4 Utrustning för gång- och cykeltrafik

4 Utrustning för gång- och cykeltrafik 4.1 Allmänt För att GC-anläggningar skall fungera bra krävs att de har en väl genomtänkt och utförd detaljutformning samt att de är väl underhållna. Detaljerna och underhållsstandarden bör bestämmas med hänsyn till krav på framkomlighet för personer med rörelsehinder och behov av orienteringshjälp för personer med synskada samt barns och äldres egenskaper och förmågor. En lättöverskådlig och enhetlig utformning av stadsmiljön, gärna med räta vinklar och tydliga landmärken, underlättar orienteringen för trafikanter som behöver orienteringshjälp (främst personer med orienteringshandikapp t.ex. synskada respektive utvecklingsstörning). Kontraster i material och ljushet underlättar för personer med synnedsättningar. Ljushetskontrasten mellan angränsande ytor behöver vara minst 0,40 enligt NCS-systemet, se moment Ledstråk för synskadade. Synbarhet skall vara god under alla ljusförhållanden och årstider och särskilt bra vid konfliktpunkter som vid korsningar, trappor, hinder o.d. Se del Väg- och gatubelysning. Detaljerna har också stor betydelse för vägrummet/stadsbilden. Detta gäller särskilt för trafikanter som färdas långsamt och för människor som uppehåller sig i väg-/gaturummet. Räcken, stolpar, armaturer, skyltar, brevlådor, cykelställ, kantstöd etc. bör ha en omsorgsfull design, inte bara med avseende på funktion och hållbarhet. De bör också bidra till ett vackert och intressant helhetsintryck och vara placerade i möbleringszoner. Alla anordningar i väg/gaturummet bildar tillsammans med andra element i omgivningen mönster, linjer och riktningar. Man bör eftersträva en samordning av alla detaljer till en god helhetsverkan. Ofta kan den åstadkommas genom en strikt geometrisk ordning. Ibland kan man få fram en dekorativ effekt genom att framhäva vissa detaljer. I vissa fall kan dock dekorativa effekter ha en utformning som kan missförstås, det kan t ex gälla linjer i marken som kan misstolkas som ledstråk eller med annan innebörd. I andra fall kan man positivt bidra till helheten genom att välja enkla och diskreta material. En begränsning av antalet färger, material m.m. är en fördel såväl för förståelsen av hur trafikanterna skall/bör bete sig som för estetiska värden. På gårdsgator och motsvarande är det viktigt att ytorna görs tillgängliga och att möbleringen skapar trygghet för synskadade. Möbleringen bör utföras så att synskadade kan gå närmast husfasaderna utan risk att komma nära bilar i rörlig trafik eller parkerade bilar och cyklar. Gårdsgata definieras i 2 förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner som en väg eller en vägsträcka som enligt en lokal trafikföreskrift skall vara gårdsgata och som är utmärkt med vägmärke för gårdsgata. På gårdsgata gäller bl.a. att fordon inte får föras fram med högre hastighet än gångfart och att fordonsförare har väjningsplikt mot gående (8 kap. 1 trafikförordningen). VGU VV publikation 2004:80 2004-05 51

4.1.1 Möblering av gaturummet Gång- och cykelvägars och GC-banors breddbehov beräknas enligt del Sektion tätort gaturum. Eventuella kvarvarande ytor i väg/gaturummet kan användas till väg/gatumöbler. Ett välutformat gaturum utan hinder är viktigt ur säkerhets- och framkomlighetssynpunkt. Det gäller särskilt för personer med syn- eller rörelsenedsättning. En tydlig möblering ger klara signaler till trafikanterna om vad respektive yta är avsedd för. För trafikanter som behöver orienteringshjälp kan ett välutformat gaturum med tydliga riktmärken och ledning i form av t.ex. styrande kant vara till stor hjälp. Både tillfälliga och permanenta hinder så som uteserveringar, bänkar, cykelställ, skyltar, stolpar, blommor med mera placeras i möbleringszoner på ett sådant sätt att de inte hindrar framkomligheten eller utgör en risk för personer med synskada eller rörelsehinder. Främst bör det strävas efter att ytan närmast fasaderna hålls fri från hinder. Likformigt placerade och tydligt definierade gångzoner och möbleringszoner längs sammanhängande stråk bör eftersträvas. Gång- och cykelytorna bör särskiljas från möbleringszonen med exempelvis avvikande beläggning eller tydliga avgränsningar, se FIGUR 4-1. FIGUR 4-1 Exempel på möbleringszoner Hinder på gångbanan Belysningsstolpar och liknande placeras normalt i möbleringszonen, nära körbanekant eller utanför gångbanans gräns mot kvartersmark, grönyta eller liknande, se om hinderfri bredd i del Sektion tätort - gaturum. I innerstadsmiljö där gångbanan ofta gränsar mot fasad ställs stolpen, om annan placering är omöjlig, så nära fasaden som möjligt eller på fasaden. Detta gäller inte stolpe vid övergångsställe, busshållplats eller taxistation. Dessa placeras alltid nära körbanekant enligt del Sektion landsbygd - vägrum. I de fall då gångbanebredden inte medger en fri gångzon med minst 2,5 m bredd kan stolpplacering vid fasad väljas. Om trädallé finns bör stolparna placeras i trädlinjen. Kontroll bör då ske av att trädkronorna inte skymmer bort ljuset. 52 VGU VV publikation 2004:80 2004-05

Bänkar Längs vägar/banor med cykeltrafik bör bänkar placeras minst 2,0 m från bankanten. Intill bänken bör finnas en hårdgjord yta, minst 1 m bred, för rullstol, barnvagn eller motsvarande, se FIGUR 4-2. Bänk bör ha 0,5 m sitthöjd och 0,7 m armstödshöjd, se FIGUR 4-2. Bänken bör förses med armstöd med greppanvisning. Armstöd och rätt sitthöjd samt att sittytans plan inte är bakåtlutande underlättar för många att resa sig från bänken. Gavel skyddar och varnar personer med synskada från att gå in i utskjutande sittbräde. FIGUR 4-2 Exempel på utformning och placering av bänk Uteserveringar Uteserveringar innebär i allmänhet ett positivt inslag i stadsbilden. De får inte utgöra hinder för gående utan bör placeras i möbleringszonen. Breddbehov för gångytorna enligt del Sektion tätort - gaturum skall vara tillgodosedda. Serveringar bör omgärdas av fast avgränsning med en höjd av cirka 0,9 m. Nära marken bör en fast planka eller liknande finnas runt serveringen så att synskadade med käpp kan upptäcka hindret i tid. 4.1.2 Beläggning Många av de singelolyckor som inträffar bland gående och cyklister beror på dålig friktion, ojämnheter, hål och sprickor i banans beläggning. Ytans jämnhet och hållbarhet beror på vilka material som används och hur beläggningsarbetet utförts samt uppbyggnaden av bärlager och förstärkningslager. På vintern beror givetvis friktionen främst av vinterväghållningens standard. För cyklister är det viktigt att beläggningen är jämn, har bra friktion och lågt rullmotstånd. Dessa krav tillfredsställs bäst med täta asfaltstyper, men även vissa typer av betongsten med smala fogar kan användas med gott resultat. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 53

Gående önskar i första hand ett jämnt, halkfritt och hårdgjort underlag. Detta är särskilt viktigt för personer med rörelsehinder. Asfaltbetong typ MAB och många typer av betongplattor har dessa egenskaper. Beläggning på vägren och separat GC-bana, intill en väg, måste hålla minst lika god ytjämnhet och standard i övrigt som bilarnas körbana. Risken finns annars att cyklister, gående med rollator och rullstolsburna föredrar att använda körbanan. Ojämna underlag, exempelvis smågatsten, bör undvikas i gångytor. Används granithällar eller liknande är det viktigt att hela gångytan är jämn för gående med rollator, rullstol med tre hjul m.fl. Utformningen och materialval bör också ske med utångspunkt i vägrummets samlade gestaltning och upplevelsen av en vägmiljö. Antalet typer av ytskikt och material bör hållas nere. Kullerstensytor kan upplevas som främmande i tätortsmiljö liksom bearbetade och detaljerade gatstensytor på landsbyggden. Vintertid avgörs möjligheten att använda GC-nätet av vinterväghållningen. Vägmarkeringars beskaffenhet Vägmarkeringar är enligt 49 Vägmärkesförordningen vita utom i vissa fall som anges i 53 och 54 Vägmärkesförordningen. Vägmarkeringen för övergångsställe består enligt 52 Vägmärkesförordningen av breda vita ränder med mellanrum som är lika breda som markeringen är bred. Trafikanterna skall följa anvisningar som meddelas genom bland annat vägmarkeringar. Avvikelser i fråga om färg och form kan medföra dels att markeringen inte har den juridiska betydelse man avsett, dels inte uppfattas som en markering av trafikanterna. Markeringen bör därför framställas så att den otvetydigt stämmer överens med Vägmärkesförordningens färg och form. 4.1.3 Gång- och cykelbanor Cykelgrindar Där cyklisters hastighet skall dämpas kan cykelgrind användas. Den bör utformas så att den kan passeras av rullstolsburna personer och så att cyklister kan passera fållan utan att riskera att fastna eller tappa balansen. Passagen bör vara minst 1 m och banan minst 1,6 m bred åt vardera hållet för att ge tillräckligt svängutrymme, se FIGUR 4-3. Cykelgrinden bör vara 0,9 m hög över markytan och försedd med en markföljare 0,1-0,3 m över mark då risk annars finns att synskadade kan gå in i cykelgrinden. Banan bör luta så lite som möjligt vid fållan. För att undvika olyckor är det viktigt att fållan är väl synlig och att god belysning finns. Fållan bör vara öppningsbar för snöröjnings- och andra underhållsfordon. Åtgärder i form av stängsel eller motsvarande krävs ofta för att förhindra smitväg vid sidan av fållan. Cykelgrindar är också ett alternativ till betonggrisar som medel för att förhindra olovlig biltrafik på GCbanor. Betonggrisar kan orsaka svåra cykeltrafikolyckor och bör undvikas. 54 VGU VV publikation 2004:80 2004-05

FIGUR 4-3 Minimimått för cykelgrind Brunnar Brunnsbetäckningar utgör ofta ett stort hinder för gående och cyklister. Brunnar bör därför inte placeras i gångbanor, cykelbanor eller cykelfält. Rännstensbrunnar i körbana bör inte placeras i övergångsställe eller cykelöverfart. Brunnsbetäckningar i GC-bana bör inte ha större springor än 0,01 m för att inte cykelhjul, rullstolshjul, kryckor, klackar etc. skall fastna i gallret. Springorna bör vara vinkelräta mot färdriktningen. Nedstigningsbrunnar bör placeras utanför gångytan för att inte medföra olycksrisk vid arbete i brunnen. Rännstensbrunnar bör inte placeras indragna i ficka i gångbanekanten. Brunnar behandlas utförligt i Vägverkets publikation ATB Väg (Vägverket). Ränndalar Öppna ränndalar bör undvikas för att inte utgöra hinder för gående med rollator, rullstolsburna med flera. Cykelparkering Speciella parkeringar för cyklar bör finnas där stadens GC-nät ansluter till större hållplatser, bussterminaler, service- och fritidsanläggningar etc. Cykelparkering bör lokaliseras nära målpunkten eftersom cyklister sällan godtar omvägar för att parkera. Om parkeringen ligger för långt från målet blir den inte använd. Riktlinjer för dimensionering av cykelparkering saknas. Bedömning måste göras från fall till fall. Cykeluppställning bör vara bekväm för att parkeringen skall användas. För uppställning av cyklar i traditionella cykelställ krävs för god standard > 0,8 m c/c-avstånd medan 0,6-0,8 m ger mindre god standard och < 0,6 m ger låg standard. Cykelställ inklusive parkerade cyklar placeras utanför gångyta/gångzon. Cykelställ i anslutning till gångyta bör avskärmas med varning i markytan så att personer med synnedsättning inte leds mot uppställda cyklar eller cykelställ. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 55

Avgränsningar Där gående separeras från biltrafik eller från cykeltrafik bör ytorna avgränsas med lätt identifierbara kanter. Till ledning för synskadade bör kanten mellan körbana och gångbana ha en kontrasterande ljushet eller på annat sätt skilja sig från minst den ena ytans utseende. Samma regel gäller för kantstöd mellan nivåskillnader på torgytor och liknande. Taktila ytor kan förstärka ledningen. På lämpliga avstånd bör avgränsningen göras framkomlig för rullstolsburna m.fl. med t.ex. ramp. Gångytor bör avgränsas mot angränsande ytor (t.ex. planteringsytor) med en remsa som har avvikande ytstruktur eller med kantstöd som kan kännas med käpp. Utskjutande trappor, burspråk etc. som inkräktar på gångbana markeras eller kringbyggs så att synskadade leds förbi dem, se FIGUR 4-4. FIGUR 4-4 Exempel på hur trappor m.m. i markplan kan kringbyggas Där gående och cyklister separeras från varandra bör det i första hand ske genom att banorna skiljs åt med en mellanliggande skiljeremsa. Om inte banorna går att skilja med skiljeremsa skiljs de åt med nivåskillnad, vägmarkering eller annat tydligt sätt: Nivåskillnad i form av kantstöd mellan gångbana och cykelbana. Kantstödets höjd bör vara max 0,06 m så att inte cyklisternas pedaler kan slå i det. Kantstödet bör vara väl synligt och banan belyst för att undvika olyckor. Nivåskillnaden försvårar sopning och plogning av snö. Möjligheter för rullstolsburna att passera kantstödet måste anordnas på lämpliga ställen. Vägmarkering. Enligt 51 Vägmärkesförordningen kan vägmarkeringen 4.1.2 spärrlinje användas för att skilja gångbanor och cykelbanor åt. Enbart vägmarkering ger dålig orienteringsbarhet för synskadade. Vägmarkeringen bör därför kompletteras med annan åtskillnad med tydlig och från banorna avvikande ytstruktur. 56 VGU VV publikation 2004:80 2004-05

Annat tydligt sätt En åtskillnad av gångbana och cykelbana kan sägas vara tydlig om den är lätt att iaktta och av hävd används för att skilja banor åt. Försiktighet bör därför iakttas med att använda utformningar och material för att skilja olika banor åt om det inte finns en tradition att metoden och materialet används för att skilja banor åt. I sammanhanget bör beaktas svårigheter för synskadade trafikanter och trafikanter som endast tillfälligt befinner sig på orten. Ledstråk för synskadade Den synskadade inhämtar information om gatumiljön bl.a. genom att med den vita käppen uppfatta olika ljud eller former, känna olika ytstrukturer eller genom att se tydliga kontraster mellan olika ytor/objekt. Rätt utformade ledstråk för synskadade fyller två syften: ledning och orientering. Ledstråken är säkra gångytor vilka är lätta att uppmärksamma och följa. Utmed ledstråket måste alla faror märkas ut. Ett ledstråk bildar en obruten kedja av ledande element från start till mål. Ledstråken knyts samman till ett nät som förbinder viktiga start- och målpunkter med varandra. Detaljutformningen av ledstråk måste vara enkel, logisk och konsekvent. Såväl synsvaga som gravt synskadade skall lätt kunna följa dem. För att synsvaga skall kunna följa ledstråk måste markeringar som kontrasterar i ljushet mot omgivningen användas. Ljushetskontrasten måste uppgå till minst 0,40 enligt NCS systemet, ex: skillnaden mellan 0,55 och 0,95 på NCS ljushetsmätare från Färginstitutet. På kvällstid kan längsgående belysningsstråk användas för att förstärka ledstråkets/gångstråkets form. För gravt synskadade och blinda behövs något som kan följas med orienteringskäpp, kännas genom skorna eller höras. I första hand bör man nyttja element i form av naturliga avgränsningar som fasad, upphöjd eller nedsänkt kant, plantering, gräsmatta, eller liknande. Då gångstråk passerar över torgytor och liknande platser där naturligt ledstråk saknas kan det naturliga ledstråket kompletteras med signalplattor som är räfflade i gångriktningen. Där gångbanor korsas av cykel- eller körbana skall signalplattor i form av kupolplattor användas för att varna. Ledstråk får inte markeras över cykelbana eller körbana. Avslutningen mot cykelbana och körbana skall vara tydligt kännbar. Möjligheten att ge information via olika signalplattor är relativt liten. Signalplattor slits av driftåtgärder och döljs av snö och sand. De bör därför bara användas som komplement till övrig vägutformning och naturliga avgränsningar. Signalplattor skall användas på följande vis: Riktningsgivande plattor, t.ex. sinus- eller ribbplattor. De används för att ge riktnings- och orienteringshjälp över öppna ytor. Räfflorna läggs parallellt med gångriktningen. VGU VV publikation 2004:80 2004-05 57

Varningsytor, beläggs med kupolplattor. Plattorna varnar personer med synnedsättning för annalkande fara t.ex. korsande trafik. Signalplattor måste alltid omges av släta ytor utan kännbara fogar för att kunna kännas med den vita käppen eller med fötterna. Plattor skall ha rak kant för att kunna läggas tätt intill varandra med minimala fogar. Valplatta används då ett val eller en riktningsändring kan behöva göras. Från valpunkten utgår riktningsangivande plattor i olika riktningar. Valpunkten skall alltid vara slät, med raka kanter (utan kännbara fogar). Signalytas bredd bör vara minst 0,7 m för att kunna identifieras. Valplattor bör läggas minst 0,7 x 0,7 m. Signalplattor får aldrig användas på ytor avsedda för motorfordon eller cyklar. Trappor och ramper Där det finns trappor bör alternativ och likvärdig väg som rörelsehindrade kan använda finnas. Längre trappor och ramper avdelas med vilplan. Början och slut på trappor och ramper bör utmärkas. Bäst sker det genom att gångriktningen bryts t ex genom att den parallellförskjuts. Trappor bör vara tydligt markerade med kontrasterande ljushet på första och sista steget i varje trapplopp samt vara väl belysta, se FIGUR 4-5. FIGUR 4-5 Trappa För att ge synskadade och rörelsehindrade god gångsäkerhet bör trappor utföras med likformiga steg. Trapporna bör vara slutna så att ledarhundar inte kan se igenom trappen och oroas av saker under denna. Trappsteg med nos medför risk för att snava och bör därför undvikas. Lämpligt stegutförande framgår av FIGUR 4-6. Bredden bör vara minst 1,3 m. Antalet steg mellan vilplan bör vara högst 8. 58 VGU VV publikation 2004:80 2004-05

FIGUR 4-6 Lämpligt stegutförande För personer med barnvagn, rollator eller rullstolsburna bör en ramp finnas som alternativ till trappa längs gångväg. För ramper gäller samma lutningskrav som för övriga delar av G-nätet, se del Sektion tätort - gaturum. Ramp bör förses med avåkningsskydd för att hindra att rullstolsburna personer åker av den. Detta kan utgöras av en minst 0,15 m hög kant eller av räckesrör på höjden 0,05-0,3 m. Vilplan Vilplan i trappor och ramper utformas med max 2 % längslutning. I trapp bör vilplan vara minst 1,3 m långt. I ramp bör längden vara minst 2,0 m. Vilplan bör förses med bänk, som bör placeras så att den inte utgör ett hinder. Ledstång Trappor och ramper med 8 % lutning eller mer utförs med ledstång på båda sidor, se FIGUR 4-7. Om avåkningsskydd finns på ramp måste även ledstång anordnas. Ledstången bör nå minst 0,3 m utanför trappas början och slut samt dras förbi vilplan. Den bör ha cirkulärt tvärsnitt med diametern ca 40 mm och sitta på cirka 0,9 m höjd över gångytan. Räcke och ledstång skall förses med en markföljare 0,1-0,3 m över mark då risk annars finns att synskadade kan gå in i räcket, eller inte känna kanten. FIGUR 4-7 Exempel på ledstångsutformning VGU VV publikation 2004:80 2004-05 59