Barn och unga som begår brott. Handbok för socialtjänsten

Barn och unga som begår brott Handbok för socialtjänsten 1

ISBN 978-91-978065-6-5 Artikelnr 2009-101-3 Omslag Socialstyrelsen/Iwa Wasberg Foto Matton Sättning Edita Västra Aros AB Tryck Edita Västra Aros AB, Västerås, mars 2009 2

Förord Den 1 januari 2007 och den 1 januari 2008 trädde nya regler i kraft som gäller barn och unga som begår brott eller som uppvisar ett normbrytande beteende. Med anledning av detta gav Socialstyrelsen december 2008 ut allmänna råd (SOSFS 2008:30) om handläggning av ärenden som gäller unga lagöverträdare. Denna handbok är ett komplement till dessa råd. Syftet med handboken är att ge vägledning till socialtjänsten i att utreda ärenden och planera insatser för ungdomar som begått brott eller uppvisar ett normbrytande beteende. Syftet är också att stärka ungas rättsäkerhet och att få en nationell enhetlighet i hur man handlägger och bedömer behovet av insatser i dessa ärenden. Att utreda barn och unga som visar tecken på ett normbrytande beteende skiljer sig i princip inte från att utreda barn som far illa. I båda typerna av ärenden är följande föreskrifter och allmänna råd samt handböcker från Socialstyrelsen tillämpliga: SOSFS 2006:5 om dokumentation vid handläggning av ärenden och genomförande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS den kompletterande handboken Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten SOSFS 2006:12 om handläggning och dokumentation av ärenden som rör barn och unga den kompletterande handboken Barn och unga inom socialtjänsten. Utreda, planera och följa upp beslutade insatser SOSFS 1997:15 om tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga SOSFS 2006:11 om ledningssystem för kvalitet i verksamhet enligt SoL, LVU, LVM och LSS SOSFS 2006:14 om personalens kompetens vid handläggning och uppföljning av ärenden som rör barn och unga. Denna handbok sammanställer lagstiftning och förarbeten inom området unga lagöverträdare. Här redovisas kortfattat vilka insatser som kan vara aktuella för ungdomar med brottsligt beteende. Insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson beskrivs dock mer utförligt, eftersom denna insats delvis är ny sedan den 1 januari 2007. Handläggare på Socialstyrelsen har varit Gunnel Hedman Wallin, numera på länsstyrelsen i Stockholms län och Suzanne Julin på Social- 3

tjänstavdelningens individ- och familjeenhet. På uppdrag av Socialstyrelsen har fil.dr. Anna-Karin Andershed och docent Henrik Andershed sammanställt en översikt av aktuell forskning av risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende. Författarna är universitetslektorer i psykologi vid Centrum för kriminalpsykologisk forskning, Örebro universitet. Sammanställningen har granskats av docent Knut Sundell och professor Bo Vinnerljung. Forskningsöversikten finns som bilaga 1 i denna handbok. Under arbetet har synpunkter hämtats in bl.a. från representanter för socialnämnder, länsstyrelser, Sveriges Kommuner och Landsting samt medlingsverksamheter. Lars-Erik Holm Åsa Börjesson 4

Innehåll Förord 3 Förkortningar 14 Inledning 15 1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott 17 Socialnämndens ansvar 17 Socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna har olika roller 18 Socialnämnden verkställer domstols beslut 19 Socialnämndens ansvar för unga brottsoffer 19 Grundläggande principer inom påföljdssystemet för unga lagöverträdare 21 Viktiga reformer 21 Centrala tankegångar... 23 Principen om barnets bästa... 24 Barnets rätt till delaktighet och inflytande 25 2. Samverkan 27 Vikten av att samverka 27 Socialnämndens ansvar för samverkan 28 Samverkan mellan socialtjänst, polis och åklagare 28 Samverkan kring enskilda ungdomar 30 Socialtjänstens möjligheter att lämna ut uppgifter till polis och åklagare 30 3. Utredning, analys och bedömning 32 Att inleda en utredning av unga som begår eller misstänks begå brott 33 Personalens kompetens 34 Riskbedömningsinstrument 34 5

Innehåll Att utreda unga enligt BBIC 36 Kunskapsbasen i BBIC illustreras av en triangel 36 Att identifiera risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende hos unga... 36 Utredningen 38 Att planera utredningen 38 Den unges behov 38 Föräldrarnas förmåga 45 Familj och miljö 50 Analys och bedömning 54 Analys av den unges risk för normbrytande beteende 54 Bedömning av behov av insatser 56 4. Barn under 15 år som misstänks ha begått brott 58 Utredningar med stöd av 31 LUL 58 Kvarhållande av den som inte har fyllt 15 år 62 Rätten att använda tvångsmedel 62 5. Unga i åldern 15 20 år som misstänks ha begått brott 63 Unga 15 17 år 63 Skyndsam handläggning 63 Polisen skyldighet att underrätta socialnämnden... 64 Socialnämndens närvaro vid polisförhör 64 Polisens skyldighet att underrätta vårdnadshavare 65 Rättens skyldighet att underrätta vårdnadshavare 65 Socialnämndens medverkan vid rättegång 65 Huvudförhandling och dom 66 Unga 18 20 år 66 Häktning av unga 67 Synnerliga skäl för häktning 68 Omedelbart omhändertagande och häktning 68 6

6. Yttrande till åklagare eller domstol 70 Åklagarens begäran om yttrande 70 Vad ska yttrandet användas till? 70 Tidsramar 71 Socialnämndens utredningsskyldighet 72 Barns och ungas rätt till information 72 Den skriftliga sammanställningen 73 Checklista 73 Kommunicering av yttrande 76 Åklagarens begäran om upplysningar 76 Domstols begäran om yttrande 76 Kriminalvårdens begäran om upplysningar i samband med personutredning 77 Förutsättningar för att rätten ska döma till ungdomsvård 77 Förutsättningar för att rätten ska döma till ungdomstjänst 78 Den unges vilja till medling 78 Vissa sekretessfrågor 79 7. Åtalsunderlåtelse enligt LUL 81 Förutsättningar för åtalsunderlåtelse 81 Särskilt om medlingens betydelse för åtalsunderlåtelse 82 Yttrande och upplysningar från socialnämnden 83 Underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse 83 Skötsamhetskrav och återkallelse av beslut om åtalsunderlåtelse 84 8. Ungdomsvård 85 Ungdomsvård som påföljd 85 Vad avses med ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd? 86 Att bedöma särskilt behov av vård 87 Ungdomsvård med ungdomskontrakt 88 Innehållet i ett ungdomskontrakt 88 7

Rättens föreskrift 89 Ungdomsvård med vårdplan 90 Innehållet i en vårdplan 90 Domstolens beslut 90 Genomförandeplan och behandlingsplan 90 Ungdomsvård och LSS 91 Ansvarig kommun 91 Genomförandet 93 Förutsättningar för att ungdomsvården ska upphöra 93 Den unge missköter ungdomsvården 94 När förutsättningarna för att verkställa ungdomsvården brister 95 9. Ungdomstjänst 97 Ungdomstjänst som påföljd 97 Att verkställa ungdomstjänst 98 Handläggning av ungdomstjänst Ansvarig kommun... 98 Dokumentation... 99 Tidsramar för verkställighet 99 Att bedöma den unges lämplighet för ungdomstjänst 100 I vilka fall kan ungdomstjänst vara olämpligt. 100 Ungdomstjänstens innehåll 101 Introduktions- eller informationsmöte 101 Arbetsplanen 102 Annan särskilt anordnad verksamhet 106 Kontroll av att arbetsplanen följs 107 Ett uppföljande samtal 108 Försäkringar 109 När förutsättningarna för att verkställa ungdomstjänsten brister 109 8

10. Särskilt kvalificerad kontaktperson 111 Syfte och innehåll 112 Syfte...112 Innehåll 112 Särskilt kvalificerad kontaktperson enligt socialtjänstlagen 113 Åldersgränser 113 Genomförandeplan 113 Särskilt kvalificerad kontaktperson enligt LVU 114 Åldersgränser 114 Behandlingsplan 115 Handläggning och dokumentation 115 Den särskilt kvalificerade kontaktpersonen kompetens och rekrytering 116 Kompetens 116 Rekrytering 116 Handledning och fortbildning 117 Sekretess 118 Uppdraget 118 Ett uppföljande samtal 118 11. Socialnämndens underrättelse- skyldighet till åklagarmyndigheten 119 Den unges misskötsamhet 120 Andra hinder för verkställighet 121 Varning eller undanröjande av påföljd Åklagarens möjlighet att meddela varning 121 Rättens prövning av undanröjande av påföljd 122 Ny påföljd 123 12. Medling med anledning av brott 125 Medlingslagen 125 Vad är medling? 126 9

Förutsättningar för medling 127 Åldersgränser 128 Medlingens ställning i rättsprocessen 129 När ska medling genomföras? 129 Är alla brott lämpliga för medling? 130 Vem initierar medling?... 132 Hur organiseras medling? 133 Medlingsmötet 133 Kontakt med brottsoffret 135 Medling i ungdomskontrakt 135 Medling i ungdomstjänst 135 Medlarens kompetens 136 Tjänstemanna- eller lekmannamedlare 136 Ansvar för rekrytering av medlare och deras kompetens 137 Avtal 137 Vårdnadshavarnas medverkan vid avtalsskrivning 138 Medlingsavtalets rättsverkningar 138 Förvaring av avtalen 139 Underrättelse till åklagare 139 Sekretess 139 Utbyte av information mellan socialnämnd och medlingsverksamhet 140 Anmälningsskyldighet 140 Dokumentation, diarieföring, gallring och arkivering 140 Dokumentation... 140 Att registrera handlingar 141 Gallring och arkivering 141 13. Sluten ungdomsvård 143 Socialnämndens ansvar 143 10

Skillnader mellan vård med stöd av LVU och sluten ungdomsvård 144 Samarbetet mellan socialtjänsten och SiS 145 Inför verkställigheten 145 Under verkställigheten 146 Inför frigivning 146 LVU-vård efter avslutad verkställighet 147 Sluten ungdomsvård när LVU-vård pågår 148 Sekretess 148 Ansvarig kommun...150 14 Böter, skadestånd, gallring ur misstanke- och belastningsregistret m. m. 151 Rättsprocessen för unga lagöverträdare 151 En samlad reglering av påföljder för unga 151 Val av påföljd för unga lagöverträdare 151 Böter 152 Skadestånd 153 Avgift till brottsofferfonden 153 Misstankeregistret 153 Belastningsregistret 154 Referenser 156 Skrifter i serien Statens offentliga utredningar (SOU) och Departementsserien (Ds) 156 Propositioner 156 Socialstyrelsens författningssamling 156 Socialstyrelsens handböcker 157 Övriga publikationer från Socialstyrelsen... 157 Övrig litteratur 158 Web-adresser 160 11

Bilaga 1 Bedömning av risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende hos unga: Hur kan vi använda teori och forskning i praktiken? 161 I. Allmänt om normbrytande beteende 161 Risk för framtida problem 162 Varför utvecklar vissa unga personer normbrytande beteende? 163 Arv och miljö 165 Utvecklingsmässiga förändringar i beteenden 166 II. Om risk- och skyddsfaktorer 167 Vad är en riskfaktor? 167 Vad är en skyddsfaktor? 167 Olika kategorier av faktorer 167 Dubbelriktade inflytanden 169 Faktorers olika tyngd under en människas utveckling 169 Ju fler riskfaktorer desto högre risk 169 Riskfaktorer på olika nivåer 170 Specifika riskfaktorer i kombination med varandra 170 En riskfaktor kan innebära risk för andra riskfaktorer 170 Risk för återfall 171 Olika typer av risk- och skyddsfaktorer 171 Hur använda evidensbaserad kunskap om risk- och skyddsfaktorer i en bedömning? 172 Bedömning av risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende hos unga 174 Vikten av struktur i bedömningsarbetet 174 III. Risk- och skyddsfaktorer i praktiken 174 Riskfaktorer hos den unge av mer direkt och föränderlig karaktär 175 12

Riskfaktorer i familjen av mer direkt och föränderlig karaktär 182 Skyddsfaktorer hos den unge av mer direkt och föränderlig karaktär 185 Skyddsfaktorer i familjen av mer direkt och föränderlig karaktär 187 Bedömningens roll för val av insatser 193 Sammanfattning och konklusioner 195 Referenser 197 Bilaga 2 SOSFS 2006:5 202 Bilaga 3 SOSFS 2006:12 212 Bilaga 4 SOSFS 2008:30 221 Sökordsförteckning 227 13

Förkortningar ADAD Adolescent Drug Abuse Diagnosis AFS Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om minderåriga BrB Brottsbalken (1962:700) Brå Brottsförebyggande rådet BUP Psykiatrisk barn- och ungdomsvård FB Föräldrabalken (1949:381) FL Förvaltningslagen (1986:223) FuK Förundersökningskungörelsen (1947:948) HSL Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) IMS Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete JO Justitieombudsmannen JO+årtal Justitieombudsmannens verksamhetsberättelse LUL Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare KVFS Kriminalvårdens författningssamling LSS Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LSU Lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård LVU Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga LVM Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LYHS Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område PolisL Polislagen (1984:387) RPSFS Rikspolisstyrelsens författningssamling RB Rättegångsbalken (1942:740) RÅ Riksåklagaren RåR Riksåklagarens riktlinjer SekrL Sekretesslagen (1980:100) SiS Statens institutionsstyrelse SKL Sveriges Kommuner och Landsting SkoL Skollagen (1985:1100) SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SoF Socialtjänstförordningen (2001:937) SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar 14

Inledning Ungdomsbrottsligheten är ett återkommande tema i samhällsdebatten. 1 Intresset för frågan kan förklaras av att ungas brottslighet ses som en viktig markör för samhällsutvecklingen. En ökad ungdomsbrottslighet skulle kunna ses som ett tecken på framtida sociala problem såväl för ungdomarna själva som för samhället i stort. Medier framhåller ofta att ungdomsbrottsligheten ökar. Den kriminologiska forskningen visar dock på en annan bild. Ungdomsbrottsligheten verkar ha minskat sedan mitten av 1990-talet, främst beroende på att allt färre unga deltar i stöld- och skadegörelsebrott. Däremot verkar ungas deltagande i våldsbrott inte ha förändrats nämnvärt. Antalet ungdomar som uppger att de begått brott har inte ökat. Det finns snarare tendenser till att unga tar avstånd från brottsligt beteende. Allt fler niondeklassare uppger t.ex. i självrapportstudier att de inte har begått några brott under det senaste året. 2 Enligt ungdomars självrapporterade brottslighet 3 under perioden 1995 2005 har hälften av Sveriges ungdomar begått stöldbrott det senaste året. En tredjedel uppger att de begått skadegörelsebrott och nära en femtedel att de utfört någon form av våldshandling. 4 De vanligaste stöldbrotten begås i skolor eller i affärer. Pojkar och flickor begår samma typer av brott. Däremot svarar pojkarna för en större andel av de grövre brotten, våldsbrott och grövre stöldbrott. 5 Ungdomar är den mest brottsaktiva gruppen i samhället. Pojkar är mer brottsaktiva än flickor. Majoriteten av de ungdomar som begår brott har gjort det vid något enstaka tillfälle, medan en mindre andel har begått många brott, fler än sju, under de senaste tolv månaderna. 6 Ungdomsåren, framför allt 15 17 årsåldern, innebär en tydlig topp i brottsaktivitet. Det är då som den största andelen i en årskull begår brott. De flesta ungdomar som begår brott gör det under en begränsad tid. 7 Det finns dock en förhållandevis liten grupp som tidigt börjar begå brott och som fortsätter med detta genom ungdomsåren och in i vuxen ålder. 8 1 Denna inledning bygger på Brå:s rapport 2008:33, om inget annat anges 2 Socialstyrelsen (2006) Social rapport 3 Nationella skolundersökningar för elever i årskurs 9 som genomförts vartannat år sedan 1995, först av Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och sedan av BRÅ. 4 Brå rapport 2007:30 5 Brå rapport 2006:7 6 Brå rapport 2006:7 7 Socialstyrelsen (2006) Social rapport 8 Brå rapport 2006:7, Brå rapport 2000:3 15

Inledning Det finns inget entydigt svar på varför vissa ungdomar begår brott och varför vissa av dem utvecklar en kriminell livsstil. Däremot vet man utifrån forskning alltmer om att det finns ett antal riskfaktorer som indikerar ökad risk för brottslighet och normbrytande beteende, på kort och lång sikt. Lite förenklat kan man säga att det handlar om individens egna egenskaper, samt på faktorer i familjen och miljön. När någon börjar bete sig normbrytande redan under barndomsåren är risken relativt stor att beteendet fortsätter. Men även om risken för problem i vuxen ålder är mindre vid ungdomsdebuterande än vid barndomsdebuterande normbrytande beteende så uppvisar de med normbrytande beteende, t.ex. brottslighet med start i ungdomsåren mer problem än andra. 9 Det är emellertid inte bara de individuella riskfaktorerna som visat sig ha betydelse för brottsligt beteende utan även s.k. livsstilsfaktorer spelar in. 10 Med livsstilsfaktorer avses t.ex. umgänge med brottsliga kamrater eller hög alkoholkonsumtion. Ungdomar med en mer riskfylld livsstil löper också en ökad risk för att begå brott om de även bär på en hög individuell risk. Ungdomar med låg individuell risk är mer skyddade mot en riskfylld livsstil, dvs. de kan i större utsträckning ha denna typ av livsstil utan att påverkas av den. I debatten om ungdomsbrottslighet uppmärksammas inte sällan att det finns en överrepresentation av gärningspersoner med utländsk bakgrund. Mindre uppmärksammat är att motsvarande gäller utsatthet för speciellt våldsbrott som alltså är större bland ungdomar med utländsk bakgrund. Det är dock viktigt att påpeka att överrepresentationen inte innebär att det är ungdomar med utländsk bakgrund som står för flertalet av ungdomsbrotten eller att det överlag skulle finnas tydliga kulturella mönster i brottstyper avseende etnicitet. Den överrepresentation som finns kan ses mot bakgrund av att barn och unga med utländsk bakgrund växer upp under relativt sett mer ogynnsamma ekonomiska och sociala förhållanden. Familjer med utländsk bakgrund har t.ex. oftare ekonomiska problem, lägre utbildningsnivå och svag arbetsmarknadsanknytning. De bor ofta i de mest problembelastade områdena. Dessutom visar en växande forskning på att en del av överrepresentationen beror på en diskriminerande myndighetsutövning från polis och rättsväsende. 11 En viktig uppgift för socialtjänsten, men även för andra aktörer som arbetar med barn och unga är att tidigt uppmärksamma barn och ungdomar med riskbeteenden. Ju tidigare en negativ utveckling kan stävjas, desto mindre är risken för att allvarliga problem får fäste och utvecklas. 9 Andershed, H. och Andershed, A-K. bilaga 1 10 Brå rapport 2006:7 11 Brå:rapport 2008:33 16

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott Socialnämndens ansvar Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och hjälp som de behöver (2 kap. 2 SoL). Socialnämnden ska bl.a. verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden och ska med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken på en ogynnsam utveckling. Nämnden ska också i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd de behöver (5 kap. 1 SoL). Nämnden har alltså ett ansvar för att uppmärksamma dessa barn och ungdomar och vid behov motivera dem och deras föräldrar att ta emot erbjudna insatser. Bestämmelsen syftar till att lyfta fram socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar, framförallt för ungdomar med missbruksproblem och för unga lagöverträdare. Syftet är också att motverka tendenser till att ungdomar i ökande utsträckning döms till påföljder inom kriminalvården. 12 Gruppen barn och ungdomar som socialnämnden har ett särskilt ansvar för omfattar unga upp till 20-årsåldern. 13 Socialnämnden har det övergripande samhälleliga ansvaret för de ungas sociala situation. Därmed ansvarar nämnden, så långt det är möjligt, för vården av unga som begår brott. 14 Med vård menas såväl vård i öppna former som heldygnsvård. En viktig uppgift för socialnämnden i detta sammanhang är också att stödja föräldrar i att sätta adekvata gränser för sina ungdomar vilket följer av bestämmelsen i 5 kap. 1 SoL. Med brottslig verksamhet avses i LVU inte rena bagatellförseelser och inte heller enstaka andra brott som inte är av allvarlig art. Det är först om brottsligheten ger uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan anses föreligga ett vård- och behandlingsbehov, som LVU kan bli aktuell att tillämpa. 15 Med socialt nedbrytande beteende avses bl.a. att den unge begått ett eller ett par allvarliga brott utan att det kan anses som brottslig verksam- 12 Prop. 1984/85:171 s. 1, 1996/97:126:124 s. 101 13 Prop. 1979/80:1 Del A s. 254 14 Prop. 2005/06:165 s. 43 15 Prop. 1979/80:1 Del A s. 583 17

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott het. 16 I båda fallen anses beteenden kunna innebära en påtaglig risk för att den unges hälsa och utveckling skadas (3 LVU). I denna handbok används benämningen normbrytande beteende för beteenden som på olika sätt innebär att regler eller normer överträds. Normbrytande beteende kan innebära allt från att skolka, snatta och stjäla till grövre förseelser. I allt väsentligt handlar det alltså om beteenden som också kan anses vara kriminella. 17 Socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna har olika roller Samhället har dubbla uppgifter när det gäller ungdomar som begår brott. Samhället ska både förhindra och reagera på brotten. Medan socialnämndens insatser utgår från den unges behov av skydd och stöd, ska de rättsvårdande myndigheternas insatser markera att samhället tar avstånd från den brottsliga verksamheten, själva brottet. Det bör understrykas att socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna har ett gemensamt intresse av att förhindra och motverka brott. 18 Att olika myndigheter har ansvar för påföljdssystemet för unga lagöverträdare förutsätter en väl fungerande samverkan dem emellan. Ett bra samarbete dem emellan kan leda till att det blir tydligt för den unge att insatser inom socialtjänsten och rättsväsendet ingår i en integrerad helhet. Långt ifrån alla barn och ungdomar som misstänks för, eller har begått brott, har behov av insatser från socialnämndens sida för att inte fortsätta begå eller återfalla i brott. Nämndens uppgift är dock att så långt som det är möjligt identifiera de pojkar eller flickor som riskerar att utvecklas ogynnsamt på grund av brottslig verksamhet. Ungdomar som begår brott, i synnerhet upprepade brott, löper en risk att utvecklas ogynnsamt. Det finns idag relativt stor kunskap om vilka risk- och skyddsfaktorer som har samband med att barn och unga utvecklar ett normbrytande beteende, vilket bl.a. kan ta sig uttryck i att de begår brott. 19 Det är socialtjänsten som bäst anses kunna ge unga och deras vårdnadshavare det stöd och den hjälp som de behöver för att den unge inte ska utveckla en allvarlig problematik eller kriminell karriär. 20 Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger därför på principen att barn och unga som gjort sig skyldiga till brott i första hand ska få insatser inom socialtjänsten. Ambitionen är att ungdomarna så långt det är möjligt ska hållas 16 Prop. 1989/90:28 s. 67 17 Andershed, H. och A-K. bilaga 1 18 Prop. 2005/06:165 s. 43 19 Andershed, H. och A-K. bilaga 1 20 Prop. 2005/06:165 s. 43 18

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott utanför kriminalvården och frihetsberövande insatser. 21 Samtidigt har de straffrättsliga kraven på socialtjänstens insatser ökat under 1990-talet och socialnämnden har alltmer fått till uppgift att verkställa domstols beslut. När det gäller barn och unga som inte fyllt 15 år och som begår brott vilar hela ansvaret för att vidta åtgärder på socialtjänsten. För unga mellan 15 och 20 delas detta ansvar mellan socialtjänsten, polis, åklagare och domstol samt i allvarligare fall på kriminalvården. Socialtjänsten har dock en skyldighet att uppmärksamma och tillgodose de ungas individuella vård- och behandlingsbehov utifrån principen om barnets bästa. Detta gäller oavsett vilka ingripanden från polis, åklagare eller domstolens sida som kan vara aktuella. Socialnämnden verkställer domstols beslut Socialnämnden har successivt fått rollen som verkställande myndighet av domstols beslut. Det ställer nämnden i många komplexa situationer på grund av dess specifika roll i den samverkan med andra myndigheter som är nödvändig i dessa fall. Det kan finnas en risk för att socialnämnden reducerar och renodlar sin roll till en verkställande del av rättssystemet, vilket inte är lagstiftarens mening. Socialtjänstlagen, med sitt både allmänna och specifika ansvar för barn och unga, måste prägla socialnämndens insatser i alla dess delar och även inom det område där domstols beslut verkställs. Socialnämnden måste vara klar över sin roll i detta avseende. Socialnämndens ansvar för unga brottsoffer Socialnämnden har även ett ansvar för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp (5 kap. 11 SoL). Omgivningens stöd och inställning är av stor betydelse för hur barn och unga hanterar att bli utsatta för brott. Forskning visar att ett bra bemötande, stöd och adekvat information betyder mycket för såväl återhämtningen som för brottsutredningen och för brottsoffrets fortsatta medverkan i rättsprocessen. Även medling kan ge positiva effekter för brottsoffer. 22 Unga som har blivit utsatta för skrämmande eller traumatiska händelser behöver få ett bra bemötande och ett kompetent stöd så att de kan gå vidare i sina liv på ett konstruktivt sätt. Detta är en angelägen uppgift för alla vuxna som möter dessa unga människor. Särskilda stödcentra för unga brottsoffer, som utvecklats i flera kommuner i landet, är ett sätt för kommunerna att uppfylla sitt ansvar och erbjuda unga brottsoffer ett 21 Prop. 2005/06:165 s. 43 22 Socialstyrelsen (2005) Socialtjänstens stöd till unga brottsoffer 19

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott kompetent stöd (jfr. 3 kap. 1 SoL). Gränsen mellan vem som är brottsoffer och vem som är gärningsman är många gånger subtil. Barn och unga som begår brott har t.ex. själva ofta varit utsatta för brott. Ungdomar är den åldersgrupp som är klart mest utsatt för stöld och våldsbrott. 23 En stor del av det våld som ungdomar utsätts för inträffar i skolan eller på skolgården samt under fritiden t.ex. på gatan, på en fritidsgård eller på disco. Vanligtvis är gärningsmännen jämnåriga. Generellt sett utsätts pojkar oftare för någon form av stöldbrott än flickor. Pojkar utsätts även oftare än flickor för såväl grövre som lindrigare våldshandlingar. Däremot utsätts pojkar och flickor i ungefär lika stor utsträckning för hot som innebär att de känner sig rädda. Risken att utsättas för brott är vidare större bland dem som uppger att de själva har begått brott. 24 Brott mot unga tas inte alltid på allvar, varken av andra ungdomar eller av deras omgivning. Ungdomar som till stora delar vistas i miljöer där våld, hot och trakasserier förekommer tenderar ibland att betrakta detta som något normalt som man måste försöka hantera. 25 Konsekvenserna av att bli utsatt för ett brott kan vara särskilt allvarliga för unga och sätta djupa spår hos den som drabbas. En direkt följd av att bli utsatt för brott är vanligtvis en traumatisk kris, en psykisk stressupplevelse, som är känslomässigt överväldigande och kan ta sig både fysiska och psykiska uttryck. 26 Oro för att bli utsatt för brott igen och rädslan att träffa gärningsmannen kan få stor inverkan på ungdomars liv. Denna rädsla kan vara påtaglig lång tid efter brottet. Den utsatte kan få reaktioner i form av ångest, depression och andra psykiska problem. I vissa fall kan detta leda till posttraumatiskt stressyndrom. Ungdomstiden är ett känsligt skede i livet och att då bli utsatt för brott kan innebära extra svårigheter. För en ung person kan känslor av maktlöshet och rädsla bli övermäktiga att bära. Det finns även en risk för att den utsatte tar till droger eller hanterar känslorna på andra destruktiva sätt. Det är t.ex. inte ovanligt att ungdomar riktar sin ilska mot sig själv eller agerar ut hat- och hämndkänslor genom att utsätta andra för våld och själva blir gärningsmän. 27 För mer information hänvisas till www.brottsrummet.se eller www. brottsofferportalen.se 23 Socialstyrelsen (2006) Social rapport 24 Brå rapport 2006:7 25 Socialstyrelsen (2005) Socialtjänstens stöd till unga brottsoffer 26 Socialstyrelsen (2005) Socialtjänstens stöd till unga brottsoffer 27 Socialstyrelsen (2005) Stödcentra för unga brottsoffer 20

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott Grundläggande principer inom påföljdssystemet för unga lagöverträdare Påföljdssystemet för unga lagöverträdare präglas av synsättet att unga lagöverträdare ska särbehandlas straffrättsligt och så långt det är möjligt hållas utanför kriminalvården. För handläggningen av ungdomsmål gäller därför speciella bestämmelser redan från det att en anmälan om ett misstänkt brott görs till polisen. Förhör med någon som är under 18 år bör t.ex. hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften (8 FuK). Polis, åklagare och domstol ska agera snabbt vilket förutsätter ett nära samarbete mellan de berörda myndigheterna. Både den unges vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten förutsätts medverka. I LUL regleras hur polis, åklagare och domstol ska handlägga mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. I övrigt gäller rättegångsbalkens regler. De särskilda reglerna för unga lagöverträdare har funnits under hela 1900-talet och bygger på tanken att barn och ungdomar inte har de kunskaper om samhällets normer som vuxna förutsätts ha. Barn och unga som begår brott är ofta socialt utsatta och har själva varit utsatta för brott och har ett särskilt behov av stöd och hjälp. Viktiga reformer Sedan 1960-talet har påföljdssystemet för unga som begår brott varit föremål för ett flertal reformer. Ett tema i reformerna är att samhället måste reagera kraftfullt och tydligt mot ungdomsbrottsligheten. Rättsväsendet ska handlägga ungdomsmål skyndsamt så att tiden mellan brott och reaktion blir så kort som möjligt. Ett annat centralt tema är att påföljdssystemet för unga lagöverträdare ska bli mer likt det som gäller för vuxna. 28 Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare trädde i kraft den 1 januari 1965. En av grundtankarna var att unga lagöverträdare i så stor utsträckning som möjligt skulle hållas borta från domstolsprocessen. Vid 1988 års reform infördes krav på skötsamhet för den som meddelades åtalsunderlåtelse. Vid 1995 års ungdomsmålsreform skärptes reglerna för åtalsunderlåtelse. Då kom också bestämmelser om att involvera den unges vårdnadshavare i rättsprocessen, att öka socialnämndernas medverkan och ökade krav på skyndsamhet i handläggningen. Genom 1999 års reform ville man stärka de straffrättsliga principerna 28 Brå-Rapport 2000:7 Påföljdssystemet för unga lagöverträdare 21

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott om att överlämnandepåföljden skulle vara förutsebar, stå i proportion till brottet och vara konsekvent. Principen att unga lagöverträdare ska hållas utanför kriminalvården kvarstod dock. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten förtydligades och möjligheten att utdöma ungdomstjänst som en tilläggssanktion till överlämnandepåföljden infördes. I brottsbalken infördes en bestämmelse om att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten endast får göras om de planerade åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde, art och den tilltalades tidigare brottslighet (31 kap. 1 BrB). Detta innebar bl.a. ökade krav på tydlighet i socialnämndens yttrande och vårdplaner i förhållande till brottet. Enligt socialtjänstlagen och LVU var det dock fortfarande barnets och den unges behov av vård som skulle ligga till grund för bedömningen. Vidare infördes sluten ungdomsvård som en ny frihetsberövande påföljd. Denna påföljd är avsedd att ersätta fängelsestraffen för dem i åldersgruppen 15 17 år. 2007 års reform syftar till att utveckla påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Reformen får en tydligare inriktning på att motverka fortsatt kriminalitet genom tydliga reaktioner på brottet. Principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens ska beaktas i påföljderna för unga, men samtidigt anpassas till den unges behov och vara tydliga och pedagogiska. Vidare är det enligt reformen viktigt att beakta pojkars och flickors olika villkor och behov. 29 Alltjämt ska påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygga på att barn och ungdomar som begår brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Reformen understryker vikten av att samarbetet mellan berörda aktörer stärks för att den unge ska kunna återföras till ett väl socialt fungerande liv. 30 Ett viktigt inslag i reformen är att antalet bötesstraff för unga lagöverträdare ska minska. Avsikten är att även tillämpningen av åtminstone korta fängelsestraff för unga ska minska. 31 Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten bytte namn till ungdomsvård och avgränsades. För att dömas till ungdomsvård ska den unge ha ett särskilt behov av vård eller av annan åtgärd från socialtjänstens sida. Ungdomstjänst infördes som en ny, fristående påföljd för unga lagöverträdare som kommunerna är skyldiga att administrera. Från den 1 januari 2008 är det obligatoriskt för kommunerna att kunna erbjuda medling med anledning av brott när gärningsmannen är under 21 år. 29 Prop. 2005/06:165 s. 42 30 Prop. 2005/06:165 s. 42 31 Prop. 2005/06:165 s. 47 f 22

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott Centrala tankegångar De klassiska straffrättsliga principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens har i de senaste reformerna fått allt större genomslagskraft i påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Principerna innebär också att det ska finnas en balans mellan brottet och samhällets reaktion på detta samt ett krav på att den dömde ska rätta sig efter de regler som gäller och efter de beslut som meddelas samt att ett brott mot regeln eller beslutet ska följas av en reaktion. 32 Utvecklingen inom straffrätten har medfört att gärningens straffvärde fått större betydelse för straffmätningen. Handlingen, handlingens konsekvenser, skulden och brottets svårighetsgrad är de faktorer som bestämmer straffvärdet. En handling ska bestraffas för att den är straffvärd och det ska råda proportionalitet mellan brottet och straffet. Det innebär att brottets svårhetsgrad ska avspegla sig i straffets stränghet. Samhällets reaktion bör vara mer ingripande ju allvarligare brottet är. Behandlingstanken har inte helt övergivits för unga lagöverträdare, vilket kommer till uttryck i att socialnämnden har en central roll när barn och ungdomar begår brott. Rätt anpassad vård och behandling inom socialtjänsten anses bättre kunna motverka fortsatt kriminalitet än samhällsreaktioner som har straffvärdet som ensam grund. Däremot har utvecklingen inom straffrätten lett till att förutsättningarna för överlämnade till vård inom socialtjänsten skärpts. Principen om förutsägbarhet kan inte tillämpas fullt ut, men det anses vara möjligt att i rimlig utsträckning förutse vilken vård eller vilka åtgärder socialnämnden planerar att vidta. Detta är möjligt genom regler om att socialnämndens yttranden ska innehålla ett kontrakt eller en plan för vården. Principen om proportionalitet uppnås genom krav på domstolen att på ett mer uttalat sätt överväga om socialnämndens insatser är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde, art och den unges tidigare brottslighet. För att tillgodose kravet på proportionalitet har domstolen möjlighet att, förutom att ge böter, förena påföljden med ungdomstjänst. Principen om konsekvens tillgodoses genom en tydligare uppföljning av påföljden. Regler har införts om att socialtjänsten är skyldig att informera åklagaren om den planerade vården inte kommer till stånd eller av någon anledning avbryts. 33 När ungdomar som har begått brott ställs till ansvar för brottet ska således två centrala synsätt baserade på olika principer förenas, brottets 32 Prop. 2005/06:165 s. 40 33 Prop. 2005/06:165 s. 40 23

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott art och svårighetsgrad kontra den unges behov av sociala insatser. Socialtjänsten och domstolarna ingår i ett påföljdssystem, där olika regelverk måste balanseras mot varandra. När socialtjänsten ingriper ska den utgå från den unges vårdbehov, baserat på hans eller hennes aktuella sociala situation och utifrån vad som är bäst för att han eller hon inte ska utvecklas negativt i framtiden. Brottet och det som hänt i det förflutna saknar självständig betydelse för socialtjänstens bedömning. Domstolens bedömning rör ett brott som har ägt rum. Brottets allvar ska avspeglas i straffets obehag. När domstolen bestämmer påföljd ska de straffrättsliga principerna upprätthållas och balanseras mot hänsyn till den unges mognad, begränsade erfarenhet och särskilda förhållanden. 34 Principen om barnets bästa FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, ska vara en ledstjärna i allt lagstiftnings- och myndighetsarbete som är inriktat mot eller har avgörande betydelse för barn. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ (artikel 3). För att säkerställa barnets rättigheter enligt barnkonventionen krävs en kombination av åtgärder i form av lagstiftning, administrativa åtgärder, upplysning och opinionsbildning. Principerna om barnets bästa och om barnets rätt att komma till tals och få sin åsikt beaktad med hänsyn till ålder och mognad, (artikel 12), har t.ex. förts in i socialtjänstlagen och LVU. Även i de reformer som gäller unga lagöverträdare är utgångspunkten att andan och intentionerna i barnkonventionen ska genomsyra de åtgärder som rör barn. Barn som misstänks för, eller befunnits skyldiga till, att ha begått brott ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Hänsyn ska tas till barnets ålder och till önskvärdheten att främja att barnet återanpassas i samhället (artikel 40.1). 35 Barns bästa är ett relativt begrepp och som betyder olika saker för olika människor beroende på hur barns behov uppfattas av dem. Begreppets innebörd förändras över tid i takt med att ny kunskap växer fram och värderingar i samhället förändras. 36 34 Prop. 1997/98: 96 s. 143 35 Prop. 2005/06:165 s. 41 36 Prop. 1996/97:124 s. 98 ff 24

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott Synen på barn förändras i takt med samhällets värderingar. Likaså är även synen på brott, brottslingar och samhällets reaktioner på brott i ständig förändring. Om brottet istället för barnets behov står i fokus för beslut om ingripanden kan det uppstå en konflikt mellan att sätta barnets bästa i första rummet och att värna andra viktiga samhällsintressen. Principen om barnets bästa innebär att konsekvenserna av olika beslutsalternativ för barnet måste bedömas innan ett beslut fattas. Barnets bästa är inte alltid avgörande för vilket beslut som fattas, men ska alltid beaktas, utredas och redovisas. 37 Underlaget för att bedöma vad som får anses vara barnets bästa får man genom väga samman det man vet om barn genom forskning och erfarenhet och det man får veta genom att lyssna på barnet. 38 Barnets rätt till delaktighet och inflytande Enligt barnkonventionen har barn rätt till delaktighet och inflytande i alla frågor som gäller dem. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (artikel 12). Denna artikel är en av grundstenarna i barnkonventionen. Barnets rätt till delaktighet innebär att barnet har rätt till fortlöpande information, rätt att komma till tals och rätt till inflytande. I barnets rätt att komma till tals ligger att barnet ska få tillräcklig information och få hjälp med att förstå konsekvenserna av olika ageranden och beslutsalternativ. För att artikeln ska kunna tillämpas i praktiken förutsätts att barnen får reella möjligheter att komma till tals och bli lyssnade på, inte minst viktigt är det vid rättprocesser. För rättskipningen av ungdomsbrottslighet finns minimistandardregler antagna av FN. 39 I barnkonventionens artikel 14:2 understryks att en brottmålsprocess ska främja den unges bästa och ske i en atmosfär av förståelse, vilket ska göra det möjligt för den unge att delta och fritt uttrycka sig själv. Brottsförebyggande rådet, Brå, och Barnombudsmannen, BO, har lyft fram frågan om ungas möjligheter att komma till tals i en brottmålsrättegång. I en studie av Brå 40 intervjuades några ungdomar om hur de upplevt sin rättegång. Där framkommer att de unga inte alltid förstår vad som händer och vad som sägs. De upplevde också att de inte lyckades komma till tals på det sätt som de skulle ha önskat. BO har också belyst frågan 37 Prop. 1996/97:124 s. 99 f 38 SOU 1997:116 39 Pekingreglerna, resolution 40/33 antagna av FN:s generalförsamling 1985. 40 Brå rapport 2002:18 25

1. Samhällets ansvar för barn och unga som begår brott och gett förslag på åtgärder för att stärka barnperspektivet i brottmålsprocessen. 41 Det handlar t.ex. om att använda ett språk som ungdomen kan förstå, att förbereda den unge på vad som kommer att hända i rättssalen och att all information kan behöva upprepas och förklaras vidare. Ansvaret för att försäkra sig om att den unge ges möjlighet att delta i och att komma till tals under hela brottsmålsprocessen vilar på alla vuxna som är involverade poliser, åklagare, domare, socialsekreterare, juridiska ombud och vårdnadshavare. Brottsoffermyndighetens rättegångsskola vänder sig främst till brottsoffer, och visar bl.a. hur en rättegång går till. Rättegångsskolan på webben riktar sig i första hand till brottsoffer som kallats till rättegång som målsägande, men även vittnen, tilltalade och anhöriga kan ha användning av den. De kan också användas av skolelever och andra som vill lära sig mer om rättsprocessen. Se www.rattegangsskolan.se 41 Barnombudsmannen informerar BI 2006:03 26

2. Samverkan Vikten av att samverka Samverkan ska äga rum i alla frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. 42 Nödvändigheten av att de olika yrkeskategorier och myndigheter som möter barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa samverkar, kan inte nog understrykas, inte minst ur ett rättsäkerhetsperspektiv. Bestämmelser om samverkan finns i lagstiftningen, t.ex. i socialtjänstlagen, polislagen, skollagen, och hälso och sjukvårdslagen. När det gäller frågor som gäller unga lagöverträdare behövs en utökad samverkan mellan socialtjänsten och polis, åklagare och domstol för att uppnå större likhet inför lagen. 43 Med samverkan menas de aktiviteter som olika myndigheter måste bedriva gemensamt i arbetet med unga lagöverträdare. Detta betyder att någon eller några tillför sina specifika resurser, kompetenser och/eller kunskaper till en uppgift som man har att gemensamt genomföra. 44 Samverkan är ett organisatoriskt samarbete mellan olika huvudmän och verksamheter. En god samverkan förutsätter att berörda personalgrupper samarbetar med varandra, vilket i sin tur kan ses som ett mer mellanmänskligt fenomen mellan de olika aktörerna i de berörda organisationerna. Avgörande förutsättningar för att arbeta tillsammans är att parterna visar intresse och respekt för varandra och har kunskap om varandra. Andra framgångsfaktorer för samverkan är tydliga mål, gemensamma arbets metoder och etiska förhållningssätt. 45 För vidare läsning hänvisas till Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. 46 Det finns en nationell samverkansgrupp som har i uppgift att följa utvecklingen inom området unga lagöverträdare och stödja den lokala samverkan. Samverkansgruppen består av representanter från Åklagarmyndigheten, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Brå och Sveriges Kommuner och Landsting. 42 Prop. 2002/03:53 s. 107 43 Prop. 2005/06:165 s. 45 44 Myndigheten för skolutveckling m.fl. (2007) Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa 45 Prop. 2002/03:53 s. 61 46 Myndigheten för skolutveckling m.fl. (2007) Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa 27

2. Samverkan Socialnämndens ansvar för samverkan Socialnämnden har ett förstahandsansvar för att samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Nämnden ska aktivt verka för att samverkan kommer till stånd (5 kap. 1 a SoL). Socialnämndens ansvar för samverkan omfattar alla barn och unga som på ett eller annat sätt behöver insatser från socialtjänstens sida, oavsett om ärendet rör barnmisshandel, ungdomar som missbrukar eller någon annan fråga. Med insatser menas även insatser på en övergripande nivå t.ex. för att motverka missbruk och ungdomskriminalitet. 47 Socialnämnden bör 48 därför säkerställa att det finns rutiner som tydliggör hur samverkan ska bedrivas såväl internt, som externt med myndigheter och andra aktörer. Socialnämnden bör 49 utarbeta rutiner för samverkan med bl.a. polis och åklagare på såväl övergripande som grupp och individnivå. För att kunna ta fram dessa rutiner kan nämnden behöva analysera vilken samverkan som krävs utifrån kraven i lagstiftningen och målgruppens behov. I det arbetet är det viktigt att tänka på att samverkan är ett medel och inte ett mål i sig. 50 Vidare är det väsentligt att nämnden säkerställer att den eller de som har ansvar för samverkan ges de befogenheter som behövs för att fullgöra uppgiften. 51 För att samverkan ska vara framgångsrik måste den vara förankrad hos ledningen i de olika förvaltningarna. Ledningen har också ansvar för att ge mandat för samverkan och för att följa upp och utvärdera den. 52 Samverkan mellan socialtjänst, polis och åklagare Sedan år 2007 finns en struktur för en lokal samverkan mellan socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna. Strukturen är baserad på Åklagarmyndighetens administrativa organisationsstruktur. Den operativa åklagarverksamheten utövas på de 40 åklagarkamrarna, varav 34 är allmänna kammare. Varje kammares geografiska arbetsområde motsvarar ett län. Ungdomsåklagarna i respektive åklagarkammare ansvarar för att kontinuerligt sammankalla representanter från socialtjänsten och polisen 47 Prop. 2002/03:53 s. 107 48 SOSFS 2006:11 4 kap. 1 49 SOSFS 2006:12 50 Socialstyrelsen (2008) God kvalitet i socialtjänsten om ledningssystem för kvalitet i verksamhet enligt SoL, LVU, LVM och LSS 51 Socialstyrelsen (2008) God kvalitet i socialtjänsten om ledningssystem för kvalitet i verksamhet enligt SoL, LVU, LVM och LSS 52 Prop. 2002/03:53 s. 59 28

2. Samverkan till lokala eller regionala samverkansmöten. Hos åklagaren, socialtjänsten och polisen finns kontaktpersoner med uppgift att vara kontaktlänk gentemot sina respektive verksamhetsområden. Syftet är att förbättra kvaliteten vid handläggningen av ungdomsmål, bl.a. genom utbyte av erfarenheter och kunskaper. De lokala samverkansgrupperna riktar sig primärt mot ungdomar i åldern 15 17 år. För att fånga upp unga mellan 18 20 år, så att deras behov av vård och stöd kan tillgodoses, kan t.ex. frivårdsmyndigheten vid lämpligt tillfälle bjudas in till den lokala samverkansgruppen. Det kan t.ex. gälla frågor om medling för denna åldersgrupp. För att skapa en struktur för samverkan kan samverkansgrupperna utarbeta en lokal strategi eller handlingsplan för arbetet med att förebygga, upptäcka och tidigt ingripa mot ungdomar som riskerar att utveckla ett brottsligt beteende. Det är viktigt att det av strategin framgår vad man vill uppnå med samverkan. Det kan t.ex. vara att sätta upp ett gemensamt mål få en inventering av läget från respektive samverkanspartner att identifiera problem och samverkansområden fastställa hur samarbetet ska äga rum precisera respektive samverkanspartners roller och uppgifter. En väl fungerande samverkan kan göra arbetet mer effektivt och tillföra ny och fördjupad kunskap. 53 Det är därför viktigt att de olika myndigheterna har kunskap om varandras kompetensområden och om vilka regler som styr deras arbete. Det kan t.ex. handla om vad som gäller för utredningsmöjligheter, handläggningstider och sekretessfrågor. Vid gemensamma samverkansmöten kan deltagarna t.ex. diskutera frågor som vad yttrande enligt 11 LUL ska innehålla, se kapitlet Yttrande till åklagare eller domstol. De kan också diskutera underrättelseskyldigheten enligt 12 kap. 8 SoL, se kapitlet Socialnämndens underrättelseskyldighet till åklagarmyndigheten och utredningar enligt 31 första stycket 1 LUL, se kapitlet Barn under 15 år som misstänks ha begått brott. Det kan också gälla frågor kring förundersökningssekretessen. Att samverka kan vidare vara att aktörerna gemensamt följer kunskapsläget inom området. Det kan t.ex. gälla ändringar av gällande lagar eller andra bestämmelser, vilka vård och behandlingsinsatser som är effektiva för unga lagöverträdare eller följa brotts och påföljdsutvecklingen för unga. I en samverkansstrategi kan också diskuteras socialtjänstens möjlig- 53 Forkby, T. (2007) 29

2. Samverkan heter och förutsättningar att delta vid förhör eller rättegångar, eller vid möten med åklagaren inför ett beslut om åtalsunderlåtelse. En angelägen fråga att komma överens om i en samverkansgrupp är också om när och hur kontakterna mellan myndigheterna ska tas t.ex. när det gäller kallelser till förhör så att det blir tydligt för de olika parterna om vad det är som gäller. Gemensamma utbildningsdagar kan vara ytterligare ett sätt att samverka på. Samverkan kring enskilda ungdomar Generella regler och vägledning om samverkan på övergripande nivå räcker inte alltid som stöd för handläggningen. Reglerna behöver kompletteras med lokala överenskommelser för samverkan om enskilda ungdomar. Samverkan på individuell nivå bör alltid utgå från det enskilda barnets behov. Den bör inte vara något som en huvudman kan välja att delta i eller avstå från utifrån interna prioriteringar. 54 Samverkan och sekretess Utbyte av information om personliga förhållanden kräver i regel den enskildes samtycke eller någon sekretessbrytande bestämmelse som t.ex. anmälningsskyldigheten i 14 kap. 1 SoL eller åklagarens begäran om yttrande enligt 11 LUL. Att flera myndigheter, t.ex. socialtjänst, polis och åklagare samverkar i en samverkansgrupp innebär inte att den sekretess som gäller mellan myndigheterna ändras. I samverkansgruppen företräder varje tjänsteman sin myndighet och är bunden av den sekretess som gäller för respektive myndighet. 55 Det finns dock inget som hindrar att t.ex. socialtjänsten och polisen samråder om enskilda ungdomar så länge som uppgifterna är avidentifierade. Socialtjänstens möjligheter att lämna ut uppgifter till polis och åklagare Om den som är under 18 år påträffas av personal från socialtjänsten under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes utveckling, kan socialtjänsten utan hinder av sekretess, lämna sådana uppgifter till polisen som behövs för att polisen ska kunna ingripa (14 kap. 2 åttonde stycket SekrL). Socialnämnden har ansvar för att bl.a. aktivt arbeta för att förebyg- 54 Prop. 2002/03:53 s. 60 55 JO 1987/88 s. 148 30