Isräddningsövning i samverkan

Slutrapport Isräddningsövning i samverkan Utvärdering av isräddningsövning i samverkan mellan skridskoledare från Friluftsfrämjandet Nyköping/Oxelösund, Sörmlandskustens räddningstjänst och Svenska Sjöräddningssällskapet Rebecca Stenberg CARER/Friluftsfrämjandet 2013-07-29

1 Sammanfattning Vid isolyckor är tiden begränsad för räddning och räddningens hela förlopp avgörande för resultatet. Därmed måste alla aktörer på platsen göra rätt och samarbeta för ett effektivt resultat. Det kräver att alla kan sina egna moment i ett räddningsförlopp men också att man förstår hur andra aktörer arbetar och hur man kan stötta varandras insatser. Därför genomförde Sörmlandskustens Räddningstjänst i samverkan med Svenska Sjöräddningssällskapet och den lokala Friluftsfrämjaravdelningen i Nyköping en isräddningsövning den 2 februari 2013. Målet med övningen var att låta såväl räddningstjänstens personal, personal från Sjöräddningssällskapet och skridskoledare öva sina respektive uppgifter och samverkan vid räddning vid ett komplicerat massplurr på is. Utvärderingen har genomförts dels utifrån den gemensamma genomgång som hölls i direkt anslutning till övningen, dels baserad på kommentarer, bilder och dokument och samtal med såväl skridskoledare i, övningsledare inom räddningstjänsten och Sjöräddningssällskapet. Isräddningsövningen visade tydligt vikten av tidig överblick, samordning och ledning på olycksplatsen i väntan på räddning. Även med goda förutsättningar tar räddning lång tid och den första halvtimmen efter en olycka måste skridskoåkarna kunna klara själva. Övningen klargjorde vidare arbetsmetoder, prioriteringar och rutiner mellan de medverkande organisationerna vid räddning som är viktigt för de andra organisationerna att känna till. Övningen genomfördes väl av alla tre medverkande organisationerna som också kunde identifiera förbättringsmöjligheter. Samövning blir visserligen inte optimal för någon av de ingående organisationerna men är en bra utgångspunkt som ger överblick och möjlighet att identifiera gemensamma och egna utvecklingsbehov och som bör följas upp av mer riktade men återkommande samövningar i mindre skala. I samövningen kan man informera sig om varandras arbetsmetoder, kapacitet och föreslå förbättringar. Regelbundna möten är en grund för det, liksom att aktivt invitera varandra till utbildningar och genomföra gemensamma övningar. Med ökad kännedom om varandra och varandras verksamhet ökar benägenheten att samverka. Förutom att kunniga skridskoåkare kan ge större bidrag vid räddning på is med ökad kunskap, kommer de att fungera som kunniga förstainsatspersoner också i andra sammanhang i samhället; vid trafikolyckor, bränder och andra typer av olycksfall. På samma sätt kan samverkan mellan räddningstjänst och Sjöräddningssällskapet som byggs upp under vinterns relativa lugn ge ytterligare samverkansvinster under sommaren. Konkreta förbättringsförslag gäller att utnyttja skridskoåkarna mer för exempelvis att forsla och manövrera hansabräda över isen, att ge mer plats i svävaren genom att temporärt ställa av svävarpersonal på isen, att larmoperatören aktivt bidrar till skridskoåkarnas koordinering, kommunikation och överblick i väntan på räddning. Vidare bör möjligheter att bygga upp liknande system som SMS-livräddare för isräddning undersökas och svävarens roll för logistisk effektivitet i räddning på is undersökas. För skridskoåkarnas del föreslås att man larmar i större omfattning än nu och att hellre dra tillbaka ett onödigt larm än låta bli att larma. Den som larmar föreslås också stanna kvar och utgöra samband mellan skridskoåkarna och larmoperatören samt förmedla information och överblick över läget och

2 skadades status. Förslag är att rutiner för koordinering av skridskoåkarnas förstainsats utvecklas och övas inom klubbarna. Rutinerna bör vidare omfatta organisering av evakuering och samordning kring kvarbliven utrustning samt eventuell igångsättning av organisationens egen krishantering. För räddningsaktörer som kommer till platsen är det bra om det går att identifiera en person att vända sig till och som leder självräddning/aktiviteter i väntan på räddning. Kökarlen (som själv har en ganska naturlig koordinatorsroll) skulle exempelvis kunna vara en sådan person. Vidare föreslås att intresserade ledare och kökarlar bland skridskoåkarna får utbildning i form av fortbildning i kombination med återkommande övningar om larmprocessen och att leda självräddning/förstainsats i väntan på räddning. Sådan utbildning bör tas fram i samverkan med räddningssystemets aktörer som också föreslås medverka med egna delar vilket bidrar till att utbildningen kvalitetssäkras och uppdateras Slutligen behöver ansvars- och försäkringsfrågor både vid övningar och i skarpa lägen utredas när olika samhällssektorer med olika förutsättningar är inblandade. Slutsatserna och förslagen kan antas ha relevans inte bara för samverkan mellan räddningsaktörerer och skridskoåkare utan också andra organiserade friluftsverksamheter med en överspridning till annan samverkan och andra sammanhang där övade civila första responspersoner kan vara först på olycksplatsen. Avslutningsvis läggs erfarenheterna i denna utvärdering till grund för rekommendationer för vidare och annan övningsverksamhet för och med aktörer utanför räddningssystemet.

3 Förord Den här isräddningsövningen och dess utvärdering har tillkommit som ett ideellt projekt på vetenskaplig professionell grund kring ett projekt utfört med yrkesverksamma och frivilliga krafter. Därefter utvärderas den från såväl yrkesmässigt, som ideellt perspektiv för att också i nästa etapp belysas vetenskapligt. På så sätt illustrerar den väl fenomenet samverkan och gränsöverskridande över sektors- och organisationsgränser i samhället. Rapporten riktar sig därmed till en hårresande bred målgrupp; till långfärdsskridskoklubbar och deras säkerhetsansvariga för lärande och egna övningar, till räddningstjänsten och Sjöräddningssällskapet och andra räddningsaktörer för att ge en uppfattning om samverkande övningar med frivilliga i allmänhet och samverkan om isräddning i synnerhet. Slutligen riktar den sig också till forskare för att ge en bild av praktiken vid övning som sker i samverkan. Att skriva för en så bred målgrupp är lite av en utmaning och jag hoppas det inte blivit alltför jamigt. Tack till medverkande långfärdsskridskoledare i Friluftsfrämjandet Nyköping Oxelösund, brandmän vid Sörmlandskustens räddningstjänst och svävarbesättning vid Svenska Sjöräddningssällskapet. Speciellt vill jag tacka Helge Skärlén och Helene Van den Berg, Svenska Sjöräddningssällskapet, Henrik Holm, Tommy Englund och Jim Westman vid Sörmlandskustens räddningstjänst, Janne Strand, Fredrik Lindeberg, Jonas Fager, Lars Wogel, Tobias Vik och Hans Werner i Frilufsfrämjandet Nyköping Oxelösund, Jan Axel Thomelius i Bråvallaskrinnarna, Hilding Back och Thor Andersson i Friluftsfrämjandet Flen, Kjell Hellsten, Friluftsfrämjandet Gnesta, Folke Ljungner i Frilufsfrämjandet Södertälje samt Stellan och Ida Holmer i Stockholms Skridskoseglarklubb för genomförande av isräddningsövningen och kloka synpunkter på densamma. 2013-07-29 Rebecca Stenberg Långfärdskridskoledare i Friluftsfrämjandet Nyköping Oxelösund, medlem i Stockholms Skridskoseglarklubb samt forskare vid Centrum för forskning om räddning och respons vid Linköpings universitet (CARER).

4 Innehåll 1. Bakgrund till övningen... 5 2. Mål med övningen... 5 3. Utvärderingens disposition och genomförande... 6 4. Beskrivning av övningen... 6 4.1 Scenariot... 6 4.2 Medverkande... 6 4.3 Planering och organisation... 7 4.4 Genomförandet... 7 4.5 Tidsangivelser... 9 5. Analys... 10 5.1 Skridskoåkarnas utvärdering... 10 5.1.1 Upptäckt Inventering av olycksplats/situationsförståelse/överblick... 10 5.1.2 Larm... 11 5.1.3 Livräddning, första hjälpen, överföring av information... 11 5.1.4 Ledning och organisation... 12 5.1.5 Samverkan... 13 5.2 Erfarenheter från övningen inom räddningstjänsten... 14 5.2.1 Larm och tider... 14 5.2.2 Prioriteringar och informationsöverföring... 14 5.2.3 Samverkan... 15 5.2.3 Utrustning... 15 5.3 Erfarenheter från övningen inom Sjöräddningssällskapet... 16 6. Slutsatser, förbättringsfaktorer och förslag... 16 6.1 Slutsatser... 16 6.2 Förbättringsfaktorer och förslag... 16 6.2.1 Skridskoåkarna... 17 6.2.2 Sjöräddningssällskapet... 18 6.2.3 Larmoperatör, räddningstjänst... 18 7. Att anordna en isräddningsövning... 19 7.1 Omfattande övning en bra början... 21 7.2 Olika förutsättningar att ta hänsyn till... 21 7.3 Tid och omfattning... 21 7.4 Tillstånd... 22 7.5 Information och värdering... 22 7.6 Observatörer... 22 7.7 Checklistor... 22 7.8 Säkerhet vid övning... 22 7.9 Mediahantering... 23 7.10 När det inte går som man tänkt sig... 23 7.11 Att utvärdera en övning... 23 Bilaga A... 25

5 1. Bakgrund till övningen Vid isolyckor är tiden begränsad för räddning och räddningens hela förlopp avgörande för resultatet. Därmed måste alla aktörer på platsen göra rätt och samarbeta för ett effektivt resultat. Det kräver att alla kan sina egna moment i ett räddningsförlopp men också att man förstår hur andra aktörer arbetar och hur man kan stötta varandras insatser. Ca tretton personer per år omkommer i isolyckor, det gäller främst skoterförare och fiskare 1. Det senaste åren har antalet ökat, alarmerande nog. En annan grupp som rör sig mycket ute på isarna är långfärdsskridskoåkare. Intresset för långfärdsskridskoåkning är större än på många år med fulla välkommenprogram i långfärdsskridskoklubbarna och en ny generation åkare som vill testa sina gränser. Samtidigt visar samlad statistik från organiserade långfärdsskridskoturer att ungefär var 100:e åk slutar i någon typ av incident, varav några allvarliga. Det kan gälla både att personer har gått genom isen, skadat sig eller bäggedera. I de flesta fall kan skridskoklubbarna själva klara upp problem med hjälp av övade rutiner och utrustning, men ibland behövs räddning av räddningssystemets aktörer. Beroende på var det sker är det en fråga för den kommunala räddningstjänsten (inom 300 m från land samt sjöar utom de fyra största) eller den statliga sjöräddningen (havet och de fyra stora sjöarna) som utför helikopterräddning och sjöräddning med hjälp av Svenska Sjöräddningssällskapets svävare och båtar. Vid vissa isolyckor dras både nämnda organisationer ut och vid stora isolyckor tillkommer dessutom polis och ambulanssjukvård. Det innebär att effektiv isräddning många gånger är liktydigt med god samverkan mellan flera aktörer från olika samhällssektorer. Därmed är övningar som omfattar samverkan ett viktigt inslag i det förebyggande säkerhetsarbetet på is. Sörmland och Sörmlandskusten är populära områden för långfärdskridskoåkning. Därför genomförde Sörmlandskustens Räddningstjänst i samverkan med Svenska Sjöräddningssällskapet, långfärdsskridskoverksamheten inom den lokala Friluftsfrämjaravdelningen i Nyköping och Centrum för forskning om responssystem vid Linköpings universitet (CARER) en isräddningsövning den 2 februari 2013. 2. Mål med övningen Målet med övningen var att under realistiska former låta såväl räddningstjänstens personal, personal från Sjöräddningssällskapet och skridskoledare öva sina respektive uppgifter och samverkan vid räddning från ett komplicerat massplurr på is. Övningen var diagnostisk så tillvida att övningen också syftade till att identifiera både framgångsfaktorer och faktorer som behöver uppmärksammas mer och som kan förbättras vid räddning. Ett bakomliggande och mer generellt intresse fanns också för att undersöka och beskriva förutsättningarna för övningar i samverkan mellan räddningssystemets aktörer och föreningsverksamma. 1 Drunkningsolyckor 2012, Svenska Livräddningssällskapet http://www.svenskalivraddningssallskapet.se/dokument/2012/drunkningsolyckor-2012_just.pdf. Under de första fyra månaderna 2013 drunknade nästan lika många vid isolyckor som under hela 2012. Trenden sendan 2010 är ökande men antalen är så små att det kan bero på slumpmässiga skillnader mer än en systematisk förändring.

6 3. Utvärderingens disposition och genomförande Utvärderingen har genomförts av forskare vid Centrum för forskning om responssystem (CARER) vid Linköpings universitet som också är medlem i den lokala långfärdsskridskoverksamhetens säkerhetsgrupp. Den är baserad på uppgifter från den gemensamma genomgång som hölls i direkt anslutning till övningen samt på kommentarer, bilder och dokument och samtal med såväl skridskoledare, övningsledare inom räddningstjänsten och Sjöräddningssällskapet. På färdrapport nr 40868 på Skridskonätet http://www.skridsko.net/skridskonet/fardrapport/fardrapportv.asp?id=40868 finns såväl beskrivningar som bilder, filmer och kommentarer kring övningen. Filmer från övningen finns på Youtube: Tobias Vik: Räddningsövning http://www.youtube.com/watch?v=smd8wou96e0 Eva Friedman: http://www.youtube.com/watch?v=qfxtzodtx9m Utvärderingen är uppdelad i en beskrivande del och en analysdel som är uppdelad på de olika aktörerna. Avslutningsvis presenteras slutsatser och förslag både för isräddning och anordnade av isräddningsövningar. Samtliga medverkande parter samt observatörer har haft möjlighet att korrigera, komplettera och kommentera utvärderingen. Utvärderingsresultaten publiceras i en rapport och sprids via de medverkande aktörerna och efter sedvanlig vetenskaplig bearbetning via CARER. 4. Beskrivning av övningen 4.1 Scenariot Övningen gick ut på att en organiserad långfärdskridskogrupp med ledare under åkning stöter på en annan grupp om fem skridskoåkare där fyra personer gått genom isen (en av dem var en docka). Personerna ligger i vakar ganska långt från varandra och en fjärde person ligger ner på tunn is med ett barn (fiktivt) i en pulka. Isen är tunn/dålig så att den organiserade skridskogruppen ska vara så pass långt bort från vakarna att de inte kan genomföra räddningen själva utan ärr tvungna att larma 112. Under deras egna försök att rädda skadas två personer i den organiserade skridskogruppen. Eftersom det är en omfattande olycka larmades både räddningstjänst och sjöräddning. För den senares räkning larmades Sjöräddningssällskapets svävare. Både räddningstjänst och svävare deltar i räddningsarbetet. Övningen avslutas så fort man når land. 4.2 Medverkande Övningen genomfördes av Sörmlandskustens räddningstjänst med övningsledare och ordinarie styrka med två ytbärgare, Svenska sjöräddningssällskapet med övningsledare, en svävare och besättning, skridskoledare/skridskoåkare inom lokalavdelning inom Friluftsfrämjandet som handplockats för att utgöra figuranter i behov av räddning i vattnet 2 och lokala långfärdsskridskoledare som utgjorde en organiserad skridskogrupp på tur. Inbjudna observatörer från skridskoklubbar som Bråvallaskrinnarna och lokalavdelningar inom Friluftsfrämjandet i Flen, Gnesta och Södertälje samt 2 Personer i vattnet var alla unga, vältränade och iförda torrdräkter, flytväst och hade nödbloss tillgängliga.

7 Stockholms Skridskoseglarklubb medverkade också. I den organiserade skridskogruppen simulerade två i förväg överenskomna personer skador ovanpå isen; En ögonskada och en medvetslös. 4.3 Planering och organisation Övningen leddes gemensamt av övningsledare Helge Skärlén, Sjöräddningssällskapet, ansvarig för vattenövning; Jim Westman samt styrkeledare Tommy Englund, Sörmlandskustens räddningstjänst samt Friluftsfrämjandet i Nyköpings säkerhetsgrupp Enligt plan skulle en doktorand vid Centrum för forskning om räddning vid Linköpings universitet ha dokumenterat övningen men drabbades av sjukdom. En forskare från CARER ingick dock i främjandegruppen och i ledningsgruppen för övningen. Övningen planerades vid ett inledande möte i oktober 2012 och ytterligare ett möte med hela ledningsgruppen ca en månad före övningen. Ett scenario togs fram och godkändes. För observatörerna togs ett underlag fram som också användes för att utvärdera övningen från skridskoåkarnas perspektiv (Bilaga A). Säkerheten och utrustningen för dem som skulle vara i vattnet genomgicks noga. Torrdräkter lånades av räddningstjänsten och nödbloss erhölls av Sjöräddningssällskapet. Extra flythjälp i form av flytvästar under torrdräkterna adderades. Övningsledningen valde lämplig plats för övningen, men eftersom det blev stark kyla dygnen innan övningen gick de som skulle vara i vattnet ut morgonen före övningen och valde slutgiltig plats, sågade upp vakar etc. Deltagare i övningen och observatörer samt allas telefonnummer sammanställdes på lista som prickades av både när de gick ut på isen och när alla lämnat isen. Ytterligare ett utvärderingsmöte med övningsledningen planeras med denna skrift som underlag för att ta vara på de förbättringspunkter som uppkommit. 4.4 Genomförandet Övningen hade sin utgångspunkt från Nyköpings kanotklubb där figuranterna kunde byta kläder och skridskogruppen utgick från. Själva övningen genomfördes på Mellanfjärden strax utanför Nyköping. Skiss över olycksplatsen. Nr 1-3 är vakar, 4 är räddningstjänstens brytpunkt och 5 är den organiserade skridskogruppens utgångspunkt vid Kanotklubben. Skadeplatser är här inte angivna men finns ca 150 m öster om vak 3. Bryggor och lite träd skymde plurrplatsen för de organiserade skridskoåkarna vid utgångspunkten (5) tills de kommer ut i linje med den antydda vågbrytaren. Avståndet mellan brytpunkten (4) och olycksplatsen är mer än 300 m.

8 Med tanke på att övningen skulle genomföras direkt utanför Nyköping kontaktades polisens ledningscentral och informerades om övningen. Isen som innan övningen varit föredömligt svag vid olycksplatsen hade stabiliserats så att tre vakar sågades upp innan övningen. Isen kring vakarna sågades också sönder så att den skulle bli svår att beträda förutom en reträttväg från varje vak. Skridskoledarna som endast informerats om att de skulle delta i en räddningsövning samlades tillsammans med observatörer vid Nyköpings kanotklubb, prickades av på lista och tog sig ut på isen. Två ledare för gruppen hade utsetts i förväg i samråd med lokalavdelningen eftersom det förutsågs kunna bli ganska stressande roller. När den organiserade skridskogruppen kommit utanför bryggorna uppmärksammades att det fanns personer i vattnet och man larmade relativt snabbt det telefonnummer som utgjorde larmnummer och som innehades av en av observatörerna. Det var inledningsvis oklart hur många personer som fanns i vattnet och hur många övriga larmet gällde. Skridskoåkarna i den organiserade skridskogruppen prioriterade att dela upp sig för att försöka rädda personerna i vattnet från respektive vak. Den person som ringde larmnumret åkte sen in till land för att möta räddningstjänsten när den anlände. När räddningstjänsten sökte ny kontakt på samma telefonnummer som ringt in larmet kunde man därför inte komma i omedelbar kontakt med den organiserade skridskogruppen vid plurrplatsen. En person i gruppen ringde därefter på nytt larmnumret och kunde bekräfta tre personer i vattnet och två skadade. Personen med barnpulkan noterades aldrig. Eftersom isen var stabilare än väntat fortsatte den organiserade skridskogruppen med sina räddningsförsök tills de blev tillsagda att isen var för svag och att avvakta ankomst av räddningspersonal. Personerna i vattnet undvek också att ta linor som skridskoåkarna kastade till dem, förebärande utmattning. Väntetiden på att någon i räddningssystemet kom till platsen uppfattades av flera i den organiserade skridskogruppen som obehaglig och konstig. Räddningstjänsten kom med två ytbärgare och hansabräda där den ena ytbärgaren snabbt sprang fram till olycksplatsen. Änden på den lina om 100 m han fanns fastkopplad i lämnades till en skridskoåkare. Ytbärgare 1 sprang fram till vak nr 3, räddade plurrad person och dockan upp på isen och begav sig vidare till vak 1 efter instruktioner till skridskoåkare att fortsätta hjälpen vid vak 3 och avcheckning med ytbärgare 2 vid vak 2. Ytbärgare 2 hade med sig hansabräda och sprang fram till vak nr 2. Personen i vaken lastades på hansabrädan liksom en av skridskoåkarna från den organiserade skridskogruppen. Inledningsvis drog en skridskoåkare från den organiserade skridskogruppen hansabrädan och när isen blir strävare tog två brandmän från räddningstjänsten över och drog in brädan som gick tungt på den skrovliga isen. En svävare anlände, stannade till vid de skadade skridskoåkarna från den organiserade skridskogruppen, ca 150 m från vak 3 och kontrollerade deras status. De lämnades för att prioritera att rädda personer i vattnet och tog med hjälp av SSRS ytbärgare hand om medvetslös person (dockan) och person från vak 3 och körde in till land. Därefter hämtades den plurrade och uppdragna personen vid vak 1. Personen som låg på den fiktivt tunna isen med barn i pulka på ett flak vid vak 1 blev inhämtad till fast is av skridskoåkare från den organiserade skridskogruppen och upplevde sig inte tagen helt på allvar på den tjocka isen. Om isen varit tunn så som var tänkt, hade de, om de gått igenom isen kunnat orsaka ett mycket farligt läge för barnet i pulkan. Nu var dock isen mycket stabil och de

9 nödställda vid pulkan blev eskorterade till svävaren som körde in dem till land samtidigt med person från vak 1. Ytbärgarna från Rtj stämde därefter av med varandra och svävarbesättningen samt fortsatte därefter till de skadade. De skadade från den organiserade skridskogruppen blev liggande ganska länge på isen med lite varierande tillsyn av en eller två skridskoledare eftersom personer i vattnet prioriterades utifrån livsfarligt läge. De skadade fick efter hand liggunderlag och räddningstjänstpersonal bad skridskoåkare från den organiserade skridskogruppen hämta filtar att lägga över dem. De skadade transporterades in med hjälp av hansabrädan där skridskoåkare från den organiserade skridskogruppen hjälpte till att dra brädan på den bitvis skrovliga isen. Under isräddningsövningens gång filmade eller fotograferade flera av de medverkande skridskoåkarna moment av övningen. När alla var i land avslutades övningen och alla deltagande skridskoåkare och observatörer prickades av. Viss förvirring rådde dock om hur omhändertagande av utrustning organiserats och vart persedlar hamnat. Alla återsamlades på brandstationen med kaffe och smörgås för en genomgång av övningen. 4.5 Tidsangivelser När Vad 11.30 Figuranter o övningsledning på plats 12.30 Figuranter går ut på isen 12.30 Organiserad skridskogrupp samling kanotklubb. Observatörer på plats 13.00 Organiserad skridskogrupp går ut på isen. Figuranter i vattnet 13.13 Organiserad skridskogrupp siktar olycka 13.15 Skridskoåkare larmar 112 13.16 Två skridskoåkare inkl. larmaren åker in mot stranden för att möta räddningstjänsten 13.16 Larmoperatören ringer larmaren för adderande information om läget vid olycksplatsen 13.18 Skridskoåkarna i orghaniserad skridskogrupp avslutar egna räddningsförsök 13.18 Två personer i den organiserade skridskogruppen skadar sig 13.20 Skridskoåkare i organiserad skrifskogrupp framme vid skadade och ger kompletterande information till 112 13.20 5 min efter initialt larm kvitteras larmet efter missförstånd inom SOS Alarm som initialt anger det som skarpt larm, inte övning. Detta korrigeras vid kvittering. 13.28 Räddningstjänst framme vid stranden vid Brandholmen 13.29 Svävare dras ut (De väntade i närheten, därav den sena dragningen). 13.33 Rtj-Ytbärgare 1 framme vid vak 3 13.34 Rtj-Ytbärgare 2 med hansabräda framme vid vak 2 13.36 Svävaren siktar olycksplatsen 13.36 Vak 3 tömd på docka och plurrad. De två plurrade räddade upp på isen. Ytbärgare 1 forsätter till vak 2 efter att han gett instruktioner till skridskoåkarna i den organiserade skridskogruppen att fortsätta hjälpen och vidare till vak 1. 13.40 Vak 2 tömd, Plurrad från vak 2 + skridskoåkare tas in med hansabräda av först skridskoåkare, sen Rtj 13.42 Svävarpersonal dirigeras till skadade av skridskoåkare 13.42 Vak 1 tömd av Rtj-Ytbärgare 1

10 Förälder med barn i pulka vid vak 1 indragen på fast is av skridskoåkare 13.46 Svävare omhändertar plurrad från vak 3 och kör till land 13.45 eller senare Skridskoåkare ombedd av Rtj hämta filtar till skadade 13.47 eller senare Svävare tar in plurrad från vak 1 och förälder med barn i pulka till land 14.07 Skadade undersöks av svävarpersonal, lastas och tas in med Hansabräda av Rtj och skridskoåkare från den organiserade skridskogruppen 14.18 Avslutas räddningsinsatsen efter 1 tim. 5 min 14.19 15.04 Skridskoåkare kommer i land gruppvis, prickas av. Oklart var viss utrustning blir av 15.05 Alla skridskoåkare i land. Ombyte o transport t station Fika serveras på station 15.30 Gemensam utvärdering 16.00 Utvärdering skridskogruppen 16.30 Slut Eftersom någon synkronisering av klockor inte skedde och uppgifterna skiljer sig åt med 2 min, har fokus lagts på att få inbördes förhållanden mellan olika inslag i skeendet så korrekt som möjligt. 5. Analys Analysen har skett i tre olika delar med varje organisation för sig där granskningsversioner av denna rapport använts som underlag, kompletterats och korrigerats. 5.1 Skridskoåkarnas utvärdering Skridskoåkarnas utvärdering är strukturerad utifrån observatörsunderlaget men något mer sammanfattad. 5.1.1 Upptäckt Inventering av olycksplats/situationsförståelse/överblick Från tidpunkten när skridskoåkarna i den organiserade skridskogruppen lämnade stranden tills de larmade om olyckan gick väldigt lång tid. Samtidigt gick det endast 2 min mellan upptäckt och larm. Nu var det en splittrad grupp bestående av 10 skridskoledare från FFN samt 6 observatörer från andra klubbar och lokalavdelningar som gränsar till FFN:s område. Ledarna för gruppen hade fått sina uppdrag strax innan gruppen gick ut och man startade i starkt motljus och hade inte hunnit prata sig samman om någon färdväg. Det kan ha bidragit till att det tog tid att få gruppen att bete sig som en grupp och så lång tid innan gruppen kom iväg och upptäckte olyckan, men det kan också ha berott på gruppens förväntningar där inga personer i vattnet förväntades. När den organiserade skridskogruppen upptäckte olyckan prioriterades livräddning av personerna i vattnet framför överblick över olyckan. Livräddning från livsfarligt läge är helt korrekt att prioritera och styrde också räddningsaktörernas prioritering. Samtidigt är det viktigt att få överblick över olyckan. I det här fallet gjorde olyckans omfattning att alla skridskoledare var engagerade på olika håll. Erfarenheten från verkliga olyckor visar dock att olycksplatser på is ofta är röriga och att flera samtidiga händelser ökar behovet av överblick och samordning. Med allmänhet i närheten kan sådana personer engageras. Larmoperatören kan också uppmuntra/stötta initiativ till överblick. Ett förslag från SSRS övningsledare är att kökarlar som har intresse för området får utbildning och den formella rollen av räddningsledare vid självräddning och i väntan på räddning. Kökarlen är i allmänhet den som strategiskt ligger närmast till att samordna gruppen bakifrån. Räddningsledare vid självräddning och i väntan på räddning behöver ha någon typ av markering som identifikation, både

11 inom den egna gruppen och för samordning och kommunikation med räddningspersonal, antingen flagga väl synlig eller annan markering. SSRS föreslår gul väst. 5.1.2 Larm Inledningsvis fanns ingen överblick i skridskogruppen över hur många personer som fanns i vattnet. Det stod dock klart att det rörde sig om flera personer. Larm skedde på eget initiativ av en person i den organiserade skridskogruppen efter två minuter. Det är föredömligt snabbt jämfört med exempelvis Ridöolyckan (2006) där det första larmet gjordes efter 8 minuter. Larmaren tog därefter initiativ till att möta upp räddningstjänsten vilket gjorde att larmoperatören inte hade något telefonnummer att nå skridskogruppen vid olycksplatsen på. När skridskogruppen fördelat sig på att försöka rädda var och en av de plurrade samt personen med barnpulkan blev det dock brist på personer att avdela för exempelvis att möte räddningspersonal. Både räddningstjänsten och Sjöräddningssällskapet poängterar att skridskoåkare ofta är mycket duktiga i att rädda sig själv och andra men att 112 bör larmas i betydligt större omfattning än vad som sker och hellre avbrytas än att man tvekar om att larma i onödan. Vid isolyckor är varje minut viktig och larmet bör ske så snabbt som möjligt. Larmaren bör dock finnas kvar som sambandsperson med larmoperatören och om möjligt inte ta på sig andra uppgifter. I en kaotisk nödsituation bör larmoperatören hjälpa till med att en få fram en fungerande struktur i skridskogruppen. Det kan ske genom att aktivt be larmaren finnas kvar och förmedla information till och från skridskogruppen. Larmoperatören kan få stöd för detta i en utökning av frågor i räddningsindex. Alla organiserade skridskogrupper har exempelvis ungefär samma organisation, utrustning (och grundkunskaper). Larm kan också kompletteras efter hand som lägesbilden klarnar. Det är viktigt att känna till att larmoperatören kan tillämpa medhörning så att räddningsledaren kan ta in och efterfråga nya uppgifter under tiden som räddningstjänsten är på väg. Sjöräddningscentralen, (JRCC), statliga sjöräddningen och Sjöräddningssällskapet använder dock andra system som gör att man väljer bort detta. En brandman som talade med svävarbesättning under övningen sade spontant: Det var som att tala med en person i en dammsugare. Viktig information kan missförstås under sådana omständigheter. Författarens egen erfarenhet av kommunikation i svävare och uppgifter om RAKELsystemet från responsaktörer i vissa delar av landet är att medhörning inte alltid fungerar och därmed inte bör ses som självklar. 5.1.3 Livräddning, första hjälpen, överföring av information Den organiserade skridskogruppen responderade snabbt med att inleda räddningsförsök av personerna i vattnet och att försöka upprätta kontakt med dessa. Man delade upp sig i mindre grupper som tog sig an var och en av de plurrade personerna. Dessa gav dålig respons vilket upplevdes som overkligt av vissa i den organiserade skridskogruppen medan andra av detta drog slutsatsen att personerna i vattnet legat i under längre tid och inte kunde ge respons. Det hade varit viktig information att vidarebefordra till räddningspersonalen och är lite oklart om så skedde. En av personerna i vattnet upplevde att det lång tid innan han och personen med barnpulkan räddades och föreslår att det hade kunnat ske snabbare om svävarbesättningen lämnat kvar personal på olycksplatsen för att göra plats i svävaren. Rutinerna vid svävarräddning är också enligt övningsledaren på SSRS att ställa av personal för att göra plats i svävaren. Här var besättningen dock inte så rutinerad och man missade det.

12 Utifrån bilder och filmer från övningen framgår att flera av skridskoåkarna i den organiserade skridskogruppen som medverkade i övningen filmade eller tog bilder under övningens. Fördelen är att det gav bra analysunderlag för att t.ex. bedöma samverkan och arbetsfördelning. En nackdel är att kamera mellan sig själv och förloppet skapar en välkänd mental barriär där man mentalt ställer sig utanför skeendet. Under övningen upplevdes det av vissa som att övningen inte togs på allvar när räddaren tog upp en kamera eller mobiltelefon. En annan tolkning är att den här typen av övningar är lite exotiska för skridskoåkare, än så länge, och man ville dokumentera men kanske också vill skapa distans mellan sig själv och den skrämmande verklighet som övningen symboliserade. Vid verkliga räddningssituationer hamnar allt fler bilder och filmer på människor i svåra situationer i sociala media, vilket medför frågor om etik och brott mot sekretess. Därmed bör de som medverkar i räddningen inte dokumentera. Det kan observatörer göra. Användningen av bilderna från en olycka, men också en övning i viss mån, är att betrakta som viktig information för analys men också konfidentiell information. Två personer i den organiserade skridskogruppen skadades vid försök till räddning. En person fingerade ett fall med invärtes blödningar i huvudet och successiv medvetslöshet som följd, och en person fingerade ögonskada med utvärtes blödningar och hysteri. Uppdelningen och prioriteringen gjorde att första hjälpen först utövades av en person ensam och senare två. Den medvetslösa upplevde att det tog lång tid innan han fick något skydd mot isen och ännu längre tid innan han fick hjälp, 45 min enligt en observatörsuppgift. Någon i svävarbesättningen var dock framme och kollade andningen samt prioriterade ner den ögonskadade som inte befann sig i livsfarligt läge. Både räddades sist av de nödställda, med hansabräda. Prioriteringen mellan personer i vattnet och skadade är korrekt så tillvida att livsfarligt läge ska prioriteras först. Det hade varit önskvärt med mer omhändertagande av skadade från skridskoåkarna i den organiserade skridskogruppens sida. Här var man dock så få att det hade krävt mobilisering av omgivningen när den egna gruppen inte räckte till. Utifrån principerna för första hjälpen hade det då varit önskvärt med ökad tillsyn av de skadade, bättre skydd mot omgivningen snabbare, samt med en så kallad primär patientundersökning utifrån L-ABCDE för att identifiera livshotande tillstånd. Den fingerat medvetslöse hade indikationer på inre blödningar i huvudet i form av påmålade blånader bakom öronen som inte upptäcktes. Det hade varit viktig information att vidarebefordra till räddningspersonalen men hade i enlighet med olycksscenariot troligen inte förändrat prioriteringen men möjligen hanteringen av den skadade som eventuellt borde lagts på spineboard med fixerat huvud. 5.1.4 Ledning och organisation Trots dåliga förutsättningar i form av oförberedda ledare för den organiserade skridskogruppen, oklar färdväg och en stor grupp delvis obekanta observatörer på plats, larmades och fördelades uppgifter snabbt inom gruppen som dock blev så uppdelad att det hade behövts särskild omsorg om överblick och samordning. Detta var dock svårt med tanke på antalet personer i den organiserade skridskogruppen. Samma svårigheter uppstår dock också vid verkliga olyckor, vilket tydligt framkommit i rapporteringen från exempelvis massplurr med fler personer i vattnet än på isen. Likaså finns den rapporterade obehagliga och frustrerande väntan mellan larm och att assistans anländer med också vid verkliga olyckor. Vid övningen fick inte den organiserade skridskogruppen fortsätta sitt räddningsarbete eftersom det var just den samordnade räddningen som skulle övas vad

13 gällde personer i vattnet. Vid verkliga olyckor finns än mer påverkan av adrenalin och stress och väntetiden på att räddningspersonal anländer till en isolycka är lång. Man bör räkna med att allt under 30 min är en lycklig tillfällighet. Att räddningsförloppet tar så lång tid var också en viktig reflektion hos flera av deltagarna och observatörerna där en uttryckte sig Om det tar så här lång tid mitt i Nyköping hur vore det då långt ut i skärgården?. Det bör poängteras att någon kritik inte riktas mot felaktigheter i räddningsinsatsen. Det tar helt enkelt lång tid. I den mån det går är det bra att kunna ge alla deltagare uppgifter som också adderar till kvaliteten i räddningsförloppet. Dit hör exempelvis att rensa olycksplatsen från linor och pikar för att skapa access för svävare, att ta allas namn och telefonnummer, att planera evakueringsväg och att hålla kontakten i gång för stöd för personer i vattnet och skadade. Det gäller också evakueringen av skridskogruppen från isen och omhändertagande av utrustning efter de räddade. Det var inledningsvis oklart var den hamnat och en pik kom inte tillrätta. Vid en verklig olycka är inte skridskoutrustningen det mest viktiga, men erfarenheten visar att ledarskapet och organisationen i sig efter räddningen är viktig att vidmakthålla för att kunna följa upp olyckan, exempelvis att kalla till information eller debriefing. 5.1.5 Samverkan Eftersom tre olika organisationer var inblandade i räddningen och insatsen gällde en omfattande olycka kunde en samordnande ledare (OSC) på plats utsetts. Med den samordnade planeringen inför övningen fungerade samordning och koordinering ändå väl, men både vid verkliga olyckor och vid övningar har bristen på OSC kommenterats som en förbättringsfaktor. Samordningen om övningen gällde främst mellan räddningstjänsten och Sjöräddningssällskapet där spontana kommentarer indikerade värdet av att samöva för att förstå hur de andra arbetar. Det tydligaste samarbetet med skridskoåkarna skedde mellan räddningstjänsten och en brandman som ingick i gruppen skridskoåkare, som dels kompletterade det ursprungliga larmet, dels hjälpte till att dra in hansabrädan med skadade. Det senare gjorde också en annan skridskoåkare. Därutöver lades vissa uppgifter i form av omhändertagande, och hämtning av filtar ut på skridskoåkarna i enlighet med instruktion från räddningstjänstens personal. Här finns anledning att fundera över om det finns anledning att utveckla samarbetet mellan skridskoåkarna och SSRS respektive skridskoåkarna och räddningstjänsten. Skridskoåkarna hade exempelvis inte riktigt klart för sig hur prioritering görs i räddningssystemet, utan dirigerade SSRS personal fel. Något överlämnande av viktig information från skridskoåkarna till räddningspersonal gjordes ej, som exempelvis att personen i vaken inte var riktigt kontaktbar eller resultatet av den primära undersökningen av de skadade. Ökat samarbete kan också ske kring att hantera kommunikation och att skapa god access för svävare liksom att ta hand utrustning. Ökat samarbete mellan larmoperatören och skridskoåkare angående inledande organisering av och överblick över räddningsplatsen kan också bidra till effektivitet. Ett hinder för samarbete med skridskoåkarna är att räddningspersonalen inte riktigt vet vad man kan lita på att skridskoåkare klarar. Medelåldern bland skridskoåkarna är ofta hög och att deras kondition och andra resurser för att hjälpa till är okända för räddningspersonalen både vid räddningstjänsten och SSRS. Det är också oklart vilka försäkringar som gäller vid en sådan situation, vad som sker om utrustning förstörs eller någon skadas samt oklara sekretessregler. Också skridskoåkarnas bristande kunskap om prioriteringar, rutiner och arbetssätt vid räddning kan uppfattas som ett hinder för att se dem som en resurs. Utvecklingen av räddningssystemets organisationer och tydliga signaler från

14 Myndighetens för samhällsskydd och beredskap talar dock för att man kommer att behöva mobilisera mer civila resurser framöver och att det finns effektivitetsvinster i att göra det, så rutiner och metoder behöver utvecklas. Flertalet av de hinder som anges ovan är lösbara med hjälp av samverkan, samövning och utbildning tillsammans med räddningssystemets organisationer lokalt, kanske inte för alla enligt ovan men för skridskoledare och kökarlar som har fysiska förutsättningar och är intresserade. Här finns flera olika organisatoriska förebilder att snegla på: Fjällräddningen som består av utbildade privatpersoner med lokalkännedom som leds av polisen, SMS-livräddare som är en försöksverksamhet där privatpersoner utbildats i hjärt/lungräddning och larmas via SOS för att, om de befinner sig i närheten, kunna inleda räddningsarbete i väntan på ambulanspersonal eller Civila förstainsatspersoner (CIP:ar), som finns och utbildas inom vissa räddningstjänstförbund. 5.2 Erfarenheter från övningen inom räddningstjänsten Övningsledningens placering vid övningen var inte optimal. Kombinationen utsträckt olycksplats, övningsledningens placering för långt ifrån olycksplatsen i kombination med att platsen skymdes av observatörer från skridskoklubbarna gjorde att det blev svårt att tidsätta händelser exakt. Dit hör exempelvis uppgiften om exakt när den sista vaken tömdes. 5.2.1 Larm och tider Övningsledaren hade informerat SOS Alarm om ett kommande larm för en övning men ett missförstånd uppstod och larmet vidarebefordrades som ett skarpt, stort larm till stationen i Nyköping. Det medförde att larmet fick korrigeras innan det kvitterades på stationen men att man lät det kvarstå som ett stort larm. Från att larmet mottogs till kvittering av larmet av räddningstjänsten tog det fem min. Från kvitterat larm till att alla nödställda var uppe ur vattnet tog det ca 14 min med reservation för lite oklar tid för exakt när den sista vaken (vak 1) tömdes. Med hänsyn till att det var övning och att man därmed inte kunde köra med blåljus eller ta sig till den optimala brytpunkten på land (där man hade behövt skaffa sig access till ett låst varvsområde), är det ett bra resultat. Vid ett skarpt larm hade både kvitteringen och framkörning med blåljus gått snabbare, man hade valt en annan brytpunkt och man hade också dragit ut mer än en styrka och exempelvis dragit ut fyra ytbärgare till olycksplatsen i stället för de två som drogs ut. 5.2.2 Prioriteringar och informationsöverföring Både räddningstjänstens och Sjöräddningssällskapets personal agerade och prioriterade tydligt i enligt med grundläggande principer vid räddning, d.v.s. att prioritera personerna i vattnet som befann sig i livsfarligt läge och att ta den närmast nödställde först, enligt principen om närhet. Skadade ovanpå isen togs sist, med de mest vitala (högljudda) allra sist. Kommentarer visade att personalen från bägge organisationerna uppfattade det som bra att få klart för sig att man prioriterade på samma sätt i enlighet med L-ABCDE. Skridskoåkarna hade dock inte klart för sig varför man prioriterade som man gjorde utan försökte få en skadad högre prioriterad. Det talar för att det är ett område där kunskapen kan förbättras bland skridskoåkarna. Man kan också fundera över om prioriteringen av barn i pulka på isflak inte borde prioriterats upp. Nu blev det en fråga om självräddning där två av skridskoåkarna helt enkelt klev fram till de nödställda. Om isen brustit i samband med det i en skarp situation hade ett mycket livshotande läge kunnat uppstå.

15 Utifrån L-ABCDE skulle också informationsöverföringen från skridskoåkarna vidare till svävare/rtj och vidare ändå till ambulanssjukvård kunna förbättras dels utifrån rutinisering, dels utifrån bättre kunskaper om vad andra aktörer behöver ha för information. Den viktigaste informationen att förmedla är positionen, antal och mycket elementär triage-information 3. Viktig information är också information om access och evakueringsmöjligheter samt faktorer som påverkar olycksplatsens grad av utsatthet. En annan typ av information eller kommunikation som kan utvecklas i syfte av att förkorta responstiden är att vid behov använda israpportörssystemet för att snabbt få fram information om aktuellt isläge och bästa accessväg till en position på isen samt eventuellt komma i kontakt med iskunniga personer som befinner sig nära olycksplatsen. 4 5.2.3 Samverkan På plats tog sig ytbärgare 1 snabbt ut till vak 3 med sin lina släpande efter sig och bad en skridskoåkare i den organiserade skridskogruppen att se till linan. Ytbärgare 1 fortsatte, efter att ha assisterat sin kollega vid vak 2, till vak 1 där den sista nödställde drogs upp. Ytbärgare 2 kom ut till vak 2 med en hansabräda två minuter efter att ytbärgare nått vak 3. En fråga som dyker upp när man ser delar av förloppet kring vak 2 på filmerna är om man hade kunnat vinna tid på att låta skridskoåkare som redan fanns på plats dra ut hansabrädan hela eller delar av vägen så att ytbärgare 2 kunnat springa obehindrat. Likaså är en fråga om man hade kunnat spara tid på att använda sig mer av skridskoåkaren som redan fanns vid vaken och hade försökt etablera kontakt med den nödställde. I övningen tar skridskoåkaren hand om den nödställde när han dragits upp på hansabrädan på isen av ytbärgare 2. Kunde skridskoåkaren, om han varit mer insatt i rutiner kring räddning med hansabräda hjälpt till att dra upp brädan ur vaken så att ytbärgare 1 kunnat fortsätta direkt till vak 1 i stället för att stanna och hjälpa sin kollega? Kunde skridskoåkaren ha rekvirerats för att hjälpa till att få in brädan med den nödställde enklare och snabbare? Det är uppenbart på filmen att det blir allt halare kring vaken och med skridskor på kan en tränad skridskoåkare dra eller skjuta betydligt snabbare och mer kraftfullt än en person på skor. Å andra sidan dyker tidigare diskuterade osäkerhetsfaktorer upp. Vad kan och orkar en skridskoåkare man inte känner? Mer proaktiv kommunikation, tidigare i processen från både ytbärgare och skridskoåkare hade möjligen kunnat göra skillnad. Tidigare övning och kännedom om varandras resurser skulle här kunna leda till att man agerar på annat sätt. Vid den här övningen är det dock oklart om det skulle inneburit någon som helst skillnad av betydelse. 5.2.3 Utrustning När någon går genom isen kastar skridskoåkare rutinmässigt räddningslinor från och till den nödställda personen. På filmen framgår att en sådan lina ligger kvar på isen och den korsas så småningom med ytbärgare 1:s lina med viss risk för trassel. Utrustning som ligger på isen kan också fastna i svävarens kjolar eller flyga omkring vid helikopterräddning. Det är en fördel om utrustning snabbt kan tas om hand av skridskoåkarna själva. Räddningslinornas utformning idag gör dock att de tar tid att packa ner. Kan deras utformning utvecklas? 3 Information om personernas tillstånd utifrån vitala tecken och L-ABCDE som används för prioritering och sortering av skadade på olycksplats. 4 Varje klubb som ingår i föreningen Skridskonätet har israpportörer vars uppgift det är att sammanställa information om det lokala (regionala) isläget enligt ett joursystem under hela issäsongen. De har också god kunskap om var det finns skridskoåkare inom deras eget område. Även om inte alla israpportörerer vill eller kan ha en formell jourroll kan troligen tillräckligt många ta det för att det skulle kunna göra skillnad t.ex. om det via israpportören går att få fram iskunniga som kan nå den nödställda tidigare än räddningstjänsten kan.

16 5.3 Erfarenheter från övningen inom Sjöräddningssällskapet Från SSRS sida är man ganska nöjd med övningens utfall angående samtliga aktörer. Besättningen på svävare var inte så rutinerade men skötte sitt uppdrag och samarbetet med räddningstjänsten väl. Man upplevde att man stämde av sättet att prioritera med räddningstjänsten och att brandmännen fick större förståelse för förutsättningarna för räddning med svävare. Förslag till förbättringar som framkommit är att ge plats i svävaren genom att ställa av personal temporärt på isen. Att det inte skedde berodde på bristande rutin hos besättningen. Det är annars standardförfarande. Likaså föreslås en mer strukturerad ansvarsroll för kökarlen i skridskogruppen, vilken behöver stöttas upp med utbildning, liksom att den person som bland skridskoåkarna som har ansvaret för att koordinera och leda självräddningen eller att förbereda i väntan på räddning har gul väst eller annan markering som tydligt visar vem som leder räddningsarbetet bland skridskoåkarna. Skridskoåkarna behöver också förstå svårigheterna med att navigera en svävare ( som att styra en smörklick med hjälp av en hårtork ) så att man flyttar sig ur vägen och flyttar utrustning ur vägen. 6. Slutsatser, förbättringsfaktorer och förslag 6.1 Slutsatser Isräddningsövningen i samverkan uppnådde syftet för övningen genom att konkreta visa på behov av överblick, samordning och ledning på olycksplatsen i väntan på räddning. Övningen genomfördes väl av alla tre medverkande organisationerna som både kan ge gott betyg åt sina egna insatser men också kan identifiera förbättringsmöjligheter för sig själva samt i samverkan med övriga aktörer. Övningen visade att också med goda förutsättningar tar räddning lång tid och den första halvtimmen efter en olycka måste skridskoåkarna kunna klara själva. Övningen klargjorde vidare arbetsmetoder och rutiner mellan de medverkande organisationerna vid räddning som är viktigt för de andra organisationerna att känna till. Samtidigt blir en övning som ska ge alla något inte optimal för någon av de ingående organisationerna utan bör ses som just inriktad på samverkan och en ingång till att identifiera vidare övningsbehov. Utbildning och återkommande gemensam övning förbättrar dock förutsättningarna för samverkan i form av att främja kommunikation, tillit, motivation till utveckling samt kunskap om varandras förutsättningar. Nedan belyses möjligheter till utveckling. Det bör noteras att slutsatserna och förslagen kan antas ha relevans inte bara samverkan mellan räddningsaktörerer och skridskoåkare utan också andra organiserade friluftsverksamheter med en överspridning till annan samverkan och andra sammanhang där övade civila förstaresponspersoner kan vara först på olycksplatsen. 6.2 Förbättringsfaktorer och förslag Generellt är kunskap färskvara och behöver förnyas och vidmakthållas via återkommande uppdateringar och övningar. En genomgången kurs i första hjälpen för tio år sedan innebär dels utdaterade metoder dels en falsk känsla av trygghet. Detta gäller också livräddning och självräddning. Ett tillfälligt samarbete som skett fem år tillbaka kan med stor sannolikhet ha omfattat personer som

17 bytt arbete eller flyttat sedan dess. Därmed är både utbildning samt återkommande fortbildning och övning centralt för förmågan att ge eller bidra till en effektiv respons vid isolyckor. Samverkan kan ske mer effektivt mellan aktörerna om man samövar återkommande. Ökat utbyte och interaktion mellan skridskoklubbar och räddningsorganisationer, samt mellan räddningspersonal från olika organisationer, för bättre kunskap om varandras förmågor, kapacitet och sätt att arbeta kan utvecklas. Det gäller både lokalt mellan exempelvis skridskoklubbar-räddningstjänsten- Sjöräddningssällskapet och regionalt i exempelvis sjösäkerhetsråd. Regelbundna möten mellan aktörer, inklusive den lokala långfärdsskridskoklubben liksom att aktivt invitera varandra till utbildningar och genomföra samövning bidrar inte bara till ökad kunskap om varandra utan också ökad tillit och större benägenhet att samarbeta. Förutom att kunniga skridskoåkare kan ge större bidrag vid räddning på is med ökad kunskap, kommer de också att fungera som kunniga CIP:ar 5 också i andra sammanhang i samhället; vid trafikolyckor, bränder och andra typer av olycksfall. På samma sätt kan samverkan mellan räddningstjänst och Sjöräddningssällskapet som byggs upp under vinterns relativa lugn ge samverkansvinster under sommaren. 6.2.1 Skridskoåkarna Det borde larmas vid fler tillfällen(sätt ribban lägre). Erfarenheten visar att allvaret i en uppkommen situation många gånger underskattas. Det är helt acceptabelt att först larma och sedan avbryta larmet om man klarat upp situationen på egen hand. Utarbeta interna rutiner inom skridskoklubbarna för agerande på olycksplats - att den som larmar stannar kvar på platsen och håller i kontakt med räddningssystemet liksom koordination, överblick på plats och överlämnande av vital information om läget och skador. Kökarlen är den som normalt har bäst förutsättningar för att larma/koordinera på en olycksplats. Personen som leder/koordinerar självräddning och aktiviteter i väntan på räddning bör kunna identifieras lätt av räddningssystemets aktörer. Rutinerna bör också omfatta organisering av evakuering och samordning kring kvarbliven utrustning samt eventuell igångsättning av organisationens egen krishantering. Också hanteringen av skridskoåkares utrustning på olycksplatsen bör ses över så att utrustning inte finns i vägen för räddningsinsatser med exempelvis ytbärgare, svävare eller helikopter. Kunskap om larmningsprocessen och om de olika räddningsaktörernas förutsättningar, metoder och prioriteringar kan förbättras och vidmakthållas med utbildning + regelbunden övning som fortbildning för intresserade ledare/kökarlar i skridskoklubbarna. Sådan fortbildning bör utformas i samarbete med aktörerna i räddningssystemet, vilka också kan medverka. Kunskapen om L-ABCDE, grundläggande prioritering och elementärt triage samt överföring av sådan information kan förbättras och kan ske på samma sätt. All dokumentation från räddning där personer kan identifieras bör dels sammanställas för lärande, dels prövas etiskt innan publicering så att människor inte hängs ut. Ansvars- och försäkringsfrågor för skridskoledare/åkare både vid övningar och i skarpa lägen behöver utredas. Skridskoåkarens insats är mindre reglerad i lag än den yrkesmässiga insatsen av exempelvis brandmän. Vad gäller förstörda kläder och utrustning är det mycket tveksamt om de 5 Civila insatspersoner

18 olycksfallsförsäkringar klubbar har gäller, speciellt i fråga om övningar. Möjligen kan allriskförsäkringar kopplade till privata hemförsäkringar gälla. Det bör kontrolleras och föreningen bör undersöka möjligheten av att ledares kläder och utrustning omfattas av försäkringar vid övning. 6.2.2 Sjöräddningssällskapet Svävarens effektivitet vid räddning är i stor omfattning en fråga om logistiskt effektiva lösningar i kombination med andra aktörers insatser. Det är ett centralt område för samverkan om räddning till sjöss och är ett viktigt område för forskning framöver. Vid övningen kunde svävaren använts mer effektivt om man temporärt lämnat kvar personal på olycksplatsen på isen, vilket erfaren svävarpersonal också gör rutinmässigt. Personal på isen kan hjälpa till med första hjälpen och att organisera räddningen. En förutsättning är att man förstår hur andra aktörer arbetar och att man återkommande tränar upp samverkansförmågan i övningar, olycksförebyggande arbete och övningar. Det är viktigt att Sjöräddningssälskapet tydligt förmedlar förutsättningarna för hur svävare kan användas och får ut både generell och specifik information om isar. Under den pågående utvärderingen inkom information från Sjöräddningssällskapet om händelser där skridskoåkare inte flyttade sig tillräckligt ur vägen för en svävare med sjuktransport och att man ville få ut information om att skridskoåkare skulle vara observanta på att tunna isar knäckts av passerande svävare och att svävarspår på tunn is därmed bör undvikas. Här saknas en informationskanal. En mycket effektiv sådan borde kunna tillhandahållas på webbplatsen Skridskonätet.se i form av en egen informationsruta/länk på framsidan som nås av alla, inloggade eller ej. 6.2.3 Larmoperatör, räddningstjänst Larmoperatören kan stötta koordinering, kommunikation och överblick på olycksplatsen genom att be larmaren finnas kvar och förmedla information och uppgifter till och från skridskogruppen. Larmoperatören bör kunna få stöd för detta i en utökning av frågor i räddningsindex. Alla organiserade skridskogrupper har exempelvis ungefär samma organisation med en ledare som åker först, ganska standardiserad säkerhetsutrustning (och grundkunskaper). Alla organiserade klubbar har också någon sorts israpporteringssystem där uppdaterad kunskap finns om isar och iskunniga inom rapportörens område. Med tillgång till aktuell israpportörs telefonnummer skulle kunna vara att använda sig av lokala israpportörer för att få fram iskunniga till olycksplatsen snabbt. Ett annat sätt vore att utveckla samma typ av system som SMS-livräddare där man med push call telefoni skickar sms till kunniga anslutna skridskoåkare inom ett visst geografiskt område. Ju bättre skridskoåkarna förstår varför och hur man prioriterar, hur man går till väga vid räddning inom räddningssystemet, och vad man själv kan hjälpa till, med ju mer kan man bidra till räddningen och ju mer benägen är man att aktivt bidra. Utvärderingen visade på möjliga samverkansvinster som skulle kunna tas tillvara. Ett bra sätt att utveckla samverkan med andra aktörer som Sjöräddningssällskapet eller skridskoåkare är via återkommande samövning och gemensam utbildning. Det behöver inte vara storskaliga övningar eller utbildningar. Det viktiga är kontinuiteten och att brandmännen och andra aktörer aktivt tränar sig i att identifiera och mobilisera resurser och kunskaper hos andra aktörer än dem själva för effektivast möjliga insats.

19 7. Att anordna en isräddningsövning Nedanstående avsnitt riktar sig i första hand till långfärdsskridskoklubbarna som inte har samma vana att arrangera övningar som SSRS och Räddningstjänsten. Till vissa delar kan det dock äga relevans också för övningsvana organisationer speciellt i samverkan med verksamheter som inte är det. 8.1 Samverkan lönar sig Kunskapsutveckling för effektiv isräddning i samverkan mellan civila sektorns klubbar och organisationer samt statliga, kommunala och frivilliga aktörer i responssystemet måste baseras både på kunskaper och färdigheter inom det egna området samt överblick, förståelse och förtroende för andra aktörers insatser. Det innebär att det både behövs enskild och gemensam utbildning och enskilda och gemensamma övningar. En del av dessa kommer med nödvändighet att uppfattas som en aning frustrerande eftersom man kanske inte lär sig något nytt för egen verksamhet utan enbart får bättre insikt i någon annans. En bra kunskapsutveckling måste med nödvändighet hela tiden knyta samma det enskilda kunnandet och det gemensamma och uppdateras. Om man inte begriper sin egen verksamhet och roll har man ingen nytta av att förstå någon annans. En bra kunskapsutveckling ger också överspridning både i form av att aktörerna lär sig samverka med andra aktörer, också sådana som man inte samövat med, och att man lär sig använda sig av sin kunskap och samverkan för andra och nya situationer än de övade. På så sätt är gemensam övningsverksamhet också effektiv för att aktörer utanför räddningssystemet ska bli skickliga civila förstaresponspersoner (CIP:ar) inte bara vid självräddning vid isolyckor utan vid andra olyckor, i trafiken, på jobbet eller i hemmet samt i olycksförebyggande aktiviteter. Det här kapitlet omfattar förslag till gemensam övningsverksamhet kring isräddning. 8.2 Förutsättningar för övningssamverkan Övningsverksamhet, särskilt återkommande sådan omfattar lärande på en mängd områden, mer eller mindre integrerade. Det kan gälla att känna till funktioner, moment eller personer eller att aktivt kunna utöva ett visst moment med färdighet eller att improvisera och planera fram en relevant och sammansatt respons baserad på kunskaper, färdigheter och förtrogenhet med såväl aktörer som problem. Med lite stöd i Blooms berömda taxonomi 6 för olika lärandenivåer kan man tala om varierande svårighetsgrad från att öva enkla repetitiva moment till att lösa komplicerade problem, en varierande grad av integration av olika kunskaper, erfarenheter förmågor och färdigheter från att öva isolerade och tydligt definierade uppgifter till mångfacetterade problem som kräver olika förmågor inom olika områden som exempelvis teknisk kunskap, kommunikativa färdigheter och förmåga till analys. Slutligen kan också övning omfatta varierande grad av egen aktivitet från passiv respons till aktiv utveckling. Olika övningsnivåer i enlighet med Blooms taxonomi av lärande. Egen utveckling. Definition Typisk verksamhet Övningsledares roll Deltagarens roll 1. Passiv Flytta info från A till B, Bestämmer och tar Passiv Information t.ex. klassisk fram mottagare Typiska uppnåendemål Ska känna till 6 Bloom, B. S., Engelhart, M. D., Furst, E. J., Hill, W. H., & Krathwohl, D. R. (1956). Taxonomy of educational objectives: the classification of educational goals; Handbook I: Cognitive Domain New York, Longmans, Green, 1956.