilket i sin tur får effekter på flora och fauna hälsa. Utsläppen av NOx bidrar också till övergödningen och påverkar marina ekosystem. Hur? Sverige har tillsammans med övriga Östersjöstater tidigare informerat IMO om erfarenheterna av SOxECA. En uppföljning visar att SECA-reglerna fungerar och att ytterligare ambitiösa åtgärder både regionalt och globalt är fullt möjliga inom kommande år. Vid senaste mötet med IMO s miljökommitté i oktober 2008 skärptes reglerna om svavelnivåer i fartygsbränslen såväl inom svavelkontrollområdena (SOxECA:s) som globalt, vilket är en stor framgång. Beslutet innebär att svavelhalten i fartygsbränsle, som i dag får vara högst 4,5 viktprocent sänks till max 3,5 viktprocent från 1 januari 2012. Från och med 1 januari 2020 får det vara högst 0,5 viktprocent svavel i bränslet. Det kan tyckas vara en lång tid för att nå till målet 0,5 viktprocent. Skälet är att raffinaderierna måste hinna ställa om så att det finns tillräckligt med bränsle med låg svavelhalt. Inom kontrollområdena (SOxECA:s) ligger maxgränsen för svavel i dag på 1,5 viktprocent. Från 1 mars 2010 sänks det till 1 viktprocent och från 1 januari 2015 till 0,1 viktprocent. Nordsjön med Engelska kanalen utgör från den 1 augusti 2007 ett sådant område i tillägg till Östersjöområdet. I syfte att säkerställa efterlevnaden av svaveldirektivet och SOxECA-reglerna bör insatserna fokuseras på en utökad tillsyn av de fartyg som går in i SOxECA-området. (se även SJÖV:s/KBV kommentarer om ett projekt att möjliggöra en sådan kontroll av svavelutsläppsreglerna inom Östersjön, under M 12). Vem? Sjöfartsverket. Transportstyrelsen (kontroll-tillsyn). Kostnader och finansiering Inga kostnader för 2009. M38. Reducera utsläppen av kväveoxider Sverige har tillsammans med övriga Östersjöstater på basis av en finsk studie informerat IMO om läget och prognoserna i Östersjön rörande utsläpp av NOx från fartyg och behovet av att ytterligare sänka utsläppsnivåerna. En gemensam skrivel- 253

se från Östersjöländerna har skickats till IMO (december 2007) där inverkan av NOx-utsläppen på Östersjömiljön presenteras. Enligt studien utfört inom ramen för ShipNODeff-projektet släpptes 370 kton NOx/år i Östersjön från fartyg. Slutsatsen görs även om att utsläppen av kväveoxider från sjöfarten bör minskas påtagligt (ca 80procent) för att kunna minska utsläppsnivån med tanke på den väntade trafikökningen. Sverige bör även i fortsättningen verka för skarpare regler men ekonomiska förutsättningar för industrin bör beaktas i detta arbete. Sjöfartsverket vill hänvisa till ett pågående regeringsuppdrag om att utreda konsekvenserna av skarpare utsläppsnivåer för svensk sjöfartsnäring som kommer att redovisas i oktober. IMO:s miljökommitté har i oktober 2008, parallellt med skärpta regler om svavelhalter, beslutat om skärpta regler för utsläpp av kväveoxider. För närvarande ligger maxutsläppen på mellan 9,8 och 17 gram/kwh, beroende på motorstyrka. Från och med 2011 gäller gränsen 7,7-14,4 g/kwh och från och med 2016 2,0 3,4 g/kwh för nya motorer. Existerande motorer om mer än 5000 kw axeleffekt med en slagvolym om mer än 90 liter/cylinder och som är byggda mellan 1990 och 1999 ska uppfylla dagens krav och för att klara detta kommer man att ta fram ombyggnadssatser för motortekniska åtgärder. Reglerna kommer att gälla i östersjöområdet under förutsättning att det utpekas som ett NECA område (NOx Emissons Control Area). Hur? En särskild korrespondensgrupp har initierats inom HELCOM. Gruppens uppgift är att undersöka möjligheterna att förklara Östersjöområdet som ett NECA-område. Sjöfartsverket deltar i korrespondensgruppens arbete. Sverige bör driva att en ansökan skickas till IMO om att Östersjön ska bli ett emissionskontrollområde med avseende på utsläpp av kväveoxider (NOx). Ansökan bör föregås av en konsekvensanalys Sjöfartsverket har regeringens uppdrag (N2008/7711/TR) att utreda konsekvenserna av Internationella sjöfartsorganisationens nya regler för svavelhalt i marint bränsle och fartygs utsläpp av kväveoxider. I uppdraget ingår bland annat att senast den 15 oktober 2009 presentera en handlingsplan om att minska kväveoxidutsläppen från fartyg. Planen ska innehålla förslag på både nationella och internationella åtgärder. Vem? Transportsyrelsen, Sjöfartsverket och Regeringen Kostnader och finansiering Åtgärdskostnaden är i storleksordningen 5 kr/kg NOx för de fartyg som huvudsakligen trafikerar Östersjön. Nytta Huvudskälet för denna utsläppsminskning av kväveoxider från sjöfarten är hälsopåverkan och påverkan på landmiljön men åtgärden minskar också kvävebelast- 254

ningen på havet. Generellt finns de mest kostnadseffektiva åtgärderna för att minska kväveutsläppen till luft inom just sjöfarten. Om Östersjön blir ett emissionskontrollområde kan utsläppen av kväveoxider från den samlade sjöfarten på Östersjön minska med närmare 100 000 ton NOx till år 2020, jämfört med om ytterligare styrmedel inte införs. Detta skulle innebära en minskad kvävebelastning på egentliga Östersjön på omkring 2000 ton kväve. Dock skulle enbart en mycket begränsad del kunna tillgodoräknas minskade utsläpp från svensk nationell sjöfart. Möjligheten till nationella åtgärder är begränsad eftersom sjöfarten till stor del styrs av internationella regelverk där förändringar går långsamt. En tänkbar alternativ handlingslinje är att ställa krav på rening av luftutsläpp på alla större passagerarfartyg i reguljär trafik som anlöper svensk hamn. Detta skulle kunna reducera utsläppen med i storleksordningen 10 000 ton NOx/år vilket skulle medföra en minskad kvävebelastning på omkring 200 ton kväve till egentliga Östersjön. I stort sett inget skulle dock kunna tillgodoräknas som minskade svenska utsläpp. M39. Beräkna övergödningseffekterna av kväveoxidutsläppen från fartyg ShipNODeff systemet används för att göra beräkningar av NOx-utsläppen från fartyg inom Östersjöområdet. Resultaten för 2007 redovisades i Östersjöstaternas gemensamma inlaga till IMO om behov av ytterligare sänkningar (se M 38). Projektet ingår nu i ett större emissionsberäkningsprogram. M 40. Zero-discharge from offshore platforms Inte aktuellt i Sverige. 255

Utveckling av utvärderingsinstrument och metoder Utveckling av utvärderingsinstrument och metoder är kostsamt och innebär när de sedan ska tillämpas ofta stora kostnader för datainsamling etc. Det är därför viktigt att granska behov och relevans när nya eller reviderade modeller och metoder föreslås. A1. Harmonisera metoder för att bedöma diffus belastning av närsalter Enligt HELCOMs Rekommendation 28E/14 skall länderna verka för att en harmonisering av metodiken för beräkning av näringsbelastning på Östersjön från jordbruk och andra diffusa källor. Bidragen från dessa källor bidrar med den största belastningen och dessutom är deras bidrag särskilt svåra att bestämma. En viktig del av detta harmoniseringsarbete sker i samband med sammanställningen av data för PLC5 där den metodik som de olika länderna använder beskrivs. Arbetet med PLC5-rapporten skall vara slutfört under 2009, men är i dagsläget försenat. Finland har dessutom förberett ett forskningsprojekt inom området diffusa källor för näringsämnen med deltagande från flera HELCOM-länder. På nationell nivå pågår i Sverige ett kontinuerligt förbättringsarbete kring beräkningsmetodiken rörande läckage från jordbruksmark, under senare år med särskild inriktning mot fosfor. A2 Utvärderingsmetoder för övergödning Länderna ska vidareutveckla utvärderingsmetoder för övergödning (HELCOM EUTRO-PRO) och då ta hänsyn till det arbete som görs i arbetet med ramdirektiv vattens vägledning om utvärdering av övergödning. Inom HELCOM-projekten HELCOM EUTRO och EUTRO-PRO har länderna utvecklat en metod för utvärdering av övergödningssituationen, samt gjort en första tillämpning av den. Sverige har deltagit aktivt i projekten. De har resulterat i rapporten Eutrophication in the Baltic Sea. An integrated thematic assessment of the effects of nutrient enrichment in the Baltic Sea region, som kom ut i början av 2009. Verktyget är anpassat till Ramdirektivet för vatten genom att till stor del samma variabler använts för utvärderingen, samt att EUTRO-PRO har använt vattendirektivets gränsvärde mellan klassningarna god och måttlig (dvs gränsen mellan godtagbar och icke godtagbar status) för motsvarande klassificering i kustvattnet. Klassningarna i rapporten är dock ändå inte helt jämförbara med de statusbedömningar som gjorts av vattenmyndigheterna i Sverige. Detta beror dels på att övriga klassgränser skiljer sig åt i vissa områden, dels på skalskillnader i dataunderlaget, och slutligen på att avvägningar har gjorts på olika sätt. 256

A3. Vidareutveckla ekosystemmodeller A3 a) Vidareutveckling av Baltic Nest Baltic Nest Institute vid Stockholms universitet underhåller och utvecklar beslutstödsystemet Nest, som syftar till att understödja en adaptiv förvaltning av Östersjöns miljö och biologiska resurser. Genom att modellera hela avrinningsområdet utgör Nest ett verktyg för att kunna operationalisera ekosystemansatsen i ett marint ekosystem. Beslutstödsystemets huvudsakliga fokus ligger på övergödning, flödet av näringsämnen från land till hav och dessa ämnens omsättning i havet. En rad olika datakällor används: topografiska och batymetriska databaser, tillförseldata från omgivande landområden atmosfärisk deposition, hydrografiska och hydrokemiska data från Östersjöns olika bassänger, en födovävsmodel etc. Hur? Baltic Nest Institute vidareutvecklar beslutsstödsystemet i samverkan med bl a SMHI och Fiskeriverket genom att vidareutveckla de olika underliggande modellsystemen ( biogeokemiska omsättningsmodeller, födovävsmodeller, statistiska fiskmodeller, ekonomiska konsekvensberäkningar) i relation till ett förväntat klimat. Utvecklingen av Nest sker bland annat inom forskningsprojektet BONUS och produkterna utvecklas i nära samarbete med HELCOM och andra slutanvändare. Miljötillståndet i Östersjön under det innevarande århundradet kommer att styras av flera samverkande faktorer så som förväntade minskningar av tillförseln av kväve och fosfor, ökande vattentemperatur och minskad salthalt. Målet är att skapa ett förfinat och trovärdigt modellsystem för scenariosimuleringar på olika geografiska skalor som kan understödja utvecklingen av åtgärdsstatregier för att säkra en god vattenkvalitet och bibehållen struktur och funktion hos Östersjöns ekosystem i relation till ett förändrat klimat. Fiskeriverket har under 2008 startat ett forskningsprojekt kring operationella modeller av Östersjöns ekosystem. Projektet samordnas på nationell nivå med SMHI och BNI, samt med internationella forskare för att möjliggöra en integrerad analys av Östersjöområdet som helhet. Målet är att identifiera och kvantifiera effekter av klimatfaktorer, fiske och övergödning på Östersjöns ekosystem. Projektet kommer dessutom att ge en integrerad utvärdering av befintliga miljöövervakningsdata från kust och utsjö samt identifiera nyckelvariabler för fortsatt övervakning och modellering. Resultaten kommer att stödja arbetet inom Baltic Sea Action plan, i synnerhet avseende biodiversitet och metodutveckling, och det nationella miljömåls-arbetet, samt samordnas med och bidra till ICES/HELCOMs utvecklingsarbete inom integrerad ekosystemanalys. SMHI:s modellsystem omfattar näringskedjan upp t..o. m växtplankton. För att använda de dynamiska modellerna för studier och utvärderingar av fisklarvers migration, mortalitet och tillväxt måste expertis och kunskap från bägge instituten samverka. Forskningskompetens från BNI måste också kopplas in för att nå målsättningen som kan användas för HELCOM:s åtgärdsarbete definierat i BSAP. 257

Vem? BNI, SMHI, FiV Kostnader och finansiering Naturvårdsverket BNI finansierar för närvarande med 7 Mkr per år ur Havsmiljöanslaget. Dessutom är BNI involverad i fem BONUS-projekt. FiV:s forskningsprojekt om en integrerad analys av Östersjöns ekosystem har finansierats med 1 mmkr under 2009 från samma anslag. A3 b) Vidareutveckla HOME Vatten / Sea Track Web I del 1 redovisades här HOME Vatten..HOME Vatten är utvecklat för att vara ett stöd i arbetet med EUs ramdirektiv för vatten. Eftersom det inte föreligger något behov av att koppla ihop denna modell med modellerna för utsjön har den nu ersatts med Sea Track Web SMHI driver sedan många år ett modellverktyg som ger prognoser av oljespill orsakade av fartyg i Nordsjön och Östersjön. Modellverktyget SeaTrack Web är utvecklat i samarbete med Kustbevakningen och Myndigheten för Säkerhet och Beredskap som dessutom är de viktigaste svenska användarna av tjänsten. Sverige har genom KBV och SMHI tagit ansvar för att utveckla och driva modellsystemet åt HELCOM och dess medlemsländer. För närvarande finns ca 80-talet regelbundna användare från myndigheter och forskningsinstitut runt Östersjön och Kattegatt. Nyligen har också European Maritime Safety Agency visat intresse att ta del av prognoser från STW. Systemet genomgår nu en stor översyn i samverkan med KBV och MSB och tjänsterna som systemet kan leverera har utvecklats ytterligare till att omfatta bakåtspridningsberäkningar, satellitinformation på oljespill ooch data på fartygsrörelser (AIS). Därmed kan verktyget användas av KBV för att spåra och finna de fartyg som orsakat utsläppet. Verktyget och antalet användare har nu vuxit så att SMHI behöver driftsätta systemet i ett eget IT-system för att trygga försörjningen av prognoser till användarna, likaså behöver systemet utsträckas till att omfatta kustområdena genom att öka upplösning i tid och rum av prognoserna. Slutligen behöver prognoserna testas mot mätningar vad gäller strömmar och transporter av olja, larver och alger. Hur? Utöka upplösningen så att vitala delar av kustområdena för hela HELCOMområdet täcks av verktyget. Tekniskt förbättra driftmiljön så att den också tillgodoser ett stort antal samtidiga användare samt Kustbevakningens behov av information i SJÖBASIS. systemet för sjölägesinformation. Mätningar utförs som underlag för validering av prognoser. Vem? Arbetet utförs av SMHI i samverkan med KBV, MSB, NV och HELCOM 258

Kostnader och finansiering? Arbetet utförs under 2010 och 2011. Kostnaderna är ofinansierade men en preliminär beräkning för validering uppskattas till ca 2 milj., säker IT-miljö 0,6 milj kr och inkorporering av kustområdena ca 2 milj kr. A3c) Operationella modeller av Kattegatts och Östersjöns ekosystem Hur? SMHI och Fiskeriverket har under 2008 startat ett samarbete kring operationella modeller av Östersjöns ekosystem. SMHIs modellsystem omfattar näringskedjan upp till och med växtplankton. För att använda de dynamiska modellerna för studier och utvärderingar av fisklarvers migration, mortalitet och tillväxt måste expertis och kunskap från båda myndigheterna samverka aktivt. Sannolikt måste också universitetens forskningskompetens kopplas in för att nå målsättning av ett modellsystem för Östersjöns ekosystem som tillfredställer svenska krav och därmed kan användas för HELCOMs åtgärdsarbete definierat i Aktionsplanen. I BONUS+ projekten utvecklas SMHI:s modellverktyg ytterligare för att hänsyn till klimatförändringar och inverkan på miljömålscenarier. Modellverktygen täcker dock inte Kattegatt och en central del i arbetet är att utsträcka modellsystemet så att det också omfattar detta BSAP område. Aktiviteten är viktig då det helt saknas modellverktyg för detta havsområde medan Östersjön täcks både av BNI:s och SMHI:s modeller. För svensk del behövs ett modellverktyg för Kattegatt och Skagerrak för att kunna ge underlag till Marina Strategin och BSAP. Modell- och Dataverktyget blir ett stöd i förvaltningsfrågor gällande både Kattegatts och Östersjöns ekosystem och kan leverera stöd till Aktivitet B1 Fysisk Planering inom EEZ, Aktivitet B7 Marina Landskap och Habitat, Aktiviteten B15 Fiskeriförvaltning baserad på ekosystemansatsen, M33 och 34 Barlast Water Convention. Det är av speciellt intresse att ta kunna ta hänsyn till förändringar i Kattegatts och Östersjöns cirkulationsmönster under påverkan av ett förändrat klimat och hur det påverkar fisklarvernas och fiskens tillväxt. En annan central del är vattenutbytet mellan kust och hav för larvers utveckling. Vem? SMHI, Fiskeriverket. Kostnader och finansiering Samarbetet mellan FiV och SMHI ställer krav på utvecklingsinsatser som går utanför myndigheternas respektive ansvarsområden men som stärker båda myndigheternas förmåga att leverera produkter och tjänster för BSAP och till förvaltningen av havets resurser och miljö. För att också öka takten i utvecklingen och samarbetet behöver myndigheterna extra stöd under 2010 och 2011. Utvecklingsinsatsen är ofinansierad och behöver extra stöd under 2 år med ca 2,5 Mkr årligen varav personalkostnaderna uppgår till ca 2 Mkr. 259

A3d) Utveckling av digital djupdatabas och modeller Varför? I havsmiljösammanhang är tillgång till djupdata och djupmodeller av stor betydelse. Kunskapen om de batymetriska förhållandena topografin under vattnet ger i många fall information om vad som kan växa och leva i området. Djupmodeller är även avgörande för att kunna arbeta med analys av strömmar och göra spridningsanalyser m.m. I Sverige har ett arbete påbörjats, med medel från regeringens Havsmiljösatsning, med syftet att skapa en heltäckande nationell djupdatabas. Informationen från den nationella djupdatabasen ska användas av bl.a. Naturvårdsverket och Länsstyrelser för havsmiljökartering främst inom våra kustfarvatten. Detta arbete borde vara en del i en större strategi inom hela området för Östersjön och samordnas mellan Östersjöns nationer. Eftersom det ständigt sjömäts nya områden inom Östersjön bland annat inom ramen för HELCOM, blir tillgängliga modeller snabbt inaktuella. Därför är det motiverat att hitta former för en hållbar lösning där deltagarna kontinuerligt bidrar med aktuell (uppdaterad) information till en gemensam homogen, heltäckande, kvalitetssäkrad ajourhållen djupmodell. Bland Östersjöns nationer finns inom ramen för IHO (International Hydrographic Organisation) en samverkansgrupp för att arbeta med sjökarteringsfrågor BSHC (Baltic Sea Hydrographic Commission). Gruppens medlemmar består av representanter från varje nations motsvarighet till Sjöfartsverkets sjökarteverksamhet och hanterar bland annat de djupdatabaser varje nation förvaltar. Hur? Sverige driver på att ett uppdrag ges till BSHC och dess nationer med mål att ta fram en översiktlig enhetlig (harmoniserad) djupdatamodell över Östersjön samt en förvaltningsplan för densamma. Modellen skulle utgöra en minsta gemensam nämnare för att täcka in nuvarande såväl som framtida behov av en enhetlig djupmodell över Östersjön. För att skapa en enhetlig djupmodell i Östersjön krävs bl.a. att nationerna (sjökarteorganisationerna) kommer överens om, inte bara vilken upplösning som ska gälla för utsjö- och inomskärsområden beroende på tillgång av data, utan även anpassar modellen utifrån nationernas sekretesskrav, referenssystem och kvalitetsklassning m.m. Vem? Sjöfartsverket. 260

Kostnader och finansiering Sjöfartsverket har uppskattat kostnaden, för att med stöd av befintliga analoga djupdata skapa en heltäckande digital djupdatabas över Sveriges vatten på fem års sikt, till ca 70 Mkr (motsvarande ca 14 Mkr/år). Arbetet kan inte bekostas av Sjöfartsverket utan kräver extern finansiering. Naturvårdsverket har via Havsmiljöanslaget bidragit till finansieringen av en förstudie. Kostnaden för Sveriges medverkan i ett eventuellt uppdrag till BSHC har inte beräknats A3e. Bioekonomiska modeller som understödjer beslut Varför? Inför inrättande av fiskefria områden behövs en heltäckande bedömning av hur fiskeföretagens ekonomi kommer att påverkas av den begränsning i fisket som ett fiskefritt område innebär. Detta bör ske i en modell där både ekonomiska och biologiska förutsättningar ligger till grund för resultaten. Yrkesfiskarna måste få en ekonomisk lönsamhet i sitt fiske samtidigt som bestånden förvaltas på ett sätt som gör att de kan nyttjas långsiktigt hållbart. Denna komplexa interaktion kan endast studeras i en bioekonomisk modell som tar hänsyn till både ekonomi och biologi. Hur? Fiskeriverket kan ta del av de bioekonomiska modeller som Danmark utvecklar inom området. För att kunna använda dessa modeller behövs programvara, bl.a. GAMS, som stödjer de modeller som utvecklas. GAMS är en flexibel mjukvara så till vida att det går att köpa ett grundprogram och sedan vartefter köpa in de moduler som behövs samt uppdatera licensen. En kontinuerlig uppdatering inom modelleringsområdet och dess test kommer att behövas innan tillämpning i beslutsfattande. Vem? Fiskeriverket. Kostnader och Finansiering Kostnaden för inköp av programvara, inlärning i modellering och programvara samt etablering av rutin för instansning av svenska (och i viss mån utländska) data samt modellanpassningar är 0,4 Mkr. Åtgärden är för närvarande ofinansierad.. Konsekvensanalys Tidplan 2009-2012. Nytta Den främsta nyttan utgörs av möjligheten att kunna ta hänsyn till både biologi och ekonomi i samma modell. Med hjälp av den här typen av modell kommer effekterna av fiskefria områden att kunna studeras på ett mer heltäckande vis. Möjliga 261

effekter av olika typer och olika placering av fiskefria områden kan jämföras och vägas in i den bedömning som utgör underlag för beslut. A3f) Spatiella analyser av fisket som understöd för fiskeriförvaltningsbeslut Varför? Reglering av tillträde och fiskeansträngning i tid och rum, med tonvikt på områdesbaserade förvaltning förutses bli vanligare inom fiskeriförvaltningen. Integrering av fiske som sektor i den marina fysiska planeringen lyfts fram i EUs marina politiken. Denna utveckling förutsätter att GIS-baserade rutiner för rumsliga analyser av fisket och dess effekter på ekosystemet tas fram. Kartunderlag kan också ses som en förenkling i regleringen. Metoden är att bra sätt att göra viktigt information tillgänglig till olika intressenter. Fiskeriverket har till exempel längre sett fördelar med att kunna koppla kartunderlag till fiskeriverkets författningar och regleringar men inte haft medel och metoder för att tillämpa det. Hur? Olika typ av data från olika typ av källor ska identifieras och göras tillgänglig för rumsliga analyser. Variationen av tillgänglig data och dess källa är bredd (loggböcker, VMS, förstahandsmottagare, ICES rutor och område, hamnpositioner, kontroll positioner, fredade område, administrativa gränser, osv.), vilket gör arbetet komplex och stärker behovet av metodutveckling. Rumsliga analyser med hög upplösning i tid och rum utförs för olika fiskesegment för att bedöma fiskets effekter på fiskbestånd och miljö. Scenariobaserade rumsliga verktyg utvecklas som en central komponent i ett beslutstödssystem för fiskeriförvaltning. En förutsättning för en effektiv tillämpning av dessa analyser är att fiskhabitatmodellering vidareutvecklas i enlighet med åtgärd B7b. Arbetet kommer också att användas i utvecklingen av fiskeriförvaltningsåtgärder i MPAs (B13). Lika viktigt som att organisera data, utveckla metoderna och dess appliceringar är det att nå intressenterna med underlaget i enlighet med INSPIRE-direktivet. På lång sikt ska fiskaren kunna ha tillgång till kartunderlaget i sina datorskärmar på fiskefartyget. Arbetet förutsätter konsultinsatser och ökade resurser på Fiskeriverket. Vem? Fiskeriverket. Kostnader och Finansiering Kostnaden för Fiskeriverkets utveckling av rumsliga analyser av fisket, ökad tilllämpning i fiskeriförvaltningen och ökat tillgänglighet beräknas till 2 Mkr/år för perioden 2010-2012. Total 6 Mkr. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. 262

Tidplan 2010-2012 Konsekvensanalys De rumsliga analyserna förväntas effektivisera förvaltningen av fisket och försäkra en reglering som är i enlighet med ekosystemansatsens målsättningar Erfarenheterna från tillämpningen av ett begränsat kartbaserade underlag i processen kring införande av ett fiskefritt område med buffertzoner i Kattegatt visade på mycket positiva resultat. Kartunderlaget förenklade förhandlingsprocesser genom att stimulera till kommunikation och öka förståelse för alla parter involverade. I andra länder har kartor använts med framgång för att lösa konflikter avseende resursfördelning. Med hjälp av kartor kan fiskaren undvika skyddade område vilket är ett inslag i egenkontroll. En fördjupad konsekvensanalys av åtgärden har inte gjorts då åtgärden i första hand syftar till att ta fram en metod för vidare applicering i förvaltningsarbetet. Nytta Detaljerad rumslig information om fiskets bedrivande är en förutsättning för en effektiv förvaltning av fiskresurser och bevarande av naturvärden. Scenariobaserade rumsliga verktyg är ett viktigt stöd för fiskeriförvaltning i en integrerad marin fysisk planering. I synnerhet för att bedöma behovet och konsekvenserna av områdesbaserade begränsningar, som t ex reglering av fiske i Natura 2000 och BSPAområden, förväntas verktygen och analyserna öka precisionen i åtgärderna och därmed minimera konflikterna mellan fiske och områdesskydd. A5 Tematisk utvärdering av farliga ämnen i havet Sverige bidrar, precis som vid tidigare utvärderingar, med data och kunskap och deltar i olika referensgrupper i HELCOMs utvärderingsarbete. A6, A7 Utveckla gemensamma utvärderingsverktyg för biologisk mångfald Varför? För att uppnå enhetliga kriterier, bedömningsgrunder och indikatorer för Östersjöns miljö behövs gemensamma verktyg. Ett ökad insatts för samarbete mellan Östersjöländerna där enskilda länders bedömningsgrunder jämförs och jämkas samman. Hur? Ett första steg i denna utveckling har tagits inom HELCOM projektet BIO som avslutades dec 2008. Inom det projektet har utveckling av ett utvärderingsverktyg för biodiversitet påbörjats. Metoden baseras på samma principer som HELCOMs verktyg för utvärdering av eutrofieringsstatus och påminner även om vattendirektivets instruktioner. 263

Verktyget fokuserar på indikatorer av tre typer; sådana som beskriver tillståndet hos arter, samhällen samt marina landskap. I det fortsatta arbetet med gemensamma utvärderingsverktyg bör hinder såsom bristen på relevant data så lågt som möjligt minska. Vem? Alla deltagande länder har visat intresse för att delta i fortsatt utveckling av verktyget. De indikatorer som använts inom BIO projektet kan användas som utgångspunkt men det fortsatta arbetet kräver att lämpliga indikatorer utvecklas systematiskt. Det pågående arbetet för att utveckla indikatorer för att genomföra det marina direktivet kan sannolikt bidra till processen. Närmast fortsätter HELCOMs arbete med utveckling av utvärderingsverktyg inom projektet HOLAS (Holistic assessment of the Baltic environment) där biodiversitet ingår som en komponent. Naturvårdsverket deltar Kostnader och finansiering? Ofinansierat undantaget den insats Naturvårdsverket gör i HELCOM arbetet Tidplan 2009-2013 Nytta Geom att få tillstånd ett samordnat utvärderings system för biologisk mångfald kommer den samlade bilden ge ökad förståelse för ekosystemets dynamik därmed kan insatser och förbättrande åtgärder bli effektivare. A8 Kontinuerligt mäta biodiversitetens bevarandestatus och effekterna av skyddsåtgärder Varför? Genom utveckling av gemensamma utvärderingsverktyg för biologisk mångfald (se A6 &A7) behöver dessa verktyg sedan kontinuerligt utnyttjas för att följa förändringar i ekosystemet. I skyddade havsområden behövs indikatorer som visar på om och hur den ekologiska statusen förändras utöver den naturliga variationen. I Habitatdirektivet, Vattendirektivet liksom i Marina direktivet finns krav på uppföljning av biodiversitet på olika skalor redan formulerat. Hur? Inom arbetet med Habitatdirektivet har uppföljning av bevarandestatus i Natura 2000 områden påbörjats och utveckling av instrument för värdering av gynnsam bevarandestatus pågår. Den vidare utveckling av indikatorer som har påbörjats 264

inom projektet Helcom HOLAS kommer att vara ytterligare ett viktigt steg för arbetet med uppföljning av bevarandestatus. Vem? Naturvårdsverket i sammarbete med Fiskeriverket, kustlänsstyrelserna samt HELCOM Kostnader och finansiering? Delvis finns en basfinansiering för uppföljning av Natura 2000 marina naturtyper, men annars i stort sett ofinansierat Tidplan 2009-2020 Nytta Med hjälp av uppföljande mätning av biologisk mångfald kan effekter av människans aktiviteter följas och förvaltningsåtgärder kan utvärderas. A9 Utvärdering av sjöfartens föroreningsbelastning 2010 Sjöfartsverket har rapporterat begärda uppgifter om sjöfart till HELCOM, som genomför utvärderingen. 265

Ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad Det sker kontinuerligt olika informations- och kommunikationsinsatser för att öka medborgarnas engagemang och medverkan. Kapacitetsuppbyggnaden på myndigheterna och i organisationer pågår hela tiden. AC1a. Främja medborgarnas deltagande i beslutsfattande I myndigheterna finns i regel etablerade rutiner för att involvera medborgarna. Nedan följer några exempel. Det ingår i vattenförvaltningens uppdrag att utföra sina arbetsuppgifter i samverkan med berörda intressen och allmänhet. Vattenmyndigheterna arbetar aktivt med att starta och hjälpa vattenråd i hela Sverige. Sjöfartsverket kommer inom kort att lägga ut information om BSAP på verkets hemsida. Samtliga insatser och planerade aktiviteter redovisas i avsnittet Sjöfart. I Naturvårdsverkets flertaliga råd finns NGOs vilka representerar medborgarna. AC1b. Upplysning av allmänheten och relevant industri avseende HELCOM:s rödlistade arter Varför? Det råder bristfällig information, bland konsumenterna, fiske och livsmedelsindustrin om rödlistade arter. För att kunna bedriva ett effektivt arbete med att bevara Östersjöns biodiversitet krävs att rödlistan avseende habitat och arter kommuniceras till allmänheten, fiskare och industrin. Genomförande av AC1 förutsätter ny data insamling och analys i enlighet med B6. Hur? Design och uppläggning av ett system som möjliggör kontinuerlig publicering av aktuell information om sällsynta arter och hotfaktorer. Vem? Fiskeriverket Kostnader och finansiering Kostnaden för uppdraget beräknas till 0,5 Mkr för perioden 2010-2012. Åtgärden är för närvarande inte finansierad. Tidplan 2010-2012 266

Nytta Informerade konsumenter, fiskare och livsmedelsindustri förväntas göra val som inte innebär en belastning på sällsynta arter. AC2. Utveckla informationskampanjer om farliga ämnen och informera HELCOM Hur? Kemikalieinspektionen arbetar främst med tillverkare och leverantörer av kemikalier som målgrupp men har också varit drivande i olika projekt för att stimulera konsumenternas medvetande om farliga ämnen. Möjligheten finns att ytterligare genomföra ytterligare informationsinsatser som bidrar till uthållig kemikalieanvändning i form av till exempel: Att informera om vilka produkter som kan innehålla perfluorerade ämnen och hur man kan undvika dem, t.ex. genom att välja textilier som inte kräver impregnering med sådana ämnen Att bara använda tillåtna båtbottenfärger och lämna gamla burkar till avfallsstationerna (äv. Sjöfartsverket) Vem? Kemikalieinspektionen. Kostnader och finansiering För att utvidga konsumentinformationen behövs extra medel som helst bör löpa under ett antal år. Exempelvis skulle cirka 300 000 kronor i extra medel under 2009 möjliggöra en särskild insats riktad till konsumenter. Tidplan Påbörjas när finansiering är klar. AC3. Fortsatt uppbyggnad av förmåga och kapacitet hos myndigheter och industri att hantera farliga ämnen Se redovisning under H 6,H 8 och H16. AC4. Engagera medborgarna i att upptäcka olagliga utsläpp från fartyg Medborgarna kan vända sig till Kustbevakningen när olagliga utsläpp upptäcks AC5. Öka allmänhetens medvetande om marine litter inkl. effekterna av spökgarn Det finns flera organisationer som med framgång ägnar sig åt att göra allmänheten medveten. Håll Sverige Rent och WWF är några av dem. 267

AC6. Implementera ett program för medvetandegörande av internationella regler om avfall och avloppsvatten från fartyg inkl. dess ilandlämnande Transportstyrelsen har ansvar för tillsyn av att internationella konventioner och nationella regelverk både vad gäller fartygens avfallshantering och hamnarnas mottagning följs. När svenska myndigheter träffar företrädare för sjöfartssektorn (seminarier, möten, telefonsamtal, mailväxling etc) sker en informell informationsspridning där myndigheterna arbetar för att branschen ska beté sig ännu bättre. AC7. Stöd miljövänlig fritidsbåtverksamhet Sjöfartsverket har tillsammans med ett antal organisationer och myndigheter med intresse att minska båtlivets miljöpåverkan (samtliga ingår i Båtmiljörådet) utarbetat ett miljöprogram för fritidsbåtar, med syfte att samordna arbetet med att minska miljöpåverkan från båtlivet. Programmet identifierar miljöproblem samt åtgärder som ska vidtas för att lösa dessa. Frågor som omfattas rör minskning av båtmotorers utsläpp till luft och vatten, energieffektivitet, bränslespill vid tankning, ilandlämning av avfall, användning av skadliga påväxthindrade färger på båtbotten, mm. En av de åtgärder som nämns i miljöprogrammet är av särskild betydelse i det fortsatta HELCOM-arbetet. Sjöfartsverket har åtagit sig att verka för att en särskild grupp tillsätts under HELCOM Maritime för att kunna arbeta med fritidsbåtslivets miljöfrågor i ett Östersjöperspektiv. Andra åtgärder av intresse är dels en kampanj inriktat på att ägarna till mindre, äldre tvåtaktsmotorer ska övergå till att köra sina motorer på alkylatbensin och biologiskt nedbrytbar utombordsolja dels ett system som syftar till att minska utsläppen av toalettavfall från fritidsbåtar ( se även E9). Finansiering Merparten av aktiviteterna i detta avsnitt har liten eller ingen relevans för det nationella genomförandet. Sverige driver frågan om en Östersjöfond och har avsatt medel för denna. Implementering och översyn Sverige deltar i HELCOM Implemenation group och kommer att ta på sig lead ansvar för vissa frågor för det gemensamma genomförandet. För det rent nationella genomförandet är detta avsnitt inte aktuellt 268

Bilaga 1 Referenser och underlag För att underlätta läsningen har referenser och underlag sorterats efter numreringen på åtgärden. E3a. Minska utsläppen från avloppsreningsverken IVL, 2009. Utsläpp av kväve och fosfor till Östersjön Kostnader för ytterligare minskning från kommunala avloppsreningsverk (opublicerad). SWECO; 2009. Potential och uppskattad kostnad för dagvattenrening inom Baltic Sea Action Plan (opublicerad). Tyréns, 2009. Effekter av kommunala VA-planer (opublicerad). Våtmark Oxelösund resultat och erfarenheter från 6 års drift, Jonas Andersson, Hans Bertil Wittgren och Peter Ridderstolpe. E5 Åtgärda närsaltutsläpp från jordbruket BIOGASPRODUKTION och spridning av rötad stallgödsel Amon B., Kryvoruchko V. & Amon T., 2006a. Influence of different methods of covering slurry stores on greenhouse gas and ammonia emissions. International Congress Series 1293, 315-318. Andersson R., 2008. Utformning av stöd till biogas inom landsbygdsprogrammet. Rapport 2008:8. Jordbruksverket, Jönköping. Baky A., Nordberg Å., Palm O., Rodhe L. & Salomon E., 2006. Rötrest från biogasanläggningar användning i lantbruket. JTI informerar nr 115. JTI Institutet för jordbruks- och miljöteknik, Uppsala. Bergström Nilsson S., 2008. Behandling av gödseln påverkar förlusterna av ammoniak och växthusgaser. Landsbygd i Norr nr 5, s. 14-15. Birkmose T., 2007. Digested manure is a valuable fertilizer. Proceedings from the European Biogas Workshop The Future of Biogas in Euope - III, pp 89-94. University of Southern Denmark, Esbjerg. EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1774/2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel Jansson L-E., 2008. Biogas på gården en introduktion. Broschyr framtagen av LRF Konsult på uppdrag av LRF i samverkan med Gasföreningen och Svenska Biogasföreningen. 269

Linné M., Ekstrandh A., Englesson R., Persson E., Björnsson L. & Lantz M., 2008. Den svenska biogaspotentialen från inhemska restprodukter. Rapport från BioMil AB och Envirum AB, Lund. Möller K. m.fl., 2008. Effects of different manuring systems with and without biogas digestion on nitrogen cycle and crop yield in mixed organic dairy farming systems. Nutrient Cycling in Agroecosystems. Odlare M., 2005. Organic Residues A Resource for Arable Soils. Doctoral thesis. Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala. Richert Stintzing A., 2005. Användning av biogödsel. RVF Utveckling 2005:10. Rapport från RVF Svenska Renhållningsverksföreningen. SCB, 2006.Gödselmedel i jordbruket 2004/05. Statistiska meddelanden MI 30 SM 0603, Statistiska centralbyrån, Stockholm. E9a Skogsbrukets påverkan på övergödningen Akselsson, C., Westling, O., och Örlander, G. 2007. Skogsskötsel och vattenkvalitet En sammanställning av resultat från skärm- och bårdförsök inom SUFOR. IVL Rapport B 1752. Bergquist, B. 1999. Påverkan och skyddszoner vid vattendrag i skogs- och jordbrukslandskapet En litteraturöversikt. Fiskeriverket Rapport 1999:3. Löfgren, S. 2006. Åtgärder i skogen försumbara för Östersjön. I: Östersjön hot och hopp. B. Johansson (red.), s. 177-187. Stendahl, J. och Hjerpe, K. 2007. Utgör kvävegödsling av skog en risk för Östersjön? Slutsatser från ett seminarium anordnat av Baltic Sea 2020 i samarbete med Skogsstyrelsen. Rapport 10/2007. Skogsstyrelsen. 270

Bilaga 2 Indelning av jordbrukets stödområden 271

Bilaga 3 Akronymer AIS AFS-konventionen ARV ASCOBANS BAT BEP BREF BSAP BSPAs BSRAC CBD DGNSS ECDIS Automatic Identification System (System för identifiering och lokalisering av fartyg) Internationell konvention om kontroll av skadliga påväxthindrande system på fartyg Avloppsreningsverk The Agreement on the Conservation of Small Cetaceans of the Baltic and North Seas, 1994 (Överenskommelse om skydd av Östersjöns och Nordsjöns småvalar) Best Available Techniques (Bästa tillgängliga teknik) Best Environmental Practice (Bästa teknik med hänsyn till miljön) Best Available Techniques Reference Documents (Referensdokument med syfte att främja miljöskydd och enhetlig tillståndspraxis inom EU) Baltic Sea Action Plan (HELCOMs aktionsplan för Östersjön, Bälten och Kattegatt) Baltic Sea Protected Areas (Nätverk av skyddade marina områden i Östersjön och Kattegatt ) Baltic Sea Regional Advisory Council (Regionala rådgivande nämnden för fiskefrågor i Östersjön) Convention on Biological Diversity (Konventionen om biologisk mångfald) Differential Global Navigation Satellite System (stödsystem till satellitbaserade positionerings och navigeringssytem) Electronic Chart Display and Information System (ett informationssystem för navigering som tillsammans med lämpliga back up arrangemang kan accepteras som ersättning till tryckta sjökort) 272

ECHA EFF EG EMSA EU EUNIS GAMS GFP GHS GIS HELCOM HELCOM-Monas, -Habitat, -Land, -Maritime, -Response HOD ICES INDECO IMO INTERREG European Chemicals Agency (Europeiska kemikaliemyndigheten) Europeiska Fiskerifonden Europeiska Gemenskapen European Maritime Safety Agency (Europeiska Sjösäkerhetsbyrån) Europeiska Unionen European Nature Information System. (Ett europeisk klassificeringsystem för naturtyper) General Algebraic Modeling System (Modellsystem för matematisk programmering och optimering Gemensamma Fiskeripolitiken Globally Harmonized System of Classification and Labelling of Chemicals (FN s system för globalt harmoniserad klassificering och märkning av kemikalier) Geographic Information System (Geografiskt informationssystem) Helsinki Commission (Östersjöländernas samarbetsorgan för Helsingforskonventionen) Arbetsgrupper inom HELCOM (se www.helcom.fi) Head of Delegation (Delegationsledare) International Council for the Exploration of the Sea (Internationella havsforskningsrådet) Developing Environment Indicators for Assessing Fishery Management (EU-projekt om utveckling av indikatorer för fiskeriförvaltning) International Maritime Organisation (FNs Internationalla sjöfartsorganisation) EU-program som ingår i det nya målet "Territoriellt samarbete" som ska stärka samarbete över gränser i EU och angränsande länder 273

LRTAP MARPOL MOU MPA MSY NECD NO X NSRAC PLC 5 PCL RAC REACH SAMHAV SMED Convention on Long-Range Transboundary Air Pollution (en konvention under UNECE om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, 1979) International Convention for the Prevention of Pollution From Ships, 1973 (Internationella konventionen om förhindrande av förorening från fartyg) Memorandum of Understanding (Ett document som beskriver en bilateral eller multilateral överenskommelse mellan parter) Marine Protected Areas (Marina skyddade områden) Maximum Sustainable Yield (Maximalt hållbart uttag) National Emissions Ceilings Directive (EUs /EGs direktiv om nationella utsläppstak för luftföroreningar)) Kväveoxider North Sea Regional Advisory Council (Regionalt rågivande organ för Nordsjöfrågor) Pollution Load Compilation No. 5 (Den femte sammanställningen av belastningen av föroreningar på Östersjön) Porpoise Click Loggers (Klickdetektorer för tumlare) Regional Advisory Council (Regional nämnd som utarbetar rekommendationer och förslag åt EUkommissionen i frågor som rör fiskeriförvaltningen se BSRAC, NSRAC) Registration, Evaluation, Authorization and Restriction of Chemicals (EUs kemikalieförordning, 2007) Samordningsgruppen för havsmiljöfrågor (Kansli vid Naturvårdsverket) Svenska MiljöEmissionsData (Konsortium bestående av IVL Svenska Miljöinstitutet AB, SCB (Statistiska centralbyrån), SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) och SMHI (Sveriges meteorologiska och hydrologiska 274

institut) SOxECA TAC TBT UNECE. VMS SOx Emission Control Areas Svavelkontrollområde (Bestämmelse om en svavelgräns på 1,5 % för marina bränslen som används i Nordsjön, Engelska kanalen och Östersjön) Total Allowable Catch (Totalt tillåten fångst) Tributyltenn (en antifoulingsubstans) United Nations Economic Commission for Europe, (FN:s ekonomiska kommission för Europa) Vessel Monitoring System (Övervakningssystem för fartyg) 275

Bilaga 4 Numrering av åtgärder I del 1 av detta uppdrag att ta fram en nationella åtgärdsplan för Sverige numrerades aktiviteterna i HELCOMs BSAP. Numreringen har, med undantag för några justeringar, bibehållits i slutrapporteringen även om numreringen inte helt stämmer överens med den som senare tagits fram inom HELCOM. I tabellerna nedan jämförs numreringarna. Exempelvis så har åtgärden E1 i den föreslagna svenska planen nummer E7 enligt HELCOMs BSAP. Numrering i förslag till nationell plan ( denna rapport) Övergödning E1 E2a E2b E3a+b E4 E5 E6 E7 E8 E9 E10 E11 E12a E12b Numrering enligt HELCOM BSAP E7 E10 E8 E11,E15 E13 E14-E16,E18 E17 E19 E20 E21 E22 E23 E27 E26 276

Numrering nationell plan Farliga ämnen H1 H2 H3 H4 H5 H6 H7 H8 H9 H10 H11 H12 H13 H14 H15 H16 H17 H18 H19 H20 H21 H22 H23 H24 H25 H26 H27 H28 H29 H30 H31 H32 Numrering HELCOM H2 H3 H4 H5 H5 H5 H5 H5 H5 H5 H6 H7 H8 H9 H10 H11 H12 H12 H13 H14 H15 H16 H17 H18 H19 H19 H19 H20 H21 H22 H23 H24 277

Numrering nationell plan Numrering HELCOM Biologisk mångfald och fiske B1 B1 B2 B3 B3 B4 B4 B5a+b, B6 B5 B7a B6 B7b B7a B7c B7b B7d B8 B7e B9 B7f B10 B7g B11 B7h B12 B7i B13 B8 B14 B9 B15 B10 B16 B12 B17 B13 B17:1 B13a B17:2 B13b B17:2a B13b B17:2b B13b B17:2c B13b B17:2d B13b B17:2e B13b B17:2f B13b B17:3a B14a B17:3b B14b B18 B15 B19 B16 B20a B17 B20b B17 B20c B17 B20d B17 B21 B18 B22 B19 B22a B21a B22b B21b B22c B21c 278

Numrering nationell plan Sjöfart M1 M2 M3 M4 M5 M6 M7 M8 M9 M10 M11 M12 M13 M14 M15 M16 M17 M18 M19 M20 M21 M22 M23 M24 M25 M26 M27 M28a M28b M29 M30 M31 M32 M33 M34 M35 M36 M37 M38 M39 M40 M41 Numrering HELCOM M1 M3 M4 M5 M6 M7 M8 M9 M10 M11 M12 M13 M14 M15 M16 M17 M18 M19 M20 M21 M22 M23 M24 M25 M26 M27 M28 M29 M30 M31 M32 M33 M34 M35 M36 M37 M38 M39 M40 M40 M41 M42 279

Numrering nationell plan Numrering HELCOM Utveckla utvärderingsinstrument och metoder A1 D1 A2 D2 A3 D3, D4 A4 D5 A5 D6 A6 D7 A7 D8 A8 D9 A9 D10 Ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad AC 1 AC 2 AC 3 AC 4 AC 5 AC 6 AC 7 AC 8 P1 P2 P3 P4 P5 P6 P7 P8 280

Sveriges åtagande i Baltic Sea Action Plan Rapport 5985 NATURVÅRDSVERKET isbn 978-91-620-5985-9 issn 0282-7298 Östersjöländerna har beslutat om en gemensam plan, Baltic Sea Action Plan, (BSAP) för att förbättra Östersjöns miljö. Alla Östersjöländer ska ta fram nationella åtgärdsplaner till år 2010. Slutrapporten innehåller förslag på hur Sverige ska klara av sina åtaganden inom BSAP och innefattar 150 aktiviteter inom fyra huvudområden: övergödning, farliga ämnen, biologisk mångfald och maritima frågor. Det övergripande målet enligt Baltic Sea Action Plan är ett Östersjön på 1950-talsnivå avseende övergödning. Rapporten innehåller en översiktlig samhällsekonomisk konsekvensanalys. Detaljerade kostnadsanalyser finns i Naturvårdsverkets rapport 5984. Naturvårdsverket 106 48 Stockholm. Besöksadress: Stockholm Valhallavägen 195, Östersund Forskarens väg 5 hus Ub, Kiruna Kaserngatan 14. Tel: +46 8-698 10 00, fax: +46 8-20 29 25, e-post: registrator@naturvardsverket.se Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +46 8-505 933 40, orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: natur@cm.se Postadress: CM Gruppen AB, Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln