LATIN A ALLMÄN GRAMMATIK I Ordklasser
Ordklasser Alla ord i e* språk kan delas in i ordklasser u1från sin betydelse och funk1on. Det finns huvudsakligen 9 ordklasser. 3 är betydligt större än de övriga och kan kallas huvudordklasser. Dessa är substan1v adjek1v verb Övriga ordklasser är pronomen adverb räkneord preposi1oner konjunk1oner interjek1oner
Substan5v är namn på 1ng, 1ll exempel boll och ring Substan1ven delas upp i konkreta (hus, träd, bord) abstrakta (lycka, kärlek, talang) Varje substan1v har e* genus, gramma1skt kön. På la1n finns tre genus: maskulinum femininum neutrum De flesta substan1v kan böjas i flera former, nämligen emer numerus, som anger om de*a är fråga om e* (singularis) eller flera (pluralis) exemplar av substan1vet (en ka9, flera ka9er) kasus, som visar substan1vets funk1on i satsen
Substan5v I modern svenska finns bara två kasus hos substan1ven, nomina5v - substan1vets grundform geni5v - substan1vets ägandeform Kasus finns i en uppsä*ning för singularis och en för pluralis: nomina5v singularis: ka* nomina5v pluralis: ka*er geni5v singularis: ka*ens geni5v pluralis: ka*ernas La1net har sex kasus: Nomina1v, geni1v, da1v, ackusa1v, abla1v och voka1v.
Substan5v Substan1ven ordnas i olika grupper beroende på vilket slags stam substan1vet har (stam som slutar på -a, stam som slutar på -o o.s.v.). Stam är huvuddelen av e* ord, där själva ordets betydelse si*er, och som man lägger ändelser 1ll för a* böja ordet i olika kasus och numerus. Sådana grupper kallas deklina5oner. Alla substan1v som 1llhör en och samma deklina1on böjs på samma sä* (och använder alltså samma ändelser för olika numerus och kasus). La1net har fem deklina5oner.
Adjek5ven sen oss lär hurudana saker är Adjek1v är ord som beskriver egenskaper hos substan5v. I en fras med substan1v och adjek1v kallas substan1vet för adjek1vets huvudord. E* stort hus, en rolig historia, en farlig 1ger. Adjek5v står all1d i samma form si* huvudord, för a* man ska veta a* just dessa hör ihop. Denna överensstämmelse kallas kongruens: En svart hund ser den glada ka*en. Den svarta hunden ser en glad ka*. Svart står i kongruens med (= i samma form som) hund, glada står i kongruens med ka*en (svart och hund är obestämd form, glada och ka*en är bestämd form).
Adjek5v Adjek1v kan kompareras ( intensifieras ) i tre kompara5onsgrader ( intensitetsgrader ): posi5v: Antonia är glad (adjek1vets grundform) kompara5v: Aurelius är gladare superla5v: Caesar är gladast På la1n indelas adjek1v i samma typ av deklina5oner som substan5v, och har lika många böjningsformer i genus, numerus och kasus.
Verb är sådant man kan göra, som a* hoppa, se och köra Verb u*rycker en handling: gå, sjunga, skriva Det finns två typer av verb: Verb som u*rycker en handling som drabbar e* objekt: Läsa en bok, koka soppa, dricka kaffe, kyssa en groda Verb som u*rycker en handling som i sig är 1llräcklig (som inte behöver något objekt för a* ge en veug betydelse) sova, si9a, springa, gapa De verb som vill ha objekt kallas TRANSITIVA (verbhandlingen går över (transit) 1ll e* objekt) De verb som inte konstrueras med objekt kallas INTRANSITIVA
Verb är sådant man kan göra, som a* hoppa, se och köra Verb har många böjningsformer, och en enda verbform kan innehålla mycket informa1on. Modern svenska har ganska få verbformer jämfört med la1n. En verbform är an1ngen finit eller infinit. En finit verbform u*rycker vem som uwör verbhandlingen och när den äger rum (absolut 1d): jag går, hon skall skriva, hästen sprang, hösten har kommit. En infinit verbform anger inte vem som uwör handlingen, och u*rycker bara rela5v 5d (1d i rela1on 1ll en finit verbform): a9 gå, springande, kommen (alltså huvudsakligen infini1vformer samt par1cip).
Verb Varje verb förekommer i olika 5dsformer, tempus. La1net har fler tempus än svenskan, nämligen: presens: jag går imperfektum: jag gick (oavslutad handling i förfluten 1d) perfektum: jag gick, jag har gå* (avslutad handling i förfluten 1d) pluskvamperfektum: jag hade gå* futurum simplex: jag skall gå ( vanlig futurum) futurum exaktum: jag skall ha gå* (avslutad handling i 1llkommande 1d). De flesta verb har två verbgenus (diateser), nämligen: ak5vum: hon skriver, hon skrev, hon har skrivit passivum: boken skrivs, boken skrevs, boken har skrivits
Verb Alla verb förekommer i tre modus, indika5v, konjunk5v och impera5v. Modus (ung. förhållningssä* ) u*rycker hur talaren ser på det han eller hon säger, nämligen: som något fak1skt, verkligt: indika1v som en viljey*ring, något önskat, något overkligt eller osäkert: konjunk1v eller impera1v Indika1v: Bellman si*er på en stol (e* konstaterande av faktum) Konjunk1v: Jag önskar a* Bellman su*e på en stol (önskan) Om Bellman vore här, su*e han på en stol (overklighet; Bellman är inte här) Impera1v: Si* på din stol, Bellman!
Verb Tempus, verbgenus och modus anges på la1n genom 1llägg 1ll verbformens stam och genom ändelser. Dessutom har alla finita verbformer en personändelse, som visar vem som uwör verbhandlingen. På la1n finns sex personändelser (jfr italienska, spanska, franska) tre i singular: jag (1:a person), du (2:a person) han-hon-det (3:e person) tre i plural: vi (1:a person), ni (2:a person), de (3:e person)
Verb Om man vill beskriva en la1nsk verbform måste man ha med alla dessa faktorer. En korrekt beskrivning av verbformen cano, jag sjunger blir då 1:a person singularis presens indika1v ak1vum
Verb Liksom substan1ven ordnas verben i olika grupper beroende på vilket slags stam de har (stam som slutar på -a, stam som slutar på -e o.s.v.). Sådana grupper kallas konjuga5oner. Alla verb som 1llhör en och samma konjuga1on böjs på samma sä* (och använder alltså samma stam1llägg för ändelser för olika tempus, verbgenus och modus). Personändelserna är desamma för alla konjuga1oner. La1net har fyra konjuga5oner.
Pronomen Pronomen är ersä*ningsord för substan1v; pro nomine betyder i stället för substan1v. Språk skulle bli väldigt tunga om man bara kunde använda substan5v: Här bor en ka9. Ka9ens namn är Måns. Ka9en tycker om a* sova, när ka9en är trö*. Stycket blir lä*are, om man ersä*er substan1vet ka* t.ex. med pronominet den : Här bor en ka9. Dess namn är Måns. Den tycker om a* sova, när den är trö*.
Pronomen Det finns många olika typer av pronomen, och svenska har fak1skt fler än la1n. På la1n används sex: Personliga pronomen: jag, du, han, hon, det, den, vi, ni, de Possessiva pronomen: min, din, hans, henne, dess, vår, er, deras Demonstra5va: den här, denna, den där (många varianter finns) Rela5va pronomen: som, vilken Interroga5va pronomen: vilken? vem? vad? indefinita pronomen: någon (och liknande u*ryck) På la1n böjs alla pronomina som substan1v ungefär på samma sä* som substan1v. Varje pronomen finns i alla tre genus, samt i alla numerus och kasus.
Adverb Adverb beskriver verbhandlingar och adjek5v, och svarar alltså ungefär på frågan hur. Italien är mycket stort (hur stort är Italien?) Antonia sjunger vackert (hur sjunger Antonia?). Adverb kan inte böjas i kasus, numerus och genus (emersom de inte symar på substan1v), däremot kompareras på samma sä* som adjek1v: posi5v: Antonia sjunger vackert kompara5v: Aurelius sjunger vackrare superla5v: Caesar sjunger vackrast
Räkneord Räkneord finns på svenska av två slag: grundtal (e*, två, tre, fyra) ordningstal (första, andra, tredje, cärde) La1net har y*erligare två typer av räkneord, nämligen distribu5va ( en var ) räkneadverb ( en gång ).
Preposi5oner Preposi5oner är småord som omast har någon av följande grundbetydelser: lokal ( på, i, vid, under, över, genom, 1ll, från o.s.v.) instrumental ( med = under användade av ) socia5v ( 1llsammans med ) Caesar åker 5ll Rom, staden ligger vid floden, tunneln leder genom berget, Fabia täljer med en kniv, Pompeius åker från Athen med AUcus. På la1n styr all1d preposi1oner e9 visst kasus (omast ackusa5v eller abla5v) hos si* huvudord - jfr tyska. La1nets kasus abla5v är e* preposi1onskasus, som i sig innehåller betydelsen av preposi1on; t.ex. kan abla1ven malleo (nomina1v malleus) betyda med en hammare - med ligger i själva kasusformen, och anges inte med e* särskilt ord.
Konjunk5oner Konjunk5oner är ord som binder ihop ord eller satser (jfr eng. junc1on). Det finns två slags konjunk1oner: samordnande: binder ihop ord eller satser av samma slag underordnande: binder ihop huvudsatser med bisatser. Samordnande konjunk1oner är på svenska och eller men utan ty för: bilar och båtar (substan1v + substan1v), trö* men glad (adjek1v + adjek1v), jag går på bio eller cyklar hem (huvudsats + huvudsats) Underordnande konjunk1oner är många, och delas in i kategorier beroende på vilket slags bisats det är fråga om, t.ex. så a9, för a9, emersom, när, om, som om: Jag skall gå hem, när det har slutat a* regna. Suetonius är glad, emersom han vunnit på lo*eri. Aurelia kommer 1ll Verona imorgon, om hon hinner.
Interjek5oner Interjek1oner är utropsord : aj, oj, hallå o.s.v. Kategoriseras något olika på olika språk Par5klar Termen par5klar används ibland om oböjliga småord, som oma också kan kategoriseras som adverb. Nega5oner Nega5oner (på svenska inte ) negerar enskilda ord eller hela satser: Quasimodo var inte vacker. Brutus mördade Caesar, för a* han inte skulle göra sig enväldig.