3a/2013 Nordiskt Häfte E-förvaltning inom lantmäteri Utbildning, forskning och lantmäterikompetens i samhället Ombudsmannarapporterna: Sverige, DAnmark, Norge och Finland
Leica Geosystems World leader in spatial measurement Machine Control Metrology Surveying & Engineering Imaging & Scanning Building & Construction Mining & Agriculture Whether building a house or a bridge, a map or an aircraft, you need reliable measurements. So when it has to be right, professionals trust Leica Geosystems to help them collect, analyze, and present spatial information. accurately, model quickly, analyze easily, and visualize and present spatial information. Those who use Leica Geosystems products every day trust them for their dependability, the value they deliver, and the superior customer support. With close to 200 years of pioneering solutions to measure the world, Leica Geosystems is best known for its broad array of products that capture data Precision, value, and service from Leica Geosystems. When it has to be right. Leica Geosystems Oy Sinikalliontie 3 A, 02630 Espoo, Puh. (09) 415 40 200 www.leica-geosystems.fi
INNEHÅLL 3a/2013 5 Ari Laitala (ledaren) Kunde lantmäteriets glansdagar komma åter? 6 Roger Ekman och Ewa Swensson E-förvaltning inom lantmäteri området i Sverige 10 Bent Hulegaard Jensen Frie geodata til alle i Danmark 13 Signe Bock Segaard E-government et konsept for alle? 16 Lea Kujanpää Finska fastighetshandeln förnyas snart 18 Kerstin Vikner och Marie Lyxell-Stålnacke Finns det tillräckligt med lantmäterikompetens i samhället? 21 Anne-Mette Bach, Michael Tophøj Sørensen og Esben N. Clemens Landinspektør Ud dannelsen og rekrutterings- Udfordringen 26 Inge Revhaug (red.) Utdanning og forskning innen eiendomsfag og geomatikk i Norge 32 Hannu Hyyppä, Marika Ahlavuo, Markus Holopainen, mikko Vastaranta, Petteri Alho, Juha Hyyppä, Henrik Haggrén, petri Rönnholm, Tommi Hollström, Ninni Saarinen, Harri Kaartinen, Juho-Pekka Virtanen and Matti Kurkela What It Takes to Refine World-Class Research into High-Class Education 37 Lars Jansson, Ulf Sandgren och Ewa Swensson Ombudsmannarapport Sverige augusti 2012 augusti 2013 39 Henning Elmstrøm OMBUDSMANDSRAPPORT DANMARK AUGUST 2012 AUGUST 2013 40 Leikny Gammelmo Ombudsmannsrapport fra Norge 41 Pekka Halme, Tore Granskog och Ari Laitala Ombudsmannarapport Finland AUgusti 2012 augusti 2013 42 NYHETER UTGIVARE: Finlands Lantmäteriingenjörers Förbund rf, MAKLI rf, Suomen Kartoittajayhdistys SKY rf, www.maankaytto.fi Chefradaktör: Ari Laitala, e-post: paatoimittaja maankaytto.fi, tel. +358 40 546 3806. PÄRM: istockphoto.com/lunamarina.
Do you need support, good advice or trusted partner to a fantastic voyage in the world of location and gis? We guarantee you an access to a comprehensive setup of innovative know-how and services in the amazing fields of location and open data, location data management, location intelligence & analytics, service design and integration, location-based application development, user experience and outsourcing services. and we have extensive knowledge about land parcel identification systems. read more at karttakeskus.fi part of affecto group
LEDAREN Kunde lantmäteriets glansdagar komma åter? Det sägs att lantmätare är det näst äldsta yrket i världen. Det kanske är sant, men det är ett faktum att lantmäteriet alltid spelat en stor roll när nationer har börjat sin utveckling mot modernare samhällen. Kanske det bästa exemplet i det nordiska sammanhanget är Gustav Vasas jordreformer och utvecklingen av jordbeskattningen under 1500-talet. Allt detta före den svenska stormaktstiden på 1600-talet. Även idag (och kanske mer än någonsin) är tillförlitligt markägande, smidiga fastighetsöverlåtelser och jordbeskattning väsentliga för en fungerande ekonomi. Detta syns i utvecklingen av städerna, men även på landsbygden, särskilt i anknytning till jordbruket. Bristen på ett välfungerande fastighetssystem kan ses till exempel genom svårigheter inom livsmedelsproduktionen i utvecklingsländerna. Det är tydligt att det globalt sett fortfarande finns mycket kvar att göra inom utvecklingen av fastighetssystem. Men hurdan är situationen i de nordiska länderna? Är vårt huvudsakliga arbete här redan gjort, och är det nu bara dags att göra saker mer kostnadseffektivt, främst genom tillämpning av ny teknik? Vad är egentligen vår roll i det moderna samhället? Skulle det inte räcka att vi fortsätter göra ett gott jobb med våra nuvarande uppgifter? Kanske, men det verkar som att vi har svarat på frågan redan genom att vidta ytterligare åtgärder. Stora globala och lokala utmaningar har tilltalat vår yrkeskår och vi har redan fångat bollen. Jag menar här särskilt kampen mot klimatförändringen, där kompetensen inom vårt yrke behövs i mycket bred front. Man borde observera och kartlägga följderna av klimatförändringen samt riskerna. Samhällen borde planeras så att de är mer energieffektiva. På landsbygden kunde omarrondering ha en roll inom kampen mot klimatförändringen. Förvaltare av fastighetsbestånd lägger mer och mer uppmärksamhet på att uppnå energibesparingar och hållbarhet. Klimatförändringen är en utmaning som varken går lätt eller snabbt att vinna. Den kan pågå i hundratals år, om det inte är för evigt. Och det finns faktiskt ganska mycket mer. Urbaniseringen pågår fortfarande i västvärlden och även i Norden. Globalt är utmaningarna återigen enorma, börjande från markförvaltningen i stadsområden under utveckling. Dagens slogan är Smarta städer. Detta ramverk har varierande innehåll beroende på utvecklingsnivån. I våra länder är en av de viktigaste frågorna: hur gör man en stad mer konkurrenskraftig? Tiden då stadsutveckling bara betydde planering, jordförvaltning och byggande är förbi. Vi måste fråga oss vilken typ av stadsstruktur är konkurrenskraftig ur en ekonomisk synvinkel, hur man skapar innovativa städer, hur trafiken kunde göras mer intelligent, vad ett smart fastighetsägande inom privata och kommunala sektorn innebär, hur synergier skapas, hur man kan höja produktiviteten hos aktörer, hur man borde använda informationsteknologi och andra verktyg för att lösa dessa problem och så vidare. Det här är inte enkla frågor att besvara. Men lyckligtvis behöver vi inte att lösa alla dessa utmaningar på egen hand. Diversifierade professionella team och nätverk är de som förväntas hantera dessa stora ambitioner. Nya arbetssätt behövs, men samtidigt representerar de en ny utmaning. Det är inte lätt att arbeta effektivt och innovativt i processer som överskrider organisatoriska gränser. Har vår utbildning förnyats tillräckligt för att svara på dessa krav? Har vårt utbildningssystem anammat kontinuerlig förnyelse? Åtminstone borde det ha gjort det. I rubriken frågade jag lite provokativt om lantmäteriets glansdagar kunde komma åter. Frågan ställdes in i en retorisk bemärkelse och inte på stort allvar. Jag tror och anser att glansdagarna aldrig varit förbi. Vår professionella framtid ser mycket intressant ut, kanske ännu intressantare än vi hittills har insett även om det ser ut som om vi redan har identifierat och tagit oss an många nya utmaningar. Översatt från engelska av Karin Kolis. ARI LAITALA ari.laitala maankaytto.fi Maankäyttö 3a 2013 5
SVERIGE egov E-förvaltning inom lantmäteri området i Sverige Roger Ekman och Ewa Swensson I Sverige är vi vana vid konsensus alla ska vara överens. E-förvaltning har inte så mycket med elektronik att göra, eller webbtjänster för den delen. Alla har väl i och för sig rätt att göra sin tolkning av begreppet, men det blir lite svårt att kommunicera om alla har olika definitioner. Regeringens har därför valt att som mål för svensk e-förvaltning formulera följande det ska vara så enkelt som möjligt för så många som möjligt att få ta del av sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter. E-förvalting är verksamhetsutveckling Regeringen har beskrivit sin e-förvaltningsstrategi så att det handlar om verksamhetsutveckling med stöd av modern teknik. Det är nästan svårt att tänka sig verksamhetsutveckling utan det stödet, alltså kan vi betrakta IT-stödet som självklart och fokusera på begreppet verksamhetsutveckling. Ett annat exempel är Regeringens e-delegation, som bland annat har initierat tillkomsten av Statens Servicecenter, en ren organisationsfråga som knappast har särskilt mycket med elektronik att göra. Servicecentrets uppgift är att ta över vissa administrativa uppgifter såsom tex lönehantering, från de myndigheter som så önskar. Utvecklingsmyndigheter för e-förvaltning Regeringen har utsett fyra myndigheter att vara ansvariga för utvecklingen av e-förvaltningen, utöver sina kärnområden också inom sina respektive samhällssektorer. De fyra myndigheterna är: Skatteverket för personer Bolagsverket för företag och företagande 6 Maankäyttö 3a 2013
Transportstyrelsen för fordon och förare Lantmäteriet för geografisk information och fastighetsinformation. Utvecklingsmyndigheternas uppdrag är att samarbeta med andra myndigheter, organisationer och näringsliv inom sin sektor. För Lantmäteriets del innebär det sådana som typiskt vänder sig till fastighetsägare. Utvecklingsmyndigheterna har alltså fått ett uppdrag av Regeringen som går utöver de uppgifter man kan finna i lagstiftningen. Uppdraget sträcker sig till och med 2014, men ska förmodligen ses som en start på en förändring av offentlig förvaltning som vi är vana att se den. E-delegation Ett annat initiativ är inrättandet av e-delegationen som samordnar förvaltningsgemensamma utvecklingsinsatser. Delegationen består av generaldirektörerna för femton statliga verk, däribland Lantmäteriets, samt en företrädare för intresseorganisationen Sveriges kommuner och Landsting (SKL). Den här typen av myndighetsövergripande initiativ är nödvändiga i Sverige som har mycket starka och självständiga myndigheter. Ska en samordning ske är det nödvändigt med en tydlig styrning från Regeringens sida, annars riskera Sverige att tappa i konkurrenskraft gentemot andra länder. Våra medborgare som inom många områden är vana vid snabbare och bättre service från många företag kan komma att tappa förtroendet för en förvaltning som inte kan göra detsamma. Lantmäteriet som utvecklingsansvarig myndighet Inom Lantmäteriet har vi tagit fasta på att utveckling av e-förvaltning inte är något särskilt, utan helt enkelt är verksamhetsutveckling. Vi har t.ex. övervägt att ha en särskild e- förvaltningsstrategi, men avstått. Det Lantmäteriet fokuserar på är verksamhetsutveckling utgående från medborgarens behov, snarare än förvaltningens. Och detta till synes självklara innehåller en del sprängstoff. I en viss situation behöver t.ex. en fastighetsägare ofta kontakt med ett antal myndigheter, kommunala förvaltningar och också privata företag för att tillgodose sitt behov. Om du t.ex. ska bygga ett hus så kan du behöva fastighetsbilda, få bygglov, få rätt att ansluta en enskild väg till allmän väg, miljötillstånd, banklån, få huset byggt med mera (dessa senare kontakter med näringslivet är en del av problematiken för den enskilde, men lämnas i fortsättningen utanför resonemanget). Samhället är inte organiserat efter detta fastighetsägarens behov utan snarare efter lagstiftarens. Det är i större utsträckning strukturen hos lagarna som anger hur i vart fall den offentliga förvaltningen möter medborgaren, än medborgarens behov. Ansvaret ligger hos den enskilde att samordna myndighetskontakterna så allt sker i rätt ordning och inget glöms bort, en närmast övermänsklig uppgift. Det borde vara tvärtom. Om vi menar allvar med att möta medborgarna på deras villor och i deras situation ställer det alltså inte bara krav på den enskilda myndigheten, utan på hela förvaltningsorganisationen. Myndigheterna måste sluta bevaka revir och fokusera på sitt enskilda uppdrag och börja fokusera på medborgarna. Det är också en utveckling som sker nu. Lantmäteriet har därför valt att inledningsvis koncentrera e-förvaltningsarbetet i tre spår: bygga och utveckla fastigheter och infrastruktur köpa, äga och sälja fastigheter söka, hitta och använda geografisk information och fastighetsinformation. Bygga och utveckla fastighet och samhällets infrastruktur En effektivare planeringsprocess Lantmäteriet och Boverket samarbetar inom ramen för ett gemensamt utvecklingsprogram Samordning av detaljplanering och fastighetsbildning (SPF). Programmet ska pågå fram till år 2015. Syftet med samarbetet är att effektivisera detaljplanerings- och fastighetsbildningsprocesserna och korta exploatörens tid från idé till färdigbyggt projekt. Programmet har två fokusområden: 1. Detaljplaner ska hålla sådan kvalitet att det inom gällande regelverk går att besluta om markens indelning i fastigheter samt om anläggningar och servitut. 2. Detaljplanearbete och fastighetsbildning ska ske sammanhängande i en digital miljö. Inom fokusområde 1 ska en beskrivning tas fram av vilka kompetenser som såväl detaljplanerare som fastighetsbildare behöver, för att kunna arbeta effektivt tillsammans i den samordande process programmet beskriver. Inom fokusområde 2 levererade Boverket förra året rapporten Harmonisering av kommunernas planarbete i digital miljö, vilken upprättats inom SPF-programmet i samråd med SKL och Länsstyrelsen. Den digitala samverkan SPFprogrammet beskriver baseras på en enhetligt beskriven processbeskrivning med tydliga definitioner av ingående begrepp baserat på tjänstebaserat informationsutbyte. Bästa tillgängliga information ska finnas tillgängligt genom hela planerings- och fastighetsbildningsprocessen. Varje aktör kan ha sina egna ärendehanterings- och expert/verksamhetssystem. Kommunikation med allmänhet och sakägare ska ske med Maankäyttö 3a 2013 7
de generella tjänster som utvecklas inom e-delegationen. Ett antal programvaruleverantörer ska till i sommar bygga prototyper, som visar detta. Det blir en första test på att de principer e-delegationen förespråkar fungerar. Bygglov Sveriges kommuner och Landsting (SKL) har nyligen tillsammans med ett antal kommuner och, myndigheter påbörjat ett projekt för att utveckla en digital bygglovshantering. Där finns det sedan tidigare ett antal modeller och system att utgå från. Avsikten är att en processbeskrivning med tillhörande beskrivning av begrepp och informationsmängd ska tas fram. Denna ska kopplas ihop med den som avser detaljplanering och fastighetbildning. En för de processerna gemensam prototyp ska också tas fram. Köpa, äga och sälja fastigheter Elektronisk ansökan rörande fastighetsinskrivningsärenden och digital ärendehantering Elektronisk ansökan i inskrivningsärenden driftsattes i oktober 2012. Tjänsten ger ingivare som står under tillsyn av Finansinspektionen eller motsvarande, exempelvis banker och mäklare, möjlighet att som ombud för fastighetsägare ge in ansökningar om lagfart och inteckning i digital form i stället för på papper. Målet är att tjänsten ska användas i en majoritet av dessa ärenden. Idag lämnas omkring 70 procent av ärenden in av banker, mäklare och andra som fungerar som ombud och ingivare åt fastighetsägare så huvuddelen av alla ärenden kommer alltså att kunna lämnas in digitalt. De positiva effekterna av detta blir mycket stora såväl hos fastighetsägare och dess ombud som hos Lantmäteriet. Det handlar om hundratusentals ansökningar som kan hanteras snabbare, billigare och med mycket bättre kvalitet. Det finns ännu inte legala förutsättningar att göra tjänsten elektronisk ansökan tillgänglig för privata fastighetsägare. Genom att ett ärenderegister med elektroniska akter ersatt pappershantering och arkiv har det nu också blivit enklare att komma åt information om ärenden. Söka, hitta och använda geografisk information och fastighetsinformation Utveckling av geodatasamverkan Lantmäteriet samarbetar med en mängd myndigheter och kommuner i syfte att tillhandahålla geografisk och fastighetsin- 8 Maankäyttö 3a 2013
formation på ett samlat sätt inom ramen för geodatasamverkan. Idag ingår 17 av 23 är informationsansvariga organisationer, som tillgängliggör sina geodata. Totalt är 153 samverkansparter är för närvarande med och får tillgång till det samlade utbudet av geodata. Fler tillkommer successivt. En ny nationell geodatastrategi är framtagen med visionen Så enkelt som möjligt för så många som möjligt att hitta, förstå och använda geodata. Strategin beskriver hur vi skapar en väl fungerande infrastruktur för geodata i Sverige. Målgruppen för geodatastrategin är Geodatarådet, informationsansvariga organisationer, parter i geodatasamverkan och andra som medverkar i infrastrukturen för geodata. Det har utvecklats ett antal bastjänster avseende dels om förbättrade kartvisningstjänster, dels om tjänster för direktåtkomst av fastighetsinformation. Tjänsterna är inte utvecklade för att direkt möta behoven hos slutanvändare. Den vänder sig istället till vidareförädlare eller systemutvecklare för integration i olika specifika verksamhetssystem. Detta gäller alla tjänster förutom e-tjänsten Kartsök och ortnamn som möjliggör att söka och titta på Lantmäteriets samlade kartinnehåll direkt från webläsaren. Genom tjänsterna minskar behovet för många användare att, som hittills, själva hämta hem, lagra och hålla informationen uppdaterad. Uppdaterad information läses istället direkt från Lantmäteriet till användarens system när behoven uppstår. Gemensamt planerings- och beslutsunderlag Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Lantmäteriet samverkar för att åstadkomma samsyn om innehåll och kvalitetskrav på framtida enhetliga storskaliga geodata. Arbetet ska resultera i specifikationer för bland annat byggnader, adresser, ortnamn, ortofoto och höjdmodell samt övrig topografisk information. För att säkerställa att dessa geodata löpande sköts om och har rätt kvalitet enligt specifikationerna ska även framtida processer för samverkan (avseende insamling, lagring och tillgängliggörande) beskrivas. Målet är att enhetliga geodata ska bidra till enklare och effektivare myndighetsutövning för bland annat planarbete, fastighetsbildning och bygglovshantering och vara till nytta även för medborgare och näringsliv. Problem och svårigheter Det finns en önskan från allmänheten om att få tillgång till effektiva e-tjänster. Det finns också i stor utsträckning tillgång till kraftfulla IT-verktyg. Men det tar tid är att få lagstiftningen på plats. Det finns också en risk i att tjänsteutvecklingen går så snabbt och att det uppstår en mängd tjänster som inte lämpligen går att kombinera med varandra beroende på avsaknad av gemensamma definitioner och regler. Följden blir att parallella tjänster med likartat innehåll behöver tas fram och förvaltas. Till viss del kan detta inte undvikas, eftersom verkligheten måste modelleras för att kunna omsättas i objekt och tjänster. Denna modellering sker utifrån ett visst betraktelsesätt som omöjligen kan passa alla. Oftast går det dock att hitta ett överordnat begrepp som de olika verksamheterna kan ansluta sig till. I begreppet bastjänst ligger att inriktningen på tjänsten ska ha som utgångspunkt att passa en bred användning och kunna utgöra underlag för specifika tilläggstjänster. Tjänsteproducenter behöver ha gemensamma riktlinjer att arbeta utifrån för att minimera risken för att onödiga tjänster utvecklas som inte kan kombineras med andra tjänster. Det finns också behov av att definiera vad som ingår i informationsansvaret och också tydliggöra vilka organisationer/myndigheter som har ansvar för vilken information. En annan risk är att man är alltför ivrig att bygga sina system och inte börjar med att göra grundliga verksamhetsanalyser. All utveckling måste, som vi betonade redan inledningsvis, utgå från verksamhetens önskemål där teknikerna bara pekar på möjligheter. För oss som är verksamma inom lantmäterisektorn innebär det att i alla lägen se vår del som en del i en större helhet. Det är i sig en utmaning. Avslutande kommentarer Det finns en politisk vilja hos den svenska Regeringen att genomföra en verksamhetsutveckling med stöd av IT. Detta kräver att myndigheterna samverkar och att vissa utpekade myndighetertar på sig ett större ansvar än vad som normalt ingår i deras kärnuppgifter. Utmaningen ligger i att hitta samverkanskoncept och att få alla grundläggande strukturer på plats. I Sverige är vi vana vid konsensus alla ska vara överens. Detta förlänger beslutsprocessen. Men när man väl är överens, då går det lättare att genomföra besluten. Trögheten just nu ligger främst i att får ett lagsystem som går i takt. Mer information finns på http:// www.e-delegationen.se. Information i 3D Det finns en efterfrågan på information i 3D som myndigheterna idag kan tillgodose endast i begränsad omfattning. En analys ska göras för att få fram hur detta behov bättre kan mötas eller vilka informationsslag det handlar om. Användningen av byggnadsinformationsmodeller (BIM) ökar kraftigt inom byggindustrin, hos arkitekter, planerare och andra. Myndigheterna har endast i begränsad utsträckning hängt med i den utvecklingen. Det ska undersöka si vad mån berörda myndigheters information bör kunna tas emot och tillhandahållas enligt BIM. Roger Ekman, senior adviser Ewa Swensson, utvecklingsstrateg Maankäyttö 3a 2013 9
DANMARK egov Bent Hulegaard Jensen Frie geodata til alle i Danmark En geodata-revolution skyller netop nu indover Danmark. Baggrunden er frikøbet af grunddata, strømlining af data og registre, og sikring af nem adgang til data alt sammen initiativer, som er et resultat af aftalen om Den fællesoffentlige digitaliseringsstrategi. Den danske Regering, Kommunernes Landsforening og Danske Regioner har i august 2011 indgået en aftale om Den fællesoffentlige digitaliseringsstrategi 2011 2015 med den politiske undertitel Den digitale vej til fremtidens velfærd. Digitaliseringsstrategien skal bidrage til fælles målsætninger om kvalitet, tryghed og effektivitet i den offentlige sektor og i samfundet som helhed. Den nye digitale velfærd skal realiseres ved modernisering af den offentlige sektor gennem en bedre udnyttelse af it og ny teknologi i den offentlige service samt via et offentlig digitalt samarbejde mellem myndigheder, borgere og private virksomheder. Tre veje til målet Digitaliseringsstrategien er opdelt i tre hovedspor, hvoraf spor 3 Tættere offentlig digitalt samarbejde omfatter fokusområderne: Robust digital infrastruktur: For at sikre en velfungerende og troværdig informationsudveksling af digitale data, er det vigtigt, at den digitale infrastruktur er på plads. Dette vil lette udvekslingen af data og gøre det billigere for myndigheder at udvikle nye digitale løsninger, da eksisterende datasamlinger kan indgå i nye it-løsninger. Den digitale infrastruktur skal udbygges og konsolideres således, at der åbnes mulighed for en bedre digital dialog mellem offentlige myndigheder, private erhvervsvirksomheder og den enkelte borger. Pejlemærker for den digitale infrastruktur frem mod 2015: Den offentlige sektor skal fremstå enkel og sammenhængende for borgere og virksomheder. Alle offentlige myndigheder skal benytte den fælles it-infrastruktur dobbeltudvikling skal undgås. Hvor det er muligt skal den fællesoffentlige infrastruktur samtænkes med den private sektor. Initiativerne i forhold til den digitale infrastruktur omfatter bl.a. et bedre samarbejde mellem de offentlige myndigheder omkring it-arkitektur og fælles distribution af grunddata. Fælles grunddata for alle myndigheder: Ved at sikre, at data der benyttes på tværs af offentlige myndigheder samles i veldefinerede grunddatasamlinger, åbnes der mulighed for etablering af et datafundament, der på sigt skal danne grundlag for digital forvaltning af høj kvalitet i den offentlige sektor. Således skal der være ensartede metoder til at beskrive de forskellige grunddataoplysninger, som kan distribueres til brugerne, hvorved der ikke opstår misforståelse omkring datas tolkning ved brug af disse i eksempelvis den offentlige sagsbehandling. Pejlemærker for fælles grunddata frem mod 2015: Grunddata skal være af høj kvalitet og sammenhængende. Grunddata skal genbruges. Grunddata skal distribueres på en effektiv, stabil og smidig måde. Initiativerne i forhold til de fælles offentlige grunddata knytter sig blandt andet til udbygning af de autoritative geografiske grunddata og øget brug af ejendoms-, bygnings- og adressedata. Digitaliseringsklar lovgivning: En række af de eksisterende love er udfærdiget i en tid, hvor den digitale teknologi spillede en mindre rolle i den offentlige forvaltning. Det er derfor vigtigt, at der sker en tilpasning af lovgivningen, så myndigheder ikke forhindres i at udnytte den seneste teknologi ved udveksling af digitale data i sagsbehandlingen. Pejlemærker for digitaliseringsklar lovgivning frem mod 2015: Lovgivningen skal tilpasses den digitale infrastruktur med mulighed for at skabe en mere effektiv offentlig forvaltning. Lovgivningen skal sikre, at det bliver obligatorisk at udveksle digitale data i forbindelse med eksempelvis dialog mellem det offentlige og virksomheder/borger. Initiativerne på dette område knytter sig blandt andet til lovgivning om obligatorisk digital selvbetjening og lovgivning om digitale breve, der skal have samme juridiske gyldighed som breve på papir. Fremdrift og fællesoffentlig styring: Dette fokusområde handler mindre om at udvikle nye it-løsninger og mere om at sikre en mere konsekvent og systematisk udbredelse af den fællesoffentlige infrastruktur og de fælles løsninger, der er udviklet inden for de seneste år. Dette vil også få konsekvenser i forhold til udvikling af nye it-løsninger, idet disse skal være funderet i veldokumenteret business case og gerne støttes af interesser på tværs af forvaltningsmyndigheder. Pejlemærker for fremdrift og fællesoffentlig styring frem mod 2015: Styrke fællesoffentlig koordinering og samarbejdet på tværs af myndighedsgrænser. Nye offentlige digitaliseringsprojekter skal dokumenteres i forhold til cost/benefit-forhold. Digitaliseringsstrategiens realiserede gevinster skal synliggøres og dokumenteres. 10 Maankäyttö 3a 2013
Initiativerne på dette område understøttes af projekter der blandt andet har til formål at opstille klare retningslinjer for en klar ansvarsfordeling mellem de forskellige offentlige myndigheder samt øget koordinering ved udvikling og implementering af initiativerne i tilknytning til den fællesoffentlige digitaliseringsstrategi 2011 2015. Gode grunddata til alle Som et led i implementeringen af den fællesoffentlige digitaliseringsstrategi blev der i efteråret 2012 indgået en aftale mellem den danske regering og Kommunernes Landsforening omkring brug og adgang til grunddata. Aftalen omfatter konkrete initiativer vedrørende forbedring af flere centrale offentlige registre samtidig med, at data i disse registre nu frit og vederlagsfrit stilles til rådighed for alle såvel offentlige myndigheder, private virksomheder som privatpersoner. Hertil kommer, at der etableres en fællesoffentlig distributionskomponent en såkaldt datafordeler der åbner mulighed for en effektiv og billig distribution af de autoritative grunddata. Aftalen der også benævnes Grunddataprogrammet omfatter herudover følgende elementer: Samling og forbedring af de landsdækkende ejendomsrelaterede datasamlinger, så oplysninger om ejendomme og bygninger samt disses ejerforhold registeres på en ensartet måde i de registre, der på sigt vil udgøre de autoritative datasamlinger på ejendomsområdet. På adresseområdet etableres en sammenhængende infrastruktur, og datagrundlaget forbedres. På vandforvaltningsområdet etableres et landsdækkende fællesoffentligt grunddatasæt for vandløb. På virksomhedsområdet forbedres dataene i det centrale virksomhedsregister, og der gives fri adgang til data. Ved at stille grunddata gratis til rådighed, forventes der en række mærkbare fordele. Fordele, der ikke kun knytter sig til en mere effektiv sagsbehandling inden for den offentlige sektor, men også fordele for den enkelte virksomhed eller privatperson blandt andet ved en forventet reduktion i sagsbehandlingstiden, da de samme data ikke skal indberettes til forskellige offentlige myndigheder og et øget antal selvbetjeningsløsninger. Hertil kommer, at gratis grunddata vil være med til at sikre, at: Omfanget af dobbeltregistrering undgås og kræfterne benyttes til at vedligeholde de autoritative datasamlinger. Datakvaliteten i registrene styrkes ved øget anvendelse af data. Styrke udviklingen af digitale arbejdsgange og dermed erstatte de papirbaserede arbejdsgange. Ideen bag den offentlige datafordeler er, at data fra de autoritative grunddatasamlinger formidles videre til de relevante sags- og forretningsområder inden for såvel den private som offentlige sektor. Omkostninger ved erhvervelse af rettighed til grunddata ikke længere forhindrer private virksomheder i at udvikle og afprøve nye forretningsmuligheder. Med adgang til frie grunddata er der en forventning om, at der i det danske samfund opnås en større effektivitet blandt andet i den offentlige sagsbehandling, en øget vækst og mulighed for udvikling af nye innovative digitale services. Omkostningerne ved at stille grunddata vederlagsfrit til rådighed finansieres af de forskellige offentlige myndigheder. Det vil sige, at de enkelte myndigheder via deres bevilling eller bloktilskud bidrager til produktion, vedligeholdelse og kvalitetssikring af grunddata. Adgangen til frie grunddata forventes i løbet af de kommende år at blive en god forretning for den offentlige sektor og for samfundet som helhed. Den samfundsmæssige gevinst forventes at blive i størrelsesordenen ca. 800 millioner kroner pr. år i 2020. Geodata en del af de autoritative grunddata Alle geografiske grunddata stilles med Grunddataprogrammet nu frit til rådighed for såvel kommerciel som ikke-kommerciel anvendelse. Dette omfatter blandt andet data vedrørende ejendom, adresser, bygninger, vejnet og vandløb. De hidtidige restriktioner med hensyn til eksempelvis anvendelse af det Fællesoffentlige Geografiske Administrationsgrundlag (FOT), der er et digitalt kortgrundlag udarbejdet i et samarbejde mellem stat og kommunerne, er nu fjernet og dataene kan frit benyttes. Herved åbnes der mulighed for, at disse data frit kan anvendes på tværs i den offentlige forvaltning, og at data frit kan indgå i nye produkter, der udvikles af virksomheder på kommerciel basis. De første geografiske grunddataregistre frikøbt pr. 1. januar 2013 er: Matriklen omfattende matrikelregisteret og kortet, indeholder oplysninger om Danmarks ca. 2,5 mio. jordstykker og deres arealstørrelse. Jordstykkerne er entydigt identificeret ved Maankäyttö 3a 2013 11
matrikelnummer og geografisk stedfæstet på matrikelkortet. Matriklen vil danne basis for opbygning af et landsdækkende ejendomsregister dækkende over alle jordstykker, ejerlejligheder og bygning på fremmed grund. Landkortdata Det Fællesoffentlige Geografiske Administrationsgrundlag (FOT) der omfatter topografiske kortdata i form af byafgrænsninger, veje, topografi og andre terrængenstande. Danmarks Administrative Geografiske Inddeling (DAGI) der indeholder geografiske data om en række af de vigtigste administrative enheder eksempelvis kommuner, regioner, postnumre og retskredse. Stednavne- og Stamoplysningsregisteret der indeholder et stort antal stednavne, der kan benyttes sammen med de topografiske kortdata. Højdemodel omfattende en digital terrænmodel dækkende Danmark. Adgang til frie geografiske grunddata vil blandt de private virksomheder åbne mulighed for udvikling af nye løsningskoncepter og anvendelsesmuligheder. Dette vil resultere i, at geografiske grunddata ikke længere er forbeholdt fageksperter, men at data eksponeres overfor nye brugergrupper. Sammenholdt med den teknologiske udvikling inden for blandt andet mobile tjenester vil det resultere i, at geografiske grunddata udbredes til nye brugergrupper og i anvendelsessammenhænge, som ikke tidligere har været set. En mangeartet anvendelse af geografiske grunddata vil stille krav om høj datakvalitet, et krav der netop åbnes mulighed for at opfylde ved at et stort antal brugere benytter de samme grunddata og derved er fælles om at højne kvaliteten heraf fremfor at opbygge individuelle datasamlinger med ensartede datasæt. I forhold til den fællesoffentlige digitaliseringsstrategi skønnes det, at samfundsværdien af de frikøbte grunddata i de kommende år vil stige med 15 procent pr. år, og at der er store vækstmuligheder indenfor blandt andet GPS-navigation, mobile tjenester, transport, forsyning samt energi og klima. Udover ejendomsdataområdet vil frigivelsen af data få stor indflydelse på de sagsgange, der vedrører brugen af virksomheder og personoplysninger. Ideer og koncept bag den fælles offentlige digitaliseringsstrategi betegnes som lovende. Omvendt må det også erkendes, at for at opnå den effektiviseringsgevinst der synliggøres i strategien, forudsættes store omlægninger vedrørende tilrettelæggelse af nye sagsprocedurer blandt andet med hensyn til vedligeholdelse af grunddata, omlægning af de eksisterende datasamlinger, distribution og formidling af information om grunddata m.v. Disse udfordringer er ikke udelukkende af teknisk karakter, men vil i vid udstrækning også knytte sig til organisatoriske og vidensbaserede udfordringer. Med frie grunddata har vi Danmark taget et stort skridt i brugen af digitale geografiske grunddata til brug ved digital forvaltning og administration men vi er endnu ikke i mål! De kommende år vil give store udfordringer på området, men et samarbejde på tværs af ikke kun den offentlige sektor, men også den offentlige og private sektor imellem, vil forhåbentlig kunne løse udfordringerne. Referencer Den digitale vej til fremtidens velfærd, Den fælles offentlige digitaliseringsstrategi 2011 2015, Økonomistyrelsen, august 2011. Gode grunddata til alle en kilde til vækst og effektivisering, den fælles offentlige digitaliseringsstrategi 2011 2015, Digitaliseringsstyrelsen, oktober 2012. Frie grunddata på vej mod nye løsninger Frikøb af grunddata, herunder de geografiske grunddata, må betegnes som den største forandring af den danske geodata-sektor inden for nyere tid. Det, at data nu er frit tilgængelig for alle er én ting. Det, der på sigt må forventes at forandre samfundet, er de muligheder, som fri dataadgang åbner i forhold til tilrettelæggelse og gennemførelse af opgaveløsningerne. Det vil således nu være muligt at nytænke en lang række såvel offentlige som private arbejdsprocesser, der tidligere blev løst ud fra specifikke lovgivningsmæssige hensyn, herunder hensynet til vedligeholdelse af én specifik datasamling. Et af de områder, hvor der i de kommende år må forventes store forandringer, er ejendomsdataområdet. Let og fri adgang til ejendomsinformation vil for den enkelte huskøber/sælger forenkle processen, spare tid og penge i den finansielle sektor, og en forenkling af ejendomsdata vil også give den kommunale sagsbehandling en række effektiviseringer. Blot det at samle al information om ejerforhold i ét nyt register kaldet Ejerfortegnelse i modsætning til dagens ejerinformation i henholdsvis Tingbogen og EjendomsStamRegisteret, vil være en stor fordel for både de private og offentlige aktører. Abstract In Denmark a common public digitization strategy has been drawn up for the period 2011 2015. The strategy aims among other things to create a basis for building a robust digital infrastructure for the exchange of digital data between public authorities. As part of the digital infrastructure it has been decided to make available a number of geographic basic data for both commercial and non-commercial use. It is a wish to compile the data in authoritative data collections which can be used across authorities, business enterprises and the single citizens. With free geographic basic data new possibilities are opened for development of new digital solutions for streamlining of among others the public sector in Denmark. Lektor og landinspektør Bent Hulegaard Jensen, Aalborg Universitet og geopartner Landinspektørgården A/S 12 Maankäyttö 3a 2013
NORGE egov E-government et konsept for alle? Signe Bock Segaard Demokrati og deltagelse er blitt hedersbegreper i nordisk forvaltning. Det gjelder på sentralt nivå, så vel som på lokalt nivå i alle de nordiske kommunene. Vi snakker om bruker- og borgermedvirkning, om folkeinitiativ og om hvor viktig det er for demokratiet at alle har rett og mulighet til å bli hørt. I den forbindelse er ny teknologi ofte blitt introdusert som et redskap for nettopp å legge til rette for en slik medvirkning og deltagelse i stor skala: Forsøk med internettvalg, elektronisk innbyggerinitiativ og høring samt etablering av utallige debattfora på nettsidene til offentlige myndigheter og etater og ikke å forglemme det offentliges bruk av sosiale medier. Dette er alle eksempler på hvordan forvaltningen bestreber seg på å nå ut med informasjon og kanskje få folket i tale. Alt sammen i demokratiets tjeneste. Hensikten er prisverdig, og likeså de mange initiativer og prøveprosjekter rundt om i de nordiske kommunene. Og i lys av hvor avanserte informasjonssamfunn de nordiske land er veldig stor del av befolkningen har tilgang til og bruker Internett daglig er det også fullt forståelig at ny teknologi har gjort sitt inntok i den måten offentlig forvaltning agerer på. Det er til tross for dette allikevel en kjensgjerning at mange prøveprosjekter og initiativer opplever ikke å oppfylle sine målsetninger og derfor går en stille død i møte. Det hører til sjeldenhetene at kommuner over tid klarer å holde liv i sine nettdebatter, og det er kun unntaksvis de ikke allerede engasjerte borgere som faktisk deltar. Mye forskning har vist at det å bruke ny teknologi i demokratiets tjeneste ofte bare blir enda en ny kanal for de som under alle omstendigheter ville ha deltatt. Et eksempel er internettvalg. De som stemte via Internett ved det norske lokalvalget i 2011, ville med all sannsynlig ha stemt også hvis de ikke hadde mulighet for å stemme elektronisk. Med andre ord, det ser ut til at internettvalg kun i liten grad virker mobiliserende. Men det betyr ikke at forsøket med internettvalg var en fiasko. Velgerne likte internettvalg. Mange benyttet seg av muligheten som ble oppfattet som en praktisk og enkel måte å stemme på og for personer med nedsatt funksjonsevne, bidro det å kunne sitte hjemme og stemme via Internett til økt opplevelse av ro og verdighet. Om slike prosjekter som tar i bruk ny teknologi for å understøtte demokratiske prosesser vurderes som en fiasko eller en suksess, avhenger dermed av hvilke forventninger og kriterier det legges til grunn. Samtidig er det nok også en tendens til å selge slike prosjekter for dyrt, å være for optimistisk på vegne av teknologiens demokratiske potensial og ignorere den kjensgjerning at for mange er teknologien bare et redskap som kan være mer eller mindre nyttig i en gitt sammenheng. Hvis den viser seg å være nyttig, brukes den. Med andre ord, selv om nyhetsverdien i ny teknologi nok kan pirre folks nysgjerrighet, så vil teknologien i seg selv sjelden virke mobiliserende over tid. Det er andre forhold som er viktigere for å mobilisere. En kommunes innbyggere deltar i den lokale debatten offline eller online hvis saken er interessant og relevant og de mener å ha noe å bidra med. Om det skjer online eller offline vil i stor grad avhenge av hva den enkelte betrakter som mest praktisk eller hva man er vant med. Å forstå om de forventningene og mål man måtte ha til elektroniske demokratiprosjekter kan realiseres eller ikke, handler derfor ikke bare om å forstå teknologiens demokratiske potensial, men også om å forstå den lokale konteksten aktørenes behov og kompetanse. Og ikke minst handler det om å forstå hvordan Maankäyttö 3a 2013 13
det enkelte prosjektet organiseres, både i implementeringsfasen og når hverdagen kommer. Det er helt sentralt at prosjektet tilpasses lokale forhold og behov i målgruppene så vel som hos den aktøren som står bak det være seg for eksempel en kommune. Dette vil bidra til å tydeliggjøre prosjektets relevans og på den måten sikre prosjektets legitimitet gjennom en lokal forankring. Forankring innebærer at bruken av teknologien knyttes til etablerte institusjoner og forutsetter at prosjektledelsen har lokalkjennskap. Ikke i så få tilfeller har forsøk og pilotprosjekter blitt frontet av kommersielle aktører med hovedfokus på teknologien og salgsverdien av deres egen forhåndsdefinerte modell for medvirkning og deltagelse. En såkalt best practice for e-government. Det er sjelden en god oppskrift på suksess. Utvikling og iverksetting av demokratiske arenaer online kan ikke gjøres uavhengig av andre arenaer både digitale og fysiske møteplasser og informasjonskanaler. Det er viktig å knytte det digitale og fysiske rommet sammen og vise deres relevans for hverandre, slik at deltagelse i det digitale også fremstår som relevant og nyttig for det som skjer i det fysiske rommet. Hvor nyttig kan det for eksempel ikke være å benytte interaktive kart for å visualisere konsekvensene av ulike alternativer i en reguleringsplan? Visualisering kan bidra til å gjøre informasjon mer tilgjengelig for flere, særlig for de deler av befolkningen som for eksempel synes at lange tekster i en reguleringsplan er ugjennomtrengelige. At bruken av elektroniske redskaper kan ha en nytteverdi er ikke vanskelig å forstå. Det vanskelige består i å synliggjøre denne nytteverdien for målgruppen. Nettopp spørsmålet om målgruppe og hvilke demokratiske aspekter et prosjekt har som mål å nå, er sentralt å avklare. Er hensikten å forbedre tilgangen til informasjon, å utvide mulighetene for deltagelse gjennom etablering av elektroniske paneler og høringer eller å skape elektroniske arenaer for debatt og meningsutveksling? I dette ligger også en oppfordring om at det er de demokratiske målene som legger føringer på, og definerer, prosjektet. De elektroniske løsninger er derimot å betrakte som virkemidler snarere enn som mål i seg selv og det må ikke være teknologien som driver verket, men de demokratiske hensiktene. Imidlertid må ikke bare målene defineres, et prosjekt er også avhengig av at det faktisk finnes et behov. Kanskje behovene er der, men at de allerede dekkes på annen måte? I den forbindelse kan det være relevant å vurdere hvordan ulike arenaer og aktører i det lokale miljøet kan støtte hverandre. Erfaringer fra konkrete prosjekter viser at det kan være hensiktsmessig å betrakte andre arenaer og aktører online så vel som offline som mulige «samarbeidspartnere», snarere enn som konkurrenter. Det kan være å etablere et samarbeid mellom den lokale avisen og kommunen om en felles nettside for elektronisk debatt i stedet for at de har sin egen debattside. Å forankre et prosjekt lokalt, kan gjøres gjennom en prosjektgruppe som kjenner de lokale forholdene prosjektet implementeres i. Men faktum er også at det ofte vil være nødvendig å hente inn ekstern teknisk kompetanse i arbeidet. Kanskje ønsker man å integrere den tekniske kompetansen i prosjektgruppen, men da er det min klare oppfatning basert på erfaringer fra diverse evalueringer at prosjektgruppens sammensetning bør balansere hensynet til faglig kompetanse med hensynet til lokal interesse, engasjement og kjennskap. Er det er kommunalt prosjekt som fordrer at lokale politikere involverer seg, deltar i debatten med borgerne på nettet eller legger ut sin partigruppes syn på ulike saker på nettet, kan man ikke bare ta deres tilslutning for gitt. Lokalpolitikere opplever også tidsklemma, og de må prioritere. Ofte vil de prioritere saker de føler en forpliktelse overfor. Derfor, formell tilslutning og forankring av prosjektet på politisk nivå vil styrke prosjektets troverdighet som et demokratisk tiltak i lokalpolitikken og forplikte politikerne på en avgjørende måte. Samtidig mener jeg at man ikke bør undervurdere arbeidet med å sikre prosjektets kontinuitet gjennom forankring av kompetanse. Det kan være å etablere rutiner for evaluering og utveksling av erfaring og læring eller rutiner for teknisk oppdatering. Når implementeringsfasen er over og hverdagen begynner, vil en slik organisatorisk kompetanseforankring være verdifull. Alene å basere seg på ildsjeler og deres individuelle kompetanse kan vise seg å være dyrt i det lange løpet. Plutselig forsvinner ildsjelen og dermed kompetansen i prosjektet. For å forstå om ny teknologi kan bidra til å gjøre demokrati og involvering til mer enn bare hedersbegreper i offentlig forvaltning, mener jeg at det er helt nødvendig å betrakte elektroniske demokratiprosjekter ikke bare som demokratiprosjekter, der suksesskriterier knyttes til mere eller mindre demokrati i form av blant deltagelse og informasjon, men også som teknologiprosjekter og organisatoriske prosjekter som iverksettes i en gitt kontekst og innen gitte rammer. Dersom ett av disse tre prosjektene mislykkes, er det stor sjanse for at prosjektet som helhet mislykkes. De tre delene må med andre ord spille på lag sammen og mål og forventninger må stå i et realistisk forhold til hva det et mulig å oppnå innen en gitt ramme og kontekst. Det innebærer også å innta en åpen og fleksibel tilnærming til de mulighetene og begrensningene som dukker opp underveis. Erfaring viser at stramme tidsfrister, fastlåste mål og ustabile økonomiske utsikter kan hindre et prosjekt i å lykkes. På samme måte kan dårlig grensesnitt og tekniske løsninger som ikke fungerer, virke som effektive sperrer for at et prosjekt lykkes. Nå vil noen nok innvende at mitt perspektiv her står i motsetning til en forestilling om at e-government er et generelt konsept som kan overføres og brukes av alle; en standardisert best practice-modell. At det finnes best practice for e-government og at det går an for ulike aktører å implementere denne, er en reell forestilling som særlig frontes av kommersielle aktører, men også av offentlige myndigheter som håper på en enkel vei til mer demokratisk legitimitet. Men ikke desto mindre er det en ganske urealistisk forestilling som dessverre flere kommuner har latt seg lokke av. Erfaring viser at en hovedinnvending mot best practice-tankegangen er nødvendigheten av kontekstualisering og tilpasning. Heri ligger det også en åpning for lokal kreativitet og læring. Det finnes for mange ukontrollerbare faktorer til at man kan ta for gitt at en modell for deltagelse og demokrati vil fungere alle steder. Tenk bare på hvor forskjellige nordiske kommuner er i størrelse, befolkningssammensetning, infrastruktur for ikke å nevne kulturelle kjennetegn. Det blir derfor som å kaste blår i øynene på folk å si at det finnes best practice. Det vil være mer riktig å si god praksis. Best practice-konseptet legitimerer seg selv på bekostning av alle andre former for alternative praksiser fordi det presenteres som den ene modellen som per definisjon er best. Samtidig vil bruken av slike modeller rask kunne innebære en ansvarsfraskrivning: Vi har jo fulgt best practice i tur og orden, hva mer kan man forvente? 14 Maankäyttö 3a 2013
Begrepet god praksis åpner derimot opp for at det finnes en praksis som kanskje er bedre enn den aktuelle, men at veien til den bedre eller beste praksisen forutsetter at det gjøres en innsats i form av lokalt tilpasning. Med dette skjer det også en ansvarstilskrivning ved at det forutsettes at den lokale aktøren reflekterer over sin egen situasjon og ikke ukritisk implementerer en forhåndsdefinert modell. Veien fra god, til bedre og endelig best praksis for demokrati og deltagelse går gjennom lokal tilpasning og kontekstualisering. Ikke gjennom forhåndsdefinerte modeller. Forsker Signe Bock Segaard Institutt for samfunnsforskning Oslo Dette essay er i hovedsak basert på forfatterens eiet arbeid, bl.a.: Segaard, Signe Bock, Harald Baldersheim & Jo Saglie (2012). «E-valg i et demokratisk perspektiv. Sluttrapport». ISF Rapport 2012:5. Oslo: Institutt for samfunnsforskning Segaard, Signe Bock & Jo Saglie (red.) (2012). «Evaluering av forsøket med e-valg 2011. Tilgjengelighet for velgere, tillit, hemmelig valg og valgdeltagelse». ISF Rapport 2012:3. Oslo: Institutt for samfunnsforskning Segaard, Signe Bock (2010). Veje til lokalt e-demokrati organisering, mål, virkemidler og resultater. Oslo: Akademisk Publisering. (Basert på forfatterens doktoravhandling) Segaard, Signe Bock & Guro Ødegård (2010). «Møte mellom moderne teknologi og lokaldemokrati. Utredning og evaluering av seks e-demokratiprosjekter i norske kommuner». ISF Rapport 2010:3. Oslo: Institutt for samfunnsforskning. Segaard, Signe Bock (2009). Finnes det en best praksis? Hvordan kan man sammenligne og lære på tvers av ulike kommunale erfaringer? Prøveforelesning i forbindelse med avlagt doktorgrad ved Det samfunnsvitenskapelige fakultet, Universitetet i Oslo 17. juni 2009. YOUR KEY TO NETWORK INFORMATION KeyLight Get your street light network up to date KeyLight is a modern web-based solution to manage your street light network. With KeyLight you can plan and document the network, manage fault reports and organize the maintenance. Horsmakuja 8 A 3, FI-01300 Vantaa Tel +358 9 836 2310 Fax +358 9 836 23158 http://www.keypro.fi Maankäyttö 3a 2013 15
FINLAND egov Finska fastighetshandeln Lea Kujanpää Översatt av Karin Kolis förnyas snart Från och med början av november kan man i Finland göra fastighetsköp på nätet. Den elektroniska tjänsten gör processen vid fastighetshandel snabbare och enklare för både säljaren och köparen. För ungefär tio år sedan tillsatt justitieministeriet en kommission för att utreda hur man kunde effektivisera registreringen av fastighetsköp och förbättra informationsinnehållet i lagfarts- och inteckningsregistret genom elektroniska tjänster och dataöverföring. Kommissionen utredde också behovet av att övergå till elektronisk handel och elektroniska pantbrev, vilket skulle möjliggöra användningen av elektroniska dokument och transaktioner även vid rättshandlingar som berör fastigheter. På basis av utredningen lämnade justitieministeriet in en proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om fastighetsköp, pantsättning och inskrivningsförfarande på elektronisk väg. Lantmäteriverket påbörjade år 2011 ett projekt för att förverkliga den elektroniska fastighetshandeln och som ett resultat av detta offentliggörs i november en webbtjänst för fastighetshandel. Med hjälp av webbtjänsten för fastighetshandel kan man minska besväret, tiden och kostnaderna som går åt till fastighetsköp, pantsättning och inskrivning för kunderna, andra berörda parter och Lantmäteriverkets egen verksamhet, säger direktör Juha Tuomaala vid Utvecklingscentralen vid Lantmäteriverket. Enkel och stressfri fastighetshandel Webbtjänsten för fastighetshandel vägleder användaren steg för steg. Köpet sluts i webbtjänsten utan papper med båda parternas underteckning och samtidigt anhängiggörs lagfart automatiskt utan särskild ansökan. Från tjänsten får man fastighetsregisterutdrag och lagfarts- och gravationsbevis för fastigheten som berörs. Dessutom kan man ansöka om inteckning, överföring av elektroniskt pantbrev meddela om ändring av innehavare av ett skriftligt pantbrev. Information om ansökan inskrivs i lagfarts- och inteckningsregistret. Webbtjänsten föreslår exempel bland annat till villkorliga klausuler i köpebrevet. Användaren ges råd med korta instruktionsfilmer och i tjänsten kan man även bekanta sig med vokabulär som används vid fastighetsköp och med vanliga frågor. 16 Maankäyttö 3a 2013
Utgångspunkten för utveckligen av e-tjänster är att alla medborgare har möjlighet att använda den nya tekniken när de uträttar ärenden med myndigheter, oberoende av tid och plats. Även de elektroniska tjänsterna för fastighetsrelaterade ärenden ska vara tillgängliga i så stor utsträckning som möjligt, säger Juha Tuomaala. Högre effektivitet Om det känns som en utmaning att självständigt sälja eller köpa en fastighet på nätet, kan säljaren eller köparen via webbtjänsten ge fullmakt åt en fastighetsförmedlare eller bank att förbereda fastighetsköpet. I webbtjänsten för fastighetshandel behövs inget köpvittne för bestyrkande av köpet. När fastighetsköpet är elektroniskt ända från början, kan vi effektivisera lagfarts- och inteckningsförfarandet på Lantmäteriverket, påminner Tuomaala. Webbtjänsten för fastighetshandel är inte enbart ett sätt att göra elektroniska ansökningar till myndigheterna, utan den är ett system med tjänster som på riktigt stöder fastighetsköp och pantsättning. Med hjälp av tjänsten övergår Finland från att hantera besvärliga pantbrev på papper till pantbrev i elektronisk form. Särskild uppmärksamhet har fästs vid säkerheten Det är säkert att använda webbtjänsten för fastighetshandel, eftersom man kommer in i tjänsten endast med hjälp av stark autentisering. Användarna måste naturligtvis se till att deras bankkoder inte kommer i andras händer. Privatpersoner loggar in med bankernas nätkoder, mobila certifikat eller ett elektroniskt identitetskort. På detta sätt identifierar systemet användaren, förtydligar projektchef Jussi Immonen. Organisationer identifierar sig med sina egna koder och personer som har firmateckningsrätt med sina egna. Integratorer erbjuder även andra alternativ för identifiering. Med tanke på informationssäkerheten beaktades kända sårbarheter mot yttre hot redan i utvecklings- och teststadierna. Certifierade experter gör en säkerhetsgranskning av det nya systemet innan det införs. Till användning för alla Lantmäteriverket har samarbetat med Finansbranschens Centralförbund, fastighetsförmedlingsbranschens centralförbund och Finlands Fastighetsmäklareförbund sedan början av projektet. Fastighetsförmedlare och banker utgör de största användargrupperna för webbtjänsten för fastighetshandel, men vem som helst kan köpa eller sälja sin fastighet i webbtjänsten. Man har satsat mycket på användarvänligheten av webbtjänsten och när tjänsten offentliggörs öppnas även ett rådgivningsnummer som betjänar vardagar från 8:00 till 16:15. Själva webbtjänsten är öppen varje dag från 00:00 till 23:00. Jussi Immonen påminner att den traditionella fastighetshandeln består parallellt med den elektroniska. Säljare och köpare kan därmed fortsättningsvis göra hela köpet på papper. Men alla är välkomna att prova hur bekvämt ett fastighetsköp kan gå till, ler han. Lea Kujanpää jobbar som kommunikationsexpert på Lantmäteriverket. I webbtjänsten för fastighetshandel kan man: bevilja en bank eller en annan person, t.ex. en fastighetsförmedlare, fullmakt att sköta ärenden i ens ställe sluta föravtal om fastighetsköp upprätta och underteckna köpebrev upprätta av överlåtelsehandlingarna även gåvobrev ge sitt samtycke till överlåtelse av fastighet (t.ex. en makes samtycke) ansöka om inteckning av egendom för en fastighet man äger eller en fastighet där lagfart anhängiggjorts överföra elektroniska pantbrev meddela om ändring av innehavare av ett skriftligt pantbrev göra ett åtagande att överföra ett pantbrev, om sökande är innehavare av pantbrevet. Det är möjligt att sköta ärenden i webbtjänsten för fastighetshandel endast om den nödvändiga informationen finns i elektroniska offentliga register. Användaren av webbtjänsten måste ha en finländsk personbeteckning. En fastighet kan inte intecknas eller överlåtas elektroniskt om fastigheten berörs av någon anmärkning, såsom begränsad förfoganderätt. I webbtjänst för fastighetshandel kan man tillsvidare inte: upprätta avtal om byte, skiftesavtal eller apport överlåta samfällt område överlåta egendom som tillhör ett oskiftat dödsbo överlåta mer än en fastighet med samma överlåtelsehandling ansöka om gemensam inteckning i flera fastigheter ansöka om andra ändringar i inteckningar, såsom dödande av inteckning. Dessa kan man inte göra elektroniskt: avtal om arvskifte och avvittring (bodelning) avtal om delning av kvotägda fastigheter komplettering eller ändring av överlåtelse av fastighet testament avtal om delning av besittningen upplåtelse av jordlegorätt. När kostar tjänsten? En avgift uppbärs för användningen av webbtjänsten när överlåtelsehandlingen delas elektroniskt till alla berörda parter och när man kollar registerutdrag. Ansökan om inteckning betalas då man kollar registerutdrag och när man går vidare till att underteckna ansökan. För ansökan om överföring av pantbrev och meddelande om ändring av innehavare av ett pantbrev betalas en ansökningsavgift när man går vidare till underteckning. Det är kostnadsfritt att kolla basuppgifterna för sin egen fastighet, att ge fullmakt och att förbereda utkast till handlingar. Maankäyttö 3a 2013 17
SVERIGE EDU Det är brist på personer utbildade för arbete i lantmäterisektorn. Detta har Lantmäteriet konstaterat efter att ha genomfört en kartläggning på uppdrag från regeringen. Kompetensen efterfrågas i allt fler Kerstin Vikner och Marie Lyxell-Stålnacke Finns det tillräckligt med lantmäterikompetens i samhället? delar av samhället och bristen leder till att exempelvis politiska beslut inte kan genomföras på det sätt som det är tänkt. Arbetsgivarna måste naturligtvis synliggöra bredden i arbetsuppgifter, men det krävs också att fler utbildas. Utan lantmäterisektor stannar Sverige! Lantmäterikompetensen är en förutsättning för ett välfungerande samhälle idag och för utvecklingen av morgondagens samhälle. Den finns hos aktörer inom den offentliga sektorn, både inom stat och kommun, och inom näringslivet i form av exploatörer, fastighetsägare, konsulter och andra. De offentliga aktörerna är grunden för samhällsplaneringen. Arbetet i sektorn gör det möjligt att uppnå visioner och mål av många slag; privata, företagsekonomiska och inte minst politiska på både lokal och nationell nivå. Det handlar om allt från en familjs önskan att bygga ett hus till gruvnäringens möjligheter att transporterna malm och få den utskeppad i en hamn. Verksamheten i sektorn är relativt stabil över tid. Många av de frågor där sektorn deltar planeras med långa cykler. Dessa långsiktiga 18 Maankäyttö 3a 2013
Omf Antal platser Antal sök 1:a hand Utbildningar på grundnivå Högskolan Väst Lantmäteriingenjör 180 hp 50 75 Högskolan Gävle Lantmätarprogrammet, ekonomisk/juridisk 180 hp 30 54 inriktning Högskolan Gävle Lantmätarprogrammet, teknisk inriktning 180 hp 40 61 Högskolan Gävle IT/GIS informationsteknologi med GISinriktning 180 hp 30 19 KTH Fastighetsutveckling med fastighetsförmedling 180 hp 30 129 Utbildningar på avancerad nivå Högskolan Gävle Master Geomatic 120 hp 15 11 KTH Master s programme in Transport and 120 hp 7 36 Geoinformation Technology KTH Masterprogram, fastighetsutveckling och 120 hp 24 35 finansiella tjänster Civilingenjörsutbildningar Lunds Tekniska Högskola Civilingenjör lantmäteri 300 hp 60 95 KTH Civilingenjör samhällsbyggnad 300 hp 140 283 frågor är inte heller direkt konjunkturkänsliga på samma sätt som verksamhet i en del andra sektorer. Snarare är det så att en konjunkturnedgång kan medföra till exempel satsningar på infrasturktur. Den offentliga delen av sektorn är beroende av den privata. I dagens offentliga verksamhet finns gott om exempel där beställarkompetensen finns i kommuner eller myndigheter och tjänsterna utförs av privata aktörer. Trafikverkets stora totalentreprenader är ett sådant exempel. För samhället som helhet är behovet av kompetensen bestående, oavsett vilken organisation som är arbetsgivare. Inom de tekniska delarna av lantmäterisektorn arbetar man t.ex. med bildinformation och geodesi. Den nationella höjdmodell som Lantmäteriet har i uppdrag att bygga upp används inom flera områden och har gett upphov till nya tillämpningar. Både att bygga upp modellen och att utveckla tillämpningarna kräver lantmäterikompetens. Geodesi är ett område som med dagens tekniska utveckling har gått ifrån att vara ett område främst för forskning till att vara något som förekommer i en ökande mängd tillämpningar. Lantmäteriet har inom ramen för det nationella samordningsansvaret för geodata, ansvar för de nationella, geodetiska referensnäten och för att verka för en enhetlig nationell infrastruktur. Idag är lägesbestämning som bygger på rymdbaserad geodesi relativt enkel och överkomlig. Det har inneburit en stor tillväxt i tilllämpningar. Maskiner som styrs av positioneringssystem, förarlösa lastbilskonvojer och styrning av jordbruksmaskiner är idag ingen utopi. Allt detta bygger på att det finns en fungerande nationell geodetisk infrastruktur. Med den bild som skisseras ovan leder det till problem om det är brist på kompetens. Under en följd av år har Lantmäteriet haft svårigheter att rekrytera till förättningsverksamheten. Svårigheterna har påverkat både ekonomi och handläggningstider. I regleringsbrevet för 2012 fick myndigheten därför ett uppdrag att kartlägga situationen och föreslå åtgärder. Lantmäteriet ska utreda och beskriva varför utbudet av personer med relevant utbildning inom verksamhetsområdet Förrättningsverksamhet och fastighetsindelning inte motsvarar efterfrågan och föreslå åtgärder för att för att förbättra situationen. Uppdraget ska genomföras i samråd med berörda myndigheter och Sveriges Kommuner och Landsting. Kompetensområdets två delar överlappar delvis varandra. Den juridisk/ekonomiska delen avser den kompetens som behövs för arbete t.ex. vid en lantmäterimyndighet eller hos annan arbetsgivare som arbetar med fastighets- och markfrågor. Den andra delen, tekniskt lantmäteri, avser kompetens inom t.ex. geodesi, fjärranalys, kartografi, geovisualisering och geografiska informationssystem (GIS). Utbud och behov skiljer sig åt mellan de olika områdena. Lantmäteriet är den enskilt största arbetsgivaren inom området, under arbetet med uppdraget hade vi kontakt med ett antal aktörer inom samhällsbyggnadssektorn för att belysa behoven i stort. Sammantaget är kommunsektorn en minst lika stor arbetsgivare som Lantmäteriet och vi hade därför kontakt med denna genom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och KLM-styrgrupp 1. Kontakter togs även med andra myndigheter och även med privata aktörer i sektorn, t.ex. i konsultföretag. Utbildningsutbudet Utbildningsutbudet för den som ska arbeta i lantmäterisektorn har förändrats under årens lopp. Den enda utbildningen på högskolenivå som tidigare fanns var den 4,5-åriga civilingenjörsutbildningen på KTH. Utbildningen hade som mest 130 platser med inriktning mot fastighetsekonomi, fastighetsbildning eller tekniskt lantmäteri. Därutöver fanns även utbildningar på gymnasienivå i mätning och kartteknik. Civilingenjörsutbildningen i lantmäteri vid KTH har förändrats vid flera tillfällen. Numera benämns den civilingenjör samhällsbyggnad, och har två s.k. utgångar som är särskilt riktade mot lantmäteriverksamhet av olika slag; Fastighetsekonomi och fastighetsjuridik och Geografisk IT. Den senare är relativt ny och är en sammanslagning av flera tidigare fördjupningar, bl. a. tekniskt lantmäteri. 1 Samverkansorgan för kommunala lantmäterimyndigheter Maankäyttö 3a 2013 19
Under åren har ytterligare en civilingenjörsutbildning (Lunds Tekniska Högskola) och flera treåriga program tillkommit (Högskolan i Gävle, Högskolan Väst). Utbildningsprogram och enstaka kurser med GIS-inriktning har etablerats, liksom en högskoleexamen (2år) i mät- och kartteknik. Utbildningarna på gymnasienivå har försvunnit och i viss mån ersatts av mer praktiskt inriktade utbildningar inom ramen för yrkeshögskolan (kvalificerad yrkesutbildning). Bologna-modellen 2007 infördes en ny utbildnings- och examensstruktur som ett led i Sveriges arbete med att anpassa den högre utbildningen till arbetet i Bologna-processen. Processen bygger på Bolognadeklarationen och har som mål att göra Europa till ett sammanhållet område för högre utbildning. Enligt den nya strukturen delas all högre utbildning och examina in i tre nivåer; grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå. Varje nivå förutsätter och bygger på att studenten har utbildning på tidigare nivåer. På grundnivå finns två generella examina: högskoleexamen (120p, 2 år) kandidatexamen (180 p, 3 år). Även på avancerad nivå finns två generella examina: magisterexamen (60p, 1 år) masterexamen (120p, 2 år). Förutom generella examina finns också yrkesexamina både på grundnivå och på avancerad nivå. Högskoleingenjörsexamen (tre års heltidsstudier, grundnivå) och civilingenjörsexamen (fem års heltidsstudier, avancerad nivå) är sådana yrkesexamina. Som en anpassning till Bolognamodellen kan den som studerar på ett civilingenjörsprogram ta ut en kandidatexamen efter 3 år. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det idag finns ett tiotal utbildningsprogram på högskolenivå med relevans för lantmäterisektorn. Hälften av dessa är på grundläggande nivå (3-åriga) och hälften på avancerad nivå (5-åriga): Uppgifterna om antal platser och antal förstahandssökande kommer från 2012, men enligt preliminära uppgifter ser söktrycket för höstterminen 2013 ut på ungefär samma sätt. De senaste åren har 7 25 studenter utexaminerats från de lantmäteriinriktade utgångarna på KTH. Intresset för att ta ut en kandidatexamen efter tre år har varit svagt. Med utgångspunkt från de kontakter vi haft under arbetet med uppdraget i regleringsbrevet med företrädare för arbetsgivarna och beskrivningen av tillgången på utbildning kan vi efter en översiktlig beräkning konstatera att det årliga underskottet uppgår till 150 200 utexaminierade personer. På avancerad nivå har antalet studenter sedan guldåren i början på 90-talet (intag till 130 platser på KTH + ett 50-tal i Lund) minskat till idag kanske ett 80-tal. Utbildningsplatserna på avancerad nivå har alltså blivit färre. Flertalet av platserna finns i Lund. Med dagens situation med en allt mer regional antagning till lärosätena innebär detta att det i södra Sverige finns goda möjligheter att rekrytera medarbetare som har en utbildning på avancerad nivå, medan det är mer osäkert i framgång för övriga landet. På grundnivå har det tillkommit ungefär 120 utbildningsplatser sammanlagt för både juridik/ekonomi och teknik. Totalt finns det alltså, på avancerad nivå och på grundnivå, cirka 200 utbildningsplatser. Detta är ungefär detsamma som när civilingenjörsutbildningarna på KTH och Lund stod för hela utbudet. Detta motsvarar inte efterfrågan av flera skäl. För det första har efterfrågan på kompetensen ökat. Samhällsutvecklingen och teknikutvecklingen gått i en sådan riktning att lantmäterietkompetensen behövs i fler processer. Det senaste exemplet är utredningen En effektivare plan-och bygglovprocess som nyligen presenterat sitt betänkande. Den redovisar förslag på hur man ska kunna förkorta sträckan från idé till byggstart avsevärt jämfört med idag. Förutsättningen för att detta ska bli verklighet är att det finns kompetens för genomförandet. För det andra så har utbudet av utbildningsplatser på avancerad nivå minskat, trots att efterfrågan från arbetsgivarna består, eller till och med ökar. För det tredje så gör den pågående generationsväxlingen att behovet av inflöde till kompetensområdet är större nu än vad den har varit på många år. För det fjärde får man i beräkningarna inte glömma att de praktiskt inriktade utbildningarna på gymnasienivå har försvunnit. Det tomrum som dessa lämnade efter sig har delvis fyllts av utbildningar inom ramen för yrkeshögskolan, men även av två- och treåriga högskoleutbildningarna på grundnivå. Även om det på sistone har kommit signaler om att förändringar kan komma till stånd, styrs idag utbudet av utbildningar i mångt och mycket av stundeternas efterfrågan. Den har alltså inte varit tillräckligt. Ett av skälen till detta är att området är litet och osynligt, trots den stora påverkan på samhällets utveckling. Idag finns det cirka 100 000 yrkesverksamma civilingenjörer i Sverige. Antalet högskoleingenjörer, med varierande inriktning, är cirka 40 000 2. I det sammanhanget är naturligtvis cirka 2 800 personer med civilingenjörsutbildning i lantmäteri 3 väldigt lite. Det är oklart hur många högskoleingenjörer med lantmäteriinriktning som finns. Eftersom utbildningen är relativt ny torde antalet knappast var fler än något tusental. Att de utbildningar som leder fram till lantmätaryrket har utvecklats över tid, innebär också att det inte finns någon enhetlig vokabulär för vad man blir. I sammanställningen över relevanta utbildningsprogram ovan används t.ex. lantmäteriingenjör, lantmätare, civilingenjör lantmäteri och civilingenjör samhällsbyggnad. Kompetensområdet är också osynligt i den bemärkelsen att arbetsgivarna lyckats mindre väl med att beskriva bredden i arbetsuppgifterna och hur sektorn bidrar till samhällsutvecklingen. För den som står i begrepp att välja yrke får också motstridiga budskap från de källor där man kan hämta information. I Högskoleverkets planeringsunderlag kan man få veta mer om framtidsutsikterna för dem som går någon av det lantmäterianknutna utbildningar. Om man läser beskrivningen av framtidsutsikterna för civilingenjörer, nämns inte de lantmäterianknutna inriktningar över huvud taget. Som arbetsgivare inom lantmäterisektorn är det svårt att känna igen sig i nedanstående beskrivning, som gäller för hela civilingenjörskollektivet: 20 Maankäyttö 3a 2013