Bulletinen E N T I D N I N G F R Å N M O V I U M C E N T R U M F Ö R S TA D E N S U T E M I L J Ö N R 3 4 2 0 10 Kiruna stad i rörelse
Kiruna stad i rörelse Av Titti Olsson, journalist och redaktör på Movium Dirigera stadens orkester LKAB-gruvan Malmfyndigheterna i Kirunavaara och Loussavaara var kända redan på 1600-talet. År 1878 uppfanns Thomas-processen som gjorde att man kunde framställa stål ur malmen. 1888 gick första malmtåget från Malmberget till Luleå. 1902 var malmbanan klar till Narvik och öppen för trafik. 1890 bildades LKAB. Gruvan är idag världens största och modernaste underjordsgruva för järnmalm. Huvudnivån, där man samlar upp malmen med förarlösa tåg, ligger i dag 1 045 m under toppen av berget. Nya huvudnivån 1 365 m under bergets topp är klar 2012. Vid ett besök i gruvan befinner man sig 310 meter under marknivån. Platsen var huvudnivå åren 1970-83. Det finns 40 mil vägar i drift i gruvan. Det finns bredband i hela gruvan, mobiltäckning i större delen. 100 000 ton råmalm bryts vare dygn, motsvarande 10 Eiffeltorn. Mellan 60 och 70 procent är ren järnmalm. Det renaste och högsta värdet man kan utvinna ur järnmalm är 72,4 procent. Varje natt spränger man under en kvart. 10-12 malmtåg går varje dygn mellan Kiruna och Narvik. 5 malmtåg går varje dygn mellan Malmberget och Luleå. De nyaste tågen drar 68 vagnar med 100 ton malm/vagn. Gruvdriften kräver 1,2 procent av Sveriges totala energiåtgång. 7 000-8 000 jobb i Kiruna är relaterade till gruvan (Kiruna kommun har cirka 23 000 invånare). LKAB har 1 900 anställda i Kiruna, varav 260 är kvinnor. 600 LKAB-anställda arbetar i gruvan, varav 26 är kvinnor. 1972 75 arbetade 5 000 personer i Kiruna för LKAB, ungefär 2 000 i gruvan. Vinsten 2010 beräknas till 25 miljarder kronor. Det råder bostadsbrist i Kiruna. Lägenhetskön är 2-3 år. Det går fortare om man är LKAB-anställd eftersom LKAB äger fastigheter via sitt fastighetsbolag Fab. Samerna har känt till bergets svarta guld i fyrahundra år men aldrig rört det. Den som gjorde det skulle drabbas av stor olycka. Men nu håller Kiruna på att nås av markdeformationer efter den hundraåriga gruvbrytningen och trillar ner i underjorden om ingenting görs. Folk måste flytta och det blir både besvärligt och dyrt. Är det straffet? I Kiruna har man inte lika mycket resurser som stora städer som går igenom stadsomvandlingar. Vem äger vad och vem gör vad? Kirunaborna litar på att Bolaget klarar av den stora utmaning det innebär att förflytta hela staden. Men det är stadsarkitekten som ska ansvara för jobbet att planera den. Blir det en ny mönsterstad? Och var ska den ligga? 2 3 Foto: Gunnar Cerwén, doktorand, SLU i Alnarp.
Det här numret av Movium-Bulletinen är ett resultat av en resa mellan Kiruna, Abisko och Narvik tillsammans med doktorander och handledare från SLU:s forskarskola Apula Forskarskolan Arkitektur och planering för stadens landskap, www.apula.slu.se, och arkitektkontoret Testbedstudio i Stockholm, www.testbedstudio.blogspot.com. Resan, som ingick i en doktorandkurs, har resulterat i den digitala publikationen Malmbanan Diaries www.testbed studio.com/pdf/malmbanan.pdf som består av snapshots i form av resenärernas bilder och reflektioner från hela resan. Några av dem finns också här i tidningen. Källa i reportaget: Kiruna ett samhälllsbygge i sekelskiftets Sverige, del II av Lasse Brunnström, Dokuma, Umeå, 1984. Vinst En gång i tiden var Giron (ursprungsnamn för Kiruna) en del av Sameland. I samernas värld kunde inte individer äga mark och naturresurser. Allt sådant var en del av de gemensamma förutsättningarna. Men då kom svenskarna och lade beslag på Sameland. Skogar, vattenkraft och mineraler av olika slag blev viktiga naturresurser att exploatera och transportera ner till den framväxande industrialiserade delen av världen. Järnmalmen kring Giron tog så småningom ett statligt bolag hand om. De ägde ju marken, sa de. Så mycket roligare än så blev det inte för samerna. Men det är inte alltid så roligt för svenskarna uppe i dagens Giron heller. Sverige är nämligen ett av de länder som betalar minst i mineralersättning, royaltyn et cetera, till de regioner och kommuner där man bryter sina mineraler. Sex miljarder (nuvarande halvårsresultat på ett ungefär för gruvbolaget i Kiruna) skulle alltså kunna bli åtminstone cirka tolv miljoner kronor för kommunens del (två promille i mineralersättning, varav 0,5 går till staten ). Men inte ens denna summa betalas från gruvbolagets sida. Varför skulle de? De äger ju marken. Och folk får ju jobb i gruvan. Det är väl bra. Kirunaborna får väl helt enkelt acceptera att de är tärande, medan Stockholmarna är närande, eftersom företagens huvudkontor ligger i huvudstaden. Men i ett annat perspektiv, som till exempel det schweiziska, där naturresurser ägs av de respektive regionerna och kommunerna där de utvinns, skulle ju Kiruna och dess invånare tillhöra de rikaste i hela världen. Det skulle ju kunna leda till en stor tillväxt även för annan industri och service. Känner de inte till detta? Det hela påminner lite om hur diamanter utvinns och transporteras bort från Afrika så fort som möjligt, till bland annat Schweiz (!), till ytterst begränsad nytta för lokalbefolkningen, om det hela inte rent av ställer till mer problem för dem än vad det gör nytta. Slutsats: Kirunaborna har till slut hamnat i samma båt som samerna och afrikanerna. Exploateringen fortsätter. Kiruna behövs kanske inte överhuvudtaget längre när gruvindustrin mättats och dragit vidare. Eller så skulle det alltså kunna bli en mycket rik plats på jorden med hjälp av några enkla juridiska justeringar, vilket förmodligen också skulle vara det bästa på lång sikt för både regionen och landet. I planeringssammanhang kan alltså ett pennstreck inom byråkratin ha betydligt större betydelse för det urbana och regionala landskapet i Kiruna än vad hundra år av kommunal planering någonsin skulle kunna ha. Anders Larsson, områdeschef, Landskapsarkitektur, SLU i Alnarp Gruvan Atmosfären i gruvan är kraftfull. Luften är fuktig, fylld av damm och luktar mineraler. Ekot från röster och händelser långt bort sprider sig genom det omfattande gångsystemet och blandas med ljudet från den kraftfulla ventilationen och andra vindliknande dragljud från gruvans djup. De egna stegen sprider sig på motsvarande sätt i de långa gångarna, och gruvans akustik kommunicerar hela tiden med oss. Berättar vem den är. Hur stor den är. Gruvan är hela regionens ursprungliga puls och ekonomiska ekorrhjul, och man arbetar i stor skala varje dag produceras motsvarande tio Eiffeltorn malm. Varje natt spränger man under en kvart. Inne i centrala Kiruna uppfattas det som lätta, lågfrekventa vibrationer. Inomhus kan det innebära att till exempel en vas gungar till. Regionens hjärta och puls gör sig påminda. Gunnar Cerwén, doktorand, SLU i Alnarp 4 5 Foto: Måns Norlin, doktorand, SLU i Alnarp. Lyssna på gruvan: www.ljudplanering.se/referensljud
Vid första mötet med Kiruna får man lätt en känsla av att staden är svår att få grepp om. Staden liksom flyter iväg. Var är den? Det finns inga gatuträd i Kiruna och det finns ingen stadspark som liknar det man vanligtvis associerar med en sådan: ett stycke förädlad natur, inlemmad i det urbana sammanhanget. I Kirunas parker växer fjällbjörken och rönnen i det lurviga gräset, precis som på fjället. I de äldsta stadsdelarna av staden, på gruvbolagets mark där arkitekt Gustaf Wickmans karaktäristiska bostäder med sina särpräglade tak ligger samlade bland annat de så kallade bläckhornen finns inga häckar, inga rabatter, inga staket. Det är som om husen från 1900-talets första decennium, som fortfarande ägs och förvaltas av LKAB, bara placerats ut i naturen. Gräs och fjällbjörkar omger dem. Det är något stolt och självsäkert över de karaktärsstarka husen, alltid med takmössan ordentligt neddragen. Demokratisk planering Placeringen ger bostäderna mycket ljus och luft. Den spatiösa planeringen var en medveten strategi: man visste från andra gruvsamhällen vilket missnöje, vilka konflikter som kunde uppstå på grund av dåliga levnadsförhållanden för gruvarbetarna. Något sådant ville man inte veta av i Kiruna. Därför strävade man också efter att skapa en mönsterstad. Kiruna planerades i demokratisk anda. Inga stora åtskillnader skulle signaleras mellan hög och låg. Arbetare och tjänstemän skulle bo i närheten av varandra. Stadsplanen från år 1905, skapad av arkitekt Per-Olof Hallman, var alldeles ny för sin tid i Sverige inga räta vinklar skulle finnas utan gatorna skulle följa topografin, alltefter förebild från Tyskland och Österrike. Ett vridet gatunät skapade också ett bättre klimat med skydd från bistra vindar. Hela staden ligger visserligen i söder men på en blåsig bergssluttning. I mönsterstaden skulle det inte finnas några stora dominerade bolagsbyggnader som signalerade makt, inte heller några pompösa torg, utan små öppningar här och var i gatunätet som bildar naturliga torg. Hjalmar Lundbohm, stadens grundare och gruvans första disponent, lyfte in de mjuka frågorna i den hårda samhällsplaneringen. Han hade sedan sin studietid vid Chalmers i Göteborg ett stort nätverk av arkitekter, konstnärer, författare och andra kulturpersonligheter. Det nätverket använde han sig av under hela sin tid i Kiruna som en slags referensgrupp. Han såg till bostadsstandarden var hög och han utvecklade ett nytt utbildningssystem som blev norm i hela Sverige. Han knöt sociala kontakter med alla nytänkare. Han förstod att man inte kan komma med kappsäcken full av kunskap och tro att man kan använda den utan att ta hänsyn till den lokala kunskap och kompetens som redan fanns, berättar Curt Persson, som är historiker och arbetar som landsantikvarie och lämnsmuseichef vid Norrbottens museum, samt som forskare vid Luleå tekniska universitet. Kiruna var under sin etablerings- och utvecklingsfas åren 1900 till 1920 ett konglomerat av människor, rörelser, ideologier och nytänkande och allt smälte samman till en degel i jungfrulig miljö men glöm för den skulle inte att det funnits människor här i tusentals år, påpekar Curt Persson. Dalslänningen Hjalmar Lundbohm representerade alltså just det som dagens samhällsplanerare talar om som nyckeln till framgång: samverkan. Lundbohm som kom till trakten för att leta malmfyndigheter mest av en slump han fick ersätta en kamrat som blivit sjuk blev minst sagt bergtagen. Hans kollegor blev oroliga när han inte kom hem: skulle han bli fast i Lapphelvetet? Äldsta kulturmarken Men Hjalmar skrev till sin mor: Mor, var inte orolig jag befinner mig i de äldsta av kulturmarker. Den inställningen följde honom hela vägen in i det lokala planeringsarbetet. Idag brukar vi tala om den här trakten som en av de sista vildmarkerna, säger Curt Persson, men att det snarare är en av de äldsta kulturbygderna fattade Hjalmar Lundbohm redan för över hundra år sedan. Även om Stadsplanen är intakt är det inte så lätt att se mönsterstadens tankar i dagens Kiruna man rev långt mycket mer på 1950-talet än man kommer att göra nu, hävdar Curt Persson. Det nya verkar liksom inte riktigt passa in utan ser ut att ha uppförts lite som det fallit sig. Det ger ett disharmoniskt och otrivsamt intryck. Mer bebyggelse än stad, liksom. Det är kanske det som gör staden svårgripbar. Man finner i Kiruna fortfarande inget stort torg som skvallrar om ett centrum, en riktigt stadskärna, och inte heller några riktigt tydliga offentliga rum. Stadens största torg fungerar som en stor parkeringsplats. Det talar nog så tydligt om en annan tid, om vår egen tid. Människor här är bilburna. Så blir det förmodligen i en stad där allting ligger så långt borta, där man blivit bekväm med förhållandena och kan rå över sin egen tid och ta sig dit man vill på sin fritid, det vill säga ge sig ut i naturen. Önskar park I Kiruna finns naturen inpå knuten. De flesta Kirunabor har en skoterväg bakom knuten. Det är bara att ge sig iväg ut på fjället. Ändå kommer önskan om parker högt upp på listan när Kirunaborna ombeds berätta vad de önskar av sin stad. Hur kan det komma sig? Det är knappast mer natur man önskar sig, däremot mer kultur, ett annat slags landskap, förädlat och inflyttat i staden. Ordet park har en stark social dimension inbyggd i sig. Det är inte alls något märkligt: som alltid önskar sig människor det de inte har. I Kirunas fall: kanske någonting mer urbant. Järnvägsstationen, som man förväntar sig ska leda besökaren rakt in i stadens hjärta, ligger knappast längre mitt i staden, även om det var tänkt så en gång i tiden. Kliver man av där är man definitivt idag på stadens baksida. Statyn som pryder perrongen rallarna som bär en lång räls talar tydligt om det som varit själva förutsättningen för all utveckling häruppe utbyggnaden av järnvägen. Något aktivt stadsliv finns det knappast i Kiruna. Alfredos pizzeria och kebab-bar, kombinerad med kafé och inrymt i en gammal biograf mitt inne i stan, är ett av de få ställen som är öppet en vanlig söndag i Kiruna. Det gör stället till en mötesplats, och därmed blir det någonting som i alla fall signalerar stadsliv. Ägaren Ali Chahrour kommer från Libanon och trivs i Kiruna. Han kan inte tänka sig att bo i någon av Sveriges stora städer eftersom han där, mot sin vilja, skulle bli hänvisad en bostad i förorten och få grannar som han aldrig önskat sig. Det är statens fel att det blir som det blir, det vill säga problem och kriminalitet, säger Ali. Han har kommit till Sverige för att få leva i fred, han är en människa, en invånare och inte en invandrare. Alla behöver vatten för att kunna leva, säger Ali, och vi som jobbar i Sverige, vi som arbetar från morgon till kväll och tjänar våra pengar på ett ärligt sätt, vi är det där vattnet. Ali har varit i Sverige i 21 år och han är upprörd över att svenskarna vet så lite om varför en person som han valt att bo här. I Kiruna är han någon. Alla vet vem han är. Skändad natur Kirunavaara, som klyvts på mitten och blottlagt fjällets hemlighet och stora skatt, är idag en silhuett av terrasser och sammanfallet gråberg. Skändat. Samerna kände tidigt till fyndigheterna, men för dem var berget heligt. Den som blottade dess hemlighet skulle drabbas av stor olycka. Nere i gruvan får man i LKAB:s informationsfilm ta del av berättelsen om samen Amund Amundsen Magni som trots samernas naturtro på 1700-talet avslöjade var malmfyndigheterna fanns. I filmen får man dock inte höra resten av historien som berättar att Magni lockades att göra detta avslöjande mot att han slapp betala skatt och slapp ett fängelsestraff för en försyndelse han begått. Han belönades enligt berättelsen också rikligt med silvermynt. Nu deformeras marken. Berget kommer att svälja staden om De berömda bläckhornen blir de kvar i framtiden? Foto: Gunnar Cerwén, doktorand, SLU i Alnarp. ingenting görs. Är det straffet? Människorna måste flytta på sig och det kommer att bli dyrt och besvärligt. Kirunas stadsomvandlingsprojekt är en komplicerad och konfliktladdad historia med stora politiska utspel och många frågetecken. Snabbare sprickbildning År 2004 meddelade forskare att sprickbildningen som orsakas av malmbrytningen går mycket snabbare än man tidigare trott. Att marken deformeras och krackelerar har LKAB vetat länge. Redan på 1960-talet gick hus sönder på Ön, området där LKAB:s kontor ligger. I samband med bygget av väg E10, som går längs järnvägen nära gruvområdet, framkom det att marken var bräcklig. I Bolagshotellet från förra sekelskiftet, alldeles nära järnvägsstationen, inkvarteras fortfarande LKAB:s affärskontakter. Hotell ingången vänder mot fjällen och E10:an och idag känns också det mest som en baksida. Men en gång i tiden fanns här en ståtlig veranda. Rundmagade herrar i väst stod och skådade ut över bergen och det svarta guldet därinne i malmkroppen, den till synes aldrig sinande källan till rikedom, och herrarna höjde sina glas och log förnöjt. De skådade ut över järnvägen som förbinder Kiruna och Narvik, denna möjlighetens förbindelselänk. Städerna ligger med ryggen mot mot varandra, men den ena existerar inte utan den andra, de är varandras förutsättning. Kiruna vänder sig inåt landet och är fortfarande den smutsiga processens stad, hela dess framtoning präglas av det. Narvik är den lilla fiskebyn som förvandlats till distributionsstad, stolt öppnar den sig ut mot havet. Bergen är kargare och spetsigare än i Kiruna, vidden än mer storslagen, stoltheten mer påtaglig och staden mer stadsmässig. Det är denna skillnad mellan de båda städerna som skapar själva skillnaden mellan dem. Men då: Inte kunde männen på 6 7
Hälsa Norrbottens län har en av de lägsta andelarna psykiskt nedstämda invånare i Sverige. Detta förvånade mig som skåning på besök i Kiruna. Ofta föreställer vi i söder oss den långa vintern i Norrland som mörk och dyster. Tydliga spår av vintern i Kirunas landskap skildrar istället ett slags längtan efter den. Där är vintern olik den gråa årstiden i söder. Istället är det ljusets tid med all snö som lyser upp en stor del av året. Det naturliga ljuset påverkar oss människor positivt. Kanske spelar även den påtagliga närheten till naturen en roll för det psykiska välbefinnandet i norr. Sarah Andersson, doktorand, SLU i Alnarp (Källa: Statens folkhälsoinstitut, Hälsa på lika villkor 2008) 8 9 Foto: Rolf Johansson, professor vid KTH och prefekt för Institutionen för Stad och Land, SLU i Ultuna.
verandan med sina höjda glas ana att den mönsterstad de så växa upp och blomstra skulle huka och riskera att rasa ner hundra år senare. Tänkte de någonsin så långt? Gör man det idag i Kiruna? Att Kiruna placerades på en bergssluttning nära gruvan beror på att man då inte kände till hur djup malmkroppen var. Det vet man fortfarande inte. Drabbas först Området närmast järnvägen drabbas först av den pågående markdeformationen. Hjalmar Lundbohmsgården gården där Hjalmar Lundbohm bodde och som idag är ett museum Bolagshotellet och bostadsområdet Ullspiran från 1970-talet, samtliga ägda och förvaltade av LKAB, är de byggnader som drabbas först av markdeformationen. Trots det har LKAB inte anvisat någon ny plats. LKAB inväntar staden och staden inväntar LKAB. Vem äger vad och vem gör egentligen vad här? Curt Persson liknar situationen i Kiruna vid en familj. Det finns en vårdnadstagare som heter Staten och som består av Vattenfall, Banverket och Transportverket. Familjen har också barn och ett av dem är ett bokstavsbarn, LKAB, som ställer till problem för resten av familjen. Här finns också oäkta barn, som exploateringsföretag från Australien. Kiruna är en kusin, som äger hela planfrågan, men drabbas av familjens problem. Här behövs en familjeterapeut som hjälper familjens olika medlemmar att tala med varandra, säger Curt Persson, det finns samtalsmodeller för hur man går tillväga i familjer med problembarn. Man räknar med att nuvarande järnvägsstation kan användas i minst fem år till. Det första som sker är att järnvägen klipps och att järnvägstrafiken flyttas över till ny järnväg söder om Kiirunavaara år 2012. Det blir en säcklösning i väntan på att besked Foto: Gunnar Cerwén, doktorand, SLU i Alnarp. om var den nya järnvägen ska gå och betyder att persontågen får backa in så länge. Kommunstyrelsen har begärt en utredning av Trafikverket om järnvägens framtida sträckning. Kvinnan som serverar på hotell Rallaren alldeles intill järnvägsstationen har ännu ingen aning om vart verksamheten ska ta vägen och vad som ska hända med det gamla hundraåriga huset, hitflyttat från Norge. Gunnar från Husqvarna och Ethel från Nyköping kom till Kiruna 1921. Hade Gunnar redan under sin utbildning till ingenjör på tekniska skolan i Örebro hört talas om det framväxande samhället högt däruppe i norr? Fascinerades det unga paret av detta nya Klondyke? Ville de vara med och bygga Sveriges framtid? Eller lockades de dit av gruvbolaget, som behövde kunskap och kompetens, med löfte om god lön och bra villkor? Gunnar arbetade som byggnadsingenjör i LKAB ända fram till sin pension. Vid ankomsten till staden 1921 hade de två små barn, ett och två år gamla. Ethel väntade deras tredje när de bestämde sig för att lämna familjer och vänner och flytta så långt bort. Resan tog flera dagar. Satt i byggnadsnämnden Hur går det till när man bestämmer något sådant? Familjen skulle växa med två barn till. Ethel var sjuklig och låg ofta i sjukstugan. Gunnar var nog den drivande. Han satt i byggnadsnämnden på kommunkontoret på kvällstid och var med om att bevilja byggnadslov när staden växte och var alltså verkligen med om att besluta hur mönsterstaden skulle växa fram. Han låg bakom tillkomsten av krematoriet och står som ombyggnadsarkitekt till ett par av de ännu bevarade husen på bolagsområdet i de äldsta delarna av staden. Ethel och Gunnar blev friluftsmänniskor, och framför allt Gunnar engagerade sig för att skapa turiststationerna i Riksgränsen och Katterjokk. Till Katterjokkstugan samlade han in pengar via diverse teaterföreställlningar och auktioner. Gunnar var en riktig projektmänniska. Han måste helt enkelt ha lockats av de stora utmaningarna däruppe i norr. Men under sommarens ljusa nätter hade han svårt att sova. Teresa Niva tycker om att bo i Kiruna. På somrarna kör hon taxi och på vintrarna arbetar hon i Icehotel i Jukkasjärvi. Där träffar hon folk från hela världen. Hon har fått vänner där som hon håller kontakten med. Världen kommer till ishotellet. Och människor från olika håll i världen åker också med hennes taxi från flygplatsen in till stan: turisterna, affärsmännen och andra människor som av en eller annan anledning är på besök. Det går fler flygturer till Kiruna på vintern än på sommaren, berättar hon. Många kommer för att se mörkret och snön och norrskenet. Hennes pappa är från Karesuando och hennes mamma från Finland. Släktingar på pappans sida arbetar med renskötsel. Det där med renskötseln tänkte hon inte särskilt mycket på som barn, det var vardag. Men nu: det har blivit viktigare för henne. Hon har blivit medveten om kvaliteterna i den delen av livet som förutom renskötsel handlar om kultur och familj. Det blir varmt om hjärtat när hon tänker på att en del av hennes liv hänger samman med det, säger hon. Hon gillar Kiruna. Hon föddes här och har levt i staden i hela sitt liv. Det där med att flytta staden vill hon inte prata så mycket om. Folk häruppe är rätt trötta på det, säger hon. Allt det där pratet utan att det händer någonting. Det har gjort folk trötta. Ingen kan tala om vad som ska hända, när eller hur det ska hända. Hon har bestämt sig för att vänta och se. Om du vill bo i en stad med ett stort nöjesutbud så ska du inte flytta till Kiruna, säger hon sedan. Men det är okej ändå. Staden är lagom stor. Själv är hon ingen utpräglad friluftsmänniska, men hon känner ändå samhörighet med naturen. Den har ju funnits där alltid. Det är i och tillsammans med naturen hon har vuxit upp. Hon har sina jobb, hon möter världen. Ännu är det för tidigt för henne att flytta ut till någon mindre by utanför stan, säger hon, men någon gång. Kanske. Av Kirunas befolkning är 98 procent positiva till flytten av staden. Det finns å andra sidan inte mycket till alternativ. Bruksandan som råder här är stark, förhållandet mellan gruvbolaget och kirunaborna har alltid varit symbiotiskt. Man är övertygad om att Bolaget kommer att ordna det, berättar Thomas Nylund, som är stadsarkitekt i Kiruna. Det är både en tillgång och ett problem. Ingen stadsomvandling värd namnet bör idag ske ovanför medborgarnas huvuden utan i Foto: Andersson/Bratel dialog med dem. Sådan är definitivt inte traditionen i Kiruna. Få kommer till samråden häruppe. Thomas Nylund är därför övertygad om att det krävs nya dialogmodeller i Kiruna, men vilka? Våren 2005 började samhällsbyggnadskontoret att arbeta med den fördjupade översiktsplan som fortfarande gäller. Den omfattar hela centralorten inklusive det nordvästra området kring Luossavaara. Thomas Nylund berättar att man på samhällsbyggnadskontoret länge hade anat att det fanns stora frågetecken kring vissa områden på Luossavaara och avvaktade därför med att sätta igång en detaljplaneprocess. Det hade förmodligen tagit flera år innan detaljplaneläggningen för bebyggelse hade kunnat ske eftersom det först krävts betydligt noggrannare undersökningar och sedan sanering av vissa särskilt förorenade områden. Men vintern 2009/10 kom beskedet att Luossavaaraområdet var instabilt och underminerat av gruvgångar och hålrum. Orealistisk vision LKAB hade gett en arkitekt i uppdrag att måla upp en vision som framför allt gillades av en del politiker samt journalister, som var förtjusta i att skriva om den så kallade visionen. Men nog måste LKAB ha förstått att området var riskabelt för länge sedan? Blev man som förblindad av möjligheten att bygga staden mot det håll där turistmål som Abisko och Riksgränsen befinner sig, där Lapporten öppnar mot fjällvärlden drygt tio mil bort, där utsikten är LKAB:s industriområde och där blicken Stadsomvandlingen i Kiruna Gruvbrytningen i Kiirunavaara sker under jord med så kallad skivrasbrytning. Det innebär att man spränger loss och lastar ut järnmalmen underifrån malmkroppen. Gråberget får sedan fylla igen det tomrum som malmen lämnar efter sig. Malmkroppen i Kiirunavaara lutar i ungefär sextio grader in mot Kiruna. Den bergmassa som ligger ovanpå malmkroppen kallas hängvägg, medan den som malmkroppen vilar på kallas liggvägg. Lutningen hos malmen gör att gråberg från hängväggen rasar in och fyller igen hålrummen som bildas vid malmbrytningen. Spänningar i berget gör att berget ovanför spricker och successivt följer med nedåt. Förskjutningen sprider sig uppåt och markdeformationer uppstår vid markytan, vilka med tiden utvecklas till sprickor. Kiruna ligger på hängsidan och det är på grund av detta som staden måste flyttas, för att inte förstöras av markförskjutningarna. (Wikipedia) År 2004 upptäckte forskare att sprickbildningen går fortare än man tidigare trott. År 2007 fattades beslutet av politikerna och LKAB om att flytta staden åt nordväst, vid Luossavaara. Vintern 2009-2010 övergavs det alternativet. Ett nytt förslag togs fram av politikerna där staden lokaliseras i anslutning till bland annat Lombolo och Ställverkets industriområde i öster. Enligt det senaste förslaget ska huvuddelen av de nya områden och stadsdelar som byggs ligga öster om nuvarande Kiruna, ner mot Tuolluvaara. Det formella beslutet fattas när kommunfullmäktige antar den reviderade fördjupade översiktsplanen i slutet av 2012. Det finns idag ett tydligt inriktningsbeslut, manifesterat i dokumentet Mål och principer för revidering av FÖP Kiruna C och för stadsomvandlingen. länkpdfxxxx 10 11
K I R U N A S TA D I R Ö R E L S E M OV I U M - B U L L E T I N E N N R 3 4 2 010 K I R U N A S TA D I R Ö R E L S E M OV I U M - B U L L E T I N E N N R 3 4 2 010 Andlighet Ett litet skogsparti mestadels bestående av rönn och björk omgärdar kyrkan. I gräset söker sig små slingrande stigar fram mellan stammarna. En tillfälligt rest koja täckt av tallris intill en krokig björkstam avslöjar närvaron av barn som brukar komma hit och leka. Det råder en högtidlig stämning över platsen och det tycks så självklart att kyrkan ska vara omsluten just av detta lilla skogsparti. Där kunde ha legat en kyrkogård istället, eller andra byggnader, men det är som att själva arkitekturen hos Kiruna kyrka kräver att få vara omsluten av ett stycke natur. En kyrka är en kristen byggnad, men kyrkan i Kiruna, vars arkitektur har inspirerats av samernas byggnadskonst, känns också på ett påtagligt sätt djupt besläktad med traditionell samisk kultur och religion med dess starka band till naturen. Inuti kyrkan är väggarna sparsamt dekorerade. Kyrkbänkarna och den övriga interiören är av mörkt trä men rummet badar ändå i ljus tack vare de stora fönster som öppnar sig mot himlen i huvudtornet. Vad som är slående är motivet på altartavlan. Istället för den sedvanliga kristna symboliken som man där brukar finna i de flesta kyrkor har man i Kiruna som symbol för tro och hopp valt ett öppet landskap med en frodig lund och ett gudomligt ljus som strålar från himlen. Det är ett exotiskt panorama, inte det vardagliga boreala landskap man är van vid från regionen men kopplingen till skogen är stark. Svenskar betraktas ibland som ett folk med ett mycket speciellt förhållande till naturen, nästintill av religiös karaktär. Kanske är Kiruna kyrka ett sällsynt tydligt exempel, där denna relation har fått komma till uttryck, där kristendom och samekulturens traditionsenliga dyrkan av naturen har funnit varandra i ett finstämt möte. WWW.MOVIUM.SLU.SE Text och foto: Gustav Richnau, doktorand, SLU i Alnarp 12 13 WWW.MOVIUM.SLU.SE
söker sig långt ut i fjärran, mot Narvik, mot havet, mot världen och möjligheterna? I augusti 2009 framstod Thomas Nylund som en man som var klart frustrerad över hur vissa politiker och beslutsprocesser fungerar. Det var bara att börja om från början. Senaste förslaget Det senaste och nu gällande förslaget handlar om att förlägga staden i nordöst, mot Tuollluavaaraområdet. Thomas Nylund står bakom idén att planera och bygga där. Han har både direkt och indirekt varit med och påverkat beslutet om att revidera den nu gällande fördjupade översiktsplanen. Kommunstyrelsen har fattat beslut, som ger tydliga direktiv om vilka områden som samhällsbyggnadskontoret nu ska utreda och gå vidare med i sitt arbete med översiktsplanen. Thomas Nylund står till hundra procent bakom formuleringarna i dokumentet det är nämligen han som skrivit dem. Tydligare direktiv än så kommer vi aldrig att få, säger han. I närheten till stadsdelen Tuollluavaara finns tillgångar på mark att exploatera, enligt Thomas Nylund. Marken är tall- och granbevuxen, torr och fin. Men det är statlig mark och det är en lång process att köpa loss statlig mark. Vem ska betala hela projektet flyttning och nybyggnation? Räknar man med att Kiruna ska bli en helt ny stad så småningom? Hur mycket kommer att vara kvar av den gamla bebyggelsen? LKAB äger många historiskt värdefulla byggnader, däribland bläckhornen, och har låtit meddela att man inte har råd att flytta alla, trots att de finns med i den gällande bevarandeplanen från 1980-talets mitt. Vem bestämmer vad som är värdefullt? Norrbottens museum har i en värdeundersökning, besvarad av alla gymnasieungdomar i Kiruna, visat att när samhällsplanerarna svarar att kyrkan och stadshuset är viktigast lyfter ungdomarna fram den stenlagda gatan i centrum som går under namnet Schackbrädan, berättar Curt Persson. Resultaten av undersökningen finns med i processen, men det har enligt landsantikvarien inte skett på kommunens eget initiativ. Infrastruktur måste betalas av staten, den nya järnvägen får enligt beslut statlig finansiering. När det gäller den framtida dragningen av väg E10 har kommunen gjort en egen utredning som innebär en by pass-lösning i norr. Befintliga barriärer Hur man än gör verkar man stöta på redan befintliga barriärer som renleder, gruvan själv och flygplatsen, liksom begränsningar i form av nya vägsträckningar och nya, potentiella exploateringsområden Kiruna har under hela sin historia varit ett experimentfält och det finns flera företag som letar nya fyndigheter i områden runt staden. Det finns helt enkelt inte hur mycket möjlig mark som helst att expandera på för Kirunas del. Hjalmar Lundbohm bjöd in landets främsta experter på sin tid. Så gör man idag också, säger Thomas Nylund. Den yppersta expertisen finns idag bland forskarna. Vid Luleå tekniska universitet pågår forskningsprojektet Nya Giron som är ett tvärvetenskapligt samarbete mellan sex forskargrupper vid universitetet: Arkitektur, Byggproduktion, Energiteknik, Industriell produktionsmiljö, Stadens vatten/va-teknik och träbyggnad. Det är ett EU-finansierat forsknings- och utvecklingsprogram för hållbart samhällsbyggande med specifik inriktning på samhällsomvandlingen i Kiruna, som startade 2009 och avslutas 2011. Målet är att få fram nya rön kring urbana strukturer och system som bidrar till hållbar stadsutveckling. Det framstår som ett synnerligen ansvarsfyllt uppdrag. Skickliga arkitekter Den fördjupade översiktsplanen kommer att utgöra plattformen när samhällsbyggnadskontoret planerar för framtiden. Detaljplanen och i enskilda byggprojekt kan planerarna i Kiruna vara med och styra. Thomas Nylund vill, precis som Hjalmar Lundbohm, anlita skickliga arkitekter när man kommit så långt att den övergripande planen ska mynna ut i mer detaljerade visioner, i skisser för olika delområden och detaljplaner. Översiktsplanen måste göras på platsen och det kräver lokal kännedom. Man måste förstå hur det fungerar i Kiruna och det måste finnas en förankring i politiken. Det är inte lätt att hitta den slags arkitekter, menar Thomas Nylund, men nämner planeringen av det nya Lomma hamn, där Brunnberg och Forshed Arkitektkontor hittat ett koncept som utgår från och använder platsen för att skapa välfungerande lösningar. Lommaplanen tar sitt avstamp i de boendes önskningar och behov om en god livsmiljö, menar Thomas Nylund. Precis det söker han. Järla sjö i Nacka, Stockholm är ett annat exempel på småskalig lösning som tilltalar Thomas Nylund. Men varför hämta inspiration från Sydsverige, dessutom det alla andra också tittar på, när det småskaliga, som tar hänsyn till platsen, finns i Hallmans stadsplan? Thomas Nylund, som även tilltalas av Hammarby sjöstad i Stockholm och Västra hamnen i Malmö, menar inte att kopiera de sydsvenska lösningarna. Däremot uppskattar han sättet att i storstadsnära miljöer utnyttjat ytorna maximalt och skapat något genuint, trivsamt och småskaligt. Både Västra hamnen och Hammarby sjöstad är exempel på en skala och omfattning som inte är tillämplig och som knappast är någon direkt förebild för oss i Kiruna, säger han. Han tycker däremot att man på de här, sydsvenska platserna funnit ett estetiskt uttryck och skapat bra, gröna mellanytor och utemiljöer. Västra hamnen börjar mogna nu, säger Thomas Nylund sedan. Han upplever att planen för området är begåvad på ett känslosamt sätt. Mässarkitekt Klas Tham har själv liknat sin stadsplan för Västra hamnen vid ett vridet fisknät. Däri finns ett starkt släktskap med Per Olof Hallmans stadsplan för Kiruna, också den vriden för att skapa trivsamma och intima miljöer genom variation och följsamhet. Stadsplanen i Kiruna har en stark karaktär och det är i den Thomas Nylund vill ta avstamp men hitta nya uttryck för. Han återkommer ofta till begrepp som trivsamhet, småskalighet och närhet. Kirunaborna, menar han, uppskattar i första hand marknära och småskaliga bostäder. Gynna mikroklimatet Han själv förespråkar en tät och småskalig bebyggelse som gynnar mikroklimatet och sparar mark. Han vill hitta nya koncept som attraherar unga med ett marknära boende. Han beskriver en sommarstugestor bostad med garage det vill man ju ha i Kiruna, man är lite bekväm här, säger han lite urskuldande. Vi känner oss inspirerade att hitta okonventionella och kanske oprövade lösningar som samtidigt matchar ett hållbarhetstänkande, säger han. Men kan man fortsätta planera för så mycket privatbilism i en hållbar framtidsstad? Knappast. Mest som en galen idé i en utredning föreslogs en linbana som ny form av kollektivtrafik i Kiruna. Den var inte så galen som det först verkade, utan är fullt realistisk, ekonomisk och flexibel, säger Thomas Nylund, som tror att det krävs nya, smidiga och spännande lösningar att ta sig fram kollektivt för att få Kirunaborna att ställa bilen. Liftlösningen är med i framtidsdiskussionerna. En spårtaxilösning skulle kunna bli ett bra komplement till linbanan, men kostnaderna ser ut att bli väl höga. Platsspecifikt byggnadsmaterial Magnetiten, bergets svarta guld, kommer kanske att få nya funktioner. En dag kanske LKAB upplever verklig konkurrens trots att kvaliteten i malmen är så hög och gör den stark på världsmarknaden. Mycket kan dock ske i världen. LKAB kanske inte i all framtid kan satsa på pelletstillverkning. Magnetit kan till exempel i framtiden användas bland annat som byggnadsmaterial. Sådana visioner finns, berättar Thomas Nylund. Blandar man magnetit i betong skulle Kiruna få en ny och tydlig karaktär i sina byggnader som skulle göra dem platsspecifika. Det är ett sätt att skapa karaktär i den nya staden. Och den övergivna staden, då? En gruvstadspark planeras på den övergivna stadens mark. Även om inga hus kan stå där längre är det möjligt att vistas på platsen länge än. Både byggnader och industriminnen ska ingå i denna framtidspark. Andelen friluftsmänniskor är stor i Kiruna och ett stadsliv måste alltid bygga på närheten till naturen, men även erbjuda bra stadsrum. Thomas Nylund talar om att utveckla ljussättningen för att stärka Kirunas vinterkaraktär och lyfta fram mörkret, kylan, snön och isen. Det skulle ha gjorts för länge sedan, säger han. Avskräckande exempel Gruvbolaget måste betala för flyttningen men kan inte hur gärna de än vill lösa in bostäder tio tjugo år i förväg. Det kan bara göras då en byggnad är direkt påverkad. Det finns avskräckande exempel i Malmberget, där människor inte kan sälja sin bostad och där det är för tidigt att lösa in huset. Människor hamnar i en rävsax. För att ändra på de förhållandena måste man skriva om gruvlagen. Det kommer alltså att bli dyrt att flytta folk. Det måste gå fort och man måste bygga attraktivt var ska stadskärnan egentligen ligga? Den måste fungera på två platser samtidig, både där den nu finns och i den nya staden eller kanske där den just nu ser ut att etablera sig alldeles av sig själv, nämligen i ett industriområde? Men där vill stadsarkitekten absolut inte se ett nytt centrum växa fram stora affärskomplex har inte i en stadskärna att göra. Men industriområdets nya stormarknader drar folk från stadskärnan och detta faktum hotar att utarma ett nytt centrum. Det är därför viktigt att idéer om den nya stadskärnan visas redan i översiktsplanen. Det är bråttom, säger Thomas Nylund. Alltså måste det göras en översiktsplan som visar mer visioner än vad som är brukligt. Bostäderna närmast gruvområdet påverkas först, skolor, sjukhus inom en tioårsperiod och om tio femton år är centrum i farozonen. Det stiliga stadshuset, som nås av sprickbildningen år 2023, kommer med största sannolikhet att rivas och en tävling om ett nytt att utlysas. Kyrkan står näst i tur: år 2033 beräknas den vara i farozonen, och den har LKAB beslutat att flytta. Billigt boende Hyresnivåerna kommer att stiga. Idag är det billigt att bo i Kiruna, människor är vana vid att ha pengar kvar att röra sig med; köpa ny skoter, ny bil och resa utomlands. Om det blir för dyrt kanske folk flyttar. Thomas Nylund vill att Kiruna ska vara kvar den dag LKAB rent av skulle försvinna. Det finns nya marknader, rymdindustrin och inte minst turismen, som är ett starkt ben att stå på, säger han. År 2012 ska översiktsplanen vara klar. För att inte upprepa andras misstag gör samhällsbygnadskontoret en kartläggning av andra svenska kommuners erfarenheter och brister som uppstått i översiktsplaneringen den senaste fem åren. Däribland finns exempelvis Staffanstorp. I Staffanstorp upplever människor att centrum finns vid en bensinmack. Därför vill man skapa en centrumkärna. De analyser och slutsatser man gjort för att komma fram till en lösning kan man aldrig läsa ut av en översiktsplan, säger Thomas Nylund, och det är de resonemangen man vill ta del av. Det finns, hösten 2010, trots kaos och ovisshet, ändå en framtidstro i Kiruna. 14 15
Posttidning B Movium-Bulletinen SLU Box 54 230 53 Alnarp Bulletinen Movium-Bulletinen är tidskriften med utrymme för mer fördjupande essäer och artiklar om människan i den urbana miljön. Redaktör: Titti Olsson, e-post titti.olsson@movium.slu.se, 040-41 52 13. Ansvarig utgivare: Anders Rasmusson, Movium. Producerad av Lindoff Communications, Lund. Omslagsfoto: Roine Magnusson/AGE/Scanpix Läs mer om Movium på www.movium.slu.se. Foto: Gunnar Cerwén, doktorand, SLU i Alnarp. Ut på trappan till en av de bostäder där Ethel och Gunnar kom att bo under sin Kirunatid kommer Aina. Hon är smålänning från början, familjen flyttade hit framför allt för naturens skull, berättar hon. Huset ägs ännu av LKAB och hennes make har också varit anställd av bolaget. De har bott i huset i ett halvsekel nu. Förr kunde de ta fjortondagarsturer ut på fjället med tält och skidor i maj månad. Det kan de inte längre. Klimatet har ändrat sig, säger Aina. Stadsomvandlingen bryr hon sig inte om. Då är jag ändå inte med längre, säger hon och viftar med handen. Hon har kämpat för att bostadshuset ska få vara kvar, det har inte varit självklart tidigare i Kirunas historia heller. Nu vet ingen vad som händer med huset, som kan berätta så mycket om mönsterstaden. Och hur blir det med kyrkan? Visst ska den flyttas, bit för bit ska den plockas ner och sättas upp igen, men vad blir det då för någonting, frågar sig Aina. Är kyrkan bara en byggnad, ett skal? Vad händer med själva innehållet, andligheten, tycks hon mena, religiositeten, sammanhangen, platsen, människornas minnen och upplevelser? Gunnar listades i lokaltidningen Norrlandsfolket som en av de etthundra högst taxerade i Kiruna år 1926. Hans inkomst var då 8 360 kronor, vilket ändå lär vara mindre än vad vissa gruvarbetare tjänade. År 1950 gick Gunnar i pension. Hans tid och värv för Kiruna och gruvbolaget var tillända. Han och Ethel flyttade till Stockholm och kom aldrig mer tillbaka. 16