Denise Rudberg. Tillsammans andra boken

Denise Rudberg Tillsammans andra boken

Tidigare utgivet av Denise Rudberg på Bonnier Carlsen Bokförlag: Tillsammans (2007) Till Theresa, den bästa av vänner. TILLSAMMANS: ANDRA BOKEN ISBN 978-91-638-5831-4 Copyright Denise Rudberg 2008 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2008 Omslagsformgivning: Marit Messing Omslags fotografi: Denise Rudberg Make up: Lina Perman Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt av Scandbook, Falun 2008 www.bonniercarlsen.se

Tack till Ia och Isabelle Atterholm, Rod Bengtsson, Chanel Forsström, Karin Hammarkvist, Mandus Johansson, Katarina Kjellvertz, Jacob Lundberg, Rossana Mariano, Demi Reuterswärd, Philip Thallaug, Anna von Essen och Catharina Wrååk. Särskilt tack Till pappa och Maggan Till Loppsan och Calle för att ni är världens underbaraste Till Johan, för att du står ut...

Theresa Theresa slätade till duken och skyndade sig att ställa fram skålarna med chips. En gnagande oro gjorde sig gällande i magen, men hon lugnade sig med att allt skulle gå bra. Det var ju bara en tjejmiddag. Från början skulle de bara vara fyra tjejer från klassen. Sedan hade Filippa frågat om hon fick ta med en tjej från sitt hus och en kompis till henne. Theresa hade tvekat och sagt att det skulle kännas lite konstigt att bjuda någon hon själv inte kände. Dessutom trodde hon att de tjejerna var äldre. Filippa hade suckat och sagt att då kunde hon väl lära känna dem. Inte vara så tjurig hela tiden. Att man måste lära känna nya människor. Theresa hade till slut sagt ja, även om det inte alls kändes bra. Hon hade berättat för Torleif och han hade hållit på Filippas linje, att det var bra att hon lärde känna lite nya vänner. Då hade hon slappnat av lite. Filippa hade lovat att komma och hjälpa till, men hade inte dykt upp. Theresa hade sms:at utan att få något svar. Filippa hade frågat om Jakob skulle komma, på vilket Theresa surt svarat att det var väl självklart. Men efter middagen. 13

Under året som gått hade hon och Jakob umgåtts nästan lika mycket som hon tidigare gjort med Filippa. Även om Filippa fortfarande var hennes bästa vän i skolan. Men Jakob hade dragit med Theresa till sin friidrott och fått henne att börja träna. Tillsammans hade de åkt ut till Lidingö tre gånger i veckan. Theresa visade sig vara riktigt bra på löpning. I början pratade de mycket om Alexander. Undrade vad han gjorde och hur han mådde där i Falsterbo. Han hade flyttat dit tillfälligt tillsammans med sin mamma och syster efter det att hans pappa anhållits och åtalats för misshandel av både Alexander och hans mamma. Något som hade visat sig pågå under flera år. Den första delen av hösten pratade Theresa och Alexander nästan varje dag. Sedan hade det tunnats ut allt mer och när julen kom slutade de att höras helt och hållet. Någonstans förstod Theresa att Alexander hade sitt liv, liksom hon hade sitt. Han hade ju också allt kring sin familj. De hade behövt komma iväg. Själv kom hon allt närmare Jakob. Hon trodde faktiskt inte att någon kände henne så bra som han. Det som hade varit jobbigt i skolan året innan hade nästan helt försvunnit. Inte så att problemen inte fanns, utan att det inte längre spelade så stor roll för Theresa om någon pratade skit om henne, psykade henne eller bara låtsades att hon var luft. I skolan hade hon Filippa och var nöjd med det. Efter skolan var det hon och Jakob. De tränade ihop och gjorde saker på helgerna. Alla frågade hela tiden om de var ihop. Klart vi inte är, svarade de. Jakob skulle komma till Theresa senare. Han hade lovat att äta middag hemma tillsammans med sina föräldrar först. Och att han inte gärna ville vara ensam kille på en tjejmiddag. Theresas pappa, Torleif, jobbade i vanlig ordning. Han var tekniker och alltiallo på Gröna Lund och på sommaren arbetade han nästan jämt och ofta på nätterna. Varje år hade han sagt att det här skulle bli hans sista sommar på Grönan. Men det verkade det aldrig bli och Theresa tyckte att det ändå fungerade okej. Theresa sprang ner under däck på husbåten som hon bott på med sin pappa de senaste åren. Nu var den färdigrenoverad och precis som vilket hem som helst. Men Theresa önskade att de kunde flytta till något vanligare. Hon förstod inte varför de inte kunde bo som alla andra. I ett hus eller i en lägenhet. Hennes pappa höll inte med. Theresa visste i alla fall att på en husbåt skulle hon minsann inte bo den dag hon flyttade hemifrån. Hennes storasyster Malin studerade i New York och skulle stanna i ytter ligare fyra år eftersom hon sökt ett stipendium som hon fått bland flera tusen sökande. Torleif och Theresa skulle åka dit ett par veckor under hösten eller kanske nästa jul. Theresa var fortfarande mest sur på Malin som aldrig var hemma. Det kändes som hon bara struntade i hur de hade det. Torleif förklarade att det nog var bra för Malin. Att hon behövde få den tiden för sig själv. Theresa tyckte att det var att smita från allt efter deras mammas död. Säkert skulle 14 15

Malin träffa någon kille där borta och aldrig mer komma hem. Theresa drog av sig de slitna blåjeansen och lyfte försiktigt upp de vita som hängde på stolen. Hon förstod att det innebar en viss risk att ha vita jeans när det var fest eftersom hon ofta spillde, men ikväll var hon beredd att chansa. Det senaste årets idrottande hade ändrat på hennes kropp. Och hur hon såg på den. Hon tänkte inte längre på om hon åt en kaka eller bulle eftersom hon visste att hon ändå skulle träna. Hon visste att hon hade en stark kropp som klarade mycket. Hon hade liksom lärt sig att gilla den. Det var som om den hade fått en uppgift. Det kritiska granskandet i spegeln hade hon lagt av med, åtminstone stod hon inte lika ofta framför spegeln som tidigare. Hon hade två val av toppar. En ljusblå i singoalla-modell och en gråmelerad snäv t-shirt med ett Juicy Couture-tryck som Malin skickat till henne från New York. Hon valde den senare. På fötterna hade hon de nya ballerinaskorna i silver som Torleif köpt åt henne förra veckan. De skavde lite på ena hälen så Theresa satte på ett plåster för säkerhets skull. Håret hade hon klippt så att det precis nådde till axlarna, men ändå gick att sätta upp i tofs. Fräknarna hade kommit precis som de alltid gjorde när solen tittade fram, och de började även breda ut sig på hennes armar. Hon log när hon tänkte på Andrea, Alexanders lillasyster, som hade varit alldeles fascinerad över hennes många fräknar första gången de träffades sommaren innan. Jakobs mamma hade hållit i en matlagningskurs och det var där de tre vännerna lärt känna varandra. Eftersom Theresa umgåtts så mycket med Jakob under året hade hon också träffat hans föräldrar en hel del. Hon tyckte mycket om Coco även om hon kunde vara lite väl intensiv mellan varven. Theresa förstod att Jakob blev ordentligt trött på henne. Dessutom hade Theresa lite svårt för att Coco alltid var så direkt. Hon lindade aldrig in någonting och flera gånger sade hon saker som sårade Theresa. Men Theresa sade aldrig något till Jakob om det, han verkade plågsamt medveten om Cocos brister ändå. Jakobs pappa var tystare och mer som Jakob. Mer dämpad. Även Torleif hade träffat dem en hel del. Theresa tyckte om när de umgicks allihop. Det var så tryggt på något vis. Som en lite större familj. Hon visste också att Torleif ofta pratade med Alexanders mamma. Ibland när han trodde att Theresa sov satt han flera timmar i telefon med Sofie. De verkade prata en massa om Alexanders och Andreas pappa och om vad som skulle hända. Vad Sofie skulle göra med huset och om hon skulle börja jobba. Theresa frågade aldrig om samtalen. Hon förstod på något vis att hon skulle låta det vara. Theresa undrade om hennes pappa någonsin skulle träffa någon ny. Hon visste inte vad hon skulle tycka om det. I varje fall verkade det inte vara något hon behövde fundera så värst mycket på. Torleif hade ofta sagt att han inte trodde det. Han var fortfarande kär i Theresas mamma. Även om hon inte längre fanns. 16 17

Jakob Jakob satte sig på sängen och höll andan. Hans föräldrars diskussion blev allt mer högljudd och det sista han ville var att bli indragen. Som vanligt handlade det om pengar. Under det senaste året hade deras tidigare rätt ansträngda ekonomi blivit allt sämre. Coco hade inte fått alla de uppdrag hon räknat med samtidigt som Jakobs pappas och farfars arkitektfirma gick allt sämre. Jakobs farfar orkade inte längre jobba i samma takt och hade heller inte kraften att tänka i nya banor. Eftersom de bodde i samma hus som farmor och farfar blev allt väldigt ansträngt. Ovissheten om framtiden låg hela tiden omkring dem som ett tjockt moln. Vid ett tillfälle hade Jakob försiktigt antytt att de kanske borde sälja huset. Huset ute på Djurgården där deras släkt hade bott i över hundra år. Jakobs pappa hade skakat på huvudet och svarat att det hade de gjort om de kunnat, men de hyrde huset av Djurgårdsförvaltningen och ett hyreskontrakt kunde man inte sälja eller belåna. Det var då Jakob förstod att det var riktigt illa. Diskussionen som pågick på undervåningen handlade om att det inte fanns tillräckligt med pengar för att betala månadens räkningar. Coco var arg för att det fanns en räkning som Olle inte hade berättat för henne om. Jakob hörde ytterdörren öppnas och slå igen och hur hans mamma stormade ut i trädgården. Han strök försiktigt med ena fingret över lakanet och såg på klockan. Han förstod att båda hans föräldrar ansåg att den andre borde försöka hitta ett annat jobb. Coco förklarade ofta att hon inte kunde något annat än det hon gjorde, men att det skulle vara mycket lättare för Olle att ta fast anställning på något arkitektkontor. Dessutom hade hon flyttat till Sverige från Chile för hans skull. Anpassat sig efter den svenska kulturen som hon ansåg vara tvärt emot den hon var uppvuxen i. Jakob visste dock vad arkitektfirman betydde för hans pappa och farfar. Hur stolta de var över vad de åstadkommit. Men han antog att hans mamma faktiskt hade rätt. För han hade betydligt lättare att se sin pappa inrätta sig på en vanlig arbetsplats än Coco. Coco var inte som alla andra. Hon levde livet efter egna regler och tider. Mitt i natten kunde hon plötsligt rusa upp eftersom hon drömt om något nytt recept som hon var tvungen att pröva precis just då. Eller som den gången då Jakob kom hem från skolan och hela huset var upp och nedvänt. Då hade Coco bestämt sig för att möblera om i vartenda rum. Kastrullerna låg i badkaret, sofforna stod uppställda i trappavsatsen och matsalsbordet hade hon baxat ut i trädgården. Bara för att sedan bestämma sig för att köket skulle flyttas till vardagsrummet. Och så blev det. Nu efteråt var alla nöjda och tyckte att det faktiskt var en mycket bra idé, men då, 18 19

när Coco bara kastat omkring hela huset i en handvändning och dragit igång en rätt stor ombyggnad, hade det inte varit fullt så kul. När det hade varit tyst i över tjugo minuter letade Jakob fram sin tröja. Han kollade att jeansen inte hängde för långt ner och att det inte var några fläckar på pikétröjan. Sedan smög han fram till dörren, öppnade den försiktigt och tassade nerför trappan. Olle satt vid köksbordet med huvudet i händerna. Jag sticker till Theresa nu. När ska jag vara hemma? Olle tittade upp och Jakob såg att hans pappas ögon var rödsprängda. Vad har mamma sagt? Jakob ryckte på axlarna som svar. Du ska till Theresa, eller hur? Kom när det är slut, så kan du stanna och hjälpa Theresa att plocka i ordning. Jakob såg chockad på sin pappa. Skämtar du? Men jag har ingen aning om när det blir. Olle viftade avvärjande med handen. Det är lugnt, gubben. Jag litar på dig. Och du ska ju hem till T, då är jag trygg. Jakob såg uppskattande på sin pappa. Det knöt sig i magen och han frågade med pressad röst: Kommer ni att klara det? Olle såg på sin son och nickade långsamt. Ja, jag tror det. Det brukar alltid lösa sig. Farfar har alltid sagt att när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster. Det verkar bara som om det där fönstret sitter fast just nu. Men jag ska ringa några gamla vänner från KTH på måndag. Vi kan inte ha det så här. Även om farfar kommer att tycka att jag sviker firman så är det faktiskt nya tider. Och du och mamma? Olle tittade förvånat på Jakob. Sedan började han skratta. Jag och mamma? Ja, oss behöver du i alla fall inte oroa dig över. Att vi bråkar så här är bara ett tecken på att vi kan. Den dagen vi går omkring tysta och inte höjer rösten, då kan du börja oroa dig. Äsch, du vet ju hur mamma är. Galen. Och hon blir ännu mer galen på mig när jag inte gör exakt som hon säger. Jakob kände sig varm inombords. Han visste att hans pappa hade rätt. Olle och Coco hade alltid visat sina känslor väldigt tydligt, när de var arga, ledsna eller glada. Jag sticker nu då. Och du är helt säker på det här med Han pekade på klockan. Absolut, och jag tar den fighten med mamma om det blir någon. Men lova att ringa om det skulle vara något. Jakob nickade. Otaliga gånger hade hans föräldrar pratat med honom om att han alltid skulle ringa hem. Även om han råkade bli full. I Jakobs fall var det inte aktuellt. Han gillade inte att dricka. På luciafirandet sex månader tidigare hade han smakat på en häxblandning och spottat ut den direkt. Han visste att en del av hans kompisar tyckte att han var en supertönt, men det struntade han i. För Jakob 20 21

hade ingen lust att bli dyngfull som flera av hans klasskompisar som låg på gatan eller i någon park. Han och Theresa hade diskuterat det massvis med gånger. Det var skönt att ha någon annan som tyckte som han. Däremot hade Jakob hört en del rykten om att Theresas bästis, Filippa, hade varit full på flera fester under våren. Men det kanske bara var skvaller. Jakob hoppade upp på cykeln och var glad över att han lyckats undvika att stöta på sin mamma i trädgården. Förmodligen hade hon tagit en promenad som hon brukade när hon blev riktigt arg. Jakob funderade över vad Theresa skulle ha på sig. Sist när de åkt till träningen hade hon haft kjol på sig för första gången sedan förra sommaren. Hennes ben med de många fräknarna hade sett extra långa ut. Han visste inte om det var för att de lärt känna varandra så bra det senaste året eller om hon växt, men hon blev bara sötare. Ofta fick han hejda sig för att inte stryka bort en hårslinga som fallit ner i hennes ansikte, eller ge henne en kram när hon vunnit ett lopp. Men han gjorde det aldrig, de rörde aldrig varandra. Jakob var väl införstådd med att Theresa inte tänkte på honom på det sättet. På samma sätt som hon tänkte på Alexander. Jakob kunde ligga en hel natt och tänka elaka tankar om Alexander. Önska att han skulle flytta till ett annat land och aldrig mer komma tillbaka. Åtminstone stanna kvar därnere i Falsterbo. Kanske skulle Theresa kunna glömma honom då. Fast ibland, ibland verkade det som om hon såg på honom på det där speciella sättet. Eller så ville han det bara så gärna att han trodde det. Mest av allt var han bara glad över att vara med henne. De umgicks så lätt, det blev aldrig tråkigt eller stelt. Den bitska och rätt elaka Theresa han först hade lärt känna var idag en annan. Visst var hon fortfarande lite tjurig, men aldrig mot honom utan bara mot de hon inte kände. Men så länge det var Alexander som upptog hennes tankar kunde Jakob stå ut. Det skulle vara värre om hon kärade ner sig i någon annan. Det visste han inte om han skulle klara av. Under hela sjuan hade Jakob varit minst i klassen. Kortast av både killarna och tjejerna. Sedan efter jul hade något hänt. Han blev allt hungrigare och kände på träningen hur han blev allt snabbare. Och starkare. Några veckor tidigare hade han varit hos skolsyster och fått reda på att han vuxit femton centimeter på nio månader. Skolsyster hade skrattat och sagt att hans föräldrar väl hade fullt upp med att köpa nya byxor till honom. Och så fick han se till att äta ordentligt eftersom han var i smalaste laget. En i Jakobs klass hade kommit i målbrottet. Hans röst åkte upp och ner och det var en av Jakobs värsta fasor att det skulle bli likadant för honom. Men än så länge hade han bara lagt märke till att rösten blivit något mörkare. Det verkade som om han skulle slippa de värsta röståkningarna. 22 23