Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna

SLUTREDOVISNING AV REGERINGSUPPDRAG VERK 2008/332 Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna www.fhi.se

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 3 Innehåll SAMMANFATTNING... 6 INLEDNING... 9 Om regeringsuppdraget... 9 Syfte...10 Disposition...10 Projektorganisation...10 Resurser och resultat...11 Ekonomiskt utfall... 11 Intern resursredovisning för Folkhälsoinstitutet... 12 Om nationella minoriteter i Sverige...12 Koppling till andra regeringsuppdrag...13 OM REGERINGSUPPDRAGETS FÖRSTA FAS ENKÄT- OCH INTERVJUSTUDIER...15 Bakgrund...15 Syfte... 15 Förankringsprocess bland minoriteterna och myndigheter... 15 Studiedesign... 15 Definitioner... 15 Enkätstudie till myndigheter och hälso- och sjukvården...16 Undersökningens omfattning... 16 Urval och svarsfrekvens... 16 Vilka besvarade enkäten?... 17 Sammanfattande slutsatser av enkätstudien... 17 Intervjustudie med våldsutsatta kvinnor...18 Urval av informanter... 18 Datainsamling... 18 Analysmetod... 19 Sammanfattande slutsatser av intervjustudien... 19 OM ANDRA FASEN AKTIVITETSPLANEN OCH UTVÄRDERING AV INSATSERNA...21 Bakgrund...21 Syfte och mål för andra fasen... 21 Begreppsdefinitioner... 21 Metod... 21 De tre delarna i aktivitetsplanen... 22 Del 1 informationsinsatser...22 Bakgrund... 22 Syfte... 23

4 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA Målgrupp... 23 Tre versioner... 23 Innehåll... 23 Samråd med myndigheter och nationella minoriteter... 24 Spridning... 24 Utvärdering av informationsfoldrarna... 24 Del 2 utbildningssatsning...26 Syfte... 26 Målgrupp... 26 Bakgrund och ändrade planer... 26 Utbildningens form... 27 Geografisk spridning... 27 Inbjudan och kursdeltagare... 27 Utbildningens innehåll... 27 Samverkan... 29 Utvärdering av pilotutbildningarna... 29 Utvärdering av det nationella seminariet... 32 Utvärdering i den externa referensgruppen... 32 Del 3 ekonomiskt stöd...33 Syfte... 33 Målgrupp... 33 Modell för utlysning av ekonomiskt stöd... 34 Bedömningskriterier... 34 Utlysning och informationsspridning... 34 Sökande organisationer och projekt... 35 Riktat stöd enligt aktivitetsplan... 37 Workshop för organisationer som beviljats medel... 38 Planerad uppföljning och utvärdering av insatser som beviljats stöd... 38 Utvärdering av arbetet med ekonomiskt stöd... 38 DISKUSSION...41 Omfattande och samtidigt smalt uppdrag...41 Låga svarsfrekvenser...41 men liknande tendenser i andra uppdrag...42 Aktivitetsplanens tre delar...42 Om informationsfoldrarna... 42 Om pilotutbildningarna och seminariet... 42 Om ekonomiskt stöd... 43 Om samråd och samverkan...44 Förutsättningar för samverkan med ideella organisationer... 44 Samverkan med myndigheter... 45 Om tidsaspekten...45 Behov av långsiktighet...45

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 5 SLUTSATSER OCH FÖRSLAG...47 Fortsatt spridning av informationsfoldrar...47 Förslag 1 nytryck och spridning av informationsfoldrar... 47 Mer kunskap om nationella minoriteter behövs...48 Förslag 2 generella utbildningssatsningar om och med nationella minoriteter... 48 Förslag 3 kunskap om nationella minoriteter involveras i andra utbildningar om bemötande och kvinnofrid... 48 Organisationers insatser för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan...48 Samverkan...49 Folkhälsa och nationella minoriteter...50 Förslag 4 hälsokommunikatörers utbildning utökas med kunskap om våldets mekanismer 51 REFERENSER...52 TACK TILL...54 BILAGOR...55 Bilaga 1 Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna Delredovisning. Rapport A 2010:06...55 Bilaga 2 Intryck, avtryck framtidstro. Bemötande av våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna. Till Socialtjänsten...55 Bilaga 3 - Intryck, avtryck framtidstro. Bemötande av våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna. Till Polisen...55 Bilaga 4 Intryck, avtryck framtidstro. Bemötande av våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna. Till Hälso- och sjukvården...55 Bilaga 5 Dokumentation från workshop med organisationer som har beviljats ekonomiskt stöd...55

6 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA Sammanfattning Regeringsuppdraget VERK 2008/332 (IJ2008/1822/DISK) har undersökt hur våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna bemöts och stöds av offentliga myndigheter och hur man kan förbättra bemötandet. Uppdraget omfattade åren 2008-2010 och har bestått av två delar fas ett och fas två. Syftet med fas ett har varit att kartlägga hur våldutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna bemöts och stöds av offentliga myndigheter och syftet med fas två har varit att ta fram, genomföra och utvärdera en aktivitetsplan. Målsättningen i andra fasen har varit att öka kunskapen hos myndigheter, att förbättra situationen för de våldsutsatta kvinnorna samt att stimulera till samverkan utifrån resultaten som framkom i undersökningen i fas ett. De nationella minoriteterna består av judar, sverigefinnar, tornedalingar, romer och samer. Grupperna varierar i antal medlemmar, regional spridning, historia och modersmål. Det som är gemensamt är dock att deras nationella minoritetsstatus är relativt okänd i Sverige. Samtliga grupper har rötter i Sverige sedan många hundra år tillbaka men trots detta finns fortfarande fördomsfulla bilder och negativa attityder kring flera av grupperna. För att kunna besvara regeringsuppdraget om bemötande och stöd, har Statens folkhälsoinstitut genomfört två studier under 2009, dels en enkätstudie till myndigheter som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor i allmänhet, dels en intervjustudie av 24 våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. Resultaten som framkom visade att det finns behov av ökad kunskap bland myndighetspersoner om nationella minoriteter och andra etniska minoriteters historia och kultur, om bemötande och om våldets mekanismer generellt. Ökad samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter och ideella organisationer ses också som nödvändigt för att förbättra bemötande, öka tillit och minska fördomar. En mer utförlig genomgång av undersökningarna och resultaten i fas 1 kan läsas i delrapporten A 2010:06 Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna Delredovisning som utgör bilaga 1. Under år 2010 genomfördes en handlingsplan som byggde på resultaten från de två studierna. Åtgärderna i handlingsplanen har genomförts i samråd med en intern referensgrupp på Folkhälsoinstitutet och en extern referensgrupp bestående av personer från de nationella minoriteterna och berörda myndigheter. Aktivitetsplanen har bestått av följande tre delar: - Tre informationsfoldrar om bemötande, kvinnofrid och nationella minoriteter som riktar sig till myndighetspersoner inom polis, hälso- och sjukvård och socialtjänst har tagits fram.

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 7 - Utbildningar för myndighetspersoner har genomförts. Utbildningarna hade ett liknande tema som informationsfoldrarna och bestod av två pilotutbildningar om två dagar vardera för kvinnofridsnätverk i två olika regioner Sörmlands och Jämtlands län och ett nationellt endagsseminarium i Stockholm. - Ekonomiskt stöd har fördelats till olika organisationer för att arbeta med insatser som syftar till att stödja de nationella minoriteternas eget arbete för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan. Aktivitetsplanen har utvärderats av moderatorn för utbildningarna, deltagarna på pilotutbildningarna och det nationella seminariet och av den interna och externa referensgruppen. Slutsatserna Folkhälsoinstitutet drar av utvärderingar av insatserna är att det informationsmaterial som har tagits fram har tagits väl emot av målgrupperna. Foldrarna har skickats till målgrupperna inom alla förvaltningsområden och också delats ut på utbildningar och konferenser. Informationsfoldrarna har fungerat som intresseväckare och ögonöppnare när de har deltas ut i samband med utbildningar och konferenser som har en koppling till innehållet. Nytryck efterfrågas av foldern riktad till Socialtjänsten som redan är slut på lager. Alla foldrar finns fortsatt tillgängliga elektroniskt. Utvärderingarna efter pilotutbildningarna och det nationella seminariet visar på att förkunskaperna om nationella minoriteter innan utbildningarna var mycket låga och att förkunskaper om kvinnofrid, bemötande och dubbel utsatthet varierade. Inslaget om nationella minoriteter är den del av utbildningen som upplevts som kunskapshöjande bland alla deltagare och som genomgående rekommenderats för bredare spridning. Inslagen om kvinnofrid, bemötande och dubbel utsatthet har också ansetts vara bra grundutbildningar, men deltagarna hade varierande förkunskaper. Därmed varierade också uppfattningen om hur relevanta de inslagen var. En fördjupad målgruppsanalys rekommenderas inför liknande gemensamma utbildningssatsningar för olika myndigheter. Majoriteten av deltagarna ansåg att själva utbildningssituationen i sig hade ett mervärde. Möjligheten att träffa representanter för de nationella minoriteterna och att få utrymme till samtal och erfarenhetsutbyten värdesattes. Att få möjlighet att knyta kontakter både med minoritetsrepresentanter och över myndighetsgränserna skapade också förutsättningar för ökad förståelse och framtida samverkan, vilket också varit ett uttalat mål med utbildningsformen. Majoriteten uttryckte också att myndigheter behöver samverka på ett strukturerat sätt på alla nivåer och arbeta över myndighetsgränser och tillsammans med lokala och regionala organisationer för att säkerställa gott bemötande av våldsutsatta kvinnor, såväl från de nationella minoriteterna som från andra grupper av våldsutsatta. Fördelningen av ekonomiskt stöd för att stärka de nationella minoriteternas eget arbete för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan har visat på att förutsättningar för olika typer av organisationer att kunna söka stöd från statliga myndigheter varierar. Föreningsvana och kunskap om betydelsen av administrativa processer är inte självklara bland målgrupperna för utlysningen av medel. En slutsats Folkhälsoinstitutet drar av detta är att myndigheten kan behöva se över rutiner för utlysning av ekonomiskt stöd. Mindre etablerade föreningar och organisationer kan också behöva utbildning i var och hur ekonomiskt stöd kan sökas från svenska myndigheter, stiftelser med mera.

8 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA Erfarenheterna från arbetet med regeringsuppdraget leder bland annat till följande slutsatser och förslag till fortsatt arbete: - Utbildningar i kvinnofrid anordnas bland annat av Nationellt centrum för kvinnofrid, Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten. Ett förslag är att inslag om nationella minoriteter inkluderas i dessa utbildningar. Där kan både de foldrar som Statens folkhälsoinstitut tagit fram användas och de erfarenheter och kontaktnät som pilotutbildningarna resulterat i tas tillvara. - Att återkommande generella utbildningar för myndighetspersonal om nationella minoriteters historia i Sverige, aktuell situation och kultur anordnas. I ett första skede föreslås en sådan utbildningssatsning i förvaltningsområden, men på sikt över hela landet. - Nytryck av informationsfoldrarna och en mer långsiktig kommunikationsplan för kontinuerlig spridning till fler inom målgrupperna föreslås. - Erfarenheter bör samlas in från de nyligen påbörjade insatserna för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan som genomförs av de organisationer som har beviljats ekonomiskt stöd. Goda exempel bör tillgängliggöras och spridas vidare. - Organiserad samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter samt mellan organisationer och företrädare för nationella minoriteter behöver utvecklas för att förbättra bemötande och öka förtroende och tillit.

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 9 Inledning Mäns våld mot kvinnor är ett betydande folkhälsoproblem och ett hot mot ett demokratiskt och jämställt samhälle. Enligt FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (United Nations, 1993) är våld mot kvinnor ett uttryck för ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män där män är överordnade och kvinnor underordnande. Mäns våld mot kvinnor är alltså ett globalt jämställdhetsproblem. I Statens folkhälsoinstituts årliga undersökning Hälsa på lika villkor 2009 framgår att omkring tre procent av Sveriges kvinnor har utsatts för fysiskt våld och fem procent har utsatts för hot om våld (data från 2005 2009) (Statens folkhälsoinstitut, 2009). Det är framför allt yngre kvinnor som utsatts för våld och hot. Av dem som utsatts för fysiskt våld uppger 25 procent att de utsatts i hemmet, knappt var tredje på arbetsplatsen och 8 procent att de utsatts i annan bostad/bostadsområde och 16 procent på allmän plats. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har drygt en procent kvinnor uppgett att de under det senaste året blivit utsatta för misshandel, sexuellt våld, trakasserier eller hot om våld av en nuvarande eller tidigare partner. De grupper som oftast rapporterar om våldet är unga kvinnor och ensamstående föräldrar (Brottsförebyggande rådet, 2009). Ungefär 17 kvinnor dör varje år till följd av mäns våld i en nära relation. Mörkertalen är stora. Om regeringsuppdraget Statens folkhälsoinstitut fick uppdraget att undersöka hur våldsutsatta kvinnor som tillhör nationella minoriteter bemöts och stöds av offentliga myndigheter i september 2008 av Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Från 2011 sorterar frågan istället under Arbetsmarknadsdepartementet. Uppdraget är en del av regeringens satsning för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. De grupper som berörs av det här uppdraget är judar, sverigefinnar, romer, samer och tornedalingar. I mars 2009 presenterade regeringen en ny minoritetspolitisk strategi i propositionen Från erkännande till egenmakt regeringens strategi för de nationella minoriteterna.(regeringens proposition 2008/2009:158). Strategin innehåller åtgärder för att säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets minoritetspolitik, följa upp minoritetspolitiken mer effektivt, motverka diskriminering och utsatthet av nationella minoriteter, främja egenmakt och inflytande samt främja och bevara de nationella minoritetsspråken. Under 2009 har det även beslutats att Länsstyrelsen i Stockholms län samt Sametinget kommer att få ett särskilt uppföljningsansvar för minoritetspolitiken. Uppdraget är också en del av denna minoritetspolitiska strategi. Diskriminering och särbehandling på grund av etnisk tillhörighet bryter mot svensk lagstiftning. Trots det är benägenheten att anmäla diskriminering liten och mörkertalen stora, enligt en rapport från DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), 2008). I rapporten beskrivs att de nationella minoriteterna har lågt förtroende för svenska myndigheter och är rädda att bli mer utsatta om de anmäler diskriminering. Romer är den grupp bland minoriteterna som har skickat in flest anmälningar till DO.

10 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA Syfte Syftet med uppdraget är att i första fasen undersöka hur myndigheterna bemöter kvinnor som söker stöd och hjälp och se vilken beredskap som finns hos hälso- och sjukvården, polisen, skolan, rättsväsendet och socialtjänsten. Uppdraget syftar också till att granska hur detta stöd och bemötande mottas av de våldsutsatta kvinnorna. Upplever myndigheterna att de bemöter alla efter behov och på ett likvärdigt sätt, och upplever våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige att de blir lyssnade på och får den hjälp de behöver? Uppdragets andra fas syftar till att identifiera utvecklingsområden för fortsatt arbete under 2010 utifrån de kunskaper som samlats in och att genomföra olika insatser inom dessa områden. Målet är alltså att få kunskap om hur myndigheterna arbetar med dessa grupper av våldsutsatta kvinnor, synliggöra eventuella brister i myndighetsutövandet, att komma med förslag på åtgärder, att genomföra åtgärderna och avslutningsvis att summera och redovisa resultaten i föreliggande slutrapport till Arbetsmarknadsdepartementet. Disposition Slutrapporten består först av en inledande del med bakgrund och beskrivning av projektorganisation och ekonomiska ramar och en kortare presentation av de nationella minoriteterna. Därefter följer en kort sammanfattning av första fasen av regeringsuppdraget som bakgrund till aktivitetsplanen. En mer utförlig presentation av första fasen kan läsas i rapporten Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna Delredovisning A 2010:06 som utgör bilaga 1. Nästa del omfattar en redovisning av hur genomförandet av aktivitetsplanen i andra fasen av uppdraget har gått till och vad utvärderingarna har visat. Slutrapporten avslutas med en diskussion kring förutsättningar och resultat, slutsatser och förslag till fortsatt arbete. Projektorganisation Rosi Hoffer har ansvarat för planering och genomförande av regeringsuppdraget. Sara Rondahl har arbetat tillsammans med Rosi Hoffer sedan sommaren 2010 och övertog under hösten ansvaret för att slutföra aktivitetsplanen och att skriva slutrapporten. Karin Melinder som varit arbetsledare och Isis Nyampame har också lämnat värdefulla bidrag till uppdraget. Dessa fyra personer har utgjort arbetsgruppen. Folkhälsoinstitutet har knutit en intern och extern referensgrupp till uppdraget som på olika sätt har bidragit till arbetet. Andra medarbetare på Folkhälsoinstitutet har också stöttat arbetet under olika delar av uppdraget. Den interna referensgruppen har utöver arbetsgruppen bestått av avdelningscheferna på avdelningen för analys och uppföljning som är tidigare avdelningschefer Jan Cedervärn och Nina Fållbäck-Svensson respektive nuvarande avdelningschef Saman Rashid. Vidare har Ewa Jonsson, Aila Määttä, Marlen Ljusberg, Lisen Sylwan och Agneta Brolund utgjort den interna referensgruppen. Flera

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 11 andra har också bidragit med specialistkompetens inom olika områden juridik, kommunikation med mera. Resurser och resultat Med regeringsuppdraget följde fyra miljoner kronor för att kunna genomföra uppdraget. Utöver det har ett antal personer finansierade av grundanslaget på Statens folkhälsoinstitut arbetat med regeringsuppdraget. Resursförbrukningen och det ekonomiska utfallet av regeringsuppdraget redovisas nedan under två rubriker ekonomiskt utfall och intern resursredovisning för Folkhälsoinstitutet. Ekonomiskt utfall Regeringen avsatte fyra miljoner kronor för arbetet med uppdraget. Nedanstående tabell redovisar hur medlen har använts. Tabell 1. Ekonomisk redovisning: regeringsuppdraget Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna, 2008-2010. Intäkter 2008-2010 Anvisat från regeringen 4 000 000,00 Kostnader 2008-2009 Kostnader förknippade med inledande referensgruppsmöten, enkät- och intervjustudie 569 057,00 Kostnader 2010 Löner, interna kostnader 1 183 407,40 Externa konsulttjänster 2 148 028,07 Informationsmöten, konferenser, resor och samordning 143 648,98 Grafisk formgivning och layout av foldrar och program 53 069,00 Tryckkostnader, foldrar och program 52 787,28 Utbildningskostnader konferenslokaler och förtäring 64 220,21 Översättningskostnader och språkgranskning 25 250,30 Utbetalning av ekonomiskt stöd till organisationer 1 628 000,00 Förbrukat totalt 2 867 468,24 Arbetstid Statens folkhälsoinstitut 3 Ca 3 000 000,00 En aktivitetsplan med beräknade kostnader för respektive aktivitet togs fram i början på 2010 och förankrades på Integrations- och jämställdhetsdepartementet och i referensgrupperna. Under arbetets gång ändrades förutsättningarna jämfört med 1 De interna lönekostnaderna omfattar en mindre projektanställning av handläggare för regeringsuppdragets andra fas. 2 De externa konsulttjänsterna rör moderator för utbildningar och seminarium inklusive kompletterande utvärdering av detta samt arvodering av föreläsare under utbildningar och seminariet. 3 Utförligare redovisning av Folkhälsoinstitutets nedlagda tid finns i nästa stycke Intern redovisning för Folkhälsoinstitutet.

12 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA aktivitetsplanen och några aktiviteter ändrade därför inriktning och omfattning. Den informationsfilm och den fördjupade analys av de två studierna under första fasen som nämns i aktivitetsplanen genomfördes av olika skäl inte. Utbildningssatsningen fick också en annan, mindre omfattande form än planerat. Se resonemang och skäl till detta i anslutning till beskrivning av respektive aktivitet. Drygt en miljon kronor av de anvisade medlen förbrukades därför inte. Dessa medel återgår till regeringen enligt överenskommelse med Integrations- och jämställdhetsdepartementet i och med utgången av 2010. Intern resursredovisning för Folkhälsoinstitutet Det totala antalet timmar som har tidredovisats i organisationen per 1 mars 2009 till och med 16 mars 2011 är cirka 3150 timmar. Timmarna fördelar sig på 13 personer/tjänster och det totala antalet nedlagda timmar som har redovisats internt i uppdraget fördelar sig på följande kompetensområden: - 65 % projektledning, utredarkompetens - 25 % handläggarkompetens - 5 % administrativt stöd - 5 % övrigt (t.ex. arbetsledning) De cirka 3150 timmar som tidredovisats på uppdraget internt under de tre år som tidredovisning skett, motsvarar uppskattningsvis drygt tre miljoner kronor i kostnader som belastat myndighetens förvaltningsanslag. Om nationella minoriteter i Sverige År 2000 erkändes samer, tornedalingar, romer, judar och sverigefinnar som nationella minoriteter. Detta skedde genom att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (Regeringens proposition 1998/99:143; Regeringens proposition 2008/2009:158; SOU 1997:192; SOU 1997:193). I samband med detta infördes år 2000 en minoritetspolitik i Sverige med följande tre mål: - att ge skydd för de nationella minoriteterna - att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande - att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande I ramkonventionen finns ingen bestämmelse som tydligt definierar begreppet nationell minoritet. I artikel 5 framgår endast att nationella minoriteter har en identitet som baseras på religion, språk, traditioner och kulturarv. Sverige har dock utarbetat fyra kriterier som ska uppfyllas för att en grupp ska betraktas som en nationell minoritet (Regeringens proposition 1998/99:143): - Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och belysas gruppens struktur och sammanhållning.

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 13 - Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av dem uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten. - Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet. - Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band. Nationella minoriteter har bott i Sverige i många år och deras kultur är en del av det svenska kulturarvet. De nationella minoriteterna har även aktivt värnat om den egna gruppens kultur och språk (Regeringens proposition 1998/99:143; Regeringens proposition 2008/2009:158). I samband med ratificeringen av ramkonventionerna erkändes också samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk. Ratificeringen av de ovan nämnda konventionerna innebär rättsliga förbindelser för regeringen som innebär ett åtagande att värna om de nationella minoriteternas rättigheter. Således är Sverige skyldig att avrapportera till Europarådet om vilka åtgärder som har vidtagits för att fullfölja ramkonventionernas bestämmelser. Ramkonventionerna är en del av de mänskliga rättigheterna. Uppskattningsvis identifierar sig cirka en halv miljon personer som att de tillhör en nationell minoritet (Regeringens proposition 2007/08:110; Regeringens proposition 2008/2009:158). Det finns olika uppfattningar om hur många samer som bor i Sverige i dag. Enligt Södra Lapplands forskningsenhet finns det cirka 36 000 samer i Sverige, varav ca 2 000 är ekonomiskt beroende av rennäringen (Hassler, 2005; Sjölander, 2010; Södra Lapplands Forskningsenhet, 2009). Officiella siffror från regeringen säger att det finns ca 20 000 samer i Sverige. Antalet tornedalingar uppskattas vara cirka 50 000. Romerna uppskattas vara ungefär 50 000, och de delas i Sverige in i följande grupper (ungefärliga siffror): 2 500 svenska romer, 3 200 finska romer, 10 000 utomnordiska romer och 20 000 resande romer. Därutöver finns också ett okänt antal nyligen anlända romer, som kom till Sverige från Polen och andra länder i Östeuropa på 1960-talet och början av 1970-talet. I dag lever uppskattningsvis cirka 25 000 judar i Sverige, om man inkluderar både de som har två föräldrar med judisk börd och de som har en mor eller en far av judisk börd. Cirka 450 000 första och andra generationens sverigefinnar finns i Sverige (Regeringens proposition 1998/99:143). Koppling till andra regeringsuppdrag Som nämndes tidigare i inledningen har regeringsuppdraget en nära koppling till regeringens två stora handlingsplaner om kvinnofrid respektive nationella minoriteter. Statens folkhälsoinstitut fick 2008 också uppdraget att undersöka hälsosituationen bland Sveriges nationella minoriteter. Regeringen gav då Folkhälsoinstitutet i uppdrag att

14 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA kartlägga deras hälsa och lämna förslag på vilka åtgärder som bör vidtas för att främja hälsa och förebygga ohälsa hos nationella minoriteter (Statens folkhälsoinstitut, 2010). De framlagda förslagen om hälsofrämjande och förebyggande åtgärder bland nationella minoriteter presenterade Folkhälsoinstitutet i sin rapport till regeringen Hur mår Sveriges nationella minoriteter?. Förslagen tillstyrktes senare av Delegationen för romska frågor i dess betänkande Romers rätt En strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55). De omfattar insatser som nu delvis har genomförts inom ramen för detta regeringsuppdrag om myndigheters bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. Statens folkhälsoinstitut rekommenderade kunskapshöjning genom utbildningsinsatser för myndighetspersonal om de nationella minoriteternas hälsa, levnadsvanor, livsvillkor och kultur, vilket har genomförts under detta regeringsuppdrags andra fas. Förslaget bygger på de resultat från kartläggningen som visade att nationella minoriteter upplever att det råder stor kunskapsbrist hos myndighetspersonal om deras historia, kultur, levnadsvanor och livsvillkor, vilket medför bristande bemötande inom särskilt hälsooch sjukvården, rättväsendet, socialtjänsten, polisen (Statens folkhälsoinstitut, 2010). Framtagandet av informationsfoldrar om bemötande av våldutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna fyller också en viktig roll för att öka kunskapen bland myndighetspersonal.

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 15 Om regeringsuppdragets första fas enkät- och intervjustudier Bakgrund Regeringsuppdragets första fas har redovisats i delrapporten Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna Delredovisning A 2010:06 som utgör bilaga 1. I det här kapitlet följer en kort sammanfattning av arbetet med första fasen, undersökningarna som gjordes där och resultatet för att få en bakgrund till aktivitetsplanen och de insatser som genomförts under uppdragets andra fas. Syfte Det specifika syftet med den första fasen är att undersöka hur myndigheterna bemöter kvinnor som söker stöd och hjälp och se vilken beredskap som finns hos hälso- och sjukvården, polisen, skolan, rättsväsendet och socialtjänsten. Den syftar också till att granska hur detta stöd och bemötande mottas av de våldsutsatta kvinnorna. Upplever myndigheterna att de bemöter alla efter behov och på ett likvärdigt sätt, och upplever våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige att de blir lyssnade på och får den hjälp de behöver? Fas ett syftar även till att identifiera utvecklingsområden för fortsatt arbete under 2010, utifrån de kunskaper som samlats in. Målet är alltså att få kunskap om hur myndigheterna arbetar med dessa grupper av våldsutsatta kvinnor, synliggöra brister i myndighetsutövandet och slutligen komma med förslag på åtgärder. Förankringsprocess bland minoriteterna och myndigheter I regeringsuppdraget anges att Statens folkhälsoinstitut ska samråda med Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Ungdomsstyrelsen, Uppsala universitet, Sametinget, Delegationen för romska frågor, de ideella kvinnojourerna samt företrädare för de nationella minoriteterna. Ansvarig utredare för uppdraget har därför vid flera tillfällen skickat e-post samt vanlig post till företrädarna. Det har även genomförts möten med Sametinget samt Delegationen för romska frågor för att diskutera informationsspridning och upplägg av intervjustudien. Det har kommit in synpunkter på enkätfrågor och upplägg från vissa företrädare och dessa har tillgodosetts i studierna. Organisationerna för de nationella minoriteterna har även ombetts att ta upp frågan om åtgärdsförslag och rapportera in dessa under hösten 2009. Studiedesign Uppdraget har inneburit genomförande av en enkätstudie riktad till hälso- och sjukvården och andra berörda myndigheter som polisen, rättsväsendet, socialtjänsten och skolan samt en kvalitativ intervjustudie med våldsutsatta kvinnor ur de nationella minoriteterna. Båda studierna pågick sedan parallellt under sommaren 2009. Definitioner

16 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA Enkätens frågor handlar om kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och specifikt om kvinnor inom de nationella minoriteterna. Definitionen kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer har en vid innebörd där mäns våld mot kvinnor i nära relationer, hedersrelaterat våld, våld i samkönade relationer och barn som har blivit utsatta och/eller vittne till våld ingår. I intervjustudien har endast kvinnor över 18 år intervjuats och förövaren har i alla fall varit en man. Begreppet som använts i intervjustudien är därför mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Även begreppet kvinnofrid förekommer som ett samlingsnamn för mäns våld mot kvinnor inom och utom nära relationer. Med begreppet våld menas psykiskt, fysiskt och sexuellt våld samt hot om våld. Enkätstudie till myndigheter och hälso- och sjukvården Enkätstudien genomfördes i samarbete med SCB, som sedan fick uppdraget att leda och genomföra en webbaserad enkätstudie. Undersökningens omfattning Den ursprungliga populationen var offentliga verksamheter som förväntas arbeta med nationella minoritetsgrupper i Sverige. Statens folkhälsoinstitut ansvarade för att göra ett urval ur populationen och levererade urvalet till SCB. Under projektets genomförande begränsades dock populationen till organisationer där kontaktpersoners kontaktuppgifter kunde hittas via internet eller genom telefonsamtal. Detta berodde på att det saknas register över de personer som arbetar med våldsutsatta kvinnor, något som krävs för att kunna göra ett slumpmässigt urval. Med kontaktpersoner menas de myndighetspersoner som blivit tilldelade enkäten på grund av att de på något sätt kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Urvalet till enkätstudien baserades på de förvaltningsområden som finns för de nationella minoriteterna. Folkhälsoinstitutet sökte också efter kommuner som har organiserad verksamhet för nationella minoriteter. För att finna lämpliga kommuner tillfrågades även företrädare för de nationella minoriteterna och på så sätt kunde många kommuner framför allt i norra Sverige väljas ut. Enkäten besvarades av personer från arbetsgrupper som anses ha bäst kännedom om organisationens arbete med våldsutsatta kvinnor. Urval och svarsfrekvens Enkäten gick ut till ett urval av myndigheter och hälso- och sjukvården under sensommaren 2009. Totalt gick den ut till 789 instanser inom socialtjänsten, polisen, skolan, hälso- och sjukvården och rättsväsendet Svarsfrekvensen blev relativt låg, 39 procent. Här resonerar vi kring möjliga orsaker och kring hur resultaten kan tolkas. Trots att enkäten genomgått ett kvalitativt test i SCB:s regi är det flera frågor som går att tolka på olika sätt. Det är svårt att tolka varför vissa svarspersoner valt att dels inte besvara enkäten i sin helhet och dels hoppa över vissa frågor. Under tidsperioden för enkätinsamlandet ringde ett femtontal myndighetspersoner till Statens folkhälsoinstitut och förklarade varför de inte besvarar enkäten. I flera av de öppna svarsalternativen i själva enkäten framgår det också anledningar till varför många hoppat över frågor eller helt valt att avstå. Vid andra samtal och diskussioner med myndighetspersoner utifrån regeringsuppdraget har det också framkommit vissa synpunkter som vi försökt tolka.

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 17 Det primära bortfallet (61 procent) samt variationerna i svarsfrekvens mellan varje fråga (1 20 svar) kan i huvudsak antas ha att göra med följande aspekter: 1. De svarande känner inte till om nationella minoriteter söker stöd hos myndigheterna, eftersom personer ur grupperna inte själva berättar att de tillhör en nationell minoritet. 2. De svarande gör inte skillnad på nationella minoriteter och andra etniska minoriteter och majoritetsbefolkningen. Det kan finnas kunskapsbrister kring lagstiftningen om nationella minoriteters särställning kopplat till språk och bevarande av kultur i det svenska samhället. 3. De svarande har bristande kunskaper i eller inga direkta rutiner för kvinnofridsarbete generellt och väljer då att avstå från att svara. 4. Urvalet av myndighetspersoner har visat brister och enkäten har i vissa fall hamnat hos fel personer. Viktigt att ha med sig genom läsningen är dock att dessa resultat endast talar för den här undersökningen och inte är generaliserbara för samtliga myndigheters arbete eller rutiner på grund av den låga svarsfrekvensen. I undersökningen kan man se tendenser för eller emot vissa aspekter, vilket även förstärks av enskilda svarandes egna ord i de öppna svarsalternativen. Vilka besvarade enkäten? Den högsta svarsfrekvensen har hälso- och sjukvården, och tillfrågade instanser där är gynekologer, tandläkare, akutläkare, psykologer, sjuksköterskor och även läkare på kvinnokliniker samt vårdcentraler. Andelen i procent som har besvarat enkäten inom respektive verksamhet fördelar sig som följer: Hälso- och sjukvården ca 45 %, Rättsväsendet ca 16 %, Socialtjänst ca 21 %, Skola ca 11 % och Annan ca 8 %. En mer utförlig beskrivning av antalet svarande och svarsanalys kan läsas i delrapporten som utgör bilaga 1. Sammanfattande slutsatser av enkätstudien Mäns våld mot kvinnor är ett globalt jämställdhetsproblem. Samverkan mellan myndigheter samt samverkan mellan myndigheter, kvinnojourer och andra frivilliga organisationer beskrivs i enkätresultaten som bra sätt att verka förebyggande mot mäns våld mot kvinnor. Ett resultat som går att utläsa från enkäten är att myndigheterna i dag inte har speciella handlingsplaner eller riktlinjer för kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och tillhör de nationella minoriteterna. En tredjedel av de tillfrågade är positiva till att skapa handlingsplaner/riktlinjer och anser att det finns ett behov i deras verksamhet. De grupper som upplevts söka stöd oftare än de andra grupperna var sverigefinnarna och romerna. Detta resultat kan tolkas som att de antingen sökt stöd oftare, är fler till antal i regionen eller att de har utmärkt sig på så sätt att deras etniska tillhörighet noterats. För att se om det finns några skillnader i hur myndighetspersonerna uppfattar kvinnor från nationella minoriteter och andra kvinnor som söker stöd frågade Folkhälsoinstitutet om det fanns någon aspekt i arbetet som skiljde sig åt mellan dem. Det alternativ som fick flest röster var behovet av tolk, och på andra plats kom alternativet nej, ingen skillnad i arbetet. Gällande bemötande på modersmålen, uppgav hälften av myndighetspersonerna att kvinnorna i stort sett aldrig blev bemötta på sitt eget språk vid

18 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA det första mötet. Nästan hälften av myndighetspersonerna svarade i enkäten att de inte har tillgång till några specifika kompetenser för just de nationella minoriteterna. Endast åtta procent menar att det finns personal som har kompetens om dessa grupper av kvinnor till hög grad. Bemötandefrågor och betydelsen av professionell tolk kom högst upp på listan av vad som är viktigt för att mötena med kvinnorna ska bli bra. Dåliga tolkar och brist på tolkar samt fördomar och bristande kunskaper om kvinnans kulturella livsvillkor kom fram som exempel på mindre bra erfarenheter i arbetet. Avslutningsvis kan det sägas att enkätsvaren visar att det finns en stor osäkerhet kring huruvida det är myndighetens uppdrag att arbeta med frågorna om nationella minoriteter och utsatthet för våld specifikt. På frågan om de behöver stöd i det fortsatta arbetet svarade nästan lika många vet ej som nej. Något fler, 41 procent, svarade ja. En majoritet av de svarande ansåg att de aldrig eller sällan kommit i kontakt med kvinnor från de nationella minoriteterna och att de därför hade haft svårt att fylla i enkäten. Intervjustudie med våldsutsatta kvinnor Den kvalitativa delen av uppdraget bestod i att intervjua personer som direkt varit utsatta för våld och sedan sökt stöd hos svenska myndigheter. Målet var att intervjua kvinnor ur samtliga nationella minoritetsgrupper för att få maximal variation i upplevelser och bemötande samt för att kunna jämföra erfarenheter mellan grupperna. Urval av informanter Informanterna valdes ut med en snöbollsteknik (Dalhgren, Emmelin, & Winqvist, 2007). I denna studie innebar det att representanter för olika minoritetsföreningar kontaktades för att nå den första informanten inom denna grupp. Sedan fortsatte urvalet genom att dessa informanter föreslog personer som hade liknande eller motsatta erfarenheter av till exempel möten med vården. Detta var en tidsödande process där mycket arbete lades ner på att informera om studien och att bygga upp ett förtroende hos de våldsutsatta kvinnorna. Den judiska gruppen var svårast att nå med denna metod och den finns endast representerad med en intervju i urvalet. Sammanlagt genomfördes 24 intervjuer med mellan tre till sju kvinnor från de övriga nationella minoritetsgrupperna. Datainsamling Datainsamlingen genomfördes av sjuksköterskan Anneli Thylin som kontrakterades för att ansvara för planering och genomförande av samtliga intervjuer. Anneli Thylin utformade en preliminär intervjuguide som testades genom pilotintervjuer med representanter från de nationella minoriteterna. Dessa erfarenheter medförde viss revidering av intervjuguiden som kom att fokusera på informanternas erfarenheter av mötet med hälso- och sjukvården och andra myndigheter. Intervjuerna genomfördes på en plats där informanterna kände sig trygga att tala om sina erfarenheter. För vissa var detta i deras hem medan andra valde någon mer neutral offentlig plats för intervjun. Efter samtycke från informanterna spelades intervjuerna in på band. Den preliminära analysen påbörjades redan under datainsamlingen och intervjuarens fältanteckningar var en viktig del av dataunderlaget. Samtliga intervjuer transkriberades ordagrant, och även icke-verbala reaktioner som skratt och gråt angavs.

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 19 Analysmetod Den analys som genomförts inom ramen för denna rapport baseras på kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Granheim & Lundman (Graneheim & Lundman, 2004) var att beskriva kvinnornas erfarenheter av och bemötande från polisen, rättsväsende, sjukvården, socialtjänsten, skola och kvinnojourer utifrån tillit och kultur. Metoden gjorde det möjligt att fokusera på kvinnornas subjektiva upplevelser ur ett inifrånperspektiv. Denna manifesta form av innehållsanalys gav en översiktlig beskrivning av intervjumaterialet som med fördel kan utgöra underlag för en mer fördjupad tolkning och analys. Analysarbetet genomfördes av Rosi Hoffer och Maria Baltzer. Informanternas erfarenheter av bemötande från polisen, rättsväsende, sjukvården, socialtjänsten, skola och kvinnojourer utgjorde de så kallade domänerna. De meningsenheter som berörde domänerna reducerades och förkortades till mindre enheter som i sin tur låg till grund för en kodning av materialet som fokuserade på skillnader och likheter mellan grupperna. Under processens gång var det viktigt att ständigt återvända till ursprungstexten för att undvika feltolkningar och tveksamma generaliseringar. Sammanfattande slutsatser av intervjustudien Det genomfördes 24 stycken djupinterjuver med våldutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. Den judiska gruppen är inte representativ i urvalet och finns inte direkt representerad i tolkningar och analys. De skilda nationella minoritetsgrupperna har också olika tillgång till makt och inflytande i samhället. Minoriteterna är underordnade majoritetssamhället vilket är viktigt att komma ihåg när man tolkar kvinnornas berättelser. Intervjustudiens viktigaste resultat är att de problem som kvinnor tillhörande de nationella minoriteterna upplever i form av bemötande från myndighetspersoner i stort verkar stämma med kvinnor tillhörande majoritetsbefolkningen. Det finns dock aspekter där möten mellan myndighetspersoner och kvinnorna tillhörande de nationella minoriteterna har påverkats av kvinnans etniska tillhörighet. Ett bemötande har alltid en avsändare och en mottagare. Våldsutsatta kvinnor som söker stöd hos olika myndigheter går in i mötet med vissa förväntningar på utfallet. En majoritet av de intervjuade kvinnorna talade om en någorlunda stor tilltro till myndighetssverige innan de själva var tvungna att söka stöd och hjälp. Upplevelsen av bemötandet har varierat stort och även inom de områden som kritiserats stort i undersökningen har informanterna även talat om enskilda handläggare som gjort ett mycket kvalificerat jobb med gott bemötande. Det är viktigt att ha med sig. Den instans som samtliga kvinnor från de nationella minoritetsgrupperna har kritiserat mest genomgående är socialtjänsten. När det gäller polisen, rättsväsendet, skolan och hälso- och sjukvården går meningarna isär och det finns stora variationer av upplevelser. Det som visade sig vara gemensamt mellan grupperna är kritiken mot socialtjänstens kunskaper om mäns våld mot kvinnor och brister i bemötande. Informanternas tillit till socialtjänsten kan sägas ha minskat i samband med handläggningen. Flera kvinnor beskrev en rädsla för att berätta om vad som hade hänt och en oro för att informationen skulle sprida sig till obehöriga eller inom den egna minoritetsgruppen. Vissa kvinnor beskrev hur de var rädda att bli stämplade av personalen på grund av olika

20 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA funktionsnedsättningar, arbetslöshet och sjukdom. En majoritet av kvinnorna beskrev en oro över att förlora sina barn som ett resultat av ett misslyckat möte med socialtjänsten. När det kommer till möten med polisen har det visat sig att de flesta brotten kvinnorna varit utsatta för inte har blivit anmälda. Ungefär hälften av kvinnorna har anmält ett eller flera brott till polisen. De som valt att inte göra det berättade om en rädsla för vad anmälningen kunde leda till i form av konsekvenser för familj och barn, men också om en rädsla för själva myndighetsutövaren. När det kommer till erfarenheterna av det övriga rättsväsendet (advokater, länsrätten och tingsrätten) fanns både positiva och negativa erfarenheter dokumenterade. Bemötandet verkade variera. Upplevelserna av sjukvården varierar i hög grad och ibland var det dålig samverkan mellan de inblandade myndigheterna som gjorde att intrycket blev negativt. Det framgår också att vissa kvinnor undvek att söka hjälp hos sjukvården på grund av sin självupplevelse av skam. Ett problem som återkom var att personalen inte alltid upplevdes se kvinnans utsatthet för återkommande våld eller vågade fråga om familjesituationen och relationen till partnern. Kvinnornas erfarenheter av skolan omtalades inte direkt i termer av negativt eller positivt bemötande utan uttalanden gentemot skolan och skolväsendet var av en mer emotionell karaktär. Det kommer exempel där samer särbehandlats inom den så kallade Nomadskolan och även andra exempel som belyser vissa romers frånvaro från skolgång. I intervjuerna framkom många positiva synpunkter om kvinnojourernas arbete. Det beskrevs som en positiv upplevelse att få en fristad med tillgång till både praktisk hjälp och psykiskt stöd. Drygt hälften av de intervjuade kvinnorna uppgav att de besökt en kvinnojour. Det finns en romsk och en sverigefinsk kvinnojour. Just betydelsen av att få tala sitt eget språk var en viktig aspekt som återkom i merparten av intervjuerna. Det är främst samiska och finska som nämns. Andra likheter mellan de romska kvinnornas utsagor jämfört med de samiska är att de båda hade historiska erfarenheter av dåliga relationer med den svenska staten där diskriminering och assimilering var ett faktum. Detta historiska arv har gjort att tilliten hos vissa av kvinnorna var relativt liten.

BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA 21 Om andra fasen aktivitetsplanen och utvärdering av insatserna Bakgrund Syfte och mål för andra fasen Det specifika syftet med andra fasen i regeringsuppdraget är att ta fram, genomföra och utvärdera en aktivitetsplan baserad på analysen av studieresultaten av de två studierna som genomfördes i regeringsuppdragets första fas. De konkreta förslagen som presenterades i delredovisningen var att genomföra utbildningar för myndighetspersoner om våldets mekanismer, bemötande och etnisk mångfald med fokus på de nationella minoriteterna, att informera myndighetspersoner om de nationella minoriteternas status och rättigheter i Sverige, ge stöd till de nationella minoriteternas eget arbete för jämställdhet och kvinnofrid och att utveckla och främja samverkan mellan de organ som berörs när kvinnor utsätts för mäns våld i nära relationer såväl myndigheter som det civila samhället. Begreppsdefinitioner Så här definieras följande begrepp när de nämns som mål med de olika insatserna i aktivitetsplanen: - Samverkan mellan myndigheter och organisationer med det menar vi att organisationer och myndigheter aktivt samarbetar under hela processer och gemensamt tar fram förslag och fattar beslut. - Kvinnofrid med det menar vi arbete mot mäns våld mot kvinnor och barn i nära relationer. Våld kan vara fysiskt, psykiskt, sexuellt och hot om våld. - Jämställdhet med det menar vi att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen. Metod Förankringsprocess bland minoriteterna och myndigheter I regeringsuppdraget anges att Statens folkhälsoinstitut ska samråda med flera myndigheter, organisationer och företrädare för de nationella minoriteterna. Folkhälsoinstitutet har inställningen att en god förankring och diskussion med företrädarna för de nationella minoriteterna och berörda myndigheter är avgörande för att kunna inventera och genomföra utvecklingsåtgärder. Under arbetets gång har Folkhälsoinstitutet därför sammankallat en extern referensgrupp bestående av myndighetspersoner och företrädare för de nationella minoriteterna för att öka kvaliteten och förankringen. Gruppen har kallats till arbetsmöten för att samråda vid

22 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA två tillfällen i Stockholm och har delvis bestått av samma medlemmar som under första fasen. Sammansättningen har dock delvis ändrats för att passa inriktningen på uppdraget under fas två. Referensgruppen har även haft kontinuerlig kontakt om uppdragets utveckling via e-post och telefon. Flera representanter har granskat texter, kommit med synpunkter och faktakorrigeringar och deltagit på olika sätt i aktivitetsplanen. Samråd och möten har också hållits med yrkesverksamma myndighetspersoner på lokal och regional nivå. Det har kommit in värdefulla synpunkter på aktivitetsplanen, informationsfoldrarnas och utbildningarnas upplägg från vissa företrädare och dessa har tillgodosetts i möjligaste mån. Statens folkhälsoinstitut har som sagt haft en ambition att samråda. De många grupperingar som finns inom de nationella minoriteterna har dock inneburit svårigheter att nå ut med information till samtliga företrädare och i vissa fall har Statens folkhälsoinstituts kontaktförsök inte besvarats. Samråd och samverkan med företrädare för de nationella minoriteterna har ändå överlag fungerat bra, vilket också har uttryckts av flera företrädare för de nationella minoriteterna. Samråd och samverkan med myndighetsrepresentanter på central nivå har varierat över tid. Vissa myndigheter har deltagit aktivt, andra har mer sällan svarat på Folkhälsoinstitutets förfrågningar. De tre delarna i aktivitetsplanen Den första delen av aktivitetsplanen bestod av att ta fram informationsmaterial till polis, hälso- och sjukvård och socialtjänst som skickats ut till alla förvaltningsområden i Sverige. Den andra delen har haft målsättingen att öka kunskapen hos myndighetspersoner om våldets mekanismer, bemötande och om de nationella minoriteternas kulturella och språkliga särställning jämfört med andra minoriteter och etniska grupper i samhället. Hur skapas förutsättningar för ett gott bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna? Hur undviks diskriminering och hur motverkas fördomar i myndighetsutövandet? Denna del genomfördes genom att göra pilotutbildningar och ett nationellt seminarium. Den tredje delen av aktivitetsplanen innebar att ekonomiskt stödja insatser som syftar till att öka jämställdhet, kvinnofrid och samverkan mellan organisationer som företräder de nationella minoriteterna och olika myndigheter som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Aktivitetsplanen kan sammanfattas i följande tre delar: 1. Framtagande och spridning av informationsmaterial till myndighetspersonal 2. Utbildningsinsatser för myndighetspersonal 3. Fördelning av ekonomiskt stöd till organisationer för att stärka de nationella minoriteternas eget arbete för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan. Resterande del av detta kapitel innehåller beskrivningar av arbetet med de tre delarna i aktivitetsplanen följt av resultaten från utvärderingarna. Del 1 informationsinsatser Bakgrund