EKBLADET Medlemsskrift för Ekfräm j andet NR9 1994
EKBLADET Medlemsskrift för Ekfrämjandet Nr 9 - Juni 1994 ISSN nr 0283-4839 Redaktion: Gustav Fredriksson (Ansvarig utgivare) Ulf Olsson (Redaktör) Roland Gustavsson Bengt Nihlgård Styrelse 1993 / 94 Gustav Fredriksson, ordf, (A.Mirton, suppi) Claes Assarsson, (Kenneth Arwidsson) Bengt Nihlgård, (Roland Gustavsson) Egil Norberg, (Cecilia Roth) Alvar Ö hlen (Lars Mattsson) Sekreterare: Arne Mirton Adress c/o U Olsson, Klockarev. 6E, 247 34 S Sandby, Tel. 046-5 1682 Ekfräm jandet arbetar för: lönsam kvalitetsproduktion av ädellövskog genom att: anordna exkursioner premiera god ädellövskogsskötsel utgiva eller medverka till att skrifter inom ämnesområdet utges i massmedia informera om eken och och de övriga ädla lövträdens skötsel och sällskapets verksamhet stimulera till ökad forskning på området initiera föredrag, seminarier och utbildning stimulera till ökad användning av ädelt löv trä verka för bevarandet av ek och övriga ädla lövträd i det svenska landskapet allmänt verka för goda förutsättningar för ädellövskogsskötsel i landet I Ekbladet utkommer med ett nummer per år. I Tryck Wallin & DaIholm Boktryckeri AB, Lund 1994 Omslag Ekrullviveln (Attelabus nitens) - Foto Å ke Sandhall Distributör Ekfrämjandet, c/o Arne Mirton, Skogsvårdsstyrelsen, Box 157,372 22 Ronneby
Ekbladet 9 EKFRÄMJANDETS EXKURSION I BOHUSLAN 1993 Arne Mirton Länsjägmästare RUNE LÖFVING och hans medhjälpare tog emot på anrika skogsvårdsgården Hensbacka, även kallad skogens "Mecka" i Bohuslän. På plats fanns också f. skogsbruksrektorn, tillika årets ädellövskogspristagare, FRIDE HOLMBERG, som med sin kunskap och erfarenhet i hög grad kom att berika den förestående exkursionen. Skaran ekfrämjare var något mindre än vanligt, men flertalet färgstarka debattörer hade infunnit sig och förväntningarna var i vanlig ordning högt uppskruvade. För ovanlighets skull hade styrelsen lyckats pricka in exkursionsdagarna mellan två lågtryck och en alltmer blånande himmel väckte förväntningar om värmande sol och glittrande fj ordar vilket också infriades. Prograrnrnet hade komponerats efter de specifika omständigheter som kännetecknar ädellövskogsbruket i Bohuslän. d.v.s. relativt små behandlingsenheter och speciella användningarnråden för virket. Därutöver var exkursionen inte minst en upplevelse av ljus, rymd och starka höstfårger i ett annorlunda och fascinerande landskap. Färden ställdes först till Morlanda Säteri på yttre delen av Orust. Ägaren, JON THORBURN, mötte upp på gräsplanen utanför sin ståtliga träboning från 1600- talet, med glaserat, holländskt tegeltak il Figur l. Av planterad ek blev självföryngrad björk och asp. Fride Holmberg (t. v.) och Rune Löjving (i mitten) i berättar/agen.. Foto: Bengt Nihlgård
la Skokloster. Den omsorg som präglade gårdens byggnader och grönytor avspeglade även skogens vård och skötsel. Det bekräftades bl.a. i ett gårdsnära ekbestånd, eller snarare en ekpark, som blev föremål för diskussion angående lämpliga åtgärder. Ekarna planterades 1820 och kunde med ålderns rätt betraktas som färdigvuxna, men ett förhållandevis högt stamantal hade bromsat diameterutvecklingen till blygsamma 50 cm i genomsnitt. Det aktuella förbandet, 140 stammar/ha, inbjöd också tilj spekulationer om eventuella skötselåtgärder. J on fick också rådet att tills vidare vänta med föryngringshuggning, men ändå plocka bort en del träd för att ge ekkronorna Ekbladcl9 Figur 2. Jon Thorburn i prydlig gdrdsmiljö pd Mor/anda Säteri. - Foto: U/fO/sson 2 bättre plats. Huruvida han tog till sig experternas övertygande argumentering är tveksamt. Därtill tycktes Jon alltför fäst vid sina omhuldade ekar. Lite längre ut i Morlandaskogen avhandlades ek och rödek som planterats på nedlagd jordbruksmark för 40-50 år sedan. Resultatet var nedslående och av det anlagda ekbeståndet syntes endast självföryngrad al, glasbj örk och asp. Hur man utnyttjar denna typ av mark är ett generellt problem. För ägaren är det en fråga om lämplig behandling av det aktuella beståndet. Enligt BENGT NIHL GÅRD berodde den misslyckade planteringen på en annorlunda omsättning i jordbruksmarken jämfört med omgivande skogsmark, där eken växte på ett till synes normalt sätt. Efter diskussion och många förslag rekommenderades markägaren att ställa en skärm av det etablerade lövbeståndet och invänta den självföryngring som infinner sig. Därigenom skulle naturen få möjlighet att anvisa de trädslag som bäst svarar mot markens förutsättningar. I ett närbeläget, 80-årigt druveksbestånd var det extremt tätt mellan stammarna, 500-600 per hektar. Medeldiametern, 31 cm, borde enligt ERIK ST ÅÅL ha varit 45 cm vid normal skötsel. Han karakteriserade beståndet som "döende av svält" och jämförde ekarna med djuren som i gamla tider äntligen släpptes ut på bete om våren. Rekommendationen var omedelbar formering till huvudstammar i 7-8 meters förband med åtföljande frihuggning av de utvalda träden.
Figur 3. Bålbyggerijångade allas intresse. - Foto: Ulf Olsson. Därmed var besöket på Morlanda Säteri till ända och med ett tack för Jons gästfrihet ställdes färden åter mot Hensbacka för årsmöte och gemensam middag. Följande dag inleddes med båtbyggarskolan på Henån som driver gymnasieutbildning samt uppdragsutbildning åt AMU. I lokalerna syntes enbart träbåtar, såväl nybyggen som reparation och restaurering av gamla båtar. Många olika träslag korn till användning. Enligt Föreståndaren, UNO OLSSON, är ek speciellt lämpligt i stävar, köl och spant. Man vill ha breda årsringar och virket skall ligga till sig ca tio år före sågning för att bli användbart till båtbyggeri. Ett annat mycket uppskattat studiebesök var OLLE ABRAHAMSSONS såg i Svanesund med speciell inriktning på virke till båtindustrin. En promenad genom Olles virkes- och fanerlager var en imponerande uppvisning av träslag och dimensioner. Utöver huvudsortimentet, ek, fanns travar med fur, lärk, björk, ask och Oregon pine. I fanerlagret trängdes mahogny, teak och andra exotiska virkesslag. En mindre del av eken, ca 5 procent, var "Orist-ik", men det allra mesta köps från Tyskland för att dimensionerna skall bli tillräckliga. En ektimmervälta med 1O-20-meterslängder, många med l meters diameter, gjorde djupt intryck på deltagarna. Att Olle och hans 3-4 anställda hade mycket omfattande internationella kontakter med bl.a. eget virkeslager på Färöarna framgick med all önskvärd tydlighet. Olles presentation av verksamheten var för övrigt en charmerande föreställning med rappa kommentarer och raka besked. Endast frågan om företagets ekonomiska resultat förblev obesvarad. Via Tjömbroama och hisnande naturscenerier fortsatte resan till Anfasteröds gård i Ljungskile. Ägarna, ANDERS och MONA SÖDERLUND, visade bl.a. en åkerlycka som planterades med ek i slutet av 1940-talet. Den hade sedan början av 70-talet följts upp med röjning och gallring. 1986 utvaldes 100 huvud- 3
stanm1ar per hektar. De stamkvistades 1988 och 1993. Diskussionen, som egentligen skulle avse den framtida skötseln, kom i stället att kretsa kring proveniensfrågan, polsk eller holländsk, samt de oroande glesa ekkronorna och den ymniga förekomsten av bladmögel, utan att full visshet kunde uppnås. På återresan mot Uddevalla illustrerades ädellövträdens ofta betydelsefulla roll som inslag i nyckel biotoper. En stor lind, 21 m hög och 50-70 cm i diameter, växte i en rasbrant och indikerade tillsanm1ans med ytterligare "nyckelarter" en biologiskt mycket rik och värdefull växtplats. Vår konditionskrävande vandring utsträcktes till ett angränsande ekbestånd vars slutålder enligt ERIK ST ÅÅL, genom alltför sent insatta skötselåtgärder, förlängts från 120 till 220 år. Ekbladet 9 Vid den gamla societetsbadorten Gustavsberg strax söder om Uddevalla, numera i stiftelseägo, har skogsvårdsstyrelsen anförtrotts förvaltningen av tillhörande skogsmark. Här visades en försöksplantering med ek och björk på jordbruksmark anlagd 1988. Trots ett mycket omsorgsfullt anläggningsarbete med bl.a. plöjning, gräsrensning och viltskyddande växtrör på en del av plantorna, var resultatet inte tillfredsställande utan ytterligare kompletteringar ansågs nödvändiga. Dessvärre är detta en alltför vanlig konsekvens av den vällovliga am- Figur 4. Charmerande sågverksägaren Olle Abrahamsson på stabilt underlag. - Foto: Bengt Nihlgård bitionen att skapa produktiv lövskog på marker som idag inte ens "ligger för fäfot". Finalen på årets exkursion utspelades i Gustavbergs tidstypiskt bevarade kaffestuga. Avgående ordföranden, GUNNAR ALMGREN, tolkade Ekfrämjandets TACK till RUNE LÖFVING, ROLAND WENTZEL och LENNART KARLS SON för utmärkta arrangemang och skalenlig modell av Blekingseka överlänmades med anspelning på det genomförda progranm1et. 4
Ekbladet 9 ÄDELLÖVSKOG I PLANTSKOLA Jan Magnusson Enligt skogspolitiska beslut och lagstiftning skall arealen ädellövskog i Sverige bevaras. Möjligheterna till självföryngring måste i första hand utnyttjas. Lövblandskogar med inslag av ung ek bör också så långt möjligt gallras till ekskog. Men utöver detta måste kulturer anläggas i betydande omfattning. Idag vet vi inte vilken omfattning utbyte av arealer i samband med dispens för avverkning av ädellövskog och byte av trädslag kommer att få, även detta kommer dock att medföra planteringar av ädellövskog. Fortsättningsvis kommer enbart ek och bok att behandlas. Sydsverige, så måste flerårslagring av ollon kunna klaras i praktisk skala och/ eller import accepteras. Erfarenheterna av praktisk insamling av ollon håller också på att försvinna. Det är viktigt att ollonår upptäcks tidigt under vår och sommar, så att insamling kan planeras och bra skörd så långt möjligt tas tillvara. Förvaring av ek- och bokollon över en vinter finns det utprovade rutiner för. Svampangrepp måste förhindras och möjligheter att reglera vattenhalt och temperatur måste finnas. Innan ollonen kommit i vila efter insamlingen krävs en hel del arbete och tillsyn. Odling av ek- och bokplantor Vid odling av ek- och bokplantor bör jorden vara något "bättre" än den normalt är i dagens plantskolor. Gärna ett inslag av lera, en mullhalt över 5 % och ett ph över 6,0. Vid större satsning på produktion av lövplantor är det sannolikt välbetänkt att avsätta några skiften för detta och försöka optimera jordmånen. Dräneringen måste vara fullgod och fälten jämna. Skulle risk för "isbrännor" föreligga kan detta lätt avhjälpas genom att några halmbalar grävs ned på högkant på lägsta punkten. De fungerar som brunnar ner till tjälfritt djup. Goda lähäckar är som alltid en fördel. Insamling och förvaring av ollon. Fröanskaffningen innebär med tanke på avståndet mellan ollonåren en del svårigheter. Skall det årligen finnas en viss volym plantor färdiga för utplantering i Grobarhet Skillnaden mellan groningsprocent vid analyser och praktisk fältgrobarhet är större vad gäller ollon än barrträdsfrön. Genom att snitta 100 representativa ollon i ett parti omedelbart före sådd fås ofta säkraste analysen. Bokollon som förvarats med mindre än 20 % vattenhalt har en benägenhet att eftergro under hela växtsäsongen och ger ej säljbara plantor. Ekollonen är betydligt robustare och tål väl att den första grodden, som ofta kommer redan på hösten, bryts av. Normal grobarhet är för ekollon 70-80 % och för bokollon ca 80 %. Sådd Sådden kan göras i en meter breda sängar, fem rader och tjugofem cm radavstånd. Det är standarden i frilandsplantskolor. Genom att böja "gåsfötter" på en vanlig renshacka körs fem ränder upp. Täckning 5
Ekbladct9 Figur I. Täckning efter sådd görs med ett traktorverktyg försett med "gå fötter", som effektivt kupar igen såddränderna. - Egedal Maskinfabrik, Danmark. görs genom att med sex "gåsfötter" kupa igen såddränderna, Ett kilo ekollon motsvarar ca 1,4 liter och innehåller 300 frön, Sådden bör göras så snart jorden reder sig, nonnalt i april. Till ett kilo frö beräknas 8 m säng och således 40 m såddrand, Ekollon täcks med 3-4 cm jord och vältas lätt. Ett kilo bokollon motsvarar ca 2,0 liter och innehåller 4000-4500 frön, Såtid som för ek i april. Till ett kilo frö beräknas 35 m säng, Frömängden får givetvis justeras till grobarhet på aktuellt fröparti, Sådd av bokollon täcks med 2 cm jord och vältas lätt. Det ogräs som etablerat sig innan sådden brutit upp bör bort innan det hinner växa till sig, Eken är relativt robust gentemot kemiska ogräsmedel medan boken är känslig. På nonnalt ogräsfri jord, givetvis utan rotogräs, bör kemiska medel undvikas. En viss negativ inverkan av kemisk ogräsbekämpning kan inte undvikas. Som alltid är en tät gröda bästa medlet mot ogräs. En lyckad sådd ger dessutom ett sådant utbyte att kostnad för manuell och mekanisk rensning väl kan bäras. Rotbeskärning Efter första vegetationsperioden måste plantorna rotbeskäras. Detta kan göras sent på hösten eller tidigt på våren. Ett enkelt rotbeskämingsblad med vass egg och inställd med något marksök d.v.s. framåtlutat, torde vara bästa redskapet. En grov fil bör användas för att ständigt hålla bladet så vasst som möjligt. Genom att gräva på tvären en bit utanför första sängen når man omedelbart rätt djup (ca Plantvård Vattning snarast efter sådd är viktigt. Vattenhalten, som kanske varit vid nedre gränsen under lagring, sjunker i samband med hantering före sådd, Vattningen måste upprepas i synnerhet beträffande bokollon för att snabb och jämn groning skall uppnås, Vattningen kan medföra skorpbildning eller igenslamning av ytskiktet. Boken har dessutom relativt dålig förmåga att bryta och groddplantorna tar sig upp "med förenade krafter", Det är därför viktigt att luckra genom att köra med klofmgerhacka eller liknande så snart man ser raderna, Figur 2. Ett enkelt rotbeskärningsblad av specialstål enligt Egedal MasIånfabrik i Danmark. 15 cm) så att stödhjul kan justeras eller märken ovanjord på bladet kan göras. Risken för felaktigt utförd rotbeskäming är stor. Bästa väderbetingelserna är tidigt på våren då övre markskiktet bär en traktor på frusen skorpa och marken under är våt. Genom att köra varannan säng blir gångarna lika för traktorhjulen och kni- 6
ven går vågrätt. Rotbeskäming är en förutsättning för produktion av bra ek- och bokplantor. Vad gäller eken är det för övrigt också en förutsättning för att få upp dem efter två år och har därför behandlats i detalj. Förebygg viltangrepp Ek och bok är i alla plantskolestadier uppskattad föda för många djur. Sådden måste täckas väl, så att fasaner och duvor inte upptäcker matstället. Ibland kan problem med sork uppkomma och då är gift placerad i klena tegelrör säkraste bekämpningen.efter odlingssäsongen bör fålten omges med finmaskigt hönsnät ca två meter högt, enklast fäst på krakstör, för att utestänga hare, kanin och rådjur. Vinterhare som upptäcker ekplantor i en plantskola kan lätt äta och bita av plantor för tusen kronor på en natt. Inhägnader måste kontroueras varje vecka. Speciellt bör första snön utnyttjas för att kontrollera att inga objudna gäster har berett sig tillträde. Skador av insekter eller svampar förekommer knappast i plantskolan på ekoch bokplantor. Ekplantor kan dock drabbas av mjöldagg på eftersommaren. Detta går dock att bemästra. Fenomenet verkar vara proveniensrelaterat. En annan skadeorsak speciellt på bokplantor är sena v årfroster. Ekbladel 9 Utplantering Den vanligaste planttypen för utplantering är 2/0* d.v.s. tvååriga ej omskolade som ettåriga rotbeskuma plantor. I Sverige har vi av hävd inte velat sortera i en population. Detta är däremot vanligt i Danmark och på kontinenten. Ek 2/0* sorteras t.ex. i storlekar 30-S0 cm och SO-80 cm ur samma odlingsparti. Detta får anses tveksamt av genetiska skäl. Det torde dock vara försvarbart att i en odling av t.ex. l/o bok ta upp de 10-30 % största för utplantering. Däremot bör nog storlekssortering vid upptagning av ett helt parti undvikas. Omskolning av ek- och bokplantor ger med säkerhet dyra plantor och bör endast göras för att tillmötesgå speciella krav. Den kvalitet som bäst fyller kraven i Sydsverige torde för såväl ek som bok vara en 2/0* i storlek 2S-S0 cm och grov i stambasen som en blyertspenna, korrekt rotbeskuren och dämled med bra finrotsystem och med friska välmatade knoppar. Vid upptagning och sortering måste personalen vara medveten om att undermåliga plantor i synnerhet beträffande ek kan vara svåra att upptäcka. Genom att snitta eller skrapa på olika höjd på en planta kan frisk ved konstateras, enstaka knoppar kan klyvas för kontroll. Plantorna bör tas upp på våren för snabbast möjliga distribution och plantering. De importerade partier som tillbringat vintern "på resande fot" mellan olika avnämare bör få stanna på kontinenten. Det är fullt möjligt och av flera skäl önskvärt att inom landet odla de ek- och bokplantor som behövs. Min erfarenhet är att detta kan göras fullt konkurrenskraftigt både vad gäller pris och kvalitet. 7
Ekbladcl9 LÖVSKOGSTAGETGAR Torvald Persson I södra Sverige finns många ståndorter, där lövskogen hävdar sig väl. En förutsättning för kontinuerlig lövskogsodling på sådana marker är dock att de ger en rimlig ekonomisk avkastning. Att inte dagens lövskogar lämnar någon större ekonomisk avkastning förstås lätt, då man konstaterar hur liten andel av lövvirket, som i förhållande till barrvirket blir sågråvara. Årliga avverkningar i Götaland Barr Löv Milj m3sk 13,0 4,7 % sågråvara 50 Tabell l. Årliga avverkningar i Götaland under 1985-1990. Intensivskötsel viktig Lövskogens dåliga ekonomi är till en del resultatet av utebliven eller olämplig skötsel, även om proveniens och ståndort spelar en roll för kvalitetsdaningen. I begreppet lövskog ingår såväl ädellövskog som ordinär lövskog. Förutom rena ädellövskogar, som omfattar ca 125 000 ha, finns i södra Sverige ca 500 000 ha lövblandbesti'lnd. En stor del av dessa bestånd inrymmer embryo till kvalitetsmässigt goda lövträd. Men med målsättningen att få fram kvalitetsvirke krävs en kontinuerlig och intensiv skötsel av dessa skogar. Då får skogsägaren lön för mödan, samtidigt som skogarna blir tilltalande objekt för den naturintresserade och bidrar till den biologiska mångfalden. 4 Det finns en principiellt viktig skillnad mellan sätten att odla t.ex. granskog och lövskog. Då granskogen väl etablerats, har grunden för dess framtida kvalitetsutveckling lagts främst genom valet av mark, proveniens och täthet vid plantering. För att få fram kvalitet av lövskog förutsättes ytterligare konkreta åtgärder. Skogsvårdsforskning behövs De kunskaper som krävs är kännedom om vad de olika lövträdslagen behöver av ljus och näring samt deras reaktion på t.ex. de ändrade ljusförhållanden, som en gallring innebär. Eftersom produktionsforskningen är styvmoderligt behandlad vad gäller lövträd, finns inte många ledstjärnor i form av gallringsmallar och dylikt. Vissa träd har benägenhet att bilda vattenskott. För sådana träd är det viktigt, att det råder balans mellan stam, rot och krona. Ek och al har stor benägenhet att bilda vattenskott medan t.ex. björken saknar den förmågan. För att nå god ekkvalitet är stamkvistning eller tätt underbesti'lnd en förutsättning. För en god lövträkvalitet gäller också generellt att lövträden växer med breda, jämna årsringar. En god tillväxt begränsar också bokens, alens, björkens och askens benägenhet att bilda missfärgad kärnved. God tillväxt hindrar emellertid inte eken från att bilda kärna, som för just detta trädslag är positivt. Hos de s.k. bandporiga trädslagen som ek och ask sker eventuell tillväxtökning i den tyngre sommarveden. Detta medför att andelen vedsubstans och 8
således vedens styrka ökar med ökad årsringsbredd. Starkt virke ger emellertid, speciellt hos eken, ett sprött virke, som inte alltid uppskattas. Hos de ströporiga lövträden som t.ex. björk, asp och al är kärlen jämnt spridda över hela årsringen. Årsringsbredden har därför ingen inverkan på de ströporiga lövträdens vedinnehåll och har därmed inte så stor betydelse för virkets kvalitet. Allmänt bör alltså gälla att ge lövträden så goda tillväxtbetingelser som möjligt genom att släppa in det ljus och den näringsmängd som varje trädslag tål. Ekbladel9 Efterfrågan och målsättning I allmänhet saknas en målsättning beträffande lövskogsskötsel. Vad skall vi producera i framtiden? Oftast vill man satsa på det trädslag som ger det virke som för dagen efterfrågas. Vad som efterfrågas i framtiden vet ingen. Historiskt löper en röd tråd som anger att kvalitetsvirke alltid, med undantag av kortare tidsperioder, efterfrågas. En rimlig målsättning bör därför vara att producera kvalitetsvirke. Någon större fara att marknaden översvämmas av kvalitetsvirke torde knappast råda under det närmaste seklet. Kvalitetsvirke får anses som en nisch, väl värd att utnyttja inom privatskogsbruket. Men lönar det sig att lägga ner arbete i halvdåliga lövskogar? Svaret är ja, om man undantar äldre och medelålders bestånd, som redan passerat det stadium då åtgärder kan påverka kvaliteten. Omkring 20 % av våra lövblandskogar bör vara lämpliga för intensivbehandling. Å tgärder I.En första åtgärd består i att inventera trädslagen och göra en allmän bedömning om träden har en möjlighet att utvecklas. 2.Därefter tas beslut om vilka eller vilket av trädslagen som har störst möjlighet att ta tillvara det ståndorten kan erbjuda. 3.Välj och märk ut de stammar som skall bilda det framtida beståndet. För att få fram de kvalitativt bästa stammarna i detta skede får en jämn starnfördelning stå tillbaka för kvalitet. 4.Gallra kring kvalitets stammarna och ge dessa möjligheter att utveckla sin krona. 5.Starnkvista de träd som behöver kvistas. Ekologiskt skogsbruk Ett viktigt inslag i lövskogs debatten är ståndorten. En del av våra spontant uppkomna lövskogar växer på klart olämplig mark, som passar bättre för gran eller annat lövträdslag än det befintliga. En del marker med barrskog skulle produktionsmässigt passa bättre för lövskog. Därför måste framtiden bli att växla från barr till löv och vice versa. Kalkylmässigt har granskog nästan alltid varit överlägsen lövskog. Skogsägarna har också handlat därefter i flera årtionden. Resultatet har blivit granskog. De senare årens skärpta kvalitetskrav gör att kalkylen kanske måste justeras beträffande förutsättningarna. Ekonomi Betalning av massaved efter torrvolymvikt gör att priset på snabbvuxen massaved sjunker. Risk för stormskador och röta måste vägas in. Dessa faktorer är till nackdel för granen. Miljöhänsyn och talet om att ersätta det tropiska virket med inhemska trädslag kan vara argument för lövskog. Skogshistorien kan också spela en roll för att i varje fall behålla den lövskogsareal vi har idag. Då skall vi naturligtvis utnyttja denna lövskog på bästa sätt. 9
Prisutvecklingen på lövskog har till skillnad mot barrskog varit jämnt uppåtgående utan alltför stora pris variationer. Efterfrågan har dock varierat. Under 1993 har Lex. efterfrågan på grov ek av god kvalitet varit svag. Kanske redan i morgon ändras bilden. Då gäller det att ha en säljbar produkt. Sågbar al rönte knappast någon efterfrågan i början av 90-talet. Hösten 1993 Ekbladcl9 steg efterfrågan plötsligt och priset steg med mer än 30 %. Al av god kvalitet ersätter nu många exotiska trädslag i hela Centraleuropa. Tyvärr missar vi detta tåg, eftersom skötseln av alskog inte varit så intressant. Men det går alltid tåg! Se till att inte missa alltför många tåg i framtiden. EKFRÄMJANDETS ÅRSMÖTE OCH EX KURSION 29-30 SEPTEMBER 1994 Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län är värd för Ekfrämjandets exkursion och årsmöte jubileumsåret 1994. Eklandskapet söder om Linköping blir föremål för deltagarnas intresse. Industribesök står också på önskelistan. Inbjudan med program och upplysningar om inkvarteringsmöjligheter m.m. skickas ut till samtliga medlemmar i början av juni. För deltagare från sydligaste Sverige planeras gemensam busstransport till Östergötland. Styrelsen 10
Ekbladet 9 EKEN -EN VÄRDEFULL NYCKELBIOTOP Lars Ingemarson Sveriges riksdag beslutade 199 1 i politisk enighet att alla naturligt förekommande djur och växter skall bevaras i livskraftiga populationer. Mot denna bakgrund har skogsvårdsorganisationen fått i uppdrag att inventera så kallade nyckelbiotoper.nyckelbiotoper är områden med höga naturvärden där akut hotade, sårbara,sällsynta eller hänsynskrävande djur och växter förekommer eller kan förväntas förekomma. Nyckelbiotoper är oftast små och avvikande områden som ligger insprängda i det vanliga landskapet. Exempel på skogar som kan vara nyckelbiotoper är rasbranter, raviner, askskogar, lövsumpskogar, rester av barmaturskogar och grova ekar som finns insprängda i skogslandskapet. Personal som är utbildad av skogsvårdsstyrelsen utför inventeringen. Den kan liknas vid ett detektivarbete, där uppgifter om områden med höga naturvärden hämtas in från många olika källor. Områden besöks sedan i fålt för insamling av data. Dessa registreras i en databas som är kopplad till ett geografiskt kartdatabassystem (geografiskt informations system). Exempel på källor är stereobildstolkning av infraröda flygbilder där ek framträder tydligt med sina karakteristiska bulliga och breda kronor. Andra exempel är sockenböcker där eksolitärer som ofta har kulturhistoriskt värde finns omnämnda. Markägarna och allmänhetens lokalkännedom är också viktiga informationskällor. Nyckelbiotopsinventeringen utgör en av grundpelarna i skogsvårdsorganisationens rådgivning till markägare för att nå de skogspolitiska målen att bevara den biologiska mångfalden i skogslandskapet. Eken har här en särställning bland de olika nyckelbiotoperna då en enskild ek kan vara en mycket värdefull nyckelbiotop och hysa en artrik flora och fauna. De ekar som är föremål för den riksomfattande nyckelbiotopsinventeringen är de riktigt stora "bjässarna" som kan ha en omkrets i brösthöjd av ca 3 m eller större, eller gamla senvuxna ekar med höga naturvärden även om stamtjockleken inte är så anmärkningsvärt hög. Senvuxna ekar kan i många fall återfinnas i oländig terräng som rasbranter och i kantzoner till hällmarker. Här har människan ofta av tekniska skäl inte gjort några ingrepp och många rasbranter uppvisar därför ett naturskogsliknande tillstånd. I dessa naturtyper är eken ett viktigt nyckelelement. De senvuxna ekarna är ibland en rest av svunnen tid och har en lång 11
Figur 1. Markngare med gamla grova ekar bör spara dessa och även se till att ekar som/örrrwdas bli nästa generation sparas. Det är utan tvekan en mycket enkel naturvårdsinsats som ger en pdtaglig effekt/ör bevarandet av den biologiska rrujngfalden i skagslandskapet. - Foto: Johan Nitare 12
EkbJadel9 ekkontinuitet på platsen vilket är en förutsättning för en rad svårspridda hotade arter som är knutna till ek eller eksubstrat. För att en ek skall klassas som en nyckelbiotop skall den hysa eller förväntas hysa hotade eller hänsynskrävande arter. Många av de så kallade rödlistade arterna är svåra att identifiera varför inventeringsmetodiken bygger på en registrering av nyckelelement d.v.s. substrat och företeelser som är förutsättningar för de rödlistade arterna. Som exempel kan nämnas förekomst av mossbeklädda grenar, barklös kärnved, bohål, insektshål m.m. Eken utgör också ett viktigt inslag i olika typer av nyckelbiotoper. Ofta finns det grupper eller spridda eksolitärer i biotoptyper som lövnaturskogar, ädellövnaturskogar och sekundära ädellövskogar. Förekomsten av ek med den artrikedom som är knuten till ek är ofta ett viktigt nyckelelement i dessa nyckelbiotoper. Eken är det trädslag som hyser flest antal arter. Anledningen till att eken intar en särställning bland de ädla lövträden är flera. Historiken spelar en viktig roll då eken var ett av de första trädslagen som invandrade från söder. Under den så kallade värmetiden för mellan 8500 år och 5000 år sedan dominerade ädellövnaturskogen på bättre marker i Syd- och Mellansverige. Skogen var bitvis rik på luckor och gläntor som hölls öppna av vilda betande djur. Samtidigt förekom de ädla lövträden betydligt längre norrut än idag. Värmetidens varma och fuktiga klimat ersattes för ca 5000 år sedan av ett mera kontinentalt präglat klimat med torra somrar och kalla vintrar. Detta ledde till att ekblandskogarnas utbredning reducerades kraftigt. Under den ännu kyligare så kallade Fimbulvintern för 3000-2500 år sedan försämrades situationen ytterligare för ädellövskogen. Från stenåldern och fram till 1800-talets slut erövrade jordbruket stegvis mark från ädellövskogen. Den allt större boskapsstammen krävde allt större sommarbetesmarker och slåttermarker för vinterfoder. Till slut var ädellövskogen nästan försvunnen i stora delar av de intensivast utnyttjade områdena i Sydsverige. Små fragment av den naturliga ädellövskogen överlevde på marker som var mindre lämpade för åkerbruk till exempel rasbranter. Ädla lövträd tilläts också stå kvar i vissa slåttermarker som senare under 1900-talet, särskilt på större gods och herresäten, nyttjades som betesmarker. Våra hävdade och igenväxande hagmarker med ädla lövträd kan därför i vissa fall ha kontinuitet av lövträd som sträcker sig ända tillbaka till värmetiden. Grova ekar erbjuder med sin långa livslängd och stora rot-, stam- och bladmassa samt blommor och frukter ett mycket varierande utbud av livsrum för många organismer. Nära 550 insektsarter är knutna till ek. Ä ven lavfloran uppvisar en anmärkningsvärt hög artförekomst. I England har ca 300 arter noterats på ek, vilket är betydligt fler än för något annat trädslag. Utöver insekter och lavar uppvisar eken en rik vedsvampflora samt en mängd andra såväl högre som lägre stående organismer. Många av arterna är specifikt knutna till ekens mikromiljöer. Som exempel på dessa nischer kan nämnas, grova och ihåliga stammar, tunna och grova såväl levande som döda grenar, mulm, barksprickor, nedfallen grenved på marken, blad, kräftsvulster m.m. Listan kan göras mycket lång. Eken ger under flera hundra år livsrum åt mängder av organismer. Många av arterna som är knutna till eken är svårspridda varför förekomst av vissa svårspridda arter indikerar lång trädkontinuitet 13
på platsen. Naturligtvis kan man inte hitta alla arter på en ek eller i ett ekbestånd utan varje ek eller ekbestånd har sina naturvärden beroende på en rad faktorer som till exempel tidigare markpåverkan, trädkontinuitet och läge. En litteraturstudie i Östergötland, ett av de ekrikaste landskapen i Sverige, över förekomsten av rödlistade arter som är beroende av ek, bekräftar ekens betydelse som nyckelbiotop. Man fann inte mindre än 94 rödlistade arter. Av dessa var 67 skalbaggar, 5 fjärilar, 1 från gruppen halvvingar, 12 lavar och 9 svampar. Totalt fann man 354 rödlistade arter knutna till lövträd. Således är ca 26 % av de rödlistade arterna knutna till ek, som därmed i särklass är det trädslag som hyser flest antal hotade eller hänsynskrävande arter. De ekar som idag är att betrakta som nyckelbiotoper utgör en mycket viktig biotoptyp för att bevara den biologiska mångfalden i vårt landskap. Hotet mot eken som nyckelbiotop är inte nedhuggning då de allra flesta markägare inser värdet av att bevara gamla grova ekar, inte minst av kulturhistoriska skäl. Hotbilden är idag istället igenväxning. Igenväxningen får allvarliga konsekvenser av främst tre anledningar: Ekbladcl9 1. Artspecialisering Många av de arter som är knutna till ek är ljus- och värmekrävande, vilket är en artanpassning genom årtusenden då arter har utvecklats i samspel med vilda betande djur långt innan människan tågade in på arenan. 2. Rötangrepp Ekar som beskuggas angrips av rötsvampar och bryts ned betydligt fortare än ekar som står öppet och solexponerat. Ekarna får därmed betydligt kortare livslängd. 3. Kontinuitetsbrott Igenväxning hindrar nya ekar av hagmarkstyp att utvecklas. Kontinuiteten av grov ek riskerar att bli bruten. Detta faktum är ett allvarligt hot då många av de hotade arterna är svårspridda och därför riskerar att dö ut. Avslutningsvis vi Il jag uppmana markägare med gamla grova ekar att spara dessa och även se till att ekar som förmodas bli nästa generation sparas. Det är utan tvekan en mycket enkel naturvårdsinsats som ger en påtaglig effekt för bevarandet av den biologiska mångfalden i skogslandskapet. 14
Ekbladel9 VEDSVAMPAR PÅ EK - 2 Stellan Sunhede I föregående nummer av Ekbladet presenterades ett forskningsprojekt rörande ved- och barkbeboende svampar på ek i Nordeuropa (Sunhede 1993). Här gavs också exempel på dessa svampars levnadssätt och olika röttyper (brunröta, vitröta och hålröta). Fyra brunrötande svampar, svavelticka, oxtungsvamp, tungticka och korkmussling behandlades i ord och bild. Antalet brunrötande svampar är generellt sett litet jämfört med de vitrötande arterna. Detta förhållande gäller även för ek. I eken har brunrötesvamparna liksom många vitrötesvampar sitt mycel främst i stammar och grövre grenar eller rötter, medan klenare grenar och kvistar främst eller enbart hyser vitrötande arter. Beroende på svampart kan den vitrötade veden (figur l B) se något olika ut både vad gäller fårgnyans och struktur. I detta nummer presenteras några vitrötande svampar som har sitt mycel i ekens basala stamdelar och rötter. Räfflad nagelskivling - Collybia fusipes (Bull.: Fr.) Quel. Vedlevande skivling med gyttrat växtsätt. Hatt vanligen 3-8 cm i diameter, först klockformigt välvd, sedan med utbredd vågig översida, ofta med en puckel, rätt tunn, blekbrun till rödbrunaktig.skivor bleka till köttfärgade, slutligen vitpudrade och rödfläckiga. Fot 4-10 cm hög, mer eller mindre djupt fårad, ofta förtjockad på mitten, rotlikt avsmalnande, först blek sedan rödbrun. Ibland en men oftast några till många fruktkroppar växande tillsammans, under marken förenade i en gemensam rotlik bildning, som fäster vid ved (figur l A). Sommar- till höstsvamp. Den räfflade nagelskiviingen växer i Norden främst på ek men också "tillfälligt på bok" (Hansen och Knudsen 1992). Fruktkropparna växer vid basen eller från rötter (figur l A) av främst gamla, grova, levande eller döda träd och stubbar. Svampen orsakar vitröta. Den beskrivs som en "parasit som går via rötterna in i stammen " (Rypacek 1966). Den räfflade nagelskiviingen är sällsynt men spridd inom ekens utbredningsområde i Sverige. Den hör till de skyddsvärda arterna (Ingelög m.fl. 1993). Korallticka - Grifola frondosa (Dicks.: Fr.) S. F. Gray Hattbildande ticka. Fruktkropp ettårig, tuvlik, bestående av många (upp till flera hundra) tätt gyttrade hattar utgående från en central, förgrenad fot (figur 2 A), vanligen 15-35 cm i diameter, ibland mycket stor, upp till 65 cm vid och 20 kilo tung (Sunhede 1977). Enskilda hattar är halvcirkelformade, spatelformade eller tungliknande, 2-6 (-10) cm breda och foten är sidställd. Hattovansidans fårg är varierande (beroende på exemplar och ålder), grå-brungrå-brun, ofta av ljusare fårgton men ibland mycket mörk (figur 2 A). Hattundersidans porlager vitaktigt, 15
Figur 1. Vitrötesvampar pd ek. - A: Fruktkroppar av räjj1ad nagelskivling (CoUybia fusipes) pdfrilagd ekrot 3,2 m frdn stammen av en 0,8 m grov ek. Tre resp tvdfruktkroppar utgdr frdn veden helt nära varandra. Längst till vänster i bakgrunden en ensam fruktkropp. Synlig rotdel ursprungligen täcla med 4-6 cmjord. - B: Exempel pd vitrötad vedjrdn ekstubbe. Röta orsakad av brödmärgticka {Perenniporia medulla-panis (Jacq.: Fr.) Donk). - A: Södermanland, Forssa sn, Sofieiund, 18.8. 1992. - Foto: Stellan Sunhede. 16
Figur 2. Vitrötesvampar pd ek. - A: Fruktkropp av korallticka (Grifola frondosa) med mörkt grtlbruna hallar vid basen av en 0.9 m grov ek. -B: Tvd smdfruktkroppar av grenticka (polyporus umbellatus) pd marken mellan tvd ekar. Vänster fruktkropp utgdendefrdn ell i marken dolt sklerotium. flöger exemplar löst liggande, visande den förgrenadefruktkroppen med centralställda hallar (por/ager ännu ej utvecklat). - A: SmIlland, Jönköping, Österängen, Bondberget, 9.9.1977. -B: Öland, flögsrum sn, fialitorps flage, 23.7.1993. - Foto: Stellan Sunhede. 17
Ekbladcl9 ej svartnande vid tryck, nedlöpande på foten. Porer 1-3 per mm, väl synliga för blotta ögat. Som färsk köttig och med ej oangenäm doft. Som gammal ofta angripen av insektslarver. Sensommar till höstsvamp. I Sverige finner man koralltickan enbart på ek. Den växer främst på gamla, grova, levande träd. Svampen kan fortsätta och bilda fruktkroppar även sedan eken dött och ses ibland vid eller på gamla ekstubbar. Fruktkroppen växer vid (figur 2 A) eller ibland på basen av trädet, stundom upp till flera meter från stammen utgående från i marken dolda rötter. Svampens mycel orsakar en intensiv vitröta i kämveden (Domanski m.fl. 1973) i trädets basala stamdelar och grövre rötter. Från andra europeiska länder är koralltickan också sällsynt rapporterad från bl. a. alm, avenbok, björk, bok, lönn och äkta kastanj (Domanski m.fl. 1973, Kotlaba 1984, Ryvarden och Gilbertsson 1993). I Nordamerika växer svampen även på barrträd som lärk, tall och Pseudotsuga (Gilbertsson och Ryvarden 1986). Arten har en cirkumpolär utbredning på norra halvklotet. Koralltickan kan möjligen förväxlas med jättetickan (Meripilus giganteus (Fr.) Karst.) som ofta har ett tuvformat växtsätt med många halvcirkel- till tungformade hattar utgående från en gemensam kort fot eller bas. Jättetickans hattar är 10-30 cm vida, dess porer små, 3-5 per mm och porlagret mörknar vid tryck Uämför koralltickan ovan). Svampen är bl. a. avbildad i Ryman och Holmåsen (1984) och Sunhede (1977). Jättetickan växer främst på bok men även på ek och en del andra lövträd. Den är mindre vanlig på barrträd (Domanski m.fl. 1973). Fruktkropparna växer på och vid basen eller från rötter av gamla träd och stubbar. 18 Den orsakar en intensiv vitröta i kämveden. Grenticka - Polyporus umbellatus Fr. Hattbildande ticka. Fruktkropp ettårig, tuvlik, liksom korautickan med många hattar (upp till flera hundra, kanske tusen) utgående från en central, förgrenad fot (figur 2 B), vanligen 15-35 cm vid, ibland betydligt större och upp till 55 cm i diameter (J0rgensen 1992). Svampen kan i sällsynta fall väga upp till 20 kg (Jahn 1979). Enskilda hattar 1-4 cm i diameter och med centra/ställd fot. Hattovansidans färg gråbrun till ljusbrun, radiärtrådig och med små fjäll. Hattundersidans porlager vitaktigt, nedlöpande på fot och grenar. Fruktkroppar från juli till oktober, kortlivade (står ca en vecka, sedan helt sönderätna av insektslarver). Grentickan är i Norden främst knuten till ek och bok. Även funnen i björkskog med inslag av lind och enstaka tallar samt under björk och tall (Kotiranta och Niemelä 1981). Domanski m.fl. (1973) anger "ek, mindre ofta avenbok och lönn". Vitt spridd, men sällsynt på norra halvklotet (Gilbertsson och Ryvarden 1987). Grentickan orsakar vitröta i trädets basala stamdelar och rötter. Svampens mycel kan fortleva sedan trädet dött och även i stubbar (Domanski m.fl. 1973). Fruktkroppar utgår från trädets ved eller från ett så kallat sklerotium (ett slags näringskropp av svamphyfer) i eller strax under markytan vid trädets bas eller upp till flera meter därifrån. Sklerotium knöligt, oftast förgrenat, med tunt, svartbrunt till gråsvart ytskikt och vitaktigt till ljust träfärgat, mer eller mindre segt kött, inneslutande både levande och döda, klena trädrötter. Storlek starkt varierande, från 8 x 8 cm (eller mindre) till 146 x 122 cm (eller större) i utsträckning och upp till 3 cm i tjocklek
Ekbladcl9 Uärnför J!2lrgensen 1992). Sklerotiema är fleråriga. Samma sklerotium kan bilda fruktkroppar vid olika tillfällen under säsongen och flera fruktkroppar kan bildas samtidigt (J!2lrgensen 1992). Grentickan är sällsynt och hör till de skyddsvärda eksvamparna (Ingelög m.fl. 1984, 1987). Referenser Domanski, S., Orlos, H. and Skirgiello, A. 1973. Fungi. Polyporaceae Il (pi/eatae), Mucronophoraceae Il (pileatae), Ganodermataceae, Bondarzewiaceae, Boletopsidaceae, Fistulinaceae. - Warsaw. Gilbertson, R. L. and Ryvarden, L. 1986: NorthAmerican Polypores J. Abortiporus-Lindtneria. - Oslo. Gilbertson, R. L. and Ryvarden, L. 1987: North American Polypores 2. Megasporoporia - Wrightoporia. - Oslo. Ingelög, T, Thor, G. och Gustafsson, L. (red.) 1984 (1987 2:a upp!.). Floravård i skogsbruket. DeI2.Artdel. -Skogsstyrelsen, Jönköping. Ingelög, T, Thor, G., Hallingbäck, T, Andersson, R. och Aronsson, M. (red.) 1993. Floravård ijordbrukslandskapet. - Lund. Jahn, H. 1979: Pilze die an Holz wachsen. - Herford. J!2lrgensen, A. 1992: Skrermfom1et Stilkporesvamp (Polyporus umbellatus). - Svampe 26:54-56. Hansen, L. and Knudsen, H. (eds) 1992. Nordic Macromycetes 2. Polyporales, Boletales, Agaricales, Russulales. - Copenhagen. Kotiranta, H. and Niemelä, T1981: Composition of the polypore communities of four forest areas in southem Central Finland. - Karstenia 21: 31-48. Kotlaba, F. 1984: Zemepisne rozsireni a ekologie chorosu (Polyporales s.l.) v Ceskoslovensku. - Praha. Ryman, S. och Holmåsen, I. 1984. Svampar. En fälthandbok. - Stockholm. Rypacek, v. 1966: Biologie holzzerstörender Pi/ze. - Jena. Ryvarden, L. and Gilbertson, R. L. 1993 : European Polypores J. Abortiporus Lindtneria. - Oslo. Sunhede, S. 1977: Något om ved- och barkbeboende eksvampar i Sverige. - Svensk Bot. Tidskr. 71:101-108. Sunhede, S. 1993: Vedsvampar på ek. - Ekbladet 8:5-10. 19
Ekbladet 9 EKENS INSEKTER Åke Sandhall 9. EkruJlviveln Vivlarna eller snytbaggarna utgör en stor skalbaggsfamilj med omkring 500 arter påträffade i Sverige. De flesta känns lätt igen på att huvudet är förlängt till ett mer eller mindre tydligt snyte med käkarna placerade framtill i snytet. Vivlarna är växtätare och många arter uppträder som skadedjur på odlade växter. En del vivlar kallas för rullvivlar eftersom de tillverkar en rulle av ett blad som skydd för ägg och larver. Mest bekant är nog den lilla mörka björkrullviveln vars smala strutar ofta kan beskådas i mängd på björkar. Ekrullviveln (Attelabus nitens) tycks inte vara så vanlig annat än lokalt. Den vackert röda skalbaggen är ganska liten, bara mellan 4 mm och 6 mm lång. Den uppträder hela sommaren men syns sällan till. Störst chans att se den har man om man redan i maj eller juni letar på unga ekskott. Skalbaggen lever dock inte uteslutande på ek utan kan också hittas på t.ex. hästkastanj och hassel. Ekrullviveln tillverkar bladrullen av ett ungt blad genom att först dubbelvika det på längden och sedan rulla ihop det. Inne i rullen läggs äggen. Efter drygt en vecka kläcks de till larver som sedan under sommaren lever skyddade i rullen och äter av bladet. Förr eller senare faller bladrullen av trädet och larverna övervintrar på marken i resterna av rullen. I slutet av april förpuppar de sig och bortåt 14 dagar senare kommer den nya generationen fullbildade skalbaggar ut. Ekrullviveln förekommer endast i de södra delarna av Sverige upp till Västergötland och Bohuslän. Den kan inte räknas som något skadedjur av betydelse på ek. 20
Ekbladet 9 SKADOR PÅ BOK OCH EK Skogsstyrelsen har inventerat skador på bok och ek 1988 och 1993 i Skåne, Halland och Blekinge. Vid inventeringen har bedömts kronutglesning, grenstruktur och frekvensen missfärgade blad. Dessutom har noterats omfattningen av ollons ättning, insektsangrepp och barkskador. Kronutglesning Utglesningen av bladkronan hos bok var avsevärt högre 1993 än 1988 inom hela det undersökta området. Andelen träd med tydlig utglesning hade mer än fördubblats i samtliga län. Tydlig utglesning - mer än 25 % - förekom hos 14 % av träden 1993 jämfört med 3,4 % 1988. I Halland hade mer än var femte bok över 25 % kronutglesning. Kronutglesningen hos ek var liksom för bok mycket högre 1993 än 1988 inom alla tre landskapen. Den största försämringen noterades i Blekinge, där andelen träd med tydlig utglesning ökat från 10 % 1988 till 40 % 1993. I Skåne var motsvarande andel ca 20 % och i Halland 10 %. Utvecklingen av kronutglesning visas i figurerna l och 2. Gustav Fredriksson Grenstruktur De senaste årens grentillväxt hos bok var betydligt sämre 1993 än 1988. I Blekinge, Halland och Kristianstads län har andelen träd med starkt reducerad tillväxt i grenspetsama fördubblats. Man kan också spåra en tendens till ökning av sidogrenarnas tillväxt och förgrening, vilket antyder en mera långvarig tillväxtförsämring. Hos ek kan noteras en ökad frekvens av "bollformig" bladfördelning, vilket tyder på en sämre skottillväxt 1993 än 1988. Den sämsta skottutvecklingen observerades i Blekinge. Bladverk Missfårgning av blad hos bok var betydligt mera vanligt förekommande i samtliga län med undantag för Blekinge. l Halland visade närmare 30 % av träden en missfårgning av bladverket. Eken visade endast undantagsvis missfärgning av blad. Övriga skador Kraftiga angrepp av bokbladminerare var vanligare 1993 än 1988. Angrepp av boksköldlus hade ökat något i Halland och i Kristianstads län, men kraftiga angrepp är fortfarande sällsynta. Angrepp av bladlevande insekter på ek var obetydliga 1993. Barkskador på bok hade något högre frekvens 1993, ca 4 % av träden. Större barkskador förekom på 1,6 % av ekarna, vilket innebär en obetydlig ökning sedan 1988. Sammanfattningsvis uppvisar såväl boken som eken ett sämre skogstillstånd 1993 jämfört med 1988. Man måste emellertid komma ihåg att 1988 föregicks av år med betydligt gynnsammare väderlek än 1993. Boken hade dessutom hög o11onsättning, vilket samtidigt leder till en ökad kronutglesning. Ä ven hos eken finns de största skillnaderna hos parametrar som är beroende av årsrnånen, d.v.s. kronutglesning och bladfördelning. 21
Med dessa inventeringar som grund kan man inte dra några slutsatser om eventuell inverkan på skadebilden från luftföroreningar och markförsurning. Skadorna ger också ett så splittrat intryck att någon långsiktig trend inte kan spåras eller ge underlag för en prognos om framtida skadeutveckling. Trädens förmåga att utstå stress under varma och torra perioder beror i hög grad av bladens och rötternas funktion. De Ekbladet 9 skador som svavel- och kväveoxider och ozon kan åsamka bladen leder till en försämrad vattenhushållning. Trädens vattenupptagningsförmåga kan avsevärt försämras om finrötter och rnykorrhiza skadas eller hämmas av markförsuming eller alltför högt kvävenedfall. Trädens näringsförsörjning kan också störas av rotskador, utlakningsförluster och kvävenedfall. Bok Kronutglesning.0 10 % 13 1 1-25 ElI 26-60 D> 60 N län 88/93 M län 88/93 L län 88/93 K län 88/93 Figur 1. Kronwglesning hos bok 1988 och 1993. Ek Kronutglesning.0-10 % D!11 11-25 13 26 60 D> 60 o, N lan 88/93 M lan 88/93 L lan 88/93 K lan 88/93 22 Figur 2. Kronwglesning hos ek 1988 och 1993.
Ekbladel 9 ÄDELLÖVSKOGSSKÖTSEL GER BIOLOGISK MÅNGFALD Gustav Fredriksson och Bengt Nihlgård NatuIVårdsverket har i rapporten Miljö 93 med underlagsrapporterna "NatuIVård" och "Skogsbruk och miljö" föreslagit att 50 % av den ädla lövskogen och 25 % av lövskog med inslag av ädla lövträd undantas från skogsbruk. Dessutom skall all ädellövskog hänföras till skogar med särskilt skydd. Här följer ett referat av Ekfrämjandets yttrande över rapporterna. Ekfrämjandets uppfattning är att NatUIVårdsverket i sitt förslag inte har beaktat att redan dagens vedertagna och tillämpade skötsel av den ädla lövskogen tillgodoser mycket högt ställda miljörnål såsom uthållig utveckling av biotopen och biologisk mångfald på lång sikt. Från flera utgångspunkter kan en brukad ädellövskog ha flera och högre ekologiska värden än en skog som undantagits från skogsbruk och lämnats för fri utveckling. Ädellövskogslagen har alltsedan 1984 effektivt skyddat den ädla lövskogen. Den har också stimulerat skogsägarna att sköta de ädla lövskogarna. Detta har ytterligare stimulerats genom bidrag och skogsvårdsstyrelsernas fria rådgivning. Något ytterligare generellt skydd för den ädla lövskogen förefaller inte nödvändigt. De ekonomiska och industriella förutsättningarna för skogsbruk i sydligaste Sverige har ändrats så att virket från den ädla lövskogen för ett ökat antal skogsägare har blivit väsentligt för skogsbruksföretagets överlevnad. Det innebär dessutom redan nu att granskogar alltmera ersätts av lövskogar med inslag av ädla lövträd. Inom Ekfräm jandet är vi medvetna om behovet att avsätta ytterligare nationalparker och naturreseivat i Södra Sverige, som bl a bör omfatta ädla lövskogar för fri utveckling. Däremot anser Ekfrämjandet att NatuIVårdsverkets förslag att undanta 50 % av ädellövskogen från skogsbruk saknar såväl realism som saklig grund. En rätt skött ädellövskog är en mångformig biotop med träd av olika trädslag i flera skikt och av olika åldrar. Framför allt riktigt skötta ekskogar och blandade ädellövskogar har varierande ljus- och fuktighetsförhållanden, som skapar lämpliga miljöer för en mångfald av växt- och djurarter. N atuivårdsverket föreslår att alla ädellövskogar hänförs till "brukade områden med stark miljöhänsyn". Det är Ekfrämjandets uppfattning att de krav som ställs av NatuIVårdsverket på dessa områden med ädellövskog redan uppfylls genom skogsvårdslagen och biotopskyddet. Det bör påpekas att exempelvis kravet "ingen kalhuggning" uppfylls i praktisk ädellövskogsskötsel. Föryngring av ädellövskog sker uteslutande genom successiv avveckling - under en period av 30-40 år - av den äldre skogen. Grova äldre träd skall också enligt föreskrifterna till den nya skogsvårdslagen lämnas kvar efter föryngringsavverkning. Ekfrämjandet bedömer dessutom att den nya skogspolitiken, biotopskyddet och 23
Ekbladcl9 skogsägarnas ökade medvetenhet och kunskap om miljöfrågor resulterar i att mindre områden kommer att avsättas för fri utveckling inom i övrigt brukade områden. Allt fler forskare bedömer klimatförändringar till följd av växthus gaserna som mycket sannolika under de kommande trettio åren, och en temperaturhöjning särskilt vintertid på våra breddgrader, kommer att avsevärt gynna de ädla lövträdens tillväxt och utbredningsmöjligheter. De kommer att få en potential att bli dominerande trädslag i hela Sydsverige. I anslutning till en förväntad ökad spridning måste också goda genetiska anlag sett ur produktionssynvinkel vara ett mycket starkt allmänt önskemål. Att gynna våra inhemska lövträds bättre anlag kan endast ske genom goda kunskaper och ett aktivt lövskogsbruk. Det vore sannolikt starkt negativt för ädellövskogen att i denna förändringssituation underkastas ett "ickeskötselprogram" som indirekt skulle motarbeta såväl spridning som goda genetiska anlag. Ekfrämjandets synpunkter på de förslag som berör den ädla lövskogen är i sammanfattning följande: - Naturvårdsverkets mål att 50 % av ädellövskogen och 25 % av skogar med inslag av ädellöv skall undantas från skogsbruk bör sättas avsevärt lägre. Förslaget är inte vetenskapligt underbyggt och orealistiskt. Effekten av detta omfat- tande undantag från skogsbruk skulle bli en utslagning av ett mycket stort antal skogliga brukningsenheter i sydligaste Sverige. Reservatsbildningen måste enligt Ekfrämjandets uppfattning ges en rimlig omfattning. - Kravet att lämna minst 10 grova träd per hektar vid slutavverkning berör en mycket stor andel av virkesvärdet i ädellövskog. I exempelvis ekskog innebär det ca 20 % av antalet träd och värdet motsvarar 20000 till 40000 kronor per hektar beroende på virkets kvalitet. Detta skulle komma att medföra krav på mycket stora ersättningar från samhället. - Skogsvårdslagen i sin nya utformning och bidraget till skötsel av ädellövskog säkrar ädellövskogens skydd samt dess värden för virkesproduktion, biologisk mångfald och rekreation. - Naturvårdsverkets förslag att 50 % av ädellövskogsarealen skall undantas från skogsbruk och att öka detaljregleringen utöver nuvarande bestämmelser kommer att minska skogsägarnas möjlighet och intresse för att sköta befintliga ädellövskogar. Frivilligheten att öka arealen ädellövskog och inblandningen av ädellöv i andra bestånd kommer sannolikt att helt upphöra. - Ett bevarande av ädellövskogen förutsätter ett ekonomiskt brukande på huvuddelen av arealen, som samtidigt uppfyller miljörnålen. 24