29 Den nye Cordas Trots det faktum att Igor redan två gånger tidigare blivit pappa, kunde han inte bemästra paniken som grep honom när Ilka framförde den dramatiska nyheten. Inte för att sättet hon sa det på var särskilt dramatiskt. Tvärtom! Hon hade framfört nyheten på den mest sakliga ungerska. Avsikten var inte alls att chockera, eller att det skulle låta som om en allvarlig kris stod för dörren. Men precis som två gånger tidigare fick det enkla påståendet den annars så förnuftiga Igor att alldeles tappa fattningen. I stället för att handla lugnt och sakligt, som en erfaren pappa borde ha gjort, började Igor helt planlöst rusa runt i köket utan att egentligen få något alls uträttat, samtidigt som han pratade hela tiden. Han vred på kranen vid diskbänken och fyllde ett glas med vatten, men bara för att ett ögonblick senare hälla ut det igen. Han öppnade ett fönster till synes helt utan anledning och stängde det strax efteråt av samma skäl. Han tog en handduk från handukshållaren och hängde den över en stolkarm, bara för att strax efteråt hänga tillbaka den på handukshållaren igen. Han började nynna på en ungersk folkvisa under det han tog fram sopborsten och började sopa det redan fläckfria golvet med en spänst som under normala omständigheter hade varit berömvärd. Ilka stod under tiden helt stilla och betraktade sin man. Hör nu, sa hon till slut, nästan lite nedlåtande, när du har slutat med det tramset kan vi åka till sjukhuset. Om du nu tror att du kan köra mig dit. Eller ska jag be Vic att skjutsa mig? Hennes utmanande ord, för att inte tala om hennes skarpa röst, fick Igor tillbaka till verkligheten och han insåg snabbt vad som borde göras och gick till verket, men den här gången lite mer förnuftigt och planmässigt. Ömt tog han Ilkas arm och satte henne lika ömt i en bekväm stol, Jag ska hämta väskan, sa han. Den hade stått färdigpackad sen två veckor tillbaka, och på några ögonblick var han tillbaka och ställde den bredvid sin hustru. Sedan satte han huvudet på sned och sa sakta och tankfullt, Jag tror det är bäst att Vic kör bilen i kväll. Jag är faktiskt lite nervös. Ilka nickade och log medgivande, och Igor gav sig iväg för att få upp Vic ur sängen, eller åtminstone förhindra att han gick och lade sig. Vic hade redan tagit på sig pyjamasen när Igor bankade på dörren. Han öppnade och verkade inte alls förvånad över att se Igors silhuett avtecknas mot natthimlen. Igor framförde genast sitt ärende i en upprymd blandning av ungerska och engelska, och Vic som var beredd på att något kunde hända när som helst insåg betydelsen av Igors besök. Utan att vänta på att bli tillfrågad föreslog han, Igor, det ser ut som om det är du som behöver åka till sjukhuset. Vill du kanske att jag skjutsar er med bilen, då kan du sitta i baksätet och hålla Ilka i handen? Vad tror du om det? Mycket bra, mycket bra, tyckte Igor. Vic såg till att Igor satte sig ner i köket under tiden som han gick in för att berätta nyheten för Helen och klä på sig. Helen tog på sig morgonrocken och uppenbarade sig strax i köksdörren, och det var svårt att se om det var hon eller Igor som var mest upprymd. Faktum är att känslor smittar och hade det inte varit för att Vic kommit ut i köket är det mycket troligt att Igors slaviska temperament hade tagit överhanden och att Helens vanligtvis sansade uppträdande hade ersatts av något helt annat. 101
Snart stod bilen framför Igors stuga och några minuter senare hjälpte Igor sin hustru in i bilen lika elegant som en kunglig betjänt hjälper en drottning. Och hade inte den här damen rätt att i den här stunden bli behandlad som en drottning? Ilka satte sig tillrätta på bilsätet och Igor svepte filten om henne för att sedan själv kliva in bredvid. Han tog hennes hand och kramade den hårt. Allt kommer att gå bra älskling! sa han. Och han var glad att han fick hålla hennes hand. Det hindrade hans egen hand från att skaka. Vic såg allt det här i ögonvrån där han satt i förarsätet, men sa inget. Han såg och förstod. När allt tycktes klart tillät han sig en kort fråga, för detta var deras ögonblick, inte hans. Är allt i sin ordning? frågade han. Allt är OK Vic. Nu kör vi till sjukhuset, och låt det gå undan, svarade Igor. Har du fått med allt? frågade Vic med ett illmarigt leende. Visst Vic, men skynda dig och kör, vädjade Igor oroligt. Ja, om du säger så, svarade Vic med en axelryckning, men jag bara undrade över väskan. Varför står den på marken? Igor ropade till av förfäran, men också av lättnad, slängde upp dörren och slet till sig kappsäcken och innan Vic hade slutat skratta höll han åter Ilka i handen. Igor, skrattade han, är det du eller Ilka som ska föda babyn? Hon är lugnet själv, men det verkar som om du håller på att gå upp i limningen. Skärp dig grabben! Allt är snart över och du håller en välskapt dotter i dina armar. Igor morrade hotfullt när Vic nämnde dotter. Det ska bli en australisk grabb! protesterade han. Och Vic bara hoppades tyst att hans vän inte skulle bli alltför besviken om det skulle bli en flicka. Så fort bilen kom upp på landsvägen fick den upp farten och inom en halvtimme var Vic framme vid sjukhuset som låg mitt emellan Milltown och Sommerville. En energisk och effektiv sköterska i nystärkt uniform och med ett lika stelt ansikte ledde in dem i väntrummet. Där såg hon till att Ilka skrev in sig i vad hon kallade boken och tog sedan Ilkas kappsäck och med ett bryskt följ mig klev hon ut ur väntrummet och nerför korridoren. Igor och Vic slog sig ner för att vänta. Efter en kvart uppenbarade sig den vita figuren återigen i dörren. VAD väntar ni på? ville hon veta. Vic och Igor svarade i munnen på varandra, men innan de hann få fram någon sammanhängande mening avbröts de. Vad har ni här att göra? ville det stela ansiktet veta. Vic kom till Igors undsättning. Min vän, började han, skulle vilja liksom vänta om du förstår vad jag menar? Jag förstår precis vad du menar, men ni kan inte vänta. Detta är ett sjukhus och inte ett sällskapsrum. Det stela ansiktet hårdnade ytterligare och med en röst som hade gjort en korpral avundsjuk klargjorde hon sin ståndpunkt. Vi uppmuntrar inte pappor att vara med. De utgör ett störande element. Den här kvinnan är inte här för att dö utan för att föda ett barn och det är något fullständigt normalt. Det händer dagligen och vi förväntar oss inga komplikationer. Och om det skulle hända något så är vi fullt kompetenta att ta hand om situationen, tack! Om ni nu vill vara så vänliga och ge er iväg så jag kan gå tillbaka till mamman. Igor och Vic stod för ett ögonblick helt förstummade innan Vic till slut försökte få fram en fråga, När, började han Inte före klockan sex, avbröt sköterskan med en knastrande röst samtidigt som hon öppnade ytterdörren och lät de båda männen försvinna ut i mörkret. Under det de gick nerför gången hörde de dörren smälla igen bakom sig. Tillbaka i bilen tittade Vic och Igor på varandra och Vics korta kommentar sammanfattade bådas känslor: Vilken kvinna! När de kom hem igen hade Helen tänt i spisen och hade en varm dryck färdig så fort de kom in i köket. Vic ledde in Igor i vardagsrummet och satte honom med överdriven omsorg i en fåtölj. Allt är väl med mamman, förklarade han för Helen, men vi måste ta hand om pappan. Igor skrattade 102
och spänningarna inom honom lättade genast. Hemma i Ungern, sa han för sig själv, var det ingen som hade skämtat på det sättet när Franz och Mara skulle födas. Men så påminde han sig om att hemma i Ungern knappast var rätt uttryck. Ungern var inte hemma längre. Om han någonsin skulle vara så dum att han återvände dit skulle det innebära slutet för Igor Cordas, åtminstone under den nuvarande regimen. Hemma var nu Australien, det fanns inget alternativ. Tillsammans läppjade de båda männen i sig den heta drycken och samtalet gled spontant och naturligt in på det kommande barnet. Igor funderade över om det redan fötts. Men Vic trodde inte det, för då hade säkert sjukhuset ringt. När Helen lyssnade till deras samtal kom hon med ett i sitt tycke bra förslag. Varför ringer ni inte till sjukhuset innan ni går och lägger er? Inte före klockan sex, svarade Vic och Igor i korus. Helen såg helt frågande ut tills hon märkte att de båda männen skrattade åt henne. Sedan berättade de om mötet med den stränga sköterskan och det stela bemötandet. Helen, som ville vara lojal både mot sitt yrke och sitt kön, kunde bara säga, Tur för henne, och det känns faktiskt skönt att det finns nån som kan sätta män på plats. De fortsatte att småprata tills Vic påminde Igor om att det var dags att mjölka om bara några timmar och att det var bäst att gå till sängs. Igor försäkrade att han inte skulle kunna sova mer den här natten. Men bara tio minuter efter att han krupit ner mellan lakanen sov han redan gott och vaknade inte förrän klockan sex, av det avlägsna ljudet från mjölkmaskinerna. Igor hoppade ur sängen, kastade sig i kläderna och ropade på barnen att vakna. Sedan rusade han ut ur huset och helt andfådd var han framme vid mjölkningsskjulet på tio minuter. Både Vic och Merton var där och Igor såg helt förtvivlad ut över att vara så sen. Men Vic sa inget utan föreslog bara att han skulle gå upp till huset och ringa sjukhuset. Igor gav sig iväg utan några protester och sprang hela vägen med den följden att han blev så andfådd att Helen var tvungen att ringa åt honom. Men sjukhuset hade ingenting att rapportera. Modstulen gick Igor tillbaka till mjölkningsskjulet, och Vic som lade märke till hur besviken han såg ut försökte byta samtalsämne. De talade om Igors nya äventyrliga företag, agenturen på utrustning till lantbruksmaskiner, och därmed kom naturligtvis också doktor Peters namn upp. Det namnet kastade en skugga över de båda männens ansikten. Jag kan inte fatta att jag aldrig ska få träffa doktor Peters igen, sa Igor sorgset i det han skakade på huvudet. Riktigt så illa är det inte min vän, svarade Vic, du kan få se honom igen., det vet du. Igor såg förvånad ut. Ja, fast inte i det här livet, fortsatte Vic, men en dag kan du få träffa vår goda doktor Peters igen. Du menar i himlen, undrade Igor. Och Vic föreslog att de efter frukosten skulle slå upp några verser i Bibeln som kunde klargöra det hela. Hur som helst vill du säkert ha någon ursäkt att kunna stanna kvar i huset så du kan ringa till sjukhuset en gång i kvarten, eller hur? Igor samtyckte och ämnet lämnades tills mjölkningen var avklarad. Vic och Helen hade bestämt att Igor och barnen skulle äta hos dem under tiden som Ilka var på sjukhuset. Så frukosten serverades i två omgångar, först för barnen och sedan för de vuxna. Igor och Vic kom till frukosten just när barnen hade ätit färdigt, så det var ett lämpligt tillfälle att samla hela familjen för att läsa ur Bibeln och ha bön innan dagens uppgifter skulle skingra dem åt olika håll. Som dagens läsning valde Vic berättelsen om Lasaros död och uppståndelse i Johannesevangeliets elfte kapitel. Och efter att de båda familjerna böjt knä i bön gav sig barnen iväg till skolan. Vic och Igor satt kvar en stund vid bordet och diskuterade Lasaros erfarenhet. Vic stannade särskilt vid versen Jesus sade: Din bror kommer att uppstå. Marta svarade: Jag vet att han skall 103
uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen. Då sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. 1 Igor, Bibeln talar om två uppståndelser, sa Vic. Och Jesus beskriver faktiskt de båda uppståndelserna vid mer än ett tillfälle. I Johannes 5:e kapitel och verserna 28 och 29 finns en bra skildring av de båda händelserna. Vic bläddrade fram texten i Bibeln och läste: Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Vic bläddrade nu framåt till slutet av Bibeln. Vad en del inte har förstått, fortsatte han, är att dessa båda uppståndelser är åtskilda av tusen år. Igor höjde ögonbrynen av förvåning, men Vic var beredd att försvara sitt påstående. Slå upp sista boken i Bibeln och läs kapitel 22, föreslog han. Igor följde uppmaningen och Vic gjorde honom uppmärksam på flera betydelsefulla avsnitt, särskilt verser som dessa: De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år. De andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig den som får vara med i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt 2 Det sista avsnittet i det här kapitlet, påpekade Vic, talar sedan om vad som händer med resten av de döda vid slutet av de tusen åren. De sista verserna ger en levande beskrivning av det definitiva slutet på synden och syndarna. Läs de här verserna, Vic pekade med fingret på det aktuella avsnittet. Igor läste under tystnad, Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok Och var och en som inte fanns uppskriven i Livets bok kastades i den brinnande sjön. 3 Detta är den uppståndelse som leder till den slutgiltiga domen, förklarade Vic. Helt kort fortsatte han med att gå igenom Bibelns undervisning om uppståndelsen. Han berättade om de rättfärdigas uppståndelse och att de kommer att tillbringa tusen år med Kristus, och att de sedan kommer att vara med honom vid den andra uppståndelsen, de orättfärdigas uppståndelse. Han berättade att de också kommer att vara med under domen över de orättfärdiga och vid det slutliga utplånandet av djävulen och hans stora skara av anhängare i den andra döden. Då kommer både synd och syndare att utplånas för alltid. Han hade just lagt till Du kommer alltså att få se doktor Peters igen, när telefonen ringde och avbröt dem. Samtalet slutade tvärt och Igor satt som fixerad. Helen steg upp och gick med ett spelat lugn fram och svarade. Männen uppfattade bara ett svagt knastrande i luren. Men de förstod leendet som spred sig över hennes ansikte. Båda rusade upp och just som de kom fram till Helen sa hon, Tack, jag ska berätta det för honom, och lade på. Lugnt vände hon sig om och betraktade Igors ansikte. Under ett plågsamt ögonblick studerade hon hans samtidigt ivriga och oroliga ansikte. Sedan log hon och sa: Ilka har fått en fyra kilos baby och båda mår bra. Ett uttryck av lättnad spred sig över Igors ansikte, men frågetecknet fanns kvar. Helen låtsades göra en ansats till att gå ut i köket, men Igor grep tag i hennes arm. Är det? frågade han. Visst ja, log Helen, jag glömde kanske nämna det? Du hade rätt hela tiden. Du har fått en son. 1 Johannesevangeliet 11:23-25. 2 Uppenbarelseboken 20:4-6. 3 Uppenbarelseboken 20:12,15. 104
30 Det nya livet Igors förtjusning kände inga gränser. Och innan han ens hade sett barnet hävdade han att det aldrig hade funnits dess like. Han talade oupphörligen om sina planer för pojken, och om hur han skulle göra honom till lantbrukare, eller kanske mekaniker, eller skulle han kanske bli delägare i det företag han snart skulle starta. Han pratade på om sina planer och förhoppningar och Helen och Vic lät honom hållas. Men förr eller senare måste även de vildaste drömmar ta slut och efter en stund avbröt Vic honom med att ställa en fråga. Igor, vad har du tänkt kalla pojken? Men innan Igor hann svara knackade det på dörren. Vic gick för att öppna och kom tillbaka med Frank Murchie. Du har besök Igor, sa han. Du har också besök, Vic, sa Frank. Jag vill tala med er båda. Helen lämnade de tre männen i vardagsrummet och Frank gick rakt på sak. Jag har hört, började han, att Igor håller på att starta upp en traktorfirma med reservdelar och lantbruksmaskiner. Och eftersom det var jag som från början ledde dig in på den banan, Igor, vill jag bara säga att du har mitt fulla stöd. Tack för det mr Frank., sa Igor och tänkte på hur vänlig mr Murchie var, trots allt vad folk berättade om honom. Men under tiden betraktade Vic frågande sin granne. Det här var inte likt Fank Murchie. Han brukade knappast gå omkring och erbjuda människor sin hjälp. Han försökte dölja sin misstänksamhet, men var beredd att ta tillvara Igors intressen. Igor, gamle vän, fortsatte Frank, för att lyckas med ett sådant företag behöver du kapital. Och jag kan säga dig att jag själv ofta har tänkt att starta en liknande rörelse i Milltown eller Sommerville. I flera år har jag sett möjligheterna för ett sådant företag men har aldrig kommit till skott. Men när jag hörde att du är så duktig på att reparera både lantbruksmaskiner och annat tänkte jag för mig själv, Murchie, här har du rätt man. Faktum är att jag egentligen sålde den där gamla traktorn så billigt för att du skulle få bekänna färg. (Här kastade han en blick mot Vic som nu inte längre kunde dölja sin misstänksamhet.) Och Igor, du bestod provet väl, fortsatte han, därför vill jag att du ska veta att jag är beredd att starta en traktorverksamhet och erbjuda dig en god lön för att ta hand om reparationerna. Själv kommer jag naturligtvis att ta hand om försäljningen men du får ansvaret för service och reparationer. Vad tror du om det? Igor var alldeles häpen. Hur snäll var inte mr Murchie, sa han för sig själv. Men Vic gav inte sin godtrogna läggning så fritt spelrum. Han genomskådade genast Murchies plan. Det stod klart för honom att han redan hade hört talas om planerna på det nya företaget. Och när doktor Peters dog innan de hade satts i verket förmodade han att de skulle gå i stöpet. Som den oppurtunist han var försökte han nu själv dra nytta av Igors kunnighet och erbjuda honom ja, han uttryckte det inte själv så som Vic föreställde sig det allt det hårda arbetet men bara en lön och inget av vinsten. Och detta stod i bjärt kontrast till det generösa erbjudande som de båda andra männen hade gett. De hade inte haft någon annan tanke än att Igor skulle bli jämställd delägare. Vic tänkte just blanda sig i samtalet och säga sin mening rakt ut till Frank Murchie. Men Igor stod inte handfallen utan svarade omedelbart. 105
Tack för ditt erbjudande mr Frank, sa han, men du kanske har hört att doktor Peters och mr Andy och jag redan håller på att starta upp en traktorrörelse. Men den gamla mannen är ju död, påminde Murchie Igor, som om det skulle behövas. Läggs inte hela projektet ner nu? Vi har inte talat om det ännu, svarade Igor. Men om mr Andy vill fortsätta då kommer jag att arbeta med honom. Detta kom helt oväntat för Frank Murchie. Han hade faktiskt inte ens känt till att Andy McNab var inblandad. Han hade bara hört att doktor Peters skulle hjälpa Igor finansiellt med företaget. Men Andy McNabs namn hade han inte hört i sammanhanget. När Igor nämnde mr Andy då förstod Frank omedelbart att det handlade om den där skotten för vilken han inte hyste särskilt varma känslor. Du menar väl inte att du tänker binda upp dig med den där eländiga skotten? utbrast han. Det ska du veta att han skulle flå skinnet av sin gamla farmor om han bara visste att han kunde tjäna pengar på det. Han kommer att ge dig en urusel lön och låta dig arbeta natt och dag för nästan ingenting. Jag avråder dig från att ha något som helst med den mannen att göra. Vic kokade inombords och kände sig återigen frestad att ingripa, men litade inte tillräckligt på sig själv för att våga säga något. Dessutom tänkte han att det var dags att Igor fick lära sig att tala för sig själv. Något han kunde ha god nytta av i den tuffa affärsvärld han var på väg att ge sin in i. Franks anklagelser mot Andy följdes av kort tystnad. Och Vic hann uppfatta att det blixtrade till i Igors ögon på ett sätt han aldrig sett tidigare. Men det gick över på ett ögonblick. Och när Igor talade gjorde hand det i en lugn och närmast saklig ton. Jag har funnit att mr Andy är en god man och jag tror inte att han kommer att lura Igor Cordas. Inte lura dig! Igor, när han märker hur lite du kan om pengar och affärer kommer han att göra dig till en nolla, utbrast Frank. Hur kan du säga att jag inte vet något om pengar? frågade Igor lugnt. Jo, Frank tvekade för ett ögonblick och kastade en hastig blick från ögonvrån mot Vic, Den där traktorn t.ex., som jag sål som du köpte av mig. Jag hade kunnat lura skjortan av dig, och sedan låtit dig vara. Vic andades häftigt, men Igor bara log. Du menar den där traktorn som du tog alldeles för mycket betalt för och som du sedan bad mig att inte betala mer på efter att jag lagat din traktor? frågade Igor med låtsad enfald. Nu hade Frank i alla fall anständigheten att rodna, men fortsatte ändå. Det var i själva verket så att jag ville pröva dig. Jag ville se hur bra du var på att reparera och hur mycket du förstod när det gällde pengar. Jag fann att du var expert på att laga traktorer, men hopplös när det gäller affärer. Det är därför jag vill ta det ekonomiska ansvaret för verksamheten, förklarade Frank. Återigen blixtrade det till i Igors ögon. Men den här gången gick det inte över. Det märktes när han svarade. Mr Frank, sa han i ett tonfall som Vic aldrig hade hört tidigare, jag säger inte att du är en lögnare, men jag tror inte ett dugg på dina historier. Du prövade inte Igor Cordas. Du utnyttjade mig därför att jag var ny i det här landet. Du är den enda som har utnyttjat mig i hela detta land. Du sålde en skrotfärdig traktor till mig och sa att den var bra. OK, din dumma invandrare, snäste Frank, du får som du vill. Jag tänker i alla fall starta en konkurrerande verksamhet så fort ni är igång. Jag tar tillbaka mitt erbjudande. Ja, jag skulle inte ens låta dig laga mina barns sparkcykel. Försvinn härifrån, skrek Igor, eller så kastar jag ut dig! Mr Frank du är en ond människa. Du är en bedragare. Den vanligtvis så lugna och vänliga Igor svängde med armarna på ett sätt som en tillfällig åskådare skulle ha beskrivit som hotfullt. OK, jag ger mig iväg, men tappa inte fattningen din drummel! väste Frank i det han backade mot dörren. Han försvann ut och Igor stod för ett ögonblick tafatt mitt i rummet och satte sig sedan 106
på en stol med händerna för ansiktet. Vic gick över till honom och lade sin hand på Igors axel och sa: Det var nog bra för dig Igor. Men Igor lät sig inte uppmuntras. Han såg skuldmedvetet upp. Vic, sa han med dämpad röst, Jag är ledsen att jag var så hård, men jag blev så arg när mr Frank sa att mr Andy är en elak skojare som lurar folk. Tycker du också att mr Andy är en skojare, eller? Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag tycker att han har varit mycket generös mot dig, och jag skulle lita mycket mer på honom än på Frank. Jag är glad att du inte gick på det där om att han bara ville testa ditt handlag med maskiner och din förmåga att hantera pengar, sa Vic. Det var faktiskt det dummaste jag hört. Men jag är ledsen att jag var så hård i ditt hus, sa Igor. Det är fel att tala så i en annan människas hus, är det inte? Glöm det, sa Vic. Och innerst inne kunde han faktiskt inte klandra Igor. Frank Murchie hade sårat hans stolthet genom att försöka få honom att svälja det nonsens han hade kommit med. Vic var i själva verket stolt över Igor för hans sätt att försvara sig, och på något sätt kände han att Igor inte skulle bli ett så lätt offer nästa gång någon försökte utnyttja honom. Och trots att det bara var några månader sedan han köpte traktorn av Frank hade Igor faktiskt mognat betydligt sedan den gången. Och nu hade han visat prov på en självsäkerhet som Vic inte hade förväntat sig. Men Igor var inte lika stolt över sitt uppträdande som Vic var. Han kände att han hade handlat fel när han gav uttryck för sin ilska på det sättet. Men tillbaka till vad vi talade om när Frank kom in, sa Vic i ett försök att byta samtalsämne. Du talade inte om för oss vad ni ska kalla pojken. Vad är den stora hemligheten? Igor gjorde ett försök att le. Som jag redan sa, Vic, så tänker jag kalla den lilla pojken för Vic. Jag känner mig hedrad, kommenterade Vic och lade till, Jag hoppas inte Ilka har något emot det. Inte alls, svarade Igor. Det var faktiskt hennes förslag. Då känner jag mig ännu mer rörd, sa Vic. Och när jag träffar henne ska jag säga hur mycket jag uppskattar denna ära. Men hör nu Igor, tiden rinner iväg. Vi kan inte stå här och bara prata. Vi borde faktiskt redan vara på väg till sjukhuset. Klockan närmar sig nio och här står vi som om vi hade hela dagen på oss. Skynda dig och byt om, vi har ett viktigt ärende. Vi ska träffa unga Victor Cordas och hans mor. Det var en annan sköterska som tjänstgjorde den här gången. Hon var lika charmig som den förra hade varit brysk och sträng. Hon ledde in dem i Ilkas rum och försvann sedan snabbt, men inom fem minuter var hon tillbaka med ett litet knyte. Och det lilla knytet var naturligtvis babyn. Försiktigt räckte hon över babyn till Helen i det hon leende sa till Igor: Jag vet inte om jag vågar låta dig hålla babyn, du kan tappa den. Men Igor förnekades naturligtvis inte sina rättigheter, och snart hördes han uttala de mest märkliga ljud när han jollrade med det lilla knytet han höll i sina armar. Han var så överväldigad av stolthet att han inte själv var medveten om det strålande leende som spred sig över hela hans ansikte och som sedan smittade av sig till alla de andra som var närvarande. Vilket besök! Ibland talade alla i munnen på varandra, ibland gick det flera sekunder utan att någon sa ett ord. Och mitt i allt väckte det lilla barnet en viss uppståndelse genom att börja skrika. Igor hävdade bestämt att det berodde på att Vic nu höll barnet, men Helen misstänkte att det var matdags, och hon hade rätt. Hon förklarade det för männen och antydde att det kanske var dags att ge sig iväg. Hon och Vic gick ut och satte sig i bilen för att ge Ilka och Igor några minuters tid för varandra. Sedan kom sköterskan tillbaka och sa: Jag är ledsen herr Cordas, men det är dags för den lille att få mat. Igor förstod vinken och tog ett ömt farväl av sin hustru men lovade att komma tillbaka på eftermiddagen redan nästa dag. Sedan gick han ut till de båda andra som väntade i bilen. Han såg fortfarande strålande glad ut och Vic och Helen var nästan lika nöjda som föräldrarna själva. De gladde sig med dessa människor som livet tidigare farit så hårt fram med. 107
Det var strax före mjölkningsdags. Vic och Igor satt på var sin fodersäck och diskuterade förmiddagens händelser när Igor plötsligt fick ett eftertänksamt ansiktsuttryck. Vic, kommer du ihåg de första dagarna jag var hos dig, frågade han. Vic nickade. Då talade du med mig om himlen, kommer du ihåg? Vic nickade igen. När du då läste ur Bibeln var jag ganska okunnig. Vic nickade igen och log. Men nu läser jag själv Bibeln. Är det inte fantastiskt? Ännu en nickning. Vad är det du vill veta? undrade Vic. Jo, jag undrar fortfarande över vad du berättade om himlen. Kan du förklara lite närmare? Är det något speciellt du tänker på? frågade Vic. Igor ryckte på axlarna. Blir livet i himlen som livet här? Ja eller nej? På ett sätt ja, men på ett annat sätt nej. Där finns t.ex. ingen sjukdom eller död. Du kanske kommer ihåg texten vi läste tidigare. Och [Gud] skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. 4 Sedan står det Och ingen förbannelse skall finnas mer. 5 Och det betyder att det inte finns någon mer synd. Syndens förbannelse är borta. Kommer jag att få träffa gamla doktor Peters när jag är i himlen? undrade Igor allvarligt. Aposteln Paulus förklarar att ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte 6. citerade Vic. Det visar att vi kommer att veta och förstå mycket mer än nu, och det borde också innebära att vi kommer att känna igen våra vänner. Kommer vi att vara hur säger man? andar i himlen? Igor hade lite problem med att formulera sin fråga. Vic förstod vad han tänkte på. Igor, sa han, Bibeln gör det mycket klart att vi kommer att få mycket att göra i vårt eviga hem. Här är en text som jag kan påminna mig och som talar om den tiden när Gud har skapat, som han kallar det, en ny himmel och en ny jord. Där står: Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord De skall bygga hus och bo i dem, odla vingårdar och äta deras frukt De skall inte arbeta förgäves och föda barn till en snar död Vargen och lammet skall beta tillsammans, lejonet äter hö som oxen Ingenstans på mitt heliga berg sker något ont eller vrångt, säger Herren. 7 Det där, fortsatte Vic, låter inte som om det skulle vara en plats för några slags andar som lämnat kroppen, eller hur? Det låter som verkliga människors aktiviteter. Det förutsätter ärligt och jordnära arbete och där nämns också verkliga djur. Verkliga djur och arbete att utföra, upprepade Igor. Precis som här, eller? Tror du vi kommer att mjölka kor där också? Båda männen reste sig för att fortsätta arbetet som väntade. Och i samma ögonblick lade Vic ena handen på Igors axel. Men jag kan inte lova att det finns någon traktorfirma där som du kan arbeta i. Allt jag vet är att ingen någonsin kommer att vara olycklig i det underbara landet. Vic, jag har svårt att föreställa mig att Igor Cordas skulle kunna bli lyckligare än han är nu. Allt är redan för underbart. 4 Uppenbarelseboken 21:4. 5 Uppenbarelseboken 22:3. 6 Första Korinthierbrevet 13:12. 7 Jesajas bok 65:17-25 (utdrag). 108
31 Det nya företaget Frank Murchie strök sig eftertänksamt om hakan. Han hade huvudet fullt av planer, men de malde runt så häftigt i tankarna att han inte kunde koncentrera sig tillräckligt länge på någon enskild plan för att bygga vidare på den. Allt han visste var att han hade bestämt sig för att visa Igor och Vic, för att inte tala om Andy McNab, att han var lika kapabel som de att starta en firma som säljer och reparerar lantbruksmaskiner. Han skulle visa dem att han lika snabbt och effektivt som någon annan kunde pressa fram en god förtjänst ur ett sådant företag. Att Igor så oartigt hade kört ut honom ur Vics vardagsrum hade sårat Frank Murchies stolthet och nu underblåste han sina känslor med häftiga vredesutbrott. Trots att det var Igors uppförande som från början hade orsakat hans nedslagenhet blev det ändå mot Andy McNab som Frank riktade sin ilska. Men den affärssinnade skotten hade inte gjort något som förtjänade Frank Murchies misshag. Ändå kokade det inom Frank av något som började likna hat och han bestämde sig för att han till varje pris skulle ge Andy en läxa. Andy och Igor levde under tiden i fullständig okunnighet om den storm som höll på att blåsa upp. De fortsatte muntert förberedelserna för det nya företaget. Nästan dagligen besökte de sin advokat i Sommerville, Angus McPhillamy. Och trots att doktor Peters nu var borta kunde verksamheten ändå fortsätta som planerat tack vare det testamente som han skrev bara några dagar före sin död. Hans del av en eventuell vinst i företaget skulle gå till en fond för en ny och modern operationssal på det sjukhus åt vilket han hade vigt en så stor del av sitt yrkesverksamma liv. Vad som sedan såg ut som en sagolik tur var att Andy fick tag på en fastighet som var som gjord för deras ändamål. Fastigheten hade två stora skyltfönster mot gatan, av den typ man ofta ser i mindre städer. Genom ombyggnad och viss renovering skulle den lätt kunna omvandlas till en utställningshall och en reservdelsavdelning. De rymliga garagen på baksidan kunde bli den verkstad som Igor skulle ta hand om. Det fanns ingen bostad i fastigheten och Igor skulle därför bli tvungen att bo kvar hos Vic tills han fann någon lämplig bostad i Milltown. Men vad som förvånade Igor mest av allt var en formulering i Alexander Peters testamente och som Igor än idag inte förstår att doktorn tog med. Där stod följande: Till min vän Igor Cordas som har visat oss vad verkligt mod är testamenterar jag 1000 pund. I testamentet förklarades också att dessa pengar inte fick gå till företagets verksamhet annat än i yttersta nödfall. Där fanns också med en uttrycklig önskan om att Igor skulle använda pengarna till att skaffa ett hus i Milltown. Inte undra på att Igor och Ilka kallade sin nya son för Victor ALEXANDER Cordas. Den ivriga Andy McNab for runt som en skottspole i distriktet. I Sommerville fick han tag på arbetare som skulle röja upp i den nyligen införskaffade fastigheten. Under tiden de arbetade under hans vaksamma ögon ringde han till en vän längre upp i dalen. Dugald, ropade han i luren, Jag har ett jobb som jag vill ha väl utfört, och kom jag att tänka på dig. Vill du ge ett kostnadsförslag på en ombyggnad? Men tro inte att du kan ta extra betalt bara för att vi är vänner! 109
Dugald Stewart hade arbetat för Andy tidigare och visste vilka krav han ställde. Han var en yrkesman av den gamla skolan och lovade att komma redan nästa dag och ge en offert. Hör nu grabben, nästan skrek Andy i telefonen, ta med dig dina arbetare också. Om priset är rätt kan ni börja direkt. Andy lade på luren och gav ifrån sig en suck av tillfredställelse när han såg att röjningsarbetet gick som planerat. Att se de hårt arbetande männen fick honom att reflektera över hur snabbt förberedelserna fortskred. Men hans reflektioner avbröts av en figur som dök upp i dörröppningen. Andy trodde först att det var en av arbetarna och blev förvånad när han fick syn på Frank Murchie. De två männen betraktade varandra för ett ögonblick. I den enes ansikte kunde man läsa förvåning, i den andres förbittring. Det blev Frank som började tala. Jag ville bara tala om för dig att jag håller på och startar upp en liknande verksamhet som den här i Sommerville. Och det har jag planerat för länge. Lycka till, svarade skotten. Sommerville är större och erbjuder fler möjligheter. Det är närmare järnvägen och jag skulle tänka mig för mer än en gång innan jag öppnade någon verksamhet i den här häststaden, sa Frank. Än en gång lycka till, svarade Andy i det han tappert kämpade med sitt humör. Dessutom räknar jag med att kunna erbjuda ett större sortiment av reservdelar. Det är inte för sent, avslutade Frank med en storsint gest, att du ger upp och besparar dig stora förluster. Och vad du redan har lagt ut kan du skriva upp på kontot för nyttiga lärdomar. Fattar du vad jag menar? Andy förklarade att han förstod. Och för andra gången på bara några dagar blev Frank Murchie utkörd oväntat snabbt och med en viss brist på bruklig hövlighet. Väl ute kunde han bara muttra några hotfulla meningar mot den igenslängda dörren. Det här skulle han ge igen. Dessa två eländiga utlänningar skulle snart få märka att de hade en övermäktig motståndare i Frank Murchie. När Andy slog igen dörren med en sådan fart kände han för första gången en viss oro. Han hade lärt känna Frank Murchie som den mest beslutsamma och envisa människa han någonsin mött. Han skulle aldrig uttala några tomma hot och Andy undrade om han kanske hade förhastat sig när han så ohövligt visat sin framtida konkurrent på dörren. Till slut ryckte han på axlarna och bestämde sig med en hjälplös gest med händerna för att glömma hela saken. Det var en sak som fortsatte att oroa Vic. Tänk om Igor misslyckades. Tänk om det lovande företaget skulle gå omkull. Men det kommer inte att gå omkull, intalade han sig själv. Han kom flera gånger på sig själv med att omedvetet be om framgång för Igor. Gud vet säkert att Igor behöver något nytt. Och om det inte är detta, vad skulle det då vara? upprepade han gång på gång för sig själv. Till slut var hans så full av bekymmer att det rann över och han tog upp frågan med Igor. Men Igors ansikte var ett enda stort frågetecken. Hur kunde Vic tala om misslyckande? Ingen fara Vic, svarade han, Jag ber till Gud om detta. Det tvivlar jag inte på, invände Vic, men om Gud kanske har en annan plan för Igor Cordas. Vic ville till varje pris undvika att såra Igor. Han försökte bara milt och taktfullt förbereda honom på antingen framgång eller misslyckande. Vic, fortsatte Igor allvarligt, det är någonting som säger Igor Cordas att det här kommer att gå bra. Han tystnade ett ögonblick för att se om hans egen förtröstan hade någon inverkan på Vic. Men när han inte såg någon förändring i hans ansikte fortsatte han. Det måste vara Gud som har lett Igor Cordas så här långt, eller hur? Vic nickade instämmande. Det var odiskutabelt. Då så, fortsatte Igor, om han har lett mig så här långt, då kommer han väl inte nu att lämna mig hur säger man? åt mitt öde? Än en gång förblev Vic tyst. Det låg något av tillrättavisning i Igors ord, även om hans vän inte hade någon sådan avsikt. Tror du verkligen att Gud skulle glömma Igor Cordas och hans fru och tre barn och låta dem svälta? 110
Vic kunde inte säga något. Han var tyst i en hel minut. Sedan klappade han sin vän på armen och sa allvarligt, Fortsätt Igor, du är inte långt från Guds rike. Nu var det Igors tur att bli förvånad. Vad menar du med det? frågade han. Vic förklarade att Igors förtröstan visade att han inte var långt från Gud, ja att han faktiskt levde nära honom. Men Igor skakade sorgset på huvudet. Nej, Vic, svarade han. Det är inte sant. Tänk bara på hur jag tappade humöret när mr Frank var här. Så gör inte en god kristen tror jag. Men Vic bara log. Igor, jag sa precis att du inte är långt från Guds rike, var allt han fick fram. Sedan lade han till, Ibland önskar jag att jag var lika nära. Innerst inne kände han att han faktiskt hade något att lära av sin vän och medarbetare. Nu skrattade Igor högt. Vic, det är du som har berättat allt detta för mig, och ändå kan du säga så! Men strax återfick han sitt allvarliga ansiktsuttryck. Säg mig Vic, sa han, säg mig igen, han betonade ordet, vad jag måste göra för att bli säker på hur säger man? att jag har ett rätt förhållande till Gud? Igor, det är dags att mjölka nu, svarade Vic, men vi kanske har ett par minuter på oss innan korna börjar sparka sönder ladan. Din fråga påminner mig faktiskt om en fråga som en fångvaktare en gång frågade aposteln Paulus. Paulus hade blivit illa behandlad av den här fångvaktaren, men när en situation uppstod där Paulus hade möjlighet att fly stannade han ändå kvar. Fångvaktaren blev så påverkad av detta att han föll ner inför Paulus och hans vän och frågade, Vad skall jag göra för att räddas? 8 Och de svarade, Tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj. 9 Detta, Igor, fortsatte Vic, är den centrala punkten när det gäller räddningen. Men den sträcker sig mycket längre än så. Här avbröts Vic av en ivrig anhållan från nötboskapen utanför mjölkningsskjulet. Igor och Vic växlade blickar. Efter mjölkningen, kanske? föreslog Igor i det han reste sig. Ja, efter mjölkningen, log Vic. Och när allt var klart i mjölkningsskjulet och den sista kon under sedvanliga ceremonier blivit utvisad till nattens bete och alla delar av mjölkningsutrustningen diskats gick de båda männen bort till Igors stuga. Det dröjde inte länge förrän de satt på verandan med Igors Bibel uppslagen i Vics knä. Religion, började Vic, är inte enbart en fråga om tro. Den måste vara något verkligt och levande. Tro och handling måste gå hand i hand. Vic bläddrade framåt i Bibeln tills han fann Jakobs brev och läste, Den som menar sig vara from men inte kan tygla sin tunga utan lurar sig själv, hans fromhet är ingenting värd. Men att söka upp faderlösa och änkor i deras nöd och hålla sig själv obesmittad av världen, det är en fromhet som är ren och fläckfri inför vår Gud och fader. Trots att Vic uppfattade hela stycket som viktigt, var det ändå den första delen som drog till sig Igors uppmärksamhet. Vic, frågade han, Vad betyder det att tygla sin tunga? Vic förklarade. Då måste jag gå till mr Frank och säga till honom att jag är ledsen att jag talade till honom som jag gjorde, tror du inte? Igors ansikte visade att han menade allvar. Vics råd var: Om du känner att du borde göra det, då måste du göra det. Men glöm inte resten av texten. Den är också viktig. Tillsammans läste de den igen. Sedan finns det en annan text, fortsatte Vic, och som jag inte tror du har några problem med. Ja, jag skulle vilja påstå att du har följt den i hela ditt liv. Och Vic läste: Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud. 10 Återigen bläddrade Vic tillbaka till Jakobs brev och läste: Du ser att [Abrahams] tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som hans tro blev fullkomlig Liksom en kropp utan livsande är död, så är tron utan gärningar död. 11 Vic förklarade 8 Apostlagärningarna 16:30. 9 Apostlagärningarna 16:31. 10 Mika 6:8. 11 Jakobs brev 2:22,26. 111
texterna noggrant, och sedan vågade sig Igor på ett sällsynt djärvt teologiskt uttalande. Då är det så här, undrade han. Först tror jag och sedan gör jag bara goda gärningar och låter inte min tunga ställa till problem för mig, då blir jag räddad, eller hur? Han såg på Vic för att få ett nickande godkännande. Men det kom inte så snabbt som han hade hoppats. Igor, det är en sak du aldrig får glömma, sa Vic allvarligt. Allt det där är god religion. Men du får aldrig tro att du kan förtjäna räddning. Alla våra ansträngningar är förgäves om det inte var för Jesus dyrbara blod. Här är en viktig text som du kan tänka på tills i morgon. Och Vic läste: Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. 12 Och efter att ha slagit igen Bibeln gav sig Vic iväg hem. Här kan du ladda ned de tre nästa kapitlen: http://www.hoppetsrost.org/public/journey_to_hope/hoppets_resa_kap_32-34.pdf 12 Efesierbrevet 2:8,9. 112