Analfabeten Mot ursprunget åter

PER ALBINSSON Lidköping Analfabeten Ett eko av lust från de lyckligas torg Som når mig med tal på min vandring längs stråket, Det skänker förstämning som vissnar till sorg Jag har hört varje ord men förstår inte språket Denna värld är en cirkel som bildar en mening Där orden far runt i en evig spiral Men utan att bryta min stumma förstening Och utan att forma sin önskan till tal Jag kan inte läsa, än mindre skriva Det språk som har gjort mig till analfabet Men endast förmågan att kunna beskriva Mig själv som en ynklig, stammande poet Mot ursprunget åter Jag ser plantor som växer men ändå tvekar Vid smärtornas tröskel där jorden tar form Av tyngande bördor och dräpande lekar Som vänder en bris till förnedrande storm Vinande kulor, hunger och plågor Visar hur världar på ytorna låter Och får varje planta att kvävas av frågor Innan den vänder mot ursprunget åter 7

Drömmerier Morgonens nakna kropp har befruktat Stjärnor av natten, en efter en, Rest ur sin dvala, beskådat och luktat Ivrigt på allt som ska vakna igen Grenverkets nät framför himmel och ljus Bildar en slöja där skuggorna spricker Så svalkan kan rinna igenom ett krus När den nyfödda gryningens anlete dricker Solens glans i sin fägring förfryser Tills aldrig mer fantasierna finner Den dag en stråle sitt öde belyser Och utan färg drömmerier försvinner Ett råd Sjöng för mitt hjärta för allt som det vill I den stund vår måne bevittnar sitt fall, Vrid planeterna rätt, låt min skugga bli still Och störta den sol som är frusen och kall Torka den tår som har fötts ur den döde Som vinkar från galgen med dinglande ben, Tysta min sorg och besegla dess öde, Förvrid mig i smuts och bespotta mig ren Skådar du något som du tar för givet- Lyssna till rådet jag tror jag kan ge; Bekämpa din blick, sänd iväg den med livet- Blunda, och låt dina nattögon se. 8

MARGARETA BENGTSSON Falköping Tidiga vår Utav förhoppning fylls dina dagar du är en port emot nattens ljus Du är de vingslag som nyss har vaknat den frihet som upp mot höjder styr I din förlängning beströdd är marken med stjärnor som speglar rymdens ljus Du är den seger som kallas livets dess första början dess tid är du Sommartider Beströdd med blommor är den mark du går till högre höjder fåglars sånger når så ljuv är tiden den som sjunges in uppå en jord, som för en stund är din I prästkrage och i en nyponros en sommar ännu kan den slå sin rot och gröna kronor de kan sträckas än i jordens skogar högt mot himmelen 9

En evig våg emot den klippa slår där tiden knappast lämnat något spår och segrar det gör livet denna dag vid randen av oändlighetens hav En sommar kommer och en sommar går än solens strålar till en fjäril når men snabba det är jordens andetag och febrigt är oändlighetens hav Mot nya sekel hastigt tiden far den tid som aldrig stannar upp ett tag gudomlig är den sommar som i dag uti ditt människohjärta griper tag DONNY BERGSTEN Lidköping Monstren finns på riktigt monstren finns på riktigt i garderoben under sängen i väggarna mamma och pappa säger att monstren bara finns i hans huvud han vet att de har fel Ta tillbaka du gör mig illa med dina händer 10

din blick och mun fötter är det för att de är så långt från hjärtat? jag vill hugga av dina händer och fötter jag vill gröpa ur dina ögonhålor skära av din tunga och rycka ut dina tänder så vill jag ha dig tandlös stum blind utan förmåga att greppa eller gå du kan inte längre röra dig mot mig eller bort från mig 11

Sommarkatt jag ser katten vid vägkanten och kroppen bromsar stegen av sig själv Vilda märker med en gång att jag inte hänger med pappa, vad tittaj du på? inget ingenting, kom nu så går vi nej pappa, jag vill titta och jag tänker fan också och så tänker jag det går ju ändå inte att skydda henne från allt för all evighet hon kommer fram till mig äj dä en katt? ja, det är en katt. Den är äj katten död pappa? ja, den är död hon börjar fråga om katten var dens mamma och pappa är och dens kompisar om den fryser om hon får peta på den det får hon med en pinne och hon blir ledsen vill att vi ska leta upp mamman och pappan när jag säger att det inte går förklarar hon för mig att de letar och saknar jag kramar om och stryker tårar sväljer klump i halsen och hoppas att hon inte börjar fråga om oss människor 12

ANNA CERENIUS Lidköping Allhelgona Jag tar min bror i handen och går till kyrkogården Stilla står vi och ser på hur människor kommer och går De har tjocka jackor och andas vita moln, ibland pratar de, ibland är de tysta Många har med sig blommor och lyktor Framför oss breder sig ett hav av ljus Varje namn, varje livsöde skiner nu klart mot den mörka himlen Jag känner gråten i halsen men är inte ledsen Bara ödmjuk och berörd Inför det som är mer än vi förstår Inför döden är vi alla lika Jag tar min bror i handen och går hem igen Framåt Låt det vara så stilla som det bara är när inga tankar skaver, när inga måsten läggs lager på lager Låt tiden vara en vän som finns där för att du ska kunna stanna kvar, i ett ögonblick av frid Känn hur allt det tunga fångas av vinden, och förvånansvärt lätt lyfter mot himlen Känn hur luften är ren och frisk att andas, i ett ögonblick av liv Glöm att din farkost är rank och smal, den blanka vattenytan omsluter dig Glöm allt som någonsin liknats vid oro och kval, i ett ögonblick av tillit Nu, utan att döma, tänka eller känna, bara lägg märke till hur fören skär vattenytan 13

Nu låter du din kraft skjuta utmed armen, längs med paddeln, och stråla ner i vattnet för att bli den kraft som för dig framåt EDVIN EDENHAGE Lidköping Porrblaska Jag vill skriva om världen såsom den är, så att ni lätt kan förstå. Men fastnar i frågor som ingen förstår, går vilse i vämjelsens lågor. Nu är det snart sommar, skogen är grön. I skyn står solen så het. Jag har tappat en sak på min straggliga stig där jag ville bli poet. Så allt blir ett eko av ego och ord och ovädren hänger i träden. Av vanmäktighet, av meta-mani och urtavlor sprängda av tid. Jag vill skriva för dig som aldrig förstod att hoppet är uppgivet mod. Att språket är grunden till kärlek och sång, men också till hat och blod. Nu är det för sent, men vintern är vacker; för döden och livet blir ett. Nu är det som köldregnet brinner och spricker till skärvor i jordens skelett. Så allt sluts av tystnad, min längtan, min sång. Ni undrar snopet, men tåligt: Vad i helvete är det han skrålar om? 14

Och varför är det så dåligt? Jag vill skriva om livet, om högt och lågt, om krasande käkar och inkapslad gråt. Om dom som vet hur man älskar; men vägrar. Nu är det snart kvällning och människor av plast dricker sig trötta och tomma. Och barndomens oro som aldrig dog ut sätter klorna i goda och onda. Så allt blir för sent, allt blir ett spel, allt brinner inne till aska. Och här ligger jag, sliten och skev som en tonårings första porrblaska. Koltrast Det singlar en koltrast död från en gren den tvingas av lagen till marken ner. I lusthusets rutor av morgonljusfrost skiner en prisma mörkret till trots och koltrastens ögon bland frostlagda blad bruna som rost ligger livlösa kvar. Och lusthusets springor blåser sitt liv som rolösa vingar 15

i dammdraperin. Ett födsloskrik ljuder som stelnande sand. Ett eko av rädsla när värmen försvann. Det ska läras att leva bland klösande djur och fly från den tomhet det föddes ur. Poesi och idioti Jag har bytt mitt namn, min viloplats och mår som vita moln och går i vårens våta rum och längtar härifrån. Och timmarna tänder stjärnorna, de tigger för sin död mens jag går runt på gatorna och tigger för mitt bröd. Visst händer det nån gång ibland att jag glömmer bort min ängslan över vinter, törst och galenskap om att bli kränkt och fängslad. Men mesta tiden ägnar jag att drömma tomma sagor att rista in bland bleka blad som små vädjningar och slagord. Och skilja mig från troende och bränna mina vänner och låtsas vara oberoende 16

som om jag inget känner. Men du kan se igenom mig, som orden var av glas, och mina loppor passar ej bredvid din vackra grace. Så jag flyr igen min vän och kallar mig för fri, men du kan se att allt det här är poesi och idioti. FRIDA ERIKSSON Lidköping Ihåligt Du har tittat in i mina ögon när de skrek, krängde sig och slog men du såg bara den mun som log Du säger att du aldrig gråter att det värsta som finns är att vara sårbar jag torkar din kind med det lilla vi har kvar Jag var din sol och ditt vatten men det gick inte hålla tätt ihåliga kyssar solen slocknar så lätt Din stolthet bygger murar ser du ut till mig? Din värld är svartvit jag har för mycket färg för dig 17

Astronomi Inte trodde du på att jorden den är rund om inte du fått höra det från allra första stund Precis som vi lär oss om jordens form är vi uppväxta till att följa norm efter norm Det någon bestämt som ideal blir samma sak som att vara normal Vi lever i en låda med kanter vassare än man kan tro ändå är det här som vi väljer att bo För jag tror som du tror fast jag inte kan astronomi För det viktiga är inte jag det viktiga är vi Oåtkomligt Du är en parallell värld oåtkomlig och diffus jag ser inte klart där jag bländas av allt ljus En evighet reduceras till bara några dar försöker se bland alla löven att kvisten en gång var bar Ju mer du ger desto mindre jag tar ju mer du ger desto mer du har För mitt hjärta sitter 18

så långt in i mitt bröst att det som känns där inne aldrig riktigt når min röst Vit kolonialist Nu har jag bevisat min enorma godhet jag har nämligen skänkt pengar till välgörenhet Hädanefter är jag helt utan skuld och kan fortsätta att till Mammon offra resten av mitt guld Nåde den som nu kallar mig vit kolonialist för att jag handlar på HM och åker till Thailand som turist Vår politik och livsstils skapande av sår kan jag lätt kompensera med en hundring per år Nu hoppas jag bara att ingen märker och kan klandra att jag skänker pengar för min skull och inte för andra CARINNE FAGERSTRÖM Skara Krossa mig Krossa mig med ord men inte med tystnad ord kan man haka upp sig på men tystnad drunknar man i man får inget fäste slinter glider 19

halkar djupare och djupare ner ett ord är en livboj i ett stormigt hav ge mig en livboj ge mig något att hålla mig fast vid en vass klippa är också land En tår faller den är salt precis som havet det är tyst bara vågorna hörs då de slår mot klippan för att krossa den Skärvan I en kall hård splittrad värld fångar jag en skärva i skärvan ser jag en man slå sin fru ett barn gråta en liten flicka bli övergiven på en kall gata i Moskva en tiggare som dör med en framsträckt tom han en pojke som arbetar i en gruva en ensam svensk kvinna i sina bästa år som sitter ensam och glor genom fönstret på grannarnas födelsedagsfest 20

ett barn blir retat en man mobbad på kontoret en mor som super en far som spelar en snögubbe förstörs någonstans på en skolgård Var finns kärleken? Var finns värmen? Jag letar med blicken i min reflekterande skärva men hittar den ännu inte Var gömmer den sig någonstans? Jag måste ta på mig läsglasögonen för att se bättre en väninna slår ett nummer en vuxen famnar om ett barn en ung kvinna lämnar in en adoptionsblankett en gammal rökare fimpar ciggen tar fram ett nikotintuggummi och ler med sina bruna ögon en tjej säger att du kan få sitta här en tant på bussen ler mot en emo en kompis mamma hjälper en att flytta en främling bjuder på mat någon matar de där jobbiga ankorna handen stoppas mitt i luften det sista slaget har ägt rum en liten flicka kommer med en blomma och säger förlåt ett dagisbarn ger en streckgubbe åt stressade fröken 21

Vi är alla systrar och bröder i en kall hård splittrad värld Internet Fastna inte i spindelnätet internet det är inget skyddsnät du bara trasslar in dig faller djupare och djupare ner i dess avgrund Jag klickar mig fram söker livets mening på webben klistrar mig fast vid skärmen trollbunden en förlorad själ Ta på mig du på andra sidan webcam viska i mitt öra msn kompis jag behöver höra din röst känna din hand uppleva 22

din närvaro pling pling ett meddelande klick klick jag svarar Var inte ledsen var inte ledsen jag är här hos dig jag ser dig hör dig känner dina andetag din blick din hand vila mot min axel fågeln i min trädgård sjunger om din sorg vinden i mitt hår viskar ditt tvivel regnet som faller är dina tårar som jag vill torka se du är inte ensam allt är besjälat träden vajar i samma takt som du går tro lita på mitt ord min kärlek mina ögon är fyllda av din gråt 23

håll ut i natt se hur jag brinner för dig sakna mig sakna mig mera ELIN FONDÉN Lidköping Du var min balans Inlåst och utan sällskap är hon Hon som höll i katten tills den slutat andas Det var hon som tog sin fars tröja och, efter hans död, alltid bar den med sig Instängd och alltid utan mål är hon Hon som klamrade sig tag i det förflutna trots nuet Det var hon som tog steget ut i evigheten och, innan vi andats, alltid föll mot marken Utelåst och aldrig utan saknad är jag Jag som alltid höll hennes hand när det blåste Det var jag som tog över hennes ord men, innan allt fullbordats, alltid ramlar igen Du var min balans 24

Hjärtats två kammare Om allt vore som jag ville så hade världen varit så schizofren Sidorna hade flutit ihop till en liten vattenpöl och tillsammans hade vi haft det bra vi hade dansat runt och inte brytt oss för vi hade aldrig tänkt på vad som var världen Våra hjärtan hade smält ihop Och vi hade blivit människor Du vet, det kan alltid bli bättre och jag är inte den som slutar leta Mina ögon springer runt i rummet som en hungrig varg och även fast jag vet att jag kan få min vänstra kammare så fortsätter den vandra över deras blodiga kroppar Det enda jag ser är människor Jag vet ingenting om dem Ett linne som symboliserar okunnighet och för mig blir han underlägsen vår intelligens Han häller i sig en öl och sitter kvar vid datorns skärm som blinkar av frustration Vi är alla bara människor Och kanske blev vi robotar när jag bytte jag och blev den jag blev med de egenskaperna jag fick Det var bara en millisekund men fortfarande en stor del av mitt liv Delen när du kom in i rummet och förändrade allting För jag bestämde mig utan att förändra mig 25

Första gången Mötte min vänstra kammare den högra Blev jag en människa Men nu undrar jag Mina tankar splittrar sig och besluten kräver så mycket kraft Den millisekunden känns återigen som en millisekund och alla dessa ord försvinner ut i kosmos Det som betydde allt är en del av mängden Min personlighetsklyvning har aldrig varit hälsosam och är ännu i dag en gåta för mänskligheten Jag hatar att ljuga och därför gör jag det inte Men jag är så många människor Och hjärtat har fortfarande två kammare BOJAN FORSBLAD Vara Barndomshemmet Här står jag och lyssnar till forsens fall, dess brus till mitt hjärta talar, om suset från skogen, om berget och sjön och om barndomens vitsippsdalar Ännu känner jag doften, jag minns den så väl, allt är levande från den tiden, den branta stigen den leder som förr till den gamla stugan i liden 26

Den stigen går bakom husets knut innanför den gamla muren där svärdsliljor växer, och vit syrén vars doft av vinden blir buren Där står farmor och ler i sin farstudörr och ber oss att stiga på, med schaletten på nacken och håret i knut, klädd i västen, den stickade blå Och farfar han stretar med stubbar och ris att samla för kallare tider, för ingen skall frysa, om vintern blir lång, innan våren kommer omsider Så minns jag de gamla, så mins jag mitt hem, så klart står det för mig skrivet, att barndomens första lyckliga år ger trygghet för resten av livet Var är du någonstans? O du, som är min längtan, var är du någonstans? Jag sökte dig så länge, jag visste att du fanns Men nu har åren svunnit, jag gammal är, och grå men ännu inte lyckats att finna dig ändå Men så en dag det händer, du står här vid min dörr, 27

jag känner dig så väl, fast jag aldrig sett dig förr Av glimten i ditt öga förstår jag att du vet, vi känt varann förut i en tidlös evighet Du rörde vid mitt hjärta Du rörde vid mitt hjärta och jag såg in i din själ, men vad hjälper det, när etiketterna har klistrats på oss så väl, att inget medel kan lösa det klistret från vår position, att du är en riktig höjdare och jag är ett fattighjon? Men om man går in under ytan är du lika fattig som jag, och vem som har varit mest värdefull kanske uppenbaras en dag Då hjälper det inte längre att räkna sitt silver och gull, då är det enda viktiga att ha levat för kärleks skull! Jag drömde Jag vandrat så långa vägar, på en stig som var svår att gå Ibland var det ljust och soligt, men många dagar var grå 28

En dag var det dags för bokslut, vart hade jag hittills nått? Hur hade jag väl förvaltat det arv som jag hade fått? Jag bad: Herre, giv mig ett tecken, ett litet synligt bevis, som säger att jag är välkommen in i ditt paradis! Då såg jag en blomma vid grinden, i porten där jag skulle gå Det var en riddarsporre, en lysande, himmelsblå! Det finns inga klara vägar Det finns inga klara vägar, ingen förberedd stig att gå, det finns bara töckniga, dimgrå fält för oss att välja på Att finna sin väg i den dimman är inte alltid så lätt, och aldrig vi vet förrän efteråt om vägen vi valde var rätt Då är det för sent att vända, då måste vi stanna kvar och fortsätta framåt den vägen som en gång vi utstakat har Och när vi till målet har hunnit är dimmorna borta igen, 29

och vägen tycks enkel och självklar när vi ser tillbaka på den JAN GUSTAFSON Tidaholm Lupiner Nu har vi dem här igen Dessa blåa, röda, vita och någon gång gula varelser, där de drar fram som en oövervinnlig här Vackra tycker några, andra tycker fula Längs vägkanterna breder de ut sig Armbågar sig fram Tränger undan och dödar allt i sin väg Färglägger sluttningar och vägkanter Japaner, japaner, japaner. Överallt japaner, refererade en gång Farbror Sven Lupiner, lupiner, lupiner. Överallt lupiner, fastslår jag De har tagit över från ambitiösa täppodlare Det som en gång var menat som en prydnad, har nu blivit en spirande plåga Många gånger värre än elva idogt kämpande japaner Överallt där en mänsklig boning finns eller en gång fanns ses dessa djurgårdsfärgade och otämjbara varelser Som aldrig släpper taget I höst står de där gråfula och spretar 30

Vår dyra kantarell I dag provinsiellt aktuell, oftast traditionellt kulturell Förr en intellektuell kartell, med växtplats formellt konfidentiell På annat håll generellt inaktuell, betraktad som en territoriell bagatell För mänskan ansedd mortell, som djurfoder speciellt funktionell För mykofagasten en naturell akvarell, en guldgul smällkaramell Lyser upp som snällgräll pastell, i backen så originellt sensuell Knappast finansiellt kommersiell Testodlad, experimentellt Snart professionellt industriell, skördas maskinellt under ideellt gnäll? Vad händer då med Herr Kantarell och hans pimpinella mamsell? Jo, en emotionell duell, manuellt versus makinellt Bort vid enebackens häll Go kväll och faderväll 31

Tidan Du strålande vatten, som gett vår stad sitt namn På din resa tar du både Ön och Öa i famn Du flyter oftast stilla, åt ovant håll Norrländskt forsande är vår Atoll Ibland är du hög, ibland låg Vackrare vatten jag sällan såg Stundtals brummar, dånar eller klingar du Så har du gjort, både förr och nu En grådaskig dag är du butter, kanske du gråter När solen lyser upp, strålar du åter Ger ljus åt alarna, bugande vid din strand Ditt vatten står stundom i praktfull brand Du härbärgerar både fåglar och firrar Ingredienserna till våra kräftkalas lätt du kirrar Ger ärla och strömstare de rätta livsvillkoren Ornitologerna flockas, speciellt om våren På din tjugomilafärd mot Vänerns strand, skänker du skönhet och liv, ett vackrare land Om våren är du välkommen som madernas ockupant Allt detta är verkligt och sant Jag går oftare än ibland ner till din vackra strand Jag är ingen bebådare Bara en nyinflyttad åskådare 32

GUNILLA GYLLENSTEN Skara Backlash Första delen av januari, dessa dagar bjuder varje år; seg tristess men också en slags märklig rofylldhet omväxlande med lätt och vibrerande ångest. Får januaridagen verkligen vara kravlös och ospecifik? Var är det höga tempot och planeringen, som inför Julhelgerna? Allt som skall hinnas under den tiden? Uppladdningen? Den sköna högtids/feststämningen under juldagarna? Detta är nu bara helt borta. Istället får vi rea i varje butik med trista klädesplagg. Har vi tur kan vi samla och fokusera tankarna på något som är väsentligt för oss, och ägna oss något åt egenfilosofering! Annars får man nog se första hälft av januari som transportsträcka, riktning ljusare och längre dagar! Till alla goda dofter Dofter, dofter lyfter mig mot skyn, dofter ger hopp som man trodde var borta. Dofter vitaliserar minnet på ett märkligt sätt. Via blombuketten får vi besök av tidiga, goda minnen. Det vi trodde var borta från minnets bank, gästar oss igen på ett så klart sätt! Dofter bjuder även insekter till utfärder i naturen! Dofter kan styra oss på ett rätt omärkligt sätt, men konsekvensen av detta, är desto märkligare! 33

Flinga Snöflinga, lilla flinga, Hur kan du vara så söt och falla så fint? Har du kanske en fallcoach som lär dig som att, dansa ner mot oss? Hur kan du gnistra så betagande när du landat och möts av ljus? Din flingas mönster är lik belgisk spets och framträder som bäst belyst, mot mörk himmelsfond. Lilla snöflinga, flinga mej vart du vill! Jag är din!! JOHANNA QUAMARIAH HANSEN Jag har slutat Lättretlig. Kaffe duger inte. Inte utan Vill ha VILL HA vill Drar från balkongen. Där du är där jag inte är Frisk luft. Dra åt! Blås i mitt ansikte! Blååå sss Fria val. Fina linjer. Svarta lungor. Stora pengar. bla bla 34

blä Du står där och njuter. Och jag. Jag tar ett tuggummi. TONY HANSSON Lidköping Göm dig med mig den känsla jag fick av dig var kom och göm dig med mig ta mig älska mig var den du är var den du är jag ser jag ser mer än blott ögat kan skåda jag ser jag ser inget mer Det brinner i kroppen av det kalla vattnet uti badkaret blodet Som rinner från mina handleder färgar vattnet rosenrött Såsom dina läppar i månljusets sken som lyser genom fönstret På ditt långa vågiga hår, det var något jag hade i min tanke Innan allt blod rann ur mig likt vattnet sinar i brunnen utanför vår stuga om den varma sommar kvällen som rådjuret som 35

går utan vatten och mjölken sinar uti dess bröst och barnet det bar på dör, men gråt inte gråt inte för nästa år föds ett nytt barn ute i skogen gläntan så vacker ut vid vår stuga och hoppas inte vattnet siar uti brunnen och livet leker för djuren i skogen och barnskrik och bara fötter av barn som leker i stugan, smutsiga, men gulliga mor säger gå ut och lek mina barn i den strålande solen ser mot sin man och ler BJÖRN HELLSTRÖM Kättilstorp Jag saknar trollen i vår skog Jag saknar trollen i vår skog, de fanns där när jag var en pilt. Jag saknar älvorna och deras dans med tysta steg på mossans filt. Jag sakar huldran när hon log - jag log- hon tog mig ingenstans! Så satt vi på en timmerstock hon slätade sitt röda hår, förtroligt tog min hand i sin. I hennes gröna blick fanns dock Förtvivlans tunga tår. Vi äger inte skogen, sa hon tyst, vi vårdar allt som finns i den med ömhet och med kärlek 36

tillsammans, du och jag min vän. Hon doftade av granens kåda, och utav myrens dova fläkt. Jag kunde ändå- fastän fjärran- forsen skåda och känna Vilda Vattnets kalla, friska andedräkt. I dagens sista rodnad klädd kom natten till oss fram, och lindade försiktigt mjukt sin kappa kring var sten och stam. Trots jag var långt från mänskors hus och hamn så kände jag mig lugn och inte rädd, jag, lille pilt, i huldrans trygga famn. Vid myren gled från ingenstans i viktlös vattentyll de vackra älvor små och började gracilt på tå sin dans. Jag vände blicken undrande emot min vän. Dig har jag mött, sa jag, och här på starr och mossa vid myrens brutna vatten ser jag älvors lek, men inga andra av ditt folk jag varsnar än. Säg, huldra, var i skogen finnes trollen? Kan jag se Näcken och höra gigans toner flyta i vildhet över forsens skum och bölja eller i ro och stillhet över tjärnens svarta yta? Så mången kväll, då solen upphört stråla har jag i ensamhet i skogen sökt, men inte funnit, har letat efter jättars borg och häxans dunkla håla. Ibland så har jag trott mig se ett litet troll, en byting, liten som jag själv, stå där i skogens bryn och vinka och mana mig att följa hans vandring åt ett håll 37

där vi tillsammans skulle möta båd Näcken, häxa, bergakung och vättar. Jag skyndade till honom på snabba ben, men fann där inte något troll, - jag fann en mossig sten. Men, kära barn, sa huldran med armen om min rygg, gör inte ensamhet i mörkan skog att du kan känna oron eller skräcken? Blir inte du från allt vad människor om oss berättar för trollen varnad? Och ändå kan du här hos mig, en usel packa, känna dig så trygg? Min mor och far de brukar säga att skog och sjö och berg och fors är någonting som ingen själv kan äga, och om man så försöker göra blir man av girigheten skrämd och kan i skogen mycket ont få se och höra och kan bli rädd för någon okänds hämnd. Så troll och jättar, älvor, huldra, vättar i skog och berg och under jord för mig är vänliga och goda och de är mina vänner precis som berg och sjö och skog. Men det finns människor som jag känner som är så onda som de troll som de vill påstå finns i skogen och som är farliga för dem som vågar där i natt och mörker vandra. När jag en gång blir man och inte mer kan se dig, huldra, eller någon annan av ditt folk, 38

då vill jag dikta om er alla och låta människorna veta att onda troll egentligen är goda och vill åt oviss framtids släkten skapelsen försvara, att deras ondska inte finns. De vill det goda i naturen helt och levande bevara. Men jag vill också tala om hur hårt naturen straffar människornas girighet och ondska och sedan det för evigt minns. Jag tystnade och lyfte blicken och fann mig ensam på min timmerstock. Fundersamt strök jag så min haka och kände då att åren runnit bort - jag hade blivit man- jag såg ej längre huldran. Men ändå dröjde hos mig kvar dofterna av granens kåda och utav myrens dova fläkt och ändå- fastän långt i fjärranjag kunde forsen skåda och känna Vilda Vattnets kalla friska andedräkt och till min glädje tydligt höra gigans toner sväva över fors och vattentäkt. Stenen och Vattnet När en gång i tidens fjärran förflutna, i det ögonblick som förlorar sig i begynnelsens morgon, den första fasta grunden dök upp ur ett töcknigt hav, gavs hopp och löfte om en framtid. Kanske delade en stenformation Vattnet likt en kil; en kil nerifrån det bottenlösa mörkret. 39

Då skimrade kanske redan livets gröna färg svagt på dess topp och gav ett hopp om en levande framtid, värmd av den unga solens strålar. Genom årmiljonerna följdes så Stenen och Vattnet åt, ibland våldsamt kämpande mot varandra i urtidens rasande stormar. Glödande kastades embryon till nya stenar ut från planetens inre. Då var Stenens segertid och vattnet återgick till andens form, steg mot himlen, och samlade där styrka för angrepp mot Stenen i tusenåriga skyfall. Denna till synes förstörande växelverkan väckte det gröna livet. Långsamt kläddes Stenen med olika former av liv. Liv som sträckte sig mot Vattnet, levde på Stenen, av Vattnet, dog och begravdes i Vattnet. Fast förbundna, men ändå fria från varandra, tvingade Stenen Vattnet att begränsa sig och tvingades Stenen att lämna från sig en del av sig själv under Vattnets erosion. Men hos dem båda fanns Livet. I denna kamp mellan liv och död, mellan skapelse och förgängelse, klädde sig Vattnet tidvis i Stenens skepnad. Vattnet blev till is. Tungt vilande, med sitt dödliga grepp om det gröna livet, låg isen, ibland endast månvarv, ibland under årtusenden, i en dvala där Stenen danades för att en gång åter bli grund för spirande liv. För att visa att intet för evigt skulle förbli dött och kallt, låter den hårda isen sin spegelbild återkastas i det mjuka, ännu 40

levande vattnet, det vatten som isen ska återgå till när solen än en gång väcker det gröna livet. Livet vann och under långa tider var isen förvisad till planetens utkanter. Vattnet, Stenen och det gröna livet härskade. Som en gång Stenen kluvit Vattnet i en omvälvande tilldragelse gjorde människan nu entré och lät både Stenen och Vattnet bli sina tjänare. Där borta i människans förväntansfulla begynnelse, blev Vattnet en förbindande länk. Men längre in i människans historia då hjulet bar henne till lands, blev Vattnet ett hinder som överbryggades med bärande bågar av Stenens styrka. Bågar som lät vattnet förbli färdled, bågar som hjälpte hjulet från landstycke till landstycke. Så möttes åter Stenen och Vattnet, skilda åt, nära varandra men förenade i samma uppgift. Stenen täcktes av det gröna livet. Vattnet uppehöll det gröna livet. Människan spred sig över planeten. Människan markerade sina revir. Människan tog det gröna livet i sin tjänst. Vattnet, Stenen och det gröna livet, dess tre, som varit bland de första där långt borta i planetens urtid, gick i människans tjänst. Människan som existerat under blott några minuter av planetens tallösa timmar, brukade och missbrukade sina tjänares oerhörda kraft. 41

Kanske Vattnet än en gång kläder sig i Stenens skepnad, blir till is och täcker tungt det gröna livet. Såsom en varning lägger nu Vattnet sitt dunlätta täcke av snö över det gröna livet när planeten vänder sig från solen. KERSTIN HERMANSSON Skövde Stenmuren Som snöhöljt pärlband ligger där stenmuren vid skogens rand en möda ingen känner här det kostade att bygga detta band En man med ryggen böjd av år sågs träget lyfta, bära, lägga upp den sten och sägs av trötthet fälldes någon tår men vilan fanns vid närmsta dikesren Ett konstverk är du, vackra mur vårt landskap rikt du gjort men nu vår tid har spårat ur för nu skall många murar bort Med tung maskin du lyftes undan bit för bit moderna ögon ej din skönhet ser men vi dig älskar går nu dit att njuta av den sista bild du ger Den här dikten skrev jag i början av 80- talet, då var det ju tillåtet att riva ner stenmurar, men jag tror att det nu är vissa restriktioner, om jag inte har fel så får dom till och med pengar av EU för att bevara dem. K.H. 42

EMMA HOLMÉN Lidköping Några ord om hopp Jag vill inte längre leva i mörker tänker inte längre vara den jag var Jag vill kunna känna igen kunna skratta, kunna leva Jag är så trött på att bara känna kylan och tomhet Jag vill kunna säga att jag älskar dig utan att kvävas av ånger Av rädslan att bli lämnad Jag måste inse att jag inte längre är ensam i denna värld Men efter all denna tid i mörker har jag glömt ljuset och nu är mörkret det enda välbekanta Varför säger du att du älskar mig när du ser hur jag vänder bort min blick? Förstår du inte att jag inte klarar höra? Inte vill känna? Men nu är de dagarna över Jag tänker börja leva! Jag tänker springa och skratta och vägrar låta mig vara fängslad av rädslan att bli lämnad För jag kan vänja mig vid ljuset trots att det sticker i ögonen Vad är det för mening med att gå genom livet utan att någonsin ha levt? 43

ROBIN TOLLER HOVLER En bedjan Lämna ett guldmynt när du går Så att jag har något att dränka När jag önskar dig tillbaka Sommarbreven Inom kort lär jag få nog och slänger varje penning och äter berg och dricker jord och söver varje hämning och blåser glaset fullt av sot och dyker i min lyckokvot och offrar tyst en sprucken not och hämtar en förändring Nu spricker molnen upp i sår och världen gråter koppar jag fångar då och då en tår som himmeliris droppar och versen blir ett skrivet brev av mig som tagen, yr och skev först nu har märkt att allting blev blott tomma kaffekoppar Kreativt (har jag förstått) är perspektiven rika men där jag legat, kräkts och gått står alla bilder lika och skogen antas värdelös där Karon grät och Kronos rös men i gläntan där min lykta lös 44

har ingen annan mått I fyra långa akter har jag förstört mitt liv med undernärda takter och dissonanta kliv jag har ältat min historia jag har byggt min egen gloria bland kullerstenars åar mellan gatustensmotiv Men nu är versen skrivet brev och jag slänger varje penning först nu ser jag hur allting blev med och utan hämning Nu spricker molnen upp i sår och fäller en och annan tår mot skogen där min lykta står och släcker en förändring Till mor När mor låter backa sitt liv några år då när hästarna lärde sig springa och valkmolnen spricka över getter och får och en doft hennes minnen bringa När klave har tränats och strået gått av och mor har en klöver att dela när träden har fräknats och höstlöv gått av 45

och gud har något han vill förmedla När barken av opus du skalat och bränt och deformerat med vildsinta händer när Karon ger snålskjuts sympati från en vän han vill leda till varmare länder Min mor har fått vänta och hasa i grus i det liv som var hennes att kratta döttrar och söner bära som bär hennes ljus så hon får dansa upp på sammetsmatta En karaff Hon fyllde upp en karaff frågade mig om jag ville ha ett glas religion till maten jag nickade vänligt och gud deformerade världen förstorade blommorna på duken med den klara vätskan jag svalde av den goda maten och tog en klunk det smakade bara dyrt vin jag ursäktade mig och fick förklara att jag föredrog billigt vin så oproducerat det gick att få jag ville ha en klase druvor på flaska jag åt min mat 46

och jag drack mina druvor det släckte aldrig törsten men det ställde inga frågor Höstlöv Du står bland dina gamla minnen som faller ner med höstlöven torra och döda men vackrare nu än någonsin Din sjal vrider sig runt din nacke som en boaorm den vilar över dina axlar och slickar med sina många fladdrande tungor över kragen på din kappa som böljas ner med höstlöven torr och varm och vackrare nu än någonsin Du tar ett andetag I takt med dina steg längst allén i all sin lyriska klichéspolas träden rena under den frostade solen som figurerar som din Bethlehemsstjärna och leder dig mot ett hus där du vet att nyfödd kärlek ligger och väntar i en krubba och du tar större steg för du vet vem han är men du visste inte förrän nyss vad han bar på för känslor 47

och du ser dig själv i en kvarglömd vattenpöl- torr och varm och vackrare nu än någonsin ANDERS JOHANSSON Torsö Den dolda egoismen Ni frostigt stela vattenstänkta stenar Som mänsklighetens hjässor ni suger åt er tystnaden på stenars vis Och döljer väl er grund Vad göms där under vattenytans isigt svarta skiva? Som allt förenar Jag dyker men jag fryser blott till is Synlöshet 2 Där satt han Utsatt Vi spottade på honom Jag spottade Spottade på min egen skugga Jag skrattade 48

Men jag var kladdigt våt Självkänsla Jag ville jag vore nå t nytt och unikt Nå t annat, nå t eget och ingenting likt Men nu är jag grå jag är allmän och trist Precis som de andra - en olikhetsbrist Javisst är jag tråkig mitt liv helt antikt men jag är ju jag och det är visst unikt Livsupplevt Är frihet frid och frid garant för frihet? Är stillhet lugn, och lugnet alltid stillhet? Är lånad tid en tid uppå kredit? Och stulen tid 49

blott skapad genom flit? Vad stjäl jag av mig själv med ambition? Och hur hör trohet hop med själva tron? Är levnadskonst blott en artistisk kupp? Blott upplevt är ett liv som just levts upp BJÖRN JOHANSSON Mariestad Ut i naturen Man borde sig ut i naturen till blommorna, träden och djuren Om man bara slapp det eviga suset från vinden i träden och bruset av vattnet som forsar i bäcken. Visst vore det skönt i naturen bland blommorna, träden och djuren Om man bara slapp det otäcka prasslet från tomtarnas tissel och tasslet när trollena vänslas med näcken. Nog skulle man ut i naturen till blommorna, träden och djuren Om bara det fanns en kiosk ner vid stranden 50

och flickor att hålla i handen, då skulle man rusa på fläcken. Mina fem sinnen Jag har så väldig näsa att jag har svårt att läsa. Den skymmer ständigt sikten min så därför ser jag ingenting. Och öronen är rysligt små en mygga får ej plats därpå. Och inga ljud kan hitta dit så därför hör jag ej ett skit. Och näsan som är väldigt stor den har jag fått från storebror, men den har hamnat upp och ned, går därför ej att lukta med. Och tunga har jag ingen alls, en dag försvann den i min hals igenom magen ut därbak, så därför har jag ingen smak. Vad skall man ha nån känsel till när världen är ur led Var snäll och stäng nu dörren min och lämna mig ifred. Sonett Vad skönt att krypa ner i egen säng, när vinterns vindar sprider snö och kyla 51

och låta varma täcket kroppen skyla, få vakna tryggt till dagens slit och fläng. Men om du inte har nånstans att bo och tvingas ligga ute hela natten i iskallt prång med huvudet på hatten, hur kan då sömnen ge dig någon ro? Vi som har en egen säng kan ej förstå att man i Sverige tvingas ha det så och stängas ute under kalla nätter. Vad ger då alla dom som makten har för hjälp till stackarna som illa far? Vad gör jag själv? Jag skriver ju sonetter! EVA KELLETT Skara Augustikväll Tornsvalan förgyller lekfullt himmelen en sensommarkväll. Sommaren dröjer sig kvar i flyttfåglars vingeslag i svarta söta bär, i en vänligt svalkande bris. Sommaren dröjer sig kvar. Bäddar ned sig, mjukt, omsorgsfullt i mitt inre. Bevarad sommarvärme ljus och öppenhet 52

när mörka dagar tveklöst närmar sig. Med öppna ögon, med bävan, men ändå, med öppna ögon möter jag mörkret. Med sommaren omsorgsfullt nedbäddad inom mig. Solhälsning A Sträcker mig mot morgonsolens strålar som likt ädelstenars glittrande prismor omger mig. Blundar, andas, lever i ljuset. Låter havet omfamna, bära mig medan min skugga leker orädd på havets botten. Horisonten finns ej denna morgon. 53

I mötet med ljuset bleknar alla gränser. Allt är ett Allt är nu Allt är Solhälsning B Solens bländande strålar i sitt vinterlandskap får mej att stanna upp får mej att sluta mina ögon. Får mej att höra tystnaden. Får mej att lyssna till mitt hjärtas sång. Vintersolens bländande strålar lämnar en rofylld skugga. Allt vilar i ljuset Jag vilar i ljuset I vitt vinterlandskap. 54

Solhälsning vår Lärkorna jublar i skyn två rådjur tar glädjesprång över snöbefriade fält. Ett par sångsvanar lyfter tillsammans mot en klarblå himmel. Jag vänder mitt vinterbleka ansikte mot vårsolen. Blundar.njuter. Livsvännen vid min sida tar min hand. Vi njuter av det nyss upphällda kaffet. Tranornas skriande ekar över fälten och skogarna. BERNT KLAAR Falköping Den gamle Falköpings sta Har på törget har ju Malta- Johanna högt upp fått seta Dar i Rådhust suntes våra förtroennevalda på stola seta Hos Wibergs dar köpte di sina fäller för te fånga e mus Dar låj Falonia, dar gubba drack sina pelsner ur krus I Weramagasint dar kunne en ätter möe fina klär leta I Lindéns bosättingsaffär di hade prudnadssaker så fina På Hästabacken, dar bodde dotera Lisa me si mor Mina 55

Å här i hörnt låj ju de möcke populära Blumgrens Café På ara sia höll Karlssons te, ni vet di pöjka sum sålde ve Ena bete uppe i backen satt Lindblad och laja skora sina Här på Ållebergsväjen fanns smen, sum skodde nöra sto Å här i närheta låj den välkända kartongfabriken Aristo På gårn bakom den gula villa fanns Skoglunds slakteri Längre ner på gata i näste grän låj Lundgrens bröggeri Ner på Trätörget hade vi Tranemo, som lajade nöns sko Nere på Sjögata låj Jägers å Viktoria, sum hade godis å läsk Uppe ve Köttörget hade vi SKLF och Wallins sum sålde fläsk Här fanns många fik, som Båts, Continetal, Svea å Stigin Hos Lajermans, Fajerbergs å Settergrens köpte di specerin Om knödden va extra vänli, kunde detta uppfattas sum fjäsk På Trägårsgata vi Falköpings Södra station där töjena stanna Har låj de gamla badhust, dar de varmde vattent me vepanna Utme Trädgårdsgata fanns på den tia vårt gamla Sustembolaj Ve Törget hos Häruld kunde damera köpa BH till sina behaj Hos Fursses dar gjole di möe felthatta, sum va vådelit granna Nua Järnaffärn, Wennblads, Spets är också affärer man minns På Storgata fanns Ekmans, de sålde klär till bå män å kvinns Vi minns la åsså gamla Koperativa, dar medlemma sulle stura Di hade felialer ve Trätörjet, sum de utå husäjarn feck hura Ni har sett att det är många gamla affärer sum ej finns Tranorna vid Hornborgasjön Förr man på Bjurum för hand potatisen upp plockade Några blev på åkern kvar, dessa tranorna hit lockade På våren till Hornborgasjön kom en ansenlig skara De kom för, att sig på stränderna med varandra para 56

På dagarna de på åkrarna runt potatisen sig flockade Efter hand man med maskinhjälp upp potatisen tog Då blev de inte så många potatis kvar efter bondens plog Tranorna då till andra parningsorter måste sig söka Ty, trots allt ville de ju som alla andra arter sig föröka Därefter som vanligt upp till Norrland de sig drog Så kom idén, att utfodra fåglarna utan tanke på avans Ty, man ville åter se och höra de stolta fåglarnas dans Nu har det blivit en av länets stora turistattraktioner Man har runt sjön utplacerat ett antal utsiktsstationer Där samlas väldigt många av tranornas tillgivna fans Järnvägen När järnvägen i mitten av förra seklet till Falköping kom Fanns det många, som trodde det var tidens yttersta dom De kunde ju inte veta vad det för staden skulle innebära Med nya arbetstillfällen och säker inkomst för sina kära Järnvägen som man då byggde den var statens egendom De första järnvägsvagnarna drogs av ett antal hästar i rad Vagnar på detta sätt körde räls och slipers till vår stad Runt sura mossmarker man byggde längs mössebergskanten På så vis anlades grunden till stationen Falköping Ranten Det blev en stadsdel, där många järnvägare hade sin bostad Gods- och persontågen de drogs av lok, som drev med ånga Sen man elektriciteten i ledningar till loken lyckades fånga Så kom de så kallade snälltågen på statsbanans olika spår Efter några år, vi de betydligt snabbare expresstågen får Nu det nya smäckra X2000 är färdmedlet för ganska många Från början man lade om växlar för hand med så kallade klot 57

Det fanns växlar, som för tågen gick antingen med eller mot Sedan kom mekaniska växlar, som styrdes med linor och vev Därefter kom det centrala elektriska motorer som växlarna drev Nu växlarna fjärrstyrs och vårt lokala ställverk blev skrot Vårt gamla stationshus man under mitten av trettiotalet rev Ett nytt man sedan byggde, landets enda i funkisstil det blev För fanns det utrymmen för personal, biljetter och även gods Den hårda rationalisering som skett berör oss alla illa till mods För oss som minns växlingsskramlet känns nutiden ganska skev Många gick till järnvägen för att se om sista vagnen var med Det var ett nöje, som folk i Falköping gjorde till sin lilla sed Stationen blev en naturlig samlingsplats, där man växlade ord Där fanns soffor där man kunde sitta, men där saknades bord Men stationen förändrades med åren allt eftersom tiden led Vi är många i Falköping, som genom åren på SJ knogat har I forna dagar järnvägsyrket gick i arv till sonen från sin far Men nu har det på järnvägen blivit en annorlunda era Nu man centraliserar, därför anställs det nu inte några flera På detta vis man stora utgifter minskar och på slantarna spar Tekniken har gått framåt, med telefon och data är räckvidden stor Man kan med lätthet boka sina biljetter var än i Sverige man bor Man ringer till SJ, gör sin beställning, sedan kan man själv välja Var biljetterna skall hämtas och vem som skall till dig dem få sälja Därefter kan du sätta dig på tåget och resa hem till far och mor Karneval I Falköping har det firats karneval sedan många år Vi nu till nittonhundrafyrtio- femtiotalen går Då runt Plantis ett högt stängsel uppsatt var 58

Av detta finns nu ingenting, bara ingångarna kvar Karnevalsbesök kostade då inträde som Ni förstår Även då var det ett kringresande tivoli, som roade oss De hade en varieté med en människa stor som en koloss Vilket visade sig vara en enorm holländsk jättemadam Där fanns en trollkarl ur vars hatt en kanin titta fram Ormmänniskan böjde sin kropp, som vore han en tross Där fanns motorcykelåkare, som rakt upp på väggarna for De utnyttjade centrifugalkraften det är något som jag tror Även fakirer uppträdde som åt glas från krossade skålar Genom kinder, händer och armar de stack sina nålar Där fanns clowner som hade på sig alldeles för stora skor På lördagseftermiddagen tror jag, att det blåstes till start När orkestrarna spelade upp då skulle det dansas så klart Men till det erfordrades biljetter, som någon skulle riva Sen var man välkommen att en stund på dansbanan kliva Karuseller där fanns som gick runt i en svindlande fart Sedan höll man på hela kvällen till långt fram på natten På söndagen var det barnens tur att pröva tivolispratten Sedan vid sjutiden var det dags för de riktigt, riktigt små Att med mamma och pappa hemåt från nöjesfältet gå På kvällen var det åter de vuxna, som rullade hatten På söndagen även förr karnevalståg genom staden gick Om någon en dumhet gjort, han i tåget påskrivet fick Fordon av alla de slag åkte gatorna fram i en lång rad Även då hände en hel del på karnevalen i vår lilla stad Nu har Ni till fyrtio- och femtiotalen fått en återblick Man runt Plantis så småningom staketet syntes riva 59

Då fanns där ju ingen som karnevalen ville driva Men efter ett tag någon ordnade festen i Folkets Park Återigen några år karnevalsrörelsen växte sig stark Efter en tid vi nu återigen adress Plantis kan skriva Numer man startar karnevalen med löpning runt stan Man skall endast deltaga, om man långlopp är van Det frestar på när man några varv runt staden rantar Där finns massor med folk som hela löpvägen kantar De hejar på alla, men mest på ettan, grabben hela dan På lördagen man anordnar sambatåg så otroligt grant Många kommer vackert klädda, man tror ej det är sant En del som vackraste prinsessa, andra som fulaste troll Glädjen är stor och allt går i dur, och inget går i moll I täten Falköpings drillflickor går å för sig så elegant Hoppas nu bara att vädret blir så vackert som vi vill Då får arrangörerna i kassorna inte något stort spill Idrotten behöver de pengar som evenemanget ger Då på ungdomsarbetet föreningarna kan satsa mer Så därför jag nu önskar arrangörerna ett lycka till INGRID LARSSON Lidköping Våra män I Lidköpings stad vid Vänerns strand i Sveriges avlånga land där på 30-40- 50- talet växte de upp grabbar med kvalitet, en utsökt sort. Vi kvinnor här kan garantera de hade å har allt och lite mera. 60

I skuggan av världskrig, bankkrasch och arbetslöshet de lekte aningslöst som barn gör ni vet Ungdomsåren de kom med tillbehör, kryddat av kärlek och flickor allt var som sig bör Motorcyklar, isjakt, fiske, simning och bio Hej, hallå, vi ses klockan nio Danslektioner det blev, ett, två, dubbelsteg Sen gick bussar till Örslösa och Kinne Kleva de ville så gärna dansa mera Flickorna satt där och grabbarna bjöd upp Kvinnor ni vet har alltid varit mannens stora hopp Åren de gick, flytta de fick, skaffa familj vilken grej med sin tjej Allvaret började när barna dom gnällde Knappt de visste ordet av förrän de var äldre Uppväxten runt Målaregatan satt sina spår därför de träffas nu varje år De pratar minnen, de skrattar och ler Lever han eller hur ä dä mä de? Vi kvinnor tittar lite avundsjukt, det kan inte hjälpas Men vi njuter, glädjes mest med våra hjältar Så underbart härligt livet kan vara Nu skall vi njuta och glädja oss bara Då var vi tjejer och snubbar Nu är vi kärringar och gubbar 61

Ronja Du går vid min sida, så tyst och så stilla Jag undrar och tänker, hur känner du dig? Du blivit så långsam, så sävlig i gången Jag minns hur du var när vi hämtade dig Så liten, så gullig, så härlig i kroppen Ja, mitt första möte med dig, det glömmer jag ej Jag läste ur böcker hur vi skulle vara Hur du skulle bli om vi gjorde rätt Rätt eller fel, du hade det med dig Ett väsen så fint, så förunderligt gott Barnen dig älskar och du det besvarar Du ger dem en slick om du har en chans Och svansen den viftar så skönt Vi älskar allt hos dig så oändligt mycket Du bara gett glädje med dig till oss YVONNE LINDSTRÖM Götene Friheten bär inga bojor Ni kan ta mitt allt här på jordelivets gång. Men aldrig mina känslor. Aldrig min kärlek. Mina tankar, drömmar. Det är jag. Ingen kan nå dit. Där är jag fri. Lejonhonan i mej kan ingen tygla. Vaktar mina barn, mitt revir. Där är jag livsfarlig. Laglös. Sätter mig över allt och alla. Rör ej!! Kom inte närmare! Försök inte muta mig! Eller snacka ner mig. Jag ser rakt igenom. Vad som är sann kärlek! Inget!!! fackspråk, som någon lärt sig genom böcker. Mitt lidande har kostat mer än högskoleprov. Jag har gått den långa vägen genom ekeluten. Jag lovar, där blir du 62

luttrad. Liten. Smädad. Bespottad. Fast du kämpat likt en lejoninna att hålla ihop hjorden. Man blir riven till blods, sårad av fackidioters klor. Men mina känslor kan ni aldrig ta ifrån mig. Min kärlek, segerkraften i mitt liv. Den är min. Likt ett vulkanutbrott. Går ej att stoppa. Bara stå där och titta. Vilka mäktiga krafter som sätts i rörelse. Drömma, en utopi, sägs det. Men om den bär mej igenom avgrundens djup, så låt mig behålla min luftbro. Den håller ju och bär mej. Om något bättre. Så låt mig drömma. Fly den onda verkligheten. Tids nog hinner den ikapp mig. Men till dess. Låt mig drömma. Downs syndrom Det finns förunderliga barn som föds. Med en kromosom, som inte stämmer in bland folk. Detta är de mest underbara människor som finns. Den kärlek de ger, ibland utan ord, är så underbar. Man bara älskar dom. Alla kramar och pussar ifrån en som inte är som andra. Man känner sig så älskad och behövd. De är komna till en värld, men i denna världen, där är de annorlunda. Varför, ja, vi har ju så många krav! Hur vi ska vara. Så plötsligt, likt en bomb! föds ett annorlunda barn till världen. Man kan inte hantera. Vad ska folk säga. Jag som är mormor till mitt älskade barnbarn säger: Lycka mäts inte i pengar. Barn växer upp. Men den lille består. Jag tror han föddes för att lära oss andra värderingar. Du kan köpa en lott och vinna 1000:-, köpa dig något. Men när lille prinsen säger för första gången: mam mam, mom mo, den lyckan har inget pris. Den är så svindlande, man bara älskar över allt annat. Det kan ingen utomstående förstå!! Tänk att just jag skulle få så mycket kärlek från detta underbara barn! Som jag gråtit så mycket för.. Sitta i knät och hålla hårt om dej. Då var både du och jag lyckliga. Omedvetna om alla skolor och bidrag, korttidshem. Vi bara var! Du min lille älskade som inte vet av något om elakhet och strid i världen. Du har fått ett gudomligt skyddsnät. Och kan inte förstå allt. Men du bara är. Unik. Ett släkte för sej. Ser likadana ut över hela världen. Vem har rätt att förakta er? Eller ställa fosterdiagnos? Avrätta er som djur? Vem kan ta detta ansvar? Om du inte själv har mött dessa underbara, hungriga kärleksbarn. Det är dags att omvärdera liv och liv. Vem är du som vågar ställa dig upp och ta livet i din hand? Att duga eller inte duga?? Sträck på er alla mödrar som fått ett barn med Downs 63