KEA FIRAR LIVET

D et var en spänd stämning i skolan den där dagen när resgruppen skulle utses. De hade jobbat så länge med projektet, och nu skulle till slut resan bli av. Fyra elever i fyran och två lärare, Marie och Juan, skulle åka till Sydafrika, och till sommaren skulle lika många komma från Sydafrika till Sverige. Det blev Kea, Krille, Sofia och Stéfan som fick åka. Kea var nervös. Hon hade inte flugit sedan hon och hennes familj kom till Sverige från Etiopien, och aldrig utan dem. Keas kompis Wille hade varit i Sydafrika tidigare. Wille hoppades att han skulle få åka, det skulle vara så roligt att få träffa Bulelani igen, kompisen som han träffade i Sydafrika senast. Men så blev det inte. Wille var lite avundsjuk, men jätteglad för Keas skull, och han skickade med en stor påse lösgodis till Bulelani. Kea frågade Wille om Sydafrika, om staden de skulle till och om Bulelani och de andra barnen. När dagen kom längtade hon bara efter att komma fram. Men det blev många timmar på flygplan. Först åkte de till Frankfurt i Tyskland, och sedan jättelänge hela vägen till Kapstaden i Sydafrika. Kea sov lite grann, och pratade en del med de andra barnen. Det var inte så farligt att åka flygplan. Hon tyckte inte om maten, men det var roligt med filmerna de tittade på. Den sista timmen tittade hon säkert hundra gånger på den lilla kartan som visade var de flög. 2

D et var konstigt, tyckte Kea, hur bekant allting kändes. Hon och Wille hade pratat så mycket om Sydafrika och alla hans äventyr där så att det nästan kändes som att hon själv hade varit med om det. Hon kände igen det stora berget, och husen, och hur Wille hade beskrivit människorna. När de svenska barnen och deras lärare kom till skolan i Khayelitsha kände hon igen varje detalj. Där stod Willes kompis Bulelani och väntade. Molo, kunjani? ( Hej, hur mår ni? ) sa han och ledde dem in till klassrummet. Läraren ledde en morgonbön och de sydafrikanska barnen dansade för dem. De svenska barnen fick presentera sig och berätta lite om Sverige och blev uppmanade att sjunga något på svenska. De sjöng Pippisången. Efter gick barnen runt på skolan medan lärarna pratade. Kea gick arm i arm med Sofia och en sydafrikansk flicka som hette Nomathemba och de pratade och skrattade snart som om de alltid hade känt varandra. Nomathembas lillasyster skulle ha en födelsedagsfest dagen efter, och de svenska barnen blev inbjudna. Alldeles för snart tog skoldagen slut. Barnen kramade sina nya kompisar, och åkte tillbaka med sin hyrbuss till hotellet. De behövde vila, sa lärare Marie, men det tyckte inte barnen. De låg på sina sängar och viskade om det nya de hade sett. 5

K ea, Stéfan, Sofia och Krille vaknade tidigt nästa dag. De åkte tillbaka till skolan på förmiddagen för att träffa några av de andra klasserna. Efter lunchen gick de en promenad runt i området tillsammans med några av lärarna. Det var fattigt i Khayelitsha och i området runt hälsokliniken Philani, men det fanns också många bra saker som Philani ordnade med: mentormammor som hjälpte unga mammor och en liten verkstad där mammor jobbade med hantverk och tygtryck. Det kom fram några personer för att fråga var de kom ifrån, och de berättade att även om det är fattigt och trångt här, bryr man sig om varandra. Lärarna berättade att alla barn går i skolan, och att det är viktigt att studera så att barnen kan få jobb när de blir vuxna. Tyvärr är inte alla skolor så bra och datorer finns knappt. Sofia och Krille förstod inte hur barn kunde klara sig utan datorer men då berättade Kea att flera av hennes kusiner i Etiopien inte ens hade kunnat gå i skolan. En äldre kvinna som bar sitt barnbarn på ryggen kom fram och hälsade. Hon hette Gogo, och hon berättade att hennes barnbarn hade blivit friskt genom att han fått medicin på hälsokliniken Philani, för att inte bli smittad av sin mamma som hade sjukdomen HIV. Precis då skolan slutat för dagen kom de tillbaka till skolan. Där väntade Nomathemba och hennes mamma för att ta med dem hem till sig och födelsedagskalaset. 6

N är Kea och barnen kom fram till födelsedagskalaset var det massvis med människor där. Nomathembas lillasyster Thandi fick inte så många paket, men verkade inte förvänta sig det utan var mest intresserad av att springa omkring med de andra barnen. Kea och Sofia såg hur en kvinna vid ett av borden grät. Alla på kalaset verkade förstå, och klappade henne på kinden och sa något tröstande. Till slut gick Kea och Sofia fram till henne för att få veta varför hon var så ledsen. Jag förstår att ni undrar, sa kvinnan, alla andra här vet varför jag gråter och att sorg och glädje går hand i hand. Ni förstår, samtidigt, på samma sjukhus som Thandi, föddes min lilla flicka. Vi kallade henne Themba, som betyder hopp. Men någonting gick fel. Doktorn sa att hon inte hade fått tillräckligt med näring i magen, och hon blev svagare och sedan dog hon. Min lilla flicka. Idag skulle hon ha blivit fem år gammal, men hon blev bara två dagar. Kea visste inte vad hon skulle säga. Hon klappade kvinnan på armen medan hon grät. Kea märkte att Sofia var borta, hon hade satt sig bakom hörnet på huset, och klappade på en av hundarna. Kea satte sig bredvid henne, Sofia grät. Jag hade också en lillasyster. När jag var sex år blev hon sjuk. Hon var på sjukhuset mycket, jag kommer inte ihåg så mycket, bara hur pappa grät när vi var på begravningen. Kea höll om henne. Det fanns inga ord som kunde hjälpa, men hon märkte hur kramen hjälpte. Sofia verkade känna att det var skönt att inte vara ensam. När det allra hemskaste händer är det skönt om någon finns med. 9

D et var svårt att sova natten efter kalaset. Kea tänkte på sina småsyskon, på Sofia och hennes lillasyster, på kvinnan och hennes lilla dotter. Hon märkte att Sofia sov oroligt. På morgonen var de alla trötta. Marie märkte det och frågade: Är ni alldeles reströtta eller är det något annat som är fel? och då berättade Sofia och Kea om vad som hade hänt på kalaset. Sofia fick en kram av Marie. Det är så i världen, att det är många barn som dör innan de fyller fem. Det händer i Sverige också, men det är vanligast i länder där det är svårt att få bra sjukvård eller rent vatten. Det finns många som arbetar för att det inte ska vara så. sa Marie. På kvällen satt de på hotellets veranda och pratade. Kea hade många frågor. Marie, varför är världen så orättvis? Varför måste en del flytta från sina länder? Varför är en del människor fattiga och bor i skjul? Vad kan vi göra för att hjälpa till? Jag vet inte. Ibland är det för att folk är dumma, ibland för att de är giriga. Ibland är det nog bara otur. I Sverige har politikerna bestämt att det inte ska kosta så mycket pengar att gå i skolan och åka till sjukhuset. Men i många länder kostar allting pengar. De som styr behöver se till att alla människor som bor i landet kan få mat, vatten och sjukvård. Det är viktigt att säga till dem som bestämmer att de måste göra det bättre för de som är fattiga. Men jag tror att det vi gör här, när vi träffas, leker och pratar, är sådant som också hjälper. Det är svårare att vara elak mot någon som du har spelat fotboll med eller delat födelsedagstårta med. 10

D agarna gick med en rasande fart, snart var det dags för hemfärd. Barnen hade sett så mycket att det snurrade i huvudet på dem. Många saker var vackra eller spännande, annat var jobbigt eller sorgligt. Kea var inte säker på om Sydafrika var ett land hon kände sig hemma i, men hon visste att hon aldrig skulle glömma varken landet eller människorna som hon hade träffat där. Sista dagen anordnade eleverna på skolan i Khayelitsha en stor fest för svenskarna. De hade klätt sig i sina finaste kläder, och sjöng och dansade. De skickade med presenter och brev, och det var riktigt svårt att slita sig därifrån. Flera vuxna från området kom också, bland annat Bulelanis mamma Ethulo och den den sorgsna kvinnan från kalaset. Hon såg inte lika ledsen ut den här dagen, och Kea såg hur hon dansade runt till musiken tillsammans med barnen. Det skulle bli skönt att komma hem, kände Kea. Att få krama mamma, att dansa med pappa och bråka med syskonen. Hon såg fram emot att se vad de skulle tycka om presenterna hon hade köpt på en marknad, och hon längtade efter att få sova i sin säng. Flyget lyfte på kvällen, och Kea sov faktiskt nästan hela vägen. De bytte flygplan i Frankfurt, och några timmar senare klev de av och när de hade till slut hade gått genom bagagehallen såg hon sin familj stå och vänta. Att krama dem var det bästa någonsin. 13

A llt var precis som vanligt hemma. Det var härligt att träffa Wille igen och prata om allt. Det var till och med riktigt skönt att gå till skolan. Men Kea kunde inte sluta tänka på att hon ville göra något, ville hjälpa till på något sätt. Men du är ju bara ett barn, Kea. Du är bara tio år gammal. Det finns ingenting du kan göra. sa hennes mamma, men då blev Kea arg. Jag kan visst göra något! Jag vet bara inte vad, men det ska jag komma på! I skolan pratade de om Barnkonventionen. I den står det mycket om att barn ska skyddas och att länder måste ta hand om barnen som bor i dem. Det står också att alla barn har rätt att uttrycka sin åsikt, och att barn har rätt att starta organisationer. Wille, sa Kea en dag, vill du vara med i min barnorganisation? Vad ska den vara om? Om att hjälpa barn som har det dåligt, både här och långt borta. Alla som är med måste göra bra saker för andra barn. Sagt och gjort. Kea startade barnorganisationen som blev känd. Hon gav den namnet Thembas syskon ( Hoppets syskon ) efter en liten flicka som borde ha fått leva. Barn kan också, sa hon när TV-nyheterna intervjuade henne. Barn vill att världen ska vara rättvis, och vi vill vara med och hjälpa till. 14

Vi som har gjort boken: Författare: Maria Bergius Krämer (faktagranskad av Kristina Göranzon) Illustrationer: Sanna Borell Formgivning: Therese Fernberg Redaktion: Celina Falk, Maria Hammarström, Susanna Olivin Svenska Kyrkans Unga En rörelse av barn och unga i Svenska kyrkan. Som kristna tycker vi att det är självklart att alla människor ska få leva ett bra liv, oavsett var på jorden man bor. Du kan bli medlem! Läs mer på www.svenskakyrkansunga.se Svenska kyrkans internationella arbete Alla människor har rätt att leva ett bra liv utan hunger och fattigdom. Vi stödjer människor som behöver hjälp i över 40 länder. Vi hör ihop med kyrkor i hela världen. Tillsammans gör vi skillnad! www.svenskakyrkan.se/internationellt Ledarhandledning På Svenska Kyrkans Ungas och Svenska kyrkans hemsidor finns en ledarhandledning till Kea firar livet att ladda ner. www.svenskakyrkansunga.se/globalt www.svenskakyrkan.se/julkampanjen