Finn Karin i Jurassic Park Eller det går inte att göra hundra år av tradition ogjort om att vara en länk i en kedja Susanne Rosenberg Sång har alltid varit mitt liv Den stora folkmusikutgåvan Svenska Låtar innehåller ju framförallt låtar och porträtt av spelmän men ganska blygsamt med vokalt material. Men det finns några undantag. I första dalahäftet ingår ett antal koraler efter sångerskan Pers Karin Andersdotter (även kallad Finn Karin) från Risa By utanför Mora i Dalarna. Det är ovanligt fina koraler, upptecknade 1910, som jag länge haft på min repertoar. Men utan uppteckningarna som publicerades i Svenska Låtar skulle jag säkerligen inte sjungit dessa koraler, eftersom jag själv på långt när var påtänkt när Finn Karin gick ur tiden 1912. Finn Karin finns heller inte inspelad. En av de koraler som jag ofta sjunger är Kom helge and (nr 364 i 1986 års psalmbok, nr 138 i 1819 års). Inför författandet av denna text tog jag mig för att jämföra min gestaltning av koralen som jag sjunger den just nu med uppteckningen i Svenska Låtar som jag utgått ifrån. Precis som jag anade var mycket olikt: såväl intonationen, melodin, texten som fraseringen var annorlunda. När man sjungit en sång Pers Karin Andersdotter, Finn Karin. Foto från dagstidning i Visarkivets samling. 147
under lång tid förändras den, till synes omärkligt. Skillnaden mot en koral som jag lärt mig på gehör, där man oftast inte märker förändringen som sker, är att jag här kan gå tillbaka till uppteckningen i Svenska Låtar (sid. 133) och undersöka vad jag gör annorlunda. Notbilden blir mer av ett skelett en utgångspunkt för musicerandet. Förutom själva koralerna efter Finn Karin är det intressant att Nils Andersson skriver om sina intryck av Finn Karin. Han beskriver både sitt Sidan ur Svenska Låtar med Kom helge and och andra koraler, med artikelförfattarens anteckningar från 1980-talet. 148
möte med henne som person och sångerska, och sin upplevelse av hennes sätt att sjunga. Dessa betraktelser är värdefulla och ger information som inte går att förmedla med hjälp av notskrift. De tillför något mer övergripande, spännande och viktigt om musicerandet i sig. Kommentarerna ger kropp och själ till uppteckningarna. Nils Anderssons skildring av mötet med Finn Karin, ursprungligen tryckt i Finn 1913, är dessutom rätt unik eftersom det finns få närmare beskrivningar av folkligt sångsätt. Den är en viktig källa och ofta citerad. För mig har Nils Anderssons beskrivning varit betydelsefull i mitt konstnärliga arbete eftersom Finn Karins röst, både i bemärkelsen som sångerska och person, träder fram i texten. [Hon] var en namnkunnig sångerska och bestämt kunde sjunga gamla psalmmelodier: man omtalade, att i hennes ungdom var det hon, som i verkligheten ledde psalmsången i Mora kyrka. [ ] Hon berättade huru förtjust gamle prosten varit i hennes sång: Du ska sjunga för mig, och jag skall predika för dig, hade han sagt henne. [ ] Efter gudstjänsten hade prosten gått fram till Karin och bett få veta, varför hon den gången lämnat klockaren utan hjälp. Å, han sjöng ju så tokugt, att det inte stod till att hjälpa, hade Karin svarat. Sång har alltid varit mitt liv [ ]. 1 Vi får här en inblick i hur en koralsångerska i slutet av 1800-talet såg på sig själv och den ställning hon hade i den kontext som hon levde i. Finn Karin uttrycker, som jag ser det, en uppfattning om att hon besitter en gåva, en kompetens att räkna med. Trots det ålderdomliga språket och den annorlunda miljön som beskrivs är det heller inte svårt att känna igen sig i vissa delar exempelvis att Sång har alltid varit mitt liv. Dessutom: att en folksångare, då som nu, har en given roll i sin kontext även om sammanhangen är olika. Det är inspirerande att läsa och känna igen sig, att känna släktskapet trots avståndet i tid något som jag tror att alla som musicerar kan vittna om. För när det kommer till själva musicerandet så spelar ålder och kultur en underordnad roll man möts med sina erfarenheter i musiken och känner igen sig. 149
Huru allt smälte samman Nils Anderssons beskrivning släpper inte bara fram personen Finn Karin och hennes förhållande till sin egen roll som sångerska, utan han lyckas också förmedla sin egen upplevelse av själva musiken, av musikanteriet, av sångsättet, av Finn-Karins personliga stil i utförandet. Allt detta blir viktiga små detaljer som bidrar och ger notbilderna, skeletten, mer kropp och själ. Några ögonblicks letande efter tonen, och så kommer psalmen, i början med dämpad röst och darrande stämma, men snart fulltonigt, rent och klart. Åter fick jag bekräftelse på, hur rikt den gångna generationens musiksinne måtte varit utrustat. En osviklig säkerhet, även i de mest invecklade och svåra passager, omsorgsfull frasering och om odlat musiksinne vittnade utläggningar och prydnadsfigurer. Orden i psalmen föreföllo till en början att spela en rent underordnad roll, melodien tycktes vara huvudsaken. Så invävd i och omspunnen av toner blev texten, att stavelserna såväl som orden själva förlorade kontakten med varandra. Man uppfattade till en början icke alls textinnehållet, men försjönk i hänryckning över den härliga melodin, som verkade äkta folkmusik med rena vallåts- och vistoner. Men snart lärde man också uppfatta texten, och då slog det en, hur melodin omhuldade, tjänade och gav relief åt textinnehållet, huru allt smälte samman till en helt av gripande verkan. 2 Det Nils Andersson förmedlar är en helhetsbild av musiken, sången och sångerskan: huru allt smälte samman... Många gånger har jag läst detta och tänkt på hur fint beskrivet det är. Men trots att Nils Anderssons skildring av Finn Karin är så rikhaltig så hade jag själv velat sitta där i stugan och höra henne sjunga och bevittna det som nu återberättas i textform. Anderssons beskrivning gör mig nyfiken på hur jag skulle ha uppfattat det. Hur skulle det ha låtit i mina öron? Hur skulle jag ha upplevt och beskrivit det? Jag skulle sannerligen ha velat höra Finn Karin sjunga! You cant undo millions of years of evolution! I Steven Spielbergs film Jurassic Park (1993) finns en scen, alldeles i början, där filmens paleontologer som hittills ägnat sitt liv till att leta upp och gräva upp skelett av dinosaurier får chansen att uppleva livs levande dinosaurier. På 150
den fiktiva ön Isla Nublar får de se dessa fantastiska varelser dinosaurierna som återskapats med hjälp av modern DNA-teknik. Hur detta gick till ska vi dock inte fördjupa oss i här. I scenen kliver paleontologerna ur sin jeep på ett stort öppet fält och framför dem står en livs levande brachiosaurus! Och plötsligt faller allting på plats för Dr Grant och Dr Sattler. Saker och ting som de förut bara anat visar sig vara sanna medan annat ställs på huvudet. Dr Grant säger, om brachiosaurus: Vi kan skippa teorin om kallblodighet. Den är fel. De är varmblodiga. Dr Sattler säger: De lever inte i träsk [som vi trott] utan på stäppen och halsen är 8 meter lång!. Dr Grant upptäcker till sin förvåning precis vad han förut trott: They are moving in herds they do move in herds! Varje gång jag ser den här filmscenen börjar jag gråta. Det känns som om det kunde vara jag som är paleontologen som äntligen får höra en återskapad Finn Karin sjunga och jag förstår: jaha, det är så där det verkligen lät när hon startade den där tonen ; aha, det var så där långsamt/snabbt som hon sjöng den där frasen ; ja nu förstår jag vad Nils Andersson menar med huru allt Filma schen för Jurassic park och delar av Nils Andersson beskrivning av Finn Karins sång. 151
smälte samman med en helt av gripande verkan och så vidare. Men känslan går strax över och musikanten Susanne tar över från paleontologen. Som det också ska visa sig i filmen Jurassic Park, så är det i längden inte någon god idé att försöka återskapa vad som en gång varit. Det är inte meningen att människor och dinosaurier skall vara på samma plats samtidigt, eller som kaosteoretikern Dr Malcolm säger vid ett annat tillfälle i filmen: You can t undo millions of years of evolution!. Traditionen är en kedja Det kaosteoretikern säger om evolutionen skulle i detta fall kunna översättas till: det går inte att göra hundra år av tradition ogjord. Det är inte meningen att jag och Finn Karin ska mötas. I stället är jag och Finn Karin och alla andra folksångare delar av samma kedja som oundvikligt måste följa på varandra. Vi är delar av en gehörstradition. En tradition där musicerandet i stunden Finn Karin i form av en Brachiosaurus och Susanne Rosenberg som Dr Grant. Teckning av Olga Rosenberg 2009. 152
står i fokus och där varje person bidrar med sitt konstnärliga uttryck. Visorna och låtarna färdas genom tiden med hjälp av just musicerandet. Och det som sjungs idag är inte mindre autentiskt än det var när Finn Karin sjöng, bara annorlunda. Vi är alla länkar i samma kedja. De notbilder som bevarats i samlingar som Svenska låtar är som skelett för oss att klä på med vår tids kropp och själ. Svenska låtar ger oss tillgång till märgfulla skelett att bygga våra musikaliska uttryck och erfarenheter att på. De kan aldrig vara själva musiken utan bara inspirationen. Och när det gäller Finn Karins koraler så har vi inte bara notbilden skelettet utan också Nils Anderssons beskrivning av hennes sång som ger oss lite mer kött på benen, en bättre utgångspunkt för vårt konstnärliga uttryck idag. Det blir en viktig källa som det är både stort och inspirerande att ta del av. Så tack Finn Karin och Andersson för det! Utgångspunkten för denna text är ett föredrag hållet vid Folkmusikkommissionens jubileumssymposium på Nordiska museet i augusti 2008. Källor Andersson, Nils 1922. Svenska låtar, Dalarna 1. Stockholm: P. A. Nordstedts. [Faksimilutgåvor finns från 1978 samt 2000 och senare] Jurassic Park 1993. Film av Universal Pictures med manus av Michael Crichton och i regi av Stephen Spielberg. Noter 1 Andersson 1922, s. 128 f. 2 Ibid., s. 129. 153
154