Staten, trossamfunden och samhällets grundläggande värderingar

Inlagd SK 2011-06-22 Staten, trossamfunden och samhällets grundläggande värderingar Av Sören Ekström Trossamfunden i Sverige har under vissa förutsättningar rätt till statsbidrag. En del av dessa förutsättningar är fria från komplikationer, men särskilt en förutsättning är komplex på många sätt. Lagen stadgar att statsbidrag endast får lämnas endast till ett trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på. I uppsatsen ges en bakgrund till det projekt som genomförts på uppdrag av nuvarande Nämnden för Statligt Stöd till Trosamfund (SST). 1 Kort historik Statsbidrag till fria trossamfund infördes 1971, inte efter förslag från regeringen utan som ett resultat av motioner i riksdagen. En motion hade Evert Svensson (s) som första namn 2, en annan var en partimotion från Centerpartiet med partiledaren Gunnar Hedlund som första namn 3. En partimotion från Folkpartiet 4 hade ett likartat syfte. Riksdagen beslutade om ett statsbidrag på 2 miljoner kronor 5. Främst rörde det sig vid denna tid om de traditionella frikyrkorna. Ett allmänt bidrag utgick till trossamfund med minst 3 000 medlemmar. En möjlighet att få byggnadsbidrag infördes också. Uppdraget att förmedla dessa bidrag gick till Sveriges frikyrkoråd, som inrättande ett särskilt organ för ändamålet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd (SFRS). Några år senare vidgades bidraget till att omfatta också katolska kyrkan och de judiska församlingarna. För att fler ortodoxa och österländska samfund skulle få del av statsbidragen bildades Ortodoxa och österländska kyrkors ekonomiska, senare ekumeniska, råd (OÖKER), som svarade för ansökan. Många ortodoxa och österländska samfund hade mindre än 3 000 medlemmar. Sökte man tillsammans kunde man emellertid få bidrag som beräknades på det totala antalet medlemmar. Sedan kunde man fördela statsbidraget inom den gemensamma 1 Uppsatsen har tidigare i något längre form varit publicerad i rapporten Samfunden och bidragen (SST och Proprius 2006). Endast några smärre aktualiseringar har skett i denna version. Några avsnitt i den här texten är direkt hämtade från Ekström, Sören, Makten över kyrkan om Svenska kyrkan folket och staten (Verbum Förlag 2003). 2 Mot. 1971:35. 3 Mot: Mot.1971:364. 4 Mot. 1971:34. 5 KrU 1971:15. 1

organisationen. I slutet av 1970-talet kom också de muslimska organisationerna med bland de statsbidragsberättigade samfunden. SFRS bytte 1980 namn till Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST). 1985 hade de allmänna statsbidragen till trossamfund nått upp till cirka 36 miljoner kronor. Byggnadsbidragen var cirka 13 miljoner kronor. Regeringen beslutade om en översyn av stödet till invandrarnas trossamfund sedan ett förslag om detta hade kommit från såväl Invandrarpolitiska kommittén i dess slutbetänkande 6 som Kyrkomötet. En arbetsgrupp tillsattes under ledning av biskop Lars Carlzon 7. Arbetsgruppen föreslog bl.a. förmånligare villkor för invandrarnas trossamfund i fråga om lokalbidrag, liksom ett etableringsstöd för uppbyggnad av verksamheten och bättre möjligheter att bygga upp medlemsregister. Regeringen införde ett etableringsstöd på 1,1 miljon kronor för trossamfund med en stor andel invandrare. I övrigt fastnade förslagen i utredningskvarnen, bl.a. i form av den stora folkrörelseutredning som pågick. Statsbidragen höjdes under den här tiden med 4 procent årligen. De s.k. invandrarsamfunden hamnade länge i kläm mellan det ekonomiska tak som fanns och den summa som redan var intecknad av de etablerade frikyrkorna. Som högst var statsbidraget till trossamfund cirka 69 miljoner kronor, en nivå som uppnåddes det 1992/93. Därefter har det sjunkit till cirka 50 miljoner kronor (2005). På den nivån ligger det fortfarande kvar. Frågan om statsbidrag och villkoren för dem är för flera trossamfund en fråga med rötter bakåt i historien. Länge var i vart fall de frikyrkliga trossamfunden kritiska eller tveksamma till generella statsbidrag (och definitivt så om bidragen var förknippade med villkor eller begränsningar). Specialdestinerade bidrag till t.ex. internationellt arbete, social verksamhet, folkhögskolorna, annan studieverksamhet samt barn- och ungdomsverksamhet var däremot lättare att acceptera. För dessa ändamål fick man tidigt bidrag från stat, landsting och kommuner. Torsten Bergsten har sammanfattat den frikyrkliga diskussionen i slutet av 1960-talet, då frikyrkorna stod inför ett vägval. 8 Mot bidrag talade risken för att församlingarna skulle förlora i offervilja och vitalitet. Staten skulle också i en framtid då församlingarna hunnit bli beroende av stödet kunna dra in bidragen eller förknippa dem med oacceptabla villkor. Kyrkans frihet skulle vara hotad. Till de mycket tveksamma trossamfunden hörde Örebro-Missionen. Dess blivande missionsföreståndare Sven Nilsson skrev i Kejsarens pengar och Guds om riskerna: När våra pengar förvandlas till statliga bidrag, förses de alltid med villkor som bestäms genom politiska beslut. Det innebär att vi som församlingar och trossamfund blir beroende av hur dessa beslut utformas, och därigenom begränsas vår frihet och vi blir sårbara för politiska manipulationer. 9 En annan av författarna till denna bok, Sigfrid Deminger tidigare rektor för Örebro Missionsskola, pastor i Betlehemskyrkan i Göteborg och generalsekreterare för Svenska Missionsrådet är fortfarande tveksam. I dag tycker han att hans och andras varningar besannats. Uppenbart finns en stark tendens till anpasslighet, konstaterar han, och påpekar att det finns brännande frågor kring den egna integriteten att fundera över. Det är stötande då trossamfund planerar insatser just för att man kan få bidrag. Man skall göra det som leder till 6 Betänkandet Invandrar- och minoritetspolitiken (SOU 1984:58). 7 Betänkandet Stöd till invandrarnas trossamfund (Ds C 1986:12). 8 Frikyrkor i samverkan, Libris/Verbum 1995. 9 Kejsarens pengar och Guds, Libris 1971. 2

samfundets mål oavsett om man kan få bidrag eller inte. Det finns en fixering vid pengar som kan skapa obehag: Lätt vunna pengar har högre risk att korrumpera än de som någon enskild slitit ont för. Är vår integritet i kyrkorna så stark att vi kan avstå från bidrag för att göra det vi verkligen vill? 10 För bidrag talade möjligheterna att inrikta offerviljan på t.ex. angelägna evangelisationsinsatser, sociala insatser och u-landsarbete. Man såg också de dittillsvarande erfarenheterna av bidrag som positiva och pekade på möjligheterna att avsäga sig stödet om trossamfundets frihet skulle hotas. Med tiden blev en positiv hållning till generella bidrag den dominerande, fortfarande dock under förutsättning att bidragen inte var förknippade med villkor som var av annat än revisionskaraktär. Den uppfattningen har stärkts allteftersom åren gått. De statliga bidragen har blivit ett etablerat inslag i samfundens finansiering, men diskussionen blommar ibland upp igen. Samma utveckling, från kritisk till positiv hållning, har skett i fråga om statlig uppbördshjälp. Om staten skulle komma att bli ännu tydligare i fråga om villkor finns det emellertid all anledning att tro att den gamla tveksamheten kommer att väckas till liv igen och då med mycket stor kraft. Den skulle då rimligen inte bara vara av intresse för de klassiska frikyrkorna utan också för övriga trossamfund som får del av statsbidragen. Om än mot bakgrund av en annan lagstiftning skulle frågan om trossamfundens frihet givetvis också engagera Svenska kyrkan. Det finns anledning att påminna om att en av förebilderna för statsbidragen till trossamfund var det statliga partistöd som införts på 1960-talet. Från trossamfundens sida pekade man på att detta bidrag gick ut till partierna utan att deras verksamhet kontrollerades. Partistödet finns fortfarande kvar, kraftigt utbyggt sedan det infördes. Det utgår då en bestämd röstandel uppnåtts och i förhållande till antalet vunna mandat. Fortfarande gäller att det inte är förknippat med några särskilda villkor, t.ex. att ett parti för att få partistöd skall bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Den nu gällande ordningen kom, efter att återigen ha utretts, till i samband med de förändrade relationerna mellan staten och trossamfunden som trädde i kraft vid millennieskiftet 11. Neutral stat eller en stat som sätter gränser? Vad innebar reformen? Formellt är det lätt att se var bestämmelserna om trossamfund finns. För Svenska kyrkan gäller Lagen om Svenska kyrkan. Där finns vissa regler som Svenska kyrkan har att följa. Samtidigt ges i Lagen om trossamfund beskedet att Svenska kyrkan utan ansökan är ett registrerat trossamfund. För andra trossamfund gäller Lagen om trossamfund, Lagen om avgift till registrerat trossamfund, Förordningen om avgift till registrerat trossamfund och Förordningen om registrering av trossamfund. Man får dock skilja mellan krav för registrering och krav för statsbidrag. Regeringen gav vid stat-kyrkareformen tydligt uttryck för att kraven för att registreras som trossamfund skulle vara formella. Sådana krav är bl.a. att det skall finnas stadgar med ändamål och beslutsordning, liksom en styrelse eller motsvarande. Några andra krav bör inte ställas för registrering, hette det. Regeringen hänvisade till att det fanns remissorgan som befarade att den nya associationsformen skulle missbrukas. Regeringen konstaterade att 10 Intervju gjord av Thomas Österberg i Dagen den 29 januari 2004. 11 Prop. 1998/99:124; bet. 1999/2000:KU5; rskr. 1999/2000:45. 3

krav som på något sätt anknyter till religiös åskådning skulle innebära en otillbörlig diskriminering av trossamfundet. 12 När regeringen i en senare proposition behandlade frågan om statsbidrag och uppbördshjälp uttrycktes tydligare krav. 13 Ett sådant krav var att samfundet skulle vara stabilt och ha egen livskraft. Detta betyder att samfundet som huvudregel skall betjäna minst 3 000 personer och vara verksamt på flera platser i landet. Statsbidrag, liksom uppbördshjälp, skulle dessutom endast få lämnas till ett trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Regeringen skriver att de krav som ställs upp bör främst vara av formell natur, men det bör också ske en prövning av hur trossamfundet förhåller sig till samhällets grundläggande värderingar [min kursivering]. Hälften tas emellertid tillbaka redan i nästa mening, där det heter att detta dock inte får innebära att det sker någon närmare prövning och värdering av samfundets lära i förhållande till samhällets gemensamma värdegrund. Regeringen gör emellertid klart att det förhållandet att ett trossamfund inte bedöms uppfylla de här uppställda förutsättningarna för statsbidrag inte i sig kan anses innebära en inskränkning i den grundlagsskyddade religionsfriheten. Denna frihet bör inte ensam motivera någon rätt till statsbidrag utan de föreslagna förutsättningarna måste vara för handen för att statsbidraget skall kunna beviljas. Regeringens formulering skall ses mot bakgrund av det betänkande 14 som legat till grund för propositionen. Där återfinns exakt samma formulering, med det undantaget att den sista meningen hos arbetsgruppen innebar att prövningen inte skulle få innebära att det sker någon närmare prövning och värdering av samfundets lära. Regeringen hade alltså på egen hand lagt till i förhållande till samhällets gemensamma värdegrund. Dessutom innehöll arbetsgruppens betänkande följande text: Ett trossamfund som skall komma i fråga för statligt stöd bör bedriva en verksamhet som direkt eller indirekt upprätthåller och stärker de grundläggande värdena i det svenska samhället och respekten för människovärdet. I våra direktiv sägs att det bör krävas att trossamfundet utövar sin verksamhet med respekt för alla människors lika värde samt bidrar till normbildning i samhället som överensstämmer med demokratins idéer. Vad som här torde avses är kärnan i folkstyrelsens principer. Enligt vår mening tillgodoses direktiven om det för statligt stöd krävs att trossamfundet bidrar till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar. För att uppfylla detta krav bör trossamfundet motverka alla former av rasism och andra typer av diskriminering samt våld och brutalitet. Samfundet bör också verka för att utveckla förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare bör samfundet verka för att dess medlemmar och betjänade vägleds av etiska principer som är förenliga med samhällets grundläggande demokratiska värderingar. Detta innebär dock inte något krav på att t.ex. samfundets lära eller åskådning skall utformas i demokratisk ordning. Inte heller krävs det att beslutsprocessen i samfundet vid utseende av exempelvis präster vilar på demokratisk grund. Av väsentlig betydelse är i stället att trossamfundet verkar för att dess medlemmar och betjänade deltar i samhällslivet och att samfundet klart markerar avståndstagande från antidemokratiska strömningar i samhället. Arbetsgruppen var enig. Inte heller någon av företrädarna för trossamfunden hade invändningar. Några sådana fanns inte heller i remissyttrandet från Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST)/Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) som ansåg att arbetsgruppens motivtext visade den värdegrund som trossamfunden och staten delar. 12 Prop. 1997/98:116. 13 Prop. 1998/99:124. 14 Statens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan (Ds 1999:12). 4

Den lag som nu gäller innehåller i sin 3 följande formulering: 3. Statsbidrag får lämnas endast till ett trossamfund som 1. bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på Regeringen ställer ytterligare villkor Regeringen kan påverka underlydande statliga förvaltningsmyndigheter genom det s.k. regleringsbrev som anger de villkor som är knutna till ett anslag, i detta fall statens bidrag till andra trossamfund än Svenska kyrkan. 15 Regleringsbrevet inleds med målen för den nationella kulturpolitiken. Bland dessa mål finns värnande av yttrandefriheten, delaktighet i kulturlivet, främjande av kulturell mångfald, förutsättningar för kulturen att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället, främjande av bildningssträvandena samt ett främjande av möten mellan olika kulturer i landet. Detta är villkor som gäller generellt för de myndigheter som Kulturdepartementet riktar sig till. Enligt regleringsbrevet skall statsbidragen till trossamfund bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Regeringen klargör att bidragen skall främja en samhällsutveckling som kännetecknas av jämställdhet mellan kvinnor och män, respekt och tolerans och där etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald tillvaratas som en positiv kraft samt bidra till minskad diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Villkoren för statsbidrag står för ett annat synsätt än den uppfattning som regeringen tidigare gett uttryck för i samband med att regler lades fram beträffande registrering som trossamfund. Där hette det att bestämmelserna skulle vara av enbart formell natur. Man betonade att krav som på något sätt anknyter till religiös åskådning skulle innebära en otillbörlig diskriminering av trossamfundet. Det är svårt att se att detta försiktiga synsätt inte borde vara tillämpligt också på statsbidragsbestämmelserna. Det behövs visserligen regler som anger vissa villkor för statsbidrag till trossamfund, men också dessa regler måste utformas med respekt för trossamfundens identitet och integritet. Reglerna bör alltså inte heller här gripa in i det som kan rymmas i begreppet religiös åskådning. Redan vid denna tid fanns också en medvetenhet om att resonemanget kanske inte var helt problemfritt. Så påpekade t.ex. Kammarkollegiet att lagtexten var alltför vagt utformad och att det inte var självklart att de dittills bidragsberättigade trossamfunden skulle godkännas vid en prövning enligt den nya lagen. Kammarkollegiets kritiska påpekande hade fog för sig. Fortsatt debatt Tämligen omedelbart efter millennieskiftets reform fortsatte debatten också i riksdagen. En av de mest uppmärksammade diskussionerna i riksdagen utspelade sig under frågestunden den 27 maj 2002. Tasso Stafilidis (V) hade ställt frågor till statsrådet Mona Sahlin, men fick svar av det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog. Stafilidis erinrade om att lagen om stöd till trossamfund ger registrerade trossamfund möjlighet att få statliga bidrag till sin verksamhet och hjälp med att ta in medlemsavgiften via skattemyndigheten. Han pekade också på att samfunden för att få stöd skall bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Han påpekade att de grundläggande värderingarna finns inskrivna i grundlagen och att riksdagens sär- 15 Regeringsbeslut 2001-12-13 (Kulturdepartementet) Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund. 5

skilt betonade att trossamfunden bör motverka alla former av rasism och andra typer av diskriminering samt våld och brutalitet. Så sker inte, menade Stafilidis, och tog som exempel att Svenska Missionsförbundet 16 utfärdat en central rekommendation till sina beslutande församlingar att homosexuella som lever i registrerat partnerskap inte ska ordineras till pastorer. Marita Ulvskog påpekade att fördelningen av statsbidraget i det enskilda fallet prövas och hanteras av Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST). Hon redovisade samma krav som Stafilidis nämnt för att bidrag ska kunna utgå och lade därtill att samfundet också bör verka för att dess medlemmar. Hon konstaterade också att det förhållandet att ett trossamfund enligt regeringens bedömning har ansetts berättigat till statligt stöd inte innebär att ett trossamfund för "tid och evighet" är berättigat till sådant stöd. Ny riksdagsmotion Tasso Stafilidis återkom 2004 till riksdagen med en motion 17 med samma inriktning som inläggen i interpellationsdebatten. Han tog upp både registreringen och statsbidragen. Konflikten mellan religionsfriheten och annan lagstiftning Konkreta frågor Religionsfriheten har en stark formell ställning i svensk lagstiftning. Den är garanterad i regeringsformen som uttryckligen lägger fast att varje medborgare är tillförsäkrad religionsfrihet genom rätten att själv eller tillsammans med andra utöva sin religion. Religionsfriheten tillhör alltså grundlagens medborgerliga fri- och rättigheter. Internationellt är religionsfriheten en central del i både FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Båda har ratificerats av Sverige. Det problem som allt mer intensivt kommit att diskuteras är den konflikt som kan uppstå mellan religionsfriheten och olika typer av annan lagstiftning. Frågor som under de senaste åren diskuterats i Sverige är bl.a. trossamfundens rätt att vid anställning ställa krav på medlemskap i det egna samfundet, jämställdheterna vid anställning, rätten att neka någon en anställning p.g.a. sexuell läggning, vigselrätten i relation till samkönade vigslar, kosher- och halalslakt och klädkoder. Dessa frågor regleras genom olika speciallagstiftningar och andra regelverk. Samfundsledarnas artikel I det här sammanhanget kan man uppmärksamma en artikel av 14 ledande företrädare för kristna, judiska och muslimska organisationer. 18 Artikeln är skriven i anslutning till förslagen om ändringar i äktenskapsbalken, men innehåller också ett tydligt principiellt ställningstagande om relationerna mellan staten och trossamfunden. 16 Numera Svenska Missionskyrkan. 17 Motion 2004/05:K312, 2004/05:KU32 Motionen behandlades efter att den här uppsatsen skrivits. Utskottet avstyrkte och riksdagen avslog motionen.. 18 DN Debatt i Dagens Nyheter den 9 januari 2004. Artikeln är skriven av imamen Abd al Haqq Kielan, Svenska islamiska samfundet, konsulenten Mahmoud Aldebe, Sveriges islamiska råd, rabbinen Meir Horden, Judiska församlingen i Stockholm, missionsföreståndaren Anders Sjöberg, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, biskoparna Anders Arborelius, Katolska kyrkan, och Dositej Motika, Serbisk-ortodoxa kyrkan, missionsföreståndarna Krister Andersson, Svenska Missionskyrkan, Anders Bengtsson, Svenska Alliansmissionen, Björn Ottesen, Svenska Adventistsamfundet och Lennart Hambre, Evangeliska Frikyrkan, kommendören Rolf Roos, Frälsningsarmén, pastorn Sten-Gunnar Hedin, Pingströrelsen samt ordförandena Stefan Swärd, Evangeliska Frikyrkan och Lars-Ivar Nilsson, Pingst fria församlingar i samverkan. 6

De framhöll bland annat staten måste förverkliga grundintentionen att inte blanda sig i religiösa samfunds inre angelägenheter. Särskilt känslig blir relationen till de olika bidragssystemen. Bidragen från staten får inte bli ett skäl att beskära den livsviktiga friheten att läsa och själv utlägga sina heliga skrifter. Det borde, skrev man, vara självskrivet i ett land som vårt att kristna, judar och muslimer och företrädare för andra religioner har rätt att föra fram sina heliga skrifters budskap utan att bli stämplade som diskriminerande och avvikande från den normala samhällsordningen. De fortsatte: Vi inser dock och bejakar ideologiskt att i det moderna, demokratiska samhället finns en mångfald av uppfattningar och livsstilar. Vi respekterar andra människors rätt till val och livshållning, men vi hävdar vår rätt att argumentera för det som vi tror på och som vi är samvetsbundna till. Ingen individs eller grupps krav på frihet får kränka eller inskränka en annans frihet. I en modern stat finns inte utrymme för tvång - vare sig mot dem som företräder en traditionell hållning eller mot dem som väljer andra av samhället accepterade samlevnadsalternativ. Därför skorrar de signaler som andas hot om påtvingade förändringar för kyrkor och samfund illa. De hör inte hemma i en demokratisk stat och vi vill inte tro att detta är signifikativt för vare sig regeringens eller riksdagens hållning. Vi tror på en linje där alla har möjlighet att verka för sina ideal. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter garanterar individers och religiösa gemenskapers integritet. --- De som delar idealen om varaktiga äktenskap mellan man och kvinna som en av samhällets viktigaste normer bör inte motarbetas utan uppmuntras. Men eftersom en sådan linje inte anses som politiskt korrekt, talas det allt fränare om att vi diskriminerar dem som avviker från vår uppfattning. Vi tror inte att en konfrontation mellan staten och de religiösa samfunden främjar öppenhet och mångfald i ett tolerant och modernt samhälle. I många avseenden vore det ett tragiskt steg tillbaka mot det statliga förmyndarsamhällets tid. Några utblickar Det finns ett tydligt samband mellan detta uttryckssätt? och de samtal som inletts under 1980-talet mellan Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) och regeringen. Denna dialog ledde till att SEN:s efterföljare Sveriges Kristna Råd (med många av SST:s medlemmar som deltagare) 1996 publicerade en skrift i ämnet. 19 Där stod bl.a. följande: Vi har sagt att staten och dess lagstiftning inte kan och inte heller bör vara värdeneutral; det behöver slås fast. Den svenska lagstiftningen beträffande t.ex. brott och straff, omhändertagande av sjuka, äktenskap och samboende, fostran av barn bygger på traditionella och allmänt accepterade normer med grund i humanistisk och kristen tradition och ger i sin nuvarande utformning uttryck för en allmän humanistisk etik. Det finns all anledning att fortsätta och snarast förstärka denna etiska grund och låta den bli medvetandegjord och studerad i skolan och värdegrund för samhällets del av barnens fostran. Härmed har vi också tangerat ett problem som förmodligen blir allt mer aktuellt i och med den ökade internationaliseringen i det redan delvis mångkulturella och mångreligiösa svenska samhället. Det gäller frågan vilken värdegemenskap staten bör kräva av dess medborgare och hur tolerant staten bör vara mot olika etiska synsätt, särskilt när dessa leder till specifika handlingar. Såvitt vi förstår leder en mångkulturell situation snarast till att staten får klargöra sin värdegrund och klargöra var toleransgränserna går. Av svenska medborgare måste staten kunna kräva som ett etiskt minimum att dessa följer svensk lagstiftning och denna bygger på och uttrycker en rad 19 Bexell, Göran, Bischofberger, Erwin och Thunberg, Anne-Marie, Statens och kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap, Sveriges Kristna Råd och Verbum Förlag 1996. 7

etiska värderingar. Detta är grundregeln, som sedan leder till en rad tillämpningsfrågor som behöver bli föremål för etiska samtal. Men den svenska diskussionen är givetvis inte något unikt. Motsvarande diskussioner pågår i bl.a. andra nordiska och europeiska länder. Relationerna mellan stat och kyrka är på olika sätt och olika nivåer satt under debatt i alla de nordiska länderna. Såväl i Norden som i ett vidare europeiskt perspektiv har debatten också ofta sin startpunkt i politiska reformer inom t.ex. skolans område. Ett annat exempel är de skilda synsätt som finns inom familjelagstiftningens område, inte minst möjligheterna till skilsmässa. Där kommer samhällets värderingsfrågor, just satta i relation till kyrkor och trossamfund, ofta in. Vi kan i ett bredare europeiskt perspektiv erinra oss diskussionen om Turkiets eventuella inträde i EU, liksom den franska debatten om en nationell klädkod ställd mot en religiös sådan (uttryckt t.ex. genom huvudduk och burkha, men också manliga attribut som t.ex. turban), en diskussion som, fast på ett något mildare sätt, funnits också i de nordiska länderna, bl.a. Sverige. En omfattande diskussion har pågått i Norge om skilsmässa i ett islamskt äktenskap och det förhållandet att mannen kan ha obegränsad rätt till en religiöst accepterad skilsmässa, medan kvinnans möjligheter till en sådan skilsmässa kan vara begränsade. Detta kan i sin tur leda till att kvinnan inte kan gifta om sig i sitt ursprungliga hemland, liksom att hon inte kan gifta sig i en religiöst accepterad ordning i sitt nya hemland. Ett konkret fall har varit föremål för domstolsprövning. Initiativ har tagits i det norska stortinget (riksdagen) för att genom lagstiftning stödja muslimska kvinnor. Till åtgärderna hör att blivande makar skall förklara att de ingått äktenskapet frivilligt och att de erkänner en ömsesidig rätt till skilsmässa. 20 I bl.a. Storbritannien och Frankrike har det pågått en diskussion om en ortodox judisk syn på skilsmässa i förhållande till såväl statens syn på jämställdhet mellan män och kvinnor som den statliga jämställdhetslagstiftningen. Den ortodoxa judiska syn på skilsmässa som ställdes under debatt innebär att olika regler gäller för mannen och kvinnan i samband med en religiöst giltig skilsmässa. Mannen kan säga nej till en sådan skilsmässa, vilket leder till att kvinnan inte kan gifta sig igen. En civilrättsligt giltig vigsel kan ske, men den får inte religiös giltighet. Försök till lösningar har arbetats fram. 21 Vi kan också notera diskussionen om Europas själ i anslutning till arbetet med en grundlag för EU. I den diskussionen ställdes en rad viktiga frågor om religionens betydelse för det som sammanfattas i begreppet europeisk identitet. Särskilt under 2003 kom den diskussionen att handla om vilken plats begrepp som Gud, kristendom och det religiösa arvet skulle ha i grundlagsarbetet. Det var en fortsättning av den diskussion som förts kring millennieskiftet. Den här diskussionen har behandlats utförligare av bl.a. Ingvill Thorson Plesner i en rapport från Nordiska Ekumeniska Rådet. 22 Skriften är ett led i det arbete som rådets efterföljare Ekumeniskt Institut för Norden, lokaliserat till Sigtunastiftelsen, bedriver i ett särskilt nätverk för kyrkolags-, kyrkorätts- och religionsfrihetsfrågor. 20 Lassen, Eva Maria, föredrag om Religionsfrihet i konflikt med andra mänskliga rättigheter, vid konferensen Religionsfrihetens ändrade gränser (Ekumeniskt institut för Norden) i Lund den 8 oktober 2005; Storhaug, Helge, Da paven telefonerte Norges statsminister muslimske kvinner og skilsmisse, Retfaerd. Nordisk juridisk tidskrift nr. 4 2004. 21 Lassen, Eva Maria, Religionsfrihet i konflikt med andra mänskliga rättigheter. 22 Thorson Plesner, Ingvill, Religions- og livssynsfrihet og statens verdigrunder och är publicerad i Religionsfrihet för alla (red. Borgegård, Gunnel) Ekumeniskt Institut för Norden 2004. 8

I samma skrift betonar Lisbet Christoffersen att det under lång tid har varit den enskildes rätt att ha eller avstå från en religiös övertygelse som getts ett särskilt skydd. Detta har också gället EU-rätten som också betonat rätten för den enskilde att inte diskrimineras på arbetsmarknaden, dock med ett till omfattningen ganska begränsat men från principiell synpunkt viktigt undantag, nämligen den religiösa arbetsmarknaden, alltså rätten till anställning i ett trossamfund så länge den begränsning som tillämpas avser den enskildes religiösa övertygelse: I den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter var det individuella perspektivet ursprungligen så starkt att det var svårt för kyrkor och trossamfund att få möjlighet att väcka ett ärende där. Under senare år har detta perspektiv emellertid ändrats. Det framgår tydligt av domstolens praxis att kollektiv religionsfrihet nu åtnjuter ett skydd, inte bara som en konsekvens av (att den utgör en summa av) individuella perspektiv, utan också som ett skydd för trossamfunden som sådana. 23 Jurist- og økonomforbundets förlag i Danmark har också, med just Lisbet Christoffersen som en av de drivande krafterna, intresserat sig påtagligt för detta område 24. Dess utgivning innehåller ett omfattande material av stort intresse i den diskussion vi för i denna rapport. Utanför Europa har debatten på senare tid varit särskilt intensiv i Kanada, särskilt i provinsen Ontario. Konflikten mellan federal lagstiftning, provinslagstiftning och offentliga domstolar å ena sidan och sharialagarna och shariadomstolarna å den andra har behandlats i en omfattande debatt. En särskild rörelse (The Campaign Against Sharia Court in Canada) har växt fram, ledd av Homa Arjomand, en kvinna som flytt från Iran. Nyligen var hon på besök i Sverige. Rörelsen menar att sharia-lagarna i en rad avseenden behandlar kvinnor sämre än män. Grundkravet är att religionen skall vara skild från rättsväsendet. I den här debatten har också förhållanden för judiska och katolska trosbekännare i Kanada förts in. 23 Christoffersen, Lisbet, Forskel och ligheder i dansk religionsret tre retspolitiske udfordringer i Religionsfrihet för alla). Översättningen är gjord av mig. 24 Christoffersen, Lisbet, Kirkeret mellem stat, marked og civilsamfund (1998); Samfundsvidenskaplige syn på det religiøse (red. Christoffersen, Lisbet 2001) med nordiska författare; Retfaerd. Nordisk juridisk tidskrift nr. 4 2004 handlar helt om rätt och religion, med utblickar mot kristna, judiska och muslimska förhållanden). 9