Tidiga vetenskapsutövare i Japan Hans Majestät Kejsare Akihito är iktyolog och har publicerat 26 artiklar i det japanska iktyologiska sällskapets tidning. Man har sagt mig att detta är en specialutgåva tillägnad Vetenskap i Japan. Eftersom vetenskapen söker sanningen och vetenskaplig teknik ställer sanningen till människans förfogande är det önskvärt att den här typen av studier genomförs i ett samarbete som överskrider såväl nationella som andra typer av gränser. Det gläder mig att jag vid mina besök på olika forskningsinstitut i Japan under senare år ofta har träffat på utländska forskare. Genom mina egna studier i iktyologi har jag blivit mycket medveten om hur viktigt internationellt samarbete är för vetenskapliga studier. Med tacksamhet erinrar jag mig att var och en av de rapporter jag har publicerat vilar på ett outtröttligt samarbete med människor i andra länder. Det skulle glädja mig om denna utgåva, "Vetenskap i Japan", fördjupade förståelsen för vårt vetenskapliga arbete och ytterligare bidrog till ett internationellt utbyte. När jag tänker på hur vetenskapen har utvecklats i Japan är det det oförtrutna arbete som utfördes under en tid när kommunikationen med främmande länder var begränsad som jag kommer att tänka på. Jag har inte studerat vetenskapshistoria, men är intresserad av området, och med anledning av denna specialutgåva vill jag uttrycka min erkänsla för dessa tidiga vetenskapsutövare i Japan. Japan lärde i gamla tider av den kinesiska civilisationen, men det var först under den senare hälften av 1500-talet som landet kom i kontakt med europeisk vetenskap. Det sägs att Tanegashima, en ö i södra Japan, 1543 besöktes av portugiser som introducerade invånarna för eldvapen. Inom bara ett fåtal år hade dussintals gevär tillverkats på ön och tillverkningstekniken hade börjat spridas över landet. Under tiden återvände portugiserna hem med berättelser om Japan och snart blev portugisiska skepp lastade med handelsvaror en allt vanligare syn i japanska hamnar. Efter 1549 kom Francisco Xavier och flera andra jesuiter till Japan, både som missionärer och förmedlare av europeisk bildning. Det var till exempel under den här perioden som japanerna fick veta att jorden är rund och för första gången kom i kontakt med europeisk medicinsk utövning, som till exempel kirurgi, som inte var en del av traditionell kinesisk medicin. Copernicus teori, som formulerades samma år som de första portugiserna gick i land i Japan, introducerades emellertid inte i Japan vid den här tiden. Japan var under många år uppdelat mellan olika fältherrar och enades först av Oda Nobunaga (1), som hade samlat en ansenlig vapenarsenal, och senare av Toyotomi Hideyoshi, som efterträdde Nobunaga, hans herre. Efter Hideyoshis död utnämnde kejsaren 1603 Tokugawa Ieyasu, en av fältherrarna, till shogun. Hans ättlingar, familjen Tokugawa, fortsatte att regera landet fram till 1867. Nationell isolering Utbytet med Portugal och andra europeiska länder, som hade så stort inflytande på japansk bildning och japansk teknik, varade inte längre än 100 år. Under
Tokugawashogunatet förbjöds kristendomen och i Japan inleddes en period av nationell isolering. Fram till 1639 hade förordningar utfärdats som förbjöd japaner att lämna eller återvända till Japan och som nekade spanjorer och portugiser inträde i landet. Endast kineser och holländare, som uteslutande hade kommit till Japan i syfte att bedriva handel, tilläts att stanna. Holländarna hänvisades till den lilla konstgjorda ön Dejima utanför Nagasaki, där de upprätthöll en handelsstation, och de var inte tillåtna att besöka fastlandet förutom när de reste till Edo (dagens Tokyo) för att besöka shogunen. Den här situationen varade i mer än 200 år, tills den amerikanska flottan anlände 1853 och ett freds- och vänskapsavtal skrevs under mellan USA och Japan. Under perioden av nationell isolering i Japan såg Europa många nya framstående vetenskapsmän, som Newton, Lavoisier och Linné, och man gjorde stora vetenskapliga framsteg samtidigt som den europeiska bildningen i Japan minskade år från år till följd av de hårda restriktionerna för utbyte med Europa. Engelbert Kaempfer, som vistades i Japan mellan 1690 och 1692 som läkare på den holländska handelsstationen, samlade in en häpnadsväckande mängd information om landet och publicerade senare boken Japans historia. Anmärkningsvärt nog skildrar inte boken någonstans ett utbyte med japanska vetenskapsmän, förutom i en hänvisning till en av shogunens läkare som kommit för att söka medicinska råd under ett av hans två besök i Edo i sällskap med chefen för den holländska handelsstationen. Tokugawa Yoshimune 1716 kom emellertid Tokugawa Yoshimune till makten som den åttonde shogunen och i och med det började situationen i landet att förändras. Yoshimune sökte kunskap om det europeiska samhället hos chefen för den holländska handelsstationen när denne besökte Edo. Han beställde dessutom böcker och andra varor från Europa och uppmuntrade till studier i det holländska språket. När han påbörjade en kalenderreform fick han förslaget att den nya kalendern inte skulle grunda sig på den kinesiska kalendern, som innehöll flera felaktigheter, utan på den europeiska. Därefter godkände Yoshimune import av kinesiska översättningar av europeiska vetenskapliga verk som inte hade någon anknytning till kristendomen. Regeringen hade under en längre tid strävat efter att minimera kontakten mellan japaner och utlänningar, men från och med nu började en önskan om att lära av den långt framskridna europeiska vetenskapen att sprida sig. Det skedde även förändringar på det medicinska området. Vissa läkare som var utbildade inom kinesisk medicin började ifrågasätta den och anslöt sig istället till idéerna kring försök och experiment och visade stort intresse för de mycket exakta anatomiska bilderna i holländska medicinska böcker. En av dessa läkare var Yamawaki Toyo, en läkare vid hovet i Kyoto. Han närvarade vid den första officiellt godkända dissekeringen av en människokropp och publicerade för första gången i Japan 1759 en redogörelse över dissekeringen i ett flertal anatomiska illustrationer under titeln Zoshi (Record of Internal Organs) (Zoshi (Redogörelse över inre organ)). Men eftersom praktiskt taget inga läkare kunde läsa holländska böcker vid den här tiden (med undantag för vissa tolkar i Nagasaki som studerade medicin för holländska läkare) blev de tvungna att nöja sig med att titta på illustrationerna.
Det var under den här perioden som Ontleedkundige Tafelen (Anatomiska tabeller), som ursprungligen skrevs på tyska av Johan Adam Kulmus 1734, översattes från holländska till japanska och publicerades under titeln Kaitai Shinsho (Nya anatomiboken) av en grupp läkare där bland andra härskaren Obamas läkare, Sugita Genpaku, ingick. Anledningen till den här översättningen var en inbjudan som Genpaku och två av hans kollegor, Maeno Ryotaku och Nagagawa Jun an, fick om att delta vid dissekeringen av kroppen av en avrättad brottsling. De tog med sig Kulmus Anatomiska tabeller och noterade först och främst att bilderna i boken var extremt exakta och därefter att det de såg inte stämde med gammal kinesisk teori. Nästa dag beslutade sig Genpaku och hans kollegor för att översätta Anatomiska tabeller och samlades hemma hos Ryotaku för att påbörja arbetet. Eftersom det vid den här tiden inte fanns någon holländsk-japansk ordbok kantades arbetet av en lång rad enorma svårigheter. Ryotaku kunde lite holländska sedan sin studietid i Nagasaki, men Genpaku, som var nästan 40 år, kunde inte ens alfabetet. Senare skriver Genpaku i sin bok Rangaku Koto Hajime (Början till holländska studier) att han och hans kollegor hade kämpat en lång vårdag med en så kort mening som Ögonbrynen är det hår som växer ovanför ögonen och när kvällen kom var de fortfarande osäkra på vad den betydde. Nya anatomiboken publicerades slutligen 1774, tre år efter att översättningsarbetet hade påbörjats. Nya anatomibokens betydelse Publiceringen av Nya anatomiboken kom att få stor betydelse för den vetenskapliga utvecklingen i Japan. För det första avslöjade den felaktigheter i kinesisk medicinsk litteratur som tidigare hade varit den enda informationskällan för japanska läkare, och belyste vikten av att lära sig genom direkt observation och att vara öppen för nya idéer. Nya anatomiboken påpekar till exempel att även om man bevittnar en dissekering av en människa kan man inte acceptera vad man ser om man tankemässigt fortfarande är bunden till traditionella idéer. Alltså kan man inte ta steget in i en värld av ny medicinsk vetenskap utan att lämna sina gamla uppfattningar bakom sig och låta sinnet genomgå en fullständig förvandling. För det andra fungerade den som fokus för läkare i Edo med ett gemensamt intresse för europeisk vetenskap. Många av dessa kom senare att lämna viktiga bidrag till utvecklingen av såväl holländskt vetande som europeisk medicin i Japan. För det tredje ville Genpaku lämna ett bidrag till samhället med sin översättning. Han hoppades att boken skulle komma allmänheten till del så snabbt som översättningsprocessen kunde tillåta. På den punkten skilde han sig inte bara från Ryotaku, som lade större vikt vid att översättningen skulle vara exakt, utan även från den allmänna praxisen vid den här tiden där en läkare oftast hänvisade till sin verksamhet som tillhörande en viss skola och endast förde sina kunskaper vidare som hemligheter till sina elever. Dessutom ville Genpaku att hans arbete skulle komma till nytta, inte bara för japanerna utan även för den kinesiska befolkningen. Nya anatomiboken skrevs på klassisk kinesiska, som också välutbildade japaner brukade läsa, och även om det inte är helt bevisat att boken faktiskt lästes i Kina finns det vissa kinesiska termer som Genpaku skapade under översättningen från holländska, som till exempel ordet för nerv, shinkei, som idag används allmänt i både Japan och Kina. Här kan man
ana hans önskan om att en universellt tillämpbar medicinsk vetenskap skulle utvecklas. I det sista avsnittet av Början till holländska studier ser Genpaku nöjt tillbaka på sitt mer än 80-åriga liv. Han liknar översättningen av Nya anatomiboken vid en droppe olja som sprider sig över vattenytan och uttrycker sin glädje över hur holländskt vetande sprider sig över landet och över att nya översättningar publiceras år från år, mycket tack vare att det råder fred i landet. Genpaku har gjort en stor insats för japansk medicinsk vetenskap och för utvecklingen av holländskt vetande. Hans bidrag bestod emellertid av undervisning och inte av egna medicinska insatser. Kagawa Gen etsu Kagawa Gen etsu är ett exempel på en man som genom egen forskning och medicinsk erfarenhet som obstetriker har bidragit till att den medicinska vetenskapen gått framåt i Japan. Gen etsu föddes år 1700, 33 år före Genpaku. Det sägs att Gen etsu studerade medicin i Kyoto samtidigt som han försörjde sig genom att handla med begagnade metaller som koppar och järn och som massör/akupunktör och att han inte hade någon särskild lärare. Även om han inte kunde läsa holländska hänvisade han till holländska medicinska böcker och läste kinesisk medicinsk litteratur. Gen etsu lade största vikt vid vad han kunde se med egna ögon och vad han kunde röra vid med sina händer. En av hans främsta insatser var att han utvecklade en ny förlossningsmetod som innebar att man kunde förlösa en kvinna med en järnkrok om fostret var dött och moderns liv var i fara. Den här metoden gjorde det för första gången möjligt att rädda moderns liv. Gen etsu gav 1765 ut sin bok Sanron (Obstetrisk teori). Här beskriver han sin upptäckt att ett barn i sin mors sköte normalt är placerad med huvudet nedåt. I Nya anatomiboken, som publicerades nästan 10 år efter publiceringen av Obstetrisk teori, kommenterade Genpaku att han hade tvivlat på Gen etsus teori eftersom den stred mot den traditionella uppfattningen och han inte kunde få den bekräftad i någon av de holländska anatomiböckerna. Genpaku fick senare möjlighet att titta i en engelsk bok i obstetrik vars bilder bekräftade Gen etsus teori. När Genpaku insåg sitt misstag lovordade han Gen etsus arbete, erkände att det varit fel av honom att tvivla på teorin och bad om ursäkt för att han så lätt hade tvivlat på något han aldrig hade sett och inte hade kunnat bekräfta. Något Genpaku och Gen etsu delade var kärleken till människorna. Gen etsus inställning speglas i hans sista instruktioner, uttryckta i en dikt som kan översättas med Fortsätt denna min väg som infriar himlens och jordens välsignelser, och rädda folket. Vid cirka 70 års ålder skrev Genpaku i sin bok, Keiei Yawa (Nattliga dialoger med min egen skugga): Om du anförtros en patient måste du se på honom precis som du skulle se på din sjuka hustru eller ditt sjuka barn, och du ska behandla honom eftertänksamt och med yttersta vänlighet. Oavsett om dina patienter är mycket fattiga och oansenliga, eller mycket rika och av hög rang, ska du ge dem exakt samma medicinska behandling och ska aldrig göra någon åtskillnad dem emellan. Carl Peter Thunberg, Linnés lärjunge
Under andra halvan av 1700-talet blev det europeiska inflytandet i Japan avsevärt tydligare. Det var under den här perioden som Carl Peter Thunberg, Linnés lärjunge och senare professor vid Uppsala universitet, kom till Japan som läkare vid den holländska handelsstationen i Nagasaki. Syftet med Thunbergs besök, ett år efter publiceringen av Genpakus Nya anatomiboken, var att forska i botanik och trots den strikta nationella isoleringen lyckades han samla in ett stort antal växter och djur. Hans böcker Flora Japonica och Fauna Japonica publicerades vid hans hemkomst och innehöll 812 respektive 334 arter. Trots att han bara stannade ett år i Japan (1775 till 1776) gav han ut en detaljerad redogörelse för sina resor här. I sin bok kommenterade han att vetenskapen i allmänhet kommer till oändlig korta i Japan jämfört med de höjder den har nått i Europa men att konst och tillverkning bedrivs i varje del av landet och når i vissa fall en perfektion som till och med överstiger den i Europa samt att de utförde utsökta järn- och koppararbeten. Thunberg följde med chefen för den holländska handelsstationen till Edo, vilket gav de japanska vetenskapsmännen tillfälle att träffa honom. Bland dem som besökte honom i Edo var två läkare som arbetade med översättningen av Nya anatomiboken, Katsuragawa Hoshu, shogunens egen läkare, och Nakagawa Jun'an, som arbetade för samma herre som Genpaku. Om dessa läkare skrev Thunberg: de två hovläkarna, mina högt älskade elever, som besökte mig nästan varje dag, hade, genom min trägna möda och sin egen outtröttliga strävan, gjort betydande framsteg på vetenskapens område. Hoshu kommenterade om Thunberg att han aldrig hade träffat en man med så djup kunskap inom ett så brett spektrum av akademiska ämnen. Det var en anmärkningsvärd skillnad i den japanska attityden gentemot europeiska vetenskapsmän vid den här tiden jämfört med under Kaempfers vistelse i Japan. Hoshu och Jun an fortsatte sin kommunikation med Thunberg även efter att han hade återvänt hem, och vissa av de brev de skrev till honom förvaras på Uppsala universitet. När jag för flera år sedan besökte universitetet såg jag dessa brev och blev djupt rörd vid tanken på att redan för så länge sedan, och till och med under den nationella isoleringen, hade kommunikationen ändå kunnat fortsätta på detta sätt mellan japanska och svenska vetenskapsmän. Precis som Genpaku med glädje noterade i Början till holländska studier, gjordes stora framsteg under tidigt 1800-tal varefter fler och fler böcker inom olika områden av europeisk vetenskap publicerades. Men det var svårt att tillgodogöra sig europeisk vetenskap uteslutande från böcker och det fanns inte många européer i Japan som kunde lära ut den. Situationen förändrades dock radikalt när Philipp Franz von Siebold anlände till Japan 1823 som läkare på den holländska handelsstationen. Hans uppdrag, så som det beskrevs av chefen för handelsstationen, var att undervisa de japaner som ville studera medicin och andra vetenskapliga områden samt att hjälpa dem som sökte medicinsk vård. Eftersom den nationella isoleringen vid den här tiden hade lättat något kunde Siebold resa till Dejima för att undervisa. Under sin fem år långa vistelse hade han fler än femtio elever och många andra hade kontakt med honom. 200 års isolering bryts
Tjugo år senare skrev Japan under avtal, först med USA och sedan med europeiska länder, som avslutade den nationella isolationistiska politik som hade varat i mer än 200 år. 1867 övergick den politiska makten från den femtonde och sista shogunen, Tokugawa Yoshinobu, till den nya regering som hade bildats under Kejsar Meiji, som nyligen, bara 15 år gammal, hade bestigit tronen. Den nya regeringen inrättade ett centraliserat skolsystem med både universitet, småskaliga privatskolor och skolor som drevs av lokala herrar som fram till dess hade drivits oberoende av varandra. I detta nya system uppmuntrade man starkt studier av västerländsk vetenskap. 1871 lade Yamao Yozo, senare minister för offentliga arbeten och under 36 år ordförande för JFES (Japan Federation of Engineering Societies) och tidigare student vid universitet i London och skeppsbyggnadslärling i Glasgow, ett förslag där han starkt pläderade för att man skulle starta en teknisk högskola och där han säger att: Även om det inte finns någon industri i Japan just nu så kommer den man som vi utbildar att finna en. Dessa ord förmedlar den tidens sinnesstämning och handlingskraft. Samtidigt som många omgivande länder koloniserades längtade japanerna efter fred och efter att utveckla sitt land. De som studerade holländsk och europeisk vetenskap arbetade inte bara för att utveckla vetenskapen i Japan, utan hade även med sin kunskap om världsangelägenheter, stort inflytande när det gällde att öppna upp landet gentemot världen och dess framtida inriktning. Fukuzawa Yukichi, grundaren av Keiouniversitetet och en person med stort inflytande på skapandet av en ny japansk ordning, var en av dem som tillbringade sin ungdom på en skola där man undervisade i holländskt vetande. 1890, det år när den första kejserliga riksdagen sammankallades i Japan, erinrar sig Yukichi i förordet till den andra upplagan av Början till holländska studier (2) att varje gång vi läste boken tänkte vi på de stora svårigheter som dessa pionjärer hade gått igenom, vi förvånades över deras mod och greps djupt av deras brinnande passion, och alla grät av rörelse. Han fortsätter: Den här boken kommer inte bara att sprida berättelsen om våra föregångares stora ansträngningar över hela Japan, utan den kommer även att visa alla människor i hela världen att i Japan, ett land i Fjärran Östern, spirade västerländsk civilisation och slog rot i akademiska kretsar så tidigt som för mer än hundra år sedan, och att dagens snabba utveckling inte är någon slump." Ytterligare hundra år har gått sedan dess och vi kan glädja oss åt att tack vare många vetenskapsmäns hårda arbete har vetenskapen i Japan fortsatt sin starka utveckling och har kunnat bidra till vetenskapen i världen. Samtidigt kan jag inte låta bli att med tacksamhet och respekt minnas de människor som outtröttligt uppbjöd sina ansträngningar för att utveckla vetenskapen i Japan då den befann sig i sin linda, under de svåra förhållandena under den nationella isoleringen, utan lärare och helt beroende av böcker som kom från Europa. NOTER 1. Alla japanska namn anges med efternamnet först, enligt japansk sed. 2. Början till holländska studier fanns endast som handskrift fram till 1870.
3. Jag vill tacka Y. Kimura, S. Ito, T. Haga och Y. Murakami för kritiska kommentarer om innehållet i denna artikel och Y. Karita och J.J. Boccellari för hjälp med det engelska manuskriptet.