En pipmakares försäljningsresa till Stockholm, Norrköping och Uppsala.

En pipmakares försäljningsresa till Stockholm, Norrköping och Uppsala. Emanuel Stolpe föddes 1848 och blev en av Värmlands och Skillingmarks främste pipmakare, som det har skrivits många berättelser om hur han som den särpräglad människa var, men allt har handlat om hans uppträdande efter sina kraftfulla dagar som pipmakare och handelsman. Inget om hans försäljningsarbete när han som ung fick resa till Stockholm för att få sina pipor sålda. Som 37-åring reste han i mars 1885 till Stockholm där han kom att vistas i ett halvår. Han gjorde då också utflykter till Norrköping och Uppsala förut Stockholms Skärgård där han försökte sälja sina produkter. Detta kan vi i dag läsa om i hans efterlämnade brev han skrev hem till sin bror Josef och instruerade honom om pipleveranser och annat han ville att Josef skulle uträtta för honom. Josef hade fått ta hand om Emanuels verksamhet hemma i Skillingmark. Emanuel vid Forsen ca 1920. Forsen där han bodde. Bild från juli 2002. Den 2 år yngre brodern Josef bodde i Hongstad där också Josefs son pipmakaren Alfred bodde. Josef, som fått det stora förtroendet att förvalta Emanuels intressen i Skillingmark, var gift med Maria Andersdotter, en kvinna som inte Emanuel tyckte om. Han ansåg henne som en falsk och elak hustru, vilket han skriver i ett brev från Stockholm den 11 oktober 1885. Som du vet broder tycker jag icke om och är en hatare till falskhet och smygvägar; därför vänder jag mig äfven då det är något som faller mig in om förhållandena hemma direkt till dig, som är närmast till att gifva mig de upplysningar jag kan behöfva för att vara tillfredsställd, och därför frågar jag dig om det är du eller din hustru som är man i ditt hus, detta borde icke vara för mycket frågat eftersom allt vad jag har är lämnat i din vård under mina långa och besvärliga resor. Är det din hustru så är äfven allt mitt lämnat i hennes våld, och detta tycker jag icke om, då jag vet att hon sökt lönnmärka min heder och uppenbarligen stått mig emot till förkofran. Därför låt henne icke komma för långt i början utan var karl i ditt hus. Först och främst både för din egen, din hustrus och dina barns välfärd. Ty får en elakartad Qvinna en gång öfverhanden så är det omöjligt att taga makten tillbaka, men hon störtar huset i undergång och 1

vanheder, och vars olyckeliga blifven de missuppfostrade barnen som å ena sidan bortklämen med förklemning, och å andra sidan insuper sin Moders elakartade egenskaper till framtid odugligheter och olyckor. En mycket illa uppfostrad och bortskämd qvinna som hon är, vet jag väl att hon tänken som så här att nu skall hon passa sig för di tjänar så mycket pängar och är så snåla, men nu skall di få se att jag reder mig sjelf, under det att hon kan slösa bort nödigt och onödigt huller om buller, med vad hon kan få tag i, med en viss skadeglädje att hvad vi sträfvar och arbetar för kom ändå i hännes våld. Men om det så förhåller sig tänk vilken olycka för barnen som får uppfostran huller om buller med allting utan aktning eller sparsamhets-känsla för något emedan det kommer af alla slag som af sig sjelfv - och der icke god ordning råder med hfvad meniskan har lite eller aldrig så mycket, så finns det icke något gott eller någon njutning med något heller och när det till slut måste aftaga besinna då hvilken oerhörd olycka för de missuppfostrade barnen, ty släpp dem sedan ut i verlden de kunde hafva aldrig så goda anlag men de skall komma allting omöjligt att på ärligt vis kunna reda sig eller förkofra sig. Ty de saknar då den ordning och flit som fordras i verlden för att hederligt taga sig fram. Och jag ser tusens den som således utan ordning och sparsamhet uppfostrades nu stryker verlden omkring såsom mensklighetens afskum brännmärkta: utan inre kraft eller förmåga till att kunna reda sig De vill hafva allting för intet utan ordning och så går de under. Sträng med kärleksfull uppfostran i god ordning med allt; är den bästa arf barn kan få ty då reder menniskan på vilken platts som hälst i hela verlden. Wi äro visserligen inte uppfostrade med någon god ordning hvarför vi har att så länge vi lever. Men vi äro uppfostrade i fattigdom, försakelse, ärlighet och gudsfruktan, och detta har lagt grunden till hvad man nu har och är nämligen till en del nu arbetsgifvare i stället för arbetare hos andera, vi är med ett ord, nu fria män i stället för slafvar hos andera ; och detta är menniskans största lycka - om man bara vet det Men nu i slöseri och fördervad moral, kan försöka det, men det skall icke lyckas- men kan försaka det häller icke eller han kan icke försaka det som det skulle. Det är då ord och inga visor han här skriver till sin bror. Han är tydligen mycket förargad på sin svägerska. Josefs hus juli 2002. Alfreds hus juli 2002. Man förstår att han var mycket rädd för att svägerskan skulle omintetgöra hans många affärer med mark och skog liksom inflödet av pengar från olika pipleveranser. 2

I ett brev av den 19 maj 1885 skriver han att han bor på Repslagargatan 4 1.tr upp, en adress som han tydligen använde hela tiden han vistades i Stockholm. Huset finns i dag inte kvar, liksom hela kvarteret. Gatan är ändrad så den inte längre går ner mot Hornsgatan där nr 2 låg i hörnet. Repslagargatan 4 andra huset. Platsen där Repslagargatan 2 låg. Han skriver i brevet att han stött på försäljare från Magnors pipfabrik: - Men i stället finns nu af Magnors pipor: - och en agent har sprungit här ett par dagar och tingat bort, för dem. Men det går ej så mycket i Cigarrbodarna, och jag har varit före honom på flera ställen. men jag har ej fått tid att lämna några ännu. Denna försäljare från Magnor han nämner kan knappast ha varit Olof Högsäter. (Se min bok Pipmakarna i Värmlandsskogarna ). Högsäter köpte Magnorfabriken först 1886, så det måste ha varit den tidigare ägaren om nu inte Högsäter på dåvarande ägarens uppdrag gjorde försäljningsresor. Dagböckerna som Högsäter skrivit börjar först 1891. I brevet skriver han om att Josef skall åka till Eidskog och se till att få fraktat piplådor till honom. Det var tydligen billigast att frakta från Norge via Charlottenberg om de kunde få bevis på att piporna var tillverkade i Magnor. Ett visst lurendrejeri för att tjäna fraktpengar. Han skriver: Du får väl då straxt resa till Eidskog och expedera, så jag får Kr och No 5 som inga finns qvar här, emedan de lådorna som de vari sorterat äro borttingade. Du får således 12 á 14 lådor till mig hemifrån, och ett tjog står vid Eidskog så kan du taga tillverkningsbevis för allt i Högsäter säg att det är kört dit för till Eidskog så får du nog, Produktionsbevis, annars måtte du skrifva till Fredriksen. Detta om Produktionsbevis skriver han också om i ett brev av den 26 mars 1885 från Skillingmark till tullkontrollören L. H. Andersson i Charlottenberg: 3

Skillingmark 26/3-85 Tull=Kontrollören H. Herr L. H. Andersson Charlottenberg Den 16:de förliden månad expederades från Magnor st, Norige 3:me lådor Lerpipor, genom stationskarlen därstädes, för min räkning till Hr Anders Ericsson, Åmot, Kroppstan. Jag har emellertid erhållit skrifbelse från Emottagaren, att lådorna skall qvarstå i C-berg i brist på Produktionsbevis, som Stationskarlen- afsändaren försummet medsända. Jag vill härmed underrätta att dessa Lerpipor äro tillverkade vid Magnor och således Norsk tillverkning, men Norske Gränsriddaren, Fredriksen vid Magnor, nu så långt efteråt vågar utgifva Tillverkningsbevis ehuru han hvet att det är Norsk tillverkning. Jag är således urståndsatt att klarera detta om ej Svenska Tullmyndigheterna hjälper mig: då de vid Charlottenberg kan vara öfertygade att det är af Norsk tillverkning. Jag beder derför att H H är god och hjelper mig härutinnan- så lådorna antingen blifver sändt till sin Adress eller återförsändes till Magnor. Om H.H. vill låta besvära sig med att se på varan så skall H. H. Straxt finna, att det ej är Utländsk utan Inhemsk tillverkning, och då vore det väl i alla fall orättvist, om jag för en lätt begådd liten försummelse skull, skulle förlora min vara. Det är förrästen blodt 10 Kr värde, och icke så mycket att göra väsen af. I alla fall beder om underrättelse, huru jag skall förhålla mig som följer. Tecknar Högaktningsfullt Emanuel Stolpe Herr E Stolpe Skillingmark. Sedan antagligt tillverkningsbevis å här förut omnämnda tobakspipor nu blifvit af Norske Toldbetjenten Fredriksen i Magnor utfärdat, kunna anfördapipor af härvarande tullkammare utlemnas och afgå sålunda till Åmot med dagens tåg. Högaktningsfullt H Andersson Charlottenberg 27.3. 85 Han var i vissa fall väldigt sparsam med pengar men kunde vara rätt givmild ibland. Detta visar ett brev som inte har något datum men skrivet i Stockholm. Det ingår förmodligen i ett annat brev. I brevet berättar han om hur han hittade en sedelbunt på Berns och lite om sin fattige och eländige vän Per N. Då jag och Per N för 6 veckor sedan en qväll var inne i Berns Salong i Stockholm och hörde på den Svenska qvartetsångarna, som den gafs gratis, och vi drack en Trutsåg - Vid utgåendet fant jag å golfvet en hopviken sedelbunt bestående i 2:ne 10:or och en 5:ma = Kr 25,00. Men jag tyckte det var orätt att gå med den och lette upp öfverkyparen och bad honom taga dem om hand, om någon skulle komma och fråga efter dem - äfven bad jag honom att annonsera. De 4

andra sade att jag gjorde dumt som lämnade pängarna ifrån mig ty ingen kommer och fråga och Kyparen behåller dem. Men det var ingen fara, nu när jag var inom dem innan jag reste, kom öfverkyparen och sade att ingen frågat efter dem. Och han gick efter och lämnade mig dem. Men som man berättade mig att Kyparne i Berns Salong har Sjukkassa, som de pängar de finner går till och han nu var så uppriktig gaf jag 10 Kr till denna Kassa.- Per som gick före och trog på sedlarna sade när jag fick dem, Nej, Nej pänningarna ska nu till dig hur du vänder dig så har du tur och han stackarn hade icke häller några utan hade lånat 2 Kr af mig. Han är sin egen men får icke ett öre till öfvers och hade häller icke utanråck - tarfligt de andera kläderna Och ändå var det bättre med honom än med de flästa andera i sådant som Snickeri och Urmakeri som finns många Wermländingar i Stockholm. De tjenar vist 3 Kr dagen då de har arbete men detta vill aldrig räcka till, då de kommer i Stockholmslivet och de må ofta pantsätta hvad de i kläder kunnat skaffa sig. Så det är svårt att reda sig för menniskan i städerna också mycket värre än på landet. Per fick ett guldur för 35 Kr i Skogshandeln, jag hade på auktion gifvit 22 för det, men det var vist dålig handel för honom, ty boetterna var så tunna att de ej satt ihop- men han tyckte väl han behöfde och då går det tjenta åt. Säg ingenting om honom för någon, ty han kan nästan inte vara häller annorlunda än han är Han försätter sig ibland och smakar icke varken öl eller B. utan har alldeles slutat säger han. Men så besinna hvilka berika kamrater i sådana städer och får någon i honom en sup efter sådan fastande så super han på nytt upp allt han kan hafva och ligger oredig och sönderslagen hemma, så har jag träffat honom, var tyst!! Han vill vara finkänslig så han ber Josef att hålla tyst om vad han skrivit om sin vän Per N. I brevet ger han också instruktioner om försändelser av pipor till Stockholm och berättar om sin lyckade affär med trasiga pipor för målskjutningsändamål: Gör i ordning en låda Pipor sorterade hälften Gh och K och Hälften hvita af alla sorterna eller de som finns välgjorda i allt blott 3 gross á 3 Kr gross= Kr. 9.00 sänd denna låda vid ett lämpligt tillfälle på efterkraf från Åmot till Herr C.J. Nilson, Oxtorgsgatan No 18, Stockholm Norra. Sänd denna lilla låda vid något tillfälle till föreningen som sedan expiderar den på efterkraf från Åmot Det är just inte så brott med denna låda, men dess förr ju häller. Har du sänt lådan 11 gross på efterkraf Kr 15, till Oscar Hertzman, Hamngatan N:o 2, Stockholm Norra, annars skynda med det, det var små korta vrakpipor, det gör ingenting om det är 2 lådor med 11 gross eller så tag andra ej har vrak, af Lars Plassens, nu ty han skall äfven sända en sådan låda på efterkraf i December månad och då kan vi sortera ur vrak när vi bränner, det är till at skjuta på. Jag sålde för 60 Kr. kontant till skjutbanan i Stockholm och äfven hade en del tagit från Wermland under tiden från bekanta för ej obetydligt, så de använder mycket, och till sommaren får vi order från flera skjutbanor, så vi kan dertill alltid hafva vrak i beredskap. Det var blott ursorterat vrak af Plassenpiporna jag sålde till dem och äfven alla 1/2 af de röda. Lådan á 6 gross till Fröken Anna Lagström, Munkbron 7, Stockholm Södra á 3 Kr. grosset bör också sändas från Åmot, men ej på efterkraf, utan räkning 5

Oscar Hertzman, skulle hafa piporna till 1,50 per gross fraktfritt, och då passade 11 gross för Kr 15 i efterkraf. Oxtorgsgatan 18 i juli 2002. Munkbron 7 i juli 2002 Hamngatan 2 1885. Hamngatan 2 i juli 2002. Flera gånger framgår det av breven att många av de övriga pipmakarna i Skillingmark har blivit underleverantör till honom. Det är bl.a. Nuppen, Plassen och Klinken och han kritiserar ofta deras tillverkningar och att de packar för dåligt, så piporna går sönder. I brevet från Norrköping den 11 oktober 1885 skriver han: Allt må gå på noga beräkning när man reser så rysligt länge annars skulle en egendom icke stoppa tex: sen mer trasiga Lerpipor. I Plasspiporna äro rysligt mycket afbrutna: de äro för hårt packade: och mossan lagt äfen och icke emellan flakena, så är ofta fallet, ehuru jag ofta varnat, äfven dig därför och Anders i Lina: När så locket Klämmer till hårt så går de af. 6

I brevet från Stockholm av den 10 juli 1885 skriver han också om konkurrerande engelska pipor och ber Josef uppmana deras underleverantörer om bättring beträffande kvaliteten: Det gör det samma hvilken sort af K:- Klinkens eller Anderses du packar i lådorna till Johansson, Adolf G. Men annars vill de hälst i Stockholm hafva stora pipor och stora hål. Det är alldeles för små hål i piporna- i synnerhet Klinks som har alldeles för smal speta, och det är stor skada ty då köper de häldere Engelska och Daglösen, som har stora hål, och föröfrigt välgjorda.- Ordna detta om pipor göras i af någon, - Huru mycket pipor finns det nu hemma, och hvilka sorter. Anders i Linet K. pipor äro Söndriga i mundbettet, hvarenda en nästan: detta går ej an att fortsätta med. Säg äfven till Klink att piporna må göras utmärkt väl med stora hål. Äfven kan han begagna litt tjockare dubb i K.-piporna så blir de lättare och äfven Större. I sitt brev av den 10 juli 1885 skriver han om att det skett en större explosion i ett fyrverkerilager på Ladugårdsgärde den 4 juli: Lördagen den 4:de skedde här å Ladugårdsgärde invid Kavallerilägret en fruktansvärd explotion, i det ett magasin med fyrverkeripjäser sprang i Luften. Dervid 3:ne menniskolif gingo förlorade, nemligen fyrverkerie-ägaren och en sergeant jemte en arbetskarl som på morgonen gingo in i huset för att ordna något, och då antändes på något sätt. Brandkåren måste dit och släcka. Kropparna fanns i ruinerna söndertrasade utan armar och hufvuden, och kläder, hundravis fönsterrutor, så väl i kasernerna som å Djurgården intill liggande Rosendals slott, gingo sönder av smällen. Prinsarna å Rosendal voro och med de första där på morgonen. I sällskap med Per Kolsviken, Olof Björnson, Bergerud, samt hans syster Maria, som äfven är här, var jag om söndag der å såg ruinerna efter huset och branden. Det var ändå rök der, och näst för hade det skett en ny explosition af krut eller Fyrverkerisaker, som för ej blifvit antända. Fyrverkarens hastiga död kostade honom 35.000 kronor, som lagret af detta kostade som gick i luften. Drottningen gick till hans enka och barn och tröstade dem, samt sände dem sorgekläder, sergeanten var nygift. Fyrverkerierna tillverkade på stället, så det var ett Labotorium, för sammansättning af krut och ämnen. Aftonbladet skrev om detta redan samma kväll medan Svenska Dagbladet och Stockholms Dagblad skrev om det måndagen efter. Här återger jag endast en del av Stockholms Dagblads artikel, resten kan läsas i bifogade bilagorna. De prinsar Stolpe nämner som besökte olycksplatsen dagen efter d.v.s. på söndagen var Oscar, Carl och Eugen. 7

Det var inte bara sin svägerska han ogillade utan också handelsman Fredrik Olofsson som hade skaffat sig underleverantörer av kritpipor. Därmed blev han en illa sedd konkurrent till Stolpe. Affären startades 1880 och lades ner av Fredriks son Albert 1919. Numera är det en sommarbostad. Handelsbodens framsida respektive baksida fotograferade juli 2002. Den f.d. handelsboden ligger i dag inte vid den nuvarande vägen från Skillingsfors upp till norska gränsen utan vid den gamla vägen som går parallellt med den gamla. Stolpe skriver i sitt brev av den 10 juli 1885: Laga nu så du får alla piporna från Lars som vi skulle hafva: Köpte du ej af honom resten? Eller var de ej bra? Ville han ej taga varor, tager han varor så köp dem, allt arbete hemma bör gå för varor, ty jag vill ej skaffa hem pängar till Bygden, att så de skall ha att bär till andra Krämare der. Ty när vi skaffar folk förtjänst, så bör vi hafva denna, låt dem ynka sig huru de vill, ty de kan låta sätta sig ut för Olofson. Aldrig ett öre må du lämna någon att bära dit. De borde vara tacksamma att i så dåliga tider få arbeta för hvad de behöver till mat och kläder och om de detta icke är, gör det als ingenting haller. Men den som vill hafva hjelp af oss att betala Olofson i Högsäter vill jag ej hafva med att göra. Jag vill ej flacka världen omkring, och gå och knoga med en pipbörda i städerna, för att skaffa mina fiender tillgång till pängar. Och därför skaffar jag hem varor, så att detta kan undvikas i stor mån. Man behöfver också nu taga väl vara på de kontanter som kommer in, för att till hösten kunna köpa någon skog, då den då ej kan blifva dyr, derför spara det som inflyter. När man läser detta brev kan man undra hur Stolpe fick sin lera till den egna tillverkning, eftersom handelsmannen i Högsäter importerade lera från bl.a. Göteborg. Så förmodligen tog Stolpe sin lera från Oslo eller Kristiania som det då hette. Den sista leran som Olofsson hade kvar i lager vid nerläggningen 1919 la han ner under golvet i köket, där det fortfarande ligger kvar. 8

Pipor och fragment av pipor tillverkade av Emanuel Stolpe och hans allierade. Piporna 9, 11, 12, 13 och 21 är tillverkade av Rudolf Åhser. Något som var ganska utmärkande för skillingmarksbygden var deras intresse för skytte och året 1885 i oktober månad skedde en större skytte tävling rum i Stockholm med deltagare från alla nordiska länderna och med prinsen av Wales, den engelske tronföljaren, som prisutdelare. Stolpe fick möjlighet att gratis, när det var gratis var han alltid framme, följa med en båt som skulle möta en kappseglingseskader i Waxholm och följa den in till Stockholm: Nej jag vet inte om at Kylander arenderat Karls lotten, hvad betalar han? Jag mötte honom blott en gång i sällskap med Guldbrandsen på gatan i Stockholm, och då var det ganska brottom, ty vi skulle sta möta Kappseglings Eskadern vid Waxholm. Och jag fick äfven vara med fritt på de 4:ra stora ångbåtar som enkom gick för de Skandinaviska Skyttarnas räkning fritt: Jag fick Carl Fagerströms billjett ty han och olof i Olerud ville ej vara med, ty de fruktade för den afgörande skjutningen dagen derpå Jag var ombord i Sälskap med de öfriga Smarkingerna, men Kylander såg jag icke mera, och det var förrästen mångfaldiga hundra Danska Norska och Svenska skyttar ombord så det ej var gott att finna hvarandra om man ej följdes åt: Ångfartyget Uman som vi var med gick i bredders med Kungliga Ångkorvetten, som alla de Kungliga jemte engelska Kronprinsen av Wales var med och Konungen hade låtit förfärdiga ett storslaget fyrverkeri som afbrändes vid Djurgårdens stränder då vi sakta passerade förbi, förövrigt var alla stränderna och fartyg från Vaxholm till Stockholm illuminerade med lyktor och Bengaliska eldar, jemte dyrbara stjernregn i alla färger och Guld. Kungliga saluten dånade ur eldgapen från Vaxholm Fästning och äfven då vi kom fram till Kastellholmen: Nemligen 21 kanonskott från hvardera. All denna storartade tillställningen var ej för Skyttarna, afsedd utan för Englands Tronföljare. 9

Dock var som sagt alla skyttarna fritt bjudna med. Det oaktat hyrde Malmö skyttarna sig egen ångbåt. 2:ne ångarn seglade på grund, en man drunknade: detta var dock utanför Waxholm der Kappseglingen försiggick. Olof i Olerud och Anders i Klefan lånte jag 10 Kr hvardera i Stockholm. Olof i Olerud vågade ej följa med derför att han är besvärad af Svimmning sade han: han var för öfrigt mycket ordentlig i Stockholm men Skillingmarkerna sköt dårligt och tog blott af de många hundrade priser en lite Silfverplakett. Dock sqvallera ej ur mitt bref. Han tycker att skyttarna från Skillingmark gjorde dåligt ifrån sig men vill inte att Josef skall skvallra om detta för andra i bygden. Stolpes visitkort Ingarö den 4 september 2002. Arne Åkerhagen 10