LITTERATURPRISET TILL ASTRID LINDGRENS MINNE är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Prissumman är fem miljoner svenska kronor och delas

LITTERATURPRISET TILL ASTRID LINDGRENS MINNE är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Prissumman är fem miljoner svenska kronor och delas ut årligen till en eller flera mottagare. Författare, illustratörer, berättare och läsfrämjande arbete kan belönas. Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. Priset ska också stärka barns rättigheter på global nivå. En expertjury utser pristagarna som nomineras av institutioner och organisationer från hela världen. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne administreras av Statens kulturråd, och inrättades av Sveriges regering år 2002.

I år firar Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) 10 år. Det är ett decennium sedan Sveriges mest kända och översatta författare Astrid Lindgren gick bort och den svenska regeringen beslutade instifta ett årligt pris om fem miljoner kronor, för att hedra hennes minne och för att skapa internationell uppmärksamhet kring barn- och ungdomslitteratur. I 10 år har världens största barn- och ungdomslitteraturpris delats ut till författare, illustratörer och läsfrämjare som verkar i Astrid Lindgrens anda. Högsta konstnärliga kvalitet har varit juryns utgångspunkt i den urvalsprocess som leder fram till tillkännagivandet av årets pristagare. Nomineringsinstanser med specialkunskaper i frågor som rör barn- och ungdomslitteratur nominerar årligen hundratals kandidater till priset. Sedan priset instiftades har tolv pristagare tillkännagivits vid två tillfällen, 2003 och 2005, utsågs två pristagare samma år. I den här foldern ges en kort presentation av varje pristagare tillsammans med deras egna reflektioner kring barn- och ungdomslitteratur. Mer utförliga svar finns publicerade på www.alma.se/en. Vi önskar en inspirerande läsning! ALMA-kansliet

CHRISTINE NÖSTLINGER + MAURICE SENDAK SONYA HARTNETT LYGIA BOJUNGA TAMERINSTITUTET RYÔJI ARAI + PHILIP PULLMAN KITTY CROWTHER KATHERINE PATERSON SHAUN TAN BANCO DEL LIBRO GUUS KUIJER

Det är alltid en oerhörd spänning inför det sista jurymötet då ALMA-juryn sammanträder för att fatta det slutgiltiga beslutet om vem eller vilka som ska föräras Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Efter beslutet kontaktar vi mottagaren/mottagarna. Jag minns när jag skulle ringa upp den första pristagaren för att berätta att hon tilldelats priset. Hade vi rätt nummer? Skulle hon vara hemma? Hade hon någon aning om vad priset var och vad det stod för? Nåväl, samtalet med den österrikiska författaren Christine Nöstlinger gick mycket bra bortsett från en förvirrad inledning då hennes man som svarade trodde att jag ringde från ett taxibolag. I dag, 10 år senare, kan vi se tillbaka på ett händelserikt decennium. Under dessa tio år har juryn arbetat hårt och intensivt med att välja värdiga mottagare av priset. Vi har läst, diskuterat, dissekerat, argumenterat, ifrågasatt, informerat, besökt läsfrämjare och slutligen enats om den pristagare vars verk eller verksamhet juryn anser vara av högsta konstnärliga kvalitet. Jag är mycket stolt över att juryn aldrig har varit förutsägbar eller politiskt korrekt. Vi har utgått från högsta kvalitet och att pristagarnas verk eller verksamhet alltid ska visa respekt för barnen och verka i Astrid Lindgrens humanistiska anda. Det är en fantastisk och priviligierad uppgift att vara en del av juryn för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Illustratörers, författares och läsfrämjares verk från hela världen har presenterats för oss. Många redan kända, men också många ännu okända. Nomineringsinstansernas betydelse kan aldrig nog betonas och idag har ALMA-kansliet kontakt med drygt 400 nomineringsinstanser över hela världen. Genom dessa får juryn kunskap om den enorma litteraturskatt som finns världen över. Nomineringsinstanserna informerar om vad som skrivs och om vad som läses de är våra ögon i världens barnbibliotek. Det är min övertygelse att böcker fungerar som broar och att barnlitteraturen har förmåga att öka förståelsen och utbytet mellan kulturer och människor. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne kan stärka detta brobygge och ökar möjligheterna till spridning av barn- och ungdomslitteratur internationellt. Larry Lempert Juryordförande

GUUS KUIJER, författare Med fördomsfri blick och intellektuell skärpa gestaltar Guus Kuijer både det moderna samhällets problematik och de stora livsfrågorna. I hans böcker är respekten för barnet lika självklar som avståndstagandet från intolerans och förtryck. Kuijer förenar djupt allvar och knivskarp realism med värme, underfundig humor och visionära fantasier. Hans enkla, klara och exakta stil inrymmer såväl filosofiskt djupsinne som fjäderlätt poesi. Juryns motivering GUUS KUIJER, född 1942, växte upp i Amsterdam. Han arbetade som lärare i grundskolan fram till 1973, då han gav ut sin första roman och blev författare på heltid. Sammanlagt har Kuijer publicerat ett trettiotal barn- och ungdomsböcker, de flesta för läsare i lägre tonåren. Flera av böckerna har filmatiserats eller dramatiserats. Guus Kuijer framträdde tidigt som samhällsdebattör. Under de senaste åren har han i flera skrifter behandlat frågor som rör intolerans och fanatism. Guus Kuijer har tilldelats flera priser, bland annat har han två gånger fått motta Deutsche Jugendliteraturpreis. Fyra gånger har han belönats med Nederländernas största barnlitteraturpris, Gouden Griffel, och även mottagit det nederländska Staatsprijs voor kinder- en jeugdliteratuur. Jag är mycket tacksam för priset. Det är min förhoppning att priset kommer att ha en positiv inverkan på barnlitteraturens ställning i Nederländerna och i världen. Av mina böcker anser jag The Book of Everything vara den viktigaste. Guus Kuijer

Kära Eliza, skrev Thomas i Boken om allting, Du tror kanske att du är ful därför att du har ett ben av läder som knarrar när du går. Eller därför att du bara har ett lillfinger på ena handen och inga andra fingrar. Men så är det inte. Du är den vackraste flickan i hela världen. Jag tror att du i framtiden kommer att bo i ett slott med en Rolls-Royce framför dörren. Jag skriver inte det här därför att jag vill ha sällskap med dig, för du har redan fyllt sexton år och jag är bara nio (nästan tio), så därför är det omöjligt. Jag skriver det därför att det är sant. Han stirrade ut genom fönstret och tänkte: Så synd att jag inte vågar skriva det här direkt till Eliza. Tyvärr, tyvärr, tyvärr, för det var ett vackert brev, framför allt det där med slott och Rolls-Royce. Jag skulle aldrig i livet våga skicka det till henne, aldrig, absolut aldrig. Vet du vad lyckan börjar med? sa tant van Amersfoort inne i hans huvud. Att man slutar vara rädd. Ur Boken om allting. översatt av Boerje Bohlin (Opal, 2009). Originaltitel: Het boek van alle dingen (Querido, 2004).

SHAUN TAN, illustratör och författare Shaun Tan är en virtuos visuell berättare, en vägvisare till bilderbokens nya möjligheter. Hans bildvärldar utgör ett eget kosmos där inget är självklart och allt är möjligt. Minnet av barndomen och uppväxttiden är fasta referenspunkter men bildberättandet är universellt och berör alla oavsett ålder. Bakom ett överdåd av minutiöst detaljerade bilder, av civilisationskritik och historia i symbolisk gestaltning finns en påtaglig värme. Människan är alltid närvarande och Shaun Tan gestaltar såväl vårt sökande som vårt utanförskap. Han förenar briljant magiskt berättande med djup humanism. Juryns motivering SHAUN TAN, född 1974, är illustratör och författare från Australien. Han har illustrerat ett tjugotal böcker och några av dessa har han både skrivit och illustrerat. Han arbetar också med adaptioner av sina verk till animerad film, musikoch teaterföreställningar, liksom med fri bildkonst och muralmåleri. SHAUN TAN OM BIBLIO- TEKENS BETYDELSE Intresset för illustrationer och sedan också för bilderböcker väcktes genom mitt intresse för science fiction, som nog började någon gång i tolvårsåldern. Det var en bibliotekarie på det lokala biblioteket som tipsade om några science fiction-antologier, framför allt Ray Bradburys böcker, som fortfarande inspirerar mig i mitt skrivande och målande. När jag var liten hade min familj inte råd med många böcker, så när jag inte var i skolan eller hemma höll jag oftast till på biblioteket. Inte bara för alla dess böcker om konst och science fiction (mina största intressen), utan också för att det var en plats dit man kunde gå för att få tänka i lugn och ro, skriva och teckna. OCH OM KONTAKTEN MED LÄSARNA OCH ALLMÄNHETEN Att hålla på med konstnärlig verksamhet är ju egentligen rätt ensamt och inåtvänt och det är inget fel i det. Men ibland är det verkligen bra att återknyta kontakten med publiken och inse att varje bok är ett samtal med andra, inte bara ett sätt att uttrycka sig själv. Varje gång jag möter läsarna blir jag medveten om att de är medskapare i berättandet, genom sin egen fantasi och föreställningsförmåga. Det är något som är viktigt för författare och illustratörer att komma ihåg.

Illustration (beskuren) ur The Red Tree Shaun Tan (Lothian Books, Hachette, AU, 2001).

KITTY CROWTHER, illustratör och författare Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap. Juryns motivering KITTY CROWTHER, född 1970, är illustratör och författare som bor och verkar i Belgien. Hennes produktion omfattar ett 35-tal böcker av vilka de flesta först gavs ut i Belgien eller Frankrike. Tyngdpunkten i hennes produktion är de egna bilderböckerna och de har i rask takt översatts till andra språk. KITTY CROWTHER OM LÄSANDETS BETYDELSE Jag har fängslats av berättelser så länge jag kan minnas. De är utvecklande för ens inre jag och gör sinnena mer lyhörda. Berättelser är som att andas: in, ut, in, ut. En del människor har stark drivkraft att gå ut och gå, men jag för min del hade den här starka drivkraften att vandra omkring inuti mitt eget huvud. Jag behöver få utforska, in i minsta detalj, eftersom tanken behöver hela spektret av möjligheter för att kunna välja. Hur kan man lämna ett rum om man inte ens kan föreställa sig en dörr? För mig är det vad läsning handlar om. Skrivandet har haft en enorm inverkan på vår civilisation, så mycket att vi läser utan att vi ens är medvetna om det. Men att läsa fungerar egentligen bara om det finns lite mystik eller magi omkring det, och det gäller oavsett om det handlar om formen eller berättarstilen. Och det är därför jag tycker att det är så otroligt viktigt att läsa högt. Att läsa böcker som verkligen gör avtryck. För att inte tala om vilken betydelse berättarna har. För inte så länge sedan var jag i Libanon. I ett klassrum där fick jag träffa en elvaårig pojke och det bara lyste om honom. Han hade varit med i en berättartävling. Jag kunde inte låta bli att be honom att berätta en historia för mig. Den var fantastisk: en fruktansvärd berättelse om en stor björn som åt upp en hel familj. Det är befriande att kunna skratta åt något som egentligen är så hemskt. Första gången jag insåg hur vackert det skrivna ordet är var när jag upplevde att jag kunde höra min egen röst läsa en berättelse för mig.

Illustration (beskuren) ur Annie du lac Kitty Crowther (Pastel, 2009).

TAMERINSTITUTET, läsfrämjande organisation Med uthållighet, mod och idérikedom har Tamerinstitutet under två decennier stimulerat palestinska barns och ungdomars läslust och kreativitet. Under svåra förhållanden bedriver man ett läsfrämjande arbete av osedvanlig bredd och mångsidighet. I Astrid Lindgrens anda ser Tamerinstitutet ordets makt och bokens, berättelsens och fantasins kraft som viktiga nycklar till livsmod, självkänsla och tolerans. Juryns motivering TAMERINSTITUTET är en oberoende organisation som bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar på Västbanken och i Gaza. Tamerinstitutet grundades 1989 för att ge barn tillgång till böcker och alternativt lärande då barns och ungas skolgång, fritid och liv blivit lidande av oroligheterna i området. RENAD QUBBAJ, GENERALDIREKTÖR, OM UTMANINGARNA I SITT ARBETE Den största och svåraste utmaningen är att hantera de svårigheter som uppstår till följd av den israeliska militärockupationen som gör att våra anställda och böcker inte kan förflyttas mellan olika distrikt i landet eller till andra länder. Att de som arbetar för Tamerinstitutet i Gaza, Jerusalem och på Västbanken inte kan träffas, utan hela tiden måste diskutera projekt genom videokonferenser är en stor utmaning för oss. En annan utmaning för Tamerinstitutets verksamhet är att barnlitteratur är en relativt ny konstform i vår region och att institutet är en av två organisationer i Palestina som är specialiserade inom detta område. Detta innebär ett tungt ansvar för Tamerinstitutet, som engagerar sig för alla olika aspekter av barnlitteratur, bland annat förlagsverksamhet och kvalitetshöjande åtgärder för barn- och ungdomsböcker i området. Institutet har sponsrat hundratals publika evenemang om barnböcker på biblioteken, utbildat och sponsrat unga författare och illustratörer på amatörnivå, samt dragit i gång landsomfattande kampanjer i syfte att föra ut läsandets betydelse för att skapa möjligheter för enskilda personer och samhället i stort.

SONYA HARTNETT, författare Sonya Hartnett är en av den moderna tonårsromanens främsta förnyare. Med psykologiskt djup och ett under ytan vibrerande raseri skildrar hon ungas villkor utan att väja för livets mörka sidor. Detta gör hon med språklig virtuositet och lysande berättarförmåga: hennes verk blir en kraftkälla. Juryns motivering SONYA HARTNETT föddes 1968 i Melbourne i Australien. Hon debuterade som författare som femtonåring med en roman hon hade skrivit när hon var tretton. Hon är en av de författare som i dag banar ny väg för tonårsromanens form och innehåll, samtidigt som hon ständigt tänjer på sina egna gränser. SONYA HARTNETTS DEFINITION AV KVALITET En kvalitetsbok för barn och ungdomar ska förändra dem och göra dem till lite bättre personer än de var när de började läsa boken. Böcker har en förmåga att forma unga människor och jag tycker att de som skriver för unga alltid ska ta chansen att ge sina läsare något gott. En barnbok ska lära ut saker, men aldrig på ett konstruerat sätt. Den ska ge vägledning genom att försiktigt behandla ämnen, frågor och miljöer som unga läsare kanske inte har kommit i kontakt med och på så sätt vidga deras vyer och föreställningar om världen. Boken behöver inte vara insmickrande eller dölja svåra sanningar. När det gäller kvalitetslitteratur, även för ungdomar, ska man aldrig vara rädd för att visa upp livet i alla dess schatteringar, även de allra fulaste. En dag kommer de här unga läsarna att vara vuxna och förhoppningsvis kommer de att bli bra vuxna. Sett i ett mindre perspektiv kan en bok hjälpa dem om den förmedlar budskapet att världen är något fint som vi ska vara rädda om, att vi kan lära oss av historien, att djur har rätt till utrymme och frihet och att människor har stora förutsättningar att vara godhjärtade och renhåriga.

Pojken som satt i den blommiga soffan i Matildas vardagsrum kröp ihop till en förödmjukad boll. Säg inte så! skrek han och vickade på fötterna och slog händerna för öronen. Jag vill inte höra om sådana saker! Men Matilda skrattade, åt sitt till åren komna jag och sitt yngre jag, och åt den rodnande pojken. Men du borde höra det här. Det är viktiga saker. Kärlek är något mycket viktigt i den här världen. Kärlek är hemskt! Det är dumt! Peake hade ställt sig upp på alla fyra, såg arg ut och kuvertöronen stack upp från hans stridslystna huvud; Matilda, som för första gången på mycket länge mindes allt väldigt tydligt, trodde att hon skulle dö med ett leende på läpparna. De där dagarna på stranden hade, kanske, varit de ljuvligaste i hennes liv. Hon skrockade tvärs över soffbordet mot pojken, som hade tryckt handflatorna mot ögonen. Du har rätt, sa hon. Kärleken kan vara hemsk för dem som inte är i den. Ibland är den till och med hemsk för dem som är det. Kärleken är inte alltid bra, eller ens lycklig. Ibland är den det värsta som kan hända. Men kärlek är som månsken eller åska, eller regn mot ett plåttak mitt i natten; det är en av de saker i livet som verkligen är värda att stifta bekantskap med. Pojken stönade och jämrade sig plågat och tryckte in fingrarna i öronen. Så småningom sänkte han händerna och trasslade långsamt ut armar och ben. Ja ja, sa han tonlöst och vände bort blicken. Berätta om du måste. Men skynda på. Ur Pojken i soffan, översatt av Helena Ridelberg (Bonnier Carlsen, 2008). Originaltitel The Ghost s Child (Penguin Books Australia, 2007).

BANCO DEL LIBRO,läsfrämjande institution Banco del Libro har med pionjäranda, uppfinningsrikedom och envishet ständigt sökt nya vägar för att sprida böcker och främja barns läsning i Venezuela. Entusiasm, professionalism, närhet till barnen och en befriande brist på byråkratiskt tänkande kännetecknar arbetet i såväl kåkstäder och bergsbyar som på universitet och i cyberrymden. Juryns motivering BANCO DEL LIBRO grundades 1960 i Venezuelas huvudstad Caracas som ett bytescenter för läroböcker, därav namnet, som betyder bokbanken. Med stor kreativitet och flexibilitet har Banco del Libro sedan förmedlat böcker och lusten att läsa och skriva till ett oräkneligt antal barn och unga. MARÍA BEATRIZ MEDINA, VERKSAMHETSCHEF, OM KONSTENS KRAFT Estetiska erfarenheter skapar ett rum för möten mellan det symboliska och det reella och utgör en särskild nyckel till världen. Det är konstens kraft. Litteraturen är en viktig faktor för att åstadkomma förändring. Ett ömsint möte med det skrivna ordet kan leda till social bildning, självacceptans och förståelse för andra. Det gör konsten till ett fantastiskt redskap som kan användas för att skapa idealiska förutsättningar för att lära sig läsa och uppskatta läsandet. Barnböckerna är viktiga. Samtidsböcker innebär inte bara att vår estetiska smak tillförs nya lärdomar de ger också en möjlighet att utveckla språket och få tillgång till det. Vår institution genomför medborgarskapsfrämjande projekt genom olika typer av läsmaterial som symboliskt sett skapar terapeutiskt utrymme. Detta arbete är i linje med Serge Bomaires uttalande om att metaforer och skönlitteratur kan ta upp och lindra komplexa, brännande frågor. Därigenom har vi bekräftat litteraturens potential.

KATHERINE PATERSON, författare Katherine Paterson är en lysande psykolog, som kryper under huden på de unga utsatta människor hon skapar, vare sig hon rör sig i historiska och exotiska miljöer eller i dagens bistra amerikanska verklighet. Med säker estetisk känsla undviker hon enkla lösningar och utvecklar i stället sina huvudpersoners inneboende styrka och livsmod. Juryns motivering KATHERINE PATERSON, född 1932, växte upp i Kina och utbildade sig till missionär i Japan innan hon påbörjade sin författarbana i USA med att skriva religiösa läroböcker. Hennes produktion omfattar bilderböcker och småbarnsböcker, ofta med saga och myt som bas. Störst uppmärksamhet har dock hennes ungdomsromaner väckt. HUR REAGERADE DU NÄR DU FICK PRISET 2006? När den första chocken hade lagt sig började jag fundera över vad det skulle innebära att ta emot ett sådant stort pris och jag insåg att det var en fantastisk möjlighet. Enligt amerikansk lagstiftning beskattas sådana priser och jag visste att 30 40 procent av prisets värde skulle försvinna i skatt. Jag stod inte ut med tanken att pengarna från Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne skulle gå till att finansiera de krig som mitt land deltar i. Därför bestämde jag mig för att grunda en välgörenhetsstiftelse som skulle få ta emot pengarna. De här planerna väckte stor entusiasm hos hela min stora familj, som kom till Stockholm för att vara med och fira att jag hade fått priset. Nära och kära har också lämnat bidrag till Paterson Family Foundation, vilket har gjort att stiftelsen hittills har kunnat donera 492 239 amerikanska dollar till tretton ändamål i olika länder till stöd för utbildning, böcker och läskunnighet. Trots det rådande ekonomiska läget hade vi en kontoställning på 668 296 dollar vid räkenskapsårets slut i september, vilket gör att vi kommer att kunna fortsätta i flera år till. Det här har varit en fantastisk upplevelse för vår familj. En av mina söner tog sin son till Haiti för att se lite av den verksamhet som stiftelsen stöder där. Vi är så glada att priset har kunnat hjälpa tusentals barn och unga, deras lärare och ledare i flera led. Jag är så enormt tacksam.

KATHERINE PATERSON OM KONSTENS KRAFT Alla författare förstår hur fantastiskt det är när något man själv har skrivit berör en annan människa i grunden. Och vi är alla medvetna om hur mycket som är beroende av läsarens eget hjärta och sinnelag. Den här berättelsen tar sin början med ett brev som jag fick hösten 2004. Det hade postats i augusti året innan, det fanns inget frimärke och avsändaradressen gick till ett militärt postkontor. Jag skriver ju för fredsälskande barn, så de flesta brev jag får kommer från barn och inte från soldater. Men när jag läste det här brevet fylldes jag av glädje och tacksamhet, och det skulle nog alla författare göra. Kära Ms. Paterson, Jag ber om ursäkt att jag skriver för hand, men jag befinner mig i Farah City i Afghanistan där jag är förlagd med min Army National Guard-enhet för att stödja insatsen Operation Enduring Freedom. Det gör att jag inte har tillgång till någon skrivare. Det är inte ofta det händer, men i går fick vi en postsändning till vår avlägsna ökenpostering. I posten till mig fanns ett exemplar av Bron till Terabitia. Jag kände inte till boken, men titeln lät intressant och boken hade ju fått Newbery-priset, så jag gav den en chans. Och när jag för en gångs skull fick lite tid över mellan våra uppdrag och vakttjänstgöringen hann jag läsa hela boken. Jag var trollbunden. Ni har skrivit en otroligt vacker bok och precis som Jessie Aarons förälskade jag mig i Leslie Burke. Kanske var det för att ni gjorde det så lätt att se saker ur Jessies perspektiv. Kanske var det för att Leslie påminde mig om en flicka jag en gång kände. Kanske var det för att hon var en skärva av skönhet i ett land och ett krig där skönhet spelar så liten roll. Natten efter det att jag hade läst klart Bron till Terabitia lämnade mitt förband vår förläggning för ett uppdrag. Men även när jag körde genom en främmande utländsk stad med personlig skyddsutrustning och en fulladdad M-16-automatkarbin kunde jag inte tänka på annat än skönheten och mångfalden i din bok. Innan armén ryckte mig från den verkliga världen för det här kriget arbetade jag som engelsklärare på high school. Innan dess läste jag engelska vid universitetet i Iowa. Därför kan jag med fog säga att jag har läst en hel del böcker. Men av alla dessa böcker är det bara fem som har fått fem stjärnor i mitt eget betygssystem. Bron till Terabitia är utan tvekan en femstjärnig bok. Den trollband mig med sin skönhet. Tack, Ms. Paterson, för att ni har berett den här ensamma soldatläraren en sådan glädje på den här långa färden i det här färglösa ökenlandet. Jag har skickat anvisningar till min fru och bett henne att skaffa ett inbundet exemplar och alla mina framtida studenter kommer verkligen att uppmanas att läsa er fantastiska bok. Tack återigen för den glädje ni har gett mig. Tack för Leslie Burke. Med vänlig hälsning, Korpral Trent D. Reedy, USA:s armé Efter några års brevväxling fick jag möjlighet att möta Trent Reedy. Han sade att Bron till Terabitia hade räddat hans liv. När jag frågade vad han menade med det, berättade han hur viktigt det hade varit för honom att klamra sig fast vid något vackert när världen runt omkring honom var så ful och skräckinjagande. Många av hans medsoldater har nu kommit tillbaka från kriget och varit så märkta att de inte har kunnat anpassa sig till livet i det civila. Men han hade kommit att inse hur viktig konsten är. Han menade att konsten bokstavligt talat hade räddat hans liv. Trent har nu själv blivit författare.

RYÔJI ARAI, illustratör Ryôji Arai är en bilderbokskonstnär med en alldeles egen lyskraft: djärv, fräck och oförutsägbar. Hans bilderböcker utstrålar värme, lekfull glädje och en oförvägen spontanitet som på samma gång appellerar till barn och till vuxna. Färgen löper genom hans händer på ständigt nya äventyr i ett närmast musikaliskt flöde. Det är poetisk och lödig berättarkonst för barn, som lockar dem att själva måla och berätta. Juryns motivering RYÔJI ARAI är illustratör, född i Japan 1956. Han har en stor och varierad bilderboksproduktion bakom sig pekböcker, nonsensbilderböcker, folksagobilderböcker och poetiska bilderböcker både med sina egna texter och andra författares. Han har även arbetat med reklam, tidskriftsillustration och scenkonst, och har barnperspektiv i allt han gör. RYÔJI ARAI OM SITT NUVARANDE ARBETE Jag håller så klart på med bilderböcker och så anordnar jag workshops, förhoppningsvis tillsammans med barn. Just nu funderar jag på att göra animeringar eller anordna utställningar som det är roligt för både barn och vuxna att delta i. Men jag kan inte lära ut någon bra trädklättringsmetod så som Astrid gjorde! Jag är fortfarande otroligt glad över att ha fått den här utmärkelsen till minne av en älskad författare vars böcker lockar så många läsare världen över! Detta har verkligen gett självförtroende till en författare som mig: mina böcker är inte översatta till så många språk. Jag är glad åt att det här priset kommer att vara något att prata om när jag möter konstnärer i andra länder.

Illustration (beskuren) ur När kommer bussen? översatt av Lars Vargö (Alfabeta Bokförlag, 2006). Originaltitel Basu ni notte Ryôji Arai (Kaisei-sha, 1992).

PHILIP PULLMAN, författare Philip Pullman är en mästerlig berättare i en mångfald av genrer från historisk roman och fantasy till social realism och dråplig parodi. Med uppfinningsrikedom, språklig briljans och psykologisk blick skapar han och utforskar egna världar utan att förlora fokus på här och nu. Genom sina färgstarka gestalter står han på den unga människans sida, ifrågasätter auktoriteter, förkunnar humanism och kärlekens kraft och behåller sin optimistiska tro på barnet i de mörkaste situationer. Juryns motivering PHILIP PULLMAN är brittisk författare, född 1946. Han inledde sin karriär som lärare innan han blev författare på heltid. Hans produktion uppvisar en otrolig mångfald och hans böcker är lika uppskattade av unga som av vuxna läsare. Han är mest känd för sin fantasytrilogi Den mörka materian. PHILIP PULLMAN OM SIN ERFARENHET AV BIBLIOTEK Det första biblioteket jag kommer ihåg var bara ett skåp i ett klassrum. Jag tror att jag kan ha varit i sjuårsåldern. Böckerna i det där skåpet var gamla och dammiga, men jag kommer ihåg att jag hittade ett par äventyrsberättelser som jag tyckte var spännande. När jag var elva flyttade vi till en by i Wales där jag blev vän med en äldre dam som lät mig låna böcker från hennes samling (som för mig framstod som helt enorm). Hon hade ett rätt stort, fint hus som låg högst upp på en sluttande gräsmatta och rummet med böcker vette ut mot gräsmattan och havet bortanför. Jag tror att hon hade vuxna barn som hon inte träffade så ofta. Hon hade en otrolig blandning av böcker på sina hyllor, bland annat några gamla, billiga tryckta skrifter om Tarzan av Edgar Rice Burroughs. Jag tyckte att de var jättespännande. När jag var i sextonårsåldern fick eleverna i min skolklass välja varsin bok till skolbiblioteket från biblioteksbilen som kom en gång per termin. Det här var ute på landsbygden och att biblioteksbilen kom var en stor händelse för oss bokälskare. Jag hade just börjat intressera mig för poesi, särskilt modern poesi, och jag valde en bok som hette The New American Poetry, sammanställd av Donald Allen. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men jag tror att den boken förändrade mitt liv. I den där antologin fanns Allen Ginsbergs mäktiga dikt Howl : I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked Fanns det något som var mer spännande för en sextonåring än ett sådant språk? Jag fortsatte att läsa, med vidöppna ögon: Fick man verkligen skriva på det viset? Jodå, så klart man fick. Och County of Merioneths bibliotekstjänst och Ysgol Ardudwys skolbibliotek lät mig läsa. Jag kan säga att den boken förändrade mitt liv: den bekräftade min egen längtan efter att skriva och visade mig en hel värld av möjliga saker att säga. Jag har ett exemplar av den antologin i min egen bokhylla nu.

PHILIP PULLMAN OM BARNENS RÄTT TILL KULTUR Barn behöver konst, berättelser, dikter och musik precis lika mycket som de behöver kärlek, mat, frisk luft och lek. Om man inte ger ett barn mat, blir skadan snabbt märkbar. Om man inte låter ett barn få frisk luft och leka, kommer skadorna också att märkas, men inte lika snabbt. Ger man inte ett barn kärlek märks kanske inte skadan under några år, men den blir beständig. Ger man däremot inte ett barn konst, berättelser, dikter och musik, är skadan kanske inte alltid så påtaglig. Men den finns där ändå. Fysiskt sett kan barnet vara nog så friskt; det kan springa och skutta omkring, simma och slänga i sig mat, stimma och stoja precis som barn har gjort i alla tider, men det är något som saknas. Visst finns det människor som aldrig har stött på någon form av konst under sin uppväxt och är hur lyckliga som helst och har ett bra och meningsfullt liv, människor som inte har några böcker i sina hem, som inte bryr sig särskilt mycket om tavlor och inte kan se någon poäng med musik. Det är helt okej. Jag känner sådana människor. De är goda grannar och bra samhällsmedborgare. Men så finns det andra människor som under något skede av barn- eller ungdomen eller kanske till och med ålderdomen stöter på något som de aldrig har drömt om förut. Månens baksida kunde inte vara mer främmande för dem. Men så en dag hör de en röst på radion läsa en dikt, de råkar gå förbi ett hus där ett fönster står på glänt och de hör hur någon spelar piano, de ser en affisch eller en tavla hemma på väggen hos någon och det drabbar dem så hårt och ändå så mjukt att de grips av yrsel. Ingenting hade förberett dem för detta. Plötsligt inser de att de fylls av en hunger, fastän de inte hade en aning om det för bara en minut sedan, de fylls av hunger efter något så fint och delikat att det nästan krossar deras hjärta. Det gör dem nästan gråtfärdiga, de känner sig sorgsna och glada om vartannat, ensamma och ändå välkomnade av denna helt nya, märkliga upplevelse och de bara måste lyssna lite till på radion, de dröjer sig kvar utanför fönstret, de kan inte slita blicken från den där affischen. De ville ha det här, de behövde det på samma sätt som en utsvulten person behöver mat, och de visste inte om det. De hade inte en aning. Så är det för ett barn som behöver musik eller bilder eller poesi och som råkar stöta på det av en tillfällighet. Om det inte var för den tillfälligheten skulle de aldrig ha stött på det och kunde ha levt ett kulturellt utarmat liv utan att ens veta om det. Effekterna av kulturell svält är varken dramatiska eller snabba. De märks inte så lätt. Och som jag säger finns det också en del människor, bra människor, goda vänner och hjälpsamma medborgare som aldrig upplever detta och som är hur lyckliga som helst ändå. Om så all världens böcker, musik och målningar skulle försvinna över en natt, skulle det inte göra någon skillnad för dem. De skulle inte ens märka det. Men den hungern finns hos många barn och ofta tillgodoses den aldrig eftersom hungern aldrig har väckts. Många barn på olika håll i världen är utsvultna efter något som ger deras själ föda och näring på ett sätt som inget annat någonsin skulle kunna göra. Vi säger helt riktigt att alla barn har rätt till mat och någonstans att bo, till utbildning, sjukvård och så vidare. Men vi måste förstå att varje barn också har rätt att få uppleva kultur. Vi måste verkligen förstå att utan berättelser, dikter, bilder och musik kommer barnen att bli utsvultna.

LYGIA BOJUNGA, författare Lygia Bojunga upplöser lika svindlande lätt som det lekande barnet gränsen mellan fantasi och verklighet. I hennes dramatiska och muntligt präglade berättande är allt möjligt. På ett djupt originellt sätt förenar hon lekfullhet, poetisk skönhet och absurd humor med frihetspatos, social kritik och ett starkt engagemang för det utsatta barnet. Med fin psykologisk känsla låter hon sina läsare kliva rakt in i de drömmar och fantasier som hennes huvudpersoner använder för att överleva. Juryns motivering LYGIA BOJUNGA föddes i Pelotas, Brasilien, 1932. Hon inledde sin karriär som skådespelerska och arbetade med radio och TV innan hon debuterade som barnboksförfattare 1972 (Os Colegas). Hennes verk har översatts till flera språk och hon har tilldelats ett flertal priser. LYGIA BOJUNGA: EN BOK SOM FÖRÄNDRADE MITT LIV När jag var åtta år läste jag en bok som förändrade mitt liv av den brasilianska författaren Monteiro Lobato. Den boken fick mig att bli handlöst förälskad i litteraturen (innan dess såg jag böcker mest som tråkiga följeslagare). Jag läste allting som Lobato skrev för barn och kunde inte längre klara mig utan böcker. Som vuxen började en dröm att växa inom mig, som efterhand blev en stark drivkraft att utveckla min relation till böckernas värld. Först lärde jag mig andra språk, något som gav mig tillgång till en större mångfald av böcker. Sedan började jag själv skriva böcker och kan väl erkänna att jag var väldigt nöjd när jag märkte att de hjälpte mig att betala mina räkningar. I min strävan att närma mig böckerna ännu mer blev jag min egen förläggare och på så sätt kunde jag fullborda processen från att ha en spirande bokidé till att det färdiga projektet hamnade i läsarens händer. När jag såg att mitt lilla förlag klarade sig bra, bestämde jag mig för att fullända min kärleksaffär med böckerna genom att skapa en stiftelse med koppling till böcker. Men hur skulle ett sådant äventyr kunna finansieras? Detta kändes som ett oöverstigligt problem, men svaret kom tidigt en morgon genom ett telefonsamtal från Sverige där jag fick höra att jag hade tilldelats 2004 års ALMA. Stiftelsen grundades omedelbart och under de senaste sex åren har den kunnat utvecklas och stödja samhällsprojekt för vuxna, tonåringar och barn, däribland ett större läsfrämjande projekt.

En dag sade min vän målaren till mig att jag var en pojke med konstnärssjäl, och gav mig en mapp med några målningar som han hade gjort i akvarell, olja och pastell. Han sade att han hade gjort i ordning mappen med målningarna för att jag skulle förstå det här med färg bättre. På de första målningarna var det bara färg. Det vill säga, först var det inte ens några färger utan det var bara svart och vitt. Sedan kom färgerna: gult, blått, rött, och sedan dök de tre färgerna upp tillsammans så att det blev en massa olika bilder. En del av dem tyckte jag om men inte andra. Min vän sade att ju mer man gick in för en färg, desto mer fick man ut av den. Jag bara tittade på honom för jag förstod inte. Jag begrep inte det där med att man kunde få ut något av en färg. Men så idag, när jag inte kände för att se en enda människa, slog jag upp mappen som han hade gett mig. Bara för att kunna titta ordentligt på var och en av färgerna, ingenting annat. Jag tittade och tittade, gjorde inget annat än tittade. Och plötsligt förstod jag precis vad han hade menat! Jag fick en sådan lust att gå dit upp och säga: Jag kom just på vad du menade den där dagen! Nu har jag kommit underfund med svart. Det var som om det knäppte till i mig, jag lovar! och jag fattar också hur det hänger ihop med gult. Det är bara det att det inte går att prata med min vän målaren. Han är död. Idag är det tre dagar sedan han dog. Ur Min vän målaren, översatt av Bo Ivander (Opal, 2004). Originaltitel Meu Amigo Pintor (José Olympio, 1987).

MAURICE SENDAK, författare och illustratör Maurice Sendak är den moderna bilderbokens portalgestalt. Som ingen annan har han utvecklat bilderbokens unika möjligheter att berätta - till glädje för ständigt nya bilderbokskonstnärer. Och han är en av de modigaste utforskarna av barndomens mest hemlighetsfulla skrymslen - till glädje för ständigt nya läsare. Juryns motivering MAURICE SENDAK föddes 1928 i Brooklyn i New York. Hans stora genombrott kom med Where the Wild Things Are (Till vildingarnas land) 1963, där han i ett slag revolutionerar hela bilderboksberättandet. Främst är det i de böcker som han själv både skrivit och illustrerat, knappt ett dussin till antalet, som han har borrat sig in till barndomens hemligaste skrymslen. Själv har han liknat barndomen vid en sträcka av förödmjukelser som han råkar komma ihåg bättre än vad de flesta andra gör. Som illustratör av andras texter har Sendak visat hur bilder kan lyfta fram nya betydelser ur texten. Om jag har en ovanlig talang är det inte att jag ritar eller skriver så mycket bättre än andra. Det har jag aldrig inbillat mig. Snarare är det så att jag minns sådant som andra människor inte kommer ihåg: ljuden, känslorna och bilderna den känslomässiga kvaliteten av särskilda ögonblick i barndomen. Maurice Sendak

Illustration (beskuren) ur Where the Wild Things Are Maurice Sendak (Harper, 1963).

CHRISTINE NÖSTLINGER, författare Christine Nöstlinger är en pålitlig ouppfostrare av Astrid Lindgrens kaliber. Hennes mångskiftande och djupt engagerade författarskap är präglat av respektlös humor, klarsynt allvar och lågmäld värme och hon ställer sig oreserverat på barnens och de marginaliserades sida. Juryns motivering CHRISTINE NÖSTLINGER föddes 1936 och växte upp i Wien. Ursprungligen hade hon planer på att ägna sig åt grafik och utöver sitt omfattande författarskap har hon också illustrerat några av sina böcker. Hon har även varit verksam som journalist. Nöstlingers böcker är skrivna för barn i alla åldrar. De omfattar allt från fantastiska berättelser, realistiska vardagsskildringar till berättelser som har en tillbakablickande karaktär. Men barnet står alltid i centrum. Hon har ständigt fört de minstas talan i böcker som speglar en för många barn dagsaktuell verklighet med knappa ekonomiska villkor, splittrade familjer och mobbande skolkamrater. I hennes värld är barndomen ingen idyll och barnen inga oskyldiga änglar. Nöstlingers blick är illusionslös och osentimental men också humoristisk. Hennes karaktärer är självständiga och tänkande varelser som inte låter sig behandlas som objekt. Dessutom är de kloka, handlingskraftiga och solidariska. Jag ville illustrera en barnbok. Men för att jag skulle få göra det var jag tvungen att skriva en själv. Christine Nöstlinger

Men nu såg jag bomberna. Planen släppte massor av bomber ur sitt innanmäte. Fort, fort! Det såg ut som om en glänsande kedja hängde ur varje plan. Och sedan gick kedjorna sönder och bomberna väste ner. De förde ett förfärligt oväsen, de var mer högljudda än allt vad jag dittills hade hört. Till och med farmor hörde dem. Hon högg tag i mig och ville dra bort mig från fönstret. Fort! skrek hon. Spring! Ner i källaren! Fort! Jag kunde inte springa. Jag kunde inte röra mig. Jag höll mig fast i fönsterbrädet. Farmor drog bort mig. Hon släpade mig genom köket, genom korridoren, till källardörren. Bomberna föll hela tiden. Bullret blev ännu värre. Det tryckte mot huvudet. Det susade i öronen. Det brände i näsan. Halsen snördes ihop. Farmor knuffade mig nerför källartrappan. Hon snavade bakom mig och föll over mig. Vi rutschade båda nerför de nötta trappstegen. Bakom oss slog källardörren igen med ett brak. Vi satt på det nedersta trappsteget. Ljuset hade slocknat. Det var mörkt. Jag lutade mig mot farmor. Hon darrade. Hon snyftade. Det visslade och det brakade. Källardörren flög upp, den stängdes, gick upp och slog igen med ett brak. Plötsligt blev det stilla. Farmor slutade gråta och darra. Jag låg med hvudet mot hennes tjocka, mjuka bröst. Hon smekte mig. Var inte rädd! Nu flyger de ju bort, mumlade hon. Nu flyger de bort. Ur Flyg ollonborre, flyg! översatt av Ingegerd Leczinsky (Berghs förlag, 2003). Originaltitel Maikäfer, flieg! (Beltz Verlag, 1973).

NOMINERINGSINSTANSER FÖR LITTERATURPRISET TILL ASTRID LINDGRENS MINNE Varje år bjuds nomineringsinstanser från hela världen in för att nominera kandidater till priset. Dessa institutioner och organisationer väljs ut på basis av sina omfattande och djupgående kunskaper om barn- och ungdomslitteratur. ALMA-kansliet bad två nomineringsinstanser att kommentera sina insatser i detta förfarande. Möte mellan 2010 och 2011 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Kitty Crowther och Shaun Tan samtalar på Riksdagsbiblioteket i Stockholm den 20 maj, 2011.

EVA DEVOS, STICHTING LEZEN, BELGIEN, en av organisationerna som nominerade 2011 ÅRS PRISTAGARE SHAUN TAN: För att fatta beslut om ALMA-nomineringarna bjöds styrelseledamöterna i den flamländska delen av IBBY Belgium samt Vlaamse Illustratoren Club (Flamländska illustratörsorganisationen) in av det flamländska IBBY-sekretariatet för att föreslå namn på författare, illustratörer eller organisationer som skulle kunna komma i fråga för ALMA. Vi fick naturligtvis in en hel del namnförslag, men så fort någon hade nämnt Shaun Tans namn kändes det som ett naturligt och självklart val för alla. Även om den första bok av Shaun Tan som publicerades på nederländska kom så sent som 2008 (Ankomsten) kände vi till och beundrade hans arbete långt innan dess. Hans starka berättande i både ord och bilder är så otroligt imponerande. Hans ytterst originella konstnärskap fortsätter att förundra oss och hans uppriktiga budskap om hopp och tillhörighet rör oss i djupet av våra hjärtan. På Stichting Lezen anser vi också att ALMA-juryns val är helt rätt, särskilt eftersom Shaun Tan själv så öppet har gått ut med att han vill skapa litterära verk av konstnärligt värde, utan att begränsa sig till en viss åldersgrupp av läsare. Detta är i linje med vårt läsfrämjande arbete. Vi har samma grundfilosofi: vi låter den konstnärliga kvaliteten stå i förgrunden och försöker att inte förminska barnen. MIRIAM ELZE, ILLUSTRATOREN ORGANISATION, Tyskland, en av organisationerna som nominerade 2010 ÅRS PRISTAGARE KITTY CROWTHER: När vi sammanställde den första listan över kandidater som vi hade stött på under våra resor var Kitty Crowthers böcker något som verkligen stack ut i den franskspråkiga utgivningen. Två titlar som väckte vårt intresse och lockade oss att gå vidare med det här spåret var La Grande Ourse och Le Grand Désordre. En utställning av Kitty Crowthers bilder i Frankrike gjorde också ett bestående intryck på oss. Vår grupp diskuterade självklart frågor som vid vilken ålder en person först kan tilldelas utmärkelser för sin livsgärning och vilken typ av internationell ryktbarhet som personen har. Men vi övertygades av Kitty Crowthers imponerande produktion trots hennes relativt unga ålder och också av hennes höga kvalitet, hennes starka berättarförmåga och förvånansvärt många uttryckssätt. När vi fattade vårt beslut var Kitty Crowther okänd i den tyska förlagsvärlden. De få titlar som fanns i Tyskland hade knappt väckt någon uppmärksamhet, inte ens av specialister på området, eftersom hennes tidiga böcker var väldigt korta och länge inte hade funnits att få tag på. Vårt beslut befästes genom en utställning på Internationale Jugendbibliothek, där Kitty Crowther och andra belgiska illustratörer ställde ut. Under nomineringsprocessen samarbetade Crowthers förläggare mycket med oss och ställde en mängd material till vårt förfogande. Både som organisation och som enskilda medlemmar i nomineringsinstansen känner vi att vår nominering och Crowthers efterföljande ALMA-framgång tydligt visar att vår internationella påverkan inte ska underskattas. Utan vår nominering skulle Crowthers verk antagligen inte ha getts ut i Tyskland och en del andra länder eller blivit tillgängliga för en bredare allmänhet. Genom vår nominering och Kitty Crowthers efterföljande framgång har vi kunnat påverka förlagsvärlden och beslutet att ge ut hennes verk.

ASTRID LINDGREN Astrid Lindgren (1907-2002) blev inte bara en av Sveriges främsta författare. Hon blev också en av de viktigaste opinionsbildarna och debattörerna i landet. Hennes humanism och rättvisepatos grundlades redan under uppväxten på den stora lantgården Näs i staden Vimmerby i början av 1900-talet. Som dotter till en prästgårdsarrendator fick hon tidigt en inblick i orättvisorna mellan hög och låg, mellan fattig och rik. Från barndomen bar hon också med sitt starka patos för god djurhållning och hänsyn till naturen. Astrid Lindgren har haft en stor betydelse för barnbokens utveckling efter andra världskriget, både i Sverige och utomlands. På ett ovanligt rakt och modigt sätt tog hon i sina berättelser ställning för barns rätt till lek, fantasi och utveckling. Hennes ståndpunkt som då inte var självklar var att barnböcker skulle hålla samma kvalitet som vuxenböcker, mötas med samma respekt och få samma ekonomiska villkor. Även i debatten var hon alltid tydlig. Hennes tal Aldrig våld! från 1978, då hon fick den tyska bokhandelns fredspris, fick stor betydelse i opinionen mot barnaga och för barns rättigheter både i Sverige och internationellt. Astrid Lindgren försvarade genom hela sitt liv konsekvent barns rätt att leva och växa upp som fria och egna individer. Det genomsyrar hela hennes författarskap och livsgärning, och inspirerar fortfarande många, många människor över hela vår värld. Kjell Åke Hansson, Astrid Lindgrens Näs, Vimmerby

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne vill tacka: Arctic Paper för deras generösa bidrag med Amber Graphic 150/240g. Toshiba LED för belysningen till jubileumsutställningen i Bologna. 2012 Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Kulturrådet Texter utan hänvisning: Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne Översättningar: Exacta översättningar AB Formgivning: Studio Mats Hedman Foto: 2012, Guus Kuijer: Jaco Klamer. 2011, Shaun Tan: Stefan Tell. 2010, Kitty Crowther: Stefan Tell. 2009, Tamerinstitutet: Stefan Tell. 2009, Tamerinstitutet. 2008, Sonya Hartnett: Redfive Studios. 2007, Banco del Libro: Lars-Erik Örtengren. 2007, Banco del Libro: Sedro Rey, AFP, Scanpix. 2006, Katherine Paterson: Helene Komlos Grill. 2005, Philip Pullman: Maja Suslin, Scanpix. 2005, Ryôji Arai: Stefan Tell. 2004, Lygia Bojunga: Douglas Engle. 2003, Maurice Sendak: Mary Altaffer, Scanpix. 2003, Christine Nöstlinger: Jessica Gow, Scanpix. Kitty Crowther and Shaun Tan: Stefan Tell. Astrid Lindgren: Roine Karlsson. Tryckt av Davidssons Tryckeri AB, 2012.