Förord J ag tänker oftast med hjärtat, och den här samlingen berättelser, bilder, dikter och fragment är inget undantag. Sammantaget är den ett subjektivt porträtt av skärgården utanför Fjällbacka och Hamburgsund, ungefär från Köddö till Kiddö. Manuset hade länge arbetsnamnet Skärgården i Kville härad, vilket beskriver bokens geografiska omfattning ganska väl och motsvarar i dag ungefär sydvästra delen av Tanums kommun. Men begreppet härad är nästan bortglömt, och få människor som inte är från trakten vet var Kville ligger. Hur som helst är Kville härad känt sedan medeltid som en så kallad skeppsreda, vilket ursprungligen innebar att man ansvarade för utrustning av ett strids- eller ledungsskepp. Skeppsredan indelades i sin tur i fyra ordungar eller ärdingar som hade egna organisationer inom ledungs- och rättsorganisationen. Kville härads gränser har så länge man känner till varit i stort sett oförändrade. Kville socken däremot har flera gånger skiftat utseende. När det gäller Väderöarna kan de sägas vara en helt egen arkipelag, som jag tidigare utförligt beskrivit i boken Väderöarna, och därför skymtar ögruppen bara förbi här utan någon fördjupning. Trots att jag vet att en blandning av fakta och fiktion kan vara förvirrande för läsaren, kändes det inte naturligt för mig att skapa en renodlad faktabok. Därmed inte sagt att allt är påhitt och skrönor, det mesta av materialet är självupplevt, omvittnat eller fakta som bakats in i ett sammanhang. I några fall har jag ändrat namn och stuvat om lite av hänsyn till nu levande eller döda personer. I tre specifika berättelser är i stort sett allt fiktion utom en autentisk lokalfärg som lagts på för att skapa trovärdighet, men de bygger på lokala legender och sägner. Dikterna är dikter och är min helt och hållet subjektiva tolkning av verkligheten. 11
Ett par avsnitt har varit publicerade tidigare som tidningsartiklar men är omarbetade och har enligt min mening fått en ny betydelse och klang i det här sällskapet. Jag vill passa på och tacka för all hjälp och inspiration jag fått av enskilda personer vid insamlande av material. Ingen är glömd, men jag vill ändå nämna Folke Olsson, Gösta Karlsson, Hans Ahlsén, Siv Elofsdotter-Sjöstrand och Peter Silfverskiöld vilka betytt mycket av olika orsaker. Erik Hakeröd som med sina berättelser var den som egentligen fick mig intresserad av hembygdshistoria, och min far Karl-Ivar Nordblom som visste så mycket om skärgården, kan jag bara sända en tacksam tanke då de inte är i livet. När det gäller själva boken vill jag tacka Stefan Foconi och Ulrika Hagren för insiktsfull korrekturläsning, och mina förläggare Annmarie och Kjell Warne som varit lyhörda och inte minst låtit fotograferna Håkan Berg och Bertil Quirin få illustrera boken. Det har varit ett nöje att arbeta tillsammans med er allesammans. Boken tillägnas alla som genom tiderna har bott och arbetat i Fjällbacka och Hamburgsunds skärgård. Det är de som skapat och skapar historia. Fjällbacka i mars 2004 Karl-Allan Nordblom Lotsutkiken på Dyngö. 12
13
Funderingar J ag sitter uppe vid utkiken på Dyngö och morgonrodnadens första skimmer syns över Valö, Veddeberget, Öneskymtan och resten av horisonten i öster. På Hjärteröleden bort mot Dannholmen i norr ligger havet fortfarande mörkblått och väntar på solen. Mot söder ner åt Hamburgö likadant. Tvärs över sundet, i skuggan bakom det höga Dyngöberget, ruvar klungan av hus på Fläskö tyst och avger ett spöklikt blekvitt ljus, och längre västerut syns öarna och vattenytan blåsvarta i olika schatteringar. Nattens kyla ligger fortfarande kvar och det svider i ansiktet och fingrarna är stela. I morgonens tystnad hör man havets dova, avlägsna brus, då och då avbrutet av dyningens dån från de yttersta skären vid Väderö orden. Ljud som inte går att härleda ekar mellan skären: En båt som inte syns, fågelläten. Ett rop från en människa? En dörr som stängs. Minnen från långt tillbaka eller från framtiden hörs nere från husen. Steg på grus, ett svagt plaskande. Detta är Kville härads skärgård. Den födde en gång hundratals människor, men bebyggelsen har i stort sett försvunnit. Spåren har efter hand utplånats. Solen stiger hastigt, stor, vibrerande och varm. Vattenytan börjar få färg och glittra i olika ström- och vindstråk. Ser jag nedanför mig vittnar tusentals rynkor i berget om ålderdom, ensamhet och åtskilligt mer i den stilen. Här drar blåsten, regnet och havets vågstänk fram. Här hamrar solens strålar när himlen ligger molnfri. Här skymtar sanningen. Men sanningen tillhör inte människorna, den tillhör ljuset som sprängs på himlen, i det blå havet, i vinden. 14
15