HEMBYGDSGÅRDAR SOM KULTURMILJÖER VÄSTERNORRLANDS LÄN

HEMBYGDSGÅRDAR SOM KULTURMILJÖER VÄSTERNORRLANDS LÄN KULTURHISTORISK UTREDNING Nordingrå hembygdsgård. Foto 2005: Margareta Bergvall. Länsmuseet Västernorrland Kulturmiljöavdelningens rapport nr. 2006: 12 Bodil Mascher

2 Innehåll Sid. HISTORISK BAKGRUND 3 Restaureringshistorisk översikt Svenska förebilder 4 Hembygdsvård byggnadsvård 5 UTREDNING 8 Hembygdsgårdar som kulturmiljöer Värdekriterier A. Hembygdsgårdar med dokumentvärden 9 B. Hembygdsgårdar med upplevelsevärden 13 Hembygdsgårdar på ursprunglig plats eller 14 enstaka objekt på ursprunglig plats. Resultat 15 KÄLLOR

3 INLEDNING Under år 2005 genomfördes en inventering av länets hembygdsgårdar på uppdrag av Länsstyrelsen i Västernorrland för att få en överblick över byggnadsbeståndets kvaliteter och vårdbehov. Hembygdsföreningarna har själva med utgångspunkt från en färdig inventeringsblankett fyllt i data om hembygdsgårdens alla hus samt även vårdbehov för varje hus. Blanketterna skickades därefter till Länsstyrelsen. Länsmuseet Västernorrland har därefter på uppdrag av Länsstyrelsen med hjälp av inventeringsmaterialet genomfört en utredning med avseende på hembygdsgårdarna i länet. Frågan om det finns hela kulturmiljöer som utmärker sig mera än enskilda objekt och enskilda objekt som är speciellt värdefulla skulle utredas, liksom hembygdsgårdarna ur kulturmiljöaspekt med tanke på hembygdsrörelsens historiska bakgrund. HISTORISK BAKGRUND Restaureringshistorisk översikt Under tidigare sekel gick restaureringen i stort sett ut på reparation av byggnaden i det rådande modet under denna epok men under 1800- talet började teorierna kring restaurering att formas. Den nya inställningen hängde ihop med upplysningstiden, nya tekniska landvinningar, återupptäckten av Herculanum och Pompeji på 1700- talet och studier av den grekiska antiken i Paestum, Selinunte, Agrigento i södra Italien och på Sicilien. Anastylosis och friläggning är exempel på tidiga restaureringsmetoder. Man insamlar och monterar fast lösa delar av objekt (anastylosis), klassificering och registrering sker, stora konstsamlingar byggs upp, som Gustaf III.s antiksamling, Capitolinska museerna, Vatikanmuseet. I slutet av 1700- talet och början av 1800- talet påbörjade man friläggningar av enskilda monument, exempelvis på Forum Romanum och Colosseum i Rom. Man arbetade objektorienterat. Eftersom man hade små ekonomiska resurser fick straffångar arbeta som utgrävningspersonal och utgrävningen var lokaliserad till enbart närmast själva objektet (Marita Jonsson, 1976). Viktig var utvecklingen i Rom, där man omkring år 1800 får en lagstiftning kring fynden från de historiska platserna, ägarna till privata konstföremål skulle förteckna dessa och man åstadkom till och med ett exportförbud. Begreppet autenticitet Stilrestaureringarna och de romantiska restaureringarna är exempel på ytterligare teorier som var utbredda under 1800- talet ofta förknippad med nationalismen. I Europas länder var medeltiden upphöjd till ideal, vilket medförde omvälvande restaureringar av medeltida monument. Eugène Viollet-le-Duc, den franske, mest inflytelserika restaureringsarkitekten under 1800- talets mitt, betonade vikten av djupa studier av byggnadsepoken och stilenhetlighet. L`unité-de-style var en utbredd restaureringsprincip, man tillät gärna senare tiders tekniska möjligheter, vilket kunde resultera i att byggnaden kunde bli mera tekniskt fulländad än den någonsin hade varit. Kritiken mot principen kunde exempelvis bestå i konsthistorisk okunnighet och att man hade arbetat utanför objektets stilmässiga schema. Somliga hävdade däremot en mer konserverande syn med respekt för det genuina och oenighet rådde mellan restaurerarna / arkitekterna som kunde tänka sig kraftiga

4 omgestaltningar eller kopior och företrädarna för antikvariska intressen. Engelske konsthistorikern John Ruskin skrev 1849 The Seven Lamps of Architecture, som inspirerade den försiktigt konserverande restaureringssynen som innebar en stor respekt för de åldrade autentiska husen med alla dess skavanker. Ruskin och hans landsman William Morris, som verkade i samma anda, fick en avgörande betydelse för utvecklingen även i Sverige under sent 1800- tal (Ruskin är idag ett begrepp för en restaureringssyn även om liknande idéer har förekommit tidigare). Arkitekterna Helgo Zettervalls restaurering av domkyrkan i Uppsala och Fredrik Lilljekvists restaurering av Gripsholm ledde till häftig kritik mot stilrestaurerarna. Autenticiteten och känslan för äkta material blev viktig mot förra sekelskiftet. Stor betydelse för den internationella utvecklingen hade italienaren Carlo Boito, som företrädde historiska restaureringsteorier. Boito formulerade 1883 doktrinen Carta di Restauro, som pekar framåt mot ett modernare synsätt: Att skilja på det som är nytt och det som är gammalt, en noggrann dokumentation under restaureringen och att hellre vårda än laga och reparera och hellre laga än att byta ut. Sigurd Curman tog fasta på de nya idéerna, förordade en konserverande syn och dokumentation och anslöt sig till principen att skilja nytt från gammalt. En syn med respekt för den aktuella byggnaden vid sidan av bevarande utvecklas. Efter andra världskrigets allmänna nedgång med sönderbombningar och rekonstruktioner kommer på 1960- talet nästa stora manifest med noggrann dokumentation inför restaureringar, stor respekt för autenticiteten och för senare tiders tillägg enligt Venedigdokumentets principer, vilka idag kan kombineras med hänsyn till anpassning till miljön och helheten. Svenska förebilder Nationalismen som florerade under 1800- talet förde med sig bildandet av fornminnesföreningar i landet. Genom den gryende turiströrelsen skulle den svenska nationalkänslan främjas. Nordiska museet tillkom 1873. Svenska Turistföreningen bildades 1885. Dalarna blev ett viktigt centrum för studiet av folklivets seder och bruk och gamla bystrukturer. Hemslöjden gav sig ut i byarna för att söka efter folk som slöjdade. Artur Hazelius insåg att det var tid att rädda den försvinnande allmogekulturen och insamlade under resor i Dalarna på 1870- talet föremål som skulle komma att utgöra grunden till Skansen och Nordiska museet. Morastugan och Hackstugan från Orsa stod återuppbyggda på Skansen vid dess öppnande 1891, efter Hazelius död. Skansen blev i sin tur ett mönster för andra friluftsmuseer i landet. Karl-Erik Forsslund propagerade för hembygd och tradition med nationella förtecken och hade betydelse för utvecklingen av naturskyddsrörelsen. Hans ideal sammanföll i stort med turismen och egnahemsrörelsen, med vars verksamheter man hoppades kunna motverka emigrationen. Hans bok Storgården utkom 1900, som starkt påverkade hembygdsrörelsen. Genom tidskriften The Studio fick han inspiration från samma källor som Carl Larsson hade i sitt skapande av Sundborn. Arkitekter och konstnärer sökte sig till Dalarna och slog sig ner på sommarställen där Isak Gustaf Clason förvärvade och byggde till Tånggården i turistorten Sjurberg, där arkitektkollegerna Carl Westman, Lars Israel Wahlman och Torben Grut tillhörde besökarna. Storgården, Zorngården och Carl- Larssongården drog besökare från städerna och kom att fungera som stilbildare för en ny arkitektur. Tidsandans inflytande på arkitekturen var starkt mot bakgrund av det sena 1800- talets stilrestaureringar. Kritiken utmynnade i nationalromantiken, som hade sin höjdpunkt 1910-20.

5 Hembygdsvård byggnadsvård Hembygdsrörelsen som uppstod under 1900-talet hade 1800- talets romantik och nationella förebilder som bakgrund (Svenska förebilder). Industrialismens genombrott och stora samhällsomvandling hade också frammanat ett behov att rädda en försvinnande allmogekultur. Fornminnesföreningar, som bestod av historieintresserade människor bildades där man samlade kulturhistoriska föremål och byggnader. Den första fornminnesföreningen bildades i Närke 1856. Västbo Härads fornminnesförening från 1902 hade målsättningen att skapa en hembygdsgård av sammanflyttade byggnader. Hembygdsgården skulle utgöra samlingspunkt för att uppleva och studera traktens historia men också fungera i identitetsskapande syfte. Sedan bildades de första hembygdsföreningarna i Dalarna och hembygdsrörelsen upplevde ett kraftig uppgång under 1920- och 30-talen med hundratals nya föreningar i hela landet. Ett flertal fornminnesföreningar ombildades också till hembygdsföreningar och under 1900- talets mellankrigstid lades grunden för många hembygdsmuseer och bygdegårdar. Hembygdsrörelsen var i jämförelse med Samfundet för hembygdsvård (nedan), där förhållandevis många i ämnet yrkesutbildade deltog, mera en folkrörelse som växte under efterkrigstiden men upplevde en nedgång på 1960- talet. Mot bakgrund av 1960- talets flyttningar från landsbygden, rivningar av i stadskärnor och miljörörelsen kom sedan en vändning. Det skedde samtidigt som också arkitektkåren under 1970- och 80-talen fick en ny acceptans för den gamla bebyggelsen och ville bevara det som gick att använda. Intresset för bevarande blev gemensamt för både arkitekter och hembygdsrörelsen. 1975 bildades Riksförbundet för hembygdsvård, som bland annat har fungerat som samordnare med regionala hembygdsförbund. 1982 tillkom på riksförbundets initiativ Nordiska förbundet för hembygdsarbete. Man ville vidga känslan för hembygden till att omfatta hela Norden och med ungdomssatsningen Bjud in ungdomen gjordes ett program för ungdomsarbete. Vid 1991 års riksstämma beslöt riksförbundet att arbeta vidare under namnet Sveriges Hembygdsförbund. Vad gäller frågor om byggnadsvård bildades 1975 Svenska föreningen för byggnadsvård av intresserade personer, främst arkitekter och antikvarier med anknytning till samfundet för hembygdsvård. Detta år inföll samtidigt byggnadsvårdsåret 1975, då miljön blir en viktig fråga. Stöde hembygdsgård. Foto 2005: Margareta Bergvall.

6 Västernorrlands län Västernorrlands läns hembygdsförbund bildades 1931. Årsboken Ångermanland Medelpad gavs ut 1933 37, sedan 1986 ges årsboken gemensamt ut av båda hembygdsförbund. En förgrundsgestalt inom länets hembygdsforskning var Erik Modin, som mottog Artur Hazeliusmedaljen i silver 1924. Idag finns 59 hembygdsföreningar med 17 000 medlemmar och 48 hembygdsgårdar i länet. Våren 1909 bildades föreningen för norrländsk hembygdsforskning med målsättningen att skapa ett norrländskt friluftsmuseum. Initiativtagaren var Murbergets, (sedermera länsmuseet), grundläggare Theodor Hellman. Inför anläggandet av Murberget gjordes omfattande dokumentationer med uppmätningar i norrländska landskap för att i pedagogiskt syfte kunna återspegla gamla miljötyper och utvecklingsepoker, som fäbodvallen, fiskeläget eller kyrkplatsen. Detta kunde även betyda att hus från olika platser sattes samman, bland Murbergets hus förekommer även byggnader utanför länet. Theodor Hellman har beskrivit planläggningen av friluftsmuseets by: Som de norrländska byarna i allmänhet ligger museets by på en jämn sluttning, här ned mot en vik av Bottenhavet. Den är planlagd efter en gammal oskiftad ångermanländsk by och räknar fem gårdar: sörångermannagården, nordångermannagården, gästgivaregården, jämtgården samt torpstugan. Fäbodvallen är planlagd efter en av Ångermanlands äldsta fäbodvallar (har) den byggnadshistoriska synpunkten varit ledande. Från de äldsta formerna för det nordiska huset, sådant det bevarats uppe på fjället, kan man här följa dess utveckling fram till våra dagars enkla bystuga (Ångermanland, Stockholm 1939). Hans beskrivning kan ge en bild av tankarna bakom skapandet av ett friluftsmuseum och länets friluftsmuseer kunde sannolikt utgöra mönster även för hembygdsgårdarnas uppbyggnad, även om husen på hembygdsgårdarna härstammar från den egna socknen. Samfundet för hembygdsvård Samfundet för hembygdsvård bildades 1916 som en instans för rådgivning i byggnadsvård på landsbygden vid om- och nybyggnader. Samfundet hade även en nationell inriktning. Samfundets medlemmar utgjordes främst av arkitekter och kulturhistoriker. Man använde begreppet hembygdsvård för både vård och nybyggnad. De första hembygdsföreningarna blev medlemmar 1919 men hembygdsrörelsens samarbete med samfundet har inte varit så utbrett som man kan föreställa sig. Starkt förknippad med hembygdsrörelsen var dock arkitekten John Åkerlund, som 1916 23 var samfundets sekreterare. Han umgicks i kretsen kring Karl-Erik Forsslund och hämtade inspiration från traditionell byggnadskultur. John Åkerlund var även under några decennier Bolidenbolagets arkitekt men hade även verksamhet i länet på uppdrag av träindustrin. Samfundet för hembygdsvård gav ut Tidskrift för hembygdsvård från 1919, namnet ändrades till Bygd och Natur 1939. Arkitekter och kulturhistoriker påverkade bebyggelsen under 1900- talets första decennier också genom föreningar som bildades. Kulturhistoriska frågor inom byggandet behandlades i Nationalföreningen mot emigrationen och Statens byggnadsbyrå genom typritningar och förmedling av råd. Arkitekterna skulle se till att de byggande fick praktiska och ekonomiska förslag men de fungerade även som smakdomare i linje med rådande arkitekturideal. Eventuella ritningar med tinnar, torn och verandor ersattes därför med renodling, större enkelhet och funktionella lösningar i ändringsförslagen. Inom arkitekturen diskuterades också typisering och industriella produktionsmetoder inom byggandet, även om det inte rådde några större meningsskiljaktigheter och hembygdsvårdarna var öppna för nya, rationella metoder. Påverkan på bebyggelsen skedde också genom publikationer av arkitekturpedagogiska bilder med bilder på bra eller dåliga exempel på byggnader. Det fanns även byggmästarkurser där man såg en viktig uppgift i att utveckla lämpliga och för trakten passande byggnadstyper, för

7 vilka man upprättade byggnadsritningar. Skånska föreningen för byggnadskultur undersökte exempelvis landskapets gamla prästgårdar, som kunde utgöra underlag för typritningar för prästgårdar. Under påverkan av funktionalismen blev inställningen till äldre bebyggelse och hembygdsfrågor svalare hos arkitektkåren. Samfundet för hembygdsvård ägnade sig då i stället åt landskaps- och vattenregleringsfrågor. Samfundet, som från 1952 var sakkunnigt organ för landskapsfrågor, inrättade Byrån för landskapsvård. Planerarna hade stort inflytande vid denna tid. Miljöaspekten Vid sidan av den mera objektinriktade monumentvården växte vid 1900- talets början ett intresse hos antikvarier och arkitekter för att skydda och vårda hela miljöer. Strukturomvandlingen och bruksnedläggningarna framkallade ett intresse för att bevara de gamla bruksmiljöerna och bergsmansbyarna. Rivningar och saneringar i städerna kring förra sekelskiftet aktualiserade en debatt om miljömässiga värden. Grundandet av samfundet S:t Erik 1901 är ett tidigt exempel på en breddning av den kulturhistoriska sfären till att omfatta även miljöer. Föreningen ägnade sig även åt den för tiden aktuella stadsbyggnadsdebatten genom sitt engagemang för det rivningshotade Gråbrödraklostrets räddning i Ystad. Ystads fornminnesförening som bildades 1907 verkade i samma anda och man försökte även skydda den gamla stadsplanen. Byggnadsvårdsfrågor kom också att utgöra en viktig del av 1910- talets stadsplanering. Sigurd Curman anklagade i en artikel från 1908 fornminnesföreningar och statlig fornvård för att bara ägna sig åt forntiden. Man borde rikta mera intresse mot omvärlden och se hur omgivningen omkring den värdefulla byggnaden kunde skyddas, med hänvisning till att sådana lagstadgar fanns i Italien och Preussen. Curman föreslog också ett slags bevarandeprogram för gamla stadsmiljöer. Han ansåg att inventerade skyddsvärda områden skulle märkas ut på kartor och knytas till byggnadsstadgan för rikets städer som höll på att omarbetas. Miljöaspekter på bebyggelsen hade även Gregor Paulsson, som kartlade stadsmiljöerna, exempelvis bruks- och industrimiljöer (Svensk stad del 1-3). Stadsmiljöer ur miljöaspekt behandlade även Manne Hofrén (Kalmar) och Johnny Roosval (Visby) och man diskuterade även möjligheter till lagskydd. Sigurd Erixon var en museiman med stort engagemang inom hembygdsvården. Han beskrev i Svensk Byggnadskultur landsbygdens miljöer och ansåg att hela samhällstyper och gårdmiljöer borde bevaras. Erixon ville föra in miljöaspekten i kulturminnesvården, eftersom han uppfattade miljön som lika viktig som själva byggnaden.

8 UTREDNING Hembygdsgårdar som kulturmiljöer Ämnet hembygdsgårdar som kulturmiljöer är speciellt, eftersom det rör sig om byggnader flyttade från sina ursprungliga platser, i olika byar, sammanställda till en museal miljö. Just det faktum att det rör sig om flyttade byggnader har gjort att hembygdsgårdarna ofta har uppfattats som mindre betydelsefulla ur kulturmiljösynpunkt. Det byggnadsbestånd som finns på våra hembygdsgårdar blev en gång, ofta av lokala experter, utvalda som särskilt intressanta. Idag representerar de ålderdomliga timmerhus som fortfarande finns kvar ett stort kulturhistoriskt värde - inte bara ur ett nationellt utan även ur ett internationellt perspektiv. På hembygdsgårdarna står också vissa överloppsbyggnader (oftast nyttobyggnader) som idag har blivit relativt sällsynta på andra platser. Men hembygdsgårdarna kan inte enbart värderas som en stor samling intressant historiskt material utan måste också betraktas ur ett bredare kulturhistoriskt perspektiv, mot bakgrund av den tidsanda som växte fram under 1800- talet och tidigt 1900- tal, nationalromantiken, turismen, friluftstanken (Historisk bakgrund). Hembygdsrörelsen blev en folkrörelse. Det har nu gått en lång tid sedan debatten på 1960- talet, som fördes mot bakgrund av rekonstruktioner i identitetsstärkande syfte efter världkrigets förstörelser. Hembygdsgårdarna är inga kopior eller rekonstruerade miljöer utan hellre en manifestation av en speciell tidsepok i vår historia och det fanns ofta en pedagogisk tanke bakom deras skapelse. Som kulturmiljöer betraktat måste hänsyn tagas till den historiska bakgrund, ur vilken hembygdsgårdarna har växt fram, samhörigheten med hembygdsrörelsens olika uttryck, folkmusik och utomhusteater. Konkret kan det gälla dansbanor, vandrarhem, serveringsbyggnader eller kaffestugor. Dessa byggnader och arrangemang, utomhusscener, lotterikiosker och arenor, har ibland tillkommit senare, under en epok när föreningen kanske var särskilt livaktig. De utgör kulturmiljöns senare årsringar. Värdekriterier I arbetet att analysera hembygdsgårdarna och urskilja eventuella särdrag och särskilt intressanta miljöer har vedertagna bebyggelsehistoriska kriterier för kulturhistoriska byggnader använts i tillämpliga delar, anpassade till hembygdsgårdarnas bebyggelsemiljö. Hembygdsgårdarna har indelats i 2 huvudgrupper: A. Hembygdsgårdar med dokumentvärden (byggnads /arkitekturhistoriskt, personhistoriskt, samhälls/socialhistoriskt, teknikhistoriskt värde etc.). Utgångspunkten har varit de mycket detaljerade och utförliga inventeringsblanketterna. B. Hembygdsgårdar med upplevelsevärden (miljömässigt, arkitektoniskt värde etc.). En hembygdsgård som förekommer i båda grupper (A + B) är särskilt värdefulla. Värdet förstärks ytterligare av de förstärkande begreppen sällsynt representativ eller autentisk, dessa kriterier gäller för en grupp hembygdsgårdar. Utifrån dessa blanketter har främst grupp A. dokumentvärden, kunnat utvärderas och därför ligger tyngdpunkten på dessa värdekriterier.

9 I grupp B. upplevelsevärdet, har endast två värdekriterier medtagits; arkitektoniskt och miljömässigt värde, eftersom tiden ej har medgett att åka ut till alla hembygdsgårdar eller att göra djupare efterforskningar. I annat fall hade fler begrepp kunnat medtagas (se Diskussion). Av samma orsak har inte förstärkande begrepp tydlig / pedagogisk eller kvalitet medtagits. Uppskattningen av upplevelsevärdena har här gjorts i samråd med flera antikvarier, som är väl förtrogna med hembygdsmiljöerna. Vissa, ofta mindre hembygdsgårdar på ursprunglig plats utgör en grupp för sig, liksom enstaka kulturhistoriskt objekt stående på den plats de en gång byggdes, kanske långt ifrån hembygdsgården. Gudmundtjärn: Gudmundtjärn i Medelpad, stor sammanhållen 1800-talsmiljö är av högsta skyddsklass - byggnadsminne. Denna unika bebyggelsemiljö behöver således ej beskrivas utförligare. Diskussion: Genom att införa fler värderingsinstrument skulle en värdering bli mera varierad men undersökningen blir i så fall mera tidskrävande. Upplevelsevärdena i grupp B. skulle kunna utökas till kontinuitets -, traditions - eller symbolvärden. Hembygdsgården har kanske funnits länge och kan uppvisa en lång kontinuitet, exempelvis Ytterlännäs hembygdsförening. Traditionsvärde skulle kunna gälla en återkommande tradition med spelmansstämmor eller uppförandet av bygdespel som ofta förekommer på hembygdsgårdarna (exempelvis Kam i Nesom på Nätra hembygdsgård, historiska spel på Anundsjö hembygdsgård, Grundsunda Hbf:s kulturstipenium). Speciellt intressanta träd med traditions- och symbolvärden har också varit typiska på hembygdsgårdar i detta skogslän. Förstärkande egenskaper: vad gäller motsatsparet sällsynt representativt, som har medtagits ur vissa aspekter, hör detta i hög grad samman med dokumentvärdet (se byggnadshistoriskt värde), som värderas högt i urvalet. Det äldre, timrade husbeståndet på samtliga våra hembygdsgårdar är så pass ovanligt idag att det kan betecknas som mer eller mindre sällsynt. Däremot kan ofta hela hembygdsgården som sådan samtidigt vara motsatsen, representativ, exempelvis där samhörigheten med folkrörelsen / hembygdsrörelsen / turismen är avläsbar i miljön. Värden som har uteslutits, därför att samtliga hembygdsgårdar måste undersökas på plats är pedagogisk / tydlig, autentisk eller kvalitetsmässig. Hembygdsgårdar med exempelvis pedagogiska ambitioner är tydlig, det kan gälla utformningen av en gårdsbildning (som även kan vara arkitektonisk ). Kvalitet sammanhänger delvis med autenticitet och skulle här kunna betyda, att man miljön i hög grad har autentiskt material, gammalt glas, att detaljer är utförda i gammal traditionell teknik, exempelvis en inhägnad etc. A. Hembygdsgårdar med dokumentvärden I denna grupp återfinns hembygdsgårdar, som kan exponera en varierad samling timmerhus med olika funktioner och därför har ett stora dokumentvärden både nationellt och internationellt; samtliga är byggnadshistoriskt intressanta. Här kan dessutom finnas hus med

10 dokumentvärden i form av samhällshistoriskt eller personhistoriskt värde. Samtliga nedan uppräknade hembygdsgårdar är miljöer som utgör en större samling, främst timrade 1800- talshus och som dessutom kan innefatta särskilt värdefulla objekt av hög ålder. Speciellt värdefulla objekt: Förekommer, förutom en representativ hussamling med dokumentvärden, även speciellt värdefulla objekt är dessa hustyper utmärkta med namn, exempelvis loftbodar, portlider, rundlogar men även kornbastur, dubbelhärbren och såghus. Speciellt värdefulla hus pga. hög ålder märks ut från 1700-tal och äldre (skolmiljöer 1846-1900, Selånger (Nävsta) och Säbrå undantag). De allra äldsta och ovanligaste husen, är sällsynta, exempelvis eldhusen /störes. Dit hör även en burstuga på Anundsjö hembygdsgård, en mentalinrättning på ursprunglig plats (stod på kyrkans mark), som användes ett stycke in på 1900- talet (vårdrummen är bevarade). Begreppet autenticitet kan ha en tvetydig innebörd i sammanhanget och stämmer ej i meningen ursprunglig plats, eftersom det oftast gäller flyttade byggnader. Autenticiteten kan också beskrivas i bemärkelsen att miljön såsom hembygdsgård har hög grad av patina. Detta gäller berörda i nedanstående grupp med många ålderdomliga byggnader. (Många gånger finns även enstaka ursprungliga objekt, exempelvis båtsmanstorp, som hembygdsföreningen upptagit i sin vård). Ångermanland Anundsjö, flottarkoja, skvaltkvarn /spånhyvel. Burstuga (samhällshistoriskt värde) Arnäs, bastu, skvaltkvarn Björna Grundsunda, mangård 1700-tal, rundloge. Gudmundrå, smedja, vattensåg, Junsele, mangård 1700-tal, 2 störes dendrodat.1695, lofthusbod/portlider 1700-tal, 4 övriga nyttobyggn. 1700-tal, bastu, varav en skvaltkvarn Nätra, mangård 1700-tal, dubbelhärbre 1700-tal, rundloge Ramsele, parstuga (museum), mjölkbod 1700-tal, sommarladugård, interiört kulturhist. intressant måleri Sollefteå, Kraftska torpet, Mobäcksstugan, Strinnegården och härbre 1700-tal, smedja Trehörningsjö, smedja, 2 sommarladugårdar Medelpad Borgsjö, Kroggården, Tingshuset, sockenmagasin, bastu, skvaltkvarn, sommarladugård, ramsåg, Oxsjöstallet 1600- tal. Haverö, mangård 1700-tal (Vassnäsgården), 4 nyttobyggnader 1700-tal varav 1 störes, 2 skvaltkvarnar, smedja. Holm, Österström: teknikhistoriskt intressant (Fagervikssågen, Konjaksbespararen). Övrigt: se tabell byggnader på ursprunglig plats Torp, sockenmagasin, tiondehärbre, skvaltkvarn, sommarladugård, tröskvandring Selånger, mangård 1700-tal, Nävsta nya och gamla skola 1847/1891 (ursprunglig plats) samhällshistoriskt värde Stöde, sockenmagasin Tuna, mangård 1700-tal, härbre 1600-tal, fångstbod 1500-tal, 2 smedjor, tröskloge

11 Stallbyggnad, Borgsjö hembygdsgård. Foto 2006, Bodil Mascher. Mindre hembygdsgårdar (mindre än 10 museala hus) - dokumentvärden: Ångermanland Bjärtrå, ria Gideå, kornbastu Långsele-Graninge, smedja Nora (3 hus), spannmålsmagasin 1700-tal, Nordingrå, mangård 1700-tal, långloge, smedja Nätra, samhällshistoriskt värde (anknytning Forss AB, äppelträdsodling) Sidensjö, skvaltkvarn, kvarn Resele, skvaltkvarn, äldre timrad ladugård Själevad, rundloge, bastu, smedja Skog, mangård 1700-tal Säbrå, dubbelhärbre. Skolmiljö 1846 (ursprunglig plats); samhällshistoriskt värde Ytterlännäs, härbre 1700-tal Ådals-Liden, mangård 1700-tal, smedja, bastu, skvaltkvarn, dubbelhärbre, Medelpad Liden, smedja Njurunda, sockenmagasin 1700-tal, notstuga / Flottningsmuseet, kyrkstuga / ateljé Marcus Lövblad personhist. och samhällshistoriskt värde

12 Sidensjö hembygdsgård, kvarnbyggnad. Foto 2005: Margareta Bergvall. Nora hembygdsgård. Foto 2005: Margareta Bergvall.

13 B. Hembygdsgårdar med upplevelsevärden Endast arkitektoniskt (konstnärligt) och / eller miljömässigt värde märks ut i denna grupp. Arkitektoniskt värde beskriver här en estetisk kvalitet, utformningen i landskapet eller en gårdsbild, atmosfär, läget etc. Med miljömässigt värde avses här att hembygdsgården bildar en större sammanhängande, kulturhistoriskt intressant miljö, därför att den ligger i anslutning till annan kultur- /kyrkomiljö. Ångermanland Anundsjö, arkitektonisk Bjärtrå, miljömässig (närhet kyrkoruinen) Grundsunda, arkitektonisk, miljömässig (närhet medeltidskyrkan) Gudmundrå, arkitektonisk Junsele, arkitektonisk, miljömässig (närhet kyrkan) Nätra, arkitektonisk, miljömässig (närhet kyrkoruinen), Nora, arkitektonisk Ramsele, arkitektonisk Resele, arkitektonisk Skog, arkitektonisk Ytterlännäs, arkitektonisk Ådals-Liden, arkitektonisk, miljömässig (närhet Pelle Molins stuga, hällmålningarna) Medelpad Alnö, miljömässig (närhet medeltidskyrkan) Borgsjö, arkitektonisk, miljömässig (närhet kyrkan) Haverö, arkitektonisk Liden, arkitektonisk Stöde, arkitektonisk Nätra hembygdsgård. Foto 2005: Margareta Bergvall.

14 Hembygdsgårdar på ursprunglig plats eller enstaka objekt på ursprunglig plats. Understrukna: samtliga hus står på ursprunglig plats. Hembygdsgårdar där hela gårdens byggnader är autentisk / ligger på ursprunglig plats: Skog, Styrnäs, Sånga-Överlännäs, Ullånger, Vibyggerå (1 hus), Viksjö, Gudmundtjärn, Tynderö. Övriga autentiska miljöer att uppmärksamma: Svedjefäbodarna tillhörande Gideå Hbf, Säbrå, Hbf: skolmiljö från 1846, Selångers Hbf: Nävsta nya och gamla skola 1847/1891, Nora Hbf: båtsmanstorp i Salom (1700-tal), båtsmanstorp i Mosjö tillhörande Skorped Hbf, Högbergsgården i Skeppsmaln, Sjödinsgården i Husum tillhörande Grundsunda Hbf, båtmanstorp med uthus i Jeresta tillhörande Nordingrå Hbf, Ångermanland Arnäs, bastu, skvaltkvarn på ursprunglig plats Ed (övrigt: finns totalt 3 hus), bagarstugan på ursprunglig plats Gideå, Svedjefäbodarna Grundsunda, kyrkstall 1700-tal och hölada på Vallen, Mor Klaras stuga, Högbergsgården i Skeppsmaln, Sjödinsgården i Husum, vedbod vid hembygdsgården. Junsele, tiondelada vid platsen för Mo gamla kyrka Långsele-Graninge, loge på ursprunglig plats Nora, båtsmanstorp i Salom, 1700-tal, Nordingrå, båtmanstorp med uthus i Jeresta Resele, putsad korsbyggnad (museum) b.1917 bebott till 1970-talet. Selånger, mangård 1700-tal, Nävsta nya och gamla skola 1847/1891, samhällshistoriskt värde Sidensjö, enkelstuga 1750-1800 på ursprunglig plats Skog, gård med 5 hus, parstugan 1700-tal Skorped, båtsmanstorp i Mosjö Styrnäs, skol- och uthus 1900-tal Sånga-Överlännäs, 2 bostadshus 1700-tal, ladugård Säbrå, skolhus 1846, slöjdhus och bagarstuga ursprunglig plats. Skvaltkvarn på annan plats Trehörningsjö, kvarn, härbre, Linastugan Ullånger, Finnpörtet Almsjön 1600-tal med bostadshus 1900-tal, panelad salsbyggnad 1700- tal (museum), fd. fäbodvall vid Mäjasjön. Vibyggerå, bostadshus (korsbyggnad), bagarstuga (2 hus) Viksjö, mangård/museum 1850-talet (1 hus), övrigt: uthyrningsstugor och kojor är nytimrade på 1950-talet vid Vikssjön, Västanå, Hornsjön Medelpad Alnö, loge 1700-tal, smedja (bagarstuga, sågramhus mm. moderna 1980/90-tal) Gudmundtjärn, stor sammanhållen 1800-talsmiljö byggnadsminne. Holm, mangård, vagnslider, fd ladugård /korsbyggnad samtliga 1700-tal. Österström: Fagervikssågen 1799, vattentorn, (ditflyttad Karusellpaviljong) Indal, bagarstuga, fd. ladugård, båda 1900-tal Ljustorp, mangård och ekonomibyggnad (ditflyttat härbre, bagarstuga 1800/1900-tal) Tynderö, mangård med ekonomibyggnad

15 Resultat Hembygdsgårdar som utgör hela kulturmiljöer som utmärker sig mer än enskilda objekt är de hembygdsgårdar som förekommer både i grupp A och B, dvs. de har stora dokumentvärden (utgör en stor och varierad samling äldre timrade hus, vissa dessutom med ovanliga eller extra värdefulla objekt). Därutöver kan hembygdsgårdar uppvisa upplevelsevärden (arkitektoniskt eller miljömässigt värde). Vissa miljöer i grupp A och B med ett flertal ålderdomliga byggnader har dessutom en hög grad av autenticitet / patina. I en särskild grupp samlas även miljöer / hembygdsgårdar att uppmärksamma med hög grad av autenticitet med avseende på ursprungligt läge eller enstaka kulturmiljöer tillhörande en hembygdsförening som står på ursprunglig plats, exempelvis särskilt intressanta båtsmanstorp och skolmiljöer. KÄLLOR Bygd och Natur. Årsbok 1991, Jönköping 1991. Eriksson, Eva: Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920, Värnamo 1990. Eriksson, Karin: John Åkerlund som Bolidenbolagets arkitekt, C-uppsats, konstvet.institutionen Umeå, 1991. Jonsson, Marita: Monumentvårdens begynnelse. Restaurering och friläggning av antika monument i Rom 1800 1830, konstvet.avhandling, Uppsala, 1976. Kåring, Göran: När medeltidens sol gått ned, konstvet.avhandling, Stockholm 1992. Wetterberg, Ola: Monument & miljö, arkitekturhist.avhandling, Chalmers, Göteborg, 1992. Ångermanland. Samfundet för hembygdsvård och Svenska Naturskyddsföreningen, Stockholm 1939.