LINKÖPINGS UNIVERSITET Arabiska Våren Konsekvenserna Magnus Roback, Adam Palm Lamerstedt, Mariwan Nisstany, Gabriel Forsberg, Alexander Öström 12/19/2012
Konsekvenserna? Vi har valt att arbeta med frågan om vilka konsekvenser "arabiska våren" kan/kommer att få om man ser det ur den realistiska teorin inom internationella relationer där vi bland annat försöker se vilka orsaker som kan ligga bakom att Nato gick in på rebellernas sida i inbördes kriget i Libyen, men inte har lagt sig i inbördes kriget i Syrien. Varför det var lättare för omvärlden att ena sig mot diktatoren i Libyen men det är svår för de att göra det likadant mot diktatorn i Syrien? Bakgrund Den "arabiska våren" på börjades i Tunisien den 18 december 2010 då den arbetslöse akademikern Mohammed Boazizi tände eld på sig själv efter att myndigheterna hade beslagtagit hans vagn som han använde för att sälja grönsaker. Detta blev startskottet på revolutionen i Tunisien. Som slutade med att landets president avgick. 1 Protesterna i Tunisien spred sig snabbt till flera arabländer i Nord-Afrika och till den arabiska halvön. Förutom Tunisien så har de huvudsakligen förekommit i Egypten, Algeriet, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien men även i mindre skala i bland annat Marocko och Saudiarabien. Orsakerna till att man ser dessa uppror i de här länderna är bland annat att korruptionen och brist på demokratiska och mänskliga rättigheter i dessa länder har varit vida utbredd. Samtidigt som utbildningsnivån har ökat och information och kontakt med omvärlden blivit mer lätt tillgängligt, där har sociala medier spelat en stor roll. Många av demonstranterna har sett Turkiet som en förebild i hur de vill påverka sina länder att bli, då Turkiet på det hela taget är ett hyfsat demokratisk islamistiskt land som har goda kontakter med väst världen. Konsekvenserna av protesterna har varierat i de olika länderna i Egypten så har de lett till att president Mubarak avgick och att de efteråt har haft fria demokratiska val. Medan i Libyen så blev det inbördes krig där rebellerna med hjälp av NATO segrade men där det ännu inte blivit stabilt nog att ha fria val. Och i Syrien där ett inbördes krig pågår i snart 2 år för fullt men inget internationellt samfund har valt att lägga sig i. Något som dessa arabländer hade gemensamt var att de flesta av ländernas regeringar uppfattats som korrupta och auktoritära. De var diktatorer och det var bara en person (presidenten eller kungen) som hade makten i flera år och senare skulle det tas över av en av presidentens eller kungens familje medlemar. Dessa odemokratiska val upprepades från generation till generation. Vilket stoppades i några av dessa arabländer i slutet av 2010 och början av 2011, av folket genom demonstrationer som gick ut på att få förändringar och förbättringar i de politiska systemen. 1 http://www.guardian.co.uk/world/interactive/2011/mar/22/middle-east-protest-interactive-timeline
Händelserna i dessa arabiska länder har påverkat miljontals människor. Det har visat hur människor gemensamt genom missnöje och uppror kan få den möjligheten att omvälva ett odemokratiskt land till ett land där folket få makten. Effekterna av den arabiska våren har varit påtagliga på det kortsiktiga säkerhetspolitiska planet, men den arabiska våren kommer även ha stora effekter på längre sikt. Vilket man såg efter revolutionerna där förändringsprocesser började inledas i dessa arabländer förutom Syrien. Demokratiska val och minskning av kungahusets/presidentens makt är andra viktiga händelser som har inträffad efter demonstrationerna. En demokrati uppstår inte för att en dålig regim fallit utan det behövs tid och bearbetning av både folket och regeringen för att kunna få bygga ett demokratiskt samhälle, genom nya lagar och regler, förbättring i skolutveckling osv. Den teorin som vi har valt att utgå ifrån är realism och neorealism, och med hjälp av den skall vi analysera följande frågor: - Hur påverkas revolutionerna ländernas utrikespolitik? - Hur mycket tillåter teorin yttre påverkan på det egna landets utformning av sin politik? Realism Realismen är en av de äldsta teorierna inom internationella relationer. Klassisk realism är den första formen av realism som tillämpades i antikens Grekland. Vilken säger att strävan efter makt och att dominera fullt ut är något som ligger i människans natur 2. Enligt realismen kan staters och dess medborgares agerande förklaras genom den egna, enligt naturen, strävan efter utökad makt. Denna princip kan tillämpas på flera områden gällande den arabiska våren. I och med de första protestyttringarna med krav på ökad demokratisering och islamisering spred sig snabbt motståndsrörelserna till andra nationer vilket ledde till omfattande förändringar i det regionala politiska klimatet både nationellt och internationellt. Konsekvenserna av den arabiska våren och de politiska klimatförändringar som medföljer kan ge många olika konsekvenser. En av dessa konsekvenser kan bli försvårat internationellt samarbete. De konflikter som uppstått i de arabiska länderna har i många fall sin grund i avsaknaden på gemensamma moraliska och etiska principer, som enligt klassisk realism är essentiella för att realisera det nationella intresset. Denna avsaknad av en gemensam moral och intresse skapar svårigheter med internationellt samarbete då detta samarbete endast kan realiseras genom att nationer eller stater delar gemensamma principer. Om man tar Egypten som exempel man kan lätt förstå att islamiska broderskapet vill hålla sig vid makten för längre tid därför de vill ändra landets grundlagar på så sätt att de skaffar sig 2 An introduction to international relations 2 nd edition 2012,
lagliga argument för att tysta ner oppositions röster och förstärka sina rötter, de vill skapa förenade arabländerna med huvudstad i Jerusalem. 3 Detta leder till mer oroligheter och skaffar osäkerhet mellan arabvärlden och Israel samt internationella samfondet. En annan konsekvens är huruvida avsaknaden på starkt ledarskap tar form. I vissa länder har de revolutionära aktionerna direkt resulterat i avsaknad av tidigare starkt ledarskap. Detta leder direkt till frågeställningen huruvida vem som skall efterträda och fylla det makt vakum som uppstår. Enligt klassisk realism agerar stater och dess statsmän för att maximera det nationella intresset definierat i makt och inflytande. Detta kan direkt härledas till att den nästföljande makthavaren kommer att sträva efter ytterligare makt då statsmäns, enligt klassisk realism, vilja till makt är omättlig: the desire to attain a maximum of power is universal 4. Detta försvåras ytterligare genom att en statsmans- eller stats motiv enligt klassisk realism inte kan fastställas. En annan konsekvens till makt vakuumet som uppstår som resultat av den arabiska vårens revolutionära aktioner är avsättandet eller avsaknaden på auktoritärt och totalitärt ledarskap. I många fall har dessa ledare varit centralt styrande i upprättandet och tillämpningen av den nationella identiteten (nationalism) och patriotismen som medföljer denna. Dessa nationella moraliska och etiska principer är enligt klassisk realism essentiella för att hålla samman staten och grunda samt realisera nationella intressen. Detta kan härledas till ett av realismens grundantaganden, att stater agerar rationellt utifrån det egna nationella intresset. I avsaknad på detta försvåras statens möjligheter till utveckling och möjligheter att utöka statens makt, vilket kan leda till maktkamp eller interna stridigheter. Ett bra exempel på detta är fallet Egypten. Islamisering är en annan konsekvens av den "Arabiska våren", det fanns några olaglig förklarade islamistiska grupper, det finns också extremist partier som nu är fria och deltar aktivt i revolutionen, därför vill de vara delaktiga i det nya demokratin och styret för befriade länder. Majoriteten av arab länderna och dess befolkning är muslimer, men det finns andra minoriteter och religioner. Skillnaden mellan dessa länder före och efter revolutionen kan man se och studera från olika perspektiv. Till exempel relationen till USA och västvärlden, medborgarnas rätt och frihet, säkerhet och trygghet. Konflikten mellan Islamisering och demokratisering, arenan som har många spelare men ingen publik. Revolutionen i Egypten Den Egyptiska revolutionen skulle en realist vara mycket kritisk emot, då de har bytt ut den stabilitet som ändå rådde i landet emot den osäkerhet som numera råder på grund av störtningen av regimen både nationellt och hur den osäkerheten påverkar internationellt. För även om de har haft fria val och demokratiskt röstat fram ett nytt styre så är det inget tecken på att de ska få bättre relationer med väst världen då det är ett radikalt islamskt parti som fått makten. Då detta även påverkar säkerheten för väst i och med det terror hot som de anser att radikal islamism utgör. Så en realist hade föredragit den gamla regimen även om det inte var det folket ville ha. 3 http://www.youtube.com/watch?v=kwjlu9hdjgy 4 (Morgenthau, 1948)
Nato/Libyen/Syrien En realist skulle se förklaring till varför Nato inte lagt sig i konflikten i Syrien medan de lagt sig i konflikten i Libyen som en reaktion på att länder agerar internationellt endast i egoistiska syften. Alltså det som kan gynna de själva är värt att engagera sig i genom att gå in militärt eller bidra med resurser. I detta fall så kan man se det som en konsekvens av vilka tillgångar som Libyen har att erbjuda kontra förhållandet till den regim som har makten. Vilket i detta fall där Libyen har stora oljetillgångar medan de hade en oberäknelig regim. Även om många Nato länder hade haft bra relationer med regimen i Libyen så kunde man förhandla fram bättre avtal med rebellerna som medför att om man hjälpte de så skulle de erbjuda större portion av oljan till Nato ländernas företag än vad den sittande regimen kunde eller ville göra. Även om en realist nog även skulle säga att man inte kan bortse från det faktum att Libyens ledare Gaddafi var en diktator som suttit på makten länge och var en brutal person så skulle det inte räcka som anledning att gå in och hjälpa till i störtande av honom om de inte själva tjänade på det. Och som en kontrast på detta så kan man se Natos agerande i inbördes kriget i Syrien där de än så länge i varje fall inte har gått in med militärt stöd till rebellerna även fast de har bett om det och kanske även räknade med det innan kriget startade att de precis som i Libyen skulle få stöd av Nato att störta en diktator. Men det har de inte fått ännu då det inte ligger i Nato ländernas intresse att göra detta då de uppenbarligen föredrar den nuvarande regimen eller tycker att det inte spelar någon roll vem som har makten i Syrien då de inte tjänar på det oavsett. En annan anledning till Natos agerande i inbördeskriget i Syrien är konsekvenserna av Arabiska våren, man vill ha säkerhet och stabilitet i området. Kritik emot revolutionen i Egypten Man kan tycka att det är självklart att Egypten ska få ha fria val och demokratiskt få välja vilket parti de vill ska styra. Även om en konsekvens av det är att relationerna med västvärlden påverkas negativt. Och USA:s terror skräck ska inte behöva gå ut över Egypternas tro, levnads sätt och moraliska värderingar. Även om man kan hålla med realismen med tanke på hur Mursi har uttalat sig om att skapa en förenad arabisk stat med Jerusalem som huvudstad och i och med det radera Israel från världskartan. Kritik emot Nato/Libyen/Syrien teorin När man som realisterna tycker att det behövs en stark hegemoni för att skapa stabilitet i världen och att man kan se USA/Nato som en sådan så skapar det ju en obalans om de enbart agerar utifrån egen vinning och inte ser till ett större perspektiv. När man lämnar rebellerna i Syrien att kämpa själva emot en diktatur när det de vill ha är en demokrati och mer välfärd åt sig själva. Något som världssamfundet i stort är överens om är något bra och det är något som man ska försöka uppnå. Även om man kan fråga sig varför de ska satsa resurser och kanske även riskera vissa av sina medborgars liv för något som de inte själva tjänar något på.