Modersmålsundervisning i finska i Göteborg. en kartläggning av situationen då och idag

Modersmålsundervisning i finska i Göteborg en kartläggning av situationen då och idag

Finskt förvaltningsområde/ Suomen kielen hallintoalue Upprättad av Margit de Boer Handledare Antti Yliselä Enheten för Mänskliga rättigheter Stadsledningskontoret Göteborgs Stad Vår 2014 2

Sammanfattning Denna rapport har upprättats i syfte att få en samlad bild om modersmålsundervisning i finska i Göteborg, både vad gäller utformning och deltagande i ämnet. Förutsättningar för modersmålsundervisning i finska har sett mycket olika ut under flera årtionden i Göteborg och rapporten granskar denna utveckling för att bättre kunna förstå och analysera dagens situation. Efter en historisk genomgång presenteras statistik om deltagande i modersmålsundervisning i finska. Sedan analyseras en intervju med en modersmålslärare samt olika utredningar om ämnets praktiska organisering och arbetsvillkor för lärare idag. Utredningen visar att skiftande inställningar till flerspråkighet, olika politiska klimat och juridiska ändringar har haft en stor påverkan på ämnets utformning i praktiken. Av särskild betydelse var 90-talets decentralisering som medförde en skarp nedgång i deltagandet. Denna utveckling har inte vänt i och med uppkomsten av minoritetslagstiftningen och idag är deltagandet fortfarande relativt lågt. Även om senare år visar små förbättringar finns många utmaningar kvar, bland annat när det gäller ämnets låga status i skolan och ibland också oattraktiva arbetsvillkor för modersmålslärare. Olika granskningar av Sveriges tillhandahållande av modersmålsundervisning pekar på strukturella brister, och den allmänna tendensen är att ämnet bortprioriteras. Utifrån utredningens resultat presenteras slutligen förslag på åtgärder för att förbättra kvalitén på modersmålsundervisningen och öka deltagandet i ämnet. 3

Innehåll 1. Inledning... 5 1.1 Syfte...5 1.2 Upplägg och Metod...6 2. Historisk översikt... 8 2.1 Efterkrigstid fram till 80-talet: från assimilationspolitik till aktivt stöd för tvåspråkighet...8 2.21980- och 90-talet: Lagändringar och decentralisering...9 2.32000-talet: Ny minoritetspolitik och förstärkta rättigheter... 11 3. Deltagande i modersmålsundervisning i finska... 13 3.1 Om statistiken... 13 3.2 Statistik för grundskolan i hela Sverige... 14 3.3 Statistik för grundskolan i Göteborg... 16 4. Organiseringen av modersmålsundervisningen... 18 4.1 Förutsättningar i Göteborg... 18 4.2 Förutsättningar i Sverige... 20 5. Slutdiskussion... 23 6. Referenser... 25 7. Bilagor... 28 Bilaga 1 - Finska medborgare: demografisk spridning 1984... 28 Bilaga 2 - Andra generationen sverigefinnar: demografisk spridning 2012... 29 Bilaga 3 - Grundsärskolan, antal deltagande elever... 30 Bilaga 4 - Gymnasiesärskolan, antal deltagande elever... 31 4

1. Inledning 1.1 Syfte Språk är en viktig kulturbärare och en central del i skapandet av gruppers gemensamma identitet. Den sverigefinska minoriteten är den till antal största minoriteten i Göteborg men också på många sätt en osynlig minoritet. Avsaknaden av tydliga gemensamma markörer för finskheten har gjort att finska språket ofta betraktas som särskilt betydelsefullt bland den sverigefinska minoriteten (Svenska Kyrkan 2013a). Språkrättigheterna har därför mödosamt försvarats under många årtionden av den sverigefinska minoriteten i Göteborg och de har uppfyllts i mycket skiftande utsträckning genom åren. Stor vikt bör läggas vid barnens tillgång till språk om minoritetsspråken ska ha en framtid i samhället. Även i lag (2009:724) om nationella minoriteter stipuleras att barns språk och kulturella identitet ska främjas särskilt. Modersmålsundervisning erbjuder en möjlighet för sverigefinnar att bevara och stärka finskan. Undervisningen innebär att berättigade elever i grundskolan och gymnasiet får möjlighet att läsa finska språket och finsk litteratur. På så sätt får barnen möjlighet att utveckla sitt språk och sin sverigefinska identitet också utanför hemmet. Undervisningens utformning har dock regelbundet varit föremål för kritik, och antalet deltagande elever i dagens Göteborg är lågt jämfört med hur situationen såg ut på 70- och 80-talen. För att förstå detta förhållande är det nyttigt att granska hur modersmålsundervisningen har organiserats genom tiderna, från efterkrigsåren - som präglades av stora vågor av finsk invandring till dagens situation. Detta möjliggör en jämförelse och identifiering av områden där det behövs fler satsningar utifrån tidigare erfarenheter och dagens situation. Att kartlägga vad som hänt med modersmålsundervisningen är särskilt angeläget i Göteborg med hänsyn till storleken på den sverigefinska minoriteten i staden. Det bor ca 30 000 sverigefinnar i staden, och kommunen ingår sedan 2011 i förvaltningsområdet för finska språket. 1 Vikten av att granska utbildning blir ännu mer tydlig när man tittar på sverigefinnarnas demografiska sammansättning. Diagram 1 (s. 5) visar antal sverigefinnar som bor i Göteborg efter ålder år 2012. I diagrammet kan utläsas att de flesta sverigefinnar är barn, ungdomar eller unga vuxna. Sverigefinnar i åldrarna 0-19 utgör 32 % av alla sverigefinnar i Göteborg. Dessutom är också en stor del unga vuxna: 36 % befinner sig mellan 20-39 år, vilket betyder att antalet barn förväntas öka ytterligare under de närmaste åren. Dessa barn är mestadels 3:e generations sverigefinnar och det finska språkets ställning har många gånger försvagats hos dem jämfört med den första och andra generationen. 1 Det är viktigt att komma ihåg att rätten till undervisning i modersmål regleras i skollagen (2010:800) och gäller för alla elever i hela landet oavsett om eleven hör till en nationell minoritet eller inte. Nationella minoritetsspråk omfattas däremot i skollagen av mildare krav jämfört med andra modersmål vad gäller gruppstorlek och om huruvida språket är umgängesspråket hemma eller inte. Att Göteborg är en del av det finska förvaltningsområdet har därmed inget direkt samband med rätten till modersmålsundervisning i grundskola och gymnasieskola. I förvaltningsområdena har sverigefinnar ett förstärkt skydd som bland annat innebär att Göteborgs Stad ska säkerställa den sverigefinska minoritetens rätt till helt eller delvis finsk förskoleverksamhet. 5

Diagram 1. Antal sverigefinnar i Göteborg efter ålder. Källa: SCB med bearbetningar av Stadsledningskontoret vid Göteborgs Stad Behovet att granska modersmålsundervisningen är alltså stort, både med hänsyn till det finska språkets signifikans för den sverigefinska minoriteten och barnens speciella roll i denna kontext. 1.2 Upplägg och Metod Utredningen börjar i avsnitt 2 med en översikt av hur modersmålsundervisning har utvecklats från efterkrigstiden fram till 2000-talets nya minoritetspolitik. Här beskrivs de olika förutsättningarna för sverigefinnars tillgång g till undervisning i finska samt Sveriges skiftande politik genom tiderna. Denna del bygger mest på primärforskning, granskningar från myndigheter samt lagtexter. I avsnitt 3 presenteras en statistisk analys som redogör för antal deltagande och berättigade elever i ämnet finska som modersmål över tid. Det görs också en jämförelse med dagens situation. Sedan görs en djupanalys i avsnitt 4 av dagens förutsättningar för modersmålsundervisning i Göteborg följt av en analys för hela Sverige, inklusive en beskrivning av praktisk organisering av arbetet som modersmålslärare och de arbetsvillkor som gäller för modersmålslärare. Källorna i detta avsnitt formas av en intervju med en modersmålslärare, uppgifter från Språkcentrum vid Göteborgs Stad samt olika granskningar av bland annat Skolinspektionen och Europarådet. I slutdiskussionen, avsnitt 5, sammanfattas rapportens resultat. Att ta fram statistik om den sverigefinska minoriteten är inte helt problemfritt. Data om sverigefinnar är svårtillgängliga och den svenska staten Ssaknar språkstatistik. Den statistiska genomgången i denna utredning riktar sig in på antal berättigade samt deltagande elever 6

men inte heller dessa siffror är helt tillförlitliga. Detta gäller särskilt data om antal berättigade elever i finska som modersmål då dessa uppgifter inte alltid kartläggs. Pålitligheten på statistiken behandlas mer utförligt i avsnitt 3.1. Vidare är det viktigt att påpeka att vissa uppgifter bara är tillgängliga för Sverige som helhet medan andra data som behandlas är specifika för Göteborg. Urvalet av vilka år som redogörs för baseras på relevans samt uppgifternas åtkomlighet. Skolverkets och SCB:s statistik om modersmålsundervisning har fokuserat på grundskolan med ytterst få uppgifter om gymnasieelever. Därför fokuserar den statistiska genomgången i denna rapport på grundskolan. Skolinspektionen har dock genomfört en granskning av gymnasieskolors fullgöranden vad gäller att erbjuda och anordna modersmålsundervisning i Göteborg. Denna granskning ger värdefulla uppgifter för gymnasieskolan som redogörs för i del 4.1. Intervjun som används som informationskälla i del 4.1 genomfördes med en anonym modersmålslärare i Göteborg som har erfarenhet av modersmålsundervisning i kommunala grund- och gymnasieskolor. Utredningar av bland annat Skolinspektionen och Språkrådet kompletterar bilden vad gäller undervisningens villkor och modersmålslärarens uppfattning om sitt yrke. 7

2. Historisk översikt 2.1 Efterkrigstid fram till 80-talet: från assimilationspolitik till aktivt stöd för tvåspråkighet Sverige har präglats av finskt inflytande sedan flera århundraden tillbaka. Finska har varit ett inhemskt språk i Sverige sedan medeltiden och fram till 1809 styrdes Finland och Sverige under en gemensam regent (von Wright 1997). I Göteborg blev den finska närvaron särskilt påtaglig under efterkrigstiden. Under 1941-45 kom uppskattningsvis 65000 finska krigsbarn till Sverige. Många återvände till Finland efter kriget men vissa bodde kvar - bland annat i Göteborg - eller flyttade tillbaka på senare år. I en kartläggning (Eric De Geer 1980) kommer man fram att av de finländare som bodde i Göteborg och som hade vistats i Sverige minst 16 år, var ungefär 15 % före detta krigsbarn. Under 1960- och 70-talet kom en ny och större invandrarvåg som innebar en kraftig ökning av antalet finländare i staden. Många av dem som kom till Göteborg under denna period gjorde så av ekonomiska skäl och drogs till stadens industrier där de påbörjade arbete bl.a. i Volvos och SKFs fabriker (Heed 2003). Enligt De Geers kartläggning år 1984 bodde det totalt 10 102 finska medborgare i Göteborg. Gruppen uppvisade en stor geografisk spridning i Göteborg men koncentrerade sig i de nordöstra förorterna (bl. a. Bergsjön, Gårdsten, Lövgärdet och Hammarkullen) samt på Hisingen från Biskopsgården till Backa. Tyngdpunkten på Hisingen låg i Tuve som följd av Volvos närvaro i stadsdelen (De Geer 1989, se bilaga 1). I efterkrigstiden rådde det en enspråkighetsnorm i Sverige: om man som invandrare ville integrera i det svenska samhället förväntades man tillägna sig det svenska språket så fort som möjligt. Att tala finska ansågs som fult och förknippades med låg status. I Sisuradios dagsaktuella kampanj Våga finska har många vittnat om hur sverigefinnar på den tiden skämdes över sitt ursprung och att man blev tillsagd att inte prata finska med barnen (Hermans 2013). Det fanns inte heller något erkännande från svenska statens sida om sverigefinnarnas långa historiska närvaro i Sverige och deras speciella ställning som minoritet. I mitten av 1960-talet uppstod dock så småningom en livlig samhällsdebatt angående den svenska invandrarpolitiken, och försvenskningsidealet började ifrågasättas. År 1968 tillsatte regeringen den såkallade invandrarutredningen. Utredningens resultat ledde slutligen till riksdagens proposition (1975:26) om en ny invandrarpolitik som stödjer flerspråkighet och invandrarnas utövande av sin kultur. Propositionen framhåller att Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten (s. 1). Reformen innebar en nyvunnen frihet för sverigefinnar att bygga upp en egen identitet, och så småningom förbättrades också förutsättningarna för elever att få undervisning i och på finska i svenska skolor (Björklund 2010). I slutet av 1960-talet hade hemspråksundervisning 2 redan införts som frivilligt åtagande (Språkrådet 2011), men år 1977 trädde hemspråksreformen i kraft och därmed inleddes ett nytt inslag i Sveriges färska multikulturella politik. Reformen innebar att kommuner nu hade 2 Beteckningen hemspråksundervisning användes fram till den 1 augusti 1997. Då infördes den nya benämningen modersmålsundervisning. 8

en skyldighet att erbjuda undervisning i hemspråket samt studiehandledning på språket. Det rådde stor politisk enighet om värdet av hemspråksundervisning både för barnets inlärning av det svenska språket och dess utveckling av en egen identitet. Undervisningen betraktades som så pass essentiell att politikerna till och med övervägde att göra den obligatorisk för alla elever med annat modersmål än svenska (Borevi & Strömblad 2004). Den slutliga varianten blev dock att undervisningen skulle erbjudas till alla berättigade elever som så önskade. Enligt reformen var en elev vars modersmål utgjorde ett levande inslag i hemmiljön berättigad att få hemspråksundervisning. Hemspråkslärare utbildades på den såkallade hemspråkslärarlinjen. Tanken med hemspråksundervisningen var att den skulle ges på jämlika villkor som alla andra ämnen i skolan. Därför skulle den äga rum på elevens egen skola och inom ordinarie skoltid. Detta innebar också att hemspråksundervisningen skulle ersätta andra ämnen. Till finansiering fick kommunerna ett statsbidrag som motsvarade 1,1 lärarveckotimme för varje grundskoleelev och 0,75 lärarveckotimme för varje gymnasieelev. Sedan fick kommunerna själva bestämma hur resurserna skulle fördelas och hur undervisningen skulle organiseras. Undervisningen var tänkt att bli utformad efter varje elevs behov (Hyltenstam & Tuomela 1996). I praktiken fungerade undervisningen dock inte alltid enligt dessa bestämmelser. Exempelvis skedde urvalet av de ämnen som hemspråksundervisningen skulle ersätta ofta slumpmässigt och med föga hänsyn till barnets särskilda behov. Inte heller blev undervisningstiden anpassad efter varje elevs behov utan alla elever tilldelades samma antal timmar (Tuomela 2001). Trots svårigheterna med hemspråksreformen verkade den nya politiken ha en gynnande effekt på finskundervisningen i Göteborg. I Tuve öppnades år 1970 Göteborgs första finskspråkiga grundskoleklass, och i början av 80-talet fanns det redan 127 lärare i finska i grundskolan och gymnasieskolan i Göteborg, antingen som lärare i finska eller i finska klasser. Antalet tvåspråkiga klasser där det undervisades på både svenska och finskagenomgick en kraftig ökning och det fanns även 9 speciallärare. Dessutom erbjöds vid Göteborgs Universitet från 1976 lärarutbildningar i finska för klasslärare och hemspråkslärare, senare även för grundskollärare (Heed 2003). Vid Göteborgs universitet förekom undervisning i finska fram till 1996 (GU-Journalen 2014). 2.2 1980- och 90-talet: lagändringar och decentralisering Från och med mitten av 1980-talet blev ett ändrat politiskt klimat kännbart, då regeringen började föreslå riktade besparingar på hemspråksundervisning. I flera av regeringens budgetpropositioner påpekades att skolor kunde bespara på just hemspråksundervisningen till exempel genom att undervisa i större elevgrupper. Fler resurser riktades nu på svenskspråkig utbildning istället. De politiska signalerna tydde alltså på att hemspråksundervisning inte längre värderades som det gjordes förr. Attityden till tvåspråkighet och mångfald hade blivit negativare (Borevi & Strömblad 2004). År 1985 trädde en lagändring i kraft som medförde en snävare definition på vilka elever var berättigade till undervisningen. För att en elev skulle vara berättigad måste nu minst en förälder eller vårdnadshavare ha språket som modersmål, och dessutom måste språket vara dagligt umgängesspråk i hemmet. År 1991 kom en ny bestämmelse som ytterligare 9

begränsade rätten till undervisningen: kommunerna var endast skyldiga att anordna hemspråksundervisning om det fanns minst fem elever i gruppen (prop 1990/91:18). Den tredje stora förändringen för hemspråksundervisning, decentraliseringen, skedde också år 1991. Decentraliseringen innebar att kommuner inte längre fick ett öronmärkt statsbidrag för hemspråksundervisning, utan ett samlat kommunbidrag. Kommunerna fick nu själva avgöra hur de ville fördela resurserna. Under påverkan av de negativa signalerna som sändes ut från regeringen minskade kommunerna sitt stöd till hemspråksundervisning dramatiskt (Hyltenstam & Tuomela 1996). De nya reglerna fick omedelbara konsekvenser. Från och med år 1991 skedde en stor minskning av antalet deltagande elever och en motsvarande skarp nedgång av antalet hemspråkslärare. Hemspråkslärare i alla språk i svenska skolor hade gått upp i antal från 3 800 år 1980 till 4 700 år 1989, men år 1992 fanns bara 2 660 lärare kvar (Hyltenstam & Tuomela 1996). I Göteborg förlorade många utbildade finska lärare sin anställning under denna period och gick vidare till andra befattningar eller yrken. Bättre gick det för tvåspråkig undervisning, som på 90-talet undergick en kvalitetshöjning med hjälp av statliga pengar. Projektet kallades för Pedagogisk utvecklingsverksamhet för finskspråkiga elever ( PUFF ). I Göteborg ledde de extra satsningarna till förbättrade skolresultat där modersmål trädde fram som en mycket positiv faktor för finska elevers utveckling och lärande. Projektpengarna tog dock slut 1998 och PUFF fick ingen fortsättning i den ordinarie verksamheten. De sista kommunala tvåspråkiga klasser avslutades under åren därpå. 3 I samband med 1991 års förändringar blev det praxis att förlägga hemspråksundervisningen efter ordinarie skoltid och ofta utanför elevens egen skola. Från och med läsår 1995/1996 trädde dock en ny bestämmelse i kraft som innebar att hemspråksundervisning inte längre ersätter andra ämnen. Istället kan hemspråksundervisning i grundskolan nu ges inom språkvalet, inom elevens val, inom skolans val eller utanför timplanebunden tid. Då de tre första alternativen innebär konkurrans med andra ämnen erbjuds hemspråksundervisning i finska i praktiken mestadels utanför timplanebunden tid (Hyltenstam & Tuomela 1996). År 1997 ändrades termen hemspråk officiellt till modersmål. Skälet till namnbytet är att hemspråk lätt förknippas med ett språk som talas i hemmet och därmed endast skulle uppfattas som värdefullt i informella sammanhang (prop. 1996/97:110). Samtidigt som regelverken gällande skolfrågor genomgick stora ändringar kom sakta ett nytänkande kring nationella minoriteter igång. År 1994 publicerades en utredning som resulterade i erkännandet av finska som ett inhemskt språk. Under åren därpå undersökte regeringen möjligheten för Sverige att ansluta sig till den europeiska konventionen om regionala språk och minoritetsspråk. Nästa steg var att utreda vilka språk som skulle kvalificera som minoritetsspråk. I samband med detta studerades finskans historiska rötter och spridning i Sverige då konventionen kräver att språket talas av hävd och av ett tillräckligt antal personer. Till sist kom i slutet av 90-talet regeringens proposition Nationella minoriteter i Sverige (1998/99:143) med förslaget att Sverige skulle ratificera de europeiska minoritetskonventionerna (De Geer 2004). 3 Brunberg, Soili; PUFF-projektledare i Göteborg 1993-1998. Intervju 26 mars 2014. 10

2.3 2000-talet: ny minoritetspolitik och förstärkta rättigheter År 2000 ratificerade Sverige både Stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Därmed lades grunden för Sveriges minoritetspolitik. Sverigefinnar fick status som nationell minoritet tillsammans med samer, tornedalingar, romer och judar. Vidare innebär ratificeringen bland annat att Sverige ska tillhandahålla undervisning i och på minoritetsspråk. Händelsen var av stor betydelse för den sverigefinska minoriteten som länge hade kämpat för sina språkliga och kulturella rättigheter. En annan positiv utveckling för modersmålsundervisning i finska skedde år 2008 då kraven på gruppstorlek och dagligt umgängesspråk släpptes för nationella minoritetsspråk. Läsåret 2008/2009 blev alltså första gången som elever kunde få modersmålsundervisning i finska även om det inte är dagligt umgängesspråk i hemmet och även om det finns mindre än fem elever i gruppen. Eleven behöver dock fortfarande ha grundläggande kunskaper i språket (goda kunskaper för gymnasieelever) och det måste finnas tillgång till en lämplig lärare (Skollag 2010:800). Det sistnämnda kravet är svårt att uppfylla då det inte längre finns någon högskoleutbildning i Sverige som ger behörighet till modersmålslärare i finska. 4 Samtidigt har modersmålsundervisning på 2000-talet blivit den klart vanligaste formen av finskundervisning och den sista kommunala tvåspråkiga skolklassen i Göteborg upphörde våren 2002 (Heed 2003). Trots Sveriges juridiska framsteg sedan år 2000 har kritik riktats mot minoritetspolitikens praktiska genomförande. Kritiken har förts fram av minoriteterna, i Europarådets granskningar av Sveriges efterlevnad av konventionerna samt i regeringens egen nationella uppföljning. Kärnan i kritiken är att minoriteterna i praktiken fortfarande saknar inflytande i majoritetssamhället, vilket beror på bristen på strukturer som krävs för att minoriteterna ska kunna utöva sina rättigheter till fullo. I regeringens strategi för de nationella minoriteterna (prop. 2008/09:158) uppges att kommuner och majoritetssamhället - särskilt utanför förvaltningsområdena - ofta saknar kunskaper om de nationella minoriteternas särställning. Dessutom är koordinering på lokal och central nivå bristfällig och minoriteterna saknar verktyg för att stärka sina språk. Strategin föreslår därför en ny lag för förstärkta rättigheter för de nationella minoriteterna, som trädde i kraft år 2010. Lagen (2009:724) stipulerar bland annat att det allmänna ska främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur, särskilt när det gäller barns utveckling av en kulturell identitet och användning av minoritetsspråket. Samtidigt som minoritetspolitiken växte fram är det värt att konstatera att den sverigefinska minoritetens sammansättning har förändrats avsevärt sedan 70-talet. På 2000-talet närmar sig många första generationens sverigefinnar pensioneringsåldern och har fått barnbarn. Antalet sverigefinnar har därmed ökat avsevärd och år 2012 bor drygt 30.000 sverigefinnar i Göteborg (Sveriges Radios Sisuradio 2013). Andra och första generationens sverigefinnar uppvisar en annorlunda geografisk spridning än de som först kom till Sverige. De tre stadsdelarna med störst antal andra generationen sverigefinnar är Majorna-Linné, Örgryte- Härlanda och Centrum (se bilaga 2). Som nämnts i avsnitt 2.1 och visas i bilaga 1 bodde 4 I skrivande stund håller Stockholms Universitet dock på att ta fram ämneslärarutbildningar i finska till hösten 2014, se diskussionen i del 4.2. 11

första generationens sverigefinnar på 80-talet mest i Göteborgs förorter. De olika generationerna skiljer sig också mycket åt vad gäller kunskaper i det finska språket. Första generationen pratar oftast bra finska medan deras barn och barnbarn uppvisar en lägre eller ingen kunskapsnivå i finska. Diagram 2 visar antal elever i svenska grundskolor med finska som modersmål under de senaste årtiondena. Utvecklingen visar en stor minskning, från drygt 40 000 i början av 80-talet till mindre än 10 000 idag. Dagens förhållandevis låga antal elever med finska som modersmål tyder på att språket inte hållits levande i flera generationer. Här har Sveriges gamla och nya minoritetspolitik och samhällets inställning till flerspråkighet förmodligen haft påverkan. Diagram 2 *Uppgifter har inte samlats in för läsår 1984-1985. Källa: SCB, Statistisk Årsbok för Sverige, åren 1978-2011, med bearbetningar av Stadsledningskontoret vid Göteborgs Stad. Generationerna skiljer sig också åt vad gäller identifiering med den sverigefinska identiteten. De som invandrade från Finland har ofta en stark språklig och kulturell gemenskap med andra som bär på liknande minnen och bakgrund. Många bevarar den finska livsstilen och upplever i vissa fall även hemlängtan. Deras barnbarn å andra sidan har inte samma upplevelse av finskheten och betraktar ofta inte Finland som hemland. Vissa äldre sverigefinnar anser också att deras rättigheter har kommit för sent. Dock finns mycket intresse för språkrevitalisering hos unga sverigefinnar och enligt Språkrådets rapport (2009) om språksituationen i Sverige finns det ett ökat intresse för modersmålsundervisning hos sverigefinnar (Björklund 2010). 12

3. Deltagande i modersmålsundervisning i finska I detta avsnitt presenteras de viktigaste statistiska siffrorna om deltagande i modersmålsundervisning i finska i hela Sverige och i Göteborg. Avsnittet inleds med en analys av siffrornas tillförlitlighet. Sedan presenteras Skolverkets statistik som berör modersmålsundervisning i hela Sverige följt av statistik för Göteborg som är inhämtad från Språkcentrum i Göteborgs Stad. Syftet är att jämföra deltagandet över tid och även med andra språk. 3.1 Om statistiken Innan statistiken presenteras behövs en granskning av Skolverkets och Språkcentrums uppgifter och dess tillförlitlighet. Samtlig statistik som presenteras nedan utgår från två grundvariabler: antal berättigade elever samt antal deltagande elever. Utifrån dessa data kan bland annat beräknas vilken andel av berättigade elever som deltar i undervisningen, vilket möjliggör en jämförelse av deltagandet över tid. Det finns dock begränsningar med hänsyn till siffrornas tillförlitlighet, särskilt vad gäller datainsamling av antal berättigade elever. Skolverkets statistik omfattar i de flesta fall samtliga svenska grundskolor. Uppgifterna om berättigade och deltagande elever lämnas av skolorna och samlas in på gruppnivå. I kvalitetsrapporterna om statistiken anges dock att det kan förekomma undertäckning vad gäller antal berättigade elever. Detta beror på att uppgiftslämnarna kan ha bristande kännedom om de faktiska förhållandena (SCB 2013). Med andra ord känner inte skolorna alltid till vilka elever som är berättigade till undervisningen vilket leder till undertäckning. Antalet berättigade elever grundas på uppgifter om elevers modersmål. Siffror för antal berättigade elever enligt denna beräkning är därmed identiska med siffrorna i diagram 2 för antal elever i grundskolan som har finska som modersmål. Samma beräkningssätt återfinns hos Språkcentrum i Göteborg. Språkcentrum har ansvaret för samordning och tillhandahållande av modersmålsundervisning i Göteborg. Precis som hos Skolverket baseras Språkcentrums data om antal berättigade elever på de uppgifter som har lämnats av grundskolor om vilka modersmål eleverna har. Enligt uppgifter från kommunens skolor brukar uppgifter om elevers modersmål samlas in när barnet anmäls till förskolan, eller om eleven kommer utifrån i samband med ansökan till grundskolan. Oftast används en blankett där man anger om barnet har ett annat modersmål än svenska. I Göteborgs Stads allmänna ansökningsblankett till förskola finns det en formulering: Modersmål om annat än svenska. Barnets modersmål det språk som talas i hemmet. 5 På enskilda för- och grundskolors blanketter påträffar man likadana fraser. Problemet med detta sätt att beräkna antal berättigade elever är att det inte tar hänsyn till sverigefinska elever som inte har fyllt i finska som modersmål. Som nämndes i avsnitt 2.3 behöver elever som tillhör en nationell minoritet inte ha språket som dagligt umgängesspråk i hemmet för att vara berättigade till modersmålsundervisning. Det räcker att en av vårdnadshavarna har finska som modersmål och att barnet har grundläggande kunskaper i 5 http://www4.goteborg.se/prod/gemensamt/dalis/dalis.nsf/vyfilarkiv/ra64000.pdf/$file/ra64000.pdf 13

språket (goda kunskaper för gymnasieelever). För barn med finska rötter som inte pratar finska i hemmet fylls förmodligen inte i att barnet har finska som modersmål. Det är alltså sannolikt att inte alla barn som är berättigade registreras som sådana. Här återfinns delvis uppgiftslämnarnas bristande kännedom som för nationella minoritetsbarn kan bli betydande. Antalet berättigade elever är därmed förmodligen större än vad som anges i både Skolverkets och Språkcentrums statistik. Sådana brister påverkar även måttet andel av berättigade elever som deltar som med sannolikhet i verkligheten är lägre än vad som anges i statistiken. Samtidigt måste konstateras att kommuner har olika uppfattningar om vilka elever som ska erbjudas modersmålsundervisning. I vissa kommuner deltar även de elever som egentligen inte har grundläggande eller goda kunskaper i modersmålet. Med andra ord får även elever som enligt gällande lagstiftning inte är berättigade till modersmålsundervisning tillgång till ämnet. Som framgår i del 4.1 gäller detta även för Göteborgs Stad. Här ska dock nämnas att skollagens krav på grundläggande kunskaper har varit föremål för kritik både från Europarådet och internt i Sverige, enligt resonemanget att nationella minoriteter som har förlorat språket enligt nuvarande regler utestängs från modersmålsundervisning. Dessa regler håller nu på att ändras, se också diskussionen i avsnitt 4.2. Det råder alltså viss osäkerhet med hänsyn till siffror för berättigade elever samtidigt som inte alla som deltar nödvändigtvis är berättigade. Även om exakta uppgifter saknas kan det dock vara nyttigt att jämföra utvecklingen över tid då samma beräkningssätt har tillämpats under åren. 3.2 Statistik för grundskolan i hela Sverige Skolverket har årligen publicerat statistik för grundskoleelever i hela Sverige inklusive uppgifter om modersmålsundervisning. Statistik för grundsärskolan och gymnasiesärskolan har också publicerats. Då det rör sig om ett fåtal deltagande elever visas denna statistik separat i bilaga 3 och 4. Diagram 3 (s. 14) visar deltagandet bland berättigade elever i finska som modersmål i grundskolan, från läsår 1994/1995 till läsår 2012/2013. Diagrammet visar en nedåtgående trend från det första redovisade läsåret, 1994/95. Denna nedförsbacke lär ha pågått i några år innan 1994 då det är känt att hemspråksundervisningen ökade markant under 80-talet. Enligt en rapport av Skolverket (2001) var deltagandet läsår 1990/91 hela 62,2% av alla berättigade elever medan denna siffra i diagrammet för läsår 2007/2008 bara går upp till 36,9%. Det är sannolikt att 1991 års decentralisering och andra juridiska begränsningar för deltagande i hemspråksundervisning har spelat en roll här. Jämför även diagram 4 (s. 5) som visar en tydlig nedgång efter 1991 för deltagandet i all modersmålsundervisning i Sverige. Från diagram 3 kan vidare utläsas att deltagandet i modersmålsundervisning i finska har stannat på ungefär samma låga nivå även efter erhållen status som nationell minoritet år 2000. Från och med läsår 2008/2009 visar diagrammet dock en lätt ökning i andel deltagande elever som möjligtvis kan härledas till detta års införing av nya regler om gruppstorlek och dagligt umgängesspråk. 14

Diagram 3. Andel berättigade elever som deltar i modersmålsundervisning i finska, hela Sverige Källa: Skolverket 6 med bearbetningar av Stadsledningskontoret vid Göteborgs Stad. Diagram 4. Andel berättigade elever som deltar i samtliga modersmål, hela Sverige Källa: Språkrådet (2011) efter http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering 6 http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/statistik/grundskola/skolor-och-elever, 15

Trots de senaste årens lätta uppgång är deltagandet i modersmålsundervisning i just finska fortfarande relativt lågt. Tabell 1 visar deltagandet i de 10 största modersmålen för läsår 2012/2013 i svenska grundskolor. Tabellen visar att finska med sitt 44,4% deltagande ligger efter jämfört med de andra stora modersmålen. Deltagandet i arabiska och somaliska till exempel går upp till hela 70 % av berättigade elever, och även modersmål med ett lägre antal berättigade elever som persiska, polska och turkiska uppvisar en betydligt högre andel deltagande än finska. När vi tittar på andelen av undervisningen som sker utanför timplanebunden tid ligger dock finska bättre till än de andra språken med 36,6%. Det faktum att en stor del av modersmålsundervisning förläggs efter skoltid har gett upphov till kritik, se diskussionen i del 4.2. Läsår 2012/13 10 största modersmålen Antal berättigade elever Antal deltagande elever Andel (%) av berättigade elever som deltar Andel (%) utanför timplanebunden tid Albanska 7 176 4 795 66,8 48,3 Arabiska 33 695 23 545 69,9 53,1 Bosniska/Kroatiska/Serbiska 11 326 5 690 50,2 61,5 Engelska 11 608 5 167 44,5 53,4 Persiska 6 659 3 775 56,7 60,5 Finska 7 999 3 553 44,4 36,6 Polska 6 213 3 621 58,3 55,9 Somaliska 10 164 7 145 70,3 47,7 Spanska 10 696 5 082 47,5 60,3 Turkiska 6 072 3 712 61,1 57,2 Övriga språk (147 st.) 72 225 32 810 45,4 57,9 Ospecificerade språk 370 15 4,1 46,7 Tabell 1. Modersmålsundervisning i de tio största modersmålen, hela Sverige. Källa: Skolverket 7 med bearbetningar av Stadsledningskontoret vid Göteborgs Stad. 3.3 Statistik för grundskolan i Göteborg Språkcentrum vid Göteborgs Stad har fört statistik om modersmålsundervisning i Göteborg sedan flera år tillbaka. Tabell 2 (s. 16) redovisar för Språkcentrums uppgifter om berättigade och deltagande elever i grundskolan de senaste tio läsåren för modersmål finska. 7 http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/statistik/grundskola/skolor-och-elever 16

Läsår Antal berättigade elever Antal deltagande elever Andel (%) av berättigade elever som deltar 2003/2004 519 115 22,2 2004/2005 577 147 25,5 2005/2006 637 165 25,9 2006/2007 692 195 28,2 2007/2008 654 213 32,6 2008/2009 613 200 32,6 2009/2010 583 176 30,2 2010/2011 561 202 36 2011/2012 544 181 33,3 2012/2013 518 222 42,9 Tabell 2. Modersmålsundervisning i finska, grundskolan, Göteborg, per 15 oktober. Källa: Språkcentrum med bearbetningar av Stadsledningskontoret vid Göteborgs Stad Enligt tabellen har andelen berättigade elever som deltar i modersmålsundervisningen mer eller mindre stadigt ökat. Mellan läsår 2003/2004 och 2012/2013 har denna siffra nästan fördubblats från 22,2% till 42,9%. Som diskuterats ovan är siffrorna på berättigade elever dock osäkra och begränsas av hur många elever som uppger finska som sitt modersmål. För läsår 2012/2013 uppger tabellen till exempel att 518 elever är berättigade vilket kan upplevas som få. Från diagram 1 (avsnitt 1.1) om sverigefinnar i olika åldrar kan härledas att ungefär 10.000 sverigefinnar befinner sig i åldrarna 0-19 år. Om vi antar att ungefär hälften av dem går i grundskola handlar det om 5000 elever. I så fall skulle endast 518 (drygt 10 %) av dessa 5000 sverigefinnar vara berättigade. En vidare anmärkning på siffrorna är att antalet berättigade elever förväntas minska under åren då man kommer längre bort från första generationen sverigefinnar (se utvecklingen i diagram 2, s. 11). I tabell 2 är dock antalet ungefär samma för det första och sista redovisade läsåret vilket är värt att uppmärksammas. Det är även viktigt att komma ihåg att det i praktiken också händer i Göteborg att elever som enligt nuvarande skollag inte är berättigade till modersmålsundervisning i finska ändå får delta. Siffror för antal deltagande elever visar ett ökat deltagande i ämnet, från 115 elever läsår 2003/2004 till 222 deltagande elever under läsår 2012/2013. 17

4. Organiseringen av modersmålsundervisningen Förra avsnittet visar att det finns skäl att anta att deltagandet i modersmålsundervisning har ökat de senaste åren efter att ha varit på väg ner sedan 90-talet. Statistiken visade också att deltagandet i finska är lägre än för de andra stora modersmålen. Vi har även sett i tidigare avsnitt att decentralisering och lagändringar har haft en betydande påverkan på hur modersmålsundervisningen är organiserad. Mot denna bakgrund är det lämpligt att granska dagens förutsättningar för undervisningen. Gynnar lagstiftningens praktiska tillämpning en positiv utveckling för modersmålsundervisning? Hur organiseras undervisningen och hur uppfattar lärarna sina arbetsvillkor? Granskningen börjar med Göteborg och tar upp en intervju med en modersmålslärare, uppgifter angående modersmålsundervisning i finska från Språkcentrum vid Göteborgs Stad samt Skolinspektionens granskning av gymnasieskolan med särskilt fokus på nationella minoritetsspråk. Del 4.2 går sedan in på modersmålsundervisningens ställning i hela Sverige och hur kommuner uppfyller sina skyldigheter när det gäller undervisning i nationella minoritetsspråk. 4.1 Förutsättningar i Göteborg En intervju med en modersmålslärare i finska genomfördes för att få en bättre inblick i modersmålsundervisningens verklighet. Modersmålsläraren undervisar både i grundskolan och gymnasiet på sammanlagt 13 skolor. Enligt lärarens uppgifter sker modersmålsundervisningen så gott som alltid utanför timplanebunden tid, medan studiehandledning sker inom ordinarie skoltid. På hösten innan undervisningen börjar sammanställer modersmålslärarna själva schemat för lektionerna. Eftersom eleverna kommer från olika skolor och slutar vid olika tider är det en utmaning att hitta tider som passar alla barn. För själva undervisningen åker läraren mellan de 13 olika skolorna, som kan ligga utspridda i staden och närkommuner. Det händer till exempel att läraren måste ta sig från Frölunda till Angered under samma dag. Läraren beskriver det som jobbigt och tröttnande att pendla. Dessutom hinner man inte ha kontakt med lärare i andra ämnen eftersom modersmålsläraren redan har bråttom till nästa lektion på en annan skola. Att undervisningen sker efter skoltid främjar inte heller en bra kontakt med andra lärare. Andra modersmålslärare träffar man inte så ofta eftersom man jobbar på olika skolor. Detta gör att läraren egentligen inte känner sig hemma någonstans, utan upplever sig snarare som en tillfällig besökare. Att modersmålsundervisningen sker utanför timplanebunden tid och på olika skolor märks även på barnen. De kan vara trötta och hungriga efter ordinarie undervisning och det kan bli särskilt krävande för dem som behöver åka till en annan skola. Modersmålsläraren uppger att hen tillsammans med kollegorna ofta för diskussioner om undervisningstider. Modersmålslärarna har till exempel diskuterat möjligheten att förlägga lektionerna under ordinarie skoltid istället, men diskussionen tog slut då lärarna kom fram till att detta var omöjligt med hänsyn till barnens skilda scheman under skoltid. Dagens upplägg är enligt läraren det bäst möjliga i en komplicerad situation. Elevgruppernas heterogena sammanställning är en annan fråga som kan vålla svårigheter. 18

Läraren uppger att elever från allt ifrån årskurs 1 till årskurs 6 kan befinna sig i samma grupp. Dessutom kännetecknas grupperna av stora skillnader i kunskapsnivå: vissa behärskar finska så väl att de kan betecknas som tvåspråkiga medan andra befinner sig på en nybörjarnivå. Dessa förutsättningar är inte gynnande för optimal språkinlärning. Det kan även konstateras att elever som saknar grundläggande kunskaper i finska deltar i undervisningen (se diskussionen i avsnitt 3.1). I dagsläget får elever i grundskolan 80 minuter undervisning i veckan, och gymnasieelever 90 minuter. Modersmålsläraren ser helst att undervisningstiden utökas för att barnen ska få de bästa möjliga förutsättningarna för att utveckla språket. Läraren uppger också att det på senare tid och särskilt sedan hösten 2013 har skett en kraftig ökning av antal elever som anmäls till undervisningen. På grund av detta behövs det nu fler utbildade lärare än de tre (2,5 tjänster) som finns i dagsläget. Läraren menar att det borde bli attraktivt för unga även de från Finland - att komma till Göteborg och börja jobba som modersmålslärare. De nuvarande arbetsvillkoren, i synnerhet modersmålslärarnas resande och isolering, kan dock knappast betecknas som lockande enligt läraren. Modersmålsläraren uppvisar stort engagemang för sitt yrke och beskriver arbetet som mycket givande. Engagemanget finns också hos barnen, enligt läraren särskilt hos de äldre eleverna som går på gymnasiet och börjar hitta sin identitet. Modersmålsundervisningen upplevs alltså som mycket betydelsefull av läraren men detta speglas inte i den utformning och de arbetsvillkor som yrket har fått. Andra uppgifter för att bedöma situationen för modersmålsundervisning i Göteborg kommer från Språkcentrum vid Göteborgs Stad samt Skolinspektionens granskning av gymnasieskolor i Göteborg. Enligt Språkcentrums uppgifter deltar inte en betydande del av de anmälda eleverna i modersmålsundervisning i finska. De oftast förekommande skälen enligt Språkcentrum är att barnen inte vill eller kan förflytta sig till en annan skola (detta gäller särskilt små barn), och att barnens fritidsaktiviteter efter skoltid krockar med lektionerna. Språkcentrums uppgifter uppger att läsår 2012/2013 elever från sammanlagt 61 skolor deltog, men undervisningen anordnas enligt en artikel av Heidi Liekola (2013) bara i 22 skolor. Detta innebär att många av de anmälda barnen måste åka till en annan skola för att få undervisning. Ämnets särställning verkar signalera att modersmålsundervisning är någonting extra som inte hör hemma inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det kan därför upplevas att undervisningen inte är jämställd med andra ämnen i skolan. Frågan är hur många elever det finns som på grund av detta valt bort ämnet trots att intresset för modersmålsundervisning i princip finns. En av de få uppgifter om gymnasieskolor i Göteborg kommer från Skolinspektionens granskning om rätten till modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk. Granskningen genomfördes under hösten 2013. Inspektionens slutsats för Göteborg var att gymnasieskolor uppfyller sina skyldigheter vad gäller att anordna modersmålsundervisning. Detta betyder att kommunen tillhandahåller modersmålsundervisning till alla berättigade elever som önskar delta, vilket är ett mycket positivt resultat. Samtidigt framick dock att Göteborgs kommun inte erbjuder modersmålsundervisning i minoritetsspråk i enlighet med de lagkrav som ställs. Även om information om rätten till undervisningen ges både skriftligen och muntligen vid olika tillfällen, är denna bristfällig för just de nationella minoritetsspråken eftersom det inte informeras om de undantag som gäller för nationella minoriteter, dvs. att undervisningen anordnas även om det finns färre än fem elever och att även elever som inte 19

har språket som sitt dagliga umgängesspråk i hemmet kan få undervisning, se avsnitt 2.3. Enligt Skollagen (2010:800) är huvudmannen förpliktigad att erbjuda modersmålsundervisning till berättigade elever. Skolinspektionen uppmanade Göteborgs kommun därför att snarast vidta åtgärder för att avhjälpa bristen. Våren 2014 kan konstateras att Språkcentrums hemsida och anmälningsblanketten för modersmålsundervisning nämner de undantag som gäller för de nationella minoritetsspråken och att Göteborgs Stad nu även erbjuder undervisning i nationella minoritetsspråk. 4.2 Förutsättningar i Sverige Mycket har skrivits om villkoren för modersmålsundervisning i minoritetsspråk i Sverige. I detta avsnitt presenteras olika officiella utredningar såväl som yttranden både från nationella minoriteter och Europarådet angående Sveriges minoritetspolitik. Skolinspektionen (2011a) publicerade år 2011 en granskning av utredningar om modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk. Resultaten av genomgången bekräftar mestadels bilden som i förra avsnittet målades upp för Göteborgs del. Den rapporterar att elever ofta är tvungna att åka till en annan skola för undervisningen och detta utanför timplanebunden tid, ofta med en håltimme. Lokalerna beskrivs som dåliga, det råder brist på läromedel och på modersmålslärare. Modersmålslärarna själva känner sig ibland utanför eftersom de måste pendla mellan olika skolor, ofta saknar kontakt med andra lärare och inte deltar i pedagogiska samtal på skolor. På grund av dessa villkor lever ämnet ett eget liv utan samband med övrig undervisning. Inspektionen konstaterar också att resultat i modersmålsundervisning sällan följs upp eller tas upp i utvecklingssamtal och - planer. Inte heller tas de nationella minoriteters rättigheter upp i skolplaner. Granskningen drar slutsatsen att ämnet i regel har låg status i skolan. Samma år genomförde Skolinspektionen (2011b) en granskning angående undervisning i nationella minoritetsspråk i 34 kommuner, dock ingick inte Göteborg i utredningen. Granskningen visar att det råder en stor okunskap om nationella minoriteter hos kommunföreträdare och lärare. Endast 8 av 34 kommuner uppger att det både på kommunnivå och på skolor finns kunskap om de nationella minoriteterna och deras språkliga rättigheter. Samtidigt uppger samtliga 34 kommuner att de har elever med nationell minoritetsbakgrund. Inspektionen konstaterar också att elevers språkliga bakgrund inte kartläggs tillräckligt så det saknas underlag för att kunna fastställa vilka elever är berättigade till modersmålsundervisning (se diskussionen i del 3.1 angående kartläggningen av berättigade elever). Dessutom råder det stor brist på lärare i nationella minoritetsspråk. Andra kommungranskningar tyder också på att nationella minoriteters rättigheter är en lågt prioriterad fråga. I Skolverkets kommunenkät år 2005 uppgav hela 117 av 160 kommuner att de inte särbehandlar de nationella minoriteterna och i Språkrådets kommunenkät (2011) angav endast var fjärde kommun att de kunde anordna modersmålsundervisning för alla elever som önskar delta. Skälet till varför man inte lyckas ordna undervisningen till alla uppgavs vara att det finns för få elever med samma modersmål, och att det råder brist på lämpliga lärare. Hela 63% av kommuner hade inte undersökt vad ett lågt deltagande i ämnet 20

beror på. Bara en kommun hade försökt utreda det med hjälp av en enkät. De övriga kommunerna pekade på bristande intresse hos föräldrar och elever som orsak, och att vissa anser att modersmålsundervisning hindrar inlärningen av svenska. För att åstadkomma ett ökat deltagande uppgav kommunerna att det behövs fler lämpliga lärare, bättre information om nyttan av modersmålsundervisning, och att undervisningen förläggs på skoltid. Kritik på svensk minoritetspolitik kommer även från Europarådet. Rådet publicerar regelbundna övervakningsrapporter angående anslutna staters genomförande av de europeiska minoritetskonventionerna. I Rådets senaste rapport 2011 angående Sveriges genomförande av Minoritetsspråkkonventionen konstateras att undervisningen i och på finska är bristfällig. Enligt rapporten råder det brist på både läromedel och kompetenta lärare, och undervisningen ingår inte som integrerad del i läroplanen. Dessutom är många föräldrar omedvetna om möjligheten att begära finskundervisning för sina barn och sker en för liten andel av undervisningen på finska. Europarådets granskning år 2013 angående Ramkonventionen tar återigen upp bristen på kompetenta lärare samt på två- och flerspråkig undervisning i Sverige. Rapporten kritiserar reglerna om grundläggande eller goda kunskaper i minoritetsspråket samt att undervisningen endast ska tillhandahållas om det finns en lämplig lärare. Rådet uppmanar Sverige att ta bort kravet på förkunskaper vilket identifieras som ett allvarligt hinder för tillgång till modersmålsundervisning. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO 2008) rapporterar flera klagomål och anmälningar från nationella minoriteter i samband med modersmålsundervisning. Det framgår att kommuner inte tillräckligt beaktar rätten på modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk. Flera föräldrar uppger att de själva måste ordna modersmålslärare och i vissa fall har de till och med blivit motverkade av kommunen. Det finns inga sanktionsmöjligheter när kommuner inte uppfyller sina skyldigheter att erbjuda undervisningen. DO:s rapport konstaterar att i många fall beror ett barns möjlighet till modersmålsundervisning på föräldrars engagemang och kunskap om deras rättigheter som nationell minoritet (DO 2008: 36). Dessutom förekommer även här klagomål om förkunskapskravet och kravet på lämpliga lärare. Förkunskapskravet strider emot syftet att bevara och stärka de nationella minoritetsspråken, och det är svårt att få tag på behöriga lärare då lämplig högskoleutbildning saknas. Minoriteterna upplever att ämnet sätts på undantag och att lösningarna har varit ostrukturerade. Sveriges reaktion på kritiken från bland annat Europarådet har varit att peka på lagstiftningen som garanterar rättigheten till modersmålsundervisning och skydd för nationella minoritetsspråk- och kultur. Språkrådet (2011) menar att trots den svenska hållningen att tvåspråkighet ska ses som en styrka och trots att Sverige har ett relativt starkt regelverk för modersmålsundervisning, finns i själva verket inte mycket praktisk ifyllning av frågan i skolor. Istället läggs fokus tydligt på svenska och enspråkighet. Nu är dock flera åtgärder på gång för att ta itu med problematiken angående förkunskapskravet och bristen på lärare. Regeringen har föreslagit att ta bort kravet på grundläggande kunskaper så att fler nationella minoritetselever ska få tillgång till modersmålsundervisning (prop. 2013/14: 148). Lagändringen träder i kraft juli 2015. Vidare har tre lärosäten år 2012 fått i uppdrag att ta fram ämneslärarutbildningar i romani chib, finska, meänkieli och samiska i syfte att öka tillgången på behöriga lärare. Enligt 21

Högskoleverkets rapport (2011) om tryggande av lärarförsörjning för de nationella minoriteterna behövs för finska språket minst 5.1 miljoner SEK årligen för att kunna säkerställa en hög utbildningskvalitet. Regeringens förslag går dock endast upp till 2.5 miljoner SEK årligen för ämneslärarutbildningar i både finska och meänkieli vid Stockholms Universitet. Enligt Svenska Kyrkans rapport om språkrättigheter för nationella minoritetsbarn med titeln Marginalized and Ignored (2013) har minoriteterna uttryckt oro för att åtgärden är allvarligt underfinansierad. Därmed ifrågasätts om reformen kan säkerställa ett tillräckligt stort antal utbildade lärare för att tillgodose behovet (Svenska Kyrkan 2013b). 22