Curt Blad och Ludvig Nordströmssällskapets ordf. Gurli Nylund

Ordförande har ordet: Jubilarer och medlemmar! Kamratföreningens styrelse välkomnar gamla och nya medlemmar samt årets alla jubilarer till en fullspäckad och givande jubileumshelg i fagra maj då Härnösand ar som vackrast. Jubileumshelgen ar höjdpunkten for oss i styrelsen då vi far möta våra medlemmar och alla dessa förväntansfulla skolkamrater som i många fall inte setts på åtskilliga år. For er som ännu inte varit på en jubileumsfest kan jag avslöja att stämningen snabbt blir så hög att toastmastern måste ta till olika knep for att bryta sig genom ljudvallen och få ordet. Sa, an en gång hjärtligt välkomna. Kerstin Selander Ludvig Nordströmspriset 2003 Mars 2003 På Ludvig Nordströms födelsedag den 25 februari utdelades Ludvig Nordströmpriset 2003. Kamratföreningen bidrar med 10000 kr till priset. Curt Bladh, Sundsvalls Tidning blev vinnaren. Ann-Sofie Fredriksson, juryns ordförande meddelade juryns motivering till priset. En kulturjoumalistik som präglas av integritet och ifrågasättande, som aldrig stått tillbaka till förmån för provinsialism eller kulturelitism löd motiveringen. Juryn har bestått av Ann-Sofie Fredriksson, Mikael Gulliksson, Mitthögskolans journalistutbildning, Börje Ahlsiröm Demokratiinstitutet. Priset överlämnades av sällskapets ordförande Gurli Nylund. En present Curt Blad och Ludvig Nordströmssällskapets ordf. Gurli Nylund Högskolan blir universitet år 2005. Äntligen finns beslutet om universitetsstatus för Mitthögskolan. Efter fyra ansökningar fattades beslutet av regeringen trots avslagsyrkande från högskoleverket. Högskolan är dock i gott sällskap, högskoleverket avstyrkte bildandet av såväl Linköpings som Örebro universitet. Nu ser man fram emot två år av stark uppbyggnad. Ett nätverksuniversitet, d.v.s. det förläggs till tre städer med campus inom alla tre städerna. I Härnösand ligger campus i området där Sjöbefälsskolan tidigare låg. De gamla lokalerna för flickskolan och småskoleseminariet får nu också status av universitetslokaler. Trädgårdsgatan är redan universitetsströget. Träd- Det blivande universitetsbiblioteket med gårdsgatan kanske nuvarande namnet Sambiblioteket Foto Olov Berlin Fortsättning på sidan 6 från Härnösands kommun, Harald Wiiks Härnösands Historia del 3 samt en bäver härnösandssymbolen överlämnades av Thords Oskarsson Efter prisutdelningen höll Curt Bladh ett föredrag med rubriken Om kultur och kritik. Därefter följde en diskussion som rörde sig mellan flera av de punkter som tagits upp av fördragshållaren. Kometångaren invigd Arne Falangs konstverk är nu på plats Se sidan 2 Foto Olov Berlin

Kometfångaren invigd Invigning med tal av förre statsministern Torbjörn Fälldin Invigningen av konstverket Kometfångaren avsågs äga rum under jubiléet 2002, men måste uppskjutas då problem med leverans av ett material uppkom. En modell av konstverket visades för de mycket intresserade medlemmarna i kamratföreningen vid ett före- drag på Technichus. Senare under den brinnande högsommaren kunde invigningen ske med föredrag av Technichus stiftelsens ordförande förre statsministern Torbjörn Fälldin. Nu finns konstverket på plats, pryder Technicus i vårvintern och väcker tankar om rymden. Ett intresserat auditorium följer Kerstin Selanders tankar om Kometfångaren. I förgrunden Karl- Erik Fichtelius, Thord Bylund T. v. Kerstin med en modell av Kometfångaren Efter den inställda invigningen Technicus VD Stefan Olofsson och Kerstin Selander under Technicus modell av Transneptun nr xxx som symboliserar Technicus i Sweden Solar System Fr vä, Stefan Olofsson VD Technicus, Arne Falang konstnär, Rose Olevard, Marie Charlotte Sigeman, Jan-Anders Ekman och Kerstin Selander. Bengt Lindströms litografiserie Svenska män och kvinnor I Technichus galleri Lindströmrummet visas nu Bengts i särklass bästa litografiserie Svenska män och kvinnor, 10 litografier med texter av konstnären. Alstren trycktes i Paris 1979 hos LITHOPIERRE BADEY. Introduktionen skedde i Sundsvalls museum samma år. Verken föreställer bl. a. Strindberg, KarlXII, Branting och drottning Christina. Jan Kron Carl Michael Bellman: Hvar är din Harpa? Hwar är din Hatt

Malte Olsson, student 37 minns: Gymnasietiden. Fyra korta vintrar - går fort nu, då ett halvt liv - skrev nyligen en känd författare. Rätt lång tid att minnas alltså. Från vår gamla skolstad med sin pelarrotunda lysande i kvällen. Lite höjd över vardagsilvet. Med anrikt läroverk. Dags för jubileum redan efter några veckor, flerhundraårigt från första latinskolan. A condita schola. I rådhusets sessionssal, en gång skolaula, ett inspirerat högtidstal av rektor, den bemärkte härnösandshistorikern. Kvar i minnet står bara eleverna som tände eld på sin undervisningsanstalt, helt resolut någon gång i ett avlägset förflutet. Skoltrötthet kan knappast varit orsak, eftersom denna åkomma ju blev upptäckt eller uppfunnen först långt senare. Huruvida det rörde sig om någon annan form av lärovärk - den nu obsoleta vitsen - gav rektor inget besked. Konstaterade bara faktum, pliktskyldigast i den historiska kavalkaden, nästan motvilligt vill jag minnas, fast händelsen ju var ganska upphetsande, av löpsedelsklass med nutida mått mätt. Nolens volens dyker den upp ur glömskans flod, där rektor förmodligen tyckt att den bort få förbli. Med det är ju så länge sedan nu. Vårt f.d. högre allmänna läroverk förblir ändå lika vittberömt som tidigare. Hur som helst, en högtidlig början var det för den som kom från en skola utan histo- Lundström och Karl Juhlin risk aura, där en lärare börjat läsa latin med oss som en slags hobby vid sidan om. I samma veva som Lubbe Nordström döpt sitt Öbacka till Norrlands Athen. Sammantaget blev det latinlinjen vid Härnösands högre allmänna läroverk. Inackorderad skolungdom är en kategori som aldrig förekommer i litteraturen har någon tidigare skrivit i skolminnessammanhang. En ensam skolyngling på ett ensamt inackorderingsrum hade ju kunnat vara ett tacksamt ämne för en psykologisk ungdomsskildring. Rykt ur sin groningsgrund och omplanterad. Nog så sant, men att bo ensam var inte så vanligt. För det mesta var det flera, ibland många, vid bordet i hägnet av en gemytlig matmor. Allt annat än ensligt. Lektorer lät lärt och fint och var det. En t.o.m. dubbeldoktor, rektor professorskompetent o.s.v. Nya kamrater. Ströget. Posthörnan, uppbromsningsplatsen. Konstapeln. Skingringspåbuden. Övriga strögare måste ju också få utlopp för sin vurm. Ny runda. Pjäxor. Golfstrumpor, de välformade vadprofilernas attribut. Snåbottsar (se ett tidigare skolminne) hade inte platsat. Att komma hasande i snåbottsar i trenchcoat och läderbälte hade lett till en svår kollision med 30-talsstilen. Contradictio in adjecto hade kanske vår latinlektor preciserat på måndagsmorgonens dubbeltimme. Latinet var huvudämnet, i vart fall ifråga om timantal. Efter denna inledande morgonexercis fortsatte veckan mera avspänt i övriga ämnen. Siffror kan vara vältaliga. I 5-öres fikat på Temperance torde dock även ha varit ett uttryck för innehavarinnans välvilja mot oss. Åke i kiosken på Norra kyrkogatan, välsorterad i kola, 1-öres, 2-öres, sen ett hopp till 5-öres, var styv i jo-jo, inte mindre än en virtuos i dess variationer med olika namn, vart och ett konkretiserande den roterande trissans rörelser. Hette inte en Den flaxande skatan? Vad kan ha blivit av den begåvningen? Det var på Capri hette en smäktande tango, till slut en plåga, inte bara i vår lilla stad. Jag minns den som i går. Stjärnorna från Hollywood inne i sin storhetstid. Till 9- föreställningen fick den smyga sig in som inte kunde bärga sig till nästa kl. 7, en försiktighetsåtgärd som dock var överflödig i målsmans sällskap. Läroverksbal en gång i terminen, Folkets Park förbjudet. Dock borta vid Södra vägen låg ett populärt kafé, där även skolungdomar kunde spela grammofon och dansa tango (se ovan). Cheek to cheek, Smoke gets in your eyes. Slickade av pomada eller nått annat glänsande. Den förlängda promenaden hade även medfört en extra nypa frisk luft. Frisk luft var bra för dem som satt böjda över böcker. På Kronholmen spelte Brännan bandy. Kallt men ändå ofta en station på kvällsturen. Skarföret på Vårdkasberget en tillgång. Någon enstaka helg kunde nån slags längtan ut från stans värld leda ända ut till Säbrå, till en servering. En gång gick vi dit med kapten Hulthén, utan arbetsplats efter gymnastiksalens brand. Hade loskat fotogen för att påskynda nybygge. Fram på vårkanten blev hamnen promenadplats, dock Fortsättning på sidan 7 Klass LI V vt1937. Fr:v Birgit Östholm, Britt-Kersti Hellman, Maiken Lundstrom, Elsa Berlin, Gertrud Lidén, Marianne Hising, Britt-Marie Thulin, 2:a raden Malte Olsson, K Sperling Leijonhuvud Georg Dahlin, Ivar Olsson, överst Gunnar

Stig Greken Ekelund: Den Falske Studenten från 1945 Jubil Extra mars 2002 var mycket intressant och då inte minst Torsten Arbmans minnesanteckningar. Jag kommer mycket väl ihåg denna trevliga skolkamrat från min ordf. tid i HGF 1943 44. När Torsten nämner morgonsamlingarna erinrar jag mig vissa överraskningar som bjöds i stället för andaktsstunder. France Ellegaard en på 40-talet känd pianist spelade ballader och etyder av Frédérice Chopin. I minnet har även etsat sig in en recitation av en tysk skådespelare, som framförde Goethes Erlkönig. Minnen som man lever på i ett nostalgiskt rus. En hågkomst som jag däremot kan jagas av är tjutet från ambulanser och brandkårer på väg till Sandöbron 31/8 1939, då det väldiga brobygget störtade 22 meter rätt ner i Ångermanälven. Dagen efter överröstades dånet från raset av ett ännu värre dån från tyska Stukaplan och pansardivisioner. Tidigare på året anlöpte en av Tysklands nyare slagskepp Admiral Hipper Härnösands hamn. Med nöd och näppe kunde denna koloss ankra i hamnen och bjuda stadens invånare ett besök ombord. Intresset var mycket stort och hörde jag för första gången, att det bland lärarna fanns några som hade sympatier för den nazistiska rörelsen. Torsten Bohlin biskopen och läroverkets eforus hade en gåva att tala begripligt och få kontakt med olika slag av människor. När jag gjorde ett års uppehåll i studierna ( 41 till 42) och prövade på som bokhandelsmedhjälpare vid Åströms bokhandel kunde biskopen komma in och hurtfriskt ropa Har Greken något att rekommendera? Hur har det kommit sig att jag fick detta tillmäle? Curt Andersson Mossegård (Öbacka 42 sid 10) hade frågat en flickvän vem hon sällskapade med jag associerar honom med en grekisk gud blev svaret. Så fick jag heta Greken. En framskjuten plats bland föreningarna intog Gymnasieförbundet HGF, som hade till uppgift att verka för såväl gott kamratskap som litterära övningar. I febr. 43 invaldes jag i HGF. Olle Hedebrant var då ordförande. I KFUMträffade jag många skolkamrater. Ur minnet dyker ibland upp alla de läger, under såväl sommar- som vintertid, som man med sådan glädje såg fram emot under pojkåren. Läger fyllda av trevliga, lärorika övningar samt äventyrliga upptåg. Scout verksamheten där var en lärorik, tankeväckande och meningsfull avkoppling till allt pluggande. Oron för förhör, prover och skrivningar försvann för ett tag även under sommarloven, då man under krigsåren kunde deltaga i scouternas arbetsläger med att hässja hö på olika ställen i landet STRÖGET (kvarteret som inneslöts av Nybro- Stor- Trädgårds- och Köpmangatan) var för en gymnasist på 40-talet ett ofta frekventerat promenadstråk. Med långsamma steg, världsvan blick och osäkerhet i hjärttrakten flanerade vi där fram och åter för att speja in, vilka tjejer som var ute och drog. Då och då lyckades man etablera ögonkontakt, en snabb blick och kanske ett skyggt leende. Man hängav sig åt passionerande drömmar, lidelsen fick pulsen att banka och svartsjukan härjade i ens hjärta. Vi hade drabbats av Kärlek i 20:e seklet. Orden var våra eller kunde ha varit våra. Hjalmar Gullberg skrev på ett språk som var oss välbekant fastän vi aldrig talat det. Också inbillade vi oss, att vi ersatt trånad med saklig erotik men visste samtidigt att kärlek i augusti månad kan bära frukt i maj på en klinik. Men vi kände den trängande lusten, som plågade oss i så många år med skuldkänslor. Vid den här tiden hade jag börjat läsa poesi och då närmast för de flickor jag uppvaktade men även vid fester och tillställningar. Detta var en väg till framgång, när man inte kunde hävda sig med goda studieresultat. Dystrast av skolminnen kommer mig i tankarna, då jag ser bilden här intill. Den påminner mig om den 13 sept. 1944 på torget i Härnösand, då jag sammanträffar Glada skolungdomar omkring Greken med en god scout- och skolkamrat. Han hade misslyckats i studentexamen och skulle nu försöka igen. Vi pratade om allehanda ting och berörde bl a skjutövningar, som jag som hemvärnsman (v.g se Öbacka 43 sid.1l*) brukade utöva under dessa krigstider. Senare på eftermiddagen kommer han hem till mig och frågar om han kunde få låna mitt gevär. Jag var ensam hemma och kunde ej rådfråga min far, om det kunde möta något hinder att låna ut geväret. Min kamrat var lugn och enträgen i sin begäran att få låna geväret för att dagen därpå provskjuta på skjutbanan. Han fick låna geväret. Dagen därpå såg jag flaggan på halv stång på läroverket och fick genom några kamrater höra om det tragiska som inträffat. Sådana här händelser i ens liv kan aldrig helt utplånas. Jag lämnades ensam med många frågetecken. Hur * Öbacka var en elevtidning som utgavs åren 1941 1960

skulle det då inte ha varit för min kamrats allra närmaste. På den här tiden fanns ej någon kristerapi. Författaren Clas Engström har berört historien om sin bror i bland annat böckerna Fallet Klason och Talmannen gick ut i kylan. Under krigsåren var hemvärnet populärt även bland skolungdomar Välgörenhetssoaréer, allmänbildningstävlingar ochradioframträdande stod på programmet med deltagande av våra egna duktiga musikutövare samt inte minst av vissa lärare. Lektor Torsten Bucht ställde gärna upp med sitt stora kunnande i såväl musik som allmänbildningstävlingar. Hans speciella humor och lugna, sympatiska uppträdande gick in hos såväl unga som äldre åhörare. Uppvaktningen av vår uppskattade rektor Gösta Bucht på hans 60 årsdag blev verkligen lyckad. Hela skolan ställde upp med facklor och tågade till jubilarens bostad på Rosenbäcksallén. Maj-Britt Sjödin den duktiga violinisten överlämnade blommor och jag framförde alla elevers gratulationer (v.g. se Öbacka 44 sid 9.) I en minnesruna över rektor Gösta Bucht, som dog året efter, skrev Biskop Torsten Bohlin bl. a:...yttrade han rörd i sitt tacktal, att han räknade denna hyllning till sitt livs lyckligaste upplevelser. Så innerligt var hans hjärta fästat vid ungdomen. STUDENTEXAMEN var en av årets stora dagar. En examen fylld av dramatik och för en och annan av tragedi. Efter de skriftliga proven tillhörde jag enligt inhämtat protokoll de som ansågs äga goda utsikter att bli godkända i den muntliga prövningen för studentexamen. Jag upplevde själv att de muntliga förhören utfallit väl med undantag av censorförhöret i latin, som jag alltid haft svårt för. Men nog borde betygen i de övriga ämnena väga upp och då i jämförelse med höstbetygen och ett ytterligare icke utan beröm godkänd (AB). På gymnasiemössan hade jag fått hjälp med att sy Non is sum qui pericolo terrear - säkerligen felstavat men alla duktiga latinare skulle ge översättningen Jag är inte den som rädes för faran. Jag kände mig ganska kaxig, när jag satt där i aulan och finslipade det tal, som jag utsetts av kamraterna att hålla vid den gemensamma festligheten för censorer, lärare och anhöriga. Jag skulle ta tillfället i akt att förutom allt positivt framföra, hur långt disciplinlösheten kunde gå under vissa lärares lektioner. Jag satt och väntade på beskedet att alla klarat sig,så att våra gymnasiemössor kunde slängas ut i folkhavet. I två led såg man de gymnasister som under hejarop skulle hissa oss lyckliga nybakade studenter de 10 20 metrarna fram till väntande anförvanter. Jag kunde känna igen mina närmaste med blommor och särskilt en flicka, som säkert hade mig i åtanke. Men så kom från kollegierummet vår klassföreståndare adjunkten Erik Melldahl. Han gick direkt fram till mig. Samtliga lärare har godkänt Ekelund men censorerna underkände er examenpgaunderhaltiga kunskaper i huvudämnet latin, varför tillräckligt vägande kompensation i andra ämnen ej fanns Med min. studentmössa i klassrummet smög jag mig ut bakvägen. I samma ögonblick störtade mina kamrater sjungande ut genom porten. Jag sprang som genom en dimma. Smärtan försvinner så småningom men ärret plånas aldrig ut. Jag har aldrig haft en studentmössa på mig men jag har velat vara med i kamratföreningen och ingen har ifrågasatt det. Det mest positiva i denna min situation var det stöd och den förståelse, som jag mötte av framför allt en familj från Lycksele. I Ivar Axelssons hem blev jag omhuldad och fick även vara med på festligheter för studenter från Skellefteå. Jag kan aldrig g1ömma familjen Axelsson. De delade min besvikelse och försökte hålla mig upprätt. Det kan jag kalla kristerapi på ett naturligt mänskligt plan. Föräldrarnas hopp står till att barnen ska förverkliga deras drömmar. I åratal hade de uppoffrat sig för mig. De fick dock uppleva min syster Gudrun som student 1948 (död 98) och min yngre bror student 1951 (död 99). När Sven Silén som biskop deltog i ett studentjubileum lyssnade han på mina frågor men förvånade sig nog mest över att jag var med vid ett sådant här tillfälle ( Den falske studenten ). Under sommaren 1945 arbetade jag med Röda Korset och Norsk Folkehjelp på Visingsö för att underhålla norrmän, som vistats på koncentrationsläger i Tyskland. Mina egna problem förminskades och jag kunde återvända till läroverket i Härnösand för att försöka på nytt. Efter några dagars skolgång sammanträffade jag med lektor Bertil Thyresson. Han kände till mina hemförhållanden och sa helt spontant: Inte ska Du gå kvar här i sta n försök komma in på Socialinstitutet. Jag flyttade hemifrån och efter praktik på Socialvårdsbyrån i H-sand avlade jag prov och kom in på Socialinstitutet. Där fick jag mitt diplom 1950. Jag ber om en hjärtlig hälsning till dem som kommer ihåg mig. Stig Greken Ekelund

Jubiléumsfesten Jubiléums festen 2003 gick som vanligt av stapein på anrika S:t Petri Logen. Det är ju här som det Jubiléet hjärta finns. Det samtalades livligt och sjöngs traditionellt. Tal hölls som tyvärr inte finns möjlighet att återge här. Uppmärksammat blev Lennart Hedqvists imitation av Tage Erlanders och Stig Olins höjdhoppstävling. Dansen pågick in på småtimmarna 50-års jubilarer 30-års jubilarer T. v.: Gun Händel f. Svanberg, Marianne Sröm, Rolf Näsman. T. h. Monica Westman Gösta Forsberg. T.v Brittis Lindström, Arne Nordin, Cajsa Vikman Alarcon T. h Karin Lindström, Arna Nordin och Lena Sandström Kantaten återfunnen Kantaten av Erik Malmberg med musik av Gunnar Bucht som skulle ha framförts 1954 men som inställdes och sedan försvann beskrevs av Gunnar Olsson i JubilExtra 2002. Vår eminente arkivlektor Thord Bylund kunde ju naturligtvis inte nöja sig med att den försvunnit utan forsatte sökandet i landsarkivet och se, det gav resultat. Orginalet är återfunnet! Orsaken till försvinnandet var att det sorterats in under en något oväntad rubrik vid flyttning till de nya lokalerna. Man kan se Thords förtjusta min över fyndet Thord söker.. och finner 40-års jubilarer Fr.v. Karin Lindström, Lena Jonsson och Carin Andersson. Kantatens orginal. Orkesteruppsättningen kan läsas t.v.. Tina HallbäckAgneta Mårten, anders Sundqvist och Lena Forsius Lennart Hedqvist, Jan-Åke Pettersson, Tomas Ericson, Richard Stiernström Fortsättning från sidan 1 snart blir Härnösands nya paradgata, med den nya Högskolebyggnaderna högst upp i backen. I ordning kommer sedan universitetsbiblioteket administrationslokaler som övertagits från länsstyrelsen, S:t Petri Ordens restaurang, domkyrkan och längst ner Stora Torget med landshövdingens residens. Större delen av vägen kantas av stadsparken. Tyvärr finns ej det gamla 1700-talshuset på Trädgårdsgatan 8 kvar, där generalen von Döbeln hade sitt residens efter kriget mot Ryssland 1808-1809. Där finns nu i stället Hemköp med sitt parkeringshus av betong, båda från 1950-talet. Nu väntar vi på den dag då den första processionen tågar ned för gatan till domkyrkan för de första doktorspromoveringarna. Salut kan då också skjutas från platsen för det gamla kastellet, där högskolan nu ligger. Ludvig Nordströmsällskapets pris Novellpriset Priset, 25000 kr utdelas vart annat år till en novellist och vart annat till en journalist. Kamratföreningen bidrar med 10000 kr och Härnösands kommun med 10000 kr. År 2002 utdelades priset till författaren Hans Gunnarsson

Vart tog läroverkets arkiv vägen Ur Öbacka 1951 Roddarna Bengt Öberg, Kålle Böttiger, OlleBerlin, PG Kårström och Bosse Redin Då det staliga Högre Allmänna Läroverket i Härnösand upphörde 1967 ordnades läroverkets arkiv av rektor Henrik Gladh med bistånd av Gunnar Boij. Arkivet överlämnades sedan till landsarkivet i Härnösand. Det är ett s.k. typarkiv, vilket betyder att inga handlingar har utgallrats och att exempelvis alla studentskrivningar och realskrivningar finns bevarade. Gladh samlade också in ett antal föreningsarkiv med anknytning till läroverket och ordnade också den handskriftssamling, som funnits i läroverkets bibliotek. Bland dyrgriparna i denna samling märks Hans Tunaeus Herdaminne för Härnösands stift, det första i sitt slag i Inga-Britt Lundin,A rcanastiftelsen visar upp en av bibliotekets praktexemplar Art Oceanien. Volym 1-2 av Antony J. P. Meyer Libraine Grund. Paris Arcana stiftelsens bibliotek ARCANA-biblioteket är ett referensoch forskningsbibliotek omfattande 10000 band som i huvudsak kommer från stiftelsens grundare bibliotekarie Carl- Hjalmar Lid-blom. Han ägnade hela sitt liv åt studier omkring de existentiella frågorna; Varifrån kommer vi? Varför lever vi? Vart går vi? Carl- Hjalmar Lidblom av- led 1991. Arcana-biblioteket ligger på Nybrogatan 17, där Landsarkivet tidigare låg. Oppet lödag em. kl.15-17. Verkliga framgångar har vi haft i triangelrodden mot Semis och Teknis. Den första inteckningen ståtar Teknis med, men sedan har Berlin och kompani visat sig totalt oslagbara. Två inteckningar i HP:s vandringspris ett ganska vackert sådant förresten är skörden hittills. Skall vi tippa, att den tredje kommer till våren? Sverige, samt en bengalisk(!) räkenskapsbok från 1700- talet. Lärarkollegiets referensbibliotek, det förnämsta i Norrland, med dyrgripar från 1500-talet och den svenska stormaktens härjningar i Polen och Böhmen (Tjeckien) under 1600-talet skulle ha överlämnats till KB i Stockholm men kom i stället att hamna i Härnösands stadsbibliotek, där det ordnades av förra stadsbibliotekarien Ellen Dahlgren. På 1990-talet överlämnades biblioteket till landsarkivet. Noter och musikalier överfördes till Murbergets museum, dit också det förnämliga myntkabinettet överfördes. Myntkabinettet hade donerats till gymnasiet i början av 1800- talet av den förmögne majoren och förre skoleleven Magnus Löfling. i Skåne. Thord Bylund Fortsättning från sidan 3 bara i mindre utsträckning jämfört med vinterklassikern. Utefter kajerna. Låter romantiskt, men någon parisromantik var det inte plats för. Hamnen i Härnösand var vid denna tid en livlig plats med tätt ankommande och avgående båtar. Hamnkaptenens röstresurser kan jag ännu höra i mitt öra. De räckte långt, utan förstärkare. Gällde dock inte STRÖMKARLEN, som låg lite för sig själv med sin prestige. En dag låg Niskas beslagtagna spritsmugglarbåt förtöjd, nyfiket beskådad, inte bara av gymnasister. Den utdragna jakten hade lyckats till slut och Bottenhavet kommit en bit närmare. Men tullens framgång gällde bara båten, sas det. Kapten Niska, oftast med titel, hade ännu en gång undkommit. Med någon annan båt, överlägsen i knop, förflyttat sig till andra trakter med nya möjligheter för dunkar och torpeder. Mot slutet av karriären övergick han till människosmuggling och lyckades därvid i något sammanhang få viss strålglans över yrket. Till slut var hemresans tid inne, men först hemförlovning, som brukade dröja några dagar. Biskop talte till oss som efter ett läsår fyllt med inhämtad kunskap nu skulle återvända till våra hemtrakter, till gröna ängar och träd, till röda hus och vita kyrkor. Den lät så skön, hemförlovningen. För tanken till epilog, en annan biskop. Om en annan gammal lärdomsstad har sagts att den är så fin att t.o.m. kajorna talar latin. I Härnösand flög inga kajor, men om vi går in för att känna på historiens vingslag är det kanske ändå inte omöjligt att någon gammal latinare, om han/hon känner sig sinnad, kan tycka sig höra vingsus över taken av de gamla nötta paradigmen, genomtragglade in statu nascendi. Och texterna, ibland med något tankekorn. Quo fata trahunt retrahuntque sequamur. Kanske till nästa jubileum. Åter på parkeringsplatsen slutade jag se tillbaka och lämnade 30-talet att vila i frid. Efter så lång tid. Malte Olsson, student 1937

Om staven som i år firar 10-årsjubiléum När vi stod vid ett av fönstren i aulan och väntade på att få ta på mössorna och rusa ut på gården, så lyfte någon på en byst där vid fönstret och visade oss en lapp, som årgången före oss hade lagt dit med sina namn på. Vi skrev våra namn på en annan lapp och lade dit den. Men rektor Bucht fick höra om detta otyg, och såg till att lapparna försvann. När så min årgångs 50- års jubiléum närmade sig tänkte jag på den där traditionen, som inte blev någon tradition, och så kom jag på idén att ta fram något för oss att skriva våra namn på vid jubiléet. Det blev en dubbelstav som symbol för våra liv. Vi föds och växer på alla möjliga sätt fram till 19-20-årsåldern, den ålder då vi var mogna för studentexamen. Gymnasieåren var naturligtvis oerhört viktiga för oss på alla möjliga sätt. Många av oss flyttade hemifrån för första gången och inackorderades i en främmande miljö. Vi förväntades relatera till det andra könet, och ta ställning till en rad existen- Stavens skapare Karl-Erik Fichtelius och festgeneralen siella frågor. Det var en Rose Olevard visar staven underbar och spännande tid - om det ville sig väl. Den tiden finns med på staven, här ganska långt ner. Vi växte ihop på något sätt. Vi utvecklade ett inre öga. Nisse Parkman påminde mig om att staven föreställde två kopulerande ormar. Det hade jag glömt - men så är det. Det hela har med Teiresias-myten att göra. Teiresias är symbolen för urshamanen. Han var ute och vandrade en dag, och stötte på två kopulerande ormar. Han slog ihjäl honan och blev förvandlad till kvinna. Han levde som kvinnai7år, t o m som prostituerad av och till. Så stötte han på ett nytt par kopulerande ormar och slog ihjäl hannen. Då blev han man igen. - Zeus och Hera kom osams om vem som hade Studenttiden störst glädje av samlaget. Hera sa att det var mannen. Zeus sa att det var kvinnan. Vem skulle de fråga om svaret om inte Teiresias, han som hade varit både man och kvinna. Teiresias sa att om samlagets glädje var 10, så kom 1 på mannen och 9 på kvinnan. Hera blev så arg att hon stötte ut ögonen på Teiresias. Zeus gav honom ett inre öga. Det som shamaner använder sig av. Det var under gymnasietiden vi på olika sätt utrustades med ett inre öga - åtminstone till en del, blev lite av shamaner. Så skildes vi och kom ut i livet på olika sätt. Åldrandet äger rum rätlinigt för de flesta funktioner. Utom möjligen för visheten. Enligt en psykolog i Stockholm blir 10-15 % av oss visa vid tilltagande 50-års jubiléet ålder. Dessa personer upplever något som kallas gerotranscendens. Det är ett nytt påhitt och finns inte med på min stav. Men nu har jag tagit med gerotranscendensen i form av två uppblåsbara ballonger. Självfallet hör vi som tagit studenten i Härnösand till de där 10 15 procenten. Så jag har två ballonger med - det är ju en dubbelstav. Men jag är medveten om att visheten är något mycket känsligt, något som kan lida skada. Luften kan gå ur visheten, som luften går ur en ballong. Jag har därför med några extra ballonger ifall olyckan skulle vara framme. Mer om staven. Lite krokigt här och där. Lite ärrbildning. Men vi Den specifika åldern överlevde, vi som träffades på 50-års jubiléet. Och vi skrev våra namn på staven. Ni ser att staven tar slut ganska snart efter 50-årsjubiléet. Människan har faktiskt en specifik ålder, som är 76 för män och 81 för kvinnor. Det vill vi inte erkänna, men så är det. Men nu i dag, vid läroverkets 350-års jubiléum finns många överåriga här. Eftersom det är ett så stort jubiléum, föreslår jag att alla här närvarande, som tog studenten för mer än 50 år sedan, skall få skriva sina namn var som helst på staven, eller på någon av brickorna fästa på den. Var Ni vill. De 50-årsjubilerande får som vanligt skriva sina namn på en för dem särskild bricka. Figge Redaktion: Olov Berlin tel 0611 27107 epost olovberlin@yahoo.se Thord Bylund Rose Olevard Kerstin Selander Hemsidan http://w1.611.telia.com/~u1102569/