Funktionshinderrörelsens valplattform Inledning Funktionshinderrörelsen i Sundsvalls kommun vill med denna valplattform peka på ett antal frågor som vi anser är viktiga för våra medlemmars välbefinnande. Tyvärr kommer frågor om tillgänglighet och delaktighet för personer med funktionsnedsättning sällan eller aldrig upp till debatt under en valrörelse. Det råder måhända en allt för försiktig och räddhågsen attityd från partiernas sida gentemot funktionshinderrörelsen. Vi menar att det är dags att bryta denna vall var femte medborgare i Sverige har någon typ av funktionsnedsättning, det är ingen liten grupp, det är inte få, utan många människor som lever i denna verklighet. Därför har vi enats om att presentera denna valplattform, som ett försök att bryta tystnaden kring funktionshinderpolitiken.
Fram för en bättre riksfärdtjänst! Färdtjänsten fungerar till stor del inom Sundsvalls kommun, ett sorgebarn är dock riksfärdtjänsten. Det krävs att man är ute ca 6-8 veckor innan den tänkta resan ska gå av stapeln för att ha en chans att få sin riksfärdtjänst (med riksfärdtjänst avses resor utanför den egna kommunen, exempelvis uppstår riksfärdtjänst när man måste åka över kommungränsen till Härnösands kommun). Funktionshinderrörelsen anser att detta är ett allvarigt problem som begränsar funktionsnedsatta personers rörelsefrihet. Många personer som är aktiva har nödgats avstå från att delta vid möten i andra kommuner, eftersom man sällan får kallelserna till dessa möten mer än ett par 3 veckor i förväg. Detta är således också ett demokratiskt problem. Frågan har gått att lösa i många andra kommuner, varför vi upplever Sundsvalls kommuns tjänstemän och politiker som ytterst motsträviga i denna fråga. Vi vill: att den långa ansökningstiden för riksfärdtjänst förkortas för att öka funktionsnedsattas möjligheter till ett aktivt liv och deltagande i demokratiska processer, som möten exempelvis. Höj anslaget till funktionshinderrörelsen! Det har gått många år sedan den senaste höjningen av anslaget till föreningar för personer med funktionsnedsättningar inom Sundsvalls kommun ägde rum. Det anslås årligen en summa på Kr. 500 000, vilken ska fördelas mellan ett allt större antal föreningar. Föreningarna för personer med funktionsnedsättningar fyller en viktig funktion i samhället. Vi hävdar att vi utför ett arbete som kommunen inte kan utföra rättare sagt: vi tar vid där kommunens insatser slutar. I föreningarna träffas personer från skilda kulturer, med skilda livserfarenheter. Att vara aktiv inom en förening innebär att man kan möta personer som drabbats av samma typ av funktionsnedsättning som man själv har. Genom erfarenhetsutbyte kan man underlätta vardagen för varandra. Vi kan våga ställa frågor och ta upp ämnen som man aldrig skulle drömma om att ta upp med någon myndighetsperson frågor som kan vara mycket viktiga för ens personliga välbefinnande, men som man inte vill diskutera med en person i myndighetsställning. Här spelar våra föreningar en stor och betydelsefull roll. Vi vill inget hellre än att kunna fortsätta spela den rollen!
För att vi ska kunna fortsätta vår verksamhet (förhoppningsvis även utveckla densamma) hävdar vi, att en höjning av anslaget till våra föreningar är nödvändig. Allt blir dyrare i samhället och detta måste kompenseras genom en ökning av anslaget till våra föreningar. Det finns idag fler föreningar än förr som har att dela på dessa 500 000 kr. Risken finns att vi, istället för att odla och utveckla ett gott samarbete mellan våra olika föreningar, istället börjar slå vakt om våra bidrag. Det vore olyckligt om vi började titta snett på varandra och istället för att jobba ihop försöka utestänga varandra från den gemenskap vi skulle kunna ha. Vi vill: 1) att, Kultur- och fritidsnämnden tar initiativ till en höjning av anslaget för föreningar för personer med funktionsnedsättningar; 2) att, om nämnden inte finner någon möjlighet att tillföra mer pengar istället ger Föreningsbyrån i uppdrag att omfördela bland de ekonomiska medel som finns, för att därigenom kunna öka anslaget till funktionshinderrörelsen. Fungerande hållplatsutrop! Sundsvalls kommun har, under 10 års tid, lovat att man ska tillse att fungerande hållplatsutrop finns på stadsbussarna. Trots dessa löften har man ännu inte lyckats med sin strävan. Man har skylt på mycket, alt från att det ska lösa sig, bara vi får nya biljettmaskiner, till att busschaufförerna själva kan trycka på en knapp och därmed stänga av hållplatsutropen. Vi hävdar att fungerande hållplatsutrop är viktigt, inte bara för den som inte ser var man befinner sig, utan för samtliga som åker buss i Sundsvalls tätort. Lika viktigt som att varje hållplats ropas ut är att det också finns en tydlig display där namnen på hållplatserna står att läsa. Vi vill: att, Sundsvalls kommuns politiker och tjänstemän äntligen kommer till rätta med hållplatsutropen! Dags att lära känna Handikappkonventionen! År 2009 trädde FN:s Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (ofta kallad Handikappkonventionen) i kraft i Sverige. Konventionen är en milstolpe i handikapphistorien, såväl i Sverige som internationellt.
Tillsammans med en rad andra konventioner (kvinnokonventionen och barnkonventionen för att nämna två exempel) ingår Handikappkonventionen i familjen av icke-diskriminerings-konventioner. I dagsläget finns det nio mänskliga rättighets-konventioner (mänskliga rättigheter förkortas MR). Konventionerna gäller inte för alla medlemsländer inom FN, det är bara de länder som väljer att tillträda ifrågavarande konvention, som sedan har att leva upp till kraven i konventionstexten. En konvention fungerar som ett avtal mellan FN och konventionsstaten. Man lyfter inte in en konvention i de nationella lagarna, utan harmoniserar och anpassar det nationella lagarna så att de står i samklang med konventionstexterna. I konventionen, vilken innehåller 50 artiklar, tas mångahanda ting upp. Det slås fast att alla är lika inför lagen, att man som funktionsnedsatt har samma grundläggande rättigheter, samma självbestämmande som de människor som inte är drabbade av någon funktionsnedsättning. I konventionen fastslås att kvinnor och flickor med funktionsnedsättning är utsatt för flerfaldig diskriminering, detta genom dels sin könstillhörighet och dels genom sin funktionsnedsättning. Man kan tycka att vi, här i det rika landet Sverige, ska vara experter på jämlikhet, icke- diskriminering och att staten skulle gå i bräschen när det gällde att göra texten i konventionen till verklighet. Dock är det långt kvar innan alla våra rättigheter är tillgodosedda. Idag finns det ca 130 lagar som måste ändras för att man, med fog, ska kunna hävda att innehållet i konventionen är införlivat i svensk lagstiftning. Det är lagarna i konventionsstaterna (de stater som valt att underteckna konventionen) som måste ändras så de överensstämmer med vad som står i konventionen. Det går inte att använda sig av en konvention i en domstol, utan det blir det egna landets lagar som kommer att ligga till grund för en dom. Med Handikappkonventionen medföljer även ett så kallat fakultativt (frivilligt) tilläggsprotokoll, vilket konventionsstaterna kan välja att avstå från att underteckna (ratificera), även om man väljer att underteckna konventionen (idag har? av FN:s? medlemsländer undertecknat Handikappkonventionen och? av dem? länder som undertecknat konventionen har också valt att underteckna det frivilliga tilläggsprotokollet).
Om en konventionsstat valt att också underteckna tilläggsprotokollet kan man driva ett rättsfall vidare. Det som då sker är att fallet hamnar hos den övervakningskommité som har att se över hur konventionstaterna arbetar för att leva upp till vad som står i konventionen. Det allvarligaste som kan hända är att en konventionsstat får en eller flera anmärkningar om man anser att konventionsstaten ifråga begått brott mot konventionen (konventionsbrott). Anmärkningarna tas upp i FN:s generalförsamling. Dock kan man inte exempelvis bötfälla en konventionsstat som gjort sig skyldig till konventionsbrott. Det här kanske låter som om det är något som regering och riksdag har att arbeta med. Dock ska man komma ihåg att det är än mer viktigt att förändringar sker där människor bor och människor bor i kommunerna. Således måste politiker och tjänstemän skaffa sig en grundkunskap i vad FN:s Handikappkonvention är och innebär. Vi vill: att, Sundsvalls kommun tar initiativ till en föreläsningsserie kring Handikappkonventionen och att dessa utbildningstillfällen ska omfatta såväl politiker som tjänstemän. Dags att kommunen anställer en tillgänglighetssamordnare! I en del kommuner finns personer, vars arbetsuppgift går ut på att samordna tillgänglighetsfrågorna. Det yrket kallas oftast för tillgänglighetssamordnare. Denna person ska, anser vi, sitta centralt placerad på kommunstyrelsekontoret (Konsörnstaben som det heter i Sundsvalls kommun). En tillgänglighetssamordnares uppgifter är bland annat följande: att vara tjänsteman för kommunens handikappråd, att leda och ansvara för tillgänglighetsarbetet i kommunen, delta i nätverk, utbilda politiker, tjänstemän, funktionshinderrörelsen, byggherrar och kommunala bolag, delta i utarbetandet av översiktsplaner, bostadsförsörjningsplaner, trafikstrategier och områdesutveckling, samt ska även kunna föreläsa om enkelt avhjälpta hinder, bemötande ur ett funktionshinderperspektiv samt olika projekt, ska se till att FN:s Handikappkonvention alltid beaktas och används i kommunens tillgänglighetsarbete. Personen ska även kunna medverka vid framtagandet av olika upphandlingsunderlag. Vi vill: att, Sundsvalls kommun beslutar att anställa en tillgänglighetssamordnare.
Lika möjligheter till arbete på lika villkor Människor med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga har en sysselsättningsgrad på 44 procent, vilket är runt 30 procentenheter lägre än personer utan någon funktionsnedsättning respektive personer med funktionsnedsättningar som inte medför nedsatt arbetsförmåga. Den låga sysselsättningsgraden bland funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga innebär att många ur denna grupp i praktiken stängs ute från den öppna arbetsmarknaden, vilket leder till ett utanförskap för den enskilde individen och mindre skatteintäkter och ökade kostnader för samhället. Om inte alla människor har tillträde till arbetsmarknaden missas sannolikt mycket kompetens, vilket kan leda till mindre effektiva organisationer. Att anställa människor med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga har goda förutsättningar att innebära ett mervärde för arbetsgivaren, för den enskilde och för hela samhället. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar anger att människor med funktionsnedsättningar har rätt till arbete på lika villkor som alla andra. Regeringens funktionshinderspolitik-strategi bygger på denna FN-konvention och där betonas bland annat att: Sysselsättningsgraden ska öka för människor som har funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga. Den offentliga sektorn bör gå i bräschen och vara ett föredöme genom att anställa människor med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga. För att anställningar ska kunna ske på lika villkor, i enlighet med grundtankarna i FN-konventionen, är det viktigt att människor med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga inte hänvisas till en alternativ arbetsmarknad med sämre löner och sämre anställningsvillkor (som exempelvis genom så kallade beredskapsavtal). Istället ska ordinarie anställnings- och löneavtal gälla, där arbetsgivaren sedan får kompensation för den anställdes nedsatta arbetsförmåga genom det statliga anställningsstödsystemet.
Forskning visar att arbetsgivare ofta underskattar arbetsförmågan hos människor som har funktionsnedsättningar. Här kan föreläsningar av yrkesarbetande med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga bidra till att förändra attityder och beteenden. Vidare kan regelbundna diskussioner inom organisationen om innebörden av ett likvärdigt arbetsliv göra att man vid ett rekryteringsbehov funderar på hur tjänstepaket och platsannonser utformas, så att människor med funktionsnedsättningar inte utestängs från den öppna arbetsmarknaden. Enstaka punktinsatser, som föreläsningar och diskussioner, räcker dock sällan för att åstadkomma en varaktig förändring, utan insatserna behöver knytas till den ordinarie verksamheten och ha ledningens stöd. Det behövs även tydliga styr- och policydokument med handlingsplaner som innehåller mätbara mål, vilka följs upp löpande och revideras vid behov. Vi vill att: Sundsvalls kommun sätter upp som mål att andelen anställda i kommunen med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga ska vara 5 procent vid utgången av 2016 och upprättar en handlingsplan för hur detta ska genomföras. Sundsvalls kommun vid rekryteringar utformar tjänstepaket och platsannonser som inte utestänger människor med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga. Alla anställda inom Sundsvalls kommun som har funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga har marknadsmässiga löner och likadana anställningsvillkor som alla andra inom organisationen med jämförbara arbetsuppgifter. Den nedsatta arbetsförmågan kompenseras genom det statliga anställningsstödet. Sundsvalls kommun tar initiativ till föreläsningsinsatser för politiker och anställda inom kommunen genom att bjuda in yrkesarbetande människor med olika typer av funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga, i syfte att förbättra attityder och beteenden inom organisationen gentemot denna grupp.
Sundsvall den 24 april 2014 Psoriasisförbundet (PSO) Sundsvall Epilepsiföreningen Sundsvall Hörselskadades Riksförbund (HRF) Sundsvall Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet (DHR) Sundsvall Synskadades Riksförbund (SRF) Sundsvall Föreningen HjärtLung (HJL) Sundsvall Attention Sundsvall Reumatikerföreningen Sundsvall Neuroförbundet Medelpad Sundsvalls Diabetesförening