Lyssna till förortens röst! Ett spöke vandrar runt i Europa! Förortsrevoltens spöke! Under senare tid har medierna, med allt tätare tidsintervall, informerat om våldsamma sammandrabbningar mellan förortsungdom och polis. Vi har sett krigsliknande bilder på TV från Paris, Lyon, Rotterdam, Köpenhamn och flera andra städer på den europeiska kontinenten. Vid juletid 2008 blev också Rosengård i Malmö och Tensta i Stockholm en del av denna rapportering. Sedan sensommaren 2009 är nu också Göteborgs nordöstra förorter, Biskopsgården och Backa, liksom Gottsunda utanför Uppsala och en rad andra miljonprogramsstadsdelar runt om i Sverige inbegripna i samma utvecklingsmönster Men detta förortsspöke, som nu gäckar och oroar den etablerade ordningen runt om i Europa, startade inte som många vill göra gällande - med den heta franska hösten 2005. Det som då hände var en exceptionell urladdning, 300 franska städer stacks i brand under några intensiva novemberveckor. För att kväsa denna revolt räckte det inte med massiva insatser från de paramilitära polisstyrkorna (CRS), det krävdes också utfärdande av undantagstillstånd och återtagandet av lagar som en gång instiftats för att upprätthålla den koloniala ordningen i Algeriet. Kulturgeografen Mustafa Dikec visar i sin studie, Badlands of the Republic (2008), hur denna revolt måste ses som en länk i en lång historisk kedja av urbana resningar. Startpunkten för dessa förlägger Dikec till 1981 då brittiska ungdomar i fattiga och nedgångna stadsdelar som Brixton (London), Toxteth (Liverpool) och Moss Side (Manchester) reste sig mot Thatcherregimens nedmontering av välfärdsstaten och den redan då militariserade brittiska polisens provokationer riktade mot människorna i dessa områden. Redan samma år börjar franska myndigheter oroa sig för ett Brixton en France. Statliga utredningar om tillståndet i de franska förorterna under beteckningen banlieues - iscensattes samtidigt som marginaliserade och frustrerade unga i dessa områden öppet började visa sitt missnöje med fattigdom, arbetslöshet och diskriminering.
Etymologiskt stammar banlieue från banned, dvs. det refererar till en plats som är utesluten från den sociala gemenskapen. Det är vid denna tid Le Pen på allvar börjar kamma hem politiska poänger på den mediala diskurs som utmålar de unga från dessa områden som samhällets fiender. Den sociala polariseringen blir under 1980-talet allt mer påtaglig och Dikec visar på ett mönster där den framväxande nyliberaliseringen av Europa samtidigt medförde en ny socio-spatial ordning i de flesta större städer (Jmfr Harvey 1973, 2000). Det urbana rummet utvecklar avspjälkningsprocesser som omvandlar vissa områden till badlands. Parallellt med denna utveckling skapas ett nytt samhällsklimat där nolltolerans, skärpt kontroll och systematisk övervakning av vissa grupper och platser utgör några av de mer centrala aspekterna i detta nya, postfordistiska urbana landskap där alla på ett plan lever i samma stad, men där man, beroende på social position, utbildning, ekonomi, etnicitet, religion etc., befinner sig i olika världar. Stereotypa föreställningar frodas och i den rädsla för den Andre som utvecklas får den rumsliga dimensionen en avgörande betydelse. Det som hände i Frankrike hösten 2005 var ett svar på en specifikt fransk utveckling av det Dikec i sin studie betecknar som postfordistiska urbanpolitikens politics of space. Dikec undersöker hur denna plats politik är inflätad i den franska statens historiska framträdelseformer samtidigt som den ger uttryck för de krav den nyliberala agendan ställer. Han intresserar sig för de politiska implikationerna av den sociala ojämlikhetens geografi som nu skapas och visar hur the politics of space konsoliderar den rådande sociala ordningen. I en analys av spänningsförhållandet mellan den rådande diskursen om och de röster och rörelser som växer fram inne i dessa banlieues, visar Dikec på att det som den officiella politiken definierar som badlands, från en annan horisont, kan ses som bärare av möjligheter till en politisk mobilisering som kan öppna nya rum för dialog. Förortsrevolten är inte att betrakta som en social rörelse i vedertagen mening, dvs. den är ingen kollektiv ansträngning med en programmatisk avsikt
att omvandla den sociala ordningen. Detta innebär inte att de ungas frustration kan reduceras till vettlösa och destruktiva våldsaktioner. Den mediala debatten stirrar sig blind på de unga som ligister och förmår inte sätta in händelserna i en större kontext. Revolten hösten 2005 var, som alla tidigare förortsrevolter, spontan och oorganiserad, men den artikulerade, menar Dikec, ett otvetydigt krav på rättvisa och upprättelse. Mer nyanserad journalistik ville se händelseutvecklingen mot bakgrund av de socioekonomiska förhållandena i förorterna. Dikec visar hur revolten också måste ses som en oartikulerad rättviserörelse med en tydlig kritik av de materiella, sociala och politiska villkor som följer med de senaste decenniernas utveckling av stadens rumsliga villkor. Revolten kan inte förstås utan att beakta den vrede som är grundad i att förortens unga, alltid och överallt, blir betraktade som andra klassens medborgare. Den franska händelseutvecklingen diskuterades ymnigt i svenska medier och frågan om en liknande utveckling skulle vara möjlig i Sverige ställdes mer än en gång. Efter händelserna i Rosengård och Tensta denna vinter är frågan inte mindre aktuell. Sverige är en del av det postkoloniala Västeuropa där vi under senare tid sett en utveckling som segregerar och avskiljer de stora städernas immigranttäta bostadsområden från det övriga samhället. Vi kan till Clichysous-Bois i Paris där revolten 2005 startade efter det att två ungdomar bränts till döds i en transformatorstation, dit de tagit skydd undan polisen - foga förorter runt Stockholm, såväl som Rosengård i Malmö, Gottsunda i Uppsala och delar av Angered, Biskopsgården och Backa i Göteborg. Dessa områden är inbegripna i vad den fransk amerikanske sociologen Loic Wacquant betecknar som en territoriell stigmatiseringsprocess. I den nyligen utkomna Urban Outcasts. A comparative sociology of advanced marginality (2008), menar han att denna stigmatisering inte bara har ett avgörande inflytande för hur den sociala ordningen upprätthålls, den utgör också grunden för det motstånd de marginaliserade grupperna utvecklar. Wacquant menar att de samtida
ekonomiska villkoren producerar en avancerad marginalitet, vissa grupper blir mer eller mindre bland annat via den rumsliga stigmatiseringen - fjättrade i utanförskap och ett icke fullvärdigt medborgarskap, vilket i sin tur utgör grunden för den vrede som får förorternas unga att resa sig. Även om ungdomssituationen i franska förstäder inte kan jämställas med hur det ser ut i Sverige så finns det paralleller. Ungdomsstyrelsens i höstas publicerade rapport, Fokus 08, om ungas villkor i förorten visar att 35% av alla unga mellan 20-25 år i stadsdelar som Rosengård och Hjällbo varken studerar eller är i arbete. Rädda barnens återkommande studier över barnfattigdomen i dessa områden visar att mellan 60-65 % av barnen här växer upp i familjer som lever under fattigdomsgränsen. Den av Göteborgs stads stadskansli beställda och i dagarna framlagda rapporten om boendesegregationen i Göteborg 1990-2006 visar också att såväl segregationen som klyftorna mellan rika och fattiga ökar. En vanligt förekommande uppfattning i diskussionen om händelseutvecklingen i Frankrike gjorde gällande att våldet och förstörelsen är det enda språk dessa ungdomar känner till, därför måste de mötas just med samma språk. Men politiker, medier och samhällets institutioner saknar förmåga att ta till sig de ungas röster och kulturella uttryck. Därigenom missar man möjligheten till en dialog. För var och en som lyssnat på den franska rappmusik som skapats med rötter i dessa områden är det uppenbart att det finns andra språk än våld och destruktion. Fransk hiphop pretenderar på att vara en ny typ av journalistik, en röst från marginalen som vill kommunicera och öppna upp en dialog om de villkor de unga lever under. Också i Göteborgs nordöstra förorter finns sedan mitten av 90-talet en hip hopkultur som vill kommunikation med staden och dess invånare. Ett exempel är gruppen Wordsilah (Ordet som vapen). Gruppen består av tre rappare, två män och en kvinna. Det är den unga kvinnans textrader i deras Youtube-hit, I skuggan av den blågula flaggan, som distinkt blottlägger den politics of space som definierat Angered som badlands och som
hettat upp den gentrifierade innerstaden. Låten är en kritik av nyliberala mantra och visar på den hybridiserade förortens nya gemenskapsformer. //Folkhemmet - det blev till bostadsrätter i centrum av stan alla vill vara mitt i smeten så man måste förhandla med satan Osynliga upplopp som skapar obalans sätter folk i hat-trans så dom röstar på rasister och krigar på gatorna tills hela Sverige brister// Hade det franska samhället varit öppen för de inviter till dialog som finns i den franska förortsrappen kanske vi hade sluppit de scener som hösten 2005 utspelade sig runt om i de stora städernas förorter. I Sverige har politiken, skolan och det civila samhället fortfarande möjligheten gå in på www.youtube.com - skriv in Wordsilah och dialogen kan börja.