Kartläggning och genomlysning av stödet till brottsutsatta personer i Göteborg

GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete/ Sociologiska institutionen PM/Delrapport augusti 2009 Kartläggning och genomlysning av stödet till brottsutsatta personer i Göteborg Forskargruppen för utvärdering av brottsofferstödet i Göteborg Ulf Borelius Ninni Carlsson Stig Grundvall Ulla-Britt Wennerström Forskningsledare Ingrid Sahlin Projektkoordinator Ann Hanbert, Göteborgs Stad

Innehållsförteckning Bakgrund 1 Fas 1. Inventering av verksamheter som ger stöd till brottsutsatta. Sammanfattning av underlag och resultat 2 Samtliga kartlagda verksamheter (253 st.) 2 Verksamheter med stöd till brottsutsatta som huvuduppgift (22 st.) 5 Fas 2. Genomlysning av stödverksamheter som är helt eller delvis kommunalt finansierade. Material och några preliminära resultat 6 Metod och material 6 Begreppen brottsutsatt och brottsoffer 7 Kommunala, ideella och personalkooperativa verksamheter med brottsofferstöd som huvuduppgift 8 Brottsutsatta målgrupper 8 Organisationsformer och ekonomiska villkor 9 Stödets utformning och samverkan med andra organisationer 12 Sammanfattande reflektion 13 Socialkontorens arbete med brottsoffer 13 Organisering 14 Polisanmälningar 15 Handlingsplaner och manualer 15 Samverkan och samarbete 16 Stöd beroende på typ av brott 16 1) Egendomsbrott 16 2) Brott mot person 17 Barn som far illa 17 Ungdomar 17 Hedersrelaterad utsatthet 18 Kvinnors utsatthet för våld i nära relationer 18 Mäns utsatthet 19 Organiserad brottslighet 19 Äldre män/kvinnor 20 Sammanfattande reflektioner från fas 2 20 Preliminära slutsatser från fas 1 och 2 21 Appendix. Genomförda intervjuer i fas 2 Tabell 1. Intervjuer med brottsofferstödjande frivilligorganisationer med kommunalt stöd 1 Tabell 2. Intervjuer med kommunala brottsofferstödjande verksamheter i Göteborg. 2 Tabell 3. Intervjuer med socialkontor i Göteborgs stad. 3

Bakgrund I föreliggande delrapport presenteras några preliminära resultat från en pågående utvärdering av det samlade arbetet till stöd för brottsutsatta personer i Göteborg, ett samarbetsprojekt mellan Göteborgs Stad och Göteborgs Universitet. Projektet är uppdelat i fyra faser med följande delsyften: 1. att inventera verksamheter i Göteborg där brottsutsatta kan få stöd (april-december 2008) 2. att genomlysa stödverksamheter som är kommunala eller kommunalt finansierade (hösten 2008/våren 2009) 3. att undersöka brottsutsattas behov och erfarenheter av stöd (hösten 2009) 4. att värdera stödet till brottsutsatta slutrapport (våren 2010) Göteborgs kommunfullmäktige biföll i april 2007 en motion av Kristina Tharing (M) om en kartläggning och utvärdering av det samlade arbetet för att stödja brottsoffer i Göteborg. Christel Backman, doktorand i sociologi vid Sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet, fick i uppdrag av Stadskansliet att utarbeta ett förslag till hur ett dylikt projekt kunde läggas upp. Kommunstyrelsen godkände upplägget i oktober 2007. I januari 2008 etablerades forskargruppen, som därefter hållit regelbundna arbetsmöten för att förbereda och genomföra fas 1 och planera övriga faser. En referensgrupp innefattande bl.a. polisen, sjukvården och brottsofferjouren har också följt projektet. Kartläggningen startade i april 2008 och fas 2 i september samma år. Projektets inledande två faser finansieras med medel från kommunstyrelsen, anslagna i oktober 2007, och Brottsofferfonden, beviljade i december 2007. Brottsoffermyndigheten godkände i september 2008 en ansökan från forskarna i projektet om forskningsmedel för fas 3. Fas 4 är ännu inte finansierad. Forskningsledare är professor Ingrid Sahlin och i arbetsgruppen ingår bitr. forskare Ulf Borelius, fil.dr. Ninni Carlsson och fil.dr. Stig Grundvall, samtliga från Institutionen för socialt arbete, samt fil.dr. Ulla-Britt Wennerström från Sociologiska institutionen. Forskningsprojektet har koordinerats av Ann Hanbert från Social resursförvaltning. Samtliga förutom Ingrid Sahlin har en deltidsanställning i projektet sedan september 2008. 1 Nedan redovisas, uppdelat på fas 1 och 2, först utvärderingens underlag, därefter några preliminära resultat. 1 Ytterligare tre personer har arbetat tillfälligt i projektets fas 1 med telefonintervjuer. 1

Fas 1. Inventering av verksamheter som ger stöd till brottsutsatta. Sammanfattning av underlag och resultat 2 Underlaget för kartläggningen under fas 1 består huvudsakligen av 253 telefonintervjuer som genomfördes med hjälp av en webbenkät under perioden april-december 2008. Ett 40-tal frågor ställdes och svaren antecknades av intervjuaren. Målsättningen var att nå ett brett spektrum av verksamheter som brottsutsatta kan tänkas komma i kontakt med. Samtliga verksamheter som kunde uppfattas ge stöd till brottsutsatta, alla socialkontor och varje frivilligorganisation och trossamfund som får kommunala bidrag för ett socialt arbete kontaktades. Inom skolan, sjukvården, psykiatrin, polisen, åklagarväsendet, domstolarna och kriminalvården intervjuades ett urval av företrädare och befattningshavare. Bortfallet i fas 1 är förhållandevis begränsat. Trots stora ansträngningar att få med andra trossamfund än kristna och judiska saknas dessa i materialet. Kartläggningen fokuserade organisationer med kommunala medel för socialt arbete, vilka fördelas av Social resursförvaltning, varför invandrarföreningar som får bidrag främst från Idrotts- och föreningsförvaltningen och stadsdelsförvaltningarna är underrepresenterade. Under hösten 2009 kommer därför materialet att kompletteras med ett tiotal intervjuer. Samtliga kartlagda verksamheter (253 st.) Av de kontaktade verksamheterna anger 93 procent att de har kontakt med brottsutsatta personer. I många fall möter man emellertid inte den brottsutsatte i just denna egenskap utan utifrån någon annan aspekt, exempelvis personens missbruk eller psykiska störning. Endast 10 procent av verksamheterna kräver polisanmälan för att erbjuda stöd. Andelen av dem som möter personer som utsatts för vissa angivna typer av brott framgår av figur 1. Figur 1. Vilka typer av brott har de ni möter utsatts för? Samtliga verksamheter. Flervalsfråga. N=234 Procent 100 90 88 88 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Brott utanför hemmet Brott i hemmet 97 79 68 57 54 24 17 Våldsbrott Sexuella övergrepp Tillgreppsbrott Hedersrelaterat brott Organiserad brottslighet Utnyttjad som "målvakt"/bulvan Annat varav Hot av olika slag 2 För en utförligare resultatredovisning av fas 1 se Kartläggning av stödverksamheter för brottsutsatta personer i Göteborgs kommun (Stadskansliet 2009). 2

Figur 2 visar vilka kategorier av brottsutsatta som de kartlagda verksamheterna uppger att de ger stöd åt. Att fler ger stöd till ungdomar än till äldre kan åtminstone delvis bero på att unga mer ofta är utsatta för brott. Att det är fler verksamheter som ger stöd åt kvinnor än åt män kan delvis förklaras av att det i materialet ingår flera verksamheter som bara vänder sig till brottsutsatta kvinnor. Figur 2. Vilka kategorier av brottsutsatta erbjuder ni någon form av stöd? Samtliga verksamheter. Flervalsfråga. N=226 Procent 100 90 80 70 60 50 40 30 81 76 61 54 78 66 71 62 87 78 61 27 20 10 0 Ungdomar Vuxna Barn Äldre Kvinnor Män Funktionshindrade Missbrukare Våldsutsatta Sexualbrottsutsatta Stöldutsatta Annan 71 procent av verksamheterna stödjer personer som blivit utsatta för hedersrelaterade brott. Hela 85 procent erbjuder stöd åt personer som är både förövare och brottsutsatta. 82 procent uppger att det är vanligt att den brottsutsatte har varit utsatt för brott upprepade gånger. 84 procent anger att det är vanligt att de brottsutsatta inte vet vilken typ av stöd de behöver och 93 procent uppger att det är vanligt att de brottsutsatta inte vet vilket stöd som finns att få. Detta tycks tyda på att de brottsutsattas behov av stöd definieras efter hand och i kontakt med någon hjälpverksamhet. Figur 3 visar vilken typ av stöd de kartlagda verksamheterna säger sig ge. Med tanke på att brottsutsatta har olika behov och hanterar sin situation olika är det bra att många verksamheter har en bredd i sitt utbud av stöd. Dock vet vi ännu ingenting om kvalitén på det stöd som ges eller hur nära i tid efter brottet som den brottsutsatte kan komma i åtnjutande av stödet. Vi vet också väldigt lite om hur lätt eller svårt det är att få tillgång till hjälpen. Att så många verksamheter kan ge rådgivning och stödsamtal men så få samtalsterapi och ekonomisk hjälp kan bero på att de senare insatserna fordrar tillgång till ekonomiska resurser och specialistkunskaper. Samtidigt tycks rådgivning och stödsamtal motsvara ett reellt behov bland brottsutsatta. Ungefär hälften av respondenterna uppger att de brottsutsatta efterfrågar någon att tala med/någon som lyssnar. 3

Figur 3. Vilken typ av stöd ger ni? Samtliga verksamheter. Flervalsfråga. N=230 Procent Rådgivning/information 100 95 90 80 77 69 70 62 60 50 46 43 38 40 33 30 27 20 20 17 10 0 Stödsamtal Praktiskt stöd Göra polisanmälan Stöd till anhöriga/vänner Fylla i skadeståndsansökan Vittnesstöd Stödperson Samtalsterapi Ekonomisk hjälp Annan varav "Slussa vidare" 40 procent av verksamheterna arbetar efter en bestämd mall/modell eller program i kontakten med brottsutsatta. 87 procent samarbetar med någon myndighet eller organisation. Följande förslag till förbättringar gavs av de telefonintervjuade: Mer ekonomiska och personella resurser för att möta behovet av stöd. Mer kompetensutveckling och olika specialutbildningar för att brottsutsatta skall få adekvat stöd. En regelbundet uppdaterad lathund med en kort presentation av och lättillgängliga kontaktuppgifter till olika stödverksamheter. Ett center där olika kompetenser finns samlade och där olika kategorier av brottsutsatta kan få hjälp med det mesta. Ett alternativ till detta förslag är att man etablerar en telefonrådgivning för brottsutsatta med sjukvårdsrådgivningen som modell. Mer tillgänglig samtalsterapi. Bättre och mer stöd åt våldsutsatta missbrukande kvinnor. Fler platser i skyddat boende för våldsutsatta missbrukande kvinnor, kvinnor med en psykisk störning och kvinnor med funktionshinder. Att alla brottsutsatta får en personlig kontaktman som kan vara med under hela den tid då stöd behövs. Brottsutsatta borde erbjudas hjälp av en krisgrupp som är sammansatt av olika kompetenser, i likhet med personer som varit med om stora katastrofer. Verksamheter med stöd till brottsutsatta som huvuduppgift (22 st.) I analysen av enkätsvaren har de 253 kartlagda verksamheterna delats in i ett dussintal undergrupper. En sådan grupp utgör de 22 verksamheter som har stöd till brottsutsatta som huvud- 4

uppgift eller som en betydande del av arbetet. De flesta av dessa har barn/ungdomar eller kvinnor som specifik målgrupp. Däremot finns det ingen som har enbart män som målgrupp och ingen som kan erbjuda skyddat boende åt hotade och förföljda män. Figur 4 visar vilka typer av brott som de brottsutsatta har utsatts för, enligt de kartlagda verksamheterna med stöd till brottsutsatta som huvuduppgift. Figur 4. Vilka typer av brott har de ni möter utsatts för? Verksamheter med stöd till brottsutsatta som huvuduppgift. Flervalsfråga. Antal. N=22 25 20 21 20 21 18 17 Frekvens 15 10 12 12 12 5 2 0 Brott utanför hemmet Brott i hemmet Våldsbrott Sexuella övergrepp Hedersrelaterat brott Organiserad brottslighet Tillgreppsbrott Utnyttjad som "målvakt"/bulvan Annat 11 verksamheter erbjuder inget stöd till män 10 verksamheter erbjuder inget stöd till missbrukare 7 av 10 verksamheter som vänder sig till utsatta kvinnor tar inte emot missbrukare 13 verksamheter ger hjälp till dem som utsatts för hedersrelaterade brott 14 verksamheter ger stöd åt personer som är både förövare och offer Samtliga respondenter uppger att det är vanligt att de brottsutsatta inte vet vilket stöd som finns att få och 17 säger att det är vanligt att den brottsutsatte inte vet vilken typ av stöd han/hon behöver. Figur 5 visar vilken typ av stöd som verksamheterna med stöd till brottsutsatta som huvuduppgift ger. 5

Figur 5. Vilken typ av stöd ger ni? Verksamheter med stöd till brottsutsatta som huvuduppgift. Flervalsfråga. Antal. N=22 25 22 21 Frekvens 20 15 10 18 17 16 14 15 12 12 5 5 2 0 Rådgivning/information Stödsamtal Göra polisanmälan Fylla i skadeståndsansökan Praktiskt stöd Stödperson Stöd till anhöriga/vänner Vittnesstöd Samtalsterapi Ekonomisk hjälp Annan Endast 5 verksamheter arbetar efter en bestämd mall/modell/program. 20 verksamheter samarbetar med någon myndighet eller organisation i arbetet med de brottsutsatta. 14 verksamheter samarbetar med anhöriga och/eller vänner till de brottsutsatta. Sammanfattningsvis erbjuder de intervjuade verksamheterna stöd till många olika grupper utsatta för olika slags brott, samtidigt som utbudet framstår som otillräckligt för vissa grupper, såsom personer med missbruk och brottsutsatta män. Fas 2. Genomlysning av stödverksamheter som är helt eller delvis kommunalt finansierade. Material och några preliminära resultat Metod och material Underlaget för genomlysningen under fas 2 utgörs främst av 37 intervjuer, varav 17 gruppintervjuer, med totalt 76 personer från 12 socialkontor och 22 verksamheter som möter brottsutsatta personer och som är helt eller delvis kommunalt finansierade. Målsättningen var att genomlysa samtliga socialkontor och alla de verksamheter som i fas 1 uppgav att de har stöd till brottsutsatta som huvuduppgift. Huvudmän för dessa är kommunen, ideella föreningar eller personalkooperativ. Ytterligare verksamheter som medverkade i fas 1 tillkom enligt önskemål av Stadskansliet och Social resursnämnd. 3 De flesta enskilda intervjuer gjordes med verksamhetsansvariga i 22 organisationer som angett att de har, eller kan tolkas ha, stöd till brottsutsatta som huvuduppgift, medan merparten av gruppintervjuerna gjordes med socialsekreterare vid 9 socialkontor. Med 6 socialkontor har vi hittills inte kunnat få till stånd någon 3 Verksamheter som ingår i fas 2 redovisas i Appendix, tabell 1. 6

intervju, medan intervjuer med 3 är planerade. Intervjuerna genomfördes mestadels i respektive verksamhets lokaler. De har haft formen av samtal med stöd av intervjuguider och med beaktande av Vetenskapsrådets etiska regler för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. 4 Samtliga intervjuer har spelats in och skrivits ut ordagrant. I underlaget för fas 2 ingår även telefonintervjuer med verksamhetschefer för socialtjänsten i 17 stadsdelar, samt olika typer av dokument som producerats av de kartlagda och genomlysta verksamheterna. Analysen av intervjuer och dokument som insamlats för fas 2 är påbörjad men i skrivande stund ej avslutad, varför de iakttagelser och reflexioner som följer skall ses som preliminära. Begreppen brottsutsatt och brottsoffer I intervjusamtalen i fas 2 har ett frågeområde gällt intervjupersonernas förståelse och användning av begreppen brottsutsatthet och brottsoffer. Det framgår att det råder stor osäkerhet kring innebörderna. Intervjupersonerna ger uttryck för att begreppen är komplexa, stadda i förändring och man söker efter sätt att förstå dem. Det finns verksamheter som enbart använder begreppet brottsutsatthet och helt distanserar sig från ordet brottsoffer på grund av att det anses vara en misskrediterande benämning. Den synpunkten var vanlig inom kvinnojourverksamheterna. Somliga anser att begreppet brottsutsatt är modernare än brottsoffer. Verksamheter som arbetar med barn framför på liknande vis att de helst använder begreppet brottsutsatthet. Då kan man exempelvis säga att brottsutsatt är den som drabbas av brott, och brottsoffer blir man efter domstolsprövning och när en dom har vunnit laga kraft. Andra, såsom vissa socialkontor, använder båda begreppen och har inte reflekterat över skillnaden, förrän i intervjusamtalen. Tankar som också uttalas är att bara den som drabbas direkt av brottet är brottsutsatt, medan också anhöriga kan inkluderas i begreppet brottsoffer. I intervjusamtal med socialkontor uttrycks tankar om att det pågår en perspektivförskjutning inom socialtjänsten, från behandling av gärningsmän till stöd åt brottsutsatta. Det framförs i anslutning därtill att man numera börjar uppmärksamma att en och samma person kan vara både förövare och brottsutsatt men att det samtidigt saknas forskning om denna fråga. När man konkret reflekterar över sådana personer i sin egen verksamhet framträder att man tänker i termer av kön, ålder, social utsatthet och brott utom hemmet; att detta gäller män/unga män delaktiga i ungdomskultur, gäng, missbruk eller kriminalitet. Det framhålls i samtliga typer av studerade verksamheter, ideella såväl som kommunala, att mycket av arbetet med brottsutsattheten kan motiveras utifrån vikten av att förebygga att de drabbade själva ska begå brott. Framför allt knyts denna idé till ett tänkt behov av professionell hjälp, där den eller de grupper av brottsutsatta som inte får professionell behandling kan bli definierade som tickande bomber. Hur brottsutsatta själva förstår och värderar sitt behov av olika hjälpinsatser, ideella som professionella, är ännu inte undersökt, utan blir en uppgift för utvärderingens nästa fas. Vi kommer därför att först i slutrapporten att kunna väga olika perspektiv mot varandra. 4 Se www.vr.se/download/18.668745410b37070528800029/hs%5b1%5d.pdf 7

Vid sidan av den osäkerhet som kan skönjas kring begreppen brottsoffer och brottsutsatt går tankebanorna ibland också mot vissa bestämda brottskategorier, t.ex. egendomsbrott /inbrott. När de intervjuade generellt talar om vem som är brottsutsatt och behovet av stöd associerar de främst till våldsutsatta unga och medelålders kvinnor och barn/ungdomar och inte till exempelvis äldre. Män som enbart brottsoffer tycks inte heller existera som brottsutsatt kategori, däremot sätts män ofta i samband med offerskap när man talar om förövare. Enligt intervjuer med anställda inom socialtjänsten har begreppet brottsoffer idag vidgats från att främst omfatta kvinnor utsatta för våld eller kvinnofridsbrott till att även inkludera barn som bevittnar eller lever med våld. I intervjuerna nämns en ökad medvetenhet om att offer och förövare kan vara samma person även när det gäller kvinnofridsfrågor och män som misshandlar kvinnor. Även ett synsätt där våldsutsatta kvinnor och gärningsmäns mödrar hålls ansvariga för mäns våld har kommit till uttryck. Detta motiverar sammantaget vidare studier av begreppen, där deras komplexitet, innebörder, användning och konsekvenser för brottsutsatta klargörs. Kommunala, ideella och personalkooperativa verksamheter med brottsofferstöd som huvuduppgift Intervjuerna fokuserade på brottsutsatta målgrupper, organisationernas utformning, verksamheternas ekonomiska villkor och samverkan, både inom den egna organisationen, med liknande eller andra typer av organisationer. Brottsutsatta målgrupper De flesta av de 22 undersökta verksamheterna har barn/ungdomar och kvinnor som målgrupp och arbetar huvudsakligen med stöd och skydd mot någon form av våld; fysiskt, psykiskt eller sexuellt. Ideella verksamheter och personalkooperativ överväger här. Kommunala verksamheter med brottsofferstöd som huvuduppgift benämner vi här KBRO. De riktar sig främst till barn/ungdom men också till föräldrar, kvinnor och män. En enda verksamhet specificerar att den även stödjer andra anhöriga än föräldrar och en erbjuder stöd till alla brottsutsatta grupper, oavsett brottskategori, ålder och kön. Generellt talar vare sig kommunala eller ideella verksamheter om att vissa kategorier av personer inom målgruppen skulle vara aktivt utestängda. Enligt kvinnojourerna är kvinnor och barn från utomeuropeiska länder och från socialgrupp tre överrepresenterade bland dem som söker och får stöd. Det finns anledning att problematisera vilka mekanismer som kan ligga bakom detta förhållande. Alla intervjuade betonar att invandrade kvinnor inte är mera våldsutsatta än andra kvinnor men att de har mindre tillgång till sociala nätverk. Om man levt kort tid i Sverige, inte är etablerad och därmed inte har släkt och vänner att söka hjälp hos, utgör kvinnojourerna, menar man, den enda möjligheten till skyddat boende. Det är ofta socialtjänsten som förmedlar kontakten. Att socialgrupp tre dominerar kan möjligen ha att göra med socialtjänstens regelsystem, där förutsättningarna för att få skyddat boende som bistånd är att egna medel och andra resurser är uttömda. 8

Trots att vissa målgrupper återkommer i samtliga jourer finns det enligt intervjupersonerna inte problem med mättnad eller konkurrens; tvärtom hänvisar man gärna till varandra när en jour saknar lediga platser. Ett problem som nämns är däremot att olika jourer har olika taxor för plats i skyddat boende. Det i sig kan, enligt somliga, skapa en konkurrenssituation då socialtjänsten gärna väljer det billigaste alternativet. Enligt intervjupersonerna söker sig inte kvinnor ur högre socialgrupper till jourerna eftersom de har mer resurser och kan finansiera skydd i andra former. Vissa kategorier av kvinnor avvisas för att de inte anses fungera i verksamheterna. Det gäller rullstolsburna handikappade, aktivt missbrukande och psykiskt sjuka som står på medicinering eller visar tecken på psykosproblematik. De avvisas dels med hänvisning till att lokalerna inte är handikappanpassade, dels av hänsyn till övriga boende och deras medföljande barn. Slutligen hävdas att dessa grupper kräver annan kompetens än den som är direkt knuten till bearbetning av utsatthet för våld. Att vissa grupper av brottsutsatta exkluderas har varit känt sedan tidigare och lett till etableringen av en av de två personalkooperativa kvinnojourerna, Villa Karin, som ingår i materialet. Här erbjuder man stöd till just våldsutsatta kvinnor med alkohol- eller narkotikaproblem, dock tillåts inte aktivt missbruk på det skyddade boendet. En grupp som man däremot inte heller här anser sig kunna hjälpa är kvinnor som inte uppfattas kunna klara sig själva på grund av svårare psykiska problem eller fysiska funktionshinder. Även här hänvisas till lokalernas otillgänglighet. Vid en liknande granskning av KBRO framgår att kvinnor från samtliga tre socialgrupper söker stöd hos den kommunala kvinnojouren men att invandrade kvinnor överväger också här, liksom att samma kategorier kvinnor avvisas här som i de ideella verksamheterna: de som anses vara i sämre psykisk kondition, ha svårare för att behärska sig eller ha ett aktivt missbruk. Ett sammanfattande intryck av de resonemang som de intervjuade för är att skälen till att vissa kvinnor inte får tillgång till kvinnojour, oavsett huvudman, är förknippade med den fysiska utformningen av det boende som de erbjuder och den nära kontakten mellan de boende. Organisationsformer och ekonomiska villkor Utformningen av verksamheterna skiljer sig åt beroende på om de ingår i en större kommunal organisation eller utgörs av en ideell förening eller ett personalkooperativ. Med olika organisationstyper följer också skilda ekonomiska villkor. Det finns även en organisation som är utformad som socialt företag som säljer sina tjänster till socialförvaltningarna. KBRO sorterar under Social resursförvaltning som har det specialiserade uppdraget att serva stadsdelsförvaltningarna i deras övergripande befolkningsansvar. 5 Verksamheterna ingår därmed i en organisationsstruktur med olika beslutsnivåer och en bestämd arbetsdelning, och där kunskaps- och ansvarsområden liksom yrkesfunktioner är klart angivna. De intervjuade talar om att ha fria händer att inom denna organisation utforma och utveckla arbetet med målgrupperna efter egna idéer och önskemål, men att de också förväntas upprätta hand- 5 Göteborgs Stad Organisationsschema, hämtat från www.goteborg.se/wps/portal; Social resursförvaltning varför vi finns, vad vi gör och vilka vi är, hämtat från www.goteborg.se/wps/portal/socialresurs. 9

lingsplaner, utvärdera och rapportera uppåt i hierarkin. De intervjuade framhåller överlag att de inte själva behöver arbeta med myndighetsutövning och tycks se detta som positivt för möjligheterna att ge stöd åt sina målgrupper. I KBRO blir de brottsutsatta mottagare av hjälp från vad som skulle kunna tolkas som en service för skattebetalande kommuninvånare. Så omnämns det också i någon av intervjuerna. Verksamheterna står under tillsyn av Länsstyrelsen och klienterna har möjlighet att klaga till JO. Det kommunala befolkningsansvaret för olika brottsrelaterade kategorier avspeglas i en delvis annorlunda och bredare inriktning inom KBRO jämfört med de ideella och personalkooperativa verksamheterna. 6 Ingen av de intervjuade inom KBRO uttrycker oro för sin ekonomi. 7 Det kan tolkas som att verksamheterna har en stark ställning inom den större kommunala organisationen och en jämförelsevis god ekonomisk trygghet genom en löpande budget. Alla som arbetar i KBRO är anställda och har någon formell utbildning, som exempelvis socionom, psykolog, polis, sjuksköterska, läkare etc. och de intervjuade betonar vikten av formell utbildning. Verksamheternas kommunala förankring tillsammans med de anställdas professionella bakgrund bidrar möjligen till status och legitimitet. Det kan i sin tur generera ekonomisk stabilitet som medför en nödvändig trygghet i arbetet och ger potential för utveckling av verksamheten. Exempelvis säger sig en enhetschef själv ha kunnat styra över både antalet anställda och lokalernas storlek och ombyggnad. Till skillnad från KBRO är ideella och personalkooperativa verksamheter fristående och småskaligt organiserade men är också anslutna till olika nätverk, bl.a. paraplyorganisationer för brottsofferjourer, kvinnojourer eller för personalkooperativ. Några har stöd av Brottsoffermyndigheten. Liksom KBRO bygger de ideella och personalkooperativa verksamheterna på ett personligt engagemang för bestämda brottsutsatta grupper men här arbetar både volontärer och anställda. Enligt de intervjuade har de aktiva ibland själva varit utsatta eller levt nära någon annan som varit utsatt för brott. De intervjuade talar om en delvis annorlunda besluts- och ansvarsordning än inom KBRO. Rollfördelningen när det gäller arbetsuppgifter, ansvar och beslut kan utifrån intervjuerna tolkas som mera flytande men verksamheterna är samtidigt organiserade med traditionella styrelser som består av anställda (personalkooperativen) eller ideellt aktiva (föreningarna). Ibland tas övergripande beslut vid medlemsmöten eller av en grupp anställda. I sådana organisationer kan rollerna växla mellan de ansvariga, det vill säga vem som är beslutsfattare, administratör och utförare. Utifrån hur de intervjuade beskriver arbetet kan de stödsökande också sägas få en delvis annan roll. I kvinnojourerna talar man till exempel om att kvinnor stödjer varandra, det vill säga kompetensen att stödja ligger här inte enbart i en formell utbildning eller yrkesfunktion utan kan också finnas hos ideella som saknar formell utbildning eller hos de stödsökande själva, oavsett vilka yrken de representerar. Två olika bilder framträder när det gäller fördelar- och nackdelar med denna fristående organisering. I flera intervjuer framhåller man att organisationsformen medför frihet. När de intervjuade istället talar om sitt eget arbete uttrycker de, med några få undantag, istället att de är starkt pressade och splittrade mellan för liten ekonomi, för stora behov och för stor arbets- 6 Se Appendix, tabell 1 och 2. 7 Intervjuerna gjordes innan verksamheterna meddelades sparbeting. 10

börda. Dessa fristående verksamheter befinner sig i ett beroendeförhållande till andra organisationer genom att de löpande måste söka medel från olika finansiärer. Årliga kommunala bidrag spelar en viktig roll men också projektmedel från andra finansiärer, till exempel fonder. De intervjuade uttrycker en oro för verksamhetens fortlevnad, att de måste lära sig att snåla in på utgifterna och att sökandet av medel tar mycket tid och kraft från det egentliga stödarbetet. Talet om uppföljningar och rapporteringar får därför en delvis annan karaktär, mera knuten till en konkret risk att stå utan finansiering. Som kontrast kan en frivilligorganisation som inte beskriver sig som ekonomiskt otrygg tolkas som starkare knuten till kommunen, genom att den drivs av tidigare kommunanställda och består av anställda med formell utbildning. I en del av frivilligorganisationerna menar man sig ha lätt att rekrytera frivilliga medan andra säger att det är svårt. Verksamheterna är beroende av att det finns eldsjälar som vill jobba utan ekonomisk ersättning. Någon av de intervjuade uttrycker också indignation över att man gör ett stort och viktigt arbete som inte får kosta. I de ideella organisationerna finns ett fåtal anställda som samordnar och ansvarar för verksamheten, antalet varierar mellan en och fyra i de studerade verksamheterna. Personalkooperativen baseras på att de anställda, som ofta kommit i kontakt med verksamheten genom eget behov av brottsofferstöd, eller som volontär, erbjuds att bli delägare i verksamheten. En inte oväsentlig del av intäkterna till de verksamheter som erbjuder skyddat boende kommer direkt från socialtjänsten genom en köp- och säljmodell. De brottsutsatta kan då ansöka om bistånd från socialtjänsten. I vissa verksamheter blir detta ett tvingande krav för att verksamheten ska bära sig ekonomiskt medan andra betonar vikten av att brottsutsatta ska kunna söka skydd utan att behöva bli klienter inom socialtjänsten, med de krav på insyn i personens liv och risk för integritetskränkning som det medför. I intervjuerna kan man se att det även i de ideella och personalkooperativa verksamheterna finns en stark professionaliseringstanke. Personal och ideella går löpande på utbildningar organiserade av kommunen eller av andra organisationer, till exempel om våld, samtalsmetodik eller specifikt om att stödja barn. Överlag betonar intervjupersonerna vikten av kompetensutveckling. Flera betonar värdet av kontinuerlig, professionell handledning av psykoterapeut. De kompetenser som man annars främst efterfrågar i intervjuerna bland egna anställda eller volontärer är egen erfarenhet av brottsutsatthet eller ingen egen erfarenhet ett starkt personligt engagemang, bred allmänbildning i det svenska samhällets administrativa strukturer av mera praktiskt och materiellt slag, kunskap om kontaktvägar för stödbehov av olika slag, om rättsprocessen och skadeståndsregler samt språkkunskaper. I en specifik ideell organisation, som arbetar med hedersrelaterat våld, betonar man även vikten av att själv ha varit en förtryckare och levt i en förtryckande struktur för att kunna bli trovärdig när man vill nå sin målgrupp och skapa hopp. I denna organisation arbetar personer som definierar sig som brottsutsatta och tidigare förövare tillsammans för att skapa attitydförändringar och hjälpa andra att ta sig ur sin situation. 11

Stödets utformning och samverkan med andra organisationer KBRO är som regel organiserade kring ett stöd som erbjuds dagtid, men det finns också skyddat boende med stöd dygnet runt. De ideella och personalkooperativa verksamheterna erbjuder däremot som regel hjälp fler timmar på dygnet på grund av att många fler av dem har ett skyddat boende som huvudverksamhet. Flera av kvinnojourerna har bemanning dygnet runt genom volontärer som har kvälls- och nattjour. I den kommunala jouren finns istället anställd personal dygnet runt. De ideella verksamheterna tycks ha ett utrymme att förlägga stödet utanför sina lokaler på ett sätt som inte KBRO har, t.ex. genom vittnesstöd i samband med rättegångar och som medföljande i kontakter med vårdgivare och myndigheter. Inom KBRO har man istället främst fokus på krisbearbetning och i ett fall konfliktbearbetning i relationer mellan brottsutsatta och förövare. De ideella verksamheterna lyfter fram uppgiften som medföljande i kontakten med myndigheter som en mycket väsentlig del av deras stöd till brottsutsatta. Inom de kommunala, ideella eller kooperativa verksamheter som erbjuder skydd mot våld är stödet utformat som ett skyddat boende med krisstöd i flera fall dygnet runt samt fysisk/kroppsligt inriktad hjälp såsom gymnastik, avslappning eller massage, särskilt stöd för barnen och praktisk hjälp där kontakter (såsom medföljande) och samverkan med myndigheter ingår. De intervjuade beskriver exempelvis att en mamma, när hon flyr med sina barn från en misshandlande make, befinner sig i en kris- eller chocksituation där hon behöver kontakt med någon som lyssnar och bekräftar att hon har gjort rätt som har skaffat hjälp. Sådant stöd erbjuds från ideella eller anställda men också genom grupper av andra brottsutsatta. En mamma kan enligt de intervjuade behöva någon annan vuxen som ser och kan stödja hennes barns behov och som till en början avlastar henne ansvaret för barnen. Andra hjälpbehov som anges är av mera praktiskt slag. Det är inte ovanligt att den som flyr inte hinner packa. Mamma och barn saknar då alla de praktiska förnödenheter som de behöver, såsom kläder, pengar, ID-kort, leksaker med mera. Minst hälften av arbetet i kvinnojourerna sägs därför bestå av praktisk hjälp att införskaffa saker, dokument och medel, vilket medför kontakter med myndigheter av olika slag. Här beskriver man inom verksamheterna att det är svårt för den som är i kris att både orka ta dessa kontakter själv, att ta in information och att argumentera för sin sak. De intervjuade talar om att de stödsökande kvinnorna är rädda för socialtjänsten för att män som misshandlat dem sagt att de kommer att förlora barnen om de anmäler våldet. Den som inte kan svenska och inte har kunskap om svensk infrastruktur vet, enligt de intervjuade, inte heller hur hon ska ta sig fram i samhället för att skaffa sig det hon behöver. Tidigare negativa erfarenheter av myndigheter kan också innebära rädsla. Sammantaget betonar intervjupersonerna inom de ideella och personalkooperativa organisationerna att det finns ett stort behov av deras verksamheter och av att de utökas. Enligt intervjupersonerna vid kvinnojourerna varierar kunskapen inom olika myndigheter i Göteborg om det hot som kvinnor och barn upplever, och dessas hjälpbehov ifrågasätts därför ibland. Man menar att den som inte stämmer in i föreställningar om vad och vem en våldsutsatt kvinna är och inte bedöms som hotad heller ingen hjälp får i andra organisationer. Intervjupersonerna vid kvinnojourerna uttrycker särskilt irritation över vad de ser som rigida strukturer där regler blir viktigare än den enskilda personens behov, och där kvinnojourerna behandlas som hierarkiskt lägre placerade utförarenheter och förväntas ta ansvar för arbets- 12

uppgifter som åligger olika myndigheter. Omvänt får de myndighetsrepresentanter högt betyg som kan och vill se individen och är intresserade av att hitta individuella lösningar på hennes problem. Kompetenser och hjälpinsatser som de ideella verksamheterna efterlyser för sina målgrupper handlar om tillgång till bostäder/bostadsförmedling, utbildning, vård och omsorgsverksamheter. Inom KBRO täcker stödet krissamtal, konfliktlösning, stöd i rättsprocessen och skadestånd. I vissa verksamheter betonar de intervjuade också värdet av att stödja varandra genom samtal i professionellt handledda grupper. Man arbetar också med att förebygga våld, dels genom att kontakta och erbjuda hjälp åt män som anmälts för våldsbrott mot partner, dels genom attitydpåverkan i form av informationsinsatser för allmänheten. Det sistnämnda tycks vara en väsentlig del av alla de intervjuade verksamheternas arbete. Sammanfattande reflektion Den preliminära analysen visar att kvinnor och barn/ungdom fokuseras i de brottsofferstödjande verksamheterna (se bilaga, Tabell 1 och 2). Det gäller främst de ideella organisationerna. KBRO-verksamheterna sorterar under Social resursförvaltning och tycks komplettera och fylla flera av de luckor som uppstår i det ideella brottsofferstödet. Studien visar att de skilda huvudmannaskapen som bland annat innebär olika finansieringsgrunder för ideella och kommunala verksamheter inverkar på organisationernas uppbyggnad och konkreta arbete, där de ideella organisationerna erbjuder mer praktisk hjälp och utgår från de medarbetarnas egna erfarenheter. Trots omfattande verksamheter totalt framgår att det finns grupper av brottsutsatta som exkluderas från stöd på grund av fysiska eller psykiska handikapp eller missbruk. Socialkontorens arbete med brottsoffer Socialtjänsten skall borga för en social och ekonomisk trygghet för alla. Alla människor som vistas i Sverige ska med förtroende kunna vända sig till socialtjänsten i den kommun där de vistas för att få stöd och hjälp. Socialtjänstlagens bestämmelser utgår från alla människors lika värde och lika rätt till social och ekonomisk trygghet, vård och omsorg. Sedan 2007 har socialtjänstlagen utvidgats till att också betona socialnämndens uppgift att verka för stöd och hjälp till brottsoffer och dennes närstående. Socialnämnden skall därtill särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden skall också beakta att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp (SoL 5 kap. 11 ). Vårt insamlade material beträffande socialkontorens handläggning och arbete med brottsoffer består av dels insamlade policydokument och handlingsplaner och dels enskilda intervjuer (4) och fokusgrupper (9) med socialsekreterare, sammanlagt 37 personer. Vi har i första hand intervjuat socialsekreterare som i sitt dagliga arbete möter klienter t.ex. i en mottagningsgrupp. Detta för att få en bild av hur brottsoffer tas emot i en första kontakt, d.v.s. när de söker hjälp. Som komplement har vi också gjort intervjuer med representanter för mera specialiserade enheter som t.ex. vuxengrupper och resursenheter samt några enhetschefer. 13

Det är självfallet omöjligt att ge en uttömmande bild av socialtjänstens arbete med brottsutsatta, dels på grund av det insamlade materialets begränsningar, och dels då organisering, tillämpning och insatser skiljer sig åt. Inriktningen på verksamheten ser också olika ut beroende på geografiskt område p.g.a. ekonomiska resurser och befolkningsunderlag. Dessutom varierar medvetenheten kring brottsofferfrågor utifrån professionell kompetens hos respektive socialsekreterare. Denna sammanställning bör därför ses som preliminär och kommer att utvidgas och kompletteras i slutrapporten. Organisering Socialtjänsten är en omfattande organisation och det finns många ingångar till att förstå den. En viktig utgångspunkt är att förstå hur ett brottsoffer tas emot vid en första kontakt. Om man prövar att ringa till socialtjänstens växel kan svaret låta så här: Det beror på vad det är för brott och på vem du är. På just denna socialbyrå fanns en barnjour, en vuxenjour och en ekonomijour. I andra stadsdelar kan det vara en mottagningsgrupp som gör den första sorteringen. Mottagningsgrupp eller jourverksamheten är till för att medborgarna snabbt skall få en första kontakt och bedömning. Mestadels är kontakten kortvarig i form av telefonsamtal eller enstaka besök, varefter personen hänvisas vidare till andra enheter inom socialtjänsten, polis eller utomstående hjälporganisationer. Om man skall försöka generalisera utifrån de intervjuer vi gjort inom socialtjänsten räcker det inte med att man har varit utsatt för brott för att få hjälp, utan det måste också föreligga ett uttalat behov av stöd av endera praktiskt, ekonomiskt eller personligt slag. Hur tydligt behovet behöver uttalas beror på ålder och kön hos den brottsutsatta samt typ av brott. Vad gäller kvinnors och barns utsatthet finns en beredskap att ingripa och oftast specialistkunskap inom den egna verksamheten. Vad gäller övriga klienter är detta inte lika självklart. Mottagningsgruppen gör en förhandsbedömning och beträffande kvinnor och barn också en skyddsbedömning. Gäller det barn överförs ärendet till Barn och familjeenheten som gör en utredning. Gäller det praktisk hjälp som t.ex. boende är det oftast ekonomienheten som tar över. Vuxna som redan har en kontakt på vuxenenheten slussas snart vidare till den handläggare de redan har. En mottagande socialsekreterares främsta uppgift blir därför att informera och slussa vidare. Här kan det bli en avgörande skillnad beroende på om socialsekreteraren är beredd att uppmärksamma och våga fråga och sedan också hur aktiv man är i att hjälpa klienter med nya kontakter. I akuta situationer kan det också inträffa att man blir tvungen att koppla in polis eller sjukvården. Ibland kan det vara viktigt att socialsekreteraren finns kvar som back-up och bemödar sig om att följa upp ärendet. Vilken hjälp man får beror på socialkontorets organisation, arbetsbelastning, ekonomiska ramar och den individuella socialsekreterarens subjektiva bedömning, Inom socialtjänsten har varje enhet sitt mandat. Uppdraget kan därför se olika ut beroende på avdelning och funktion. På de flesta socialbyråer i Göteborg finns möjlighet att få stödsamtal utan att det blir något ärende. Det kan handla om upp till tre eller fem samtal, beroende på stadsdel. Denna samtalsjour kan användas till att stödja en person, vars situation inte blivit ett ärende. 14

Ärenden kommer till socialtjänsten endera via att klienten själv ansöker om bistånd eller genom anmälan. När det gäller den första kategorin brukar ansökan ofta gälla ekonomiskt eller praktisk hjälp. Bakom detta kan det enligt de intervjuade ofta gömma sig behov av annan art. Här sker också en självsortering. Eftersom många klienter har en förutfattad mening om vad man kan få för hjälp på socialbyrån, frågar de inte efter personligt stöd vid brottsutsatthet. Vid anmälan är det ju upp till socialsekreteraren att göra en bedömning om det skall göras en utredning. Vad gäller våld och övergrepp i nära relationer är det mer regel än undantag att ett ärende öppnas. Polisanmälningar Polisen rapporterar alltid barn under 18 år som begått brott till socialtjänsten. Socialtjänsten är skyldig att kontakta den unge och utreda för att eventuellt åtgärda detta. Däremot är det inte lika självklart att man kontaktar och erbjuder stöd till brottsutsatta under 18 år. På senare tid har det dock, enligt de intervjuade, blivit angeläget för socialtjänsten att även nå denna kategori. Här omtalas en del samarbetssvårigheter mellan polis och socialtjänst. Några socialbyråer får uppgifter om målsäganden, andra inte. Enligt de intervjuade är det ingen självklarhet för polisen att lämna ut dessa uppgifter. Här tycks också finnas en oklarhet om uppgifterna skall gå till den lokala socialbyrån eller till Stödcentrum för unga brottsoffer. Vad gäller kvinnofridsärenden, speciellt där barn finns med i bilden, finns ett uppbyggt samarbete med polisen som skall rapportera även dessa ärenden till socialtjänsten. Men enligt några intervjupersoner inom socialtjänsten blir det ibland en prioriteringsfråga hos polisen och ärendena kan bli liggande. Samma informanter hävdar att det också råder en ovisshet hos polisen om anmälningarna skall skickas till den lokala socialtjänsten eller till den gemensamma resursenheten Utväg kvinnor. Handlingsplaner och manualer Inom socialtjänsten finns, enligt de intervjuade, handlingsplaner och manualer vad gäller våld mot kvinnor och barn i nära relationer. De flesta utgår från Göteborgs Stads handbok ( den svarta ) om våld i nära relationer. Dessutom finns det ofta en eller två samordnare på de olika socialbyråerna som har till uppgift att hålla sig ajour med vad som händer och arbeta fram tydligare rutiner. Detta gäller inte minst samarbetet mellan olika enheter. Vad gäller hedersrelaterade brott nämner informanter vid två socialkontor att de har ett par personer med spetskompetens på området. Dessa har gått Länsstyrelsens utbildning om hedersproblematik. Rutiner finns inte, men håller på att utarbetas, och det finns kompetent personal att konsultera. DUR (Dokumentation, Utvärdering och Resultat) är ett verktyg och bedömningsinstrument som syftar till en gemensam och systematisk dokumentation av individuella ärenden inom individ- och familjeomsorg samt flyktingmottagande vid stadsdelsförvaltningarna i Gö- 15

teborgs stad. 8 I denna manual finns ett frågebatteri som också innefattar frågor kring utsatthet för brott. Flera av våra informanter hävdar att de vet hur de skall hantera ärenden, men att de inte alltid följer befintliga manualer. Det har att göra med att dessa inte anpassats till de olika verksamheterna och är för trubbiga för den specifika arbetsuppgiften. Manualerna passar heller inte alla klienter. Vad gäller DUR kan det bli för många frågor på en gång. Flera hävdar att manualerna mer fungerar som checklistor. Samverkan och samarbete Utifrån en bedömning av samtliga intervjuer med socialsekreterarna har socialtjänsten generellt sett ett brett kontaktnät. Socialsekreterarna är mestadels väl informerade om vad det finns för angränsande verksamheter inom deras olika arbetsområden. I första hand använder de sig av de enheter som finns inom den egna stadsdelsförvaltningen, i andra hand till Social resursförvaltning, därefter till de enheter som de har ett upphandlat kontrakt med, och i sista hand tar de hjälp av de övriga institutioner som står till buds. Det är dock inte ovanligt att man kringgår denna turordning, då det behövs insatser med kort varsel. Då är det ofta tillgängligheten och tidigare erfarenheter som avgör vilka kontakter som prioriteras, anser några av de intervjuade socialsekreterarna. Stöd beroende på typ av brott Om man gör en uppdelning mellan dem som utsatts för 1) egendomsbrott 9 respektive 2) brott mot person 10, så är de senare mest uppmärksammade som brottsutsatta inom socialtjänsten. 1) Egendomsbrott Att utsättas för egendomsbrott kan ge långvariga personliga problem, men är med några få undantag inget som når socialtjänsten, hävdar en socialsekreterare. Vanligtvis stannar det vid att man har kontakt med polisen och försäkringsbolag. Till de flesta socialkontor där vi genomfört intervjuer kommer dock klienter med anledning av att de har blivit bestulna på sina plånböcker. De hänvisas då till mottagningsgruppen respektive ekonomienheten. För att beviljas bistånd krävs att man uppvisar en polisanmälan och ett kontoutdrag. Det bistånd som ges är mestadels i form av matkuponger. Kommer klienten upprepade gånger av samma anledning, minskar trovärdigheten och bistånd kan utebli. I dessa fall finns ingen beredskap för att ge ett personligt stöd för brottsutsatthet, snarare utgår kontakten ifrån ett ifrågasättande av de uppgifter som lämnas. 8 http://www4.goteborg.se 9 Med egendomsbrott menas t ex. stöld, inbrott, bedrägerier, rån. 10 Brott mot person kan vara hot, misshandel, sexualbrott, personrån, trakasserier och hedersrelaterade brott. 16

2) Brott mot person Barn som far illa Barn som far illa i hemmet genom misshandel eller sexuella övergrepp, har sedan länge en hög prioritet, hävdar samtliga informanter. Detta genomsyrar hela den offentliga sektorn. Vid minsta tecken på att barn far illa i hemmet inträder en anmälningsskyldighet. Här har socialtjänsten även börjat bli allt mer uppmärksam på de barn som bevittnat våld i hemmet. Anmälan kommer ofta efter det att indikationer på våld i hemmet upptäckts från förskola, skola, BVC eller polisen. Det medför, enligt lagen och enligt intervjupersonerna, att socialtjänsten skyndsamt inleder en utredning i ärendet och bevakar barnens rättigheter, skydd och stödbehov. Uppmärksamheten på denna utsatthet är högt prioriterad och ärendet slussas snabbt vidare till en utredande Barn- och familjenhet. Socialtjänsten har ansvar för det fortsatta arbetet, men man har alltmer kommit att anlita Barnhuset där den samlade kompetensen i form av specialutbildad polis, åklagare, barnpsykologer och kuratorer finns att tillgå. Många gånger kontaktar man Barnhuset på ett tidigt stadium för konsultation och en förhandsbedömning av hur man skall agera, berättar flera av de socialsekreterare som arbetar med barn. Ungdomar De socialsekreterare som arbetar med ungdomar hävdar att de oftast är mycket lojala med sina föräldrar. Därför är det svårare att få dem att gå ut med hur de har det i familjen och även om det skymtar fram kan de säga: Det är inte så farligt. Jag är van. Om det inte öppnas en LVU-utredning försöker ungdomssekreterarna prata med dem, men hänvisar också till BUP eller någon annan enhet där de kan erbjudas samtal. För ungdomar är det enligt intervjupersonerna lättare att prata om vad som händer utanför familjen och i arbetet med ungdomar förskjuts därför fokus ofta mot utsatthet i offentliga miljöer. Många gånger är även denna utsatthet förknippad med mer eller mindre nära relationer, i och med att killar tenderar att hamna i bråk med personer som de känner och tjejer tenderar att bli utnyttjade sexuellt av personer i deras närhet, enligt en ungdomssekreterare. Där det finns en polisanmälan i botten och utsattheten är konstaterad går det från socialtjänstens sida lättare att ta sig an den brottsutsatta. Annars är det inte alltid så lätt att få dem att prata. De vill ogärna anmäla någon som finns i de miljöer som de vistas i. Flera socialsekreterare hävdar att en bakomliggande faktor till många misshandelsärenden på offentlig plats är förövarens egen utsatthet för våld i hemmet. Ungdomar utsätts också för oprovocerat våld, men det som överväger är ändå att det finns en relation, på ett eller annat sätt, till gärningsmannen. Det gör det många gånger svårare att urskilja vem som är offer och vem som är förövare och när det hela startade. Flera socialsekreterare hävdar att även de ungdomar som inte själva utsatts för brott ändå blir drabbade genom att bevittna olika våldshändelser. Några informanter vill också se anhöriga, som t.ex. föräldrar, som brottsoffer när deras barn blir drabbade. Dessa resonemang bör ses som en del i ett utvidgat brottsofferperspektiv. 17

Hedersrelaterad utsatthet Detta begrepp associeras ofta till tonårsflickor i invandrarfamiljer. Av medierna uppmärksammade mål kring hedersrelaterade brott har också kommit att påverka socialtjänstens arbete, i första hand i de stadsdelar där den etniska tillhörigheten är heterogen. De fall som uppmärksammats kategoriseras av några av våra informanter som skyddade ärenden, där personen, som mestadels är en tonårstjej, måste byta identitet och bo på okänd ort. Trots att det inte finns några tydliga rutiner i dessa ärenden, finns här ändå en beredskap från socialtjänstens sida. I vissa stadsdelar har man samlat ihop den kunskap som ackumulerats och där finns numera personer som man kan konsultera. Här finns också kvinnojourerna att tillgå som reträttplats. Det hindrar inte att dessa skyddsärenden är besvärliga, då enkla åtgärder blir svåra på grund av hemlighållandet. Det händer att även killar hamnar under dödshot om de vägrar att ställa upp på familjens och släktens rekommendationer om äktenskap. Det är mindre vanligt men desto svårare att hantera, då skyddsnätet är mindre utbyggt, enligt intervjupersonerna. Killarna tycks också vara mindre benägna att ta emot det skydd som erbjuds. Ärenden med skyddad identitet är i sammanhanget inte så vanliga. Däremot är det inte ovanligt att socialtjänsten möter både killar och tjejer där kulturkrockarna ändå ställer till problem. Det är i dessa ärenden viktigt, enligt informanterna, att man tydliggör vilka valmöjligheter som finns och vad de kommer att innebära. Om det inte är akut ber man tjejen eller killen fundera igenom situationen och inte göra något förhastat. Det handlar ofta om livsavgörande val. Både inom socialtjänsten och BUP finns det möjlighet att få en samtalskontakt. Ibland kan arbetet inom socialtjänsten bestå i att hjälpa dem till egna lägenheter. Den ideella organisationen Sharafs hjältar har inte funnits så länge men är en viktig kontakt för många tonåringar, där konflikterna inte hunnit växa sig så stora, anser en fokusgrupp. Kvinnors utsatthet för våld i nära relationer Kvinnofrid, som innebär att man uppmärksammar och arbetar med kvinnors utsatthet för våld i nära relationer, är ett prioriterat område inom socialtjänsten. Tillägget i SOL har närmast kommit att bekräfta den inställning och det arbete som utvecklats de senaste tio åren, enligt de intervjuade. De flesta av våra informanter är förtrogna med den nya lagtexten men tillmäter den ingen större betydelse i det egna arbetet med de utsatta kvinnorna. På de flesta socialbyråer har redan tidigare funnits arbetsgrupper med uppgift att beakta och utarbeta rutiner för kvinnors skydd. De socialtjänstemän som vi intervjuat vet hur de skall gå vidare i dessa ärenden. Kommer de till en mottagningsgrupp träffar socialsekreteraren kvinnan omgående och gör en skyddsbedömning och slussar henne sedan aktivt vidare till polis, kvinnojour eller egen resursverksamhet. Den ekonomiska handläggaren kan sedan i ett senare skede åter bli kontaktad för att vara behjälplig med t ex skyddat boende. Det finns också ett nätverk av specialister, både inom och utanför den egna verksamheten, som kan konsulteras. Som ett stöd i arbetet finns verksamhetshandboken att tillgå. Den fungerar mestadels som en checklista. Flera socialsekreterare uppmärksammar ensamstående mödrars svårigheter att upprätthålla sin auktoritet gentemot sina tonårssöner. I mer svårartade fall händer det att mödrar utnyttjas och misshandlas av hemmavarande barn, oftast unga män med missbruksproblem. Det vill dock mycket till för att mödrar skall polisanmäla sitt eget barn, och utan polisanmälan är 18