EN GLOBAL FÖRDELNINGSPOLITIK?

En global fördelningspolitik? EN GLOBAL FÖRDELNINGSPOLITIK? ANN-MARIE EKENGREN T errordåden i USA och det efterföljande kriget i Afghanistan var helt dominerande händelser på den internationella dagordningen hösten 2001. Inledningsvis framställdes terrorattackerna som så annorlunda från allt annat som tidigare inträffat i världshistorien att en ny värld såg dagens ljus. Omfattningen på terrorattacken, metoderna för genomförandet av attacken, att USA attackerades på hemmaplan och inte minst att al Qaida var sammansatt som ett nätverk, användes som argument för den nya världens intåg. När den amerikanske presidenten George W Bush förklarade krig mot terrorismen och arbetet inleddes för att samla världen mot terrorn var det dock stater som in gick i denna heterogena koalition. FN, en sammanslutning av just stater, utökade självförsvarsrätten till att gälla också terrorattacker. Gästprofessorn i journalistik vid JMG i Göteborg, Stig Fredriksson, har även noterat hur den amerikanska admi - nistrationen långsamt stärkte sitt grepp om nyhetsflödet till media och i allt större utsträckning kontrollerade informationen och därmed hemmaopinionen i USA. 1 Det som först beskrevs som nätverkens intåg på den världspolitiska scenen kan alltså i andra steget beskrivas som statens återtåg. Efter att militärer och underrättelsetjänstpersonal dominerade scenen i svenska media när terrorattackerna kommenterades, väcktes på senhösten frågan om också andra perspektiv vore användbara för att begripliggöra händelserna. Exempel som då nämndes var flykting-, bistånds- och moderniseringsperspektiv. En omfördelning av ekonomiska resurser mellan rika och fattiga länder, exempelvis genom biståndsinsatser har inte bara varit ett perspektiv som kan användas för att förstå höstens händelser, utan också blivit en fråga som långsamt börjat få fotfäste på den internationella dagordningen. Vid FN:s millenniekonferens fastställdes målet att halvera fattigdomen i världen, i praktiken innebar det att man önskade halvera andelen människor som lever på mindre än en dollar om dagen till år 2015. Millenniekonferensens målsättningar har ånyo uppmärksammats av världens ledare i terrorattackernas efterdyningar, eftersom frågan om relationen mellan fattigdom och terrorism aktualiserades. Vid WTO:s ministermöte i hösten 2001, vinterns World Economic Forummöte mellan politiska ledare, akademiker och företagsledare, EU:s ministermöte i Barcelona samt FN:s utvecklingskonferens i Mexico i mars var frågor om bistånd, skuldavskrivning och handel med världens fattiga centrala spörsmål. EU beslutade till exempel att öka biståndet till världens fattiga med 40 miljarder år 2006. Även USA lovade att höja sina biståndsanslag. Fortfarande får dock världens rika länder mycket 389

Ann-Marie Ekengren kritik från ledarna för de fattiga länderna och från nationella hjälporganisationer för att göra alldeles för lite. 2 Terrorattackerna har alltså bidragit till att biståndsfrågan fått förnyad aktualitet och blivit en fråga också på den internationella politiska dagordningen. Frågan vi kan ställa oss är vad som hänt med den svenska biståndsopinionen efter terrorattackerna i USA? Har politikernas vilja att ta klarare ställning för ett ökat stöd till Tredje världen fått positiva effekter på den svenska biståndsopinionen? I tabell 1 redovisas svenska folkets inställning till u-hjälp under perioden 1987-2001. Tabell 1 Svenska folkets inställning till u-hjälp 1987-2001 (procent, balansmått) Förslag: minska u-hjälpen År 1987 1988 1993 1994 1995 1996 1997 1999 2000 2001 dåligt förslag 50 54 39 39 36 32 31 42 46 46 varken bra eller dåligt förslag 29 30 31 31 32 30 31 33 30 32 bra förslag 21 16 30 31 31 38 38 25 24 22 summa procent 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 antal svarande 1609 1525 1779 1619 1711 1671 1666 3338 3315 1603 balansmått +29 +38 +9 +8 +5-6 -7 +17 +22 +24 Kommentar: Svars alter nati ven har varit: mycket bra förslag, ganska bra förslag, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt förslag och mycket dåligt förslag. I tabellen har de två svarsalter nati ven mycket eller ganska bra förslag liksom svarsalternativen mycket eller ganska då ligt förslag slagits samman. Balansmåttet visar andelen som tycker att det är ett dåligt förslag att minska u-hjälpen minus andelen som tycker att det är ett bra förslag. Värdena kan variera mellan +100 (alla tycker att det är ett dåligt förslag att minska u-hjälpen) och -100 (alla tycker att det är ett bra förslag att minska u-hjälpen). Positiva värden anger att det finns en övervikt bistånds po si ti va (negativa till att minska u-hjälpen) och negativa värden anger att det finns en övervikt bistånds negativa (positiva till att minska u-hjälpen). Hösten 2001 uppgick andelen biståndspositiva, det vill säga personer som är negativt inställda till att minska u-hjälpen, till 46 procent. Det innebär att svenska folkets biståndsvilja ligger kvar på samma nivå som år 2000. Det var under slutet av 1990-talet, i takt med förbättrat budgetläge och politiska signaler om att återigen satsa på biståndet, som biståndsopinionen blev alltmer positiv. Fortfarande når dock biståndsviljan inte upp till rekordnoteringen på 54 procent biståndspositiva som noterades år 1988. Men samtidigt har andelen biståndspositiva ökat med 15 procentenheter sedan bottennoteringen 1997. Under större delen av 1990-talet, under budgetsanering och minskade biståndsanslag, sjönk andelen biståndspositiva. Samtidigt som andelen biståndspositiva ökat sedan slutet av 1990-talet har an delen biståndsnegativa minskat, från 38 procent som tyckte att det var ett bra 390

En global fördelningspolitik? förslag att minska u-hjälpen åren 1996 och 1997 till 22 procent 2001. Andelen personer som anser att det är ett bra förslag att minska u-hjälpen har minskat med två procentenheter jämfört med föregående år. År 1988 utmärker sig som ett ovanligt år i den befintliga tidsserien, då andelen personer som var positiva till att minska u-hjälpen uppgick till endast 16 procent. Opinionsbalansen är +24, vilket innebär att det idag finns en övervikt biståndspositiva i den svenska opinionen. Opinionsbalansen har alltså ökat kraftigt jämfört med de negativa nivåer som fanns åren 1996 och 1997 då balansmåttet var -6 respektive -7, men har långt kvar till toppnoteringen på +38 från 1988. Hur kan vi förklara den aggregerade opinionens förändring över tid i u-hjälpsfrågan? Det vi sett i tidigare studier är att det finns ett tydligt samband mellan generell ekonomisk utveckling och biståndsopinionen. 3 I svårare ekonomiska tider, då arbetslösheten stigit och tilltron till den ekonomiska utvecklingen varit låg, har andelen biståndspositiva minskat. På motsvarande sätt har en positiv ekonomisk utveckling och ljusa framtidsprognoser för samhällsekonomin lett till en ökad andel biståndspositiva. Det vi sett i Sverige det senaste året har varit en osäker ekonomisk utveckling. Antalet varsel ökade under 2001, börsens utveckling var negativ och ekonomiska prognoser pekade i riktning mot minskad ekonomisk tillväxt. Många förutspådde en ökad påfrestning på västerländska ekonomier som ett resultat av terrorattackerna och kriget i Afghanistan. Allt detta har bidragit till en mer pessimistisk ekonomisk bild. Kort sagt fanns tecken på en minskad tilltro till den svenska ekonomin bland medborgarna hösten 2001. 4 I det perspektivet är det något förvånande att opinionen förblivit stabil. Det som möjligen kan bidra till att förklara att opinionen inte blivit mer biståndsnegativ är osäkerhetsfaktorn i den ekonomiska utvecklingen och att partierna är oense om verklighetsbeskrivningen. Regeringen vill framhålla de positiva effekterna efter budgetsaneringen, medan den borgerliga oppositionen menar att indikatorer på tillväxt, arbetslöshet och sysselsättningsgrad är negativa. En alternativ tolkning av stabiliteten i u-hjälpsopinionen är att den internationella dagordningsförändringen motverkat eventuella effekter från ett kärvare ekonomiskt läge. Fattigdomsfrågor och biståndsfrågor har diskuterats i det internationella offentliga samtalet, både i anslutning till terrorattackerna och som en egen viktig sakfråga. Biståndsfrågan en fråga med politiseringspotential? Generellt sett tar partierna sällan strid i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Sak frågor av det slaget präglas istället av en hög grad av konsensus och väljarna har därför sällan några tydliga alternativ att ta ställning till. Vissa utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har dock större potential än andra att användas av partierna för att profilera sig ideologiskt. Det gäller bland annat så kallade internationalistiska 391

Ann-Marie Ekengren frågor. Internationalistiska frågor rör avlägsna förhållanden, saknar direkt betydelse för Sveriges säkerhet och gäller värderingsfrågor. Biståndsfrågan kan karaktäriseras som en i huvudsak internationalistisk fråga. Frågan handlar om vilka medel man vill använda för att få till stånd en förändring av rådande förhållanden i Tredje världen och kan betraktas som en fråga om omfördelning av resurser mellan fattiga och rika länder. Biståndsfrågans säkerhetspolitiska betydelse för Sverige brukar beskrivas som indirekt. Det innebär att Sverige genom att ge biståndsmedel till andra länder kan bidra till demokratisering och ekonomisk stabilitet i vissa regioner, vilket kan bidra till en fredlig utveckling i dessa områden. Regional fred bidrar i sin tur till global fred och därigenom befrämjas också den svenska säkerheten. Biståndsfrågans internationalistiska karaktär gör att den har potential att politiseras och så har också skett. Biståndsprojektet i Bai Bang och demokratiseringsbiståndet är två exempel på detta. 5 I tabell 2 studeras opinionsförändringar över tid i olika befolkningsgrupper. Det kan ge oss en fingervisning om vilka grupper som har mer uttalat biståndspositiva eller biståndsnegativa åsikter. Därigenom får vi också en uppfattning om vilka befolkningsgrupper partiernas biståndspolitik appellerar till och om det finns partistrategiska förutsättningar för en förnyad partipolitisering av biståndsfrågorna. Miljöpartiet, vänsterpartiet och folkpartiets sympatisörer är betydligt mer biståndspositiva än övriga partisympatisörer, 64 procent kategoriseras som biståndspositiva år 2001. I det här fallet är partiledning och partisympatisörer helt överens och för dessa partier innebär en politisering en mindre risk än för andra partier. Även kristdemokraterna har försökt profi lera sig på biståndsfrågorna, men enbart 48 procent av partiets sympatisörer är biståndspositiva år 2001; motsvarande andel var 81 procent år 1987. Socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet är de tre partier som drivit biståndsfrågorna mindre eftertryckligt än övriga partier. 47 procent av socialdemokraternas sympatisörer, 40 procent av centerpartiets och 34 procent av moderaternas är biståndspositiva. Miljöpartiet, vänsterpartiet och folkpartiet är de tre partier som under den senaste femton-årsperioden haft de mest biståndspositiva sympatisörerna. Folkpartiets sympatisörer är lika biståndspositiva idag som rekordåret 1988. Alla andra partiers sympatisörer har blivit mindre biståndspositiva, även om det skett en upphämtning under de senaste åren. Kristdemokraternas sympatisörer är den enda grupp som inte blivit mer positiva under slutet av 1990-talet och det är också bland dessa partisympatisörer som den största minskningen ägt rum över tid. I vilka andra befolkningsgrupper har biståndsviljan ökat eller minskat under perioden 1988-2001? Kvinnor, unga och högutbildade utgör de mer biståndspositiva grupperna, men även i dessa grupper har en svag minskning av biståndsviljan skett sedan 1988. I Riks-SOM 2001 är kvinnor 10 procentenheter mer biståndspositiva än män, unga är 21 procentenheter mer biståndspositiva än äldre och högutbildade är 28 procentenheter mer biståndspositiva än lågutbildade. 392

En global fördelningspolitik? Tabell 2 Andel biståndspositiva i olika befolkningsgrupper 1987-2001 (procent, procentdifferenser) Differens 1987 1988 1993 1994 1995 1996 1997 1999 2000 2001 1988-2001 samtliga 50 54 39 39 36 32 31 42 46 46-8 kön kvinna 57 59 42 45 40 35 34 45 52 51-8 man 42 48 36 33 33 29 28 38 39 41-7 differens kvinna man +15 +11 +6 +12 +7 +6 +6 +7 +13 +10 ålder 15-19 (ung) 69 61 52 61 55 54 47 52 56 58-3 20-29 56 64 51 44 47 41 38 52 58 59-5 30-39 53 63 47 43 37 34 39 46 52 51-12 40-49 49 50 35 38 38 35 29 43 48 49-1 50-59 41 44 36 34 29 24 26 39 40 39-5 60-69 41 43 29 30 26 20 21 29 38 37-6 70-80 (gammal) 6 36 45 24 29 24 22 21 34 33 37-8 differens ung gammal +33 +16 +28 +32 +31 +34 +26 +18 +23 +21 utbildning 7 hög 71 56 50 51 51 48 58 62 62-9 medel 59 44 44 39 32 34 40 47 49-10 låg 46 31 31 27 21 19 34 34 34-12 differens högutbildade lågutbildade +25 +25 +19 +24 +30 +29 +24 +28 +28 partisympati miljöpartiet 61 67 72 51 40 43 43 53 60 64-3 vänsterpartiet 71 75 56 52 44 42 43 54 52 64-11 socialdemokraterna 51 54 40 40 38 30 29 42 47 47-7 centerpartiet 36 48 34 34 34 34 23 37 49 40-8 folkpartiet 55 64 55 59 50 49 42 59 66 64 0 moderaterna 31 40 29 23 27 22 21 30 32 34-6 kristdemokraterna 81 68 66 62 53 64 48 48 48 48-20 antal svarspersoner 1609 1525 1779 1619 1711 1671 1666 3338 3315 3383 Kommentar: I antal svarspersoner ingår enbart de personer som svarat på frågan. Observera även att procentdifferensen är beräknad på en jämförelse mellan åren 1988 och 2001. Skälet till det är att på aggregerad nivå var andelen biståndspositiva som störst 1988. Det innebär att i enskilda befolkningsgrupper kan den mest biståndspositiva noteringen ägt rum något annat år. 393

Ann-Marie Ekengren Resultaten bekräftar de mönster vi sett i tidigare studier. 8 Opinionsdifferensen mellan könen har varierat mellan 6 och 15 procentenheter genom åren och det är svårt att utläsa någon trend att storleken på differensen ändrar sig över tid. Opinionsdifferensen mellan unga och gamla har varierat mellan 16 och 21 procentenheter. De senaste åren har skillnaderna mellan unga och gamla minskat något. Den största opinionsdifferensen hittar vi i jämförelsen mellan låg- och högutbildade personer. Skillnaden mellan låg- och högutbildade har varierat mellan 19 och 30 procentenheter under perioden 1987-2001. Sammanfattningsvis är alltså unga, välutbildade kvinnor som sympatiserar med miljöpartiet, vänsterpartiet eller folkpartiet mest biståndspositiva. De mest biståndsnegativa hittar vi bland äldre, lågutbildade män som sympatiserar med moderaterna. Valrörelsen 2002 får visa om partierna vill tydliggöra sina utrikespolitiska profiler, och därigenom sina grundläggande ideologiska skillnader, genom att politisera biståndsfrågan och därigenom utnyttja de opinionsskillnader som finns i olika befolkningsgrupper. Ny ekonomisk världsordning? I diskussionen mellan världens ledare är det en stor arsenal av åtgärder som diskuteras för att komma till rätta med problemen i de fattiga länderna. Skuldavskrivning är ett av flera förslag som diskuteras. Frågan är om det finns något samband mellan svenska folkets inställning till bistånd och förslaget att efterskänka Tredje världens skulder? I tabell 3 studeras sambandet mellan inställningen till förslaget att minska u- hjälpen och förslaget att efterskänka Tredje världens skulder. I tabellen kan vi se om svenska folket betraktar skuldavskrivning som ett komplement eller ett alternativ till u-hjälp eller om man inte vill ha någon av åtgärderna. Tabell 3 Inställning till u-hjälp och skuldavskrivning (totalprocent) ej minska u-hjälpen minska u-hjälpen efterskänka Tredje världens skulder 63% 12% ej efterskänka Tredje världens skulder 7% 17% Kommentar: Förslag 1: Minska u-hjälpen. Svarsalternativen mycket bra förslag och ganska bra förslag har slagits samman till kategorin minska u-hjälpen. Svarsalternativen ganska dåligt förslag och mycket dåligt förslag har slagits samman till kategorin ej minska u-hjälpen. Förslag 2: Efterskänka Tredje världens skulder. Svarsalternativen mycket bra förslag och ganska bra förslag har slagits samman till kategorin efterskänka Tredje världens skulder. Svarsalternativen ganska dåligt förslag och mycket dåligt förslag har slagits samman till kategorin ej efterskänka Tredje världens skulder. Antal svarande: 746. Observera att personer som angivit mittenalternativet varken bra eller dåligt förslag på någon av de båda frågorna har utelämnats ur analysen. Det generella sambandet mellan de båda frågorna är starkt negativt (pearsons r = -.46; n=1 408). 394

En global fördelningspolitik? Personer som motsätter sig en minskning av u-hjälpen, är även i stor utsträckning positiva till förslaget att efterskänka Tredje världens skulder. Hela 63 procent betraktar u-hjälp och en skuldavskrivning som komplementära åtgärder och ingår i den mest biståndspositiva gruppen. Den näst största gruppen, 17 procent, vill både se en minskning av u-hjälpen och tycker att förslaget att efterskänka skulder till Tredje världen är dåligt. Dessa personer kan karaktäriseras som klart biståndsnegativa. Sammanlagt 19 procent anser att skuldavskrivning och u-hjälp är alternativa förslag. Tolv procent menar att det är ett bra förslag att efterskänka Tredje världens skulder, men att u-hjälpen bör minska. 7 procent förespråkar en bibehållen u-hjälp, men motsätter sig en skuldavskrivning. Hur skall man förstå att positiva attityder till u-hjälp och skuldavskrivning inte alltid går hand i hand? Ett skäl till varför man förespråkar skuldavskrivning, men inte u-hjälp, kan vara den omfattande kritik som riktats mot många biståndsprojekt. En skuldavskrivning skulle i det sammanhanget vara en mer långtgående åtgärd, ett nytt grepp som skulle kunna motverka exempelvis korruption med biståndsmedel. De som vill ha kvar u-hjälpen, men inte skuldavskrivning, kan på motsvarande sätt uppfatta skuldavskrivning som ett alltför långtgående förslag. Biståndsfrågor i valet 2002? Den svenska biståndsopinionen 2001 visar ett positivt överskott, det vill säga det är fler som är positivt inställda till u-hjälp än som är negativa. Om partierna vill bibehålla en positiv opinionsbalans skall de i första hand se till att den svenska ekonomin går bra. I andra hand kan en positiv uppmärksamhet i medierna kring biståndsfrågor bidra till att öka andelen biståndspositiva. 9 Det är i det sammanhanget vi bland annat kan betrakta den internationella dagordningsförändringen under hösten 2001. Att biståndsfrågor blivit en fråga på den internationella dagordningen kan bidra till biståndspositiva partiers vilja att driva biståndsfrågor med större eftertryck. Den internationella debatten kan ge näring åt partiernas argument och underlätta att föra fram budskapet att frågorna är viktiga för den internationella utvecklingen. Den franske presidentkandidaten Lionel Jospin använde skuldavskrivningsfrågan som en profileringsfråga i det franska presidentvalet, men lyckades inte presentera ett tillräckligt attraktivt program för franska väljare eller föra en lyckosam kampanj. Det är inte otänkbart att något av de svenska partier som hittills har hållit en hög profil i biståndspolitiska frågor också väljer att diskutera biståndsfrågor i valrörelsen. Det som hittills har saknats är att partierna relaterar flera biståndspolitiska förslag till varandra, argumenterar för frågan ideologiskt och också kritiserar andra partiers ställningstaganden, exempelvis utifrån ideologiska argument. Därigenom får väljarna tydliga alternativ att förhålla till varandra också i utrikespolitiska frågor. 395

Ann-Marie Ekengren Noter 1 Stig Fredriksson i anförande till seminariet i Internationell politik 2002-03-04, vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. 2 Göteborgs-Posten 2002-02-05 De mäktiga lyfter fram fattigdomen, 2002-02-07 Så vill världsbanken halvera fattigdomen, Svenska Dagbladet 2002-03-15 EU höjer biståndet till fattiga länder med 40 miljarder, 2002-03-23 Bush kopplar bistånd till reformkrav, International Herald Tribune 2002-03-16 U.S aid boost is applauded and criticized. 3 Ekengren och Oscarsson 1999. 4 Se Sören Holmberg och Lennart Weibulls första kapitel i denna volym. 5 Bjereld och Demker 1995, Brodin 2000. 6 År 2001, 2000 samt 1999 ingår personer i åldern 70 till 85 i gruppen gammal. 7 Låg utbildning har definierats som folkskola, grundskola, enhetsskola, yrkesskola, 2-årigt gymnasium och fackskola. Medelhög utbildning har defi nierats som folkhögskola, 3-årigt gymnasium, studentexamen, flickskola och realexamen. Hög utbildning har definierats som högskoleutbildning/-examen. 8 Ekengren 1998, 2000. 9 Ekengren och Oscarsson 1999. Referenser Bjereld, Ulf och Demker, Marie (1995): Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna. Stockholm: Nerenius & Santérus. Brodin, Anna (2000): Getting Politics Right. Democracy Promotion as a New Confl ict Issue in Foreign Aid Policy. Göteborgs universitet. Ekengren, Ann-Marie (1998): Biståndsviljan fortsatt låg i Holmberg, Sören och Weibull, Lennart (red), Opinionssamhället. SOM-rapport nr 20. Ekengren, Ann-Marie och Oscarsson, Henrik (1999): Solidaritet med omvärlden? Biståndsviljan i Sverige 1956-1998. Sverige under kalla kriget, Arbetsrapport nr 8. Ekengren, Ann-Marie (2000): Det frivilliga biståndet? i Holmberg, Sören och Weibull, Lennart (red): Det nya samhället. SOM-rapport nr 24. 396